Om två personer under 1800-talet ska pekas ut som skapare av Europas politiska öde så blir det antagligen Klemens von Metternich (1773-1859) och Otto von Bismarck (1815-1898). Den som vill förstå historiens breda och långa linjer gör bäst i att studera deras liv. De båda männen personkontakter och framför allt gärningar pekar ut lärorika mönster.

Mest illustrativ är förmodligen Metternich´s livshistoria. Från en central position i habsburgska riket redan under unga år har han haft närkontakter med såväl Napoleonkrigen under franska revolutionens slutfas samt omvälvningarna kring 1848 års stora europeiska uppror. Det finns knappast någon viktig politisk makthavare under denna period som inte Metternich samtalat med. Om detta kan vi numera läsa mycket i en tjock och välskriven biografi, av en känd tysk historiker Wolfram Siemannn, med titeln ”Metternich – strategist and visionary”, Harward University Press, 2023.

Adelsmannen Metternich hade redan från ungdomen insyn i Habsburgska imperiets högsta skikt via sin grevliga fader, vars diplomatiska huvudroll man kan säga att han övertog och utvidgade. Att resan i huvudsak varit ytterst framgångsrik framgångsrik bekräftas av att sonen erövrat en titel som prins.

Under studieåren med inriktning på statskunskap – bland annat i Strasbourg – kunde han på nära håll studera franska revolutionens spridning till de burgna och folkrika småstaterna längs Rhen. Man kan säga att Metternich förstod de grundläggande orsakerna till utvecklingen. Dvs en fransk monarki som tappat sin styrförmåga samt en ny borgerlig politisk klass´krav på politiskt inflytande. Utan tvekan var de franska antirojalististernas budskap en eld med stor spridningskraft. Demokratin knackade så att säga sakta på dörren och lockade till konstitutionella reformer i staterna längs Rhen. Samtidigt såg Metternich en allvarlig hotbild. Den rörde hans egen familjs jordegendomar inom regionen. Han förskräcktes också över det blodiga våld – militärt och politiskt – som de franska truppernas framfart innebar.

Under studieåren – och resten av livet – var Metternich en hängiven förespråkare för Storbrittaniens oskrivna konstitution, dvs en parlamentarism med bibehållen kunglig representation. Med anledning av Edmund Burkes eldfängda tal i parlamentet 1793 mot Frankrike och Jakobinernas våldsverksamhet utnämnde Metternich honom till Storbrittaniens ”Cato” (efter motståndaren till kejsardömet i antiken Rom). Men Metternich´s konstitutionella dröm tycks inte ha gällt habsburgska kejsardömets ställning.

Redan före Napoleons statskupp i Paris hade den franska armén framgångar. Men till ytterst högt pris på grund av Napoleons fruktansvärda offer av soldater på den revolutionära andans altare. I kriszonen hamnade initialt ett antal furstendömen längs Rhen samt det habsburgska Nederländerna (nuvarande Belgien). Några år senare – som ambassadör i Paris – kom Metternich vid upprepade tillfällen att med kejsaren på nära håll diskutera den franska expansionspolitiken. Han uppskattade Napoleons intellekt, receptivitet och analysförmåga, men avskydde hans diktatoriska offer av franska och utländska medborgare på slagfältet. Under Metternich´s liv kom den kraftigt negativa bilden av den maniskt maktfullkomliga kejsaren att förstärkas.

Metternich utvecklades till en centralfigur i koalitionskrigen mot Napoleon. Vid åtskilliga fältslag fick han andas krutrök och framför allt – som han innerligt beklagar – se miltals med vägar strödda med lemlästade människokroppar och hästkadaver. Den besegrade Napoleons landsförvisades till Elba men återvände med en hoprafsad armé. Men hans ”hundra dagar” resulterade som bekant i Napoleons nederlag vid Waterloo.

Mest känd är Metternich sannolikt för sin skickliga hantering av den sk Wienkongressen 1815. Här skapades ett system för samverkan mellan å ena sidan de segrande allierade (bla Sverige) och Frankrike å den andra. Syftet var att krig skulle undvikas genom att framtida aggression gemensamt skulle bemötas och vid behov slås ned. Inledningsvis fungerade överenskommelsen hjälpligt. Men i Wien hade man inte haft för avsikt att lösa uppenbara europeiska problem med nationella strävanden inom tyska furstendömen, Polen (Preussen, Ryssland och Österrike), Italien (Österrike), Ungern och Balkan (Österrike, Ryssland och Ottomanska riket), Irland (Storbritannien) eller Norge (Sverige). Här flammade snart konflikter upp. Och i många huvudstäder – bla Paris och Wien – utbröt revolter med konstitutionella följdverkningar 1848.

1848 sprack Metternich´s dröm om en maktbalans. Han tvingades av en ny regim i Wien att fly till London. Här mottogs hans väl av gamla politiska vänner och stannade på deras nåder omkring ett år. Han välkomnades dock tillbaka till Wien av den unga kejsaren Frans Josef I (vars första år och äktenskap med Sisi för övrigt kan följas på Netflix första säsong av Kejsarinnan, tidernas kungliga kostymdrama). Sina sista år spenderade en trött Metternich åter i Wien under ivrig skriftväxling.

Här hyllades han som kejsardömets grå eminens. Men han lämnade livet utan att – som det förefaller – ha förmått inse den nödvändiga lösningen för Habsburgs del. Wienkongressen vilade på deltagarstater som alla var konglomerat, dvs bestod av folk av en rad olika nationaliteter, språk, traditioner osv utan reellt inflytande. Dessa oförnuftiga kejserliga system resulterade naturligt nog i ännu fler krig och våldsam död. Men då var Metternich – en man med begränsade perspektiv – sedan länge död. Hursomhelst ger hans biografi viktiga nycklar till Europas problem

Först i samband med slutet på första världskriget 1919 sattes de facto punkt för såväl de kejserliga imperierna i Österrike, Tyskland som Ryssland (genom separat avtal under ryska revolutionen året tidigare). Som bekant hade Norge redan 1905 skakat av sig ett oönskat svenskt herravälde med smak av Wienkongressen.

Torsten Sandström

Please follow and like us: