Att nästan vad som helst kan manipuleras med statistik är känt. Känt är också att få är kritiska – även inom kåren av journalister. Sveriges gammelmedier slår sig dagligen för bröstet och anklagar sociala medier för fake news. Själva är de inte bättre. Här två återkommande exempel.
Varje år publicerat Lärarförbundet – det lärarfack som styrs av S-partiet – statistik om vilka kommuner som har bäst skola. Vanligtvis placeras ett antal glesbygdskommuner i topp, till läsarnas förundran. Nästan alla gammelmedier hugger på S-partiets riggade bete utan att fundera eller problematisera. Men den som kollar hur Lärarförbundet kokat ihop sin statistik förstår snart vad saken gäller. Det gäller inte skolbetyg eller kunskaper, som borde vara den centrala mätaren på en bra skola. Nej, här mäter Lärarförbundet en rad faktorer som rör löner, lärartäthet, pengar till skolan, sjuktal, miljö och likande fenomen som Lärarförbundet och kommuner subjektivt rapporterar in. Inte undra på att glesbygdens S-kommuner favoriseras – de finansieras ju delvis av bidrag från staten och exv storstockholms skattebetalare. Hur landets föräldrar och skolbarnen rankar skolorna spelar mindre roll för Lärarförbundet. Det gäller som vanligt att politiskt trixa med statistik. På så vis har S-partiet möjlighet att ta hem spelet.
Ett annat exempel är de årliga mätningar som SIFO arrangerar beträffande olika statliga myndigheters popularitet hos svenska folkets. Siffrorna slås med automatik upp i gammelmedierna. Men inte säger en popularitetsprocent något om hur myndigheten verkligen fungerar – om den är bra eller dåligt. Det som mäts är enbart medborgarnas spontana reaktioner eller känslor. Som i sin tur påverkats av hur medierna rapporterar. – oftast inte om egna erfarenheter ens. Inte undra på att Kustbevakning, SMHI eller Naturvårdsverket brukar toppa mätningarna! Eller att Migrationsverket, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Skolverket placeras i botten. Den som har hört talas om trassel med en myndighet risar den. Och solskensmyndigheter ges förstås beröm.
Svenska journalister håller alltså låg klass som varje år vidarebefordrar sådan dravel. Deras självsyn är däremot gudalik. Men den vardagliga förmågan är – med lysande undantag – medioker. Det allvarliga är den makt som svenska journalister har. De härskar över samhällsdebatten genom att välja ut egna språkrör och andra lämpliga talespersoner. Just valet mellan det politiskt lämpliga och det politisk olämpliga är centralt. Resultatet bli tyvärr ofta enfaldigheter av det slag jag nyss nämnt.
Det mest allvarliga är den åsiktsststyrning som blir följden. Finessen med en tredje statsmakt var en gång i tiden behovet av oberoende kritik av nationens styrande. Idag fungerar kåren journalister däremot närmast som uppbackare till den politiska eliten. Förlorare är nationens medborgare.
Torsten Sandström
En vanlig vändning i journalistik såväl som politik är ”all forskning visar” och ”listan skulle kunna göras hur lång som helst”. Be då vederbörande att ge tre exempel!
Dock överraskade UG I TV med en bra grillning av Lena Hallengren här förleden. Denna passning togs dock knappast upp av övriga MSM i någon nämnvärd utsträckning.