Anti-PK-bloggen

En rubrik i SvD 2018-09-14 sänder ut följande hoppfulla budskap till läsarna:

”Färre konkurser med kvinnor i toppen”

Det framgår att åsikten framförs av Amanda Lundteteg, vd Allbright, som är en feministisk organisation med sikte på att få in fler kvinnor i börsbolagens styrelser och bolagsledningar.

Jag blir först något överraskad. Trodde nämligen att klimatfrågan även styrde antalet konkurser. Men förklaringen är väl att klimatet är något ont, medan jämställdhet är gott. Så en god konkursutvecklingen måste naturligtvis vara kvinnostyrd. VSB, Vilket Skulle Bevisas.

Först gör SVT tidernas övertramp i valets slutdebatt i den egna kanalen (vad gäller kravet på politiskt oberoende).

Därefter påstår SVT idag att man blivit utnyttjad (alltså ännu ett svenskt ”offer”).

Slutligen publiceras SVT:s skrattretande bortförklaring av DN.

Och såväl SVT som DN kallar sig ”kvalitetsmedia”.

Till saken hör att Jan Helin gått till jobbet på SVT från rollen som chefredaktör på Aftonbladet, en s-tidning av lägsta kvalitet.

Jag återkommer snart till frågan om svenska mediers utveckling från fakta- till åsiktsjournalistisk. Det är ett viktigt fenomen för förståelse av samtiden.

Torsten Sandström
2018-09-13

I politikernas och medias bild av Sverige återkommer allt oftare ledorden: ett föregångsland, en förebild för andra, ett världssamvete, en humanitär stormakt, en nation i klimatfronten och så vidare. Den svenska nationen beskrivs inte längre som rikast, mest välutbildad, forskningsmässigt i topp, kulturellt framgångsrik, utan just som politiskt ledande. Nu har denna ranking inte vuxit fram genom något slags officiellt VM i samhällsledning. Positionen är nämligen självvald. Och den sammanhänger förstås med att Sverige inte längre toppar rörande mätbara data avseende ekonomi, teknik, utbildning, forskning eller kultur. Därför måste politikerna försöka slå sig för bröstet och framhålla fenomen som är svårgripbara, ja rentav omöjliga att mäta eller jämföra nationer emellan. Därför framhåller de en svensk guldmedalj i politik.

För ett land som annars har så liten förståelse för nationalism är denna självhävdelse anmärkningsvärd. Den framstår kanske som ett utslag av naivitet eller till och med dumhet. Den som agerar lite korkat brukar ju inte själv inse detta. Vi märker inte att våra nordiska grannar skrattar åt oss. Och om politikerna noterar grannarnas ironi beror det just på att de anser att danskar, norrmän och finnar inte har gjort upp med en framväxande populism eller nationalism. De nordiska kritikerna anses inskränkta och provinsiella. Vi svenskar är däremot den nya tidens fredsapostlar. Den svenska statsskutan styrs alltså i en skön plattläns ut på storpolitikens världshav, med en multinationell besättning, iklädd helgröna uniformer och anförd av en skock fredsälskande sköldmör. De vet nämligen hur jordklotet ska frälsas.

Framväxten av denna storsvenska dröm är intressant. Den är inte helt enkelt att förklara. Men det finns några tydliga ledtrådar i det svenska samhällets äldre och yngre historia. Djupast är rötterna i en uppsvensk form av hybris. Gustav Vasa befriade svenskarna, slängde ut påvekyrkan, stal dess pengar och slog fast rikets administration till Stockholm. Gustav Vasa blir på så vis en symbol för det moderna Sverige. Huvudstaden är sedan dess centrum för odling av den storsvenska högfärden. Hybris går också att härleda från Sveriges militära framgångar under och efter det man brukar kalla trettioåriga kriget (oj, ännu en hemsk svensk våldsutövning!). Ett antal lärda män från Uppsala universitet har under 1600- och 1700-talen lärt oss att åldriga berättelser om världens och folkens ursprung faktiskt beskriver en bild av Sverige, där följaktligen såväl Noaks ark gått på grund som Atlantis som Troja kan lokaliseras. För ett dåtida folk av fattiga bönder var detta (drövel) kanske skön musik, om än antagligen något främmande kulturellt sett.

Den sena, men snabba och omfattande industrialiseringen av vårt land under 1800-talet har också bidragit till framväxten av ett nationellt övermod. Industriella furstar gav upphov till en motkraft, arbetarrörelsen. Denna rörelse leddes ursprungligen av folkliga kämpar med magra löner och smuts under naglarna. Att dessa under årens lopp blivit välavlönade chefer för en centraliserad politisk rörelse är en viktig pusselbit för förståelsen av dagens storsvenska högmod. Dessa personer kräver makt. Industriproduktionens stegvisa övergång till omsättning av tjänster har successivt förvandlat den svenska arbetaren till en förhållandevis välbetald medborgare, som efter åtta timmar på jobbet sitter framför teven. Hans och hennes intresse för klasskamp har i stor utsträckning övergått till en sympati för främmande folk som plågas av krigens och svältens bördor, på det sätt som lidandena skildras på Rapport/SVT varje dag kl 19.30. Arbetarrörelsens ledare måste därför finna en ny drivkraft.

Jag skriver inte detta som ett dåligt skämt. Det jag menar är att S-partiet (för att behålla makten över staten) tvingats ändra färdriktning, från reformistisk klasskamp till ett nära nog globalt värnande om sjuka, fattiga och svältande. Massvis med skattepengar slussas därför nu till detta nya svenska projekt. För sakens framgång krävs inte bara medkänsla hos skattebetalarna. Det krävs också en tilltro till att Sverige och dess politiker framstår som bäst ägnade att ro ett storskaligt inhemskt och utländskt välfärdsprojekt i land. För detta passar det åldriga storsvenska idealet som hand i handske. Om än med en något annorlunda inriktning och omfattning än tidigare – nu med tonvikt på fredsälskande och krav på gigantiska penningbidrag till projekt inom och utanför nationens gränser. Storskalig symbolpolitik kostar nämligen på. Detta syns verkligen i den svenska statens budget och därmed i skattebetalarnas plånböcker.

Den nya svenska linjen är i sanning global och grön (stegvis sedan omkring trettio år). Men politikens praktiska effektivitet kan verkligen ifrågasättas. Den är dock som jag ser det något så när verklighetsanknuten: världen står inför stora problem eller utmaningar (vilket i och för sig inte alls är en historisk nyhet). Vidare tror jag att den globala och gröna linjen i grunden har stöd hos svenska folket. Men skattebetalarna har antagligen inte någon klar bild av kostnaderna och bidragspolitikens bristande effekter. Den som talar om detta ”smutskastar Sverige”, som det heter. Folket ställs inte heller inför något val, då nästan alla riksdagspartier slutit upp kring symbolernas politik. Medborgarna drunknar alltså i politikernas ordsvall. Och människorna fortsätter sina liv framför teveapparaten, där man tröstar sig med förhoppningen om en vinst i Bingolotto.

Men en besvärande fråga kvarstår ändå: varför de många stora orden och det svenska övermodet? Mitt svar är just de styrandes ambition att påverka medborgarna. Det gäller att psykologiskt bearbeta folket, så att makthavarna kan sitta i orubbat bo. Det låter sannerligen cyniskt och kanske överdrivet. Men genom det gröna och globala budskapet tillåts politikerna rättfärdiga sin linje och sin maktställning, samtidigt som dom kan peka på oroande tendenser i omvärlden.

På så vis har under senaste årtionden en ny svensk saga vuxit fram. En berättelse om det egna landet som föredöme för världen. En mer sann och brutal beskrivning är att det rör sig om ett dyrbart skrytbygge. Trots att budskapet kommer från munnar som med all kraft fördömer nationella ambitioner hos andra, går förkunnelsen ut på att förhärliga en pytteliten blågul stat i norra Europa. Alltså en ny form av nationalism. Ännu en uppsvensk variant, som finansieras av högt beskattade medborgare riket runt. Högmod går före fall, brukar man säga. Är detta kanske en riktig prognos för Sveriges framtid?

Torsten Sandström

2018-09-09

Publiceras i samverkan med Det goda samhället: http://www.detgodasamhallet.com

Nästan varje dag hör man Donald Trump i SR och SVT säga saker som är nedsättande, diskriminerande eller helt enkelt skrämmande. Förstås tar inte någon programledare ”avstånd” från vad Trump just har sagt. Ingen kan heller tänka sig att en direktsänd kommentar från Sveriges statsminister, innehållande några mindre väl valda ord, kort därpå påklistras en varningsetikett från den statsstyrda radion eller teven. Nej, det har vi inte upplevt, åtminstone inte på ett direkt eller utmanande vis.

Men igår hände det i den rituella debatt som vart fjärde år sker i SVT mellan landets nu åtta riksdagspartier inför valet till riksdag och kommuner. I ljuset av strålkastarna tog nämligen SVT ordagrant ”avstånd” från ett inlägg av Jimmie Åkesson. Oavsett vad man tycker om Sverigedemokraterna – eller Åkessons ordval – är det tydligt att SVT svartlistat budskapet från just ettav de partier som under kvällen tävlat om tittarnas röster. I min blogg har jag flera gånger, med stöd av medieprofessor Kent Asps undersökningar, kritiserat SR och SVT:s journalister för att tydligt favorisera partier och åsikter till vänster på den traditionella skalan.

Igår fick vi alla bevis i direktsändning. Flera luttrade experter baxnade. Även om jag inte röstar på SD anser jag att de av staten styrda mediabolagen måste visa ett strikt partipolitiskt oberoende. SVT:s övertramp häromdagen inför miljoner tittare kommer enligt min mening att bli en ödesfråga för de publika mediabolagen. Det är i fortsättningen en absolut nödvändighet att bolagen själva och fortlöpande– via strategiska stickprov av alla typer av sändningar – testar medarbetarnas politiska oberoende. Inom företagen måste självklart en vardaglig diskussion föras om detta med journalisterna. Dom som inte anpassar sig till åsiktsneutraliteten måste sluta sin anställning (något som hotar den domare som under en rättegång inte följer gällande regler). Om inte SR och SVT reformeras måste systemet med tvångsavgifter för finansiering av SR och SVT avvecklas. Att vara journalist på av folket finansierade SR och SVT är nämligen en förtroendefråga (jfr igen domaren). Dom som vill uttrycka sina egna åsikter får söka anställning hos de privata mediaföretagen. Eller börja blogga…

Torsten Sandström

2018-09-08

Som alla dikotomier (tvådelningar) är även den mellan nationella och globala politiska rörelser problematisk. Jag är själv mer globalist än nationell. Men globalisternas ortodoxi bekymrar mig också. I än högre grad är jag oroad över de nationella krafternas tankar och tonläge, där en ganska stor grupp ser ned på främlingar allmänt sett och är benägna att snabbt säga att ”invandrare ska kastas ut ur Sverige”. Den typen av debattstil förskräcker. Den manar fram bilder av mörka krafter från 1930-talets Europa.

I denna blogg ska jag kort försöka bena ut för- och nackdelar med de två politiska huvudkrafter som idag står mot varandra i världen. Låt mig börja med nationalismen, dvs ett samlande tankesystem om tankar till stöd för tradition, auktoritet och nationalism. Häromveckan bloggade jag om assimilering av nyanlända. Kontentan av mitt resonemang var att de nyanländas anpassning till svenskt språk och kultur var av största vikt, dels för att invandrarna själva snabbt ska integreras, dels för att den svenska nationen ska få minskade problem och kostnader med processen att inlemma flyende i vårt land. Jag påstår att den som inte vill assimileras – men ändå vill uppbära frikostigt svenskt offentligt stöd – faktiskt måste lämna landet snarast möjligt.

I övrigt har jag inte särskilt mycket till övers för svensk nationalism, frånsett förstås traditionella kulturvärden i stil med svensk mat, högtider, litteratur, konst, musik, idrottslig chauvinism od. Vad gäller tradition är jag som republikan mot en svensk monarki (och rojalistiskt fjäskande). All religion ser jag som utstuderat spelande på människans rädslor och politikernas flitiga tal om Sverige som ett föredöme för världen är bara komiskt, varom mer i kommande blogg. Sak samma med folkdräkter, ”Du gamla du fria” och liknade ceremoniel från Sveriges bondeförflutna. Vad gäller auktoritetstro tycker jag att var och en får välja fritt vem man på ett kulturellt och ideologiskt plan vill lita på. Men i samhället krävs ordning och så även i skolan, där eleverna måste ta till sig vedertagna kunskaper. Ett nationellt värde vill jag särskilt framhäva: den svenska demokratin och vårt nationella oberoende.

Så över till globalismen. Den är som framgått enklare att gilla. Under samlingsbegreppet brukar man nämligen nämna fenomen som miljökamp, alternativa värderingar och vänsterliberalism. Vår värld av idag är ett nät av kontakter globen runt. Detta skapar omfattande möjligheter för handel, informationsutbyte, migration och annat som i ordnade former brukar innebära utveckling ekonomiskt, socialt och kulturellt. Men den geografiska öppenheten medför också problem vad gäller miljöförstöring, massflykt, ekonomisk utsugning mm. Man kan därför säga att globalismen bejakar den öppna världen, samtidigt som den försöker angripa risker och skadeverkningar. Om globalismen beskrivs på detta kortfattade vis är jag med i rörelsen. Den blir i så fall ett balanserat frihetsbudskap.

Men i den praktiska utformningen av sin politik ställs globalisterna inför mäktiga hinder, svårigheter och inte minst naiva lockelser. Då rörelsen världen runt har flera olika nationella grupperingar väljer jag nu att tala om fem svenska partier: v, s, mp, l och c (vilka också har delvis olika inriktning). Ett stort problem till följd av den globala målsättningen är att gigantiska belopp av skattebetalarnas pengar satsats på gränsöverskridande projekt med stor risk. Jag tänker inte bara på stora pengar för integration, utan också omfattande belopp till EU, FN samt internationell samverkan och bistånd. Integrationen av invandrare kostar minst 40 miljarder per år. Pengarna till EU, SIDA, FN mfl uppgår totalt till omkring mer än 60 miljarder per år (och EU vill se en svensk höjning med 15 miljarder, från 24 till 39 miljarder, pga Brexit).

Rörande EU vill jag säga följande. Mina tidigare bloggar visar att jag verkligen stöder EU som frihandelsprojekt, men att en tilltagande överstatlighet via direkt verkande lagstiftning (EU-förordningar) är oroande. Vidare är EU-parlamentet en låtsasriksdag, utan egentlig egen direkt makt. Även EU-administrationen är en byråkratisk hydra. Dessutom har EU har stora besvär med korruption på skilda nivåer. Och kanske viktigast är att EU:s alltför snabba utbyggnad har medfört att stater utan tillräcklig demokratisk tradition blivit medlemmar, såsom exv Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien. Organisationen håller just nu på att slitas i delar pga Bexit och splittring rörande invandringspolitiken. Men global-partierna i Sveriges riksdag hoppas att allt ska ordna sig. L-partiet förespråkar till och med en svensk anslutning till Euron. Jag menar att det rör sig om en symbolpolitik, som kostar skattebetalarna skjortan. Det rör sig mer om drömmar än kritisk realism.

Något liknande kan sägas om de jättebelopp som skattebetalarna avstår till SIDA, FN mfl organisationer för internationella samverkan. I en tidigare blogg har jag kritiserat tanken om ett mål på 1 % av BNI för Sveriges u-landsbistånd. Varför inte omkring 0,4 % såsom i Frankrike och Tyskland? Den svenska lösningen ger en orealistisk bild av Svea som bäst i klassen. Då SIDA knappast hinner administrera ett 36 miljardersbistånd årligen måste pengarna till stor del vräkas iväg. Att många pengar slösas bort, håller diktatorer vid makten eller bidrar till korruption gör inte heller så mycket, tycks det. Ty det hela rör sig om en stor svensk global dröm!

Summan enbart av de utgiftsposter jag hittills nämnt är 115 miljarder. Beloppet ska jämföras med Sveriges statsbudget på omkring 940 miljarder. Och betydligt mer kostnadseffektiva lösningar finns. Detta med tanke på det svenska försvarets behov och dess betydelse för nationens oberoende och den svenska demokratins livskraft. Att skattebetalarna tvingas betala globalisternas vidlyftiga slå-sig-för-bröstet-projekt är enligt min mening otillständigt. Det verkar som miljarderna är fickpengar för svenska politiker. Vilka belopp s-regeringen betalat bara för att Margot Wallström ska föra feministisk utrikespolitik i FN:s säkerhetsråd har ännu inte fastställts. S-regeringen vågar nämligen inte före valet 2018 visa kostnadsrapporten…

Jag närmar mig nu min huvudinvändning mot de globala partierna. Dom talar om för medborgarna hur det ska vara, i stället för att tvärtom noga lyssna på väljarna och göra som dom säger. Man kan därför säga att en del av det demokratiska Sverige ställs på huvudet (märk kursiveringen). Dom vänsterliberala försöker inte se vad som efterfrågas i breda folklager. Ty dom vet bäst. Och driver därför ett antal udda projekt utan påtaglig förankring hos väljarkåren. Jag vill bara påminna om att c-partiets idéprogram för några år sedan förespråkat månggifte! Något förenklat kan man säga att globalisterna företräder en extrem minoritetspolitik. Det räcker inte med jämställdhet, nu krävs feminism. Det räcker inte med ett klokt värnande om miljön, nu krävs storskaliga klimatsatsningar utan besinning (mp som redan satsat en miljard på elcyklar, gick häromdagen ut med en ospecificerad klimatsatsning på 50 miljarder!). Det rör sig alltså om en slagordpolitik full av drömmar, om än flera med sympatiska syften.

Alltså en ny typ av frälsningsrörelse. Och liksom alla tiders predikanter vet dom vänsterliberala bäst och gör det enkelt för sig. Det kan man förvisso också säga att dom fanatiska nationalisterna gör, som med en axelryckning säger att ”invandrarna ska åka hem”. Det exceptionella – eller ytterlighetsvalet – är nämligen den typiska lösningen för personer som inte tänker öppet och pragmatiskt, utan redan från början valt sida. Jag vet själv hur jag agerade under min vänsterpolitiska ungdom! I mitt bloggande försöker jag därför resonera för och mot. Jag tjatar om det öppna samtalet. Säkert kan jag anklagas för en tendens att vilja veta bäst. Men jag har sedan länge valt att inte köpa ett enda kampperspektiv på skalor med motstående ytterlighetslösningar. Därför blir valet av ”Moderaterna” en rimlig lösning för mig på söndag den 9/9 2018. Det är värt att begrunda att ”måttlighet” kan ses som anti-PK.

Torsten Sandström

2018-09-07

Forskare ska i arbetet sträva efter att frigöra sig från egna värderingar. Det är svårt. När ett faktamaterial står och väger – eller är svårtolkat – är det ofta lockande att läsa in egna åsikter i de data som insamlats. Och så glider forskaren på orden. Någon gång händer detta nästan alla som forskar i samhällsvetenskapliga ämnen. Det är en naturlig risk. Ibland är en sådan glidning mänsklig.

En annan sak är medveten styrning av det vetenskapliga arbetet. Jag anser att det är vad vi upplevt under lång tid beträffande kriminologen Jerzy Sarnecki. Han har i åratal hävdat att höga brottslighetstal för invandrare inte sammanhänger med deras inflyttning i en ny kultur, utan har sin bas i personernas socioekonomiska situation. Han har nog rätt att det stora flertalet våldsbrottslingar har en besvärlig social bakgrund. Men han vränger fakta när han inte vill tillstå att gruppen invandrare är mycket tydligt överrepresenterad när det gäller exempelvis våldtäkter.

Varför agerar Sarnecki systematiskt på ett vis som en forskare inte ska? Klart är att han måste förstå existensen av de fakta han förnekar. Blåljuger han alltså? Nja, den rimligaste förklaringen är att han vill upprätthålla en politisk åsikt, nämligen att man inte ska släppa loss invandringsfientliga värderingar hos folk i allmänhet genom att tala klarspråk. Och hans bredare förklaring rörande socioekonomiska förhållanden är för övrigt också riktig. Men Sarnecki lyfter en bredare förklaring i stället för den mer spetsiga och relevanta.

Sarneckis mångåriga envishet att vägra tala ut är remarkabel. Man kan anta att hans åsikt om brottslighetens socioekonomiska bas bidragit till att statens Brottsförebyggande råd ännu inte uppdaterat 2005 års statistik för våldsbrott hos invandrare. Sarnecki är en av sex ledamöter i Brå:s vetenskapliga råd. Brå har inte heller visat intresse för statistik rörande kombinationen invandring och våldtäkter. Han vill alltså sopa invandrarminoritetens dominans vad gäller sexbrott under mattan. Han anklagar motståndarna för att vara ovetenskapliga! Han hävdar att SVT:s reportrar saknar vetenskaplig kompetens (vilket är korrekt, men något som de själva påpekat). Han säger slutligen att han nu själv vill starta forskning rörande våldtäktsmännens status. Jojo, tala om att förvandla bocken till trädgårdsmästare! Vem kan tro att Sarnecki, med sin starka satsning på sin egen linje, kommer att bedriva det tänkta forskningsprojektet på ett politiskt oberoende vis? Tyvärr måste man konstatera att Sarnecki nu har förlorat en god del av sin heder som vetenskapsman. I teverutan framträdde också en skakad individ, som slog vilt på motståndaren i kampen för sitt rykte som vetenskapare.

Nu är Sarnecki det socialdemokratiska Sveriges egen kriminologiska kelgris, tillsammans med den komiska estradören Leif GW Persson. Båda vinklar statistiska uppgifter om brott. Allmänt sett är det svårt att tolka kriminalstatistik, varför det kan vara lockande för vissa forskare att vränga fakta hit och dit och lägga till ett knippe personliga betraktelser. Och justitieminister Johansson stödjer sig på Sarneckis och Brå:s uttalanden. Han har därför envist under 2018 vägrat att ge Brå direktiv om att samla fakta.

Socialdemokratin intar nämligen samma vänsterståndpunkt som Sarnecki: ekonomiska faktorer är den korrekta förklaringen till brottslighet, inte kulturella, såsom exempelvis uppväxt inom en klankultur eller kvinnosynen inom islam. Därför anser de att skjutningar i storstäderna har sin grund i strider mellan olika gäng om kontroll över narkotikahandeln. Men socialdemokratin ser inte den mer specifika förklaringen att handeln utövas av grupper som uppfostrats i en maffialiknande kultur och som vägrar att anpassa sig till västerlandets syn på laglydnad och rättskipning som upprätthålls av polis och domstolar.

Klanernas värderingar syns ännu tydligare bakom de våldtäkter som just nu debatteras. Då sexbrottsligheten domineras av invandrare – som blott utgör tio procent av landets befolkning – talar mycket för att det finns en kulturell förklaring. Kvinnans underordnade roll i samhällen inom framför allt islam samt avogheten mot den frihet som kvinnan ges i det västerländska samhället måste vara viktiga orsaker till att en invandrad minoritet så tydligt dominerar de svenska tingsrätternas fällande domar i våldtäktsmål.

Den kulturella frågan bör även kopplas till en mångårig svensk diskussion för och mot assimilering. Vänstern och många liberaler har svårt att ta ställning. Deras ideal är ett multikulturellt svenskt samhälle i en global värld. En ny variant på Sörgården (om än i den malmöitiska Rosengårdens gestalt). Och visst är det skönt med utländsk mat, exotisk musik och dans, spännande nya idéer utifrån om konst och litteratur. Men det samhälle som idylliserar främmande kulturer får det svårare att bekämpa klankulturernas åldriga förtryckarmönster. Klanernas makt och värderingar kommer att bevaras i barnäktenskap, i könsstympning, i knarkhandel, i avrättningar, i våldtäkter och i en del annat ont. Här talar den svenska vardagen sitt tydliga språk.

Men det räcker inte att vi tar avstånd från dessa förskräckliga yttringar av främmande kultur. Ett öppet svenskt samhälle bör tydligt välja sida – något vi ju sedan länge faktiskt gjort – och ge raka besked för assimilering. Detta innebär självfallet inte ett fördömande av de inflyttandes hemlandskultur. Den har som sagt sina goda sidor, som de berörda främst själva måste vårda på samma vis som invandrare till USA i allmänhet gjort. Därför bör stat och kommun ge upp stödet till en rad olika kulturyttringar som är bärare av åldriga klanvärderingar, vilka i förlängningen skadar individernas assimilering i Sverige. Den nya attityden ska för det första märkas i ord: ”i Sverige bär man inte slöja, här hälsar man genom att ta i hand, här försöker man tala svenska” och så vidare. För det andra ska det offentliga sluta ge ekonomiska bidrag till kulturyttringar som, genom att svetsa samman personer i rollen som främling, försvårar integrationen. Viktigast är upphörandet av språkligt stöd till studier av invandrarspråk – det ska nämligen inte råda något tvivel om att det är genom lektioner i svenska som en nyanländ snabbast assimileras (de pedagogforskare som hävdar att studier i det främmande språket underlättar inlärningen av svenska har mycket att bevisa vad gäller verkligheten i svenska skolor). Men även bidrag till olika religiösa minoritetsföreningar och friskolor bör skäras bort. På det stora hela måste den svenska ångesten att hantera främmande kulturer förvandlas till ett bestämt frimod i mötet med invandraren: ”Du har mycket intressant att berätta – och en del kan säkert vara till nytta för Sverige – men ska du få framgång i det nya landet är det anpassning till den svenska kulturen som gäller.” Det kan tyckas vara ett tufft budskap. Men det är rakaste vägen till en god integration.

Torsten Sandström

2018-09-02

Publicerad i samverkan med Det goda samhället, http://www.detgodasamhallet.com/

Min mening är inte nu att sprida populistiskt missnöje över dom som styr landet. Jag förstår nämligen att åtskilliga samhällsbeslut är svåra att reglera pga att det är så många variabler att ta hänsyn till. Men inom vissa politikområden har problemen i Sverige under mycket lång tid varit stora. Det har talats om reformer, men de pyttesmå ändringar som genomförts drunknar i problematiken som sådan. Viktigt är vidare att andra västländer klarat av liknande situationer bättre än vi. Skolan är ett sådant område, som jag bloggat flitigt om.

Ett annat är bostadspolitiken. Under mer än femtio år har bristen på bostäder varit katastrofal. En rad tänkbara reformer har tröskats, men inte genomdrivits i vårt land. Bland experter på området finns nämligen många olika lösningar, som svenska politiker aldrig prövat, trots att man valår efter valår lovat att skaffa väljarna tak över huvudet. Låt mig peka ut några exempel på varför bostadsmarknaden länge varit förstelnad i vårt land.

En orsak är att hyressättningen inte är tillräckligt fri. Lagstiftarna tror sig gynna de boende genom att i åratal hindra högre hyror på attraktiva äldre och billiga lägenheter. Här bor förstås många lyckliga kvar – såväl rymligt som till superlågt pris. Ungdomarna får däremot stå i livslånga köer. Den behagliga hyresnivån på äldre bostäder i attraktiva lägen medför att en omfattande marknad för svartkontrakt vuxit fram. Givetvis kan så låga hyror inte åstadkommas genom nyproduktion. Politikerna vågar inte ge de boende, som erövrat ett kontrakt med en gyllene hyresrätt, budskapet att prisnivån under ett antal år måste stegras tämligen kraftigt via en ändring i hyreslagstiftningen. I bakgrunden finns nämligen en av de många bromsklossar som ”Den svenska modellen” byggts kring: Hyresgästföreningen.

En samverkande och viktig orsak är att byggnationen av nya lägenheter är för liten och kostnaderna för höga. Även här bör en friare marknad kunna skapa förändring. Men då krävs det förstås att ytterligare några heliga kor transporteras till slakt. Den svenska planlagstiftningen är en djungel av regler som försenar – och genom räntor på mark mm – fördyrar. Exv bor jag i en bostadsrättsförening på Lidingö med flera lokaler som är planerade för kontor och där en planändring för ombyggnad till boende tar en evig tid att genomföra. Här sysslar hundratals byråkrater på kommuner, länsstyrelser och domstolar med normer – som sedda för sig ofta har något gott i sig – men som systematiskt medför stor fördyring (och dåligt humör hos den som söker tak över huvudet). Vidare bidrar den svenska miljörätten till ett långdraget och fördyrande processande.

Lika illa är det angränsande problem som Boverket ger upphov till. Myndighetens byggnormer är fyllda med tusentals detaljföreskrifter. Inte bara om el- och brandsäkerhet samt liknande nödvändigheter, utan om alla tänkbara kvalitets- eller standardaspekter på boendet. Man kan tycka att byggare och nyttjare av lägenheter borde tillåtas att själv bestämma standard och på så vis verka för lägre bokostnader. Men den ”Svenska modellen” ger sig inte så lätt. De boende måste skyddas från utsugande fastighetsägare. En annan förening som jag tidigare bebott var också mycket välskött. Men ändå var myndigheterna som iglar på föreningen för att entréer måste handikappanpassas och (redan kända och rimliga) energikostnader noga mätas upp och granskas av dyra konsulter, så att ett intyg kunde sättas upp i varje trappuppgång.

En ytterligare orsak till eländet är den svenska beskattningen av boendet. Även här är experterna närapå eniga om att den svenska politiken är kontraproduktiv. Men inga politiker vågar ta i smeten av rädsla för att förlora väljarröster (den historiskt intresserade tänker nog på hur gratis/subventionerat bröd bestämde politiken i antikens Rom). Vårt tidigare system med fastighetskatter, som baserats på taxeringsvärden, var enormt enkelt och tillförde statskassan stora och trygga belopp. Dyra fastigheter betalade förstås mer än billiga. Slopandet av denna skatt har givetvis skjutit fastighetspriserna i topp (och ytterligare försvårat nyetableringen för unga familjer). Följden har blivit att en köpare måste ta ännu större banklån. Och det underlättas givetvis av att räntorna till 30% är avdragsgilla, något som i sin tur medför minskade skatter och att en lånebubbla på sikt riskerar att ruinera låntagare och banker. Slutligen utgår reavinstskatt på fastighetsägarens vinst vid en avyttring. Detta är ytterligare en anledning till äldre personer bor kvar billigt i stället för att sälja sitt hus och flytta till en mindre bostad.

Alla de problem jag nämnt är väl kända för dom initierade. Att lösa ekvationen kräver främst politiskt mod. Faktiskt krävs det också en ny syn på vad politikerna ska syssla med eller, bättre, låta bli att peta i. Det gäller att öka friheten på bostadsmarknaden och drastiskt minska regelmängden (och på köpet antalet byråkrater och korporativa parasitorganisationer). Förmodligen måste en ny typ av politiker träda fram. Det är nämligen tydlig att generationer av manliga och kvinnliga prussiluskor har satt den svenska bostadsmarknaden ur spel i viktiga avseenden. Därför: bort med dagens folkförmyndare och regelmissbrukare! Och fram för mer lyssnande och kritiskt rationella riksdagsledamöter. Dvs personer som låter människorna i större utsträckning själva bestämma över och ta ansvar för sitt boende. Huvudproblemet är nämligen att (ännu) en svensk variant av planekonomi har misslyckats. Vår nation behöver därför mindre politisk styrning och mer av olika marknadslösningar, som förvisso inte alltid är perfekta, men åtminstone ibland fungerar utomlands.

Orsaken till att detta skrivs är de valaffischer som kantar gator och torg. Efter år i regeringsställning och fyra år i opposition – utan att något viktigt hänt – vill L-partiet få mig att tro att dom har intressanta bostadslösningar på gång. Även S-partiet – den politiska maktens svenska urtidsödla – har affischer med krav på tak över huvudet åt alla. Men jag har inte hört ett minsta ord om att något parti önskar reformer som liknar dom jag efterfrågar. Ändå söker politikerna mitt förtroende. Så varför ska en väljare som 2018 vill fixa sitt boende rösta på dessa partier? Lika fattiga är flera andra vallöften som syns på tusentals plakat landet runt. Det verkar som om affischerna riktar sig till valboskap. Risken är stor att de trötta kreaturen sparkar bakut.

Torsten Sandström
2018-09-01

Källa: Forskning och Framsteg

Det finns alltid anledning att fundera över sina egna samhällsvärderingar. Inte minst för den som liksom jag sedan ungdomen gjort en resa från vänster till höger. Att jag vandrat i konservativ riktning är obestridligt. Idag ser jag mig själv som marknadsliberal. Men begreppen höger-vänster säger idag tämligen lite om en persons politiska åsikter. Därför brukar man nuförtiden använda ytterligare en parameter: skalan mellan globalism (vänsterliberalism) och nationalism. I grunden rör det sig om skillnaden mellan offentligt finansierad välfärd samt samarbete över nationella gränser å ena sidan och ett mer isolerat och invandringsfientligt lågskattesamhälle å den andra. Även klimatfrågan finns med i bilden. På USA-arenan gäller det spänningsfältet mellan Hilary Clinton och Donald Trump. På ett europeiskt plan står exv Frankrikes Macron mot Rysslands Putin och Ungerns Orban. Och i Sverige är partierna v, s, mp, fp och c att se som globalister eller vänsterliberala. På den andra fronten står något osäkert partierna m samt kd – och tydligare om än med viss reservation sd. Som antytts kan detaljerna diskuteras. Men det nya fältet ger mig möjlighet till en bättre självpositionering.

Först måste jag säga att Trump, Putin och Orban företräder en linje som jag känslomässigt inte kan tåla. Den är reaktionär i ordet rätta bemärkelse. Men det räcker inte. Där finns en nationalism som för de två senare medfört en tydligt antidemokratisk praktik. Putin är dessutom en folkförtryckare och korrumperad oligarkmedspelare. Alla tre ger prov på en vulgär och diskriminerande attityd till fria media och utlänningar. För övrigt kan Trumps mentala hälsa ifrågasättas, men han har ändå många medborgare med sig i den nationella fronten. För mig är det fullständigt uteslutetatt ansluta mig till en nationalism av det slag som denna trio förespråkar.

Jämfört med deras positioner väljer jag därför tveklöst den globala sidans lösningar, alltså Macron framför Putin! Men som mitt flitiga bloggande visat har globalisterna (eller vänsterliberalerna) några påtagliga svagheter. Mer precist finns även hos dom – om än i mindre allvarlig omfattning – en antidemokratisk strömning. Det rör sig om en nonchalans för det fria ordet. Den yttrar sig i en obenägenhet att lyssna på åsikter som inte sammanfaller med deras egen syn på världen. Närmare bestämt intar dom en kompromisslös ståndpunkt till ett knippe politiska ståndpunkter, som inte kan sägas ingå i definitionen av ett demokratiskt samhälle. Ämnen som feminism, invandring, EU-medlemskap, minoritetspolitik, u-landsbistånd, klimat mm är hos dom belagda med tabu och inte öppna för diskussion, trots att begreppen inte är inhuggna i den traditionella definitionen av politisk demokrati. Tanken om demokrati kräver jämställdhet, inte feminism. Den kräver medborgarrätt, men inte asylrätt vid landets gräns. Den bygger på handel och utlandssamverkan, men vill inte ge lagstiftande makt åt EU, den hyllar skydd för vissaminoritetsrättigheter, men ger inte tolkningsföreträde åt minoriteterna i skilda frågor. Fler exempel finns på hur globalisterna skapat sin egen definition på demokrati. Och deras bild är absolut. Avvikande ståndpunkter förbjuds och hånas.

Den distinktion jag här gör mellan traditionella och nyuppfunna demokrati-ideal skiljer i Sverige ut partierna v, s, l, och c som globalister. Deras motpol blir m, kd och sd. Genom sin nyskapade definition av demokrati har de vänsterliberala tagit över den politiska debatten. Här har dom haft starkt stöd av svenska massmedia, privata och publika, som i huvudsak domineras av journalister med liknande värderingar (professor Kent Asp, https://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1369/1369226_journalist-2011-journalistboken-kap-13.pdf). Det finns en klyfta mellan journalisternas politiska åsikter och den svenska väljarkåren i allmänhet. De vänsterliberalas åsikt trumpeteras ut som en given och oemotsägbar sanning. Åsikterna framstår som trossatser. Detta är nyckeln till förståelsen av det som brukar kallas pk-samhället. Jag vänder mig som bekant mot denna pk-styrning och förespråkar ett öppet samtal.

Slutsatsen av detta är att jag sedan många år befinner mig på det åsiktsterritorium som i svensk politik behärskas av m, kd och sd. Hur ska man hösten 2018 välja mellan dessa tre partier? Då jag är ateist faller kd genast bort. Vidare har sd ett högst tveksamt förflutet och partiet har idag ett antal fd medlemmar i nazipartier. Partiet svävar även på målet när det gäller inställningen till Putins Ryssland. Dom har också en rad personer som talar om ”raser” och mellan skål och vägg förespråkar våldsamma lösningar via gatans parlament. Detta skrämmer mig givetvis. Jag är helt enkelt osäker på om sd – såsom liknande partier i Danmark och Norge – kommer att hålla en demokratisk linje i svensk politik (eller om dom bara låtsas och i en framtida maktställning visar en annan färg). Enligt min mening är det upp till bevis för sd!

Därför kommer jag att lägga min röst på m-partiet (liksom vid senare års val). Jag inser att m inte kommer at hamna i majoritetsställning. Men det är viktigt att hålla de många vänsterliberala partierna stången! DÖ-metoden får inte upprepas under ännu en valperiod! Men m kan kanske regera med stöd ömsom från c/l/kd och ömsom från sd. Sd-partiet får på så vis en handgriplig chans att visa vad dom går för. Med det öppna samtalet som mål kan alltså flera partier – tvärs över skalan globalt/nationellt – inlemmas bakom en ny svensk regering. Då m-partiet under senare år visat en god portion vänsterliberalism behöver ingen vara rädd för ett svenskt nationellt äventyrande i stil med Trumps USA.

Jag uppfattar min självdeklaration som hyfsat genomtänkt och baserad på målet att åstadkomma en öppen diskussion. Den kontrasterar mot de vänsterliberalas närmast religiösa ortodoxi.

Detta är min politiska position i augusti 2018. Det står förstås alla fritt att ogilla den. Men varje kritiker bör i så fall själv först noga positionera sig. Granska dig själv och ta ställning!

Torsten Sandström

2018-08-31

S-partiet i panik. Dagens röstköp.
Torstens Sandström
2018-08-28

PS! Men det blir förstås inte direkt gratis. Någon måste ju betala de miljarder fläsket kostar. DS.

Då politiker och media inför det stundande valet diskuterar olika frågor råder inte något förbud mot fake news. När det gäller att lägga krokben för en politisk meningsmotståndare tycks nämligen närapå alla knep tillåtna. Ju svårare en politisk fråga är att bedöma desto större blir svängrummet för finter och luriga argument. Man kan i och för sig tycka att en förenklad diskussion om komplexa ting blir nödvändig om den ska nå ut hos folket. Men några gränser måste väl ändå dras upp. Just nu är klimatdebatten ett bra exempel på hur tro och vetande blandas samman i en trixig och vinklad debatt. Här en lista över några vanliga debattknep.

Känsloknepet.Det går ut på att skrämma personer att rösta på visst vis. När det gäller klimatfrågan är rädsla ett bra vapen. Genom undergångsbilder sätter man enkelt skräck i väljarna. På samma dag lyckas Sydsvenskan med två skrämsel- eller känslorubriker som har adress mot valrörelsen: Vingslagen av en fjäril kan utlösa en orkan i Karibien samt Mer jämställd makt kan rädda klimatet (SDS 2018-08-17).Media påstår inte att civilisationens undergång sker under kommande mandatperiod, men kanske inom femtio till hundra år. Om man ser till en så kort tidsperiod i människans historia (som hundra år) är jorden statistiskt sett mer hotad av meteoritnedslag eller kärnvapenkrig än av gaser från förbränning av kolväten. Om dessa antagligen mer sannolika risker eller känslor ordas det inte.

Sommarväderknepet. För människor i nuet gäller alltså korta tidsperspektiv. Den som liksom jag levt länge i landet har varit med om såväl regniga som soliga sommarmånader. Förra året, 2017, var mycket blött. I år har det som alla vet varit extremt torrt. Växlingar är alltså helt normala. När det gäller klimathot är det viktiga att finna en tendens på längre sikt. Därför måste argument kring sommarens skogsbränder och grillningsförbud ses som politiskt taskspeleri. Medias fixering just nu beror på den kommande valrörelsen och en önskan att rädda Mp – och stoppa SD.

Statistikknepet. Man brukar säga att allt går att bevisa med statistiska argument. Kanske är det så. Men statistik är bara relevant avseende väl genomförda mätningar i förfluten tid. När det gäller mätningarnas betydelse för framtiden måste människan tillgripa sannolikhetskalkyler. I stil med: mätresultaten visar på en ökning av X under Y-perioden – ifall Z-argumentet (vissa data) talar för att ökningstendensen är i stigande gäller X även för framtiden. På så vis blir hållbarheten i Z-argumentet avgörande för hur allvarligt man ska se på X-utfallet i den statistiska mätningen. Alla inser att sannolikhetskalkyler är svåra att hantera, varom mer snart. I den politiska debatten nöjer man sig därför med att framhäva X. Risken för fake news avseende framtiden är alltså påtaglig ifall en sannolikhetskalkyl saknas.

Professorsknepet.Jag anser det viktigt att varna för medias missbruk av ord från forskare. Bästa exemplet rör pedagogikprofeter i skoldebatten. Svenska politiker har under 50 års tid lyssnat på vänsterpedagoger. Elevernas prestationer har under flera år sjunkit i vårt land, vilket tyder på dåliga råd från forskarna. Historien riskerar att upprepas i klimatdebatten där alarmistiska forskare nu radas upp som experter. Johan Rockström har i slutet av sommaren använt alla de knep som nyss nämnts för att backa upp Mp i valrörelsen (och motverka det klimatskeptiska SD-partiets rusning). I samma andemening skriver Sverker Sörlin på DN 2018-08-16 om brinnande skogar, förtvinande sädesfält och pruttande biffdjur. Det är enligt min mening troligt att riskerna som båda profeterna anför är riktiga på lång sikt. Men vilket tidsperspektiv är det som gäller? Professorsknepet bygger i grunden på att personer med status som forskare gör uttalanden i politiskt färgad riktning och använder sin roll som forskare för att dölja andra tänkbara och viktigare utvecklingsalternativ. Till saken hör också att Sverker Sörlin sannerligen inte är någon klimatforskare. Och Rockströms kompetens på ämnesområdet är inte särskilt bred (bakom sig har han inte tusentals sidor av egen publicerad klimatforskning, enligt https://www.su.se/profiles/jrock-1.184983).

Nu tror jag många läsare är rejält irriterade. Hos mig tycker dom sig se såväl klimatförnekelse som kunskapsförakt. I så fall har läsaren inte förstått mig rätt. Jag tror att forskarsamhällets majoritet har rätt då dom pekar på riskerna med förbränning av kolväten och kanske även med uppfödning av köttdjur. Och jag tror på att viktiga kunskaper kan sökas genom mödosam och väl nyanserad forskning. Det jag kritiserar är krisscenarier i närtid samt politiska utlåtanden av forskare med diskutabel kompetens rörande det samhällsproblem debatten gäller. Jag vill gärna se mer av öppnare och bättre forskning. Och mindre av dagsfärska debattknep i stil med dom jag nyss nämnt.

Vidare har klimatforskning en skärningspunkt med samhällsvetenskap. Mätningar av klimat kan upprepas och påståenden bekräftas/falsifieras. Utsagor om civilisationens framtid är däremot samhällsvetenskap. Här gäller det dels att hantera massiva och väl insamlade datamängder, dels att tolka dessa data på ett sakligt och politiskt oberoende vis. Jag är inte säker på att Rockström och Sörlins tolkningar är vetenskapligt väl underbyggda i och med att dom båda manar fram skräckbilder i närtid. Vad som kommer att hända inom exv två hundra år lyckas dom inte göra sannolikt vetenskapligt sett.

Nej, tacka vet jag Tage Danielssons glada sannolikhets-monolog rörande haveriet av kärnkraftverket i Harrisburg 1979. Relationen mellan orsak-verkan är svår att bevisa med vetenskapliga metoder. Och detta gäller i än högre grad tolkning av vissa mätdatas framtida relevans. En sannolikhetskalkyl innehåller alltid osäkerhetsmoment. Utan att vara expert på miljöfrågor tror jag att det är sannolikt att en mångårig förbränning av kolväten försämrar klimatet. Vidare är det möjligt att en minskad kreaturhållning och minskat köttätande är bra för såväl klimat som människans hälsa. Men det finns även andra hot mot människans existens. Jag har redan nämnt kosmiska och krigiska risker. Och i närtid finns en mycket större hot mot oss alla i effekterna av en växande politisk och religiös extremism. Därför kan även landets media och PK-ideologer lämna goda bidrag i kristider, genom att sluta predika och i stället verka för ett öppnare samtal.

Torsten Sandström

2018-08-24

En familjelagstiftning som anpassats till olika sexuella minoriteter kan skrivas på olika vis. En färsk svensk statlig utredning har strikt kopplat loss individen från det biologiska könet,
(https://www.regeringen.se/4a4540/contentassets/d655bb3a85b4487196071727fd145ed7/nya-regler-om-faderskap-och-foraldraskap-sou-201868).

Då blir resultatet lagregler som är mycket svåra att förstå. Här följer ett exempel på föreslagen text till 1:10 Föräldrabalken:

”Om en man föder ett barn gäller 11–14 §§. Föder en kvinna ett barn gäller 11 a–11 e §§ för hennes make, om maken har ändrat könstillhörighet, och 13 och 14 §§ för en annanperson som uppfyller villkoren enligt 5 eller 8 §, om den personen har ändrat könstillhörighet.”

Är det någon som förstår vad lagtexten vill säga? Svaret tycks ligga i könsbyte och samkönade relationer. Den första meningen om en man som föder ett barn är för övrigt redan gällande rätt, tryggt nog, när det händer!

I valrörelsen ropas det ständigt efter mer resurser till vården. Ändå har Sverige fler läkare per medborgare än andra länder i Europa, men mycket färre patientbesök per läkare. Mycket talar därför för att det är något sjukt i administrationen av den svenska sjukvården. I en tidigare blogg har jag pekat ut semesterlagen som en helig ko, som står i vägen för en sund svensk sjukvård sommartid. Här följer en artikel från SvD 2018-08-17 av professor em Åke Andrén Sandberg vid Karolinska, en text som visar att det finns ytterligare ett antal mycket allvarligare tabun, som de svenska politikerna inte lyckats förpassa till skräphögen. Stort tack till författaren och SvD för sanningens ord…

”Två enkla förslag kan lösa stora problem i vården”

https://www.svd.se/tva-enkla-forslag-kan-losa-stora-problem-i-varden

Till Åke Andrén Sandbergs kloka ord kan fogas att det finns en hel rad lagbestämmelser som tynger läkarens och annan sjukvårdspersonals arbete. Det rör sig om föreskrifter om själva vårdarbetet, rapporteringsplikt, sekretess, journalskrivande mm. Varje år tillkommer rader av nya detaljbestämmelser via Socialstyrelsens stora regelfabrik. Vidare bör noteras att samarbetet mellan landstingen rörande exv journaler inte funkar (något som måste ses som en stor skandal i dessa it-tider). Även Vårdguiden 1177 haltar.

Man brukar avsluta en text i stil med min med att det krävs en översyn och utredning. Hundratals fackpampar, lagutredare och okunniga politiker har skapat rådande regel-elände. Vågar man hoppas att en ny generation av politiker kan plocka fram häcksaxen och röja i djungeln av regler? Prognosen är inte särskilt ljus. Lagstiftandet framstår nämligen som en beroendeframkallande drog…

Torsten Sandström

2018-08-22

En rubrik i SvD 2018-08-04 blixtbelyser ett svenskt dilemma.
Texten lyder: Sydkoreas elever världsbäst
– men eleverna stressar ihjäl sig. I artikeln presenteras statistiska
uppgifter om sydkoreanska ungdomars olycka och till och med självmord. Läsaren
förstår direkt hur Sydkoreas berömvärda framgång ska tolkas: Ja, dom är bra på
utbildning, men vi svenskar tycker att barnen ska lämnas i fred från krav och
ha det lugnt. Om man vill går det att omformulera rubriken så att den gäller
svenska skolor: Svenska elever tillhör underskiktet i världen – men dom får
göra som dom vill i skolan. Antagligen en lika sann eller osann beskrivning.

Den som levt länge i vårt land har möjlighet att se en utvecklingstendens
avseende barnuppfostran och skolutbildning. Någon gång under 1960-talets uppkom
det som kan kallas en hippie-kultur. Det rörde sig om ett extremt och
egofixerat frihetstänk. Gör som du själv tycker! Lev livet! Bli lycklig! Svängig
musik, meditation, droger och flummig vänsterpolitik ingick i ett grundbudskap
om att förverkliga sig själv utan att tänka på rådande normer. De fladdrande tankarna
blev gnistan till en präriebrand, inte bara i USA, utan även i Europa. Sveriges
vänsterintellektuella tog snabbt till sig delar av det nya programmet, framför allt
kärnan, den mellanmänskliga kravlösheten.

Det intressanta är att det statsbärande S-partiet också gjort
kravlösheten till en dogm. Partiets huvudlinje avsåg i och för sig krav vad
gäller betalning av skatter till stat och kommun. Men även om tvånget rörande skatter
och avgifter i rekordklass inte drabbade alla måste det bäddas in. Ett bolster
blev en lös rätt att få generösa bidrag från det offentliga. Ett annat blev
budskapet om frihet i familjen, i uppfostran, i skolan, dvs hippie-mönster individer
emellan. Med hjälp av skräckskildringar från flydda tider om inlåsta hemmafruar
och agade barn målades en rosenskimrande bild av familjer där medlemmarna inte
ställer krav på varandra, utan var och en glatt gör det han eller hon önskar. På
samma vis bidrog Ingmar Bergmans film Hets till motbilden av det nya
utbildningssystem i fristil som S-partiet önskade bygga. Lärare ska inte använda pekpinnen, inte ställa
krav och inte sätta dåliga betyg. Basta!

Delar av det nya programmet framstår som förnuftigt och
gott. Förtryck, orättvisor och ondska måste givetvis motverkas. Men som ofta
händer med det moderna så riskerar barnet att slängas ut med badvattnet. Detta
har att göra med vänsterns fallenhet för dialektiska lösningar. Detta innebär
att ett äldre samhällssystems motsats förvandlas till det nya idealet. Dialektiken
leder ofelbart till feltänk. Kärlek och omtanke är något gott, men det är också
rimliga krav och förnuftiga straffåtgärder. Resultatet har blivit en slapp
gör-som-du-vill-kultur inom familj, barnuppfostran och skola. Eller med andra
ord: uppslitande parrelationer, egoistiska barn och en slapp skola, utan
tydliga krav och utan betyg. Det gamla auktoritära samhället saknar förvisso inte
så många idag. Men tydliga normer och ibland strikta krav behövs i varje
samhälle, som ska krönas med framgång.

Ett frihetsbudskap är enligt min mening en alltför enkel och
skadlig målsättning för mellanmänskliga förhållanden. I orden omtanke och
kärlek, som givetvis bör vara styrande, ligger innerst en balans mellan frihet och rimliga krav, något som alltid måste vara
idealet i parrelationer. För barnuppfostran måste massor av kärlek balanseras
med mängder av tydliga krav (och förnuftiga straff). Liknande mål bör gälla för
skolan: genom tydliga krav och betyg ska kunskaper sökas i en miljö som präglas
av fasthet, omtanke och vänlighet.

Läsaren ser att jag sysslar med balansgång. Och det är
själva tanken vid bygget av det goda samhället. Omfattande krav är inte något
skadligt. Förutsatt att dom leder till något gott, dvs att personer anstränger
sig och försöker lära sig ett hänsynsfullt beteende eller nyttiga kunskaper.
Vid balansgången gäller det alltså inte att finna motpolen till det onda, som
vänstern sedan Hegels och Marx´ dagar strävat efter. Man måste i stället tänka
öppet och sedan kompromissa, dvs hitta en form av syntes mellan polerna. Det
gäller att behålla gamla positiva värden och samtidigt tillfoga en handfull nya
ideal som prövats och visat sig nyttiga.

Jag har redan använt ordet ”straff” ett par gånger. En eller
annan läsare känner säkert stor irritation. Reaktionen är typiskt svensk och
sammanhänger med den utveckling jag kritiserar.
Kanske blir det ofta enklare att tala om ”sanktioner”, ”påföljder” eller
bara ”åtgärder”. Men straff är faktiskt rätta ordet och det ska inte innebära
reaktioner som är fysiska, hårda eller oproportionerliga. Trots att juristerna talar
om straffprocesser (eller kanske delvis på grund av detta stigma) har Sverige en
skräck inför påföljder av alla slag. Häromdagen presenterade en ”forskare” (i
barnuppfostran) sina åsikter om föräldrar som till ett annat rum utvisar barn
som agerat fel. Personen ifråga påstod att sådana ”skamstraff” borde likställas
med ”fysiskt våld”. Även en luttrad jurist häpnar. Alltså ännu ett exempel på
åsiktsforskning i flower-power-stil.

Ett annat förfelat frihetsexempel är den nya gymnasielag,
som avsåg att ge ett antal invandrare en andra chans efter att dom förlorat i
domstol. Nu har lagen – som tillkom mot Lagrådets ovanligt tydliga protester –
underkänts av två förvaltningsdomstolar. Resultatet blir att regeringen och
c-partiets officiella snällhet får helt motsatt effekt. Den berörda gruppen av
invandrare, som avsågs få en gräddfil, hamnar i stället i en oerhört prekär
situation. Här kan man med rätta tala om skamstraff och påföljder utan
proportion. Detta på grund av lagstiftarens klantighet. Eller rättare sagt på svenska
politikers okunniga missbruk av lagstiftning. De lagregler som underkänts saknade
nämligen den balans och pregnans som nyss nämnts. De var enbart ett utryck för
den enögda och naiva frihetskultur som jag kritiserar i denna blogg. Alltså
exempel på hur kärlek kan förvandlas till sin motsats – ifall eftertanke
saknas.

Torsten Sandström

2018-08-17

Fråga: Hur ska dagliga varningar från Löfven, Wallström, Ygeman mfl om SD:s opålitlighet förklaras i den pågående valrörelsen?

Svar: Om M efter valet får en praktisk majoritet – med stöd ömsom från SD och ömsom från C, L – är socialdemokraterna (med sina c:a 20%) slut som maktparti för överskådlig framtid! Alltså ett förestående s-goodbye! Se min blogg från 2018-04-27 under fliken ”Om PK”.

Sverige har en ångestfylld relation till sina minoritetsgrupper. De få människor relativt sett som är hbtq, kommer från annat land, är samer, har funktionshinder med mera ges en uppmärksamhet som saknar gränser. Lagstiftningen sväller av regler. Bidragen flödar. Och media dignar av rapporter om vilket elände som minoritetsgrupperna lever under. Inte minst i SR och SVT, det vill säga de kanaler som staten själv styr med en stiftelse som bulvanägare (och svenska folket som betalare). I tider av Pride stockar sig hyllande program i bjärta färger.

Nu ska inte läsaren tro att jag ogillar minoriteter av skilda slag. Tvärtom tillhör det juristens basutbildning att försöka förstå hur olika gruppers intressen måste balanseras för att ett samhälle ska vara harmoniskt. Minoritetsmedlemmarnas bekymmer måste tas på allvar och luftas för att en utveckling ska kunna ske utan större konflikter. Dessutom är det en välfärdsfråga att en mindre grupp av människor, i utsatt ställning, ges drägliga levnadsförhållanden. Jag som jobbar med bolagsjuridik vet att ett gott företag måste vårda sina småägare. Om de tillåts nedtrampas – och skyddsregler saknas i aktiebolagslagen – blir företagandet i Sverige mindre attraktivt. Dessutom är det i grunden en fråga om yttrandefrihet. Den lilla människan ska ha rätt att höja rösten. Och den starke måste alltid respektfullt lyssna och samtala. Men han eller hon behöver inte alltid hålla med.

Det svenska problemet gäller just svårigheten att balansera mellan majoritetens och minoritetens roller. Och med demokratisk balans menar jag förstås att samhället först ska se till att majoritetsgruppens behov tillgodoses. Detta ska ske med hänsyn tagen till mindregruppens befogade intressen. Det är här Sverige har kommit snett. Politiker, lagstiftare och journalister ger ett hejdlöst stöd åt krav från särgruppernas många organisationer. Den som försöker uppmana till försiktighet utpekas som människohatare och förtryckare. Det svenska problemet är att en gradering och återhållsamhet inte tillåts vid ett samtal om en minoritetsgrupps ställning. Minoriteten tycks alltid ha rätt. Men hur skulle ett börsföretag kunna producera vinster om minoritetsägarna alltid bestämde. Hur skulle Sverige se ut om det styrdes av v-partiet? Funkar egentligen Sverige väl med den snedvridna synen på vad som är angeläget för samhällets huvudgrupp?

Jag menar att fokus på en mängd särintressen har medfört att viktiga huvudproblem i samhället kommit i skymundan. Så är det rörande skolan, universitetens roll, försvaret, bostadsbristen, LAS-stelhet, skattetryck, pensioner, köer i sjukvården med mera. Men alla problem skyms av fokuseringen på smågruppsfrågor. Ett exempel är att kostnaderna till stöd för olika handikappade har stegrats genom lagstiftning om LSS och assistansersättning. 1995 fick 46 000 personer insatser för 14,3 miljarder kronor. 2015 fick 80 000 personer stöd för 74 miljarder kr. Frida Svensson skriver i SvD 2017 om att fyra bidragsmiljarder utbetalats till 15 fuskbolag. Liberalerna förre ledare Bengt Westerberg hävdar ändå fortfarande att inget statligt kostnadstak bör finnas. Jag är inte motståndare till stödformerna som sådana. Men ett fritt samtal kräver att en typ av behov i samhället vägs mot andra angelägna mål. Och då blir en enögd inriktning och favorisering av minoriteternas intressen kontraproduktiv. Om inte storsamhället fungerar riskerar välfärden att raseras på sikt.

Liknande är utvecklingen avseende invandringen. Den totala kostnaden för flyktingar i Sverige fram till 2015 ligger på 40 miljarder per år, det vill säga 1 % av Sveriges BNP (ESO-rapport 2018:3, https://eso.expertgrupp.se/rapporter/tid-for-integration/). Inte heller här vill jag vara hård och tala om stopp mot invandring. Krig och fattigdom finns kring Europas gränser. Men en öppen diskussion för och mot måste nödvändigtvis till. Och tydliga mål måste sättas upp.

Slutligen kan man fråga sig varför Sverige hamnat i detta dilemma. Först bör noteras att samhällsetablissemanget vägrar att se saken som ett problem. Liksom före detta Röda korschefen Bengt Westerberg ser man inga motsättningar – minoriteternas krav får inte diskuteras. Detta är allvarligt. Jag ser en förklaring som i grunden sammanfaller med den nya PK-religionen. Mer konkret rör det sig om s-partiets omsvängning från ett arbetarparti till en rörelse med globala och gränslösa mål. Partiet ser den nya strategin som sin räddning efter att den förtryckte svenske arbetaren gått i graven och blivit en förhållandevis välbetald anställd. I stället gäller partiets kamp nu förtrycket i fattiga länder samt olika utsatta grupper i Sverige. Det finns alltså en politisk logik bakom fokuseringen på minoriteternas intressen – tanken är att s-partiet ska kunna leva vidare med ett väljarstöd som sjunkit till omkring 20 procent. Man vet – eller hoppas – nämligen att den egna nya politiken kommer att ges stöd av en grupp mindre partier (minoriteter!) till vänster och höger.

Som framgått är min åsikt att den enögda favoriseringen av minoriteternas intressen blivit en fara för det svenska välfärdssamhället. Därmed inte sagt att SD-partiets nationella slagord är lösningen. Men en samverkan mellan M- och SD-partierna kan kanske rädda nationen från nuvarande politiska kurs, som inte förmår tackla Sveriges verkliga huvudproblem, utan snarare alltmer leder nationen ut på särintressenas gungfly. Men i så fall måste en frisinnad diskussion ta fart. Och minoriteterna ska inte ensamma tillåtas bestämma agendan.

Torsten Sandström
2018-08-10

Publicerad i samverkan med Det goda samhället:
http://www.detgodasamhallet.com

Saxat ur Sydsvenskan 2018-08-09:

”Dalbybor och nyanlända integreras tillsammans”

Bilden visar tydliga prov på hur svensk integration går till! Bara svenska män och kvinnor.

För den som liksom jag är intresserad av politisk korrekthet är vårt land underbart. Något kvickhuvud har döpt om det till Absurdistan. Andra menar att det är en iscensättning av Frans Kafkas tankevärld. Hursomhelst så rymmer den svenska välfärden massor av exempel på bisarra lösningar. Det är som den politiskas ledningen inte vågar tala klarspråk, utan alltid vill krama en eller annan orörbar kossa. Det tabubelagda bara finns där omkring oss utan att folk i allmänhet tycker att det är konstigt.

Varje år i sommartider uppkommer samma diskussion om att det saknas sjukvårdspersonal. Läkare och sköterskor är nämligen på semester. Fackföreningarna tar upp trallen om att mer personal måste anställas så att vakanserna kan fyllas. Ingen vågar säga något om att vissa jobb inom den offentliga sektorn inte passar för fyra veckors sammanhängande semester, som vår heliga semesterlag föreskriver. Jag ifrågasätter inte en total semestertid på fem veckor. Men måste alltid fyra veckor förläggas på raken? Varför inte 2 x 2 veckor? Varför inte ge sjukvårdsanställda längre semester men spridd så? Är det inte bättre att ge ut rejäl penningkompensation till folk i yrken som är nödvändiga för att rädda liv? Läsaren tänker kanske att detta är enkelt att säga av en som är pensionär och levt sitt liv med behagliga arbetstider på ett universitet. Visst är det så. Men olika sysslor måste regleras på skilda vis och inte med svenska betonglösningar. Det krävs nytänkande i välfärden! Utomlands gäller för övrigt ofta mycket kortare semester.

Semesterproblemet återkommer i sommarens alla skogsbränder. Att kalla in personal för släckning blir självklart marigt med hänsyn till regeln om fyra veckors sammanhängande semester. Okej, många känner samhällsansvar och ställer frivilligt upp. Men denna tanke är främmande i vårt land där arbetsgivaren ses som en fiende. På frågan om försvaret ska hjälpa till står åter den heliga kon i vägen. Den lilla armé och det lilla flygvapen som finns kvar är på semester, precis som om dom jobbat länge vid fronten och måste få permis för att vila upp sig. Någon minns kanske att ryska jaktplan får några år sedan kränkte den svenska gränsen kring Gotland och avvisades av danskt jaktflyg. Det svenska flygvapnet hade nämligen påskledigt!

A propos skogsbränderna så har ett par av försvarets flygplan stått på marken pga av semester. På fråga till Överbefälhavaren blir svaret att bränder inte enligt lag är försvarets uppgift. Försvarsministern instämmer och säger på dalmål att försvaret ska skydda vårt territorium. Jag förstår inte hur det är förenligt med att svenska soldater stationeras i Afganistan och Mali? Märk i sammanhanget att Sjöfartsverkets nya helikoptrar inte är utrustade med manicker för att lyfta vatten. Eldbekämpning ingår nämligen inte i uppdraget.

Jag vill inte påstå att myndighetssverige slirar pga semesterlagen. Ledigheten är bara ett problem. Ett mycket större problem är att svenska myndigheter inte funkar. Så fort en tsunami bryter fram över Thailands kust (när statsministern är julledig och han och Jan Danielsson försöker simulera att dom varit på hugget) så tillskapas en större svensk beredskapsmyndighet än tidigare. Den heter Myndigheten för samhällsberedskap, MSB. Ledare är numera den nyss avsatte riskpolischefen, förlåt rikspolischefen Eliasson, se föregående blogg. (Han liksom Lars Danielsson, nu EU-diplomat, har för övrigt partiböcker med s-märke.) Alla minns den stora skogsbranden 2014. Då saknades svenskt brandflyg och helikoptrar för släckning. Nu fyra år senare brinner skogarna igen och vad har MSB gjort sedan sist? Jag kan förstå att MSB inte ska hålla brandpersonal i tjänst. Men i ordet ”beredskap” ligger just strategisk planering och samverkan med andra myndigheter. Hur har man under fyra års tid lyckats missa ett samspel med försvaret och Sjöfartsverket rörande luftburna brandinsatser? I stället tvingas MSB akut ringa runt i Europa för att söka hjälp. Och här funkar andra nationer bättre uppenbarligen.

I min förra blogg kritiserade jag politiseringen av svenska myndigheter. Inkompetenta politruker i ledningen för svenska förvaltningsmyndigheter med storstilade namn är en orsak till det kafkaliknande tillståndet i vårt land. En orsak är att politiker inte dödar heliga kossor, dom matar kreaturen och skyddar dom från att köras till slakteriet. Semesterlagen är tabu. Och generaldirektörer med partibok tenderar att inte sätta press på sina anställda. Det egna partiet måste nämligen skyddas från att förlora nästa val. Och därför anställs underchefer som snabbt kan rycka ut för att försöka bekämpa en flammande kritik av den egna myndigheten. Utan tvekan har MSB insett att man gjort bort sig rörande planeringen rörande brandflyget. Därför ger nu höga chefer inom myndigheten dygnet om rapporter och varningar till svenska folket. Först efter fyra år vill man ge prov på beredskap. Man har inte ens förstått vad ordet betyder i verkligheten. Men för det politiska etablissemanget betyder verkligheten mindre än illusionen om trygghet och säkerhet. Också här kommer heliga kor in i bilden. Ord och sköna syften skapar bländverk.

Torsten Sandström

2018-08-03

Jag har i tidigare bloggar talat för vikten av ett värnande av miljön. En storskalig förbränning av kol, olja och gas skapar svåra problem för jordens klimat. Dessutom medför sinande källor en risk för framtida brist på nödvändig energi och alltså faror för planetens folk, deras försörjning och nationernas välfärd. Det finns därför starka skäl för en livlig debatt om olika miljö- och energifrågor. Men diskussionen ska vara öppen, dvs saklig och beredd till praktiska lösningar. Så är det inte i vårt land där klimat och miljö upphöjts till trossatser. I Sörgårdens Sverige finns många heliga kor. Då blir riskerna för snedtramp stora.

Jag har tidigare skrivit om det ”öppna landskapet” som ett slagord som leder fel. Om Amazonas djungler inte ska huggas ned utan ska bevaras för klimatets skull måste en stegvis återbeskogning av oanvänd mark i vårt land vara en korrekt lösning. Bidrag från stat eller EU ska alltså inte ges för att hålla mark öppen, utan tvärtom för storskalig trädplantering.

Lika intressant är miljökramarnas jakt på ”invasiva arter”. Fenomenet beskrivs så här på Wikipedia:

”En invasiv art är en art som introducerats till områden utanför sitt ursprungliga utbredningsområde, som sprider sig av egen kraft, som skadar ekosystem som de introducerats till, har negativa effekter på jordbruk och dylikt, åstadkommer ekonomisk skada, eller påverkar hälsan negativt hos djur och människor.”

Definitionen är högintressant. Läsaren inser nämligen att människan, homo sapiens, själv riskerar att omfattas. Vi har från vårt ursprung i östafrika under några hundra tusen år tagit hela jordklotet i besittning. Den mänskliga rasen som sådan har dessutom skapat de miljöproblem som aktualiseras i samhällsdebattens (homo sapiens har också skapat massor av välfärd för många, men inte alla). Den skrämmande flykt som vi idag ser från krig och fattigdom är på sätt och vis en del i människans långa kamp för sin existens.

Nu tänker jag inte skriva om invandring. Det är begreppet invasiv art som är problematiskt. Poängen verkar vara ett djur eller en växt som inte av sig själv ”introducerats” till en främmande miljö. Men är det egentligen så stor skillnad om en art kommit till vårt land via lastbil eller fartygsskrov jämfört med om den via luftfykt, promenad eller simtur tagit sig hit? Och i miljontals år har nya arter stigit fram via biologisk anpassning och kamp för överlevnad. Många tidigare arter har gått under. Den mest livskraftiga artens kamp för att överleva verkar svår att stoppa, förutsatt att inte någon kosmisk, bakteriologisk eller annan katastrof inträffar, som medför dess undergång och bereder vägen för andra arter att växa i utbredning. Inte ens människan som art kan räkna med en evig existens.

Därför undrar jag varför stora ekonomiska resurser ska brukas på projekt i stil med att i Bohuslän utrota humrar från USA eller att i en sjö utanför Gränna döda importerade abborrar. Och omvänt, varför ska miljontals kronor satsas på bevarandet av en sällsynt grodart i malmöregionen? Vidare kan man fråga sig vilken plats vargar och björnar har i en miljö som sedan urminnes tider invaderats av homo sapiens, som i sin tur valt att bruka våld på – dvs domesticera – höns, getter, får, hundar, katter, nötboskap och hästar. Kan inte lösningar i stil med nationalparker räcka, i stil med Skansen och Kolmårdens zoo?

Visst förstår jag att arternas mångfald är något gott i sig. Men historien har sett miljontals exempel på att en art konkurrerar ut en annan. Det är naturligt att nya arter stiger fram och breder ut sig. Det sker för övrigt också i nationalparker som skapats för bevarande av önskvärd artrikedom och äldre naturmiljöer?

Jag anser därför att nutidens miljökramare hänger sig åt en romantisk mångfaldsjakt! Man tycks vilja bygga om Sverige till ett biologisk museum som visar 1700 och 1800-talets historiska miljö. Utan att tänka på kostnaderna jobbar tusentals offentligt anställda mot tveksamma mål. Miljarder av skattepengar försvinner till liten eller ingen nytta. Det rör sig om offer på miljöreligionens nya altare.

Värnandet av artrikedom och historiska odlingskulturer, dvs museala miljöer, tar sig uttryck som ibland blir motbjudande och får mig att undra om gränsen för djurplågeri överskrids. Exv då länsstyrelsen i dagarna tömmer en sjö vid Gränna och lämnar tusentals ”invasiva” aborrar att sprattlande kämpa för livet i gyttjan. Då fienden invaderar är alla medel tillåtna för att nedkämpa den!

Tragikomiska följder inträffar då invasiva arter kolliderar med varandra. Jag tänker nu på samerna i Norrlands inland som ständig befinner sig i konflikt med den storsvenska grenen av samma människoart. Här blir det svårt att välja sida. Men i dagens Sverige är mångfaldens tryck så stark att naturfolkets minoritet hyllas som vore det en berättelse av Sven Hedin från Tibet eller av Sten Bergman från Nya Guinea. I teve häromkvällen beskrevs med idylliska ord och bilder renskiljningen inom en sameby. En skrattande sameledare visade sig flink med kniven mot ungdjurens öron. Och ett samebarn förklarade troskyldigt att renskötsel var hans väg till framtiden (alltså glorifieras två mankön i feminismens annars förlovade land). I bild visades flera gånger hur skräckslagna renar fick sina öron stympade. Blodet sprutade närapå rakt in i teverutan. Filmsekvenserna belyser PK-samhällets sätt att fungera. Ifall politiskt korrekta illgärningar sker tycks inte vanliga normer om djurplågeri gälla!

Så går det när sunt förnuft förbyts till renläriga trossatser av invasiva miljökämpar. Kritiskt tänkande försvinner tillsammans med miljarder av skattepengar. Okej att några frälsta känner stor lycka. Men som vän av ett sansat och öppet samtal är jag bedrövad.

Torsten Sandström

2018-07-28

Det folkliga missnöjet med polisen är stort. Den främsta bakgrunden är antagligen polisens ovilja att hantera den sk vardagsbrottsligheten. Det är inte fråga om oförmåga, utan en nedprioritering av inbrott, stölder od. En annan viktig anledning till folkets missnöje är en tilltagande våldsbrottslighet i storstäderna, dvs dödsskjutningar, gruppvåldtäkter och sextrakasserier liknande. Ytterligare en faktor är att många anser att polisen och andra myndigheter medvetet döljer invandringens betydelse för brottsligheten. En minoritet av alla invandrare står för en majoritet av dödskjutningarna och våldtäkterna. Att folk i allmänhet anser sig vara bättre informerad (om invandringens verkningar) än ordningsmakten är något som riskerar få upplösande verkan för sammanhållningen i samhället. Förtroendet för polisen minskar. Varför har det blivit så här?

Ett överordnat problem är att den politiska makten har underminerat den rättsliga kompetensen.För omkring 50 år sedan styrdes de centrala myndigheterna av det man kallade ämbetsmän. Dessa var universitetsutbildade – ofta jurister – med stor förtrogenhet om hur en organisation var avsedd att styras enligt grundlagar och andra författningar. Personerna utsågs i allmänhet efter sin kompetens för regelstyrt beslutsfattande, inte efter partipolitisk färg eller lyhördhet för vad politikerna önskade. Cheferna tenderade att bli självständiga.

En del i styrningen var det sk ämbetsansvaret. Det fanns ett påföljdssystem, som visserligen ganska sällan sattes i spel, men ändå utgjorde ett reellt hot mot chefer som inte gjorde det dom skulle.

Styrning med lagen som främsta verktyg har alltså nu ersatts av en politisk målstyrning. Det kan tyckas vettigt att tydliga syften finns. Men om de sköna målen mångfaldigas – och politiska röster hörs från alla håll – blir det automatiskt svårt att leda en verksamhet. Den ena prioriteringen följer på den andra. Och en stor del av polisverksamheten riskerar att gå i stå, om saken uttrycks enkelt. En styrning med lagen som bas begränsar utrymmet för olika politiska påtryckningar. Den tränger tillbaka korporationernas intresse av att lägga sig i polisens jobb. Och juridiken hyllar en självständig och oberoende maktutövning. Med tydligt ansvar som konsekvens.

Numera är den svenska ”ämbetsmannen” död och begraven. Jag tänker inte bara på den maskulina termen, utan på en stor del av det styrningsideal som förr fanns. Nu väljs höga myndighetschefer efter partibok. Rikspolischefen Dan Eliason stoltserar i medierna med att ”han aldrig sökt ett jobb” (”han började i gruvan” och slutade på MSB). Hans huvudsakliga merit sedan åratal tillbaka är alltså en tillhörighet till s-partiet. De svenska politikerna har alltså medvetet valt bort regelstyrning av myndigheter och utnämnt chefer och ledamöter i styrelser från politikens och fackföreningarnas värld.

Hanteringen av mordet på Olof Palme blixtbelyser effekterna av ämbetssveriges död. En rad personer med en politisk bas, såsom exv Hans Holmér och Ebbe Carlsson, misslyckades som alla vet med att genomföra en seriös utredning av dådet (i bakgrunden tryckte Ingvar Carlsson och Anna-Greta Leijon på). Rykten fanns om att en grupp av poliser med högervärderingar kunde vara inblandade i mordet. Bara själva misstanken om att personer inom polisens egna led kunde stå bakom dådet innebar att maximal politisk energi lades ned på att utreda alternativa spår, dvs sådana som pekade mot alkoholister, kurder, iranier, sydafrikaner och andra politiska korrekta grupper av påstått kriminella.

Sedan länge har alltså kompetenta, självständiga och regelkunniga myndighetschefer valts bort. I stället har partiboksfolket flödat in i det som förut hette ämbetsverken. I nutid har höga chefer i allmänhet partibakgrund. Och styrelsens bakom chefen är fullastad med politiker, fackföreningsbossar och näringslivsmänniskor med ”rätt” åsikt. Därför har också ansvaret för styrningen numera rustats ned. Ytterst sällan utmäts påföljd. Nej, nu ser man ständigt över ”sina rutiner”, som det mekaniskt heter. Och i värsta fall hamnar den höga chefen med full lön på den sk Elefantkyrkogården på regeringskansliet. Bakom skämtet framtonar en dyster bild av praktiken i toppbyråkraternas förlovade land.

Politiseringen av polisen har flera nyanser än en försvagning av kompetensen att hantera svensk lagstiftning. Förr jagade polisen huvudsakligen bovar. Okej, man jobbade även med trafik, pass, vapenlicenser od. Men nu har polisen blivit hela socialsveriges hjälparbetare. Genom ny lagstiftning och inträdet i EU har antalet arbetsuppgifter mångfaldigats. Hanteringen av missbrukare, psykiskt sjuka, fängelsekunder och utvisade kräver mycket polistid, liksom evenemang av skilda slag. Många nya uppgifter har fått en särskild politisk prioritering. Flera av de gamla, såsom vardagsbrottsligheten, har följaktligen hamnat i bakgrunden.

En annan politisk nyans i dagens svenska polisverksamhet är oviljan att tala klarspråk om de brottslingar som man spanar efter respektive lagför. Alla vet att brottsligheten är hög (liksom frekvensen av fängelsevistelser) inom kretsar av invandrare, jämfört med grupper med svenskfödda föräldrar. Dom misskötsamma är som nämnts en minoritet inom kollektivet invandrare. Detta begriper alla förnuftiga människor. Men ändå är det absolut förbjudet för poliser på alla nivåer att tala om en brottslings härkomst. Trots att dom flesta som lyssnar på en polis i en intervju via kända ledtrådar anar den misstänktes bakgrund, sopas en viktig delförklaring till brottsbilden konsekvent under mattan. Orsaken sägs vara att man inte vill sprida fördomar om invandrare. Men den dystra verkligheten är just en överrepresentation. I stället talar poliser och kriminologer om gängbrottslighet, våldskulturer, kriminella miljöer, särskilt utsatta områden och liknande begrepp där den bistra sanningen medvetet utelämnas. Kriminologprofessorn Jerzy Sarnecki väljer konsekvent att tala om personer från miljöer med sociala problem. Så blir det när politik och moral får styra och hårda fakta väljs bort. Det är ödets ironi att en genomsnittlig svensk arbetare formulerar sig tydligare i frågan än en professor i kriminologi.

Vad måste ske inom den svenska polisen? Ja, inte är det enbart ett problem med resurser! Det krävs en ny svensk myndighetskultur. Det måste skapas flera armlängders avstånd mellan den politiska makten (inklusive fackföreningar och andra korporationer) och de myndigheter som ska verkställa gällande regler. Cheferna måste väljas efter ”förtjänst och skicklighet” och inte efter politisk hänsyn. Kompetenta ledare ska ges större frihet att självständigt driva polisens verksamhet. Vidare måste ansvar i praktiken innebära sparken eller annan kännbar påföljd (alltså inte något i stil med elefantbegravning). För att locka dom bäst meriterade måste högre löner till. Mer civilanställda poliser är en väg att gå för att locka experter till polisen och låta personer med polisutbildning sköta den fysiska jakten på brottslingar. I en ny mer effektiv administrativ kultur ligger även saklighet och transparens i språket. Ut med det politiska språk som förskönar. In med hårda fakta som är relevanta för att förklara brottets värld. Det öppna samtalet måste alltid stå i fokus.

Torsten Sandström

2018-07-21

Stora organisationer har uppenbara problem att effektivt organisera sin verksamhet. Svårigheterna syns i verkligheten främst inom den offentliga sektorn. Det finns flera skäl till detta. Ett är att det privata i allmänhet har en mer kravställande ledningsstruktur. Cheferna är tydliga och tar tag i medarbetare som inte gör det dom ska. Inom det offentliga är beredskapen att ställa krav och utkräva ansvar mycket mindre. Orsaken ligger ofta inbyggd i organisationen, på så vis att chefer i toppen inte vågar vara tydliga och att detta beror på en atmosfär av frihet och facklig medverkan. Tuffa chefer efterfrågas alltså inte inom offentlig sektor. Och alla som jobbat där har hört orden ”det finns ju pengar”, dvs att det allmännas kassa kan fyllas på genom politiska beslut, varför det bara är att slösa. Det är här vinstkravet inom det privata kommer in i bilden. Målet är inte regelbundna tillskott av pengar, utan tvärtom att organisationen ska skapa ett överskott. Tydliga krav och rättvist ansvar blir därför en naturlig följd för ett företag jämfört med en myndighet. Vinstmålet för organisationen kopplas vidare till tanken att framgångsrika medarbetare ska belönas och att nöjd personal ökar företagets avkastning. Personalen inom privatsektor blir alltså mer målinriktad. Allt detta är väl känt och naturligt. Sovjetstatens planerade ekonomi funkade urdåligt såväl centralt som lokalt. Och den som betraktat personalens attityder på en vanlig svensk offentlig vårdinrättning ser ofta (inte alltid!) en skillnad i arbetstakt, tillmötesgående, samarbete mm. Alltså en skillnad i resultat för den som sitter i väntrummet och snabbast vill gå därifrån botad.

Kloka politiker vet också att komplexa uppgifter inte lämpar sig för drift i offentlig regi. Om den svenska produktionen av läkemedel förstatligats hade självfallet effektiviteten hamnat på sovjetnivå. Tänk bara på drivkraften att utveckla och testa nya preparat! Planerna hade förstås sett storstilade ut, men incitamenten på olika nivåer att förverkliga svåra mål saknas i en organisation som inte kan belöna medarbetare och företagsägare bakom strävandena.

Men inte alla komplexa uppgifter inom stat eller kommun passar för drift via företag med vinstsyfte. Förklaringen är mångfacetterad. I flera fall är behovet av offentlig styrning ett värde i sig. Typfallet är nog den dömande makten i ett samhälle. Rättssäkerheten och tilltron till rättvisan förutsätter att domarna är statsanställda – uppgifterna som sådana hade annars kunnat utföras av privata företag, något som delvis sker idag via skiljeförfarande od. Universitet kan däremot bedrivas i privat regi, vilket exv många framgångsrika undervisnings- och forskningsorganisationer i USA bevisar. Men här riskerar det privata att hamna i konflikt med angelägna samhällsintressen rörande ungdomars rättvisa tillgång till högre studier. I Sverige har man därför hybridlösningar för privata högskolor i stil med det som gäller för Handelshögskolan och högskolan i Jönköping. Annars gäller som bekant att högre utbildning drivs helt i statlig regi. Effektiviteten i dessa organisationer tål att diskuteras. Åtskilliga hundratals miljoner slösas årligen bort. Ofta sker det på överflödig administration samt olika politiskt korrekta uppgifter som tilldelats svenska universitet och högskolor (och som inte sammanhänger med verklig kunskapsproduktion).

En svår fråga är om vanlig skolverksamhet lämpar sig för privata företag. Jag är som framgått allmänt positiv till att vinstsyften förmår trimma annars tungrodda organisationer. Vinstutdelning är självfallet inget fel om verksamheten håller hög kvalitet och lärarna är nöjda jämfört med dyrare offentliga lösningar. Ifall en privat skola är bättre och billigare än en kommunal spelar väl vinstutdelning ingen roll! Kritik av vinster i välfärden (och påståenden om girighet) framstår därför som demagogi. Men utbildning är en svår verksamhet att privatisera. Risken är att elitskolor växer fram och att eleverna hålls nöjda med höga betyg, dvs falska intyg på kunskaper. Jag är rädd för att svensk utbildning – privat men även offentlig – brottas med båda dessa problem.

Den traditionellt svenska medicinen mot elitskolor är förbud, kvotering eller att kommunerna tar hand om intagningen. Den senare varianten, som vid behov baseras på betyg från tidigare stadium anser jag är att föredra. Det övergripande problemet är ändå den betygsinflation som riskerar bli ett belöningsinstrument för elever i framför allt privata skolor, där höga betyg ökar elevtillströmningen och i allmänhet skolföretagets vinst. Därför måste en effektiv och kravställande central plan- och kontrollmyndighet etableras. Enkla läroplaner utan pedagogiskt flum måste till (se tidigare bloggar). Betyg ska ges från första klass. Och framför allt måste eleverna utsättas för upprepade centrala prov varje termin. Provsvaren ska anonymiseras och därefter rättas av lärare från annan skola än den eleven går i. Och provresultaten måste direkt synas i betyget, med undantag enbart för ”synnerliga skäl” (vilka måste preciseras av betygssättande lärare). Idag finns ett embryo till allt detta. Men en snäll- och slapphetsideologi har under decennier genomsyrat skolsverige. Hittills har man inte ens klarat av att hålla (glesa) centrala prov hemliga!

Ansvaret för kravlösheten delas mellan svenska regeringar av alla kulörer. Men om en huvudsaklig bov ska pekas ut så är det partierna s, mp och v. Inget av dessa partier tror på värdet av faktakunskaper. Dom har nämligen ett demoraliserande och starkt kritiskt förhållningsätt till traditionell inlärning genom lärarledda övningar, prov och betyg. Den stora frågan för den svenska skolan är alltså inte om vinstutdelning sker från några företag. Betygsinflation går som framgått att komma åt. Mycket svårare verkar det vara att skaka om naiva politiker och myndighetschefer. Merparten av dessa verkar leva i drömmarnas land. Och ifall dom ser problemen förmår dom inte, efter decennier i det pedagogiska träsket, att styra upp skolan. Detta är sannerligen en skandal av stora mått! Något som överträffar olika rättsskandaler, som annars ofta lyfts fram i media. Sverige behöver verkligen en utbildningsrevolution!

Torsten Sandström

2018-07-14

Detta budskap kommer från det parti som kommunaliserat svenska skolan. På bilden syns en person som under 20 års tid på olika poster styrt den svenska utbildningspolitiken. Nu påstår hon att vinstjakten är ett problem. En perfekt illustration på att faktakunskaper behövs (inom och utom skolan) – inte vrängning av åsikter.

Inför Beyoncés framträdande i Stockholm häromdagen frågade en SR-journalist vad det är som gör en artist så stor. Frågan tycks evig. Inte ens dom som noga försökt följa kulturens utveckling kan ge något bra svar. Många hamnar i allmänhet fel, varom mera snart. I denna blogg ska jag fundera över problemet. En svårighet är att ämnet ”kultur” kan röra alla mänskliga aktiviteter, från exv fotboll eller matlagning till lyrik, opera eller popmusik. I bloggen väljer jag främst att spåna kring bildkonstnärernas ställning. Men som vi ska se finns numera ganska stora likheter mellan olika kulturaktörers vägar till framgång.

Låt oss börja med fyra världsberömda bildkonstnärer, Michelangelo, Picasso, Warhol och Fontana (berömd för sina långa snitt i stora enfärgade dukar). Dom har alla har under slutet av sin livstid sålt konstverk till mycket bra priser och några av deras verk säljs idag för gigantiska belopp. Michelangelos och Picassos målningar omsätts som alla vet till astronomiska summor. Exv har nyligen Warhols gulfärgade fotomontage av da Vincis Nattvarden betingat 58 miljoner kronor och Fontanas tre böjda snitt i en gulfärgad linneduk 16 miljoner. Priserna blixtbelyser frågan om vad det är som gör artisten så stor.

Jag tror många läsare i individualismens epok gärna svarar: den konstnärliga förmågan. Men i så fall tror jag nästan alla samtidigt medger att det nog inte krävs någon större teknisk skicklighet att överföra ett svart foto till en gul duk respektive göra tre knivsnitt i den. Okej, att det krävs någon form av originalitet, dvs att komma på idén att på detta sätt hantera en gul bakgrund. Men det är närapå möjligt för en chimpans att med tillgång till foto respektive kniv åstadkomma liknande resultat av en ren slump. Någon större mängd träning behövs i vart fall inte, jämfört med en fotbollsspelare av toppklass, en mästerkock eller en operasångerska. Och här sticker Michelangelo och Picasso ut – två personer som ägnat år av studier i att visualisera scenerier och gestalta dom i komplicerade bilder, i färg och form. Även om auktionspriserna för deras verk är skyhöga får köparen påtaglig valuta i form av verkets inlevelsenivå, berättelse och tekniska höjd.

Det måste alltså vara något annat än själva förmågan som bestämmer en konstnärs framgång mätt i det pris som en köpare idag vill betala. På Michelangelos tid (1500-talet) betraktades konstnärer som hantverkare (det tillhörde också ett eget skrå). Dom främsta mästarna hade flera medhjälpare och betalades mycket bra. Men marknaden var outvecklad. Enbart furstar av olika slag sysselsatte målare och skulptörer. Motiven rörde religion, furstens familj eller krigsscener. Kretsen potentiella köpare blev med andra ord snäv. Situationen var liknande under Picassos ungdom i början av 1900-talet. Visst fanns det då i ett fåtal storstäder rika bankirer och storföretagare som köpte konst. Men deras smak var konservativ. Under begränsad konkurrens förvärvades därför främst traditionella motiv av hög teknisk klass.

Men Picasso levde i en brytningstid. Han såg hur en marknad för konst tog gestalt. Ett ben av marknaden fanns hos pressens konstkritiker, ett annat hos ett framväxande antal ägare av konstgallerier för omsättning av artisternas alster. Och det tredje benet var en alltmer konstintresserad och välsituerad överklass som önskade pryda sina hem. Även om det tog sin tid mötte alltså skickliga impressionister, expressionister, fauvister, kubister och allt vad de heter en helt ny marknad. Konstnärens fria yrke etablerades, något som även syntes i ett i grunden nytt val av motiv (religiösa och militära scener tappade mark). Konstnären valde själv sin bild.

Jag tror läsaren anar vad som omkring hundra år senare förklarar framgången hos Warhol och Fontana. Det gäller marknadens totala dominans, något som innebär att konstpriset frikopplas från bruksvärdet (för köparen). Nya storaktörer ger efterfrågan en hävstångseffekt av formidabel styrka. Fortfarande måste kritiker finnas till, men dom behöver inte känna till villkoren för konstnärligt skapande. Däremot måste dom fullt ut samverka med marknaden. Och där har gallerierna vuxit i antal och privata samt offentliga institutioner tagit plats. Flera av dessa aktörer saknar egen erfarenhet av konstnärens fria yrke och vilka bilder som är svåra att skapa. Men det gör inget. Dom har nämligen stenhård pejl på marknaden för finansiering av konst, dvs auktionshus, banker och förmögna spekulanter. Och det är denna del av konstmarknaden som driver försäljningen, ungefär som mäklare och börser översätter företags balansräkningar till pengar. Skillnaden är dock att i konstens värld saknas riktvärden, via fast och lös egendom, som kan utläsas i balansräkningar. På dagens konstmarknad blåses värden upp efter signaler från aktörer som inte vet så fasligt mycket om vad som är konstens innehåll. Men dom finns i ett finansiellt nätverk. Där har bildens innehåll förlorat i betydelse. Kvar står penningpungen eller bildens kommersiella värde. Fundamentet är börserna för prissättning av konstverk (dvs auktionshusen) samt hoppet om att priserna på föremålen ska bestå och öka. Picasso har upplevt inledningen till den denna nya era. Mot slutet av sitt liv producerade han på löpande band för marknaden (med synbart lägre kvalitetsresultat).

Den senaste utvecklingsfasen i kulturens historia är alltså mediesamhället med dess väldiga hävstångskrafter. Allt som kan locka tittare till teve, nätbolag eller IT-sajter får en hög prislapp. Ju fler tittare/köpare desto mer är mediebolagen villiga att betala för medverkande artister, fotbollsmatcher, såpoperor och andra evenemang. Annonsörer för varor av alla de slag flockas nämligen kring lättsmälta arrangemang med många kändisar och många tittare. Här möter vi en jippoartad medial cirkus där vad som helst kan få ett hiskeligt högt pris. Än är det sport, än är det en känd person som tävlar eller intervjuas (för att bli fortsatt ihågkommen och kunna dra in ännu mer pengar). Även det mest triviala innehåll kan säljas, som småsnack inom familjerna Wahlgren och Parnevik eller mellan Hollywoodfruar. Vad industri- eller tjänsteföretagen säljer och det som konsumenterna gillar styr valet av program och ytterst priset. Alltså kan en fotbollsspelare i världsklass som Zlatan tjäna miljontals kronor i veckan. Och Beyoncé dra fullt hus till Friends Arena i Solna. Men liksom för nutida konst är antagligen inte artistens förmåga den huvudsakliga drivkraften, utan det pris som marknaden sätter för ökad försäljning av varor eller tjänster (exv öl eller vadslagning).

Torsten Sandström

2018-07-06

Distinktionen mellan olika typer av rättslig styrning, Rule of Law respektive Rule by Law, kan vara svår att förstå. Men den belyses av ett avgörande idag av Migrationsdomstolen i Malmö. Domstolen beslutar nämligen att inte tillämpa den nya omstridda lagen om ensamkommandes rätt till uppehållstillstånd för studier. Domstolen anser – liksom de höga juristerna i Lagrådet – att lagen har en alltför bristfällig utformning. Domstolen väljer alltså bort Rule by Law. Västerlandets ideal om Rule of Law ger nämligen en domstol sådan rätt. En domstol är inte en legoknekt som måste göra det fältherren bestämmer oavsett innehållet i en order. Man säger att n domstol kan vägra om man anser att det juridiska underlaget är alltför ihåligt.

Heder år de modiga domarna i Malmö, som vägrar tillämpa en regelvidrig låtsas-lagstiftning. Och några månader inför valet står regeringspartierna och c-partiet nu med skammen för de regler man, trots avstyrkande från Lagrådet, röstat igenom i Riksdagen. Dom förespråkar lagstiftningens allmakt. Man vill inte veta av någon maktdelning med domstolarna. Men idag har dom fått tji!

Forskare och debattörer som Steven Pinker och Hans Rosling betonar att världen, trots många krig och kriser, blivit en bättre plats att leva på med hänsyn till tillgången på mat, sjukvård och utbildning. Alltfler regimer jorden runt har alltså förmått hantera sitt ansvar för den egna befolkningen. Även om svåra problem kvarstår inger utvecklingen hittills hopp.

Förmodligen har ekonomiskt bistånd från västerlandets industristater spelat in. Men här kan man inte vara så säker. Det finns nämligen många exempel på att bidrag låst fast nationer i ett tillstånd av passivitet, korruption och förtryck. Jag skriver detta med viss rädsla. I vårt land är nämligen finansiellt bistånd en helig ko. Tidigt har Sverige stött kravet från FN om ett kvantitativt mål på u-landsbiståndet på 0,75 % av bruttonationalinkomsten (BNI). Som vanligt önskar vi vara bäst i klassen och siktar på ett enprocentsmål. SIDA:s årsbudget är idag mellan 40 och 50 miljarder kronor, beroende på vad som avses med bistånd. Beloppet utgör omkring 5 % av statens budget och kan jämföras med vad landet betalar för rättsväsende eller för försvaret. En mer jordnära jämförelse är att se på en juridisk fakultet, nu den i Lund, som kostar omkring 150 miljoner kronor per år att hålla igång. SIDAS budget svarar alltså i runda tal mot 300 sådana fakulteter. Alla inser att det svenska biståndet är storskaligt.

Tanken med denna artikel är inte att argumentera mot svenskt bistånd till behövande länder. Det är rimligt att en välfärdsstat delar med sig. Det är däremot betänkligt om givandet får inslag av en vacker gest. Dvs offer på välgärningarnas altare. Själva målet om en procent påminner om kristna kyrkors krav på tionden från sina församlingsmedlemmar. Varför just en procent i bistånd? Tanken om ett kvantitativt mål är därför högst problematisk. Det påminner om planekonomiernas sifferlekar. Erfarenheten av sådana planer visar att godheten i allmänhet bedrar visheten.

Målet på en procent skapar ett grundproblem, nämligen att SIDA måste göra sig av med gigantiska belopp varje år. Det säger sig själv att viktiga beslut, för att platsa inom kalenderåret, måste fattas under tidspress och att en allvarligt stor byråkrati därför måste byggas upp i Sverige och utomlands (administrationen kostar enligt SIDA själv 1,2 miljarder per år). Vi hör därför varje år talas om stora och små biståndsskandaler, som illustrerar hur pengar alltför lättvindigt destinerats till mindre genomtänkta projekt och att svenska skattepengar alltså slösats bort. Nu tror jag inte risker kan undvikas i den verksamhet vi talar om. Men det kvantitativa biståndsmålet gör med nödvändighet att förlusterna stegras.

Ett mål mätt i procent bidrar till kreativ bokföring hos SIDA. Nya kostnadsposter mottas med öppna famnen och framstår som en hjälp åt myndigheten att klara av sitt interna kvantitetsmål. Många lycksökare ser med förtjusning på SIDA:s stinna penningpung och vill gärna bidra till att sätta sprätt på pengarna i säcken. Regeringen har själv trixat så att SIDA:s pengar (14 miljoner kronor) ombokats för kampanjen att Sverige ska ta plats i FN:s säkerhetsråd. Stor är uppfinningsrikedomen när det gäller att formulera biståndsprojekt, som tillåter reslystna myndighetspersoner att exportera den egna verksamheten till fattiga länder i främmande kulturer. Hur man kan ska kunna mäta resultaten hos mottagarnationen blir knepigt. Jag har själv erfarenhet av juridiskt bistånd till två fakulteter i diktaturens Vietnam. Några goda idéer och kunskaper har under åren antagligen förmedlats till Hanoi och Ho Chi Minh city. Men någon omvälvning kan man inte tala om. Därför är avbränningarna säkert mycket, mycket större än framgångarna mätt i svenska kronor. Och det är nog en del av den dystra sanningen vad gäller internationellt bistånd att mätbarheten i realiteten inte ens står i fokus (vad än SIDA:s hemsida vill få oss att tro). Det är tyvärr den goda viljan som står i centrum. Mjuka droppar som antas urholka den hårda vietnamesiska stenen.

Allt svenskt givande sker idag i ett ödmjukt umgänge med mottagarländer som i många fall är odemokratiska och hårdföra mot sin befolkning. Vilka signaler ger det att SIDA år 2017 skänker Rwanda 230 miljoner kronor samtidigt som den brutala statschefen Paul Kagame sponsrar Arsenals fotbollsklubb med ett ännu större belopp? Tillfrågad om detta svarar SIDA:s chef Carin Jämtin: ”Vilka val som Rwanda gör får den rwandiska regeringen stå för. Vi jobbar enligt den strategin som är beslutad”. Än en gång syns planens ekonomi. Intryck skapas av en naiv och godhjärtad givare som blivit grundlurad, men vägrar att reagera öppet mot mottagaren. Svenska staten agerar de facto tuffare mot sina egna medborgare i situationer då någon av dom fuskat till sig ett bidrag. Jag anar att synpunkter framförs av SIDA till Rwanda bakom kulisserna. Men ändå framträder en bild av svensk slapphet och slöseri.

I den globalt goda utvecklingsfas som Pinker och Rosling beskriver menar jag att det svenska biståndet måste omformas. Viktigast är en bantning genom att ett procentmål ersätts med ett nominellt avsevärt lägre kvalitetsbistånd. Ingen eftertänksam människa kan tycka att kvantiteten är central. Det är resultaten som räknas. Betänk att såväl Tysklands som Frankrikes budgetar för bistånd ligger kring 0,4 % av BNI. Med en begränsad årsbudget ökar effektiviteten allmänt sett med automatik. Och a propos effekter bör ett öppnare samtal ske med bidragstagande nationer. Det är inte ett utslag av kolonialism (”den vita mannens förtryck”) att kritisera och dra in bistånd. Felgrepp och missbruk måste alltid beivras. Det sist sagda är särskilt viktigt i tider då allt mer bistånd satsas på olika jämlikhets- och demokratiaspekter i mottagarländerna. Drömmen om det öppna samtalet bör gälla även inom biståndspolitiken.

Torsten Sandström

2018-06-30

Publicerad i samverkan med: http://www.detgodasamhallet.se

Källa: Wikibooks, Sällskapsspelet Risk

Alla vet att det i Sverige finns fattigpensionärer och sjuka som knappt får vardagens ekonomi att gå ihop. Det svenska välfärdssamhället har inte tillräckligt med pengar, svaras det. Ändå kan häromdagen en miljonersättning ges ut till en äventyrare som åkt på motorcykel till Mali och hamnat i terroristerna händer under flera år. Först har han antagligen blivit utlöst med pengar från svenska staten (UD vägrar att ge besked). Sedan skänker samhället honom en sk brottskadeersätting i miljonklassen. Vilka signaler ger detta till lycksökande svenskar som funderar på att åka utomlands på olika riskprojekt? Och hur känns det för fattigpensionären eller den långtidssjuke med pengaproblem? Man tar sig för pannan. Det verkar som det svenska välfärdssamhället går mot en infarkt…

Fortsättning följer på temat Risktagande & statlig ersättning: saxat ur SvD 2018-06-28

”Nätkränkning gav stor ersättning”

Två systrar, som har fått nakenbilder spridda på nätet, ersätts med 125 000 respektive 80 000 kronor av Brottsoffermyndigheten. Det är de högsta summorna som hittills har betalats ut efter grovt förtal i liknande fall, skriver Dagens Nyheter.

Den äldre systern var 13 år då hon 2011 via nätet inledde ett distansförhållande med en person i USA. De utväxlade nakenbilder och när förhållandet tog slut började bilderna på flickan spridas till hennes släktingar och vänner.

Den yngre systern var också 13 år då hon utsattes för ett liknande förtalsbrott. Vilka som spridit bilderna är inte känt.

Systrarna ersätts huvudsakligen för grovt förtal, en brottsrubricering Brottsoffermyndigheten har kunnat kompensera för sedan den första januari.

– Tidigare har vi inte kunnat betala ut pengar om vi inte ansett att brottet inte inneburit fridskräning också, säger Ann-Christine Lindeblad, ordförande för Nämnden för brottsskadeersättning.

TT

Me too-rörelsen har riktat sökljuset mot enskilda kvinnors upplevelser av manligt förtryck. Många tjejer har trätt fram och gett luft åt sina smärta och frustration. Som ett resultat har Martin Timell ställts inför domstol och frikänts. Och J-C Arnault väntar på att bli prövad. Det verkar som rättvisan har sin gång och det tycker jag är bra. Många fler kända män har liksom Fredrik Virtanen rannsakats i media. Men där meddelas sannerligen inga frikännande domar. Sån´t är livet och det måste en högmedial person kanske leva med.

Jag har allmänt sett inget emot #Me too. Det är bra med en diskussion om ett ämne som har stor vikt. Män begår sexuella övergrepp. Det är allvarligt och måste påtalas. Däremot anser jag att Me too-debatten har spårat ur i och med att ingen ambition finns att försöka avgränsa vad ett övergrepp är. En våldtäkt omfattas givetvis i egenskap av brottslig handling. Sak samma rörande kladdigt tafsande. Grova kommentarer med anspelning på kön platsar också. Men många av de aktioner som i debatten nämnts som exempel på kränkningar från manligt håll hamnar i en gråzon, mellan dålig moral och yttrandefrihet. Jag tänker exv på kommentarer eller vitsar med anspelning på kvinnans kön, dvs hennes utseende, uppträdande, klädsel osv. Här måste det stå var och en fritt att bedöma om ett manligt uttalande är rätt eller fel. Den berörda tjejen måste givetvis kunna bli arg och ryta till (helst omedelbart). Men den agerande mannen måste också kunna urskulda sig och säga att det väl inte var så farligt. En klok man undviker att hamna i sådant bryderi. Men det finns förstås många korkade män (liksom det finns många dumma kvinnor). En av mina huvudinvändningar mot Me too rör alltså att övergrepp blandas med handlingar som bara är tecken på dålig moral eller dumhet.

En annan invändning är att verkliga övergrepp blandas med handlingar som bara påstås vara övergrepp. Det gäller nu distinktionen mellan faktisk kränkning å ena sidan och å den andra något som enbart av kvinnan upplevs som en kränkning. Jag tänker exv på det juridiska och mediala scenario som Me too-ledaren Cissi Wallin satt igång mot sin före detta kärlekspartner Fredrik Virtanen. År 2011 polisanmäler Wallin sin sexpartner för att ha drogat och våldtagit henne 2006. Den fem år sena polisanmälan motiverar Wallin med att det var först då hon orkade och vågade. Under tiden efter den påstådda våldtäkten har Wallin och Virtanen en tid fortsatt sin relation och utväxlat ömma brev. När det gäller våldtäkt riskerar de långa preskriptionstider som Brottsbalken ställer upp att skapa problem. Tanken med tioåriga frister är förstås att polisen ska hinna spåra upp en förövare. Att en drabbad kvinna ska ges lika lång tid att bestämma om en anmälan ska ske kan knappast vara meningen. Rimligare vore en framtida lösning med en preskription tio år efter dagen för rättskränkningen, förutsattatt anmälan skett inom kortare tid från denna tidpunkt. Kanske behövs en längre anmälningsfrist i situationer då kvinnan levt under ett permanent förtryck. Långa preskriptionstider skapar förstås stora bevisproblem. Därför blir frikännande dom naturligt nog ofta följden.

Flera år efter den för Virtanen friande domen vittnar Wallin i Me Too. Nu elva år efter själva händelsen! Enligt min mening skadar det #Me too-rörelsen att en av dess ledare, som hon själv säger, önskat ”outa” Virtanen och därför i debatten framfört den elva år gamla händelsen (som domstolen alltså tidigare inte funnit bevisad). Det intressanta är att Me too-rörelsen tycks anse att det är helt i sin ordning att blint tro på en medlems ord i stället för att distansera sig och enbart försöka diskutera faktiska övergrepp. Okej, så fungerar intresseorganisationer ofta. Men tilltron minskar till Me too, som ensidigt bygger på medlemmarnas påstådda upplevelser – i sedan länge förfluten tid – och inte på styrkta faktiska skeenden.

En tredje invändning rör en klassfråga, dvs den drabbade kvinnans sociala ställning. Me too har i grova drag samma medlemsbas som feminismens andra organisationer, dvs några procent av svenska folket. De akademiska, fria och konstnärliga yrkena dominerar, med några undantag. Det finns en kraftig förankring i intellektuella kretsar. Och en stark anknytning till karriärsträvanden hos dessa kvinnogrupper. Det är mycket allvarligt att vissa män – ett fåtal av den totala chefsgruppen – utnyttjat sin ställning och behandlat tjejer kränkande. Men det ligger en rejäl portion egen medverkan hos många av de drabbade, något som Wallins kärleksförhållande faktiskt illustrerar. Kraftigt förenklat framträder en bild av en samling kränkta lycksökare och frustrerade kvinnliga karriärister. Utanför Me too´s radar har däremot hamnat ett stort antal värre sexuella kränkningar i Sverige på senare år. Jag tänker nu på de gruppvåldtäkter som rasar över landet. Aftonbladet skriver i maj om 112 stycken (sedan 2012) och Expressen om 43 stycken (2016-17). Ann Charlotte Altstadt berättar om detta i SvD 2018-06-14. Bara 13 respektive 1 av de fall som de två tidningarna granskat har gärningsmän med svenskfödda föräldrar. Vanliga flickor och kvinnor blir alltså påhoppade och våldtas av en flock för dem obekanta invandrarkillar.

Om dessa siffror jämförs med #Me too´s vittnesmål blottas ett klassproblem. Det är naturligtvis svårt att jämföra olika typer av sexkränkningar med varandra. Alla illgärningar upprör oss som samhällsmedborgare. Men om en gradering ändå måste ske är det ingen tvekan om var min sympati ligger. Inte hos de tjejer som med öppna ögon på jobbet tagit del i ett riskfyllt spel med opålitliga män och sedan beklagar sig via Me too. Utan hos de ofta unga tjejer som helt oförskyllt skändas av mansgäng. För den senare gruppen av kvinnor finns ingen populär hashtag på internet. Inte heller någon mediastorm till deras stöd – ty brottslingarnas bakgrund är alltför politiskt känslig i vårt land. Och givetvis inte heller någon egotrippad Cissi Wallin som önskar ”outa” gärningsmännen. Dessa tjejer är verkligen övergivna. Sådant är läget i feminismens Sverige.

Torsten Sandström

2018-06-21

Gång efter annan hör vi politiker och skolbyråkratser säga att ”vi måste lyssna på forskningen”. Lyssnaren tänker nog på vad kloka experimentalister under senaste sekler uppnått rörande medicin, teknik, biologi och andra naturvetenskapliga ämnen. Och så godtar deltagaren i skoldebatten budskapet om att ”lyssna på forskningen”. Jag har i tidigare bloggar pekat på distinktionen mellan natur- och samhällsvetenskaper (inklusive humanvetenskaper). Ämnena vilar på helt olika metoder för att skapa kunskap. Förenklat sysslar naturvetarna med experiment som kan upprepas, verifieras och falsifieras. Samhällsvetaren tolkar insamlade data, som består av beslut, uttalanden, intervjuer mm. Alla inser att i det förra fallet går det att tala om verklig kunskap. I det senare fallet står man inför mer eller mindre väl grundade tolkningar. Frånsett insamlade datas brister blir här tolkarens personliga värderingar en naturlig men allvarlig felkälla.

Jag skriver detta med tanke på den svenska skola, som på senare år utsatts för stark kritik i internationella mätningar. I min blogg tänker jag nu på den pedagogik som kallas elevaktivt lärande. Svenska läroplaner vilar på detta arbetssätt. Fenomenet beskrivs så här på Wikipedia.

Elevaktivt arbetssätt har sin grund i konstruktivistisk teori om lärande. Kännetecknande för detta undervisningsmönster är att det tar sin utgångspunkt i elevernas föreställningar om, och förståelse av, verkligheten eller någon aspekt av den och inte i ämnets inre logiska struktur, vilket ofta är vanligt inom ramen för mera traditionell undervisning.

Idén om denna studiemetod är inte ny. Effekten blir att fokus flyttas alltså från lärarens roll i klassrummet till elevens egen bearbetning av fakta, en process som ska bibringa den unga människan nya kunskaper. Jag tror många inser att processen framför allt är beroende dels av den faktainformation eleven ges via läraråtgärder, böcker, internet mm, dels av elevens egen förmåga att ta till sig informationen och bearbeta den. Är mängden information fyllig och av lämplig kvalitet samt anpassad till elevens intresse och förmåga är förutsättningarna för inlärning goda. Båda förutsättningarna är ganska ofta uppfyllda för studenter vid landets universitet och högskolor. Men så är inte fallet på lägre skolnivåer. Är informationen bristfällig och eleven mindre mogen eller mindre motiverad riskerar det elevgenererade lärandet att slira. I värsta fall uteblir aktiviteter hos såväl lärare som elev. Följden blir givetvis att elever från studieovana hemmiljöer drabbas hårt. Dom saknar den hjälp många barn får från sina välutbildade föräldrar.

Den elevaktiva pedagogiken kan förefalla lockande. En kritisk och analyserande elevattityd till fakta är nämligen många lärares och föräldrars dröm. Men duktiga lärare och intresserade föräldrar har en god bild av sina ungdomars mognad och förmåga att själva söka, kritiskt analysera och välja väg genom ett snårigt material. Dom vet också att fria studier kräver ordnade förhållanden och disciplin hos eleverna. Och när dom märker att eleverna inte klarar av de prov som baseras på konstruktiv teori blir dom arga och besvikna på skolan. Ofta tvingas föräldrarna lösa de analyserande problem som eleven tilldelats. Och många mammor och pappor har svårt att ge den hjälp som behövs. Man känner inte igen problemen.

Varför har detta inlärningsfientliga system inplanterats i den svenska skolan? Det hjälper inte att svara att syftet med kritisk analys av ett delvis självvalt material är gott. Ideal är en sak. Verkligheten måste ändå vara styrande. Och här ger PISA negativa besked. Vem eller vilka är ansvariga för detta stolliga program med så allvarliga konsekvenser för elevernas inlärning av kunskaper och deras framtid i arbetslivet?

Ytterst ansvariga är förstås politikerna, som fastställt de planinstrument som gäller för skolan. Men dom är normalt inga experter på hur kunskaper bäst inhämtas. Därför lyssnar dom, som sagt, på forskningen. Och nu kommer politiken in i bilden. Man lyssnar på dom forskare som lovar lösningar som bäst passar in i rådande politiska ideal. Så växer drömmar fram. Elev och lärare ska ges frihet i skolsalen. Och kritiska studier låter så skönt. Vem vill inte att det egna barnet ska lära sig analysera jobbiga problem. Och om en professor säger att resultatet i slutändan blir ökade kunskaper måste man väl satsa på denna pedagogs visdom. Låt vara att man tycker att idéerna verkar luftiga. Pedagogik väljs alltså inte efter det sunda förnuftet, utan efter en politisk drömplan om hur barn ska bibringas kunnande. Och så leder läroplanerna skolbarnen ut på ett gungfly. Vem kan vänta sig att ungdomarna ska få en positiv bild av sina studier?

Svensk skola är förmodligen världens mest genomreglerade. Jag tror att sydkoreaner – med barn som i PISA visar goda studieresultat – skulle förvånas över de tjocka regelluntor som skapats i vårt land för skolan. Vem bär ansvaret för Skolverket, Skolinspektionen och allt vad dom heter? Än en gång hamnar politikerna i skottgluggen. Dom som har format den svenska skolmodell som inte fungerar särskilt bra. Men dom är inte ensamt ansvariga. I den korporativa modellen för styrning av myndighetsverige deltar fackföreningar, arbetsgivare och andra intresseorganisationer av många slag. Här möter vi en viktig grupp av svenska politruker. Vad har dom att göra med inlärning av kunskaper i skolan? Lärarnas fackliga krav rörande löner och arbetstider är en sak. Detta ska förstås fack och arbetsgivare sköta. Men en helt annan sak är skolverksamhetens innehåll. Misstroget undrar jag om fackliga krav finns bakom det elevaktiva lärandet. Läraren flyttas nämligen från en krävande roll som berättare i katedern till den mer flummiga och behagliga funktionen som handledare av fria elever.

Mer makt åt rektorerna och lärarpersonalen i skolan. Jag vet att många duktiga lärare struntar i det nya systemet. Dom fortsätter som föreläsare och kontrollörer av de faktakunskaper, som den nya pedagogiken avskyr. Heder åt dessa kloka och modiga föredömen! Samtidigt måste jag uttrycka ilska över de grupper som nyss nämnts, som med goda syften – utan att analysera verkligheten – verkställt en skolpolitik som skadar den svenska ungdomen. Dom måste alla ta sin hand från skolan! Nya politiska krafter måste städa upp! Och lärdomen är: lita inte blint på all pedagogisk forskning. Tänk själv! Fram för faktakunskap i skolan!

Torsten Sandström

2018-06-19

Publiceras i samverkan med Detgodasamhället: http://detgodasamhallet.com

Bild: Slideshare.net

Idén med parlamentarismen är att staten, dvs den lagstiftande församlingen och regeringen, ska ledas av den politiska grupp som samlar starkast politiskt stöd (i val till parlamentet). Den dömande statsmakten ska vara självständig från alla andra intressen än juridiken själv. Detsamma gäller i viss mån statens myndigheter. Ministrarna tillåts nämligen inte styra deras verksamheter. Men inom de ramar som lagstiftningen pekar ut ges regeringen rätt att utrusta myndigheterna med kompetent ledning och ge dem direktiv. Tanken är dock att valet ska ske på objektiva eller sakliga grunder och inte efter påtryckning från olika intressegrupper. I en demokrati ska den offentliga makten stå fri från ovidkommande hänsyn. Politikernas ansvar ska också tydliggöras. Samtidigt ska privata intressen odlas i frihet från statsapparaten. Fascister och nazister markerar en historisk hotbild.

Dagens Sverige lever tyvärr inte upp till den demokratiska idealbilden! För det första består regeringens ledamöter till mycket stor del av personer som varit anställda i olika fackföreningar. Individerna tillhör förvisso s-partiet, det enskilt största i parlamentet, men inte en majoritetsgruppering. Vidare finansieras s-partiet oblygt av LO. När regeringschefen och en stor del av hans ministrar rekryterats från fackliga organisationer kommer dessa särintressen att styra den del av statsapparaten som regeringen utgör. Det är lika dåligt som om den verkställande politiska makten ligger i näringslivets, militärens, domstolarnas eller andra intressegruppers händer.

För det andra är regeringens myndigheter impregnerade av korporativa intressen. Man kan säga att detta är kärnan i det som brukar kallas ”Den svenska modellen”. Fackpampar och näringslivschefer sitter på rad i ämbetsverkens styrelser, i ledningen för landets universitet och högskolor och i nästan varenda av landets flera hundra andra statliga myndigheter. Här sker alltså kontinuerligt en rubbning av idén om att statsapparaten ska stå fri från särintressen. Man kan dystert konstatera att den svenska idén verkar vara att hundratals styrelseledamöter ska leda verksamheten i landets myndigheter i kraft av ledamotens koppling till en viss korporation.

För det tredje är den dömande makten inte helt självständig i vårt land. Jag tänker nu inte bara på existensen av ett antal specialdomstolar (och nämnder) där personer från olika särintressen utsetts in som ledamöter (via lagstöd). Utan även på att valet av domare emellanåt sker med hänsyn till ett ärintresse och inte efter juridisk förtjänst och skicklighet. Det är ingen hemlighet att höga domare ibland – lyckligtvis inte alls konsekvent – utses med hänsyn till politisk åskådning eller vänskapsbindning. En spindel i socialdemokratins nätverk för främjande av ”korrekt” personval är Sten Heckscher. Han har själv genom gediget fotarbete inom parti, departement och ämbetsverk lyckats svinga sig upp till posten som ordförande i högsta förvaltningsdomstolen. En karriär som väl illustrerar det moderna domstolssverige.

Staten ska inte styras genom korporationer! Sveriges framtid är beroende av att korporationernas makt begränsas. Det är grundlagar, myndighetsplaner och statliga direktiv som ska vara det offentligas ledstjärnor – inte vad som bestämts bakom intresseorganisationernas stänga dörrar med hänsyn till deras taktiska behov. Det är klart att kloka beslutsfattare måste lyssna på vad intresseorganisationer skriver och säger. Men personer med särintressen ska inte tillåtas fatta beslut för statens räkning. Ut med dom från myndigheternas styrelser! Granska ”Den svenska modellen” i fogarna!

Torsten Sandström

2018-06-18

Samverkan mellan nationer över gränser är något gott. Det skapar förståelse, fredlig utveckling och ökad affärsverksamhet. Därför är EU något i grunden bra. En välgörande effekt av det senaste världskriget. Den naturliga arvtagaren till EEC och EFTA. Men…

Problemet är att unionen vuxit fram för snabbt. Redan från början blev den en p-plats för politiker av andrasorteringen. Dom av prima kvalitet, A-laget, skötte nationernas viktiga politiska liv. B-laget måste därför flytta till Bryssel och därifrån försöka sätta sig i respekt. Detta har skett genom att man först byggt en jätteadministration med en kolossal budget. Och sedan har man strävat efter att snabbt bygga en jätteunion med övernationella mål, dvs EU. Allt har skett i stor hast (relativt sett) och under tryck från multinationella företag och lobbyister. Det bestämmande A-laget har samtyckt. Därefter har B-laget sett till att öka medlemskretsen så att snart nästan alla Europas nationer är med. A-laget har gett det godkännande som krävs, ibland motvilligt då man insett att många nyanlända medlemmar har problem med såväl demokrati som korruption. Sedan har B-laget för säkerhets skulle låtit bygga två parlamentspalats, ett i Bryssel och ett i Strasbourg. Tanken har varit att skapa en låtsasbild av EU-demokrati, trots att det inte är parlamentet som bestämmer slutligt. Och A-laget har än en gång skrivit under. B-laget har slutligen – med samtycke från nationernas ledningar – skapat en gemensam valuta. Detta har som alla vet inte gått så bra. I dagarna talar man om ännu en kris för euron pga en folkligt proteststorm i Italien.

Under EU:s resa har å andra sidan en hel del gott uträttats. Genom EU-stöd till sydeuropas bönder och infrastruktur har (framför allt den tyska) industrin vuxit sig stark. Viktigt är också att en juridisk samverkan satts på plats mellan EU:s medlemsnationer. Enligt min åsikt har flertalet av EU:s rättsliga direktivvarit av godo och tvingat de nationella parlamenten till att ändra den egna lagstiftningen för att skapa ungefärlig rättsenhetlighet inom unionen (baksidan är klåfingriga detaljbestämmelser). Reglering genom sådana direktiv är något bra. Medaljens baksida är de alltfler rättsliga förordningarsom B-laget drivit igenom med support från sina nationella A-lagschefer. En förordning får det man kallar direkt effekt. Den gäller som lagstiftning i varje medlemsnation. Detta låter kanske effektivt och bra. Men det ger utrymme för de federala (överstatliga) drömmer som är B-lagets drivkraft. Förordningen formas nämligen inte som en svensk lag, enligt det språk och mönster vi är vana vid. Nej, här släppts B-lagsbyråkratin loss. Och då blir det många ord, massor av paragrafer (artiklar på EU-språk) och nya begrepp som alltså direkt (utan ändring) måste skrivas in i vår lagbok och tillämpas av våra domstolar.

Jag skriver detta i en tid då B-laget med stöd från sina nationella bossar lyckats sätta en sådan förordning, GDPR, i kraft. Vi hade förr en svensk personuppgiftslag, PUL, med några dussin paragrafer på pregnant juristsvenska. Nu har vi en EU-förordning på 80 sidor (!), fullproppad med B-lagsjuristernas brysselkokta regler och formuleringar. En hyfsad tränad svensk normaljurist kan knappast förstå texten till GDPR. Jag anser att B-laget nu nått vägs ände i sin juridiska regleringsiver. Varför i hela friden har man inte valt en lösning genom direktiv? I så fall hade svenska jurister snabbt kunna lägga till ett antal paragrafer till PUL (och kanske ta bort några). Och Sverige hade fått en hanterlig lösning på en viktig fråga. Snabbare, tydligare och billigare. Och framför allt en lösning som funkar för småföretag och liknande aktörer som är mindre hot i sammanhanget (och som lobbyisterna för övrigt struntar i).

Vi kan nu själva bedöma det sist sagda, med våra mejlboxar och brevlådor fulla med GDPR-meddelanden. GDPR har i ett europaperspektiv kostat många, många miljarder kronor. Bortkastade pengar, i stort sett, som jag ser det. En förklaring är B-lagets nonchalanta strävan efter överstatlighet. En annan är att A-laget står för kostnaderna genom uttag av skatt från den egna nationens medborgare. B-laget har nämligen inga egna pengar, utan måste salta sina äskanden för att driva sina högkostnadsprojekt.

Jag menar att GDPR blixbelyser dilemmat med EU som snabbygge. I sin hybris framstår B-laget i Bryssel (med sin stora administration och sitt parlament) som en europeisk gökunge. B-lagets agenda är federal och vettlöst expansiv. Man har snart blivit av med den främsta kritikern, Storbritannien. Men det tycks som EU inget lärt av alla kriser. Man vill utvidga EU-huset, ”ju större desto bättre” tycks devisen vara. Nu ska budgethålet efter engelsmännen fyllas genom insatser av bla svenska skattebetalare. Haussade framtidsvisioner om en samordnad invandringspolitik i Europa riskerar nu att stranda på ovilja från Polen, Ungern mfl, dvs nationer som B-laget lockat in i sitt stora hastbygge genom löften om rundhänta EU-bidrag.

Jag har redan sagt att tanken om europeisk samverkan rörande handel, juridik och ekonomi är något mycket gott. Men det Europas folk fått är i stället en hydra, som varken löser viktiga problem eller skapar fridfulla samtal, utan parasiterar på medlemsnationernas bekostnad. En ineffektiv pratmaskin med en överdimensionerad beslutsapparat som kostar miljardtals euros. Jag har svårt att se hur Europa ska kunna hänga med i konkurrensen med världens andra nationer med en sådan – planekonomi-liknande – union som ballast.

Mycket talar för att ett nytt ”EU light” måste skapas (eventuellt vid sidan om en federal eurogrupp). Bort med parlamentet! Skär ned administrationen! Slopa federalismen! Jaga bort den svåra korruptionen! Slopa nationell reglering genom EU-förordningar! Öka i stället takten med samordning via direktiv som implementeras i svensk lag genom vår egen riksdag! Och bjud slutligen England – parlamentarismens vagga och demokratins väktare under de senaste storkrigen – tillbaks till gemenskapen! Om de nationella parlamenten återfår muskler (och pengar) som man överlämnat till B-laget i Bryssel ges Europa en rimligare chans att blomstra. Framtida konflikter och kriser är svåra att undvika. Men nu är EU en muskelfattig riddare med en sorglig skepnad. B-laget är en verklig krisfaktor. Utan eget ansvar.

Demokrati byggs sakta, med eftertanke och tålamod. Ett nytt Europa skapas inte ovanifrån, utan nedifrån. Det är de olika nationernas folk som ska bestämma färdriktning och takt. Lyssna på folket och lita inte på B-laget!

Torsten Sandström

2018-06-07

I en känd dom från US Supreme Court 1933 liknar domaren Brandeis de nordamerikanska storbolagen med Frankensteins monster. Som juridiska personer, skapade genom lagstiftning, styr jätteföretagen en stor del av människornas vardag, från privatliv, via arbetsliv till gemenskapen i samhället. Börskraschen 1929 och dess verkningar talade för en kritisk udd mot de anonyma krafter som från fjärran styrde människornas sociala liv. Till bilden hör att den unga sovjetstaten försökte plocka poäng genom förstatligade företag och en planerad ekonomi, lösningar som beskrevs som ideala, men i själva verket visade sig vara katastrofala med hänsyn till frihet, ekonomi, miljö och varuutbud. I Europa kritiserades kapitalet från såväl yttersta vänstern som från extremhögerhåll. Nazister och fascister önskade tygla bolagen genom tvångssamverkan.

Den statsbärande svenska socialdemokratin har alltid haft en kluven inställning till privatföretagen. Man har stått med ett ben i socialiseringslägret och med det andra i en typ av korporativ samverkan med de största kapitalägarna. Resultatet har blivit en allmän misstro mot privata företag, en tendens som ännu syns i debatten om exv privat hälsovård (där vårdföretag silas, medan gigantiska offentligt betalda läkemedelsköp sväljs). Följden har blivit att den svenska befolkningen varken vet ut eller in. Och att ta ställning rörande företagandet är inte så enkelt.

På senare årtionden tycks en omsvängning har skett inom den svenska opinionen till kapitalets fördel. Förklaringen är komplex. En orsak är de globala industriföretagens stora ekonomiska framgångar (som gjort vissa pensions- och börssparare förmögna relativt sett). En annan är storbankernas (och finansföretagens) grepp om individernas vardag, via bostadslån, betalning av räkningar och kontokort. En tredje är boomen rörande IT och mobiltelefoner, ett fenomen som i grunden förändrat våra liv från morgon till kväll. Och en viktig fjärde är att människorna inte längre ser sig som utsugna av det privata kapitalet, som betalar justa löner och har en arbetsmiljö av toppklass (normalt mycket bättre än den offentliga sektorns). Allt detta har i sin tur medfört att s-partiet tvingats sluta tala om förtryckta arbetare. I stället satsar partiet nu på fattiga människor i tredje världen, på EU, på FN och på en liberal invandringspolitik. Satsningen på en global världspolitik har välkomnats av ett alltmer centraliserat storkapital, som passat på att ta för sig i det utrymme som uppstått genom frånvaron av en kritisk opinion. Utvecklingen visar sammantaget att den sk arbetarrörelsen har förlorat greppet om det svenska folket. Vi iakttar nu dess politiska svanesång. Den avspeglas för övrigt redan i s-loggan med den krossade tomaten…

Resultatet av Sveriges och västvärldens styrning mot globala ideal har dock skapat nya problem. I vårt land brottas vi framför allt med en stor våg av invandring, som satt skolor, polis, bostadsföretag och inte minst bidragsbetalande myndigheter (dvs skattebetalarna) under press. Den kritiska debatten har också närmat sig det internationella kapitalet. Facebook mfl anklagas för att sälja data rörande individerna och att tränga sig in i medborgarnas privatliv med reklam och vinklad politisk propaganda. Flera pensionsbolag har fört ut småspararnas pengar till höga chefers egna konton utomlands (i ALLRA har en s-märkt före detta justitieminister och advokat varit ledamot i styrelsen). Vidare får svenska krigsmaterialföretag regeringshjälp att kränga vapen världen runt via mutor och andra oegentligheter. Och sist, men inte minst, har industrisamhället i grunden förändrats via marknadens och kapitalets logik. Okej, produktionen har ökat och många varor blivit bättre och billigare. Men till priset av industrinedläggningar, utflyttning och arbetslöshet, inte minst bland ungdomar, lågutbildade och nyanlända.

Hittills har Sverige i stort sett klarat av att kapsla in de negativa effekterna av globaliseringen. Vi har bla haft ett tungt bidragsartilleri att sätta in. Och massmedia har hjälpt till att dölja klyftorna. Sverige har därför hittills lyckats bättre än vad som skett i USA. Men den nutida uppkopplade (och icke-tidningsläsande) svensken bör vara lika politiskt rörlig som Trumps anhängare. Därför talar som sagt det mesta för att s-partiet går mot ett nederlag i höstens val. Men frågan är om övriga partier kan enas om ett bättre svar på medborgarnas oro över en utveckling som till stor del styrs av anonyma krafter från privata internationella bolag. Problemet är att någon större grad av nytänkande inte syns hos oppositionen.

Jag tror att det internationella kapitalet måste utsättas för mycket större politisk och juridisk press. Storbolagens skatter måste öka. EU måste gå i bräschen för internationella avtal om beskattning som inte gör att företagen kan shoppa lägsta skattenivå efter egna önskningar. Dom globala vinnarna måste betala för sig. Stora mediejättar måste underkastas strikta uppförandekoder med tuffa påföljder. Visselblåsare ska skyddas. Krafttag måste tas mot korruptionen. USA ska inte tillåtas själv utforma tvångsregler mot utländska företag utanför USA:s gränser. Maximal frihandel ska gälla på sunda villkor. Det är viktigt att dom breda folklagren får se de fördelar av globaliseringen som politikerna talar om. Därför måste skatterna sänkas för vanliga människor och för småföretagare.

Lika viktig är att en tydlig rågång dras mellan politikerna och kapitalägarnas maktsfärer. Politikerna måste se över sitt eget hus. Enbart låga medlemsavgifter från privatpersoner (och lagfästa statsbidrag) till politiska partier ska tillåtas! Ingen gröning ska tillåtas gå direkt från skolbänken till tunga politiska uppdrag! Dessutom måste uppdragen tidsbegränsas! Politikernas pensioner och andra fallskärmar ska sänkas så att cirkulation främjas! Viktigt är att korporativa kontakter inom bostadspolitik, krigsmateriel och försvar, arbetsmarknad mm absolut måste förbjudas! Lobbyingföretagens aktionsfrihet måste också begränsas (fd ministrar ska ha lång karantän)! Vidare ska arbetsgivare- och fackliga organisationer enbart syssla med löne- och arbetsvillkor (inte med rikspolitik)! Annars ska dom betala företagsskatt, liksom lobbyister.

Mina förslag är som syns mycket långgående och rättsligt komplexa. Men med en mer frimodig och öppen politisk debatt kanske det går. Som jag ser saken gäller det att plantera frihetliga blommor, taggiga törnen, i de vidgade sprickor som visas i det svenska samhällets politiska betong.

Torsten Sandström

2018-06-01

Bild: Marcus Prifitis, Det otäcka könet.

I alla tider har män och kvinnor haft delvis olika värderingar och delvis skilda språk. Förklaringen är förhållandevis enkel. Även om båda könen tillhör arten homo sapiens så finns det standardiserade biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Att några individer avviker från standarden och finner en egen position mellan polerna är givetvis inget problem. Dessa skillnader mellan könen har mycket, mycket sakta ändrats genom årtusendena i och med att människan bytt liv från jägarens, via jordbrukarens till dagens lönearbetare. Under denna långa resa i mänsklighetens historia har värderingarna och språket utan tvivel också omformats. Men de biologiska faktorernaär trögföränderliga, varom mera snart.

Skillnader i åsikter och vokabulär styrs förstås även genom att män och kvinnor traditionellt haft olika samhällsfunktioner. Dessa sociala faktorer är mer direkta och kan ganska snabbt forma om våra beteenden kulturellt. Bara under min livstid har en gigantisk omvälvning skett. Många kvinnorna har börjat förvärvsarbeta. Och männen har tagit en betydande del i barnens skötsel, sedan dagis och skolor gjort sitt. Det som talar för att vissa förändringar ändå går långsamt är den nyss omtalade mänskliga biologin. Det naturliga urvalet har under årtusenden påverkar män och kvinnors DNA. Den stökiga manliga krigaren som tar för sig och inte undviker våld finns alltså fortfarande i flertalet mäns genuppsättning. Och för kvinnornas del har säkert den tryggare tillvaron i hemmet med barnskötsel satt sina omvårdande DNA-spår (medellivslängden är också längre hos kvinnor än hos männen med sin bakgrund i kamp). Många individer av båda könen har lyckligtvis lärt sig tygla sin natur. Men att biologin fortfarande syns hos män respektive kvinnor är uppenbart för den som ser sig omkring med öppna ögon (och försöker bortse från ideologiska paroller om att människan enbart är en social konstruktion). Biologin kan inte trollas bort, helt enkelt.

Några kvinnor anser att manliga attityder måste bekämpas. Den juridiska intresserade inser att lagstiftningen under de senaste tusen åren gjort gigantiska insatser för att motverka våldsyttringar hos mannen. Spåren syns i familje-, straff- och socialrätt. Effekterna är tydliga. Mannen har civiliserats i flera avseenden, även om en hel del återstår. Här kan kanske #Me too bidra till att sätta ett redan väl känt problem på agendan. Det är bra. Ganska många kvinnor är dock fortfarande missnöjda. Men det går inte längre att på allvar påstå att patriarkatet finns i verkligheten, frånsett i feministernas värld och i deras dröm om kamp mellan könen.

Det finns som sagt ännu ganska många män med våldsamma eller påträngande beteenden. Detta för över till slutsatsen att det antagligen också måste finnas en viss mängd kvinnor med ofullkomliga attityder i relationen till det motsatta könet. Att bara påstå detta är farligt i tider av #Me too. Men jag insisterar. Jag har nyss nämnt patriarkatet som en aggressiv klyscha och effektiv samtalsdödare. Man kan påstå att feministerna erövrat tolkningsföreträdet i det nutida svenska sociala samtalet. Dom har infört en form av skräckvälde. Detta är självfallet inte jämställt. Om jag skulle säga att Anna Serner är ”högsta hönset” på Filminstitutet skulle snabbt en feministisk fatwa utfärdas mot mig. Men då samma ord häromdagen skrivs i Svenska dagbladet av en kvinnlig kulturjournalist är det grönt ljus.

Anna Serner agerar som chef för statliga Filminstitutet enligt feminismens svart-vita mönster. Hon handlar tydligt i strid mot villkoren för det statsbidrag på 400 miljoner som institutet årligen tillförs. Serner påstår att institutet har rätt att enbartge stöd till kvinnliga filmskapare. Så kan omöjligtvis villkoren för statsbidrag till institutet ha formats. Att hänsyn ska tas till jämställdhet är en sak, en annan är diktat om att filmstöd inte ska ges efter kompetens, utan bara efter kön. Serners agerande måste ses som ett utslag av den maktfullkomlighet som blivit #Me too-rörelsen baksida. Inom kvinnorörelsen agerar krafter som inte låter sig kontrolleras. Intressant är att Serner har juristutbildning.

I Sverige har en oblyg feministisk kamprörelse tagit över samhällsdebatten. Kvotering till offentliga tjänster och stora satsningar på forskning om sk kritisk teori är exempel på åtgärder som kvinnorörelsen satsar på för att slå tillbaka den orättfärdiga manliga dominans dom tycker sig se (jfr Ivar Arpis artikelserie om Statsfeminismen i SvD). Rörelsen önskar legitimera en social revolution där kvinnor som grupp ges företräde. Tanken om patriarkatet som en samhällsstruktur återkommer ständigt i propagandan. Kön mot kön, kvinnogrupp mot mansgrupp. Det offentliga samtalet om förhållandet mellan könen håller enligt min mening på att vulgariseras.

Och vem är ansvarig för denna enögda utveckling? Det officiella svenska svaret lägger förstås skulden på det manliga kollektivet. Även den fredligaste Ferdinand under sin svenska ek utpekas alltså som tillhörig ett kollektiv av bovar. Sådana är nämligen strukturalisternas lagar. Jag vill däremot lägga ansvaret på en kompromisslös och oförsonlig feministisk elit, som tror sig kunna ta hem spelet via sin svart-vita kamplära. Eliten omfattar enbart någon procent av befolkningen. Dock har minoriteten som sagt redan erövrat tolkningsföreträdet i debatten.

Men lyckligtvis bara hittills. Jag tror nämligen inte att den falska bilden av män och kvinnor som motstående grupper har framtiden för sig. Den är inspirerad av kommunismens klasskamp och bilden av ”det andra könet”. Mycket talar för att den nya individualismen – och kvinnokollektivets ointresse för extrema lösningar – kommer att ta kål på denna förvridna kollektiva verklighetsbeskrivning. Männens primat är slut. Därefter måste jämställdhet vara det ideal som individerna önskar främja – inte matriarkatet. Därför talar mycket för att feministernas kamp-lära sinom tid kommer att hamna på sophögen. I sällskap med många andra irrläror. Som vän av det öppna samtalet kan ingen vara gladare än jag om det sker.

Torsten Sandström

2018-05-25

Moderaterna talar just nu om nya straffregler mot personer som (i utanförskapsområden) tar sig friheten att trakassera framför allt kvinnor som inte följer islamsk etikett. I den mån nuvarande straffbestämmelser är bristfälliga är förslaget bra, anser jag. Men moralpoliser är väl moderaterna själva, liksom jag själv, i den meningen att vi talar om vad vi tycker ska gälla i samhället. En stor del av den svenska debatten (inkl #Me too) gäller för övrigt moral. Det som händer i de invandrartäta bostadsområdena är däremot en privat justis med rötter i en åldrig klankultur, som i västerlandet sedan länge ersatts med ett statligt monopol på rättskipning. Så varför inte tala om klanpolis eller klanjustis, så att folk enklare förstår vad saken gäller? Snacka inte heller om hedersmord ed utan om dödande via klanens spelregler. Hedersbrott klingar alltför vackert. Det är kanske meningen?

Jag vill gärna rekommendera en bok av juristprofeten Mark Weiner, The Rule of the Clan, New York, 2013. En riktig ögonöppnare…

Bild: Karneval i Rom c:a 1650 (Pinterest)

Under detta veckoslut inleds karnevalen i Lund. Det är en 150-årig uppvisning i ungdomlig glädje, gyckel och fest. Men också ett prov på samhällskritik. På så vis upprätthåller Lunds studenter en rörelse med djupa rötter i Europas historia. Det finns nämligen en naturlig linje från antikens fester till vingudarnas ära, via påvekyrkans fasta förenad med uppsläppta upptåg till just de skånska studenternas vårliga språng av lycka och vinyra. En möjlig tolkning av denna uppsluppenhet är att ungdomar alltid har ett behov av att roa sig och festa runt. I synnerhet i vårens tider, då solen lovar värme och tid för slapp gemenskap.

Men ett annat förhållningssätt tar sikte på social sammanhållning. Alla samhällen har behov smörjmedel och säkerhetsventiler. Detta gäller särskilt auktoritära samhällstyper. Grekernas fester under antiken och hyllandet av Dionysos är ett exempel på hur vanligt folk tilläts kritisera överklassen och utmana rådande värderingar. Liknande exempel är det orgiastiska firandet av Bacchus i antikens Rom, där en intensiv lössläppthet hos det plebejiska folkflertalet, särskilt sexuella fröjder, förargade överheten (patricierna). Blandningen av protester och livligt festande var svår att stoppa. Ledande romare tillät under någon dag per år att tjänstefolket och slavarna tog kommando över hushållet och gisslade herrskapet. Men bara temporärt. Sedan blev allt som förr. Man kan säga att mönstret återkommer i katolska kyrkans karnevalsupptåg inför fastan – det gällde att ta för sig och fylla sin mage inför kommande svåra veckor med mager kost och återhållsamhet. En maskerad av fräckhet och lekfull kritik. Fastlagsbullen verkar vara en särskild nordisk variant. En kolesterolbomb som anpassats till ett samhälle med strikt kontroll av en bondebefolkning som hotade att sticka upp. Möjligtvis har fastan – och festen före och efter – liknande funktioner i Österlandet.

Den gemensamma nämnaren är alltså en högst tidsbegränsad lössläppthet som ytterst syftar till social kontroll. Alltså en tillåtande ventil som hindrar övertryck och att en social explosion inträffar. En form av repressiv tolerans, med filosofen Marcuse´s ord. Det kan därför finnas anledning att vara kritisk till karnevalen som fenomen. Men å andra sidan kan man säga att den fått en kraftigt minskad betydelse genom framväxten av caféer, tidningar och framför allt teve, dvs företeelser som lärt oss vara upproriska – eller bara att döda tiden…

Sverige är som alla vet inte längre en repressiv stat i meningen att folk inte får demonstrera, tillbe dom gudar man önskar eller ge ut samhällskritiska tidningar. Vi lever i ett välfärdssamhälle som öser ur sin skattkista för att göra medborgarna nöjda och lugna. Jag och många med mig gillar i princip detta och den frihet som följer. Men under ytan syns tilltagande sociala spänningar. Kanske är den bakomliggande orsaken till oron de ledande politiska partiernas tilltagande fokus på förhållanden och konflikter utanför landets gränser, dvs en ökad satsning av skatteresurser på problem som tillhör den internationella arenan, såsom asylrätt, u-landsbistånd, EU-medlemskap, stöd till FN och andra internationella organisationer. Det rör sig om insatser högt över de svenska medborgarnas huvuden. För att dämpa spänningarna har i sin tur en högröstad elit trätt fram, dvs politiker och journalister, som menar att den globala satsningen inte tillåts sättas ifråga. Gränsöverskridande projekt är nödvändiga och riktiga! Basta! Det är denna förhållandevis nya förmyndarattityd som är upphovet till mitt bloggande om PK-samhället.

Min poäng i dagens blogg är därför att lundakarnevalen är ett gott tecken i tiden. På Lunds gator delas rallarsvingar ut till höger och vänster. Och överheten utmanas. Visst finns det ett allt större inslag av humor rörande sex och alkohol. Men det är kanske bara tecken på hur samhällskulturen utvecklats allmänt sett. Som åldrig kännare av lynnet hos såväl nollåttor som skåningar vill jag gärna notera att den andliga friheten tycks avsevärt större i Sveriges södra landsända (kanske också i Göteborg). Det verkar som närheten till makten och dess hantlangare (politiker och media) medfört att åsiktskorridoren snävas åt i norr. Partihögkvarteren basunerar idag från huvudstaden ut sina PK-budskap ungefär som den numera gravsatta statskyrkan förr gjorde. Om än i mildare ordalag – ingen behöver förstås längre emigrera till USA för att få själslig frihet.

Det är vanskligt att generalisera om folklynnen. Men i karnevalstider är som antytts det mesta tillåtet. Skåningen är inte rädd för maktens folk i rikets folktätaste kommun. Tvärtom odlas i söder en nonchalant motkultur, en humor som påminner om Karl och Adas. Många skåningar reagerar mot den svenska elitens enögt negativa yttranden om de politiska förhållandena i Danmark. Nästan på allvar tror jag att omkring 25 % av den skånska befolkningen skulle rösta för en återförening med Danmark – ifall tillfälle ges. Vi har ju redan en bro. Och vi tänker och talar lika fritt och praktiskt som danskarna. I Skåne ser man exv med förakt på hur nollåttorna misslyckades med sitt förslag att få EU:s stora läkemedelsmyndighet förlagd till Stockholm. I stället för att satsa på det mer pragmatiska alternativet på förhandlingsbordet (som tyvärr inte heller blev av), nämligen en etablering i Öresundsregionen (länken Köpenhamn-Lund). Så agerar en uppsvensk statsmakt, som påstår sig vara klok och i ord vurmar för gränsöverskridande lösningar!

Därför är den uppsluppna Lundakarnevalen, trots allt, ett fenomen som inger hopp om ett öppnare svenskt samtal. Något av ett sydligt skrik mot makten i Stockholm.

Torsten Sandström

2018-05-16

Häromdagen lanserade jag på bloggen en snabbskiss över en ny svensk politisk karta. Min bild och mina ord inspirerades av en fin artikel i SvD av Stilhoff-Sörensen. Även om jag varnar för att begreppspar (dualism eller dialektik) riskerar förföra våra tankar vill jag presentera några viktiga politiska idéer om nutiden som utvecklats i framför allt USA.

Begreppsparet vänster-höger skapar inte längre någon förståelse för den politiska situationen i västvärlden (eller nationer som exv Ryssland och Turkiet). I min skiss använde jag orden höger och vänsterpopulism. Inte heller dessa ord är helt lyckade, pga att vänstersidan inte tar avstånd från någon elit (i själva verket är man allierade med den). Men jag tror ändå att uppdelningen i två politiska huvudgrupperär klargörande. Bilden blir tydligare om dom jämförs under beteckningen nationalister respektiveglobalister. Man kan nämligen förenklat säga att dom är varandras negationer.

Nationalisternaär redan väl kända. Det är rörelser i väst och öst som med folkliga slagord vill bygga sina nationer starka, i stil med ”Make America great again”. Här odlas motstånd mot invandring. Och det öppna samtalet hånas – eliten sprider bara dimmor – marknadernas fria spel ogillas och ses som knep från överheten. I Europa finns flera sådana rörelser som verkar mot tendenser till överstatlighet inom EU (med Brexit som extrem lösning). Vidare är folkliga och religiösa ideal en samlande och auktoritär idékraft. I Sveriges riksdag ligger SD närmast denna politiska linje. Man kan knappast säga att det rör sig om antidemokratiska rörelser. Den förenande länken är en form av populism, ett budskap med varierad verklighetsanknytning. Man vänder sig mot den elit som i kraft av utbildning, politiska uppdrag och kapital styr nationens utveckling, en elit som görs ansvarig för problem i dagens värld, framför allt strukturomvandling och arbetslöshet. Eliten anses alltså vilseföra folket med vackra ord och fagra löften.

Den negativa spegelbilden är de många rörelser som jag vill kalla globalister. Här förenas krafter från en vänster – som inte längre talar om kapitalistisk utsugning – med radikalliberala grupper. Den förenande länken är drömmen om en gränslös värld (och de fattiga folkens räddning). Det finns följaktligen en vurm för globala marknadslösningar och ny teknik. Humanism och jämlikhet dominerar gruppernas idévärld, inte främst i form av religion utan genom fokus på mänskliga rättigheter. Följden har blivit en ny form av auktoritär åsiktsbildning, som högljutt predikas exv i flera könsfrågor, för asylrätt vid nationens gräns samt för långt gående klimatkrav (med inslag av symbolpolitik). Till den europeiska bilden hör en kraftig uppbackning av EU, trots tydliga fakta om unionens ofullkomligheter. Typiskt för globalisterna är att dom ser sig som inkarnationer av rättrådighet, dvs rörelser utan egoism, språklig vulgaritet och andra moraliska fläckar. Deras strävan att förena världens folk har blivit en fråga om renlärighet. I den svenska riksdagen tillhör enligt min mening alla partier på regeringssidan den globala grupperingen. Men även C- och framför allt L-partiet har mycket stark tillhörighet. När det gäller M och KD är bilden mer splittrad, men de officiella partilinjerna ger i huvudsak ett stöd åt globalismen.

Problemet med denna tudelning är att den dåligt täcker hela väljaropinionen i Sverige. Många svenska ser politiken varken med globala eller nationella glasögon. Man väljer argument från ömse sidor. Ett värre problem är de två gruppernas ovilja att lyssna och argumentera pragmatiskt. Detta medför allvarliga politiska låsningar. Trots att en kraftig väljarmajoritet 2014 röstat åt höger (vad det nu innebär) så lämnas regeringsmakten åt en minoritet i riksdagen. Förklaringen är att minoriteten (dvs regeringsgruppen) är renodlade globalister och alla andra partier med liknande globala agenda (dvs Alliansen) vill demonisera SD, som dom alla ser som ett hotande nationalistparti. Oviljan att samtala över gränsen globalism/nationalism har öppnat en djup politisk klyfta i Sverige under senare årtionden (”Ny demokrati” markerar kanske en startpunkt). De två lägren svartmålar varandra. Och det demokratiska samtalet, med respekt för oliktänkande som ledstjärna, avstannar.

Jag tror min positionering av den svenska politiska debatten i två antagonistiska läger är korrekt, i grova drag. Men en stor grupp väljare, kanske hälften av medborgarna, anser att ett samtal över åsiktsgränsen är nödvändigt. Denna tredje grupp kan kanske sägas omfatta traditionellt liberala personer, dvs människor som hyllar det öppna och kritiska samtalet. Märk att L-partiet inte längre gör det – här förespråkas en radikal globalism.

Jag tillhör den traditionella mellangruppen. Jag kritiserar såväl globalister som nationalister. Jag är för gränsöverskridande handel och juridisk samordning, men mycket tveksam till EU:s utveckling mot överstatlighet, fransk byråkrati, korruption och detaljreglering. Jag är för jämlikhet mellan män och kvinnor och för kvotinvandring, men mot statlig könsextremism och fri asylrätt (asyl som söks vid landets gräns). Jag tror att en klimatkris hotar, men nöjer mig med de praktiska och dyra reformer som satts på plats i vårt land och som tycks ha vänt utvecklingen (kostsamma offer på miljötalibanernas altare vill jag inte veta av). Slutligen tycker jag inte om globalisternas inskränkning av det fria samtalet (läs PK-läran) eller deras nya statliga propagandaapparater. Jag vill inte heller godta nationalistsidans religiösa eller lågintellektuella vokabulär (i stil med den hos Trump, Le Pen, Orban eller Putin). Jag frågar helt enkelt efter det öppna samtalet och är villig att kompromissa. Och jag är inte ensam!

Jag vill gärna vara optimist och hoppas på ett politiskt samtal mellan de två ytterligheterna. Men jag tycker det ser ut som om globalisterna spelar nationalisterna i händerna genom en envis och elitistisk veta-bäst attityd och ovilja att förhandla. Jag är därför rädd för att nationalisternas på sikt tar hem spelet – i kraft av de folkliga demokratilagar vi nyss fått se i USA, England (Brexit) och Ungern. Och vinner nationalisterna makten blir det inte bra – se ovan. Enligt min åsikt är bollen i vårt land hos globalisterna, om sportspråk tillåts i en så här allvarlig fråga. Men jag anser att dom för spelet dåraktigt.

Torsten Sandström

2018-05-12

En svensk riksdagsperiod är snart till ända. Har oppositionen levt upp till sin konstitutionella roll att bekämpa regeringen? Frågan besvaras nekande i en ledare i SvD 2018-05-05, se länken nedan. Alliansen har svikit sina väljare. Bra rutet! Men kanske alltför sent! C-partiet öppnar nämligen för fortsatt vänsterpolitik…Sådan samverkan med sossarna är tidigare prövad av C-partiet, som förut hette Bondeförbundet, under namnet Kohandel! Inför valet 2018 kallar C den kommande politiken i sina annonser för ”hemodlad”. Kanske en form av sjukdomsinsikt?

Lever oppositionen?

Att mäta psykisk ohälsa är knepigt. Ändå har regeringen en egen ”statlig samordnare” med ett sekretariat för att hantera frågor som rör ökad sjukdom av detta slag. I ett teveprogram häromkvällen uttalade sig personen ifråga. Och programledaren nämnde c:a 10 gånger den stegrade sjukligheten. Nu undrar jag hur staten kan komma fram till att den psykiska ohälsan ökar i landet (särskilt bland ungdomar). Hur räknas det ut? En förklaring kan kanske vara att läkare i ökande utsträckning skriver ut psykofarmaka? Men alla inser att läkarna i allmänhet inte skriver recept oombedda. Därför tycks den främsta förklaringen till tanken om en stegrad psykisk ohälsa stå att finna i enskilda personers egna upplevelser.

Den som svarar på frågan om sin egen psykiska status avger som alla inser inte ett vetenskapligt omdöme. Han eller hon tycker till. Och – förutom av hälsotillståndet – kan tyckandet förstås påverkas av en mängd faktorer i hans eller hennes omgivning, såsom familjesituation, arbete, studier, vänskapsförhållanden, ekonomi, sömnsvårigheter, drogberoende mm. Ett svar som signalerar psykisk ohälsa kan alltså bero på något helt annat. Och omvänt kan den som säger sig vara frisk i själva verket må dåligt. Verkligheten visar åtskilliga prov på att en psykisk avvikande inte själv förmår bedöma sin situation. Att låta ungdomar via frågeformulär själv bedöma det egna hälsotillståndet öppnar med andra ord för rena godtycket. Svaren blir alltför beroende av stress, oro, missnöje och liknande faktorer, som i allmänhet inte kan stämplas som sjukdomar. Enkäterär med andra ord knappast en vetenskaplig metod för att bedöma ohälsa.

Därför blir läkarnas diagnoser av vårdsökande normalt en bättre väg till att fastställa psykisk ohälsa. Utan att vara expert är jag övertygad om att en psykiater med stor säkerhet kan ringa in allvarligare psykiska avvikelser. Här kan rimligt säkra diagnoser ställas. Och effektiv behandling och medicinering kan ordineras. Men hur ska en läkare rätt kunna bedöma en patient som uppträder normalt, men själv är bekymrad över problem i stil med stress, oro, sömn osv? Det är förståeligt om läkaren lyssnar, tröstar och skriver ut något lugnande preparat. Erfarenheten visar att ordinationen ofta fungerar. Även om jag saknar ett statistiskt underlag utgår jag från att den senare typen av patienter klart dominerar en psykiaters vardag. Resultatet blir att en bedömning av den psykiska ohälsan i landet som baseras på diagnoser i läkarjournaler är en säkrare metod än kryss i ett frågeformulär. Men bakom läkarens anteckning i journalen finns ändå en tydligt subjektiv länk: först via patientens beskrivning och sedan genom läkarens (välvilliga) analys.

Jag skriver inte detta för att förringa problematiken kring psykiska problem (jag har själv egna erfarenheter från studentåren). Min drivkraft är att ifrågasätta statsmaktens publikfriande attityd då man lyfter fram psykisk ohälsa som ett stort samhällsproblem. Antagligen tror man sig handla gott och riktigt. Men risken är att billiga politiska poäng hämtas in – enligt mönstret ”se vad vi vill väl”. Staten agerar som framgått på lösan sand. Såväl diagnoser/recept som framför allt enkäter är bristfälliga instrument att mäta ohälsa med. Man mäter nämligen inte bara sjukdomar utan också bakomliggande fenomen, i stil med negativa upplevelser av skola, arbete, familj, ekonomi osv. Enligt min mening är det bättre om statsapparaten tar sikte på dessa faktorer, dvs de egentliga samhällsproblemen. Men en sådan agenda är politiskt vansklig för etablissemanget. Kanske riskerar politikerna själv ansvar för flera viktiga orsaker till människors oro.

Ett annat skäl till dagens blogg är mitt intresse för samhällets nya känsloentreprenörer (se tidigare inlägg). I tidningar, teve och radio går en psykologi-hype över landet. Den tar sikte på individen. Är du lycklig? Känn efter! Mår du dåligt? Sök hjälp för att komma till Lyckans land. I och för sig kan man tycka att sådana budskap är väl menade. Men dom går ut på att den enskilde ska rota i sitt känsloliv. Och att negativa känslor och oro är något onormalt – dvs sjukdomar som kan botas. Därför känner jag större sympati för lyckoentreprenörer som predikar att du ska satsa på dig själv. Även om också dessa budskap är påklistrade (och kommersiellt motiverade) kan dom i flera falla få positiva konsekvenser. I sportsammanhang visas emellanåt hur satsa-på-dig-själv kan bidra till att höja prestationsförmågan.

Det nya samhällets känsloentreprenörer vill däremot inte att medborgaren ska ta sig samman och själv fixa sina problem. Målet är att via psykologiska program att fånga in den enskilde och förmå denne att rannsaka sitt inre, fundera över sina problem och ytterst söka experthjälp. Jag har inget mot att läkare förskriver lugnande medel, preparat som verkligen kan hjälpa personer upp ur tillfälliga svackor. Det är jättebra. Men den stora blöta filt av ”ökad psykisk ohälsa” som politiker och entreprenörer som frälsts av ämnet psykologi vältrar över det svenska folket är däremot en samhällsfara. Förr uppmanades den enskilde själv ta kampen mot oroande problem. Ryck upp dig! Fixa saken! Nu ombeds man söka samhällshjälp. Jag förstår att allvarliga problem och akuta sjukdomar kräver behandling av medicinska experter. Men vardagens många, många orsaker till oro och dystra tankar måste den enskilde själv försöka hantera. Där ska inte någon statlig samordnare lägga näsan i blöt och utfärda flummiga pekpinnar om ohälsa (bara termen ”statlig samordnare” får mig att resa ragg). Vardagens oro rör oftast praktiska svårigheter och inte sjukdom. Därför ska politiska resurser satsas på de många övergripande samhällsproblem som finns rörande skola, arbete, boende, droger mm. Där finns oändligt mycket att göra i vårt land! Alltså mer verkstad och mindre produktion av känsloprogram.

Om känslornas entreprenörer får hållas finns det endast två typer av svenskar: sådana med en psykisk diagnos och sådana som snart kommer att få en. Skämtet fastnar i halsen om man funderar över språkets förändring. Oro och problem kring individen transformeras till olika psykiska diagnoser. En kris i verkligheten förvandlas till en sjukdom. Varför inte spara på diagnoserna (till allvarliga och tydliga fall) och i stället prata om den stökiga verkligheten?

Torsten Sandström

2018-05-04

Fria tankar med anledning av en mycket intressant (men svårläst) artikel av docent Jens Stilhoff Sörensen, Så blev vänstern ett hot mot arbetare, SvD 2018-05-30. Några av hans idéer stämmer med den bild jag presenterat i olika blogginlägg. Jag ansluter mig som framgått till mellanpositionen.

Jag återkommer till dessa frågor.

Torsten Sandström
2018-05-01

”Så blev vänstern ett hot mot arbetare”
”… kan återskapas riskerar vi att förlora såväl den liberala demokratin som EU, skriver Jens Stilhoff Sörensen, docent och lektor i globala studier…”

Gång efter annan säger S-regeringens företrädare att man inte vill ha med SD att göra. Det gäller såväl samtal som samverkan i och utanför riksdagen. Den officiella förklaringenär att SD har ett antal medlemmar som tidigare deltagit i grupper med nationalsocialistisk inriktning. Påståendet är förmodligen sant historiskt sett. Vidare har SD än idag ett antal läskiga medlemmar som gillar att tala om ”raser” i samband med invandring. Detta faktum syns i pågående uteslutningar av personer med denna inriktning. Det tycks alltså som om SD jobbar med att bättra sitt rykte. Men frågan för denna blogg är om innehållet i SD:s politik är den reella förklaringen till dödskallemärkningen. En liknande historisk belastning gäller nämligen för ett antal politiker inom främst M, C och KD. Därför måste man fråga sig om enskilda extremhögerkontakter i förfluten tid inom SD är det verkliga skälet till att SD pekas ut som parias.

Ett mycket starkt skäl för att S-partiet talar med kluven tunga är deras mångåriga närkontakter med V-partiet. Nuvarande regering förhandlar som bekant fortlöpande med V och köper på så vis deras stöd. V-partiet har många medlemmar och höga företrädare som tidigare verkat inom kommunistpartiet. Än finns det flera som deltagit vid partimöten i Moskva. Några har säkert pussat höga potentater i Sovjetunionen, Östtyskland, Rumänien mfl. Dom har alltså umgåtts med partier och personer som ansvarar för mord och deportationer av många miljoner människor. Här vilar alltså en mörk skugga över det svenska V-partiet. Och än idag har företrädare för V kontakter med ledande politiker i Venezuela, Nicaragua och på Kuba, nationer där grovt våld och terror fortfarande brukas mot oliktänkande. Men nästan ingen talar idag om V-partiets brutala och omänskliga kopplingar i dåtid och nutid. S-regeringen känner väl till V:s otäcka kontakter, men fortsätter att presentera reformförslag som förhandlats med V. S-regeringen har till och med en arbetsmarknadsminister, Ylva Johansson, som under årens lopp hunnit vara medlem i såväl K- som S-partiet (och dessutom lyckats gifta sig med höga partibossar inom båda partierna, i nämnd ordning). Samarbetet mellan S och V har närmast institutionaliserats. Förklaringen är enkel. Röster från V krävs för att S över huvud taget ska kunna bilda regering och erövra makten över statsapparaten. Och S-partiets credo är just denna kontroll av makten. Man kan tänka sig att kompromissa med varje villig friare, bara S blir kvar vid makten.

Den som funderar över maktaspekten får svaret på frågan om S-partiets verkliga skäl till den robotartade utfrysningen av SD. S vet givetvis att SD närmast är ett borgerligt parti. Om SD släpps in i politikens finrum är S-partiet slut som statsbärande organisation under överskådlig tid. S måste därför med näbbar och klor försöka hålla SD utanför alla allianser. Och då spelar sanningshalten i de skäl som framförs inte någon roll. Därför blir dom utpekade som fascister. Och SD:s kritik av invandringspolitiken gör att dom kallas främlingsfientliga. SD:s dödskallemärkning kvarstår trots att S-regeringen själv nu tagit över delar av SD:s förslag och ändrat i utlänningslagen. Skälet till S-partiets bluff är alltså strävan efter makt. Och den tror man sig inte kunna vinna via SD. Slutsatsen är busenkel. Men den duger förstås inte officiellt.

Till saken hör att svenska media hjälper S att förvandla svart till vitt. Förklaringen är något mer komplex. Men den sammanhänger med att omkring 70% av landets journalister inom press, teve och radio röstar till vänster (Kent Asp, 2014). Dom tar därför i allmänhet avstånd från SD och bidrar på så vis till dödskallemärkningen. Jag tycker att det är intressant att man aldrig hör någon journalist tala om det maktargument som nyss nämnts och som förefaller svårt att motbevisa.

Intressant är slutligen den borgerliga Alliansens motstånd mot SD. Även här förekommer fasciststämpeln (trots enskilda alliansmedlemmars relationer i förfluten tid). Också nu finns givetvis maktaspekten med i spelet. SD ”stjäl” borgerliga väljare från Alliansen. Men spelet inom borgerligheten rör faktiskt inte regeringsmakten, såsom i S-partiets fall. Alliansen kan nämligen enkelt bilda regering utan SD, men på samverkansvillkor som liknar dom som S idag ger V. Att detta inte skett hittills är en svensk politisk gåta. I såväl Danmark som Norge har motsvarigheten till SD släppts in i politikens finrum. Syskonpartier till SD har till och med intagit regeringsställning. Varför inte samma sak skett i vårt land är som sagt svårt att förstå. Det sammanhänger med en svensk politisk kultur som inte vill veta av populism till höger (men väl till vänster). Uppstickarorganisationer i stil med Ny demokrati eller Donald Trumps rörelse behandlas nedlåtande och föraktfullt. Talande är bilden från valnatten 1991 då Bengt Westerberg, vars parti just förlorat 11 mandat, vägrar att sitta i samma tevesoffa som valets vinnare, Bert Karlsson, folkets man.

Som vän av det öppna samtalet anser jag – liksom för övrigt nästan häften av medborgarna (enligt SIFO-mätningar) – att den snart femtedel av väljarkåren som sympatiserar med SD måste ges vidgat politiskt utrymme. Demokrati och öppenhet talar för att Alliansen bör försöka samtala med SD. Det funkar ju i våra grannländer. Vänster- och högerpopulism är nämligen ett politiskt faktum. Dessutom är etablissemangets front mot SD en dålig demokratisk förebild. I tanken om demokrati ligger en respekt för oliktänkande. Vilken respekt för öppenhet och demokrati fortplantas till SD genom den utfrysning som pågår? Mobbarna bär på så vis ett ansvar för framtida demokratiskt trubbel.

Torsten Sandström

2018-04-27

SvD 2018-04-28

Sedan länge har dogmer av skilda slag stark kraft i vårt land. Budskapen har växlat. Och dom basuneras ut av en rad olika rörelser. I denna blogg tänker jag se på de politiska partierna. Några av dom strävar efter stärkta marknader. Andra vill forma ett samhälle utan klasser. En grupp pläderar för ett fossilfritt samhälle. Ytterligare organisationer jobbar för ett Sverige där kvinnans position sätts i fokus. Och ett gäng vill strypa invandringen till landet.

Det är mänskligt att satsa på slagord som fångar omgivningens intresse. Det är också förståeligt att symboler väljs som publiken enkelt kan gripa om. Men själva byggandet av en dogm innebär att murar reses och vallgravar grävs. Följden blir att frälsningsrörelser växer fram och att predikanter slungar slagord mot varandra. Negativa ord och symboler tar över.

Konservativa marknadsvurmare talar om rödskinn eller horder av kosacker. Vänstern utpekar motståndarna som egoister och rasister. De gröna rasar mot klimatförnekare och nedsmutsare. Feministerna målar upp fula trynen i skepnad av patriarker och kvinnoförtryckare. Och invandringsskeptikerna ser milslånga köer av islamister.

Slagorden skymmer politikens huvudmål att hålla ihop en nation och begränsa splittring. Förenklade dogmer döljer också grumliga intressen hos den egna gruppen. Bakom marknadskrafter finns starka kapitalintressen som vill undvika skatter och hindrande regler. Bakom vänstern syns ett driv efter elitstyrning, byråkratisering och ökad beskattning. De gröna drömmer om soliga sommarängar (utan nedsmutsande boskap) och höghastighetståg på betongpelare. Feministerna tänker inte dela makten med några män. Och bakom oron för islam syns en allmän rädsla för främlingar.

Den politiska dogmatikens många krafter bygger så höga och tjocka murar att en vettig styrning av landet hindras. Mängden konflikter kring olika särintressen blockerar nödvändigt kompromissande rörande huvudproblemen. Utvecklingen är ett allvarligt hot mot ett öppet samhälle där flertalet medborgares intressen och yttrandefrihet ställs i förgrunden. Därför gäller det att skrota dogmatiken, mängden av skällsord och flödet av ihåliga slagord.

Erfarenheterna av förtryck – i form av kommunism och fascism – födde efter andra världskriget en samling kring ett öppet och frihetligt samhälle. Kända namn är exv Popper, Hayek och Soros. Tanken var just att rasera auktoritära ideologier och förtryckande byråkratier. Meningen var att bygga en liberalism utan ett massivt tyngande nät av ovanförskap och detaljlagstiftning (av det slag vi möter hos de liberala partierna i vårt land).

Jag anser det nödvändigt att försöka blåsa liv i en ny och modern öppenhet och frihetlighet. Även om mitt mål kan förefalla som en naiv dröm anser jag att dogmernas kamp nått vägs ände. Förvisso kräver det komplexa nutidssamhället omfattande regleringsinsatser. Men själva idealet att ständigt snåla med nya regelsystem är lovvärt. Därför måste en okritisk byråkratisk tillväxt hamna i skottgluggen. Och huvudambitionen måste vara att öppna upp diskussionen och slakta auktoritära mål och en mångfald heliga kor. Med öppenhet menas förstås en fri rätt att ifrågasätt och kritisera utan att stämplas som avvikare från rådande ideal. I dagens Sverige hyllas vänsterpopulismen, medan högermotsvarigheten demoniseras. Den mediala åsiktskorridorens snävhet pekar tydligt på förekomsten av en svensk intolerans.

Enligt min åsikt är just mängden av betongfasta mål och tabun det politiska samtalets värsta fiender i vårt land. Vissa frågor rörande exv invandring, jämställdhet och miljö är inte öppna för kritisk och allsidig diskussion. Det finns nämligen ständigt en officiell åsikt som inte får ifrågasättas. Och allmänt sett har det fria kompromissande med motståndaren ersatts av myndiga slagord, teatraliska utspel och fåniga symboler. Flertalet experter är ense om att det krävs en förändring av bostadspolitiken, arbetsmarknaden, försvaret samt beskattningen av villor och bostadsrätter. Men inget rejält händer, år efter år. Bara utspel och påhopp. I stället väljer politikerna ett annat fokus. Dom diskuterar skenfrågor. Dom talar om Den svenska modellen, om Sverige som humanitär stormakt, om kontrakt som förbjuder kärnvapen, om storskaligt byggande av ett fåtal nya snabbspår (när en upprustning av befintliga järnvägslinjer är smidigare och tillräckligt dyrt), om valet knytblus som verktyg för demokratisering av samhället osv.

Om inte den svenska politiken växlar spår tror jag vår nation är illa ute. Läget är dystert. Men hopp finns förstås. Just etablerade krafters påtagliga misslyckanden framstår som en bra språngbräda mot något nytt. Men det som bekymrar mest är journalistkårens väl dokumenterade vänstervridning. Omkring 70 % av landets journalister röstar på S, V och Mp (Kent Asp 2014). Dom som man främst väntar sig ska leda en öppen och kritisk debatt är alltså fast i omoderna eller (på sitt sätt) auktoritära tankebanor. En enögd politik främjas – inte öppenhet.

Torsten Sandström

2018-04-20

Svenska akademiens kris framstår som en sen repris på ståndssamhällets undergång. Privilegier, titlar, medaljer och skydd från insyn bar länge upp det gamla Sverige. Men så kräver avtalsfrihet, konkurrens och öppenhet sin plats. Först knakade Sverige i fogarna. Sedan brast det. Och efter många år av kamp stod en ny och bättre rustad nation på plats. Ett land där medborgarna ansågs lika och hade samma rösträtt. Ett land där offentliga jobb söktes i konkurrens och den med bäst meriter skulle segra. Ett land med näringsfrihet. Ett öppet Sverige.

Till för några dagar sedan representerade Svenska akademien det gamla Svea rike. Idag syns bara några spillror. Stenansikten. En handfull grånade skuggfigurer iklädda högtidsdräkter och ordnar. Nordstjärnan syns inte längre på grund av oset från hundratals plötsligt utblåsta stearinljus. ”Strunt är strunt och snus är snus om än i gyllne dosor”, sa en riktig poet, en upprorisk skönande. En av många begåvade män och kvinnor som aldrig var aktuella som medlemmar i Akademien. Där samlades (med några undantag) den korrekta litteraturens troféjägare. Alltför många var akademiska karriärister som trodde sig känna till god litteratur. Men nu är dom borta.

Kanske byggs en sammanslutning för nutiden. En organisation där litteraturen står i centrum, inte medlemmarna. En plats för otvungna samtal, inte för ceremoniernas spel. En samverkan där maximal öppenhet råder, inte ett rum för ryggdunkande och smussel. Alltså den Nya Svenska akademin.

På bloggen har jag tidigare skrivit om den fortlöpande individualiseringen till följd av flera stora kollektivs nedgång, såsom byalag, kyrkor, fackliga organisationer och många andra intresseföreningar. Och pga äktenskaplig söndring. Följden har blivit att en konkurrens uppstått om den plats som tidigare fyllts av gemensamhetsskapande budskap. En ytterlighetsvariant är den extrema ambitionen att satsa på sig själv. Drivet har främst framgång hos en grupp unga som är tämligen ekonomiskt starka och välutbildade. Viktigare är därför den tröst som tevebolagen erbjuder människor att fly verkligheten via program med kärlek, spänning och sport.

Nu finns tydliga tecken på att en delvis ny företeelse äntrar arenan: känslo-entreprenören. Basen är just det trygghetsvakuum som uppstått genom religionens och de andra kollektivens nedgång. Rörelsen drivs framför allt de etablerade politiska partierna, som via riksdag, statsapparat och kommuner organiserar nya sammanhållande nätverk. Media ger också rejäla känslobidrag, framför allt de stora dagstidningarna och den statligt kontrollerade radion/teven. Rörelsen fortplantas stegvis genom nästan hela samhället. Arbetsgivare, varuleverantörer, idrottsföreningar och många andra organisationer deltar med liv och lust, påhejade av tydliga signaler från den starka svenska statens maskinrum i Stockholm.

Jag tror flera läsare nu undrar vad jag egentligen snackar om. Men den som bläddrar i en dagstidning får var dag en dos av det nya budskapet från Känslosamhället u.p.a. I ett hörn beskrivs ingående ritualerna med anledning av årsdagen av terrordådet på Drottninggatan. Andaktens alla attribut presenteras: överhet, högstämda tal, musik, blommor och parader. I ett annat hörn av tidningen talar en psykolog om hur vi bör fördela ”känsloarbetet” inom familjen (tanken verkar vara att involvera frånvarade män). Enligt samma mönster dras rörelsen mot andra kritiska punkter i människans tillvaro, såsom olycksfall, sjukdom och död, miljöhot, mobbing, skjutningar och annat klanbaserat våld mm. Rörelsens sprider sig över landet i ett stegrat tempo. Att det är valår syns tydligt. Valmöte och bönemöte har liknande funktioner.

Går det att närmare ringa in vilka krafter som hejar på utbyggnaden av det nya känslosamhället? Medierna har redan nämnts. Men motorn finns hos de vänsterrörelser som förlorat sin livsluft i och med att arbetaren inte längre ses som förtryckt utan förvandlats till en relativt välbeställd individ. För S-partiet har därför satsningen på världens förtryckta och den nya känslorörelsen blivit en välkommen räddningsplanka. Det är tydligt hur den förbikörda Svenska Kyrkan försöker ta rygg på vänstern. Detta belyses av att förre LO-bossen Vanja Lundby-Wedin är vice ordförande i kyrkans styrelse och (intressant nog) vice ordförande i Lunds universitet. Hon vet hur ängslans slipsten ska dras.

Det sist sagda pekar på att även universiteten har ett finger med i spelet. Teologernas plats intas numera av ämnet psykologi, som har fokus på att studera och förklara individens tanke- och känslovärld. Här bedrivs en hel del mycket seriös forskning. Men också en avsevärd mängd ren tillämpning när det gäller att dämpa oro, stress, ångest, stök och missbruk. I brist på en Bibel, dvs underlaget för en kristen gemenskap, är jag övertygad om att betydande delar av lärosatserna i ämnet psykologi kan fungera som en katekes för den nya känsloväckelsen.

Jag är rädd för att en och annan läsare nu kokar över av ilska. Är det kanske fel att skapa gemenskap och trygghet? Nej, det är inte själva gemenskapsbyggandet jag är kritisk mot. Det är den dolda agendan bakom budskapet som bekymrar mig, på samma vis som jag under mer än femtio år vänt mig mot hur kristendomens företrädare manipulerat delar av svenska folket. Utan tvekan finns det anledning till ängslan hos den svenska befolkningen för våld och andra problem i det nutida Sverige. Men anledningarna till oron försvinner ju knappast genom den nya formen av tröst- och bönemöten. Arrangemangen fungerar närmast som ett ångestdämpande lyckopiller. De egentliga vinnarna är arrangörerna bakom känslosvallen, dvs främst s-partiet och de många vänsterjournalister som backar upp den nya massterapin.

En svår fråga är vilka alternativa åtgärder jag rekommenderar. Mitt första svar är politiska krafttag mot själva anledningen till våld och stök i samhället. Då politikerna inte klarar detta satsar dom på propagandamöten. Mitt andra svar rör individernas privata sfär. Här gäller det att satsa på utbildning. En bra kunskapsskola är medborgarnas bästa skydd mot otrygghet, oro mm. Det gäller också att motverka många enkla individuella lycko- och frihetsbudskap och verka för en starkare familjesammanhållning. Och framför allt måste samtalet i samhället bli mer rakt och öppet. Tala klartext! Peka på de verkliga problemen! Ringa in dom och kräv av den enskilde att skaffa sig insikt och beredskap! Alla samhällen har sina problem och svåra sidor som varje medborgare själv måste försöka tackla, så gott det går. Det gäller att förmå den enskilde att engagera sig och inte bara lämna problemen till den politiska eliten. I så fall är risken stor att det bli mer känslokontroll och mindre verkstad.

Torsten Sandström

2018-04-08 13

Bild: Wikiwand

Förbränning av kol, olja och
ved är som många vet ett hot mot klimatet och människans existens. Det verkar
som detta påstående är en vetenskaplig sanning. Men det finns ett mindre antal
forskare, sk klimatskeptiker, som inte håller med. Några menar att den ökade
uppvärmningen inte beror på pga koldioxidgaser, utan sammanhänger med
förändringar i kosmos, närmast fluktuationer inom solsystemet. Andra påstår att
rörliga kroppar inom solsystemet, asteroider, är ett större hot mot människans
framtid än klimatet.

Även om skepsis är en bra
grundattityd anser jag det bäst att hålla med majoriteten av världens klimatforskare, som länge studerat gaser
och uppvärmning och ställt sig bakom en varning till oss alla om förändrade
beteenden. Som jag talat om i tidigare bloggar måste vi lyssna till den
etablerade naturvetenskapen. Därmed inte sagt att vi alltid måste lyssna till
vad forskare inom den sk miljövetenskapen säger. Mitt påstående
förbryllar kanske. Men det sammanhänger med att miljövetenskapen själv kallar
sig en tvärvetenskap, där ämnen med
sanningsproduktion (såsom klimat, biologi, astronomi mm) blandas med
discipliner som baseras på tolkning av mänskliga data – samhällsbeslut – samt val
av tekniska och ekonomiska lösningar. Även om tvärvetenskap hyllas av många
politiker finns det goda skäl att vara rejält skeptisk till just forskning, som
glider mellan produktion av vetenskapliga sanningar och tolkning av starkt
åsiktsanknutna samhällsdata.

Den sk miljövetenskapen är en
sådan farlig blandning. När en forskare inom ämnet, som Johan Rockström,
uttalar sig om hur den svenska politiken ska formas måste vi ha klart för oss
att det han säger inte alltid är sant, utan är en följd av hans egna politiska åsikter
om ett lämpligt handlingssätt. Rockström har sin bakgrund inom
naturvetenskapens gränsland. Han är agronom och har 1997 doktorerat på
odlingsproblem i ett ökenklimat. Men sedan dess har han sannerligen mest
sysslat med samhällspolitiska frågor. De böcker han själv nämner på Wikipedia
talar sitt tydliga språk (kolla själv https://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Rockström). Det handlar om en klart åsiktsladdad
uppbyggelselitteratur för personer inom miljörörelsen. Medförfattare är en
politiker och en fotograf (Anders Wijkman resp Mattias Klum). Via goda
politiska kontakter och en adjungerad professur fortsätter Rockström 2004 sin
bana på ett nybildat institut, nu som apostel för miljölösningar han själv
anser bäst. Det är troligt att några av hans politiska val är vettiga. Men det
rör sig inte om forskning i vedertagen bemärkelse. Därför är min poäng nu att
varna för att rakt av uppfatta hans och hans kollegors uttalanden som
vetenskapliga sanningar.

Inom parantes sagt är
köpslagan om professorstitlar tyvärr inte främmande inom den akademiska
världen. I Lund 2007 upphöjdes raskt generaldirektören Per Eriksson till
professor, för att strax därefter kunna utses till universitetets rektor. 2017
upprepas historien rörande en lundensisk vicerektor, som snabbimporterats från
samma statliga myndighet. Allmänt sett finns det alltså anledning att hysa
skepsis till den vetenskapliga kompetens som följer med titeln professor!

Vi måste
därför ha klart för oss att stora delar av miljövetenskapen tyvärr verkar på en
politisk arena. Resultatet har blivit att många stolliga politiska beslut fattats,
ofta med uppbackning av miljöforskare av olika slag. Ett exempel är forskarstödet
till idén om öppna landskap, ett publikknipande projekt som dränerar statens
och EU:s kassa på miljardbelopp. Vetenskapligt korrekt borde i stället vara att
plantera lövträd som kan suga åt sig dom hotfulla drivhusgaserna. Dom som vill
ha det busk- och trädfritt i sin omgivning borde nog själva bekosta trevnaden!
För övrigt innebär väl en skogsmiljö en återgång till det ursprungliga (som
miljökämparna ofta förespråkar). Ett annat exempel är järnvägstunneln genom
Hallandsåsen – en katastrof såväl avseende miljö som ekonomi. Men spårburen
trafik får de statsbärande Mp- och S-partierna att gå i spinn. Och alltid finns
det en grupp miljöforskare som backar upp. I Lund byggs just nu en
spårvagnslinje från centrala staden upp till forskningsanläggningen ESS. Förutom
en installationskostnad på omkring 900 miljoner kronor skärs ett sår i den
gamla staden. Tanken är nämligen att forskarna ska åka spårvagn till jobbet på
ESS. Märkligt, då dom ändå taxi direkt från flygplatsen. Laddningsbara bussar borde
vara den rimligaste lösningen såväl ekonomiskt som miljömässigt. Men inom
miljörörelsen blandas tro med vetande. Granska därför särskilt noga alla budskap
från professorer i miljövetenskap! Jag saknar själv kompetens inom ämnet. Men
mina argument belyser åtminstone att många problem är rent politiska eller
ekonomiska. Påståenden grundade på politik och ekonomi ska sannerligen inte omvandlas till vetenskapliga
sanningar.

Torsten
Sandström

2018-04-06

Varning för spårvägstalibaner på Clemenstorget i Lund!

Nästan alla människor spelar
en roll som man själv valt, men som andra modellerat. Hon eller han formar
ständigt bilden av sitt eget jag – ofta en idealvision. I ett samhälle som
präglas av individualisering och medialisering är fenomenet naturligt. Du ska
ju skapa en film om dig själv. Och förlagor – hjältar och hjältinnor – finns
det gott om. Någon spelar smart. En
annan odlar sin skönhet. Vitsaren känner alla till. Den blygsammes roll dyker
ibland upp (kanske något poserande). Oftare möter vi den stöddige allvetaren.

Om man som jag arbetat länge
på ett stort universitet har man mött såväl många rollspelare som en rad naturliga
kunskapsbegåvningar. Min personliga bild av den senare människotypen är en
person som är okonstlad, lågmäld och som agerar med ett stort mått av
självkritik. Idéer slår hon sällan fast kategoriskt, jaget träder nämligen i
bakgrunden och svaren förvandas till frågor i stil med ”kan det inte i stället vara
så här”. Personen söker efter svar och postulerar alltså mindre ofta. Metoden
är ofta suverän i samtalet om ett givet problem. Motståndaren får själv tänka
och finna att dom egna argumenten inte är så starka som han eller hon trott. Verkligheten
är ju ofta så komplex att säkra svar knappast är möjliga. Eventuellt är också det
försiktiga sökandet efter kunskap en inställning till vetande som är
instuderad.

Hursomhelst är det inte den
lyssnande professorn som går hem i folkets ögon. En snabb blick mot svenska
medier visar att bilden av professorn som ett orakel dominerar. Alltså något av
Nils Poppes version av den rabblande akademikern Sten Stenson Sten från Eslöv. Folk
i allmänhet beundrar stålmän (och kanske även stålkvinnor, även om sociala och
biologiska skäl gör att många tjejer ofta väljer en försiktigare och mer
nyanserad linje). Tevetittarna vill inte se några mjäkiga analytiker, som har svårt
att sjunga ut sina budskap. Nej, raka besked ska det vara och dom ska uttalas
med stor kraft. Den svarsperson som drar på det, visar sin osäkerhet, framstår
därför som ett dåligt intervjuobjekt. Och i tevestudiorna vill man inte ha
denna typ av professorer. Såväl journalister som tittare vill få enkla svar. Besked
som både intervjuare och tittare själva tror är riktiga.

Det finns gott om orakel i
svenska medier. Låt mig bara peka på två professorer som idag dominerar scenen.
Deras spel av rollen som allvetare är något olika, framtoningen är mer eller
mindre egofixerad. Men båda går hem hos publiken. Och dom säger det som den
frågande journalisten önskar höra. Det är intressant att konstatera att båda
behärskar var sin het samhällsarena. Johan Rockström har huvudrollen på miljöns
auditorium. Och Leif GW Persson är stjärnan på kriminalitetens estrad.

Rockström uttalar sig om allt
som har minsta bäring på klimat eller miljö. Följden blir att han inte stannar
vid naturvetenskapernas gränser, utan även ger sig in på olika samhällsfrågor,
som har kopplingar till klimatet. I Dagens industri lägger han ut texten om hur
teknik och ekonomi måste anpassas till miljöns krav. Det är troligt att mycket
av det han säger är vettigt allmänt sett. Men då han varken är expert på klimat,
teknik eller ekonomi blir hans professorliga kunskap inte mycket mer värd än den
påläste lekmannens. Men det är inte som lekman han blir tillfrågad och uttalar
sig. Han spelar nämligen rollen som vetenskapsman.

Ett svårare fall är GW Persson.
Man skulle nästan kunna säga att han är en vaneförbrytare vad gäller
vetenskaplig självdisciplin. Han är också en utstuderad skådespelare, på så vis
att han noga lagt sig till med alla attribut som han och folk i allmänhet tror kännetecknar en professor. Gränslös
allvetare. Besserwisser. Fördömare av avvikande ståndpunkter. Tankspritt
grymtande. Ovårdat yttre. Osv. Hans forskningsbas är kriminologin, brottslighetens
sociala mönster, dvs en samhällsvetenskap med svåra kunskapsproblem när det
gäller att producera sanningar. Objektet för sanningssökandet är nämligen ofta kriminalstatistik/intervjuer.
Tolkningsproblemen är följaktligen legio. Men inte för GW Persson som är en
superman. Han tvekar aldrig. Han drar sig inte heller för att förklara lagstiftningens
rätta innehåll (ett ämne där han är lekman) och han gör massvis av prognoser
för utgången av ärenden i landets domstolar. Även GW Persson uttalar sig gärna
i ekonomiska frågor. En specialitet är nämligen att för Dagens industri och
Aftonbladet tala om hur man ska placera pengar i aktier för att bli förmögen.
Hans kunskap framställs helt enkelt som gränslös. Allt han gör tar sikte på en
kommande löpsedel i Aftonbladet. Han ger med andra ord publiken och
journalisterna den fantasibild av forskaren som dom redan har.

Nu kan man ju skaka på
axlarna och säga att personer som sticker ut huvudet sätter färg på vardagen. Okej,
men problemet med aktörer som Rockström och GW Persson är att dom ger en falsk
bild av vad vetenskap gäller. Forskningens vardag är inte alls att tala utöver
sin egen disciplins gränser, utan i stället att noga, steg för steg, bit för
bit, kartlägga det egna territoriet med de metoder som just det egna ämnet
godkänner. Den vanliga universitetsläraren är noga med att hålla sig inom den
disciplin som man själv studerat med tillåtna vetenskapliga verktyg. Ofta
markerar man gränsen och påpekar särskilt om man uttalar sig i frågor utanför
ämnet. Därför framstår en person som Rockström som ett orakel i
professorskläder. Och GW Persson blir något av en vetenskaplig pajas, som
grymtande bökar i jorden oavsett om den plöjs av bättre rustade forskare från den
egna eller från andra discipliner. Men orakel går förstås hem hos en publik som
inte förstår bättre. Gycklare ger forskningen ett ansikte – om än falskt. Och
villiga offer är de två profeterna i journalisternas händer, även om en viss
motspänstighet ingår i skådespelarens rollgestaltning.

Torsten Sandström

2018-03-31

Hög status i dagens Sverige har män och kvinnor som sysslar
med vetenskap. Med viss rätt rörande åtskilliga forskningsämnen där kunskap
söks och sanningar också presenteras. Å andra sidan finns det några grumliga
vatten, där låtsasforskning bedrivs och främst åsikter produceras. Mycken
vetenskap bedrivs i en zon mittemellan. Här blir kunskaperna och sanningarna
villkorade, men ändå ofta mycket viktiga och intressanta. Den vanliga medborgaren
drar dock normalt all vetenskap över samma kam. Allt är sant. Och så bugar man
och bockar för den stålman eller stålkvinna som just avslöjat resultatet av sin
värdeladdade forskning. Det är förståeligt att den som inte satt sig in i
vetenskapernas olika förutsättningar hamnar snett. Värre är att politiker – som blint litar på vetenskap – ofta går vilse, upprepande mantrat ”vi måste lyssna till vetenskapen”.

En och annan läsare av bloggen tror kanske att jag nu tänker
relativisera – eller misstänkliggöra – kunskap i allmänhet. Det tänker jag alls
inte göra. Jag är motståndare till den moderna skola som predikar att all
kunskap är relativ och att det egna sökandet räcker. Det gäller inte bara att förhålla sig till fakta – det finns i allmänhet något som är rätt eller något som är fel. I dagens blogg vill jag bara hjälpa den läsare
som inte funderat över kunskapens teoribildning, att göra en mycket grov
sortering av olika forskningsdiscipliner.

Albert Einstein har med all rätt blivit en vetenskaplig
symbol. Vi ser honom med tungan spelande lägga fram de mest djupsinniga
teorier. Han bedriver naturvetenskap,
dvs en bred men något oklar grupp av ämnen där forskningsresultat kan testas. När
det gäller fysik, kemi, medicin, biologi mfl discipliner går det nämligen att i
efterhand, ofta genom nya experiment, pröva om påstådd kunskap är sann eller
falsk. Under de senaste 500 åren har människans kunskap om exv solsystemet,
tyngdlagen, människokroppen, de biologiska arternas utveckling och universums
största och minsta fenomen ökat explosionsartat baserat på experiment (och inte
på religiösa antaganden). Denna toppgrupp av ämnen rör verklig vetenskap i
bemärkelsen att sanningar läggs fram utifrån de mätbara och verifierbara data
som existerar.

Mellangruppen är omfattande och bör respekteras efter sina
förutsättningar. I grova drag rör det sig nu om samhälls- och humanistisk vetenskap. En del av forskningen inom
denna grupp måste tyvärr förpassas till bottenskiktet, varom mera snart. Forskning
i den mycket vida mellangruppen av ämnen sker inte via experiment, som kan upprepas
och på så viss frambringa verkliga sanningar. I stället studeras
samhällsbeslut, mänskliga handlingar, språk, texter, konstverk och många andra liknande
företeelser. I allmänhet gäller det att tolka dessa forskningsobjekt, sortera
dom och försöka finna teoretiska linjer som karaktäriserar dom. Jag tror läsaren
genast förstår att det kan finnas olika tolkningar, olika metoder för sortering
samt en mängd alternativa teoribildningar. Här finns en tydlig risk för
åsiktspåverkan.

När det gäller denna mellangrupp varierar alltså sanningsvärdet
med hur noga, systematiskt och kritiskt objekten valts och hanterats. Tänk exv
på den mängd av enkätundersökningar som presenteras var dag i media (som
sanningar). I själva verket är intervjuer ett riskfyllt fenomen att bygga
kunskap på. Sak samma gäller exv olika teorier inom den pedagogiska
vetenskapen, exv om betyg är bra eller inte, om fakta ska läras ut eller eleven
själv söka kunskap rörande ett problem osv. Här ges forskarens politiska
sympatier ett stort svängrum. Mycket tillspetsat kan man säga att det finns en forskare
för varje slutsats inom mellangruppen. Vänsterforskare tycker si och
högerforskare så. Därför måste de objekt som undersökts och de resultat som
produceras granskas med största försiktighet. Mycken klokskap finns alltså i Gunnar
Myrdals gamla idé om att varje forskare inom samhällsvetenskapen bör deklarera
sin politiska position. Rådsökande politiker bör alltså be samhällsforskaren om
en varudeklaration (åsiktsdeklaration).

Inom den lilla bottengruppen
framställs knappast några sanningar alls. Här är det nästan enbart åsikter som
presenteras. Några samhällsvetenskapliga och humanistiska studier är av detta
slag. Ibland mynnar forskningen närmast ut i nonsenskunskap. Exempel går att
finna i flera enkätundersökningar från olika ämnen – även i naturvetenskapligt
klingande ämnen såsom vårdvetenskap – med få intervjupersoner eller vinklade
frågor. Vidare kan övertramp ske genom överskridandet av gränsen mellan natur- och samhällsvetenskap, såsom då miljöforskaren Rockström – mediernas Rocket man – talar om hur samhället bör ändras för att miljön
ska räddas. Liknande fuffens sysslar de sk genusvetarna med. Här förvandlas
biologiska fakta (kön) till samhälleliga (sociala preferenser), med resultat
att tesen ”val av kön är möjligt” blir en vetenskaplig sanning (det är en
politisk fråga, liksom Rocket man´s profetior). Därför bör nog dom som säger
sig bedriva kritiska studier sadla om – till okritiska studier. Och även dom
som talar om strukturer i samhället bör ta det lite lugnare. Det krävs massiva
och tydliga data samt noggranna metoder för att kunna bevisa att något som inte
syns verkligen är sant. Bättre är att säga att starka skäl talar för att ett
socialt fenomen ska förklaras på ett visst vis. Genom att välja ordet struktur vill
forskaren förvandla en underbyggd åsikt till något större, dvs en faktisk
sanning.

Torsten Sandström

2018-03-22

Bild: Wikipedia

Då jag startade min blogg funderade jag en del över hur
mina politiska värderingar ska beskrivas. Traditionella termer säger en del,
men är verkligen knepiga. Vem är idag radikal och vem är konservativ om man ser
på riksdagens partier? Vänstergrupperna förespråkar ännu lösningar som tillhör
det tidiga 1900-talets arbetarfrågor. Mp är ett rabiat grönt enfrågeparti. Och
hur öppet eller liberalt är egentligen det parti som bär detta namn? I frågor
om exv invandring och kön intar L-partiet en konsekvent intolerant linje mot
dom som förespråkar en fri diskussion. Sak samma med C-partiet, som försöker
beskriva sig som ett liberalt parti, men som egentligen är ett lantbrukarparti,
om man ser till organisationens hjärtefrågor
och de högsta politiska företrädarnas bakgrund (nästan alla kommer från en
bondgård). Dom två svenska riksdagspartier som verkar tänka i mest förnyande
banor tycks faktiskt vara M och SD. Att kalla dom konservativa förefaller
därför kanske fel. Men att kalla dom
radikala blir också fel. Allt blir med andra ord rena snurren.

I bloggen berättar jag att jag under 50 år gått från vänster
till höger. Jag har lämnat ungdomens religiöst färgade dröm om klasskamp och
planekonomi och anammat ett perspektiv om öppenhet och marknadsstyrning. Ändå
anser jag fortfarande att Marx´ analys av historiens gång – i ljuset av
produktionens struktur – är viktig för förståelse av samhällsutvecklingen (och
alltså juridiken). Att jag nu kallar mig liberal har att göra med att jag tror
på frisinne och öppenhet. Även om jag inte litar på SD (det finns flera
skräckfigurer) så måste dom enligt min mening tillåtas delta i samtalet,
särskilt som v-partiet (med en faktiskt ännu mer solkig politisk bakgrund) ges
en framträdande position i svenska media och dessutom fungerar som back up till
regeringen.

Min växling från vänster till höger har med ålder och
erfarenhet att göra. Marknadens lösningar fungerar ekonomiskt ofantlig mycket bättre
än planens, helt enkelt. Och vänsterns politiska praktik är mer enögd och
framför allt brutal än högerns (efter andra världskriget). Under hela mitt
vuxna liv har jag sökt efter en politisk vision och den som jag uppfattat som
riktig har jag renodlat. Detta skedde verkligen under ungdomens vänsterår och i
drömmen om en bättre värld. Det sker sker också idag då jag försöker dra
frisinnet och öppenheten till sin spets. En sammanfattande bild är hursomhelst att
jag konsekvent agerat politiskt inkorrekt. Visst var många marxister under 1960
och 70-talen. Men få på en juridisk fakultet. Man kan säga att ”En gång icke PK,
alltid icke PK” varit mitt valspråk.

PS. Att C-partiet fortfarande är ett bondeförbund bekräftas i dagarna genom att deras valslogan 2018 ”Framåt” tillfogats ordet ”närodlat”. Framåt står kanske för (ännu) en förmodad kohandel med s-partiet (efter valet, men i så fall borde det förstås stått Bakåt).

På DN Debatt presenteras dagligen aktuella inlägg. Samtidigt
bjuder tidningen in läsare att sända in kortfattade repliker. Den 11 mars 2018
presenterades på debattsidan en artikel som skrivits av 16 universitetslärare i
folkrätt. Rubriken var ”Oroande jakt på kryphål i flyktingkonventionen.”
Artikeln tar bland annat sikte på den danska socialdemokratins förslag att
slopa asylrätten vid nationens gräns för att i stället öppna asylkontor i
anslutning till flyktingläger kring Medelhavet. Författarnas tes är att
förslaget strider mot en rad folkrättsliga konventioner. Dessutom är det
omoraliskt. Läs själv.

https://www.dn.se/debatt/oroande-jakt-pa-kryphal-i-flyktingkonventionen/

Jag har tidigare (2018-02-23) på denna blogg hastigt
presenterat det danska förslaget. Jag har också med kort motivering skrivit att
förslaget är värt att fundera på. Min tes är att de 16 juristerna nog har rätt
i att förslaget strider mot ett antal konventioner. Men jag menar att man inte
kan stanna vid detta rättstekniska och dogmatiska konstaterande. Alla regler
måste kunna förändras om det finns goda skäl. Det gäller därför att undersöka
om det danska förslaget öppnar för mer eller mindre humanitära lösningar än i
dagsläget. Stöd för min åsikt hämtar jag hos den väl renommerade Oxfordforskaren
Paul Collier, som kallat den svenska invandringpolitiken ”en huvudlös omtanke”.
I tro om att DN menar allvar med sin inbjudan till repliker skrev jag därför följande
korta inlägg:

Argument för en mer humanitär asylrätt.

Jag läser i DN 2018-03-11 att
Sveriges samlade företrädare för ämnet folkrätt vill bevara nuvarande
rättsregler om flyktingars rätt till asyl. Forskarna anför en rad argument för
detta, skäl som har sin bas i internationella konventioner, som vårt land
undertecknat. Det är för jurister naturligt att traditionen försvaras. Särskilt
om det rör normer från den trädgård som man själv till vardags odlar. Jag har
respekt för mina kollegors yrkeskunnande och deras moraliska ambitioner. Men
varken folkrättsliga konventioner eller lagar är huggna i sten. Och det finns verkligen
starka praktiska och juridiska skäl för en ändring av nuvarande regelsystem. En
ny verklighet rörande transporter och kunskapsförmedling kräver nämligen nya
humanitära lösningar.

1. Sjöresor är (som vi tydligt fått bekräftat) förenade med livsfara.
Asylrätt vid mottagarlandets gräns framstår därför som en riskfylld lockelse.

2. Flygresor är bara en lösning för den som är välbärgad (relativt
sett). Men för dom är det en bekväm genväg.

3. Organiserad flyktingsmuggling är ett allvarligt problem för den som
måste betala dyrt för ett högst osäkert mottagande som flykting. Kriminella
nätverk är de säkra vinnarna. Många besvikna flyende tvingas återvända.

4. Boende i flyktingläger sidsteppas av dem som via organiserade
transporter själva tar sig till ett mottagarland. I lägren hopas monumentala
problem. Att forma ett system som bygger på en planerad utslussning – och som
eliminerar de faror som nyss nämnts – är en humanitär välgärning av högsta
rang.

5. EU klarar inte att lösa flyktingfrågan. Medlemsnationerna drar åt
olika håll. Ett nytt regelsystem måste helt enkelt sättas på plats via EU och
dess medlemmar. Annars riskeras unionens framtid. Då duger det inte att peka på
(snart sjuttio år gamla) normer från en annan historisk scen.

6. EU:s nationer måste trygga de nyanländas integration. Från 2014 har
mer än 200.000 flyktingar begärt asyl i Sverige. Det är självklart att en så
omfattande invandring skapar mottagandeproblem rörande bland annat boende,
skolor och sysselsättning. En ordnad integration är därför också en viktig
humanitär fråga.

Jag förundras över hur mina
kollegor så blint kan stirra på existerande normer, som inte lyckas lösa
nutidens problem. För mig är det en sann mänsklig handling att, liksom Danmarks
socialdemokrater, söka efter nya rättsliga lösningar på rådande
flyktingsituation. Problemen under 1-6 ovan begränsas genom en asylprövning på
platsen, vid eller kring, Medelhavets alla flyktingläger. Därför verkar detta
vara en rimlig fråga att utreda.

Torsten Sandström
Professor em i civilrätt vid
Lunds universitet

Efter några dagars väntan tackar DN för min replik och säger
att man inte vill publicera den. Ingen motivering. Min slutsats är att det går
an att publicera vad konventionerna säger och att de 16 författarna (uppenbarligen)
tycker att reglerna är bra som dom är. Däremot vägrar DN att bjuda in till en
öppen diskussion, som kanske mynnar ut i att nya regler erbjuder ett bättre humanitärt
skydd för flyktingmajoriteten. Det sägs ibland att den svenska åsiktskorridoren
snävas till och att vissa ämnen beläggs med tabu. Tråkigt nog verkar DN, landets
största morgontidning – med beteckningen oberoende
liberal! – bidra till denna mörkläggning.

SvD är däremot djärv och öppen då man 2018-03-03 publicerar
följande debattartikel på ett tema som liknar det jag lyft (en vecka tidigare)
på min blogg. En svensk historieprofessor i Roskilde, Hans-Åke Persson skriver
under rubriken ”Danska utspelet sätter fingret på en öm punkt”:

https://www.svd.se/danska-utspelet-satter-fingret-pa-en-om-punkt

Läsaren av min blogg får själv bedöma vad som bör eller inte
bör diskuteras i denna asylfråga.

Torsten Sandström

2018-03-18

Raserandet av eliternas maktställning under ståndssamhället blev
grunden för den moderna svenska staten. Kung, adel, prästerskap och skrån förvandlades
till skuggor från det förflutna. I stället äntrade ett samhälle byggt på fria
avtalsparter scenen, ett ”öppet samhälle” där fria individer konkurrerade eller
samverkade. Men flera gemenskaper blev ändå kvar i byar och storfamiljer – och
nya organisationer växte fram kring fabrikernas arbetare, fria kyrkor,
nykterhetsföreningar, borgarsällskap osv.
Många starka kollektiv fanns alltså kvar i det nya industrisamhälle som
växte fram.

Det är inte någon nyhet att kollektivens inflytande över
människorna däremot stegvis har minskat i Sverige under den senaste femtioårsperioden.
Se bara på nedgången rörande byalag, kyrkor, fackliga föreningar, scoutrörelser
och en lång rad andra organisationer. Till bilden hör en tilltagande
familjesplittring i form av ökat antal skilsmässor. Följden har blivit att den
enskilda individen numera har hamnat i centrum. Idag gäller verkligen den gamla
drömmen om att bli sin egen lyckas smed. Även om den äldre generationen har
svårt att hänga med så odlar många inom den yngre friskt det egna jaget. Och curlande
föräldrar hjälper förstås till att bygga nya små egon. Det gäller att tro på
sig själv och ta för sig. Utvecklingen syns så tydligt i vardagen att vi
knappast lägger märke till den. Men vi ser en klar inriktning på karriär, bygga
cv, lägga ut egna bilder på Facebook osv. Vi ser det också i framväxten av ett
ursinnigt tävlingssamhälle. Det tävlas om allt – stort och smått, möjligt och
omöjligt – och priser delas ut till
segrande individ. I en jättelik spiralrörelse klättrar flockar av individer som
är sugna på att komma upp sig.

Vid universiteten har det blivit en riktig sjuka.
Karriärplanering kallas det, något av den nya tidens scoutrörelse där det
gäller att samla på märken som tyder på framgång. Allt som pekar uppåt ska
dokumenteras. Till och med den åtrådda slutpunkten förbereds – dvs inträdet i
en kunglig akademi – genom att den unge klättraren kan anmäla sitt inträde i ”Sveriges
unga akademi”. På färden uppåt gäller det att spela korten rätt. Att odla
nyttiga kontakter. Att behandla överordnade med respekt (även om dom är
skitstövlar). Att ständigt göra politiskt korrekta val, dvs satsa på sk
gränsöverskridande forskning, låtsas delta i sk forskarlag, syssla med sk
kritisk teori mm. Det finns manualer och rådgivare som hjälper till att finna
nästa nivå på karriärstegen.

En och annan läsare har redan surnat till och muttrar att
det väl är bra att ungdomar lägger manken till. Ja, ambition är något mycket gott.
Men det finns också skuggsidor med en överdriven inriktning på egen framgång.
Man brukar säga att det öppnar för egoism. Och i ett samhällsperspektiv är en
stor dos av gemenskapsbyggande nödvändigt, något som det inte är lämpligt att konsekvent
vältra över på andra. En annan nackdel med karriärism är att den lockar till
kortsiktiga satsningar, som för stunden ger framgång för individen ifråga. Varje
samhälle främjas i regel av långsiktighet och stabilitet, dvs en form av ansvarstagande
för andra och den verksamhet där man är sysselsatt. Ytterligare en avigsida är att
flertalet samhällsmedlemmar faktiskt inte bygger sina egon, utan har fullt upp
med att få ekonomi och arbete att rulla för dagen. Följden blir en ökande polarisering,
mellan en klättrande elit och vanligt folk. Alltså en form av nytt klassamhälle.

Men det allvarligaste problemet med svaga kollektiv är att statens
makt ökar. Den svenska staten har sedan Gustav Vasas dagar expanderat. Idag är den
en koloss, närmast en hydra. Här blandas goda funktioner (bidrag, utbildning,
hälsovård, försvar och följaktligen beskattning) med dåliga som tar sikte på
att kontrollera och styra just de enskilda individernas vardag. Det finns minst
femtio statliga myndigheter som bara existerar för att staten vill invagga
medborgarna i säkerhet. Statens goda vilja blir ett skådespel, som påminner om
äldre tiders långa och pompösa processioner.

Men absolut farligast för individer utan bas i starka kollektiv
är statens produktion av idéer och värderingar. Då gemenskaper brister ges
staten ett guldläge, som det numera heter. Den allseende och allvetande staten
skriver lagar om nästan allt. Offentligt styrda media ger oss pekpinnar. Och det
finns knappast något politikområde som saknar en ”värdegrund”. I
individualismens samhälle riskerar du och jag att bli marionetter i statens
hand. Vidare riskerar den rådande samhällsformen att cementeras genom att allt
färre individer vill eller vågar protestera. Det öppna samhället och åsiktsfriheten
hotas med andra ord i en nation med en stark statsmakt och svaga
kollektiv.

I ett idealt statsskick är det tänkt att medierna, framför
allt pressen, ska vara en spärr mot statliga övertramp. Några svenska skribenter
kritiserar med besked. Men alltför många – den breda majoriteten – av
journalisterna är fångna i statens finmaskiga nät av politisk välvilja, kontroll
och fördömanden. Följden blir att de med liv och lust de facto deltar i statens
produktion av strömlinjeformade individer. En närmast Orwellsk bild tonar
fram.

Torsten Sandström

2018-03-16

I en intervju
i DN 2018-03-12 framför Dan Eliasson berättigad kritik mot vår och främmande
nationers insatser rörande korruption. Vidare sägs att han tillsammans med sina tre barn har startat
konsultbyrån Eliasson Group, som avser sprida kunskap och bilda opinion om
FN-målen i världen. Även om han anser att Sverige gör ett bra jobb, anser han
att regeringen skulle kunna bli mer effektiv.

Men från
sin upphöjda position inser Eliasson inte att en del av kritiken faktiskt slår
tillbaka mot honom själv. Han säger:

”Skatteflykten och mutorna i världen
uppgår till sådana fullständigt otroliga belopp. Det handlar också om
samhällsmoral och tillit. Vi ser överallt i världen idag en trend med växande
misstro gentemot samhällets olika funktioner. Och i dessa grumliga vatten
fiskar många krafter. Det finns ett samband mellan korruption, icke fungerande
institutioner och missnöje som utnyttjas av politiska krafter”.

En
kritisk läsare undrar om Eliasson fått sina FN-jobb i helt öppen konkurrens och
utan politiska kontakter. Och vad gjorde han som näst högsta FN-chef för att ge
stöd åt Anders Kompass, som tvingades avgå för att han avslöjat sexbrott mot
barn inom FN:s egna led? Och även om Eliasson antagligen följt gällande
skatteregler har han under många år jobbat på poster/platser med ofantligt
mycket lägre skatter jämfört med dom som hans parti förespråkar för medborgarna
i Sverige.

Allt
talar för att Eliassons samtliga positioner hos FN är knutna till hans partibok-(s).
Jag gissar även att den bäst betalande kunden till Eliasson Group kommer att
vara den svenska staten? På hemsidan (eliassongroup.com) anges inte ens vilken
företagsform rörelsen har eller var den är registrerad! Men att Eliassons barn
jobbar där syns tydligt. Kolla själv på det nya frälset.

Tidigt i människans utveckling syns glädjen över lekar och
spel. Att flytta brickor på en spelplan, slå med tärning eller vadslagning om
vinnaren av en kamp är alltså uråldriga företeelser. Under årtusenden har
tävlingarna blivit mer sofistikerade. Kring dom har samlats stora
människoskaror. Följden har till och med blivit att deltagandet blivit
yrkesmässigt. Ja leken har förvandlats till en näring, nästan en egen marknad.
Om vi ser tillbaka i tiden och funderar över barnens utveckling vågar man
kanske påstå att lek och spelande är en del av den mänskliga naturen. Det rör
sig om naturliga fenomen som nöjen, spänning och tidsfördriv.

Norbert Elias skriver att människan under årtusendenas lopp
blivit alltmer civiliserad. Vi har valt beteenden som är alltmer förfinade,
humana eller intellektuella. Något av detta syns även för lekar och spel.
Framför allt har inslaget av brutalitet begränsats, när det gäller djurhetsning,
verkliga slagsmål och minskat dödande (om vi bortser från de två senaste
världskrigen). Men även momentet av spänning har förskjutits i mer
intellektuell riktning. Detta innebär att människorna alltmer fokuserat på
skådespel och litteratur. Alla inser att det sista rör två skilda
utvecklingsstadier. I det första iakttas andra som agerar på en scen, film
eller teve. I det andra tvingas läsaren
själv med textens och fantasins hjälp skapa nöje och spänning. Tanken om en
civiliserande process syns i båda fallen tydligt.

Man kan tycka att i nutidens välfärdssverige utrymmet för
ett civiliserat liv bör vara väl utvecklat varför frekvensen av lekar och spel
borde vara i avtagande vad gäller vuxna medborgare. Utbildningsnivån är numera
framskriden. Fritiden är omfattande. Pengar har många (men inte alla).
Tillgången till teatrar, offentliga bibliotek och privata bokhandlare är god. Det
höga skatteuttaget förklarar en del av detta och borde vara grunden för
framväxten av en ny svensk modell, ” den civiliserade svensken”. Det borde
alltså röra sig om ett samhälle där intellektuell verksamhet favoriseras i bred
bemärkelse. Där litteratur, konst och annan kultur frodas. Där forskning,
vetenskaplig utbildning och gymnasiala studier är på topp. I allt, ett modernt
kunskapssamhälle på högsta internationella nivå borde vårt land vara.

Men så är det inte. Att Sverige inte är civilisationens Mekka syns i statistik och praktik.
Nationen sjunker i ranking rörande grundutbildning. Universiteten tillhör inte
toppskiktet och lärarna där klagar över studenternas förkunskaper. Svenska
forskare belönas inte särskilt ofta utomlands för sina insatser.
Bokproduktionen är i och för sig hög i landet – och översättningarna många till
utländska språk – men ofta rör det sig om verk inom deckargenren där innehållet
befinner sig på gränsen till en våldsfokuserad bild av vardagen. Detsamma gäller i högre grad filmens och
tevens värld. Där pumpar till och med det med tvångsavgifter finansierade SVT ut
en strid ström av slagsmål, brutaliteter, blod och andra hemskheter. Dessutom är
svenska media fulla med inslag som rör spel och tävlingar. Man leker om allt.
Och tävlar om allt. Och priser tilldelas nästan alla. Från morgon till kväll.
Om man räknar in sportinslag av skilda slag vill jag påstå att spel och
tävlingar är det dominerande innehållet i de teveprogam som svenskarna idag konsumerar.
Därför kan man knappast säga att den svenska kulturen utvecklas i intellektuell
riktning. Det går också att ifrågasätta om tendensen är civilisatorisk. Det leks och spelas, spänningen stegras, det
flabbas och tiden slås ihjäl. Kulturellt sett måste tyvärr den svenska
genomsnittskulturen sammantaget bedömas vara tämligen medioker. Det finns
ljusglimtar. Men dom är ganska få.

Och vad är förklaringen?
Jag har levt länge i Sverige och kan därför uttala mig om vad jag tror
har hänt under mer än den senaste femtio åren. Nationen har förvandlats från
ett samhälle med en liten konservativ kulturell elit omgiven av ett stort
försörjande kollektiv av lågutbildade hårt kroppsarbetande individer. Nu är
kollektivet bättre utbildat och arbetar inte lika hårt längre. Nu försörjer dom
en elit med vänsterinriktning och med liten förståelse för kunskaper, studier,
forskning och kulturell bildning. Vänstern är nästan helt fokuserad på
människornas materiella välfärd och deras hälsa. I detta perspektiv har förvisso
en stor civiliserande process skett. Men den svenska socialdemokratin har –
trots enskilda betydande undantag –
såsom Bengt Lidforss, Ernst Wigforss, Östen Undén, Gunnar Myrdal mfl –
aldrig haft förståelse för vad kunskap betyder och hur kunnande bäst odlas. Att
studier kräver hårt arbete, ordning, prov och utgallring av de bästa är för
vänstern en styggelse. Där vill man bara satsa på enkla massinsatser. För att
få många att passera kunskapsproven har kraven stegvis sänkts. Och på den
kulturella arenan har man låtit marknaden styra. Spänning, nöjen och framför
allt massvis med brutalt våld serverar idag nästan alla mediabolag, som sagt till
och med det som staten tvingar medborgarna att betala. Underhållning säljs mot
pengar.

Under de femtio år jag kan överblicka har därför den svenska
civilisationsprocessen saktat av. Människorna har fått en klart högre ekonomisk
standard och avsevärt bättre hälsostatus. Men på det andliga planet har en
förtviningsprocess inletts. Skolan utvecklas i kravlöshetens riktning. De gamla
universiteten med höga ambitioner och stor konkurrens dräneras på resurser till
förmån för nya regionala högskolor med lägre kunskapsnivå. Och kulturens område
är en tumultartad uppvisning i dels demokratisk konst (som alla tycks kunna skapa),
dels en litterär blandning av vänsterns idéfoster och polisromanernas värld,
dels och framför allt en medial uppvisning i spänning, nöjen och blodigt våld.

Ett tungt ansvar för den pågående avciviliseringen bär den
svenska arbetarrörelsen, som under lång tid haft taktpinnen. Men det
intressanta är hur landets borgerliga partier skött sina kort. Man har inte
åter förstatligat den skola som Göran Persson lämnat åt okunniga
kommunalpolitiker. Man har inte vågat ta striden mot universitetens
flumpedagoger (på vänsterkanten) för att i stället ge stöd åt dom som talar för
tydliga kunskapskrav i klassrummet. Man har inte vågat dämpa tillväxten av regionala
barfotahögskolor. Och inte alls kämpat mot den kommersiella tidsfördrivkultur
som via åratal av skrattprogram och hisnande våldsfilmer gör människorna allt
mindre förmögna att föra en civiliserad och kritisk diskussion om det svenska
samhällets framtid. Svenska befolkningen åldras i gemenskap med flashiga
medier. Och politikerna bråkar om skatter och bidrag för att väljarna med gott
humör ska kunna matas framför teven eller paddan.

Torsten Sandström

2018-03-10

När manliga svenska politiker avgår blir dom lobbyister. Dom
säljer ut sitt offentliga kontaktnät till privata affärslivet och får mycket bra
betalt. Dörröppnare brukar visst denna manliga vaktmästarsyssla kallas. Killar som inte av egen maskin kan fixa jobb kan kanske bli diplomater på Island, Jordanien eller Sydkorea. När
deras kvinnliga kollegor, modell (s), slutar skaffas dom lågbeskattade jobb i
internationella organisationer. Och jobbförmedlingen betalas med statliga
medel, från departement, SIDA mfl.

Margot Wallström är typexemplet på en person som gjort karriär
denna väg. Hon har blivit smått förmögen på kuppen. Mona Sahlin missade tråkigt
nog jobbet på ILO i Genève, en ansökan som kostat svenska staten omkring en miljon kronor
att marknadsföra. SIDA-chefen Charlotte Gornitzka lyckades bättre med en ny
anställning på OECD i Paris. Men det blev dyrare, omkring 12 miljoner miljoner
kronor fick svenska staten punga ut (samfinansierat mellan regeringen och
SIDA). Men det var det uppenbarligen värt. Den s-märkta partisekretaren Carin Jämtin
kunde nämligen äntra SIDA-toppen i Charlottes ställe. Och så nu Åsa Regnér, som ska befordras till en
generöst beskattad toppanställning på FN i New York. Vad det kostat
skattebetalarna i transferavgift är ännu oklart (men vi betalar redan omkring
11 miljarder per år till FN). Kanske är
befordran bra även för Åsas familjelycka. Hennes make jobbar nämligen på Microsoft
i Sverige och kan troligtvis befordras till något USA-kontor i hennes närhet?

Lyckan är stor på den internationella kvinnodagen. Åtminstone
för dom som tillhör det politiska etablissemanget, vårt nya frälse. Vem minns längre socialminister Gustav Möller (s), som sa att varje slösad skattekrona är en stöld från svenska folket.

Okej, bilden publiceras i SvD idag, kvinnodagen. Okej, en skämtsam vinkling. Men sanningen är att vi inte har för många män! Vi saknar såväl män som kvinnor i ett försvar i stort sett utan soldater. Detta tillstånd är allvarligt. Skämtet fastnar i halsen. Och detta i svenska media, som förfäras över fake news från utländska avsändare!

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

Vi lever i ett komplext samhälle. Det krävs en stor mängd
lagregler och framför allt avtal för att hålla det samman. Men när detta är
sagt måste också slås fast att det förekommer ett omfattande lagmissbruk i
Sverige. Riksdagens ledamöter har nämligen en stor övertro på möjligheten att
via lagregler styra samhället. Dessutom har man en vilja att visa framfötterna
via nya regler i stil med ”titta vad vi gjort, vi inför en ny lag, allt ordnar
sig”. Ju fler nya lagbestämmelser desto enklare tror man dessutom att det är
att bli omvald.

Nu är det inte bara enskilda ledamöter i riksdagen som bär
skulden. Dom är för övrigt ofta inte insatta i hur rättssystemet funkar, utan
tror att varje regel skapar ordning och att ännu en ny lag väl inte kan skada. Landets regering bär huvudansvaret. Ifrån
departementen flödar nya paragrafer. Här skrivs en samtyckeslag, trots att bristande
samtycke redan leder till brottet våldtäkt. Här vill man göra den mångordiga barnkonventionen
till lag, trots att den oklara texten råkar i konflikt med åtskilliga andra lagbestämmelser.
Högkvarteret, Rosenbad, framstår som ett maskinrum där temperaturen är hög. Där
blinkar lampor, signaler tjuter, det dras i spakar och nya lagar produceras på
ett löpande band. Ett vanligt svenskt industriföretag måste tänka på dom som
ska använda de produkter som tillverkas. Men detta gäller inte på Rosenbad. Här
dras det vilt i spakarna och trycks på knapparna, hej och hå!

En otålig läsare undrar nog: okej, men vad är problemet med
lagmissbruk? Vad är skadan? Och riksdagens ledamöter måste väl sysselsättas!
Men den som funderar ett slag och ser sig omkring i samhället upptäcker snabbt
en rad problem som beror just på lagmissbuk. Här tänker jag bara peka på två sådana
samhällssektorer: rättsapparaten och skolan.

Det är enkelt att förstå att varje ny regel på något vis
belastar polis, åklagare, advokater och
domare. Man måste ju sätta sig in i bestämmelsen. Bara det stora flödet av
ny lagstiftning medför i sig ett informationsproblem. För detta är
rättsapparatens olika funktionärer normalt väl rustade via förnuft, utbildning
och erfarenhet. Men mängden av nya lagregler gör hanteringen alltmer
komplicerad och trög, liksom sediment i en stor flod alltmer hotar att täppa
till flödet. Detta syns tydligast för polis och åklagare, som först och
tämligen snabbt ska hantera alla dessa nya regler. Ett exempel rör det svenska
EU-inträdet. Tusentals nya normer har öppnat landets gränser och skapat en ny
rörlighet av människor och varor. Jag är för fri handel och reglerad in- och utflytt,
två fenomen som verkligen skapar välfärd. Men det är ju ingen tvekan om att den
brottslighet som normalt följer i spåren av fri rörlighet, myntets baksida så
att säga, medfört stora påfrestningar för polis och åklagare, som först ska
hantera lagstiftarens önskningar.

Ett annat exempel är att det med nya lagar också ofta följer
krav på prioriteringar, som gör att polis, åklagare och domstolar måste ge ett
ärende förtur, med resultat att en del andra rättsfrågor hamnar längre ned i
ärendeordningen. Till denna grupp hör lagstiftarnas i och för sig begripliga intresse
för alla frågor som rör barn, brott mot kvinnor (exv klanrelaterat våld),
sexuella minoriteters ställning, nyanländas rättigheter osv. Resultatet blir alltså att vissa ärenden
eller brott nedprioriteras, något som nästan alla boende i landet fått erfara
då inbrott och stölder i stor utsträckning inte längre utreds av polisen
(anmälda brott läggs i huvudsak ned). Och tusentals ton av stöldgods försvinner
ut över landets gränser till skurkar som gnuggar händerna över svenskarnas godtrogenhet.

När det gäller nya lagregler
för skolan går lagstiftarna sannerligen i spinn. Varje ledamot i riksdagen tror
sig vara kallad. Och han eller hon lutar sig gärna mot universitetens forskare
med samma politiska åskådning som ledamoten själv har. Alltså rullar bandet i
Rosenbads maskinrum särskilt snabbt och nya lagar väller ut. Regelsystemet för
skolor och universitet fyller tjocka böcker.
Jag skulle tro att vi har världens mest lagreglerade skolor och
universitet. Och vad har resultatet blivit? Är Sveriges skolor bäst i världen?
Nej. Toppar våra universitet rankinglistorna? Nej. Sanningen är att vår nation
inte ens är främst i Norden. Vi halkar efter.

Vad är förklaringen till det svenska dilemmat? Det är inte
bara en fråga om antalet paragrafer som produceras per dag, även om regeltillväxten
stämmer till eftertanke. En viktigare orsak är enligt min mening en barnslig
övertro på lagstiftning och en vårdslös reflex att skriva regler så fort ett
problem konstateras (”vi måste se över regelverket”). Men huvudförklaringen är
en bristande tilltro till de enskilda individernas förmåga att själva lösa livets
många detaljfrågor. Låt polisen själv prioritera vilka ärenden som ska anses
som allvarliga! Låt tullverket stoppa lastbilar fulla av stöldgods! Låt lärare
och rektorer själva bestämma i saker som dom förr klarat av! Och framför allt,
låt vanliga människor slippa lagregler som dom inte behöver!

Även om det låter fånigt är det dags för ett
regelmoratorium, i stil med idén om att för varje ny paragraf måste en gammal
strykas. Men skämt åsido, den rimligaste åtgärden tycks vara att riksdagens
partier tar sig samman och begränsar tillväxten av lagar till situationer där
ett trängande behov finns. Målet bör alltså vara att stoppa klåfingrigheten att
stifta lag. Men för detta krävs en pragmatisk samhällsattityd och tillit till
andra. Stora visioner i all ära, men de riskerar att föda missbruk. Det gäller därför
att låta det sunda förnuftet få större svängrum. Och eftertanken. Varför
fungerar egentligen skolorna i Singapore och Finland bättre än hos oss? Jo, där
tror man på tydliga krav. Där prioriteras ordning. Där belönas framgång med
goda betyg. Och där jobbar forskarna med studier av arbetet i klassrummet –
inte med politiskt anknutna teorier om att kunskap ska inhämtas genom fria självstudier
eller om att betyg gör det svårt för elever att hänga med. För att hamna rätt räcker
det med eftertanke, förnuft och en vilja att se sanningen i vitögat, utan att
drabbas av politiska illusioner. Målsättningen bör vara att endast undantagsvis
lösa problem med lagstiftning.

Torsten Sandström

2018-03-04

Källa: Steget Efter

I en färsk remiss till lagrådet ger arbetsmarknadsminister
Ylva Johansson en golden handshake till LO inför valrörelsen 2018. Hon föreslår
att huvud- och mellanentreprenörer i byggbranschen ska svara för löner till
anställda hos en underentreprenör. Lagen tar inte bara sikte på obetalda löner,
utan också på situationer då facket påstår att man inte kan nå den arbetsgivare
som ska betala lönen. Detta är piskan bakom lagen om entreprenörsansvar. Sedan
kommer moroten. En byggentreprenör som är bundet av ett kollektivavtal med
central arbetstagarorganisation (läs LO-förbund) slipper löneansvar för en
extern juridisk persons löneskulder.

Den föreslagna lagstiftningen är en nyskapelse i svensk förmögenhetsrätt.
I affärslivet hyllas entreprenadkontraktet, som en viktig och smidig avtalstyp.
Själva finessen med en entreprenad är en ansvarsfördelning via delegation av
arbete nedåt, för ett effektivare utnyttjande av mänskliga och materiella
resurser. Själva tanken är decentralisering, självständiga underentreprenörer
och begränsning av ansvaret på varje nivå i kontraktskedjan. Förhoppningen är
lägre byggkostnader. Avtalstypen omsätter många miljarder kronor årligen. Och
sysselsätter tiotusentals anställda. Utan att låta göra en rejäl rättslig utredning
(bara en departementspromemoria) skjuter nu regeringen från höften och önskar
förändra det civilrättsliga ansvaret i grunden för tusentals företagare.

Det rör sig om en form av ansvarsgenombrott mot – eller snarare tvångsborgen från – överordnat företag i en kedja av
entreprenader. Även om huvudentreprenören högst upp inte ens i detalj vet
vilket (av många) företag som utför arbete på mellan eller basnivå riskerar
alltså överordnat företag – förutsatt att lagen godtas av riksdagen – att
tvingas stå för lönekrav från anställda i bolag längre ned i kedjan. De stora
byggnadsföretagen med många hundratals anställda har förstås kollektivavtal och
slipper tvångslagen. Det är tusentals små svenska entreprenörsföretag som lagen
drabbar. Och många utländska
entreprenörer.

I lagen föreslås alltså att särregler införs enbart för
vissa företag inom samma bransch. Civilrättsliga regler om ett företags ansvar för egna
åtaganden utvidgas till att även omfatta ett ansvar för en tredje mans förpliktelser,
dvs för ett subjekt som riskerar att vara okänt för företaget ifråga. Frågan är
därför hur lagförslaget överensstämmer med den svenska Regeringsformen, som i 2
kap föreskriver:

Näringsfrihet

17 §
Begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas
endast för att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte enbart
att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag.

En näringsfrihet är enligt min mening inte förenlig med betalningsansvar
för underlåtenhet hos subjekt som näringsidkaren inte själv styr över. Inte
heller med en plikt att sluta avtal med visst subjekt för att få driva näring under
samma ansvar som andra företag. Det mindre företag som valt att inte teckna
kollektivavtal påläggs ekonomiska bördor (för andras anställda) som de
kollektivavtalsbundna storföretagen slipper. Av rättspraxis att döma förekommer
inte något lönesmiteri att tala om. Solventa företag betalar regelmässigt, om
än ibland till lägre nivåer än riksavtalen föreskriver. Men lönerna är lagliga.
Det finns med andra ord inget allmänt intresse bakom den föreslagna regleringen.
Det rör sig bara om ett intresse från LO om ett utvidgat inflytande över
byggmarknaden. Den föreslagna lagen avser att ge LO och förbunden en form av
monopolställning när det gäller bestämma vem som ska bära ett löneansvar. Hotet
om ett legalt löneansvar ska locka fler småföretag att teckna kollektivavtal
med LO-förbunden, för att på detta vis undgå ansvar.

För övervältring av löneansvar på en överordnad entreprenör räcker
det med att ansvarig arbetsgivare inte betalar. Om inte den närmast överordnade
entreprenören betalar görs huvudentreprenören löneansvarig. Här räcker det för
ansvar med ett påstående från centralt fack att man inte kan nå den närmast
överordnade entreprenören. Löneansvarets omfattning och räckvidd blir med andra
ord oklart. Idén bakom en entreprenad är som nämnts att företag på varje nivå
ska agera självständigt. Huvudentreprenören vet därför ofta inte med vem eller
på vilka villkor som avtal träffats på varje lägre nivå. Men löneansvaret
riskerar ändå att slå till.

Någon säger kanske att lagförslaget harmonierar med
befintliga lagregler om statlig lönegaranti vid konkurs. Detta stämmer inte.
Att staten garanterar lön i sådana fall är en rimlig offentlig välfärdssatsning.
Det löneansvar jag nu talar om drabbar däremot utomstående privata subjekt.
Pengakrav övervältras nämligen på företag som inte själva är löneansvariga och
de tvingas alltså genom lagstiftningen att åse att egen förmögenhet tas i
anspråk för annans räkning. Förslaget får därför verkningar som påminner om
expropriation, jfr än en gång Regeringsformen, nu 2:15. De föreslagna reglerna
stämmer även dåligt med s-regeringens egen argumentation rörande lagstiftning
på arbetsmarknaden. I diskussionen om särskilda lagbestämda löneregler för
nyanlända har regeringen påstått att normer av detta slag strider mot ”den
svenska modellen”. Mantrat har varit att staten inte ska sköta lönebildningen.
Men nu planeras en lagstiftning om löneansvar för tredje man i byggnadsbranschen.
Till saken hör att tanken bakom det nya systemet är att sätta press på
småarbetsgivare att sluta hängavtal med LO-förbundens centrala kollektivavtal. Att
högre byggkostnader riskerar bli följden är också värt att påpeka, inte minst
för en regering som påstår sig värna om landets många bostadssökande.

Lagförslaget är alltså på flera vis en främmande juridisk fågel
i svensk förmögenhetsrätt. Bestämmelserna framstår som ett beställningsverk
från LO-sidan. Reglerna avser uppenbart att gynna vissa rättssubjekt, dvs LO-förbunden
som har riksavtal. Konkurrerande fack har nämligen inte rätt att utfärda frikort
från ansvar till en entreprenör som man sluter kollektivavtal med. Allmänna
rättsgrundsatser kräver att en lag ska vara allmän och inte ta sikte på en viss
person eller visst rättssubjekt. Med hänvisning till ”den svenska modellen” fortsätter
ändå s-regeringen att på arbetsrättens område favorisera juridiska enheter inom
den egna rörelsen.

Att en arbetsmarknadsminister, som är fd riksdagsledamot från
vpk, inte har respekt för svenska rättsprinciper går kanske att förstå. Men att
regeringen avser att agera regelvidrigt är överraskande. Men inte om man vet
att s-partiet får 30 miljoner i partistöd från LO-sidan inför valet 2018 (trots
att medlemsmajoriteten inom LO röstar på andra partier). Nu visar regeringen genom
den föreslagna lagen att gåvor kräver gengåvor. Enligt min mening är detta en
form av politisk korruption.

Slutligen. Man kan säga att grunden för det moderna svenska industrisamhället
lades vid mitten av 1800-talet. Då infördes bla näringsfrihet och ståndsriksdagen
gick i graven. Därefter har landets expanderande välfärd byggt på den
avtalsfrihet och parlamentarism som blev följden. Men under senare årtionden syns
tydliga tecken på att en ny typ av skråsystem är under uppbyggnad. Nu ska LO:s
och medlemsförbundens avtalsställning cementeras vad gäller löner och
arbetsvillkor. Politiska block av betong tillåts med andra ord styra och ställa
i viktiga rättsfrågor. Det verkar vara dags
för en ny svensk frihetskamp. Nu mot den vänsterrörelse som motverkar ett sunt fungerande
näringsliv.

Det finns alltså flera skäl för att lagstiftningen bör stoppas
av riksdagen.

Torsten Sandström

Professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

Publicerat 2018-02-26 på http://www.anti-pk-bloggen.se/

Alla medier fokuserar nu intensivt
på det bestialiska terrorbrott som utspelats under några få minuter på
Drottninggatan den 7 april 2017. Detta, trots att händelseförloppet är väl
känt, gärningsmannen har erkänt och binds till brottet av en stark teknisk
bevisning. Jag har givetvis stor förståelse för att juridiken måste ha sin
gång, så att säga. Polis och åklagare måste kartlägga skeendena. Domstolen
måste noga pröva åtal och skadekrav och skriva en dom. Och anhöriga samt många
skadade måste få framföra sin uppfattning och sina känslor. En domstolsprocess
har en viktig läkande funktion för offer och närstående. Men frågan är ändå om
inte media under domstolens förhandlingar bort hålla en lägre profil rörande
den brottsscen som så hastigt utspelats, för att i stället rikta fokus mot vad
som faktiskt hänt före dådet och vad
som nu sker i tiden efter brottet?
Dessutom innebär koncentrationen på den förhärdade brottslingens ödesdigra
minuter att han nästan får som han vill. Han blir i verkliga livet den martyr
som han önskat förvandlas till i himlen (med stöd av islamska trossatser).

Mycket mer intressant är
enligt min mening hur det svenska
samhället agerat innan brottet begicks. Finns det åtgärder som kunnat vidtas
för att hindra dådet? Gärningsmannen har anlänt till Sverige 2014 och 2016
vägrats asyl. Han saknar sedan några månader före dådet uppehållstillstånd i Sverige.
Men han har ändå inte utvisats till sitt hemland! Han har haft god tid att
planera gärningen och haft åtskilliga kontakter med personer i skumma islamska
nätverk. Nu är det tyvärr ganska många, flera tusen, som väntar på utvisning.
Men frågan är ändå om inte polisen och SÄPO bort haffa och skicka hem personen
ifråga? Eller åtminstone kunnat kartlägga hans förehavanden (han har funnits i
SÄPO:s register). I media har märkligt nog inte någon tung kritik riktats mot
berörda myndigheter. SÄPO:s chef har till och med nyligen befordrats och den
tidigare rikspolischefen gjorts ansvarig för landets krisberedskap (jag tar mig
för pannan). Det tycks alltså som om myndigheterna saknar grepp om en grupp personer
som riskerar att ha gemensamma värderingar med gärningsmannen på
Drottninggatan. Statens bristande kontroll över invandringen är anmärkningsvärd.

Detta för över till frågan om
hur samhället agerar efter brottet.
Inget tyder på en stegrad eller intensifierad trafik ut ur landet av personer
som ska utvisas. Vi kan alltså räkna med att det i Sverige finns flera besvikna
individer, som även dom kan lockas till terrordåd. Kretsen riskerar att vidgas om
vi betänker de senaste årens c:a två hundra tusen asylsökande, av vilka omkring
50% beräknas vägras uppehållstillstånd. Att
de som beviljas tillstånd har svårt att få jobb i landet – och att familjerna
parkeras i förorter med problem – är ännu en grogrund för missnöje och
våldsrisker. Vidare räknar Migrationsverket med att omkring 20.000 personer kommer
att söka asyl under 2018 och 30.000 under 2019. Enligt prognosen kommer 2018
omkring 1.500 sk ensamkommande barn, en grupp som inte bara är problematisk att
få grepp om utan också särskilt svår att integrera. Slutsatsen är att vi måste
räkna med en fortsatt risk för våldsproblem. Och ytterst nya terrordåd. Vi kan
inte fortsätta att drömma om att allt går väl.

Mot denna bakgrund menar jag
att starka skäl talar för ett nytänkande.
Därför är det intressant att den danska socialdemokratin numera stöder tanken om
en nyreglerad invandring. Man vill stoppa ödesdigra flyktingresor över land och
hav. Tanken är att tillstånd inte ska sökas vid den danska gränsen, utan enbart
vid nyinrättade beskickningar (X) i anslutning till stora flyktingläger od. Då dessa läger är fulla med nödlidande kan en mer
rättvis och planerad utslussning av flyktingar äga rum till mottagarländerna.
Pengar och flygbiljett ska inte ge förtur. Döden på Medelhavet kommer att
begränsas. Och oredan med illegal invandring minskas. Tanken är nämligen att
den som smiter in kommer att sändas åter till X för prövning.

Följden blir således att det
som kallas ”fri asylrätt” slopas. Prövning sker vid X och inte som idag i
mottagningslandet (i väntan där på slutligt besked). Det är troligt att
förändringen står i strid mot internationella konventioner om flyktingar och
asyl, där den flyende individen har rätt att själv ta initiativ till en prövning
i ett mottagarland. Men konventionerna är inte huggna i sten, utan måste kunna
modifieras av varje mottagarland genom egen lagstiftning. Men hänsyn måste tas till
tvingande EU-regler om asyl (som ändå respekteras dåligt). Reformen tar sikte
på ett system som är anpassat till den globala verklighetens stora
flyttrörelser. Ett nytt system som eliminerar flera dysfunktioner hos det gamla
(exv dödolyckor på havet, köp av företrädesbiljetter via skurkar, oviss väntan
i mottagarlandet och inte minst problem med en oplanerad integration där).

Tanken om en översyn av den
fria asylrätten är rimlig enligt min mening. Men det krävs stort mod att avliva
en helig ko av denna dignitet. Jag tror att danskarna kommer att våga försöka.
I Sverige blir saken nog svårare. Ställningen som moralisk stormakt och ”bäst i
FN-klassen” hotas nämligen. Men Sverige har redan tagit ett steg, genom den
tillfälliga lagstiftning som enbart bygger på tidsbegränsade uppehållstillstånd
(13 månader – 3 år, beroende på flyktingstatus, SFS 2016:752). Den danska
planen tar ytterligare ett modigt steg genom förslaget att kapa rätten till
tillfälligt tillstånd och föra över prövningen till en fjärran X-beskickning
(som direkt kan ge ett bättre permanent tillstånd, kanske även medborgarskap).
Detta system är rationellt och faktiskt i flera avseenden mer humanitärt än
dagens modell av oro och risk för upprepade resor hit och dit. Min slutsats är därför
att Sverige bör överväga att samarbeta med danskarna för mer humanitära
lösningar. Härför krävs även rejäl EU-samverkan. En reform behövs – även om Sveriges
många kramare av folkrätt kommer att skrika i högan sky.

Torsten
Sandström
2018-02-23

Som bloggare är det förstås tillåtet att tala i egen sak. Därför flaggar jag idag för min senaste bok, som utkommit i dagarna. Är du intresserad av mer information, så kolla Norstedts juridik, Adlibris, Bokus mfl.

Förmögenhetsrätten rör regler om omsättning av saker (exv varor) och tjänster via kontrakt. Det som främst förefaller nytt i boken är tvärgången, dvs den samlade behandlingen av de många gemensamma regler som löper genom flera avtalstyper. Nytt är även en realistisk styckning av kontraktsreglerna utifrån deras effekt, dvs deras rättsverkningar i verkligheten, såsom efter prestationernas objekt, subjekt samt verkan i tiden och rummet.

Jag är övertygad om att kontraktsrätten blir enklare att förstå på så vis. En mer samlad bild uppstår av regelproblem som framstår som konkreta.

Torsten Sandström
2018-02-21

Programdirektören
på SVT Lena Glaser argumenterar i SvD 2018-02-05 för Melodifestivalen och
liknande program i den egna kanalen, som finansieras genom tvångsavgifter från
folket. Hon menar att program av denna typ engagerar, ”utmanar normer och
konventioner” och skapar gemensamma upplevelser. Ja, hon ser dom som viktiga
ritualer, som skapar sammanhållning i landet. Program av detta slag anser hon särskilt
viktiga i tider ”när polariseringen i samhället ökar”. Programmet fyller enligt henne en viktig
funktion vid sidan om många smala inslag från tevebolaget. SVT vill nämligen
värna ”om alla människors lika värde.”

Jag
förstår att en programansvarig är nöjd med de egna valen. Jag förstår också vad
hon tror att Mello ska åstadkomma. Genom att lyfta fram sångare av olika
etnicitet, hudfärg språk, sexuella preferenser vill hon bygga upp vad hon
kallar en ”lägerelds-tv”, en tittargemenskap. Med denna ambition är det helt rimligt att även
funktionsnedsatta uppträder framför bålet – varken Edward Blom eller Jonas
Gardell har nämligen märkbar sångröst. Jag
har inget mot att minoritetsgrupper uppmärksammas. Att de ska värnas framgår
som alla vet redan av en rad lagbestämmelser, till och med på grundlagsnivå, se
1:2 Regeringsformen. Så det förefaller som SVT:s programchef slår in öppna
dörrar.

Men det
intressanta är enligt min mening visionen om en samling av folket framför
lägerelden. Grillfester, majbål och
liknande brukar rikta sig till människor som själva valt att delta i
arrangemanget. Man har ofta själv köpt korven eller valt vem eller vilka man
ska umgås med. Men i Mellofallet rör det sig om en superbrasa som arrangerats av
främlingar och finansieras med medel som avtvingats svenska folket. 200 kronor per
familj i inträdesavgift, månad efter månad.

SVT:s vilja
att främja en rituell gemenskap kring allas lika värde är, som jag ser det, en
del i svensk offentlig massrörelse till stöd för olika minoriteter. Frågan är därför
hur stor polariseringen i samhället egentligen är (dvs det onda som SVT oroas
över). Eller med andra ord hur allvarligt är hotet i dagens Sverige mot idén om
människors lika värde? Enligt min mening är medborgarnas uppslutning kring likhetstanken idag
mycket hög. Det tycks därför som behovet av ytterligare insatser är ganska
begränsat. Men massrörelsen funktion är just att driva en fråga utan hänsyn
till hur kritiskt läget är. En frälsningsrörelse måste ständigt hållas varm.
Varenda risk för avhopp från rörelsen måste avvärjas. Massdop rekommenderas. Därför
driver den svenska staten en rad moraliska upprustningsprojekt visavi
medborgarna. Pekpinnarna viner i luften. Det rör sig just om de
grundlagsreglerade målsättningarna, som jag nyss pekat ut som redan väl
förankrade i breda folklager. Personligen ogillar jag att utsättas för statlig
propaganda, alldeles oavsett innehållet. I
Mello syns tydligt hur programledningen riggar opinionsbildningen.
SVT ikläder sig rollen som scoutledare eller prussiluska.

Låt mig
till sist ställa till ett större bråk framför lägerbrasan. SVT:s idé om program som skapar
sammanhållning är nämligen högintressant. Vad ska man då säga om det massiva
underhållningsvåld som SVT bjuder ut dag efter dag? Är inte mängden pistolskott,
bombkrevader, dödsvrål, slagsmål, ångestutbrott, blodskvätt, skrikande bildäck
mm något som SVT kan låta konkurrentföretagen sända? Nej, SVT inte bara köper brutaliteter
utifrån, utan producerar själv våldsfilmer, som upprepade trailers dagligen lockar
tittarna till. På så vis är faktiskt SVT en motor i spridningen av en
våldskultur i det svenska samhället. Vuxna, ungdomar och barn slukar
mediavåldet. Hot och tvång framstår (för några) som en tänkbar metod för problemlösning. Här bygger enligt min mening det ”statsstyrda” tevebolaget en oväntad
gemenskap. Blir folk osams framför brasan av brinnande bildäck, så skjut eller
dra kniv! En ny form av folklig sammanhållning skapas alltså kring brottets arena.
Och den har definitivt inte stöd i svensk lagstiftning (men uppenbarligen av
politikerna bakom SVT).

Min
slutsats av exemplen Mello och underhållningsvåldet är att SVT talar med kluven
tunga. SVT och programdirektören Glaser satsar egentligen inte på någon av de
två nöjesvarinterna på grund av deras rituella eller sammanhållande karaktär.
Förklaringen är i stället att SVT måste möta konkurrensen från det mer vulgära
nöjesutbud som TV3 och TV4 mfl erbjuder via bla Kinneviks och Bonniers mediakoncerner.
Då SVT i programtablån kallar till lägerelden måste man helt enkelt ge de
tvångsbetalande tittarna valuta för avgiftspengarna. Övergrillade Mellokorvar och hårdstekta Våldsburgare serveras därför på löpande band. Arrangören SVT levererar uppenbarligen det som
personerna bakom ägarstiftelsen önskar. Med ena handen
presenteras oro över skjutningar i förorterna. Med den andra serveras brutalt
och bestialiskt våld.

Torsten
Sandström

2018-02-17

Stilbildare från SVT?

Skolministern
talar sig varm för en läsa-, skriva- och räknagaranti. Precis som om
färdigheter av detta slag kan garanteras, såsom kvaliteten på en bil. All
kompetens beror ju på individen, familjen, lärarna och inte minst den som ska
bedöma om ett mål uppnåtts. Det är rena löjan att med juridikens term garanti
försöka skapa något som inte går att trolla fram med ord eller regler. Men Fridolin tror
att han kan ”säkerställa” det mesta i samhällslivet.

Det är
klart – och rättvist – att valet 2018 inte kommer att bli i den sköna höstskörd för
Fridolin som Karlfeldt diktar om. Lika klart är att politikens Fridolin varken talar
med ”bönder på böndernas sätt” eller ”med lärde män på latin”. Hans snack är nämligen
rena smörjan! Han valsar bara.

Torsten
Sandström

2018-02-12

Många
minns Ebba Gröns progglåt Staten och kapitalet (1998). Eller kanske till och
med Mikael Wiehes suggestiva sång om Keops pyramid (1972). Genom samverkan
mellan samhälle och företag har sedan länge många stora projekt realiserats. En
annan sak är att någon eller några blir vinnare och andra får göra jobbet mer
eller mindre frivilligt. Men i flertalet av västerlandets demokratier har med
framgång utbildning, sjukvård, kommunikationer och andra nyttigheter på
initiativ av parlamenten byggts ut med offentliga medel (läs: skattepengar) i
samarbete mellan stat och kapital. I den mån privata aktörer öppet (via
offentliggjorda kontrakt) genomför projekt effektivare och billigare än det offentliga –
något som i allmänhet är fallet – kan man säga att såväl Ebba Grön och Wiehe huvudsakligen
har varit falska profeter (om än sköna).

Värre är
den samverkan som sker i smyg mellan staten och privata intressenter.
Det är här korporativa strukturer riskerar att växa fram. Intresseblandning i
skumrask skapar oklara kopplingar och framför allt risk för ineffektivt
utnyttjande av samhällets resurser. Samverkan hotar bli dysfunktionell, dvs det
goda som det offentliga önskar ge medborgarna blir inte av fullt ut. I värsta
fall hotar negativa effekter. Om jag nu bortser från arbetsmarknaden, där samverkan mellan LO och staten är välkänd, och
delvis problematisk, så vill jag lyfta fram tre samhällssektorer med tydliga korporativa
inslag.

Bostadsmarknaden. Här är intressekonflikterna många
och breda. Statens samverkan med den s-allierade hyresgäströrelsen medför många
svåra uppoffringar för de bostadssökande. Genom komplexa lagregler om bruksvärdering
(förr kallad hyresreglering) och hyresförhandling blir äldre lägenheter mindre
intressanta att hyra ut (varför ägarbolagen ofta väljer att sälja en fastigheten
till bostadsrättsföreningar under bildning). Likaså blir nya hyreshus mindre lönsamma
att bygga. Den svenska hyresmarknaden funkar därför dåligt (jfr däremot Tyskland).
Bilden förvärras av det politiska etablissemangets dåraktiga skattepolitik.
Genom slopad fastighetskatt och generösa skatteavdrag för låneräntor – har ett
gigantiskt vinst- och riskprojekt vuxit fram på marknaden för villor och
bostadsrätter. Här samverkar staten verkligen med miljontals privata
intressenter i något av ett stort bostadskasino.

Likaså har
samverkan med landets många miljörörelser skapat svåra låsningar på
bostadsmarknaden. Regelsystemet för miljön är gigantiskt (här kan man tala om
Keops pyramid). Hundratals krav på tillstånd. Och ett brett nät av intressenter ges laglig rätt att överklaga.
Det tar år in och ut att få byggtillstånd.
Tusen och åter tusen juristtimmar till största onytta. Som lök på laxen
har vi Boverket, som gör allt för att fylla byråkraternas 8-timmars dagar med
att utforma fördyrande detaljregler till skydd för miljö- och andra
intressegrupper. Bostadsmarknaden i vårt land är helt enkelt en skandal!

Försvaret är en annan samhällssektor där
stat och näringsliv jobbar samman i det dolda vid köp av försvarsmateriel
(upphandlingskontrakten är inte alltid offentliga). Kontakterna mellan
politikerna och SAAB är vitt förgrenade. Svenska politiker hjälper SAAB att
kränga flygplan världen runt, med eller utan mutor till lokala partivänner där
(senast i Brasilien). Och långtidskontrakten är många. Det tycks som om
försvarsbudgeten bara räcker till för att köpa stridsflygplan, krigsfartyg och
robotar. Följden blir att antalet soldater som ska försvara landet är ytterst få.
I Ryssland måste man tycka att den svenska försvarspolitiken är formad av en högkomiker
(som liksom i Aniara försvinner i de kosmiska haven och avgår med döden).

Mediamarknaden är
också värd att nämna, på tal om
samverkan mellan stat och privata intressen. Visserligen är det mesta redovisat
öppet genom lagregler och bidragsbeslut. Men många dolda privata nätverk finns! Den
juridiska utgångpunkten är ett samhällsintresse i mångfald och fria media. Medborgarnas
kunskap är emellertid låg om hur kontakterna mellan det privata och offentliga
sköts i verkligheten. Staten anser att SVT, SR och UR behövs. Det räcker alltså
inte med den uppsjö av privata aktörer som finns. Den officiella förklaringen
är behovet av en oberoende kvalitetsradio och teve. I tider av massivt utbud av
våldsfilmer, köksinteriörer, sportinferno och festivaler av alla upptänkbara
slag måste en tvångsfinansierad offentligt styrd radio och teve ifrågasättas. För detta betalar du och
jag tillsammans 8 miljarder per år. Häften hade räckt för en verklig
kvalitetssatsning! Liknande frågetecken kan man sätta för behovet av en halv
miljard kronor i stöd till privata tidningar (men kanske är hotet för en lokal åsiktsutarmning
större här). Inom pressen är dock sammanflätningen av stat och kapital särskilt
tydligt. Såväl SvD, mottagare av presstöd från staten, som Aftonbladet ägs av den
börsnoterade Schibstedkoncernen. Det är knappast förvånande att de etablerade
partierna har fri entré till SvD:s debattsidor!

Enligt min
mening sammanhänger tvångsfinansieringen av media, tillspetsat, samman med politikernas
behov av kontroll av medborgarnas tankevärld. Framför allt är man rädd för att
bara Bonnier/TV4 och Stenbeck/Kinnevik ska stå för presentationen av partierna mellan
de allmänna valen. Via en raffinerat dold politisk styrning av valet av
ledningsfunktionärer i SVT, SR och UR tas ett första steg mot kontroll (även om
alla personer beskrivs som oberoende). Via journalister med övervägande
vänsteråsikter tas ett andra steg. Sista steget tas genom att erbjuda de
tvångbetalande tittarna och lyssnarna indoktrinerande underhållning från morgon
till kväll. Med andra ord, precis som på Circus Maximus och Colosseum i
antikens Rom. Men dåförtiden var
inträdet ändå gratis (i allmänhet).

Torsten
Sandström

2018-02-10

Kan man lita på pyramidbyggare?

Valrörelsen 2018 är snart igång. Partierna slipar
argumenten. Några söker nya paroller. Men regeringspartiet blickar tillbaka. På
talarstolarna syns redan nu slagordet: Den svenska modellen. Det tonar fram så tryggt
och blågult. Men vad står orden egentligen för? Finns det något typiskt för den
samhällsstruktur som tagit form i Sverige under de senaste femtio eller hundra
åren?

Om man ser till traditionella plusvärden kan modellen knappast
avse hög välfärd. I många av västvärldens nationer (och i Singapore) finns sociala
trygghetssystem som matchar de svenska. Sak samma gäller medborgarnas frihet,
deras rätt att yttra sig och möjligheterna till bra utbildning. Det kan absolut
inte heller vara trygghet i form av militär försvarsberedskap (vi har knappt några soldater längre). Utomlands pekas ibland på den svenska arbetsmarknadens
stabilitet. Det vill säga starka fackföreningar och arbetsgivarorganisationer,
kompromissvilja och få stridsåtgärder. Men detsamma gäller arbetsmarknaden i Tyskland – som faktiskt visar än högre ekonomisk tillväxt.

Om vi synar den svenska arbetsmarknaden i fogarna så har
arbetsgivarna medvetet strävat efter att centralisera avtalsmönstret. SAF har
stegvis tvingat fram branschvisa kollektivavtal. Målet har varit riksavtal, dvs
ett kollektivavtal för varje typ av industriell verksamhetsgren. Denna utveckling
anser jag i huvudsak är stabiliserande och bra. Riksavtalen har i sin tur medfört
en centralisering på den fackliga motsidan. Följden har blivit att fackliga yrkesförbund
först omvandlats till industriförbund. Därefter har dessa fogats samman i en
stark topporganisation, dvs LO. Resultatet har blivit ett triumvirat på
arbetsmarknaden, SAF, LO och staten genom Socialdemokratin (SAP). Intresseblocket
vill befästa status quo. I dagarna vill man till och med (via lagstiftning)
frånta ett majoritetsfack (i Göteborgs hamn) rätten att teckna kollektivavtal
och fullt ut utnyttja förhandlingsrätten enligt medbestämmandelagen. Kollektivavtal
har nämligen hamnbolaget valt att sluta med Transport inom LO (med få medlemmar
i hamnen)!

Kombinationen LO och SAP har i början av 1900-talet gjort
mycket som är bra för Sverige. Men sedan 1960-talet har vinden vänt. Deras
tankesystem vittnar om en förlegad samhällssyn. Man har fastnat i slagordens
betong. S-ideologin har blivit improduktiv. I och för sig vackra tankar om
likhet och stöd till svaga har exv förvandlats till en omfattande nedgradering
av kvaliteten inom skola och universitet. Kommunaliseringen av skolan är ett
exempel. Andra är färre prov, dämpad betygsintensitet, lägre kunskapsnivåer,
regionala högskolor med ograduerade lärare mm. Dom högutbildades barn får hjälp
hemma, arbetarnas barn hamnar i kläm. I stället för tydliga mål och rejäla
tester så sänks kraven för att många ska ”strömma igenom” som det numera heter.
En fortlöpande anpassning sker alltså: med riktning nedåt. Mindre jobb och
ansträngning men ändå godkänt resultat.

Liknande kravlöshet möter man inom bidragssystemen. Givetvis
måste relevanta behov ges ekonomiskt stöd. Men i Sverige flödar bidragen ut ur
statens kassa. Ett exempel är den goda reformen om personlig assistans till
handikappade, som nu har svällt över alla gränser. De senaste 20 åren har en
fördubbling skett av såväl antalet assistansmottagare som totalkostnad för
staten (idag 28 miljarder). Tillspetsat tycks det som om medborgarna tillåts
välja mellan arbete eller sjukdom (och i det senare fallet en försörjning via
bidrag). Det tysta mantrat är ännu en gång: sänk kraven så att individen får
som han eller hon önskar. Kanske framstår jag som hårdhjärtad, i min välfärd,
men varje gott samhälle måste sträva efter en balans mellan å ena sidan bistånd
från det offentliga och å andra sidan tydliga krav på den enskilda individen.

I en tidigare valrörelse har s-partiet gått fram med
slagordet ”alla ska med” (i båten?). Nu har det tillförts en nationell nyans
genom ”Den svenska modellen”. Om jag kokar samman mina påståenden ovan så
innebär parollen i klartext: maktkoncentration
och korporativism, dvs att olika
gruppkonstellationer styr politikområden vid sidan om parlamentet. Här finner
vi den svenska modellens kärna. Men den har även andra komponenter. En är en
tilltagande kravlöshet i umgänget med
den enskilde medborgaren. En annan är viljan hos de styrande att vårt land ska
vara ett internationellt föredöme, dvs talet om Sverige som en moralisk stormakt. En tredje komponent är ett högt
skatteuttag. I s-partiets värld är
varje skatte- eller avgiftshöjning i sig något gott, dom ser det som ett bevis på en vilja
till utjämning. En fjärde komponent i s-modellen är åsiktskoncentration. Varje
dag får du och jag via landets politiker och medier pekpinnar besked om hur vi
ska tänka och tycka. Det jag kallar PK-läran är alltså en viktig del av den
svenska modellen – ifall målet är att beskriva dess verkliga innehåll.

Kontentan av mitt resonemang är att den svenska modellen är
en skuggfigur. Den är en förskönande bild av omoderna maktambitioner hos LO och
s-partiet. I dagens ljus alltså en blandning
av snömos och fräckt lurendrejeri. Jag förstår kanske s-blockets vilja att
manipulera. Men att personer på Alliansens sida talar om en ”svensk modell”
framstår som ren dumhet.

Torsten Sandström

2018-02-02

Humoristen
och tänkaren Northcote Parkinson skapade 1957 det som brukar kallas Parkinson´s
lag. Den bygger på studier av den offentliga byråkratins utveckling. En
grundtes är att statliga institutioner ständigt ökar personalstyrkan, oberoende
av vilket arbetsresultat som åstadkoms.

På
Boverkets hemsida kan vi idag läsa att myndigheten söker 35 nya chefer (det
finns redan 250 anställda). Samtidigt läser vi i tidningarna att det tar flera
år längre för en svensk byggare än en tysk att – från idé/ritning till inflyttning
– uppföra ett flerfamiljshus. Byggtid och kostnader ökar nämligen rejält pga
den detaljreglering som Boverket sedan länge står bakom. Myndigheten har format mängder av fördyrande detaljkrav
på byggkvaliteten, i stället för att låta byggarna och de boende (via
marknaden) själva komma överens om standard och bopriser.

Jag menar
att Boverkets uppgifter och personalstyrka kraftigt måste beskäras. Annars
kommer myndigheten snart att göra boende i Sverige rekorddyrt, opraktiskt och glädjelöst.
Men min önskan kommer inte att gå i uppfyllelse. Parkinson skriver nämligen följande om
byråkratens sysslor: ”En
arbetsuppgift kommer att utvidga sig så att den fyller den tid som är
tillgänglig för att utföra den.” Vad som än händer verkar byråkratin alltså för sin expansion. Nya regler och krav uppfinns alltså hela tiden. Vårt framtida boende tycks alltså dystert. Utan vedspis i köket på lantstället.

Torsten
Sandström

2018-02-01

Tänk om Kamprad varit
kommunist!

Rubrikerna efter Ingvar Kamprads bortgång väcker kanske förvåning. Inte berömmet för en enastående livsgärning som entreprenör. Utan
skriverierna om hans högerpopulistiska ungdomsförflutna.
Snedstegen förefaller ligga mer än 50 år tillbaka i tiden och är väl inte
mycket att orda om, en dag som denna.

Min fundering rör hur det kunnat låta om Kamprad – som många
svenskar än idag – sympatiserat med någon kommunistisk organisation? Vänsterpopulismen
världen runt har miljontals mord på sitt samvete. Trots kommunismens alla nackskott och
lägerfångar tror jag det hetat ”att Ingvar Kamprad redan i sin ungdom visat prov
på radikalitet och medkänsla med småfolkets behov”. Vilket han ju också gjort – på sitt sätt.

Torsten Sandström

2018-01-29

Jag har tidigare bloggat om
de svenska mediernas marsch mot likriktning. Det tycks som en osynlig hand
driver press, teve och radio fram på en enfilig åsikts- och nöjesautostrada. Mindre fakta och
granskande reportage, mer opinionsbildning (utanför ledarsidorna). Totalt sett
ett alltmer tillplattat medielandskap. #Me too är bara ett av många exempel. Så
ska du tycka! Så ska du göra för att ha det trevligt! Politiska pekpinnar och
galareportage i rad efter rad. Tror du att mina påståenden om en medial
värdegemenskap är sanna? Och i så fall, varför har det blivit som jag hävdar?

En notis 2018-01-18 i SvD fick
mig att komma loss. Där beskrevs kort och sakligt att Sofia Wadensjö Karén,
chefredaktör på den socialdemokratiskt lierade tidningen Vi, utsetts till VD för
Utbildningsradion (UR). Mitt intresse väcktes av att SvD:s chefredaktör bär liknande
efternamn (Fredrik Karén visar sig vara gift med Sofia). Några googlingar via
Ratsit, UC/alla bolag och Merinfo.se öppnade snabbt dörren till ett för mig upphetsande
privat kontaktnät – något av en svensk medial adel. Några dussin namn som står i förbindelse med
varandra kors och tvärs i ett – som jag ser det – stort spindelnät för värdekoncentration.

Det rör sig om ett omfattande
privat journalistnätverk. Gruppbildningen formaliseras genom två ideella
föreningar, av vilka Utgivarna förefaller ha störst politisk tyngd. I
föreningens styrelse sitter flertalet av landet mediakoryféer, bland annat
makarna Karén, Jan Helin (fd chefredaktör på AB nuvarande programchef på SVT),
Tomas Mattson (chefredaktör på Expressen) samt en mängd högsta chefer från SR,
SVT, TV4 mfl. Ordförande är ingen annan än Sofia Wadensjö Karén! Medlemmar i föreningen
Utgivarna är juridiska personer, varför styrelsens ledamöter var och en har sin
bas i något medlemsföretag, en tidning eller ett radio-/teveföretag. Enligt
föreningens stadgar ska föreningen bevaka tryckfriheten, etiska frågor och medlemsföretagens
gemensamma intressen. Det angivna syftet omfattar givetvis inte utstakandet av
ett gemensamt mediaprogram! Men de nära relationerna – mellan företag, familjer
och vänner – medför ändå en risk för inofficiell medial styrning. Varför?

För det första finns en
drivkraft för ekonomisk styrning från
medlemsföretagen, dvs de tidnings- och radio/teve-hus som direkt eller indirekt
kontrolleras av Staten, Bonnier, Schibsted mfl (se skissen nedan). Till bilden
hör att de privata mediaägarna har förhållandevis svaga affärer. Exv är SvD
till och med beroende av stort tidningsstöd från staten. Den ansträngda ekonomin
är den främsta förklaringen till dagstidningarnas ökade satsning på korta
lättsmälta texter. Det nya konceptet ger större svängrum åt journalisternas
personliga värderingar. Dom måste skriva om det man tror folk vill läsa. Och då
blir det mycket krönikor, pristävlingar och relationsproblem. Något överdrivet
kan man säga att dagstidningarna framstår som kvällspressen light.

För det andra talar nätverken
för en informell politisk styrning.
Jag utgår från att de fyra kontrollgrupper som syns i skissens hörn inte styr
direkt, men väl indirekt genom cheferna på de företag som producerar det
likriktade mediainnehåll jag kritiserar. Chefernas styrning sker säkert inte på
kommando från ovan. Men allt talar för att lyhördhet är att räkna med, särskilt
som tidningarnas och kanalernas framtid är pengaberoende. Förmågan att rätta in sig gör det enklare att gå från en chefsstol till en annan inom nätverket. Anpassningen blir en
grund för intressesamverkan och här ser jag föreningen Utgivarna som en symbol
för gemenskap. Jag tror som sagt inte att styrelsen diskuterar programfrågor
eller politiska målsättningar. Men väl etiska och liknande värderingsfrågor.
Varje mediehus har sin egen linje – men profilerna är idag mycket mer
gemensamma än för tjugo år sedan.

Jag ser inte scenariot som
en sammansvärjning mellan anonyma manipulerande krafter. Den bistra ekonomiska
verkligheten för tryckta dagstidningar är alltför tydlig. Men det rör sig ändå
om en styrning i smyg. Vetenskapliga undersökningar visar nämligen att 70% av
landets journalister röstar på partierna s, v och mp (Kent Asp, 2012). Statens
kontroll utövas via Förvaltningsstiftelsen, som utser styrelseledamöter i
SR/SVT/UR. Såväl dåvarande som nuvarande regering förefaller nöjda med vänstervridningen
– man gör ju inget åt den. Bonnier, Schibsted och de andra prioriterar å sin
sida tidningshusens ekonomi och har därför ingen anledning att ta itu med
skribenternas värderingar. Så länge upplagorna hålls uppe tillåts
journalisterna leverera reportage inom den nyetablerade åsiktkorridoren. Även
om jag inte vill tala om skumrask så är det ändå tydligt att helhetsbilden
visar på en dold värdegemenskap, med position till vänster i politiken. Föreningen
Utgivarna, som ivrar för öppenhet, blir på så vis en samlingspunkt för
publicistisk slutenhet och förstelning. Detta leder till en farlig
åsiktskoncentration. Det är just risken för ett alltmer begränsat åsikts- och debattklimat
som är mest oroande, som jag ser det.

Torsten
Sandström
2018-01-25

Vi
förundras över Donald Trump. I presidentvalet var hans enkla slogan Make
America great again. Med massor av egna och andras kampanjpengar lyckades han
bli vald. Det vanliga taskspeleriet kryddade han med skumma kontakter med
Putins folk och Rysslands mångåriga kompetens att bedriva propaganda. Och Trump
vann valet genom en suverän förmåga att utnyttja sociala medier. Abraham
Lincoln talade länge och ganska komplicerat, sägs det. Trump tvittrar tonårsbudskap
på tre meningar. Det uppskattas av väljare i en nation som vuxit upp med
Hollywoods massfabricerade verklighet och tevesåpornas plastspråk. Inte undra
på att han har framgång, särskilt som motståndaren Clinton tillhör det
politiska etablissemangets storfamilj.

Jag är
inte den förste som i det tilltagande naiva samtalets förlängning ser ett
allvarligt hot mot demokratin. Vi har i USA redan sett vad som åstadkommits av B-skådisen
Ronald Reagans och hans på filmduken mer hyllade efterföljare Arnold
Schwartzenegger. Jag tänker inte på vad dom gjort inom politiken.
Resultaten följer kanske genomsnittet. Men i likhet med Trump har dom surfat på
en samhällsfas där flera traditionella medier samspelar för att skapa en
stjärnpolitiker, dvs kombinationen av pengar, press, teve och underhållningsfilm.
Genom en listig medial marknadsföring skapas en förförisk produkt, en president
med ett lättsmält och demagogiskt politiskt budskap.

Nu är
detta inte någon historisk nyhet. Några av romarrikets främsta makthavare
byggde sin ställning på bröd och skådespel. Men för två tusen år sedan spelades
med öppna kort. Substantiella bidrag i form av kontanter och vetemjöl slussades
till de romare som annars riskerade att störa ordningen. Framför allt måste vi
komma ihåg att merparten av Roms invånare var medellösa, oskolade och inte
läskunniga. Och de personer som manipulerade folket hade redan en ansenlig
politisk position i det romerska samhället.

Allt
fler varnar idag för effekterna av internet på politikens arena. Sociala media
har en enastående hävstångseffekt när det gäller att vidarebefordra
information, rykten, osanningar mm (gå in på www.flashback.org så får du se). Från
datorer och mobiler sprids blixtsnabbt budskap inom en nation och över dess
gränser. Idag arbetar tusentals mediestrateger med att planera politiska
kampanjer världen runt. Arbetslösa journalister sadlar om och tar jobb som
informatörer (eller desinformatörer) hos olika organisationer. Medierna – och i
bakgrunden finanskapitalet – styr med kraft
världens politiska utveckling. Ett viktigt tecken på detta är Donald Trump´s twittrande
och hans förmodade kontakter med ryska it-experter. Vi närmar oss den dag då
Facebooks majoritetsägare Mark Zuckerberg bestämmer sig för att gripa den
politiska makten i USA (i konkurrens med Oprah Winfrey?). På så vis blir de
sociala medierna demokratins gökungar. Dom slukar information och formar om den
i en hisnande takt. I förlängningen blir parlamentsval överflödiga. Google berättar
vad som är politiskt riktigt.

I
dagens Sverige spelar internet fortfarande en bakgrundsroll. Än så länge tycks ett
antal familjekluster behärska konkurrensen om de politiska topposterna och på
den vägen styra den politiska utvecklingen. Detta syns tydligast inom s-partiet,
där olika generationer av släktena Bodström, Åsbrink, Leijon, Johansson,
Sahlin, Damberg mfl under årens lopp skaffat sig välavlönade maktsysslor (för
att bara nämna de mest kända namnen). Även inom Alliansens går politiska jobb och
feta offentliga uppdrag i arv. Men också
i vårt land är det tydligt att mediala kändisar snabbt kan göra politisk
karriär i stil med Allan Larsson, Robinsonjanne, Lars Aduktusson och Alice Bah
Kuhnke. Men vanligare hos oss är ”osynliga” kopplingar mellan partierna och
journalister, som mer eller mindre öppet företräder deras politiska agenda. Tidningar,
radio och teve förmedlar politiska nyheter på ett vis som etablissemanget
önskar. Mediernas makt är stor, men anonym. Det publiken uppfattar som fakta är
kanske en åsikt, en politisk värdering, som – medvetet eller omedvetet –
mörkats av spelets regissör. Mer om journalisternas nätverk i min blogg nästa
vecka.

Vilken
beredskap har den svenska nationen egentligen mot strategisk desinformation från
nationella medier eller från illvilliga krafter på sociala media? Det är enormt
svårt att styrka att ett brott begåtts genom publicitet i tryck eller över internet.
Så vem stoppar smygande falsk åsiktsförmedling under en valrörelse? Ingen, så
vitt jag förstår. Okey, man kan ju alltid trösta sig med att vi har Datainspektionen
och Krisberedskapsmyndigheten, MSB. Men vilka instruktioner och vilken
kompetens har dessa tandlösa tigrar? Den förra vill skydda våra personnummer från
registrering (listor över tentamensbetyg på universiteten får inte innehålla
personnummer, men väl personnamn, om inte studenten själv samtycker, vilket hon
naturligtvis i praktiken gärna gör. Bra jobbat Datainspektionen!). Dessutom
vill inspektionens 40 anställda begränsa kameraövervakningen i landet till
skydd för din och min integritet (med resultat att jakten på brottslingar
försvåras).

Myndigheten
för krisberedskap, MSB, är en typisk organisation för offentlig legitimering. Man
finns inte till för att själv fixa problem, utan för att ge ett sken av
beredskap, dvs trygghet. 850 anställda jobbar nämligen bara med att stödja
faktiska aktiviteter som landets kommuner redan själva bedriver rörande
brandskydd, räddning och liknande. Visserligen har MSB en enhet för ”cybersäkerhet
och samhällsviktig verksamhet”. Men vem tror att några byråkrater i Karlstad
kan tävla med datafreaks på potentiellt illvilliga organisationer inom och utom
landet när det gäller kontrollen av desinformation över internet? Facebook och
Google kammar idag hem 80 % av de globala annonsintäkterna rörande digital
information. Här finns alltså resurser för riskabla politiska manövrer i stor
skala i framtiden. Slå därför ihop de två myndigheter som nämnts (med några
inom Försvaret) och prioritera kampen mot inre och yttre desinformatörer.

Sveriges
statsledning påstår sig vara en moralisk kompass för världen. Jag anser däremot
att man uppträder inbilskt och naivt. Och dessutom bedriver man själv desinformation
– Sveriges beredskap är nämligen inte
alls god! Den är bara på låtsas.

Torsten
Sandström

2018-01-19

Vem bär ansvaret för utgången av valrörelsen 2018?

Sverige brukar
vara stolt över sin tidiga vurm för statistik. Grunden lades genom
Kyrkobokföringen och Tabellverket från 1600- respektive 1700-talen (tidiga
tecken på strävan efter en stark statsmakt). Det brukar ses som en styrka att vi
länge samlat många fakta om människorna och deras liv. På så vis kan privata
och offentliga intressenter fatta väl grundade beslut. Det finns därför en
gedigen statistik om stort och smått i landet. Och år efter år samlas nya
uppgifter in. Det rör sig om såväl trevliga som otrevliga uppgifter. Efter
vederbörlig anonymisering har massvis med intrikat information samlas in
rörande olika grupper av individer.

Men intressant
nog inte när det gäller alla aspekter av den invandring till landet som skett
på senare år. Den ena sidan av invandringen redovisas förvisso fortlöpande via
olika myndigheter. Rikliga och raka uppgifter finns således om antal, åldrar,
kön, utvandringsland, uppehållstillstånd mm. Rörande den andra, den mer
känsliga eller kontroversiella, sidan av inflyttningen är uppgifterna mer dunkla
och svårtillgängliga. Landets politiska elit saknar nämligen ambition att
statiskt kartlägga vissa känsliga problemområden.

Nationalekonomen
Tino Sanandaji är författare till boken ”Massutmaning” (2016), i vilken han presenterar
invandringens samhällsekonomiska effekter. Även om ganska många enskilda
forskare lämnat viktiga bidrag – också vissa myndigheter – visar Sanandajis bok
att det inte är enkelt att bestämma en prislapp. Han lägger ett pussel med
siffror från olika håll. Den officiella tesen om att invandringen är ett
lyckokast för nationen, något som ska bota ett åldrande Sverige, verkar dock
vara felaktig. Endast få nysvenskar har den kompetens som behövs. Och omkring
40 % av de nyanlända (i arbetsför ålder) saknar jobb och måste alltså försörjas
genom bidrag. Och dom som skaffar sig jobb får i snitt lägre lön än infödda. Dom
allra flesta hamnar alltså i pensionsfällan. Den svenska nationalekonomins
främsta guru, professor Assar Lindbeck, menar att alla politiker bör läsa
Sanandajis bok. Men det offentliga Sverige tar emot boken med största möjliga
tystnad. Dåvarande inrikesministern Anders Ygeman fnyser åt den. Sanandajis ord
strider nämligen mot det som eliten anser sant.

Svårigheterna
att mäta kostnaderna sammanhänger också med problemet att bestämma
invandringens följdeffekter på olika områden, såsom rörande skolundervisning,
boende och bråk i invandrartäta områden. Detta gäller framför allt kriminalitet,
dvs de nyinflyttades andel bakom polisanmälda brott och fängelsedomar. Åldriga undersökningar
avseende åren 1997-2001 (Brå 2005:17) tyder på att utrikes födda mer än 4
gånger oftare begår allvarliga brott än inrikes födda. Men justitieministern Morgan
Johansson vägrar att ge Brottsförebyggande rådet (Brå) i uppdrag att skaffa in
aktuell statistik.

Den officiella
förklaringen är att inget nytt förväntas
framkomma. Ett sådant orakelsvar är i sig anmärkningsvärt. Dessutom betvivlar
jag svarets sanningshalt, med tanke på alla uppgifter om småsaker som annars
samlas in i landet och presenteras i statistiska tabeller. Den verkliga
förklaringen är antagligen rädslan att en obehaglig sanning riskerar framkomma,
dvs fakta som spelar dom politiska motståndarna i händerna. Det officiella
Sverige vågar med andra ord inte utreda den statistiska verkligheten bakom de
nyinflyttades kriminalitet. Detta syns också i flera rapporter från Brå där
resultaten genomgående vinklas så att myndigheten slipper att tala om
gärningsmännens nationella härkomst. Man talar i stället om gäng, nätverk, narkotika,
utbildning etc, orsaker som inte ringar in skillnader mellan geografiska
kulturer. Mot bakgrund av den svenska nationens historiska rykte rörande
”folkbokföring” måste rädslan för kalla fakta ses som uppseendeväckande.

Vi hör varje dag
talas om mord och allvarliga våldsbrott i storstädernas förorter. Allmänheten anser
att problemet har näst högsta politiska dignitet (efter brister inom sjukvården).
Om politikerna ska finna en lösning måste självklart en detaljerad bild skaffas
fram av personerna bakom de allvarliga brotten. Allt från ålder, utbildning,
ekonomisk status till hur lång tid personen eller hans familj vistats i landet.
Någon invänder: varför har den nationella bakgrunden betydelse – brott som
brott? Jag svarar: tänk på Fatime Sahindal, som mördades av sin far för att hon
gick sin egen kärleksväg. Bakom detta mord, som några vill kalla ”hedersbrott”,
finns en närmast medeltida klankultur, där gruppen själv bestämmer
spelreglerna, skipar rättvisa och ytterst använder sig av blodshämnd. Maffior
är den moderna motsvarigheten. Här finns den främsta förklaringen till
förortsvåldet.

Jag och många andra
anser att samhället måste ta upp kampen mot dessa onda minoritetskulturer.
Västerlandets framgång beror delvis på att vi befriat oss från klanernas spelregler.
Vi har byggt våra samhällen på den individuella frihetens grund, på det öppna
samhället, två friheter som ska kontrolleras av självständiga domstolar. Sveriges
politiker har emellertid svårt att hantera klanernas interna moraliska
värderingar. Respekten för invandrarnas språk, kläder och kultur förefaller
ibland större än för svenska modersmålet, flaggan och landskapsdräkterna. Jag
är ingen blågul knätofsromantiker. Men tycker att vi måste ta krafttag mot
klanernas strävan efter självbestämmande. Och då måste självklart först klanernas
medlemmar pekas ut och identifieras.

Mycket tyder på
att den allvarliga våldsvåg vi nu ser i förorterna har sina rötter i denna främmande
kultur. Men först med statistik på bordet kan ett klart svar ges. Svaret hjälper
oss dessutom att ta ställning till en framtida invandringspolitik. Så länge vi
inte klarar av att hantera klankulturens våldsbrottslighet bör rimligtvis effekten
bli en mer restriktiv framtida invandringspolitik (även om bara en minoritet
begår brott). Det som hänt Fatime Sahindal och hennes tjejkompisar är mycket
allvarligt. Men det dödliga gängvåldet i förorterna har större proportioner. En
restriktiv invandringspolitik är delvis redan på plats i utlänningslagen (efter
riksdagsmajoritetens helomvändning 2016). Men lagen sägs vara tillfällig. Så
det brådskar med att skaffa fram ett ocensurerat statistiskt underlag om dagens
kriminalitet i invandrarkretsar.

Torsten
Sandström

2018-01-12

Nu är det SvD:s tur att slå till med en artikel som förvandlar svart till vitt (e-SvD 2018-01-08). Artikeln handlar om en person (se bilden) som i sin ungdom lanserat hasch på den svenska marknaden, dvs sålt, tjänat pengar, sett sina kunder gå under osv. Många av hans kompisar har dött i drogernas värld. Med SvD:s hjälp talar han i artikeln om hur myndigheterna bär ansvaret. Okej att myndighetssverige kanske har sin del i utvecklingen. Men rubrik och innehåll följer ett av 2010-talets mest populära mediala teman: Du är själv OK, sök ansvaret hos andra, särskild hos politiker och myndigheter. Ingen skulle låta ett bilföretag, som säljer en livsfarlig bil, undgå ansvar. Men den som säljer en livshotande drog verkar enligt SvD kunna skjuta över ansvaret på det offentliga.

Visst är det bra att vara tillmötesgående och vilja väl. Det
är ett tecken på en civiliserad livsstil. Men om snällheten sätts i system
riskerar den att få förödande effekter för moralen hos de personer som det
månas om. Och i en nedåtgående spiralrörelse kommer samhället att fungera
sämre. På sikt hotas till och med välfärdens system, som nästan alla svenskar med
all rätt hyllar. Flertalet nationer har sedan länge insett denna fara (många
länder har kanske inget annat val). USA byggdes inte med en givmildhet gentemot
invandrarna. Deras kamp ledde till många mänskliga offer. Men på sikt till enorma
vinster i välfärd för flertalet. Där vågar en president i modern tid (Kennedy)
uppmana medborgarna att sluta undra vad nationen kan göra för dom för att i stället
fråga vad dom kan göra för USA.

Ett sådant tänk är i praktiken omöjligt i vårt land. Här lämnas
folk ifred. I stället höjer man skatterna, ökar bidragen, skapar nya
myndigheter – allt för att gå dom missnöjda till mötes. Ett område där
kravlösheten har ett högt pris är utbildningen vid gymnasier och universitet.
Universitetslärare har på senare år gång efter annan klagat över dåliga
förkunskaper hos studenterna. Och vad
gör skolminister Ekström? Inte formulerar hon nya bestämmelser i stil med en
regel som jag förespråkar: ”Betyg vid nationellt
prov ska översättas till slutbetyg. Undantag kan endast göras om synnerliga
skäl finns.” Nej, i stället ger hon sig in på en verbal balansgång enligt
följande (från en intervju med SVT i maj 2017):

– Jag vill se till att det står klart och tydligt i
regelverket att skolorna och lärarna ska särskilt beakta nationella provet när
man sätter betyg, säger hon i Aktuellt. — Anna Ekström betonar dock att
nationella provet ska vara ”betygsstödjande” men inte ”betygsstyrande” när man
sätter betyg. En elev kan fortfarande ha en dålig dag, eller skriva mycket
bättre på nationella provet än vad den egentligen kan.

Tänk att en person med juristutbildning kan formulera sig så
flummigt och passiviserande. Till saken hör att Anna Ekström sedan länge tillhör
en facklig och politisk elit på vänsterkanten. Innan hon blev minister har hon
själv under fem år suttit som generaldirektör på Skolverket och där varit ansvarig
för nationens alltmer sviktande skolutbildning. För några dagar sedan flödar
hennes brist på rimlig pedagogisk ambition över ännu en gång. Nu säger hon att
antalet obligatoriska nationella prov ska minskas från sex till tre på
gymnasiet (i matte, svenska och engelska). Hennes påstådda skärpning av de nationella
provens betydelse (se citatet ovan) elimineras uppenbarligen om provantalet
halveras. I detta läge skulle man normalt förvänta sig en tuff protest från hennes
kollega, ministern för högre utbildning. Men inte i vårt land. Vad kan man för
övrigt vänta sig av ett statsråd som saknar akademisk examen och som kvoterats
in i regeringen pga en anställning hos LO.

Ett annat strategiskt område där kravlösheten får stora
skadeverkningar är hanteringen av ensamkommande barn. Många nyanlända har som bekant uppgett alltför låg ålder i
syfte att betraktas som barn och få permanent uppehållstillstånd. Under tiden
för prövningen betalar stat och kommun ut stora penningbelopp i bidrag till
dessa barn in spe. Nu uppkommer frågan: vad gör det svenska samhället när personerna
ifråga – med bifallsbeslut på plats – avslöjar sin rätta högre ålder? Förlorar
dom sin rätt att vistas i landet? Anmäls dom för bidragsfusk? Knappast. I
stället hörs röster från den politiska eliten om nya lagregler som gör att den
felaktiga ålder, som står i deras personbevis, ska kunna prövas på nytt och
sänkas. Syftet är att de inte ska behöva arbeta alltför länge för att få full
pension. Jag tar mig för pannan. Vilka signaler sänder egentligen det
offentliga Sverige till ungdomar i och utom landet?

Sverige behöver arbetsamma och kreativa medborgare. Men den
nya kravlösheten hotar i förlängningen att leda till lättja, trixande, slöseri med
offentliga medel och orättvisor av flera skilda slag. Dvs följder som riskerar
att sätta en negativ samhällsutveckling i spel. Tillspetsat anser jag att delar
av det svenska välfärdssystemet medfört något som kan jämföras med en
omyndigförklaring av de svenska medborgarna. En nästan samfälld kår av
politiker viskar dagligen till dig och mig: var bara lugn, vi fixar din framtid,
låt oss bära ditt ansvar, no problem. Och för alla våra påstådda behov och
önskningar inrättas statliga myndigheter på rad efter rad. Varje år omkring ett
halvt dussin. Totalt finns i skrivande stund 351 stycken! Bakom dom finns ofta ambitioner som kan
begripas. Men det räcker inte med målsättningar, ifall praktisk brukbara verktyg
saknas för en svår uppgift. Många gånger är nämligen de offentliga målen helt
eller delvis omöjliga att uppnå myndighetsvägen. Därför har någon klok person
myntat uttrycket korstågsmyndigheter. Det rör sig om organisationer med
omvälvande och hjärtknipande mål, men utan muskler för uppgiften. Existensen av
de nya myndigheterna legitimerar därför i huvudsak enbart förhoppningar som
politikerna hyser. Som en jämförelse kan noteras att Danmark har omkring 130
myndigheter, med namn som tyder på mer praktiskt genomförbara uppgifter. Det
sägs att den svenska statsförvaltningen är effektiv. Detta gäller nog ett antal
tunga myndigheter. Men inte majoriteten av organisationer för politiskt
illusionsmakeri.

Kravlöshetens apostlar finns framför allt inom partierna s,
mp och v. Men även Alliansen tycks alltmer anamma en rädsla för tydliga
spelregler. Man brukar säga: sådan herre sådan hund. Med en räddhågsen, naiv
och bristfälligt rustad politisk klass – samt ett uppbåd lydiga chefer på raden
av specialmyndigheter – riskerar det svenska samhället att drabbas av sjunkande
produktivitet och nedgång. Alla framgångsrika organisationer måste nämligen
kämpa. Man begär inte lättnader eller hoppas på genvägar.

Om den politiska eliten (mot förmodan) lyssnar på min kritik
blir följden sannolikt bara att ytterligare två ämbetsverk tillskapas:
Systemkontrollverket och Folklyckomyndigheten. Ridå!

Torsten Sandström

2018-01-06

Jag har under femtio års tid varit en flitig konsument av tryckta
media. Som kritisk läsare anser jag det uppenbart att en kolossal medial
förändring ägt rum inom dagspressen. Nu tänker jag inte på digitaliseringen,
utan på innehållet i de texter som erbjuds allmänheten. Förr presenterades en
mängd rykande färskt material, dvs nyheter i ordets rätta mening. Kvaliteten på
texterna var hög. Tjogtals med korrespondenter levererade dagligen nyheter från
när och fjärran, ofta i form av djuplodande och löpande analyser av strategiska
inrikes- och utrikespolitiska områden. Numera har antalet fasta korrespondenter
bantats och spalterna har blivit glesa och analytiskt tunna. Och flertalet texter
avses inte ens vara färska – de kan lika gärna varit skrivna för en månad
sedan. Mina påståenden är sanna. Bläddra själv i din morgontidning och fundera
kritiskt över vad som står att läsa där.

Om du följer mitt råd och kollar textmaterialet i DN eller
Svenska Dagbladet ser du vilka tendenser, som förvandlat den forna
nyhetsjournalistiken. Först att
annonsvolymen ökat i proportion till textinnehållet. För det andra att artiklarna numera är kortare
än förut. För det tredje att antalet
kolumnister ökat lavinartat. Det rör sig nu om deltidsarbetande skribenter,
ofta utan något specialfack, som varje vecka levererar en text över ett
självvalt ämne. I allmänhet rör det sig inte om nyhetskolumner. Utan mer om
kåserier, i vilka författarens personliga syn på världen eller livet står i
förgrunden. För det fjärde tar korta
köpenyheter alltmer plats, omgärdade av de eviga annonserna. Det rör sig nu om meddelanden från TT och
andra nyhetsbyråer som säljer lättsmält och standardiserat textmaterial, dvs artikelsnuttar
som just formats för att fungera som billig spaltfyllnad. För det femte upptas en stor del av
spaltutrymmet av recensioner av mediala händelser, såsom filmpremiärer,
boksläpp, teaterföreställningar, arrangerade pristävlingar av allehanda slag (i
stil med årets bästa reportage, årets chef, årets idrottsprestation) etc, etc. För
att inte tala om alla artiklar om mat, motion, hälsa, sexliv, kläder, design
osv, dvs texter där skribenten talar om hur du ska utveckla din livsstil.

Vad blir resultatet av denna utveckling? Mest slående är
förskjutningen från kritisk faktaanayls till skriverier med tydligt värderande
innehåll där journalisternas egna värderingar får allt större spaltutrymme. Ämnesvalet
styrs alltså mer av skribenternas personliga val och inte inrikes- och
utrikespolitiska skeenden. Det är dessutom slående att mediernas interna värld
blivit en första rangens drivkraft. I pressen av idag diskuteras
mediesamhällets självskapade så kallade nyheter. Det som händer på en arena resulterar
i texter på en annan osv, Åsiktsproduktionen tycks ske genom en självstyrande
maskin, en mekanism med ett eget liv, som huvudsakligen bottnar i kommersiella
intressen. Ett virrvarr av mediesläpp, pristävlingar och åsiktsreportage
processas. Dag efter dag. År ut och in.

Varför har det blivit så här? En förklaring är dagspressens
ekonomiska svårigheter till följd av gratistidningar, internetinformation och ett
massivt flöde av konkurrerande trivial underhållning från teve- och
kabelkanaler. Det sista sagda är något av en nyckel i sammanhanget. Majoriteten
läsare tycks efterfråga mer lättviktigt, roande, oengagerat och kändisskådande
material. Den dagspress som förr var högkvalitativ, har idag ambitioner som
alltmer liknar kvällsdrakarnas. Fram väller lättuggade texter om kända personer,
triviala händelser och aktiviteter inom företag som säljer underhållning. För
att få ekonomin att gå runt tvingas morgontidningarna anpassa sig. Okej, säger
jag. Förr var ledarsidan tidningens propagandaplats. Men nu presenteras
värderingar/åsikter nästan på varje sida. Och ändå vill DN och SvD kalla sig
kvalitetstidningar!

Det allvarliga i sammanhanget är journalisternas nya roll.
Förr var dom en kritiskt granskande tredje statsmakt. Höga krav ställdes på
relevans, saklighet, kontroll, integritet, nyansering mm vid bevakningen av
inrikes- och utrikespolitiska skeenden. Nu tonar en ny morgonpress fram.
Skribenterna styrs inte längre så mycket av aktuella politiska händelser. Nej,
nu frossar man alltmer i den egna synen på vardagslivets tillvaro. Man talar om
för prenumeranten var skåpet ska stå. Och pekar med hela handen åt läsaren.
Framför allt snor journalisterna med all kraft runt i mediesamhällets ekorrhjul. Man skriver om ”nyheter” som kollegor och
kulturarbetare själva skapat. Det verkar nämligen vara där som medialt stoff främst
blir till i den nya journalistikens värld. Och framför allt: stoffet består av
privata åsikter och värderingar som man vill mata läsekretsen med.

Den journalist som inte försöker finna kritisk kunskap och
relevanta fakta verkar enligt min åsikt för skapandet av en skuggvärld. Inom
dagspressen härskar det bälte av åsikter som enligt eliten ska vara tongivande,
dvs politiska värderingar något till vänster om mitten på den politiska skalan. Journalisternas nya
roll är inte längre upplysning, inte att skingra skuggorna. I stället bidrar
det triviala tyckandet – i kombination med den förnumstiga korrektheten – till
att dimmor lägrar sig över landet. Det är möjligt att dagspressens nya
affärsidé kommer att senarelägga morgontidningarnas undergång. Men det nya
tidningsinnehållet har sitt pris: den fria tanken, det fria ordet samt det öppna
och sakliga samtalet.

Torsten Sandström

2017-12-27

Vad tycks om denna rubrik från e-Dagens nyheter 2017-12-26? Artikeln handlar om en kvinna som gör porrfilm. En feministsik rubriksättning på DN resulterar i den text som syns på bilden. Frågan är om DN agerar sakligt, då man förskönar en kvinnas agerande som regissör av porrfilm? En manlig kollega hade nog fått rubriken: ”Snuskigt sex och orena värderingar”. Vad sägs om att vända på rubriken i syfte att rikta kritik mot DN: ”Rent sex men snuskiga värderingar på DN”?

En julklapp som saxats från SvD 2017-12-23; författare Ivar Arpi:

LEDARE | STATSFEMINISMEN

När vågar vi ta itu med vår egen hjärntvätt?

Kanske krävs det en hovnarr för att säga sanningen, att påpeka att kejsaren är naken. Som en av Norges mest välkända komiker och uttalad högersosse var Harald Eia kanske precis rätt person att visa hur samhällsvetenskapen ignorerar biologiska förklaringar av ideologiska skäl.

Oförarglig. Om något ord hade kunnat beskriva hur den norske komikern Harald Eia uppfattades innan han gjorde Hjernevask är det nog oförarglig . Fast det är inte helt rätt – ingen som är så rolig är helt och hållet oförarglig. I Hjernevask försöker han få till intervjuer med vanliga norrmän. De flesta brister ut i skratt bara av att se honom, nästan ingen vill ställa upp, utan går vidare. ”Men det är inte ett skämt! Det är ett seriöst program”, utbrister Eia gång på gång.

Upplägget i de sju avsnitten är att Eia först intervjuar norska samhällsvetare om en specifik fråga. I första avsnittet handlar det om könsskillnader, och utan undantag får han svaret att biologiska skillnader antingen inte finns, eller är irrelevanta. Allt beror på socialisering, vilka förväntningar vi har från samhället och så vidare, menar de norska forskarna. Till exempel att män och kvinnor i Norge, och övriga västvärlden, gör olika yrkesval.

Därefter pratar han med världens främsta experter som forskar om samma frågor, men utifrån andra discipliner.

I avsnittet om könsskillnader talade han med Steven Pinker, i grunden lingvistiker, Simon Baron Cohen, professor i psykopatologi, och Anne Campbell, evolutionspsykolog.

I samtal med dem framkom bland annat att skillnaderna i yrkesval, och utbildningsval, blir större ju mer jämställt ett land är. I länder som Pakistan och Indien, som är mer ojämställda jämfört med de nordiska länderna, väljer män och kvinnor utbildningar och yrken mer likartat. Förklaringen kan vara att män och kvinnor kan välja vad som intresserar dem först när de är fria att välja yrke, och fattigdomen inte längre lurar runt knuten. Detta är en del av det som kallas jämställdhetsparadoxen.

Med deras forskning i ryggen återvänder Eia för att konfrontera de norska forskarna. De blir ställda, eftersom de har uppfattat honom som oförarglig och okunnig.

Resultatet blev slående. Norska samhälls-vetare, särskilt de med inriktning på genus, vägrade ta till sig annan forskning, av till synes ideologiska skäl. Genusvetaren Jørgen Lorentzen gick så långt att han ifrågasatte motivet till att någon forskare ens försöker hitta en biologisk grund för könsskillnader.

När Hjernevask sändes 2010 blev det en massiv tittarsuccé i Norge. Dessutom: de öronmärkta pengarna som det norska forskningsrådet hade gett genusvetenskap, 56 miljoner kronor per fyraårsperiod, drogs in. Efter det får genusvetenskapen i Norge, till skillnad mot i Sverige, konkurrera på lika villkor med annan vetenskap om forskningsmedel. Men programmet fick även andra effekter, berättar Eia:

– Debatten landade i att de socialkonstruktivistiska forskningsmiljöerna vi skildrade var ideologiskt präglade, att de vägrade ta in perspektiv om biologiska skillnader för att de ansåg sådan forskning som farlig och skadlig. Men det är ju inte därför vi har universitet. Vi har universitet för att vi ska diskutera idéer och komma fram till sanningen.

– Om man ska diskutera samhällsvetenskapliga fenomen i Norge måste man ta med det biologiska perspektivet om diskussionen ska kännas seriös. Det behövde man inte innan Hjernevask .

Men alla var inte lika positiva till programmet. Cathrine Holst är professor i sociologi vid Oslos universitet, uttalad feminist och forskar om kön. Hon var kritisk till att det bara var de norska forskarna som ifrågasattes, medan de internationella forskarna användes som ett slags facit. Trots det tycker hon ändå att programmet bidrog med viktiga perspektiv.

– Jag blev själv mer medveten om biologisk forskning. Och det var en viktig kritik som Harald Eia förde fram i Hjernevask , att samhällsvetare borde förhålla sig mer till biologisk forskning när det är relevant. Programmet fokuserade också på radikala konstruktivistiska doktriner – som att ”allt är socialt konstruerat”, ”verkligheten finns inte”, ”objektivitet är omöjligt”, och så vidare – som dessvärre har uppslutning inom genusvetenskapen. Det var hög tid att det gjordes, tycker jag.

Cathrine Holst får frågan om hon ser en motsättning mellan att vara feminist och att acceptera att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Är man per definition en antifeminist om man tycker att forskning om biologiska könsskillnader är relevant?

– Ingen forskning bör accepteras okritiskt, inte heller biologisk forskning. Men generellt ser jag ingen motsättning mellan att vara feminist och ta till sig att det finns biologiska könsskillnader.

Trots att Hjernevask haft enormt genomslag i Norge har den inte visats i Sverige. Faktum är att den knappt ens har diskuterats i Sverige, varken när den sändes eller senare, förutom i spridda blogginlägg och någon ledartext här och var. Hur kan det komma sig att ingen har kommit på idén att göra något liknande här?

Jo, Harald Eia försökte faktiskt med både SVT och UR. De senare skulle till och med få göra det gratis.

– Då fick jag veta via en bakkanal att de inte ville sända det eftersom de uppfattade programmet som ett ”ideologiskt högervridet projekt”. Det var lite dumt.

Något år senare hörde komikern Aron Flam av sig till Harald Eia för att få köpa rättigheterna att göra en svensk kopia, och fick välsignelsen att göra det utan kostnad om han lyckades sälja in idén. Han försökte med SVT i Stockholm, SVT i Göteborg och sedan med TV4. Alla sade nej.

Även psykiatern David Eberhard har ihop med journalisten Erik Hörstadius, och med uppbackning av producenten Karin af Klintberg, försökt sälja in idén att göra ett svenskt Hjernevask på SVT. I Aron Flams podd Dekonstruktiv kritik berättar han att det möttes av ett närmast totalt ointresse. SVT ansåg att det skulle vara en partsinlaga och att tittarna ändå inte är intresserade av frågan.

Frågan är när vi i Sverige kommer bli redo att konfronteras med vår egen Hjärntvätt .

Ledarskribent.

ivar.arpi@svd.se

Hopplöst
omodernt är Bibelns budskap om att den som drabbas av en oförrätt ska vända
andra kinden till och gå vidare. Luthers tolkning är att lämna överheten ifred
i det jordiska livet – förtryckaren tänks få sitt straff i himlen. Bit ihop och
ta smällen är alltså kristendomens svar när det gäller angrepp utifrån.

Men personliga
problem, små som stora av den typ som vi nästan alla ställs inför då och då, hanteras i det nutida svenska samhället
enligt en motsatt modell: förneka ansvar och skyll på någon annan. Jag tror att
den moderna övervältringen av ansvar sammanhänger med en beteendevetenskaplig
vulgarisering. Psykologer och sociologer säger att människan styrs genom
osynliga trådar från överordnade strukturer. Hon saknar alltså en fri vilja.
Ansvaret för personliga tillkortakommanden finns att söka på en högre
samhällsnivå. Inte hos den enskilde. Även om strukturtänkandet är en rimlig
delförklaring har följden blivit en flummig och delvis skadlig ideologi.

Spårar en person
ur och drabbas av elände är det givetvis mänskligt att inte lägga sten på
börda. Därför är vita lögner okej, dvs tröstande besked till den olycklige. Det
rör sig om medmänsklighet. Sjukdom och en hel del personligt elände styr han
eller hon ju inte över. Jag tänker nu på
problemorsaker som rör vår kropp och själ, dvs vår biologiska mekanism. Det är
inte detta som jag nu vill tala om. Jag kommer inte heller att tala om personer
som utsatt för brott. Här är förövaren ansvarig. Till dennes ansvar återkommer
jag emellertid snart.

Men hur är det
med sociala problem i stil med strul i familjen, i skolan, på jobbet eller i
kriminalitetens värld? Den gängse svenska reaktionen är som sagt att anklaga
samhället för små och större händelser av detta slag. Det finns alltid någon
rektor, socialchef, polis, arbetsgivare eller annan som bort agera så att
personen som råkat i klistret själv slipper bära ansvar. Och ofta finns det
förstås ett mer eller mindre näraliggande orsakssamband mellan strulet och passivitet
hos en person i omgivningen. Frågan är om en sådan övervältring av ansvar från
olycksfågeln är bra. Någon gång kanske, blir mitt svar. Men inte på det
rutinartade vis som sker i den svenska politikens och mediernas värld av idag.

Om vi börjar
inom familjen är det uppenbart att en
rutinmässig ansvarsfrihet för barnen är dysfunktionell. Barn i skolåldern måste
lära sig att ta ansvar. Och framför allt måste deras föräldrar först hamna i
skottgluggen om barnet agerar fel. Det är på detta basplan som ett samhälle
bygger duktiga medborgare för framtiden. Därför är fasta tillrättavisningar
till barnen den givna startpunkten. Och om något ändå går snett bör föräldrarna
få sig en skrapa innan ansvaret lastas på skolan, polisen, marodörer på
internet mfl, såsom ofta sker idag. Okej att dagens dubbelarbetande föräldrar
är stressande. Men fritiden har ändå ökat kraftigt totalt sett under den
senaste hundra åren.

När det gäller
problem i skolan med bus, mobbing och
framför allt svaga resultat är det uppenbart att lärare, skolledning och
politiskt etablissemang bär en tung börda för utvecklingen. Men även den
enskilda eleven har möjlighet att påverka sin situation. Bakom bus eller
trakasserier finns alltid en individ (låt vara att strukturerna från ovan kan
vara besvärliga). Och vad undermåliga skolresultat beträffar är det enligt min
mening förödande att ständigt peka ut någon annan som ansvarig än eleven själv.
Den som inte får lära sig att kämpa får en dålig start i livet. Dörren till det
stora svenska utanförskap öppnas.

Problem och
övervältring av ansvar sker även på arbetsplatsen.
Jag medger att många arbetsmiljöer är krävande såväl fysiskt som psykiskt. Men
det måste ha varit värre förr i tiden. Då var det verkligen fråga om tungt
arbete, slitna lemmar, långa arbetstider och stress. Många slogs ut och blev utblottade
i gårdagens samhälle, som funkade utan ett skyddande välfärdsnät. Nu har
människorna blivit mer bortskämda eller krävande (vad gäller andras uppträdande).
Och den som inte förmår jobba förklarar det med utmattning, att man gått in i
väggen (motsatsen till att gå i kaklet!) eller en rad kroppsliga sjukdomsdiagnoser.
Den som undrar om inte låga löner och goda sjukförsäkringsvillkor spelar in
säger något något verkligt inkorrekt. Fy vilket misstänkliggörande!

Slutligen ges personer
som hamnat i brottets värld en möjlig
friskrivning från ansvar. Jag ser nu att jag skrivit att individen ”hamnat”
där, såsom styrd av osynliga krafter från ovan. Och visst ligger det mycket i
att samhällsomgivningen har ett samband med kriminalitet, dvs det sociala arv,
som Skå-Jonsson en gång i tiden myntade. Antagligen har även genetiska faktorer
betydelse på så vis att att vissa personer saknar spärrar mot impulshandlingar
och hänsynslöst beteende (DNA mönstret har ställts om). Men ändå är det
nödvändigt att brottslingen tvingas själv bära sitt ansvar (och inte så enkelt
ta betäckning bakom en uppsjö välvilliga normer om socialt arv eller lagregler
om generöst val av påföljd). Inte blir det väl enklare för denne att återvända
till ett laglydigt beteende genom att politiker och media välvilligt försöker finna förklaringar i fattigdom,
tristess, dåliga skolresultat mm. Faktiskt legitimerar den svenska
övervältringen av ansvar att många personer blir kvar på brottets bana. Ju mer det
personliga ansvaret begränsas eller mildras desto mindre avskräckande blir det att
fortsätta ett liv i kriminalitet.

Min slutsats är
att den typiskt svenska välviljan är en form av godtrogenhet. Naivitet är inte
bra för ett samhälle, som gång efter
annan bjuds på problem av olika slag genom att individer friskrivs från ansvar.
Inte heller är övervältringen bra för den enskilde,
som pga ansvarsfriheten riskerar att hamna i en negativ spiral. Tydliga krav är
alltid god pedagogik, inom familj, skola, jobb och den undre världen. Jag menar
nu inte kadaverdisciplin (som är kontraproduktiv). Bra bilder finns att hämta från
sportens samtalsmönster (inte dom jämmerliga sportjournalisternas).
Idrottsfolket tar smällar utan att så värst mycket skylla på andra. ”Jag var
inte tillräckligt bra.” ”Vi ska ge
järnet!” Människor växer nämligen med en svår uppgift. Kamp är bättre för såväl
individ som organisation än tveksamma bortförklaringar.

Torsten
Sandström

2017-12-19

Jag
har tidigare på min blogg talat om media som PK-samhällets nya prästerskap. Med
det menar jag att de stora tidningshusen och radio/teve (som finansieras genom
statliga tvångsavgifter) numera på ett tydligt vis propagerar för de åsikter
som PK-läran förkunnar. Flera av
budskapen är vackra och riktiga. De handlar om människokärlek och
likabehandling. Men kruxet är det faktum att budorden är oklara och presenteras
som dogmer, förbjudna att ifrågasätta, vilket stormen kring #Metoo illustrerar.
Detta medför att yttrandefriheten hamnar i kläm.

Läsaren
invänder kanske att det inte är någon nyhet att medierna bildar politisk opinion.
Invändningen
är bara delvis korrekt. Okej, om man tänker på ledarsidorna, som alltid har budskapets
funktion. Ja även då det gäller den radio/teve som kontrollerats av samhället.
Sändningarna där har i årtionden dominerats av journalister med åsikter till
vänster på den politiska skalan, personer som alltså fört fram politiskt
korrekta värderingar. Men det nya är att de stora privatägda tidningskoncernerna
också drar åt samma håll. Förklaringen är såvitt jag förstår tidningsmediernas
ekonomiska problem. Kostnaderna för tidningsproduktionen måste minskas
drastiskt. Följden blir mindre och billigare journalistik, helt enkelt. Om du
bläddrar i DN och Svenska Dagbladet ser du direkt hur en värderande och
snuttifierad journalistik nu har slagit ut en tidigare fyllig och färsk nyhetspresentation,
som baserats på kritisk faktakontroll. De förr så respektingivande morgontidningarna
framstår numera som en korsning av
Kyrkans tidning och kvällspressen. Inte av någon av dom kan man kräva så värst mycket
djupa fakta. Mitt under det stora Metoo-bruset förra veckan lyckades både
Expressen och Aftonbladet med konststycket att fylla sina löpsedlar med nyheten
att Kicki Danielsson vrickat foten.

Metoo´s
presentation i nationella stormedia styrker min tes om hur journalistiken successivt
förvandlas till smygande åsiktspropaganda. Förstasidor och omfattande utrymme
för reportage har fullständigt dominerats av Metoo. Dag för dag. Tidning efter
tidning (och den offentligt styrda radion/teven förstås). Det ena uppropet
efter det andra har presenterats med tusentals namnunderskrifter. Och det
första uppropet har satt igång det det andra, sedan det tredje osv. Nästan
varje yrkes- eller fritidsgrupp har bidragit med långa uppräkningar av det som
kallas kränkningar. En spiral av illdåd presenteras. Stämningen påminner nästan
om fiskhandlarkvinnornas vrede under franska revolutionen. Och deras glada
utrop då giljotinens bila föll i Paris, efter beslut från revolutionens
ledning.

Jag
ifrågasätter inte att Metoo har en hård och allvarlig kärna. Vissa
män kränker kvinnor. Och i
flera fall rör det sig om mycket allvarliga övergrepp. Min undran rör däremot
journalisternas roll i denna process. Flertalet tycks svälja uppropen med hull
och hår, utan att nämnvärt problematisera uttalandena som sådana. För det
första granskas inte faktainnehållet
i de anklagelser som tusentals Metoo-kvinnor framfört. I stället citeras långa rader
av klagorop, utan utan evidens i tid, rum och de inblandades identitet eller relationer.
Värre är att brottsliga handlingar, hotfulla uttalanden, trakasserier, mobbing,
manlig jargong, svikna förhoppningar, dåliga skämt mm räknas upp huller om
buller. Men ändå alltid som samma sak, dvs som övergrepp.

För
det andra pekar mediernas Metoo med några
snabba ord ut syndabockar, dvs dom
ansvariga. Nu är det i allmänhet inte själva förövaren (oftast en man) som
hängs ut, utan personer i ledningen för den verksamhet som kränkningen närmast anses
falla under. Av flera rapporter att döma har onekligen chefspersoner varit
stötande passiva då en svår kränkning rapporterats från den utsatte. Cheferna har
påfallande ofta låtit övergreppet passera. Men detta gäller knappast alla chefredaktörer,
alla teaterchefer, alla regissörer, alla chefsläkare, alla rektorer, alla
advokater, alla körsångsledare osv. Ändå blir budskapet att det rör sig om en
nationsvid brist på ledningsansvar. För det tredje är ropen på åtgärder också problematiskt naiva.
Kommer kurser i genuskunskap, utbildning i sk normkritik eller nya
regelsamlingar verkligen att lösa problemet?

Min
kritik riktar sig alltså dels mot journalisternas vurm för ett kollektivt
utpekande av offer: nu närmast alla kvinnor. Dels mot deras fallenhet att ange
de skyldiga som en grupp: framför allt män i arbetsledande ställning. Så blir
det ofta när man inte förhåller sig kritisk till viktiga frågor, såsom faktainnehåll och ansvarssubjekt enligt ovan. Resultatet
av en oklar faktabeskrivning och en onyanserad krets av ansvariga blir att mediernas
bevakning håller låg kvalitetsnivå.

Typiskt
svenska är slutligen de åtgärder som medierna
föreslår för att råda bot på eländet. Jag har nyss frammanat en tvåhundraårig doft
av blod från Paris. Men något så drastiskt
händer förstås inte i Stockholm (lyckligtvis). De svenska journalisterna är alltför
impregnerade av kärlek till sin nästa att hårda bud inte är att tänka på. Nej,
i Sverige ser man över rutiner och regler – och går sedan vidare i tron att allt blivit
bättre. Problemet är att Metoo-förövarna mycket sällan anmäls till polisen. Därför
fångar polisen sådana sexbovar inte heller så ofta. Och om dom ställs inför
rätta dömer domstolarna ut milda straff. Så har nämligen den politiska eliten, dvs
riksdagens majoritet, bestämt att det ska vara i vårt land.

Torsten
Sandström
2017-12-09

http://anti-pk-bloggen.se

Alla språk
förändras. Människornas egna val gör att nya ord och uttryck växer fram. Detta
är naturligt. Tänk om alla idag skulle tala som Sven Jerring gjorde på på
1950-talet!

Att staten och
dess eliter försöker påverka språket är antagligen inte heller något nytt. Moderna
begrepp dyker ständigt upp i lagstiftning eller tar plats i det offentliga
samtalet. Och på sikt kanske i vardagsspråket. Frikyrkor och arbetarrörelse är
bara två exempel. Dom ger en ungefärlig bild av vad som avses ske. Men att
kyrkorna faktiskt skulle vara fria eller rörelsens ledas av arbetare är det
inte så många som tror. Det som förr kallades invandrar- eller hemspråk kallas
idag modersmål. Jag skriver alltså nu inte på mitt modersmål. Städare kallas nuförtiden
lokalvårdare eller komfortoperatörer (inom statsägda SJ). Och butiksbiträden
blir Sales Advisors. De nya begreppen är missvisande, men bottnar i en form av
välvilja. Därför måste vi kanske leva med nyord av dessa slag.

Under de senaste
50 åren har den svenska eliten lanserat ännu en manipulativ språkform. Ord och
uttryck som avsiktligt är falska tas
allt oftare i bruk. Rötterna finns enligt
min mening i den svenska socialdemokratins desperation. S-rörelsen har sedan
1900-talet början inte bara lovat förändring utan också genomfört omfattande
reformer. Men efter många år med goda (s)kördar tar under årtiondena efter 1960
det idémässiga ut(s)ädet slut. Chefsideologen Olof Palme lanserar i ett tal
1964 slagordet ”politik är att vilja” (en bok med samma titel utkom 1968):

Socialdemokratisk
politik det är att vilja förändringen därför att förändringen ger löften om
förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans åt drömmar och
visioner.

Jag tror att detta
är en vändpunkt i s-partiets historia. Det centrala är viljan, inte de verkliga
effekterna, dvs de möjliga resultaten. Fram tonar en idé om marknadsföring av
det sköna. Det gäller att lova. Men om löftena förverkligas är en annan sak.

Ett praktexempel
på Palmes förvandlingskonst är den sk Medbestämmandelagen från 1976. Flera korrekta
jurister i hans omgivning menade att den nya författningen skulle heta något i
stil med ”lag om kollektivavtal och förhandlingar”. Men Palmes vilja gick
mycket längre. Och så fick lagen ett namn som ger sken av demokrati i
arbetslivet. Sanningen är att arbetsgivarens makt inte minskade något genom
lagens regler om primära förhandlingar (innan arbetsgivaren beslutade det hon
från början önskat).

Liknande trick
har blivit allt vanligare i politikens värld. Elitens drömmar styr deras
ordval. Och följden blir att medborgarna luras ett tag tills dom inser hur
fältet ligger. Ett exempel är ordet ”nolltolerans”. Att tala om nolltolerans
mot dödfall i trafiken har blivit rutin. Ambitionen är förstås god. Men den gör
våld på verkligheten där vi vet att trafikdöd är den bistra sanningen för
överskådlig framtid. Ett sentida ord på politikers och lagstiftares läppar är
”säkerställa”. Nya regler i skolan ska säkerställa både det ena och det andra.
Föreskrifter om finansiell rapportering ska säkerställa att övertramp inte
sker. Osv. Läsaren inser att regler faktiskt inte kan förhindra överträdelser.
Möjligtvis minska. Det rör sig alltså om en ambition som borde formuleras som just
en avsikt att förhindra eller
begränsa. Men i Palmes efterföljd vill politikerna att verkligheten ska se
skönare ut. Alla vet att regler inte med automatik styr människors handlingar.

Jag menar att
nyorden har en tydlig koppling till PK-läran. Kärnan där är just att vilja väl. Altruismen tar så att säga
över sanningen. Jag menar att utvecklingen är problematisk särskilt då det rör
viktiga samhällsfrågor, såsom juridikens ord. Ett ofta använt ord från politikernas
talarstolar är ”ansvar”. Ett påstått tungt ansvar blir motiveringen till deras egna vidlyftiga arvoden
och fallskärmar. Men även detta ord sprider falska förställningar i dagens kravlösa
Sverige. Utkrävandet av ansvar kortsluts nämligen av altruism och den politiska
elitens egna intressen. Det är nödvändigt att ansvarsregler måste kopplas till
något ont, dvs till påföljder. Och här har det svenska PK-samhället fullständigt
gått vilse. Varje dag hör vi byråkrater som gjort allvarliga misstag säga: ”vi
måste se över regelverket”. Men jobben får dom ändå behålla (och andra
sanktioner blir inte heller aktuella). En landstingschef i Stockholm skriver
ett rekorddyrt avtal om upphandling av sjukvårdsmateriel, men blir ändå kvar på
sin välavlönade position. Ett kommunalråd i staden med samma namn avgår
självmant pga sexuella övergrepp mot kvinnor i underordnad ställning på jobbet,
men förefaller trots detta kunna utlösa en avtalsfallskärm på 5 miljoner
kronor.

Juridik och
politik får inte bli en lek med ord. Rätten är till för att styra människor för
samhällets bästa. Ordvalet måste dämpas och formas med realism. Och hårda
påföljder måste tyvärr utmätas i grava fall. Juridiken erbjuder idag väl avvägda
lösningar som är rimligt effektiva. Men med obalanserade ideal för ögonen (i
stil med politik är att vilja) är risken
stor att den som felar tar hem spelet och Sverige går vilse. Förvisso är ett stort
mått av medmänsklighet nödvändigt. Men det är ändå samhällets resultat som
räknas. Jag vill slutligen påminna om Deng Xioaping´s kritik mot en politisk
vänster som kört av vägen, ned i slagordens dike: det spelar ingen roll vilken
färg katten har, bara den fångar råttor.

Torsten
Sandström
2017-12-01

http//:www.anti-pk-bloggen.se

En svensk politisk elit vässar klorna….

Kärnan i den politiska korrektheten är altruism, dvs kärlek
till medmänniskorna. Detta är utan tvekan en bra grund. Men det är svårt att
bygga en livsfilosofi på en enda princip, en tanke om den goda handlingen, i
stil med Konfucius vision om att agera mot andra som man själv vill bli
behandlad (principen återkommer för övrigt senare i juden- och kristendomen).
Läsaren undrar kanske: varför duger inte en enda bra princip?

Det enkla svaret är att verkligheten är alltför komplicerad
för att kunna trängas samman i en enda dimension. Tänk exv på förhållandet man
och kvinna. Kan man säga att den svenska feminismen gäller kärlek till människorna?
En princip om jämställdhet gör det kanske, dvs att människor bör behandlas lika (socialt) oavsett
kön. Den idén gillar jag. Men feminister nöjer sig inte med likhet, utan vill
något mer. Dom vill gå längre och vill bekämpa det dom uppfattar som
härskarstrukturer, dvs yttringar av manlig makt. Denna kamp mot männen som
kollektiv är enligt min mening föga kärleksfull. Trots att det finns mängder av
manliga handlingsmönster – såväl hårda som mjuka – klumpas alla män samman och
förs på rad till skamvrån.

Ett endimensionellt tänkande är otroligt medryckande. Därför
blir slagord av detta slag ofta framgångsrika. Allt blir nämligen så enkelt då man
favoriserar det vita och väljer bort det som är svart. Tankar om goda
gudomligheter som kämpar mot onda djävlar, jättar, troll osv är urgamla. Inom
den antika grekiska filosofin talar man om dialektik, dvs att begrepp ställs
mot varandra i förhoppningen att kunskap ska kunna sökas. Marxismen har tagit
sig an denna vision och presenterar en spiralutveckling klass-mot-klass, där
målet är det klasslösa samhället. Som teknisk-ekonomisk modell har förmodligen Marx´
tanke om två poler vissa samhällspoänger. I och med sitt partibyte förvandlar Gudrun
Schyman klasskamp till könskamp. Och Per Gahrton träder fram som
miljötalibanernas främsta mulla. Båda dessa en-frågerörelser har mycket
gemensamt. Den tvåpolskamp som dom förespråkar sker häpnadsväckande nog på ett
mångfacetterat naturvetenskapligt fält (biologi, miljö och kosmos), ett område med
tydliga sociala kontaktytor. I denna komplexa struktur framstår rörelsernas
paroller som förenklade och ofta enögda.

Strukturalism är ett samlande vetenskapligt begrepp på
mönster i samhället. Det gäller ett spänningsfält, som inte syns med blotta
ögat, men som ovanifrån styr individerna liksom marionetter i en dockteater.
Det är enkelt att förstå att sådana osynliga mönster inte går att bevisa
vetenskapligt. Men de kan ha ett avsevärt pedagogiskt förklaringsvärde, förutsatt
att strukturen baseras på ett antal variabler som är väsentliga för det problem
som ska analyseras. En struktur med enbart två nivåer som står mot varandra
blir emellertid alltför naiv. Det blir kvasivetenskap. Fram träder
söndagsskolans bildvärld där det goda segrar över det onda.

Även PK-läran har anammat denna svart-vita dialektik. Där
ställs kollektiv mot varandra, dom
utsatta mot förtryckarna, kvinnorna mot patriarkatet, i-länder mot u-länder,
miljökramare mot klimatförnekare osv. Visst är det behändigt att betrakta
världen svart-vitt, men oj vad färglös verkligheten blir. Den blir suddig och ibland
falsk. Då många nyanser räknas bort blir du och jag antingen förbrytare eller
offer. Alltså antingen skyldig eller skuldfri. Meningen är att vi måste rätta
in oss i ledet.

Även en person som faktiskt haft möjlighet att påverka ett
skeende kan genom att placeras i ett kollektiv förvandlas till ett offer, hur märkligt
det än kan verka. En tjej som med öppna ögon hoppar i säng med en demonregissör,
i den brustna förhoppningen om en teaterroll, blir ett offer till 100 procent (och inte bara förslagsvis till 50). Offer kan ibland även en kille bli som kastar sten mot ambulanser och
polisbilar – nu i ögonen hos den journalist som berättar om stenkastarens tragiska
bakgrund och det utsatta kollektiv personen ifråga tillhör.

Märkliga scenarier gestaltas nämligen om du sätter på dig
svart-vita glasögon. På så vi blir det politiskt korrekta tänkandet en fara för
samhället.

Torsten Sandström
2017-11-23

http://www.anti-pk-bloggen.se

Fråga:

”Guillou: Vågar
inte längre krama kvinnliga bekanta” (Rubrik från SvD
2017-11-20 i #MeToo-debattens svallvågor)

Doktorn svarar: Krama dina manliga vänner i stället, det är helt politiskt
korrekt.

Många väljare tycker nog att politik ska röra hårda fakta.
Lagar, skatter och samhällets organisation osv. Annars ska människorna själva
få bestämma. Alltså lämnas ifred från onödiga utspel ovanifrån, pekpinnar som folket själv tvingas bekosta via skattsedeln.

Men för var dag blir det tydligare att svenskarna påtvingas tomma
budskap från den politiska eliten. Dvs ord som bara inger förhoppningar.

”Vårt land ska vara en
ledande och inspirerande kraft i världen. Där vi sluter klyftor och
förverkligar de löften om frihet vi ställt ut till våra barn. Där vi investerar
gemensamt i människor och miljö, i kunskap och konkurrenskraft, i trygghet i
nuet och hopp inför framtiden.” (Den svenska regeringens hemsida 2017-11-19)

Citatet ovan illustrerar hur politik i PK-samhället alltmer blir
en predikotext. Utan att några verkningsfulla beslut fattas så uttalar den
politiska eliten vackra ord. Alltså ord utan tydlig substans. Och allt sker i
stor stil med många närvarande. Högtidliga tal och ceremonier. Medierna agerar
kyrkovärdar och ser till att alla får reda på det som påstås hända.

Häromdagen
restes ännu en ”social pelare” i Göteborg. En stor del av staden stängs och
skolorna hålls stängda. En vacker gest från EU:s Bryssel? Någon juridisk effekt
har pelaren inte. Samtalet kring pålen ska fortsätta, som statsministern själv säger.
Ord som dessa lugnar kanske och inger förhoppningar. Men de ändrar just
ingenting. De duger bara att be och dansa kring.

Dans kring en totempåle är som alla vet inget nytt. Men i Göteborg år 2017 framstår spektaklet som bisarrt. Vålnader från förr kallas fram. Några blir hänryckta. Antagligen har smarta beteendevetare räknat ut att magi funkar än idag…

Torsten Sandström
2017-11-19

http://www.anti-pk-bloggen.se

Som jag skriver i bloggen 2017-10-27 finns det folkrättsliga
konventioner om utlänningars rätt att vistas i Sverige. Vårt land har anslutit
sig till dessa mellanstatliga regler. Konventionerna ger varje stat en avsevärd
frihet att genom lagstiftning begränsa rätten till invandring. Om jag nu bortser
från EU-invandare (som har omfattande uppehållsrätt) så ger den nuvarande
utlänningslagen en invandrare ingen absolut rätt till uppehållstillstånd, utan
endast en tidsbegränsad rätt. Domstol prövar ytterst rätten till permanent
uppehållstillstånd.

För sådant tillstånd måste kvalificerade skäl vara på plats,
skäl av det slag som utlänningslagen räknar upp.

Juridiken är alltså tydlig i huvudsaken, dvs att uppehållstillstånd
ska meddelas tidsbegränsat. Var och en har förstås moralisk frihet att tycka
annorlunda, exv att invandringen ska vara fri. Men bakom utlänningslagen står
en majoritet i riksdagen och beslutet är alltså fattat i demokratisk ordning. Frågan
om tidsbegränsning av invandring till Sverige är med andra ord fullt klar juridiskt sett.

Rätt till fri invandring är en moralfråga.

Nu lämnar jag juridiken och försöker mig på en moralisk
diskussion om det bör vara fri
invandring till Sverige. Ganska många svenskar tycker nog det. Men ännu fler
vill – av de politiska opinionssiffrorna
att döma – se en begränsad invandring. Ingen av dessa ytterlighetspositioner är
korrekt i moralisk mening. Visst kan idén om ”allas lika rätt” sägas tala för
en obegränsad frihet om man enbart ser saken i den enskilda invandrarens
perspektiv. Men det jag skriver i bloggen 2017-10-28 mynnar ut i att
likhetstanken slirar då den ställs mot andra individers behov eller intressen. Inte
heller någon överordnad likhetsprincip ger alltså besked om hur vi bör tänka
moraliskt i frågan om invandring.

Därför måste man föra ett öppet samtal om rätten till
invandring. Frågan om en öppen debatt är som bekant känslig. Flera av riksdagens
ledamöter menar att bara ett ifrågasättande av fri inflyttning är förbjudet. Här möter vi med andra ord ett av många svenska tabun.
Men sedan majoriteten i riksdagen år 2016 snabbt och radikalt ändrat
utlänningslagen och infört en huvudregel om tidsbegränsat tillstånd förefaller
det som de etablerade partierna anslutit sig till SD linje i tillståndsfrågan. Därmed
inte sagt att dom delar SD:s allmänna invandringspolitik. Men min poäng är nu
att de etablerade partiernas omsvängning gör att en öppen debatt om fri invandring måste anses
tillåten – av riksdagsmajoriteten som det förefaller.

En öppen diskussion förutsätter en vilja att argumentera
sakligt och framför allt en beredskap att lyssna på motsidans argument. Här har
som nyss nämnts PK-profeterna mycket att lära. Dom har – åtminstone fram till
ändringen i utlänningslagen – enligt min mening agerat enögt och kallat SD:s
linje för fascistisk. I och för sig finns det en ganska bred grupp inom SD som (lika
trosfast) baserar sitt motstånd till invandring på fördomar av olika slag mot utlänningar,
främmande religioner mm. En bra moralisk diskussion måste alltså föras på en
väg mellan dessa två dogmatiska ståndpunkter, mellan PK:s altruism och
motståndarnas förutfattade negativa mening.

Hållbarhetsmodellen som bas för en öppen bedömning.

Ett öppet resonemang blir svårt. Men ett möjligt verktyg är den något oklara tankemodellen
om ”hållbarhet”. Om jag förstår den rätt gäller det att finne en lösning som är
hållbar i relationen mellan en viss aktör och dennes omgivning (utomstående
intressenter). Modellen används numera ganska ofta i progressiva kretsar för
att styra en bedömning av vad ett företags miljö (i vidsträckt
bemärkelse) bör orka bära i påfrestningar. Bedömningen avser då inte bara
klimat, utan även etiskt handlande i allmänhet. Modellen är generell och bör kunna tillämpas även på en nations hållbarhet. Invandring är nu den aktuella påfrestning som ska prövas på svensk nivå. För att undvika missförstånd vill
jag framhålla att jag inte ser invandring eller invandare som något ont, något
som jämställs med försurning, skadlig rök ed. Jag vill testa om tankemodellen
om hållbarhet, som är på väg att etableras,
kanske kan brukas vid en förutsättningslös prövning för och mot en fri invandring.
Det svåra är att bestämma om och när ett argument för eller mot hållbarhet är
sakligt eller inte. Men i modellen prövas redan idag klimatpåfrestningar mot
utsläpp, låga löner i u-land mot stora vinster hos ägarbolag i i-land osv.
Argument för och mot en viss företeelse prövas alltså mot varandra. Utfallet av
prövningen är knepig och inte alls fri från individuella värderingar.

I mitt blogginlägg 2017-10-28 illustreras svårigheten genom intressekonflikten
mellan ett flyktingbarns placering i en viss skola i kris mot redan befintliga
barns studiesituation i samma skola. Problemen till trots vill jag ändå
försöka. Jag tror att en diskussion för respektive mot kan vara bra för
förståelse av hållbarbetsproblematiken. Läsaren kommer att se att argumenten
a-d nedan ställs mot varandra. Kanske kan en helhetsbedömning göras? Eller är
det bara en dröm?

Sakliga argument för fri
invandring.

a. Altruism: svaga på
flykt bör ges skydd. Argumentet är gott och tungt. Anser du att argumentet
alltid är tillräckligt blir en fortsatt hållbarhetsprövning överflödig. En
öppen diskussion medför att ett altruistiskt argument i princip måste kunna
prövas, dvs motsägas.

b. Nationens behov av
arbetskraft. Ofta sägs det att svenskarnas framtida pensioner är beroende
av ny arbetskraft utifrån. Ibland hänvisas till positiva effekter av efterkrigstidens
invandring till Sverige. När det gäller inträde av välutbildad arbetskraft
verkar argumentet tungt.

c. Nationens
ekonomiska utveckling främjas. En större befolkning ökar Sveriges
ekonomiska potential. Många ungdomar kan skolas och bli framtida kuggar i ett
samhälle med en åldrande befolkning.

d. Kulturell
utveckling, religion mm ger mottagarnationen positiv drivkraft. Många
nationer har historiskt gynnats av invandring. USA är ett gott exempel. Även
för Sverige har ut- och invandring gett dramatiska bidrag av positivt slag. En
”mix” ökar den kulturella potentialen och förståelsen mellan människorna i en
nation, något som exv syns i ny litteratur, film, musik och kokkonst.

Sakliga argument mot fri invandring.

a. Välfärdsrisker med
invandring. Även om välfärden håller hög nivå i landet syns flera sprickor
i den. Det är kris på bostads- och (delar av) arbetsmarknaderna. Även i skolan
och sjukvården. Polis och kriminalvård är också överbelastad. Alla krissymptom
beror självfallet inte på invandring.
Men invandring spär på redan existerande problem.

b. Arbetslöshet och
bostadsbrist. Till skillnad från
1950-talet måste i nutidens Sverige en inflyttare ha skolutbildning för att få
jobb. Utfallet av 2015 års flyktingvåg har inneburit att omkring hälften av de arbetsföra
fortfarande står utanför arbetsmarknaden. Det verkar som om många av dom går
mot en framtid med permanent bidragsförsörjning. Det offentliga
pensionssystemet riskerar därför också att gå rejält back på sikt. En
omfattande invandring resulterar även i usla boendeförhållanden på en marknad
som sedan länge är krisartad (i de större städer där jobb finns att söka).

c. Nationens
ekonomiska utveckling påfrestas. Många pensionärer och sjuka har idag en
svår sits med låga pensioner och långa vårdköer. Mot detta kan dagens invandring
ställas, som kostar skattebetalarna många miljarder årligen. Integrationen av
de nyanlända fungerar dessutom dåligt. Och det framtida pensionssystemet knakar
som sagt i sina fogar. Det sammanlagda resultatet ser ut att bli ökade
samhällskostnader, dvs högre skatter, inom överskådlig framtid.

d. Kulturell
utveckling, religion mm skapar konflikter. Vi ser i dagens Sverige några
negativa effekter av nya kulturinfluenser. Tydligast syns detta i en huvudsakligen
importerad klan- och gängkultur, som resulterar i kriminalitet (kvinnomord, könsstympning,
skjutningar mm). En tendens till kvinnlig instängning syns även tydligt inom en
viktig grupp av invandrare (dvs dom bakom slöjor och hemmets dörrar). I Sverige
är den officiella inställningen att gå det nya tillmötes. Blå-gul nationalism
motarbetas däremot (frånsett sportens värld). Allt detta skapar irritation och konflikter.

Är en hållbarhetsbedömning
möjlig?

Denna rapsodiska inventering visar att en sammanvägning blir
svår av de motstående argumenten a-d. Hållbarhet rörande invandring är i grunden
problematisk att kvantifiera. Vilka faktorer är egentligen att se som för- och
nackdelar i samband med inflyttning? Hur stora är de positiva respektive negativa
effekterna? Och är det möjligt att över huvud taget väga olika argument mot
varandra? Normalt blir följden att man måste lita på experter. Men forskare är
ibland mycket osäkra samtalspartners. Deras politiska värderingar finns i
bakgrunden, men syns inte alltid i en logisk strukturerad rapport. Den som är
nyfiken på några av de resonemang jag framfört ovan rekommenderas läsa
nationalekonomen Tino Sanandaji´s faktaspäckade bok ”Massutmaningen” (2017).

Hursomhelst tror jag att en ambition att diskutera för och
mot måste vara ledstjärnan i all moralisk diskussion. Detta gäller enligt min
mening även den känsliga frågan om invandring. Det gäller därför att komma
ifrån PK-dogmernas svart-vita resonemang, där den utsatte alltid tar hem
spelet. Verkligheten är nämligen i allmänhet mångfacetterad. Därför är en
pragmatisk inställning till invandring att föredra. En sådan avspeglas för
övrigt i utlänningslagens huvudregel om tillfälligt uppehållstillstånd, med
undantag för en prövning av den flyendes utsatthet i det enskilda fallet. Det
öppna samtalet är vårt samhälles grundlagsfästa ledstjärna. Trots all PK.

Torsten Sandström
2017-11-07

http://www.anti-pk-bloggen.se

Det är uppenbart att inställningen till kropp och sexualitet
tid efter annan förändras i samhället. Mycket tyder på en nutida minskad
respekt för lagens gränser och en ökad nonchalans mot medmänniskorna. Grova sexövergrepp
blir alltmer ett vardagsproblem. Hur detta ska förklaras är osäkert. Men en del
pekar på att ökat mediesex, internets öppenhet, ny gängbildning och ökad invandring
kan vara skäl till att män alltoftare går över gränsen och blir brottslingar.
Mörkertalen är antagligen stora, särskilt när det gäller kränkningar som inte
når upp till det som förbjuds i brottsbalken. Det finns alltså inte bara ökad
kriminalitet utan också en sjunkande umgänges- och sexmoral, tycks det.

Ändå blir jag förvånad över svallvågorna kring det som
kallas #Me too. Fram väller hundratals kvinnor och berättar om övergrepp, som
dom utsatts för i förfluten tid. Man undrar varför dom inte gått direkt till
polisen om dom utsatts för brott? Då hade i vart fall förövaren fått sig en
näsbränna, även om brottet visar sig svårt att styrka och polisen lägger ned
utredningen. Och är det en moralisk kränkning som inträffat – alltså något icke
kriminellt – så kanske den klandervärda
mannen bort skakas om rejält? Många av dom som nyss kommit ut i media som Me
too-fall svarar att dom känt sig så förnedrade att dom avstått. Jag kan förstå
vad dom menar. Men jag förvånas ändå över hur tuffa ministrar, skådespelare,
journalister mfl visat så litet kurage i en utsatt position. Jag kan därför inte
låta bli att fundera över tänkbara alternativa förklaringar.

Vilka är de kvinnor som trätt fram under #Me too? Har dom
något gemensamt? Det officiella svenska svaret i feminismens Sverige är att sexövergrepp
drabbar alla kvinnor (och att männen som grupp bär ett kollektivt ansvar). Men
är det verkligen så? En snabb undersökning visar att Me-too-folket nästan alla
jobbar i mediebranschen. Är detta en slump? En förklaring kan vara att modiga
medietjejer vågar säga att nu är det nog. Men med tanke på att (merparten av) dom
initialt valt tystnad övertygar inte denna förklaring.

Låt mig pröva en tänkbar alternativ bakgrund till mediernas #Me
too. Vad är det som mediebranschens anställda har gemensamt? Jag kan snabbt se
flera mönster. Det är en bransch som skapar stjärnor, ibland megakändisar. Det
är en bransch med många karismatiska människor och massor av starka egon. Det är en bransch (nu filmens värld) där mannen normalt presenteras som stark och kvinnan som ljuvt svag. Det
är en bransch där stora pengar finns att tjäna. Det är en hård bransch, med korta
eller osäkra anställningsförhållanden och stora risker att hamna utan pengar. Det
är en bransch med oregelbundna arbetstider, med en hel del ledighet varvad med nattligt
dryckjom och festande. Det är en bransch där par- eller familjebildning påfallande
ofta sker inom yrket. Och inte minst är det en bransch där kontakter i
allmänhet knyts utan vanliga pappersmeriter, i stil med examina, betyg,
referenser osv. ”Förtjänst och skicklighet” och liknande grunder för jobb och befordran
funkar nämligen dåligt inom mediernas värld. Rekryteringen blir där mer
subjektiv, dvs öppen för personliga kontakter och relationer.

Genom denna hastiga branschanalys löper en röd tråd, ett tragiskt
scenario, som jag tror läsaren börjar ana. Umgänge med karismatiska chefer är
lockande. Det kan för övrigt ge ett snabbspår till jobb, befordran och bra
pengar. Den personliga relationen till beslutfattande chef blir alltså på många
vis guld värd. Det kan därför vara frestande att fjäska och flirta en del. Efter
jobbet blir det kanske fest. Den egotrippade chefen känner sig beundrad och
omtyckt. Han lovar brett och infriar mindre. Men i slutändan visar sig chefen vara
en sexmarodör. Och ännu mycket längre fram i tiden ställer kvinnan upp som
offer i # Me too.

Jag skriver inte detta för att försvara den manliga marodören.
Verkligen inte. Men jag undrar om inte offret, nu kvinnan, också bär en liten del
av ansvaret. I statsfeminismens hemland är delat ansvar aldrig aktuellt. Klasskampens
paroller har här ersatts med en tvåpartskamp mellan könen: mannen är
förtryckaren och kvinnan den utsatte – basta! Men nu måste vi skåda bortom drömmarnas
Sverige och försöka se sanningen i vitögat. Den som ger sig in i en tuff
bransch med stjärnglans och lockande belöningar på lut ska inte utsättas för kränkningar.
Men jag tycker man kan kräva att den som med öppna ögon satsar på en hård och
subjektivt färgad hantering agerar snabbt i rollen som offer och pekar ut den
manliga marodören. Att 465 skådespelerskor reagerar gemensamt nu är
förståeligt, men oj så sent.

Torsten Sandström

2017-11-10

Efter initiativ från
ungdomar, framför allt universitetsutbildade, syns sedan några decennier i
västerlandet en väckelse för Human rights. Jag tänker på Amnesty International,
Human Rights Watch och liknande organisationer. Dessa rörelser har en tydlig
inriktning på folkrättsliga konventioner, dvs mellanstatliga avtal, låt vara
att man gärna vill utvidga dom till människornas privatliv. Men någon
allmänmoralisk front verkar man inte vilja skapa.

I vårt land finns
dock en moralisk lavinfara, dvs PK-rörelsen. Här har nationens ledare, från
vänster och vidare, en tydlig ambition att bygga ett föregångsland, en
humanitär stormakt (för att använda deras egna ord). Det förefaller som
liknande yttringar inte förekommer i Danmark och Norge. Tvärtom ironiserar våra
grannar över den svenska beskäftigheten och benägenheten att lägga locket på när
känsliga diskussionsämnen dyker up. Och mycket riktigt, när Donald Trump våren
2017 skriade ”Look at what happened last night in Sweden”, med ironisk adress
mot gatuslagsmål med polisen i ett invandrartätt svenskt bostadsområde, så
träder statsminister Löfven fram och talar om felaktiga fakta. I katolska
kyrkan anses påven ofelbar. I PK-rörelsens hemland tycks detta gälla själva
nationen. Den historiskt intresserade känner en fläkt från 1600-talets stormakt, då två högt uppsatta släktingar från ätten Rudbeck menade att Troja och Atlantis på kartan en gång i tiden stod att finna i Värend respektive Uppsala.

Det är intressant
att spekulera över varför Sverige, till skillnad från grannländerna, kommit att
ägna sig åt denna moraliska fundamentalism.
Vilka historiska förklaringsgrunder finns? Frågan är svår. Men om jag
får gissa tror jag att följande bakgrundsfaktorer har samverkat till den
svenska nationens olyckliga utveckling.

1. Centralstaten Sverige. Sedan 1500-talet är Sverige en
enhetsstat. Ett folk, en kyrka och inte minst en elit (i ledningen).
Huvudstaden Stockholm är – liksom Paris i Frankrike – spindeln i en hårt sammansatt maktstruktur. Från Rosenbad styrs
landet i strama tyglar. Kommuner och landsting landet runt ställer upp (om än via
tvångslagar). Till och med många mer fritänkande skåningar, blekingar och
hallänningar lyssnar. Däremot är såväl
Danmark som Norge mer öppna för regionala opinioner. I dessa länder väcker
rösten från huvudstaden inte samma respekt.

2. Avkristnandet. Kristendomens alltmer förlorade grepp
om folket har skapat ett vakuum. Många ledare vet att en ideologi är guld värd
om en organisation ska styras smidigt. PK-läran fyller i Sverige det trosvakuum
som uppstått. Rättare sagt en ny mer utslätad lära ersätter de gamla nötta dogmerna.
Men med förvånansvärd kraft har den nya väckelsen spridit sig. Delvis har det
att göra med vänsterns kräftgång. Socialdemokratin har tvingats lämna
klasskampen för att i stället satsa på PK, en lära där Sverige står som
förebild för världen. Många andra partier har anslutit sig till rörelsen. Även en
stor grupp av landets journalistkår har tagit tjänst inom PK. Inte bara dom som
står nära staten, dvs journalister från SR och SVT, utan även anställda på många
andra media. Alla inser att den nya ideologin har fått en extremt kraftig genomslagskraft
i Sverige. Men i våra grannländer går avkristnandet mer sakta. Och drivkraften
hos den politiska eliten där att satsa på en ny morallära har således blivit svagare.

3 Näringslivets struktur. Sverige är Nordens främsta industristat. Här
dansar stat, näringsliv och fackföreningar i nästan samma takt. Dansen kallas ”Den
svenska modellen” och är signerad av det statsbärande s-partiet. Och musiken dirigeras av en stark (offentlig) byråkrati. I en på så vis centralreglerad
arbetsmarknad, med starka vänsterpolitiska organisationer, blir grogrunden för en
ny PK-moral god. Även om några stora företag finns i grannländerna, så har där
näringar som handel, energiutvinning, jordbruk, fiske od stor betydelse. Det
betyder mer spridda och glest besatta arbetsställen, något som försvårar en spridning
av nya moralbudskap. Det bestående rubbas där inte så enkelt.

4. Krigserfarenheter. En flerhundraårig fred har vaggat in
Sverige i naiva drömmar. Man tror att ondskan går att avtala bort. Den kommer snart
att upphöra. Till dess behövs bara ett begränsat försvar. Svenska UD satsar
2017 stort på att leda FN och tillsammans med likasinnade förbjuda kärnvapen.
Parollen ”Peace in our time” från 1938 ekar i dessa dagar från Arvfurstens
Palats. I en sådan miljö frodas förstås PK. Man drömmer om det goda Sverige i mitten av en god värld! Våra nordiska grannar är däremot mer realistiska. Med sentida krigserfarenhet avvaktar man en möjligt ond framtid och väljer positionen som medlem i
NATO. Och under tiden förvaltar man den
dyrköpta kunskapen om det lilla landets beroende. Man ligger lågt. Några danska
eller norska ambitioner att moraliskt styra världen känner jag inte till.

5. Medborgarnas beroende av det
offentliga. Välfärden i Sverige är hög. Men även hos
våra grannar. Hos oss har den ett särskilt pris, som jag ser det. Inte just i ett
superhögt skattetryck – skatterna har ungefär har samma nivå på annat håll i
Norden. Priset är i stället de svenska medborgarnas bristande självtillit och beroende
av det offentliga. Starka politiska och fackliga organisationer samt en uppsjö
av offentliga tjänstemän styr och ställer i människornas vardag. Många, många
politiker och byråkrater talar om för dig och mig vad vi ska göra och inte
göra. Tillspetsat har följden blivit ett svenskt förmyndarsamhälle. Den
enskilde avvaktar, undrar om hon ska ta initiativet och väntar till sist på råd
från ovan. Går något snett är det följaktligen samhällets fel (inte den enskildes). Att sådana medborgare enkelt faller för PK är inte att undra på. Det
som sagts under 1-4 ovan tyder på att dansken och norrmannen är mer myndig och
ser ett särskilt värde i oberoende och skepsis till det offentliga. Sådana
människor luras inte så lätt av den drömmarnas moral som PK-läran förkunnar. Och
med all kraft värnar.

Slutligen en liten fundering med skånsk vinkling.
Jag har bott många år i detta landskap, inte bara i det vänsterinriktade Lund,
utan också på landsbygden, i Göinge. På landet är röstetalen för SD och KD höga, långt över landets genomsnitt. Även om jag alls inte ser dessa partier som några framtidslösningar så tyder tendensen på att folket i Skåne inte särskilt snabbt accepterar den nya PK-moralen.
Kritik mot det korrekta märks också i det dagliga umgänget mellan människor, där högröstade skåningar
vardagligen gör utfall mot makthavare i Stockholm och andra byråkrater. Den skånska, gul-röda, flaggan vajar stolt här
och där efter vägarna. Och snapphanar ses fortfarande som positiva motståndare
till en fjärran uppsvensk elit. I Skåne samtalar folk mer fritt med varandra
och struntar förnöjt i många av PK:s egendomliga tabun av olika slag. Jag menar
alltså på allvar att en smula av dansk kultur fortfarande existerar i Skåne,
särskilt utanför de tre större städerna. Lyckligtvis.

Torsten
Sandström

2017-11-07

Sverige är ett
förunderligt land. Men ändå konsekvent. Debatten följer en gemensam linje år
efter år. ”Det är häftigt att betala skatt” säger en numera avsatt PK-profet (dagen efter att hon ertappats med kreditkortet i syltburken). Hursomhelst är det politiskt korrekt att betala skatt. Motsatsen gäller försök att
minimera skattekostnaden. Nu gäller det Leif Östling som lämnat kvar stora slantar
utomlands för att minska sin skatt i Sverige på sikt.

Ingen har ännu
påstått att Östlings placeringar är i strid mot svensk lag. I så fall är det
inte längre en juridisk diskussion som vi för. Det förefaller lagligt att göra
som Östling gjort.

Alltså rör
rabaldret kring Östling hans moral. Jag kan själv inte förstå hur han orkar
lägga ned tid på att trixa med pengarna så att skatteuttaget minimeras. Eller?
Vid närmare eftertanke sysslar kanske såväl jag som du med liknande verksamhet, om än i mycket mindre skala.

Alltså rör
rabaldret inte heller att Östlings skatteplanering är omoraliskt, utan de stora belopp som
Östling tjänat utomlands och tillåts förfoga över med lägre skatteuttag. Och
visst är summorna skyhöga, men ingen vet hur skatteutfallet egentligen blir för Östling i slutändan. Om man jämför
med en vanlig arbetare eller tjänsteman så är det ändå enkelt att förstå att
människor blir indignerade. Särskilt om man uttalar sig så stolligt som Östling
gjort på teve.

Nu dyker en
undran upp om rabaldret kring Östling i själva verket är politiskt styrd. Om
man lyssnar på LO:s ordförande K-P Thorwaldsson är det lätt att tro detta. Hans
uttalanden i fallet tyder på det, för övrigt håller det han säger samma låga
nivå som Östlings.

Om jag tillåts
fortsätta denna moraliska diskussion ytterligare ett steg så undrar jag hur den
socialdemokratiska eliten deklarerar sina inkomster i liknande fall. Jag tänker
närmast på två socialdemokrater med helgonstatus, Margot Wallström och Jan
Eliasson. Dom har båda också jobbat utomlands under ett antal år (på offentliga
uppdrag med löner som skattebetalarna indirekt har betalat via EU respektive
FN). Hur har dessa löner beskattats? Enligt paradisiska regler jämfört med svensk
skatterätt? Eller har dom båda låtit
sina toppersättningar beskattas som inkomster i Sverige? Vad vet jag?

Någon säger: kan
man verkligen jämföra Wallström och Eliasson med Östling? Okej, beloppen som
socialdemokratins två koryféer dragit in är sannolikt avsevärt lägre än
Östlings (dock skyhöga jämfört med genomsnittsväljarens inkomst). Men å andra
sidan är dom båda två stora moralister på den svenska och internationella
arenan. Man kan nästan säga att dom är oegennyttans främsta apostlar inom s-partiet.
Altruist kan däremot inte Östling kalla sig. Tvärtom kommer han från en position där man tyvärr inte förväntar sig något mer
än vanlig egoism.

Så vad ska man
tycka? Vågar jag sticka ut hakan och undra om det trots allt inte är moraliskt bättre
att vara genuint girig, än påstått osjälvisk?

Torsten
Sandström

2017-11-05

Denna bild från SvD 2017-11-06 får fungerar som en vinjett till mitt kommande bloggtema om Feminism vs jämställdhet. När jag får tid ska jag närma mig detta getingbo. Från Lunds universitet finns minnsan en hel del att berätta…

Stort tack till SvD:s tecknare! Läs Ivar Arpis två bra artiklar om hur den svenska statliga genusvetenskapen försöker (?) ta över den fria utbilningen/forskningen/meningsutbytet:

https://www.svd.se/sa-blev-genusvetenskap-overkyrka-i-lund
https://www.svd.se/genusvetenskapen-tar-over-svenska-universitet

Hej! Mina tankar om PK har gamla rötter. Denna artikel är från Svenska Dagbladet 18/2 2004. Som profetia är den kanske inte så vass. Men som kritik av trosläror bättre…

Syna Görans glada budskap
https://www.svd.se/syna-gorans-glada-budskap

Det
klassiska demokratiska idealet från antikens Aten är folkligt styre direkt från platsen där fria
män samlas (kvinnor och slavar saknade rätt). Av praktiska skäl utövas numera
demokratin genom folkomröstningar och framför allt allmänna val.

Det tidiga
1900-talets svenska mål blir på så vis den lyssnande politikern. Dvs en person
som lägger örat mot marken och avlyssnar folkliga rörelser. Till bilden hör
givetvis opinionsbildning från partierna, dvs annonser som betalts via
medlemmarnas avgifter till partiet. Allt som allt en politik med rötterna hos
folket. Folket är basen och politikerna toppen i demokratins tempel.

Men så ser det
inte längre ut i Sverige. Man kan säga att templet nästan vänts upp och ned.
Hursomhelst försöker en framväxande politisk elit befästa sin topposition och
göra sig alltmer oberoende av folkliga opinioner. Främsta företrädarna för den
nya utvecklingen är vänstern. Detta är knappast förvånande. Deras folkliga stöd
har under de senaste 50 åren dalat rejält.

I viss mån kan
man säga att vänstern tagit lärdom av österlandets kommunism. Stalin och Mao
visste verkligen hur folket skulle dompteras. En partiapparat med ungdoms-, kvinno- och barnorganisationer.
Pravda hjälpte till. Hemlig polis, jurister och många andra myndigheter
verkställde ledarens och partiets våldsmakt. Vi ser delar av mönstret i
Sverige, men naturligtvis inte den fruktansvärda repressionen. Här används
smartare metoder.

Hur lyckas
politikerna i vårt land klamra sig fast vid makten? Viktigast är förstås en
gammal beprövad metod: att köpa röster med penningbidrag. Redan i Aten praktiserades
metoden. Och även om romerska kejsare inte var demokrater så excellerade dom med
bröd och skådespel. För den svenska vänstern är bidrag paradnumret. Och
motsidan svarar med att genomföra riktade skattesänkningar. Men det finns nya mönster
med mer raffinerad styrning från elitens sida.

1. Partistöden. Dvs offentliga bidrag som finansierar
de etablerade politiska organisationerna. Även deras underorganisationer får
offentlig penningstöd (på annan väg).
Och stöd ges till organisationernas tidningar. Partierna gör sig på så
vis ekonomiskt oberoende.

2. Utnämningspolitiken. Genom att politiker utses till chefer
inom olika myndigheter ges betrodda personer reträttposter (som landshövdingar,
ambassadörer mm). Att en statsministers fru blir VD för systembolaget är förstås
ingen slump. Dessutom kan de befordrade ofta hjälpa sina moderpartier att få
politiskt utrymme från sina nya positioner. Och på så vis verka för att
uppstickarrörelser hålls ned.

3. Nomineringsväsendet. Detta är en variant av den som nyss
nämnts. Men nu gäller det vilka personer partierna släpper fram till politiska
uppdrag i de egna organisationerna. Även här syns eliterna. Ofta är det
familje- och vänskapsband som gör att en person träder fram mot det politiska
rampljuset. Familjer med namn som Åsbrink, Ohlin, Heckscher, Bildt, Söder,
Nuder mfl spikar upp sina vapensköldar i den offentliga maktens korridorer. Mönstret
syns även utomlands, framför allt i USA. Men de politiska familjernas eliter
kan hotas av ekonomiskt starka uppstickare. Därför kräver den hotade eliten s nya
mekanismer för styrning.

4. Myndighetsreklamen. Under de senaste 10-20 åren har detta
blivit ett vasst vapen. Skattebetalarnas pengar används för propaganda, helt
enkelt. Universitet och högskolor talar om hur bra utbildning dom ger (främst
bland annonsörerna står dom som är tämligen mediokra). Vidare berättar försvarsmakten
hur dom håller landet fritt. Systembolaget (statsägt) hur dom främjar
nykterheten. SIDA hur dom frälser världen. Kyrkan hur dom helgar Jesus i landet (Svenska kyrkan har en
halvoffentlig ställning). Boverket hur deras regleringsiver förbilligar byggandet. SJ berättar om
hur tågen går i tid. Osv. En god del av denna propaganda är inte direkt
partipolitisk. Men den visar att Sverige är bra och ger på så vis gott stöd åt
den politik som eliten önskar.

5. Almedalsjippon. Detta är en särskild variant av
föregående punkt. Den knyter också an till följande punkt. En årlig
samlingspunkt väljs ut för detta propagandafyrverkeri. Främst tycks partierna
vilja visa att dom finns till. Stora delar av myndighetssverige deltar också i
ceremonin (dom vågar inte vara frånvarande). Platsen där riterna utspelas råkar
vara en vänsterikons ideala sommarvistelse (något som ofta framförs i olika
hyllningar). Efter veckan i Almedalen uppstår en tomhet, ett vakuum, vad var
det som egentligen hände? Tomheten är befogad.

6. Public service. Staten och partierna har sin egen
propagandacentral, SR och SVT. Förvisso ägs dom av en stiftelse, men i
ledningen syns många partiföreträdare och betrodda från närstående
organisationer. Verksamheten kostar omkring 8 miljarder årligen. Den betalas
genom tvångsavgifter (också från dom som bara lyssnar/ser på andra mediebolags
program). Även om en särskild nämnd håller koll på journalisternas göranden är
det allmänna omdömet att åsiktsbildningen är vänstervriden. Elaka tungor talar
om Sveriges Pravda. I vart fall verkar vänstern mycket nöjd, dom påstår nämligen
aldrig motsatsen! Och genom att erbjuda populära nöjes-, tävlings- och våldsprogram
så håller de statskontrollerade bolagen småfolket lugnt. Även om hyllningskören
gärna vill jämföra SR/SVT med BBC – som jag också följder nära och anser avsevärt
mer stringent och oberoende i sin praktik – talar vi om en svensk
propagandalösning av rang.

7. PK-service. Detta är den senaste och mest kostnadseffektiva
metoden. Nu gäller för det första att slå fast en politisk dogmatik, som är
lättillgänglig och lockande. Här kommer PK in i bilden. I och med att PK är ”vänster
light” går den hem över traditionella partigränser. För det andra måste dogmerna
basuneras ut via media av olika slag. För det tredje måste dogmerna genomdrivas
utan prut, genom hugg och slag mot oliktänkande. Genom att kalla kritikerna för
mansgrisar, fascister, klimatförnekare mm så vill PK-läran bli ensamma på den
moraliskt-politiska scenen. Public service och andra media ställer gärna upp.
Och många journalister agerar legosoldater (delvis i kraft av att jobben i
branschen sinar).

Slutsatsen blir att en omfattande förändring skett
i den svenska demokratins tempel under bara de senaste 50 åren. Eliten har med
stor uppfinningsrikedom steg efter steg minskat det folkliga inflytandet genom
olika mekanismer, som gjort att personer i templets topp alltmer kan manipulera
kåren av väljare i templets bas. Metoderna har tydliga inslag av propaganda.
Men även av opportuna familje- och partiallianser. Och framför allt genom utvecklingen
en gemensam, nationell, ideologi, som tillåts överskrida gränsen för
vänster-höger, nämligen PK-läran. På så vill eliten förmå oliktänkande att
rätta in sig i ledet, så att högstämda ord även i fortsättningen kan proklameras
från tempelbyggnaden.

Torsten
Sandström

2017-11-05

Bilden nedan är från Stockholms tunnelbana hösten 2017

Är det någon som känner sig tryggare efter år av nedrustning? Politisk propaganda!

Jag ska nu
diskutera ett ämne som är känsligt pga det höga tonläge och de dimridåer som PK-läran
använder sig av. Politiker och media förkunnar nämligen dag efter dag ”att
människor har lika värde.” Jag tror nästan alla utan närmare funderingar
skriver under. Men är uttalandet verkligen sant i vetenskaplig mening. Utan att
vara skolad i filosofi vill jag försöka kort utreda om och hur mänsklig likhet kan
bestämmas. Jag diskuterar därför fyra olika
principer som besvarar frågan om vi är lika. Det finns säkert fler angreppsätt.

Är människor lika socialt sett?

Detta problem är
enklast att klara av. Sedan urminnes tider har olika sociala skikt funnits i
alla samhällen. I Sverige finns rika, fattiga samt människor med en ekonomi
mitt emellan. Vissa människor har omfattande utbildning, dom flesta är bra skolade, medan ganska många
halkar efter. Om man fortsätter på denna väg ser man skillnader i språk, boende,
hälsa, religion, kultur mm. Existensen av olikheter av detta slag kan inte
förnekas. Dom är ett faktum. Ingen lagstiftning förbjuder dom. Givetvis får var
och en tycka illa om sociala skillnader (såsom PK-läran förkunnar). Och många,
många juridiska normer syftar följaktligen till att upphäva – eller begränsa effekterna
– av en social skiktning.

Är människor lika i biologisk mening?

Problemet är något
mer svårhanterligt. Men modern forskning om människans gener/DNA-system hjälper
oss fram till ett svar. Människans DNA är som bekant delvis gemensamt med andra
biologiska varelser. Men homo sapiens gener är delvis unika, exv på så sätt att
enbart människor kan avla barn tillsammans. Trots denna unicitet finns det smärre
DNA-skillnader mellan olika grupper av människor, något som syns i hudfärg,
hårfärg, längd, muskelsystem, ögonform, tålighet avseende intag av födoämnen mm.
Tidigare sågs dessa etniska gruppskillnader som ”raser”, ett ord som makter i
historien (kolonisatörer, nazister mfl) allvarligt missbrukat. Men även vissa etniska grupper vill gärna själva markera en egen
gemenskap, såsom gruppen judar inom staten Israel, där även araber är
medborgare. Jfr även samer, inuiter och stammar av indianer i exv Nordamerika. På
så vis balanserar etnicitet mellan biologi och (social/religiös) kulturgemenskap,
men lutar enligt min mening i grunden åt gen/DNA-hållet.

En skillnad som
däremot inte kan från kännas en biologisk kärna är människans kön, med skillnader
i kroppsliga organ, hormoner mm. Olika sexuella preferenser utesluter inte att
biologiska skillnader finns mellan människor, även om PK-lärans feministiska
gren påstår att det enbart rör sig om sociala differenser. Här talas således om
att människan ”väljer” sitt kön. Att detta emellanåt sker medför dock inte att
biologiska skillnader mellan män och kvinnor upphör. Enligt min mening resulterar
biologin hos mannen och kvinnan att det blir enklare för oss att förstå varför
män i ett mångtusenårigt biologiskt perspektiv tenderar att bete sig aggressivt och kvinnor omvårdande.

Har människor lika juridiska rättigheter?

Här kan ganska klara
besked ges. Det svenska ståndssamhället ville se människor som olika, såsom tillhörande
grupper med skilda funktioner och olika rätt i samhället. Övergången till en marknadsekonomi
under 1800-talet innebar därför en revolution. Alla män ansågs ha lika rätt att
ingå avtal. Men kvinnor hölls länge utanför. I starten var dock politisk rösträtt inte lika ens för alla
män, utan graderades pga ekonomisk ställning. Idag är det bara barn som inte
ges lika rätt som andra samhällsmedlemmar att sluta avtal eller rösta. Och från
full rösträtt i Sverige undantas förstås utlänningar.

Som redan antytts
finns en vattendelare mellan offentliga
rättigheter och privata. Mot det
offentliga Sverige har alla myndiga svenska medborgare samma juridiska rättigheter.
Utlänningars ställning är däremot prekär. Detta avspeglas i grundlagen, 2 kap Regeringsformen (RF), se om RF och utlänningslagen i min blogg
av den 26 oktober 2017.

Privata
rättigheter knyts antingen till kontrakt eller till status. Att endast en svensk eller utländsk avtalspart
har rätt till avtalsprestationen ifråga – och inte en utomstående – är tämligen
självklart. Lika tydligt är att den som har status av förälder eller arvinge
har rättigheter, som inte tillkommer personer med annan ställning. Slutsatsen
blir således att man inte alls kan säga att alla människor i Sverige har samma juridiska
rätt.

Har människor lika värde i moralisk
mening?

Nu blir det riktigt
knepigt. Enligt PK-lärans katekes är svaret givet: alla människor har lika värde. Mot bakgrund av vad jag nyss skrivit måste
PK-svaret baseras på en moralisk princip, och inte rätt i någon av de
betydelser som nyss nämnts. Som moralisk utsaga är PK:s lösning sympatisk. Jag
skulle dock själv hellre säga att lika värde är en rimlig presumtion, dvs något
som gäller om inte annat kan påvisas.

Läsaren undrar:
vad menar du? Jag menar att det finns ett antal mer eller mindre självklara situationer
då jag inte godtar principen om personers lika värde. Att jag har juridisk rätt
att sluta avtal med den jag önskar är en del av den kontraktsrätt som nyss
nämnts (så argumentet saknar bärkraft här). Men även i vänskapsrelationer måste
var och en själv tillåtas bestämma vem man vill umgås med. Jag kan som privat individ vägra att ha med X
att göra på grund av att jag tycker att X är osympatisk, en tråkmåns, ofta blir
full, har dålig andedräkt osv. Jag måste alltså ibland tillåtas ställa en
persons värde mot en annans av odramatiska subjektiva skäl. Är personen en
brottsling, som gjort mig eller annan illa, framstår min subjektiva ståndpunkt som
moraliskt berättigad, anser jag. Däremot
inte om skälen innebär en diskriminering av X (märk att inget lagförbud gäller i
privata relationer).

Ett annat
exempel rör en båtolycka, som jag hamnar i. Jag måste välja vem jag först ska
rädda från drunkning: ett barn eller en åldring (en grupp som författaren själv
tillhör). Enligt min mening är det uppenbart att barnet har större värde i
denna situation. Den som tänker efter förstår att vårdpersonal ganska ofta
ställs inför liknande val.

Isolerad är principen om allas rätt enkel och god. Men i intressekonflikter mellan personer och grupper funkar den således sämre. Tänk exv på en kvinna från ett slitet svensk bostadsområde i kris. Hon har sina barn i en skola där kunskapsnivån är låg, hälften talar inte svenska och miljön är allmänt stökig. Nu kommer en politiker från ett välmående villaområde en bit bort och säger: principen om allas rätt innebär att du måste säga ja till att ytterligare flyende barn placeras i dina barns skola. Måste vår trötta kvinna svara ja?

Slutsats.

I sin påstådda godhet blandar PK-läran bort korten. Allas lika värde framstår som en självklarhet. Men det är i verkligheten en PK-slogan. Om denna isoleras som ett moraliskt påstående ställer jag,
som framgått, i normalfallet upp. Men i intressekonflikter funkar den dåligt. Den understöder PK-elitens krav mot redan utsatta grupper (ungefär som kyrkans bud förr krävde lydnad, tålamod och uppoffring). Dessutom riskerar PK-katekesen att blanda samman alla andra rättighetsperspektiv som nämnts
ovan. Och där är bilden att stora olikheter de facto gäller mellan
olika personers ställning.

Men min huvudsakliga
invändning är att PK genom dogmatiska uttalanden hindrar och kväver en saklig diskussion. Låt
motståndaren komma till tals. Lyssna även på kritiker av olika slag. Även om
dom kanske är dumskallar, så bör dom behandlas som lika värda att samtala med.

Torsten
Sandström

2017-10-28

En viktig
tankelinje i PK-läran är medmänsklighet, altruism. En annan är parollen om kamp
för individer som är utsatta (se under Om PK). Man
kan därför säga att folkrättsliga regler om human rights har blivit en av flera
förebilder, tillsammans med normer om flyktingar, asyl, barns rätt,
diskriminering mm. Inte sällan läser man
texter där normer av detta slag helt enkelt framstår som svensk lag. Alltså som
rättsregler som du och jag måste följa. Jag har på SR 1 hört en forskare från
Malmö högskola, i ett svar till intervjuande journalist vid en diskussion om
barns rätt (i en viss fråga), säga: ”tycker inte du att det måste vara en
mänsklig rättighet?” Det något impulsiva svaret tyder på att forskaren menade att
var och en avgör vad som är Human rights. Så må det vara i moralens värld. Men
om man talar om ”rättigheter” så tvingas man fundera över juridiskt
genomförbara åtgärder. Till saken hör att personen ifråga sysslade med
moralforskning (där gränsen mellan vetenskap, dvs kunskap eller sanning, och
tyckande ofta är flytande). För en allmänhet som dagligen invaggas i PK-lärans
moral om de svagas rätt till skydd blir balansgången mellan å ena sidan lag och
å andra sidan etik svår att ta ställning till. Alla som anser sig ha problem
framstår som skyddsbehövande (innehavare av rättigheter) enligt PK:s vackra normer.
Den svenska rättsordningen har en annan uppfattning om vem som lagligen ska ges
skydd.

Mot denna
bakgrund är det viktigt att i denna blogg försöka visa på hur gränsen mellan juridik
(rätt) och folkrätt dras. Vad är tvingande
rätt som du måste underkasta dig? Och vad är moral, dvs beteenden som du i princip själv drar gränsen kring? Var
och en får förstås tycka vad hon själv vill när det gäller att dra gränsen
mellan gott och ont. Men man blandar bort korten om ett moralpåstående framställs som tvingande lag, vilket ganska ofta
händer i den mediala diskussionen. Jag förstår att den juridiskt oinvigde kanske
har svårt att hänga med. Men några rättsliga konstateranden blir nödvändiga.

Moralen för drömmarnas land, PK.

Under några
decennier har den svenska socialdemokratins valresultat stegvis gått nedåt. Dom förstår att de gamla klasskampsinspirerade slagorden inte längre går hem.
Väljarna har det numera för bra och ser sig inte längre som utnyttjade
löneslavar. Man är mer bekymrade över skattetrycket än arbetsgivaren. Därför har
socialdemokratin satsat på en ny förkunnelse. Man predikar Sverige som
världssamvete, ett föregångsland, som med sina 10 miljoner invånare vill vara
en humanitär stormakt. Sverige ska från FN-skrapan i New York till bushen i
Afrika tala om för världen hur den ska styras så att alla på sikt får leva
under det välsignade tillstånd som gäller i vårt land. Den nya s-ideologin är
liksom klasskampens paroller svart-vit: världens fattiga och utsatta måste
organisera sig mot sina utländska herrar. För detta betalar de svenska
skattebetalarna omkring 40 miljarder per år (ungefär lika mycket som försvaret
eller rättsväsendet kostar).

Det som är
intressant är att vänstern lyckats finna en ideologisk nisch, som konkurrerat
ut de kristna värden som stora delar av borgerligheten dittills odlat. Hos
yngre väljare går sympati med svältande barn givetvis lättare hem än förkunnelsen
om Jesu´ liv. Allianspartierna har snabbt växlat in på spåret och anslutit sig
till tanken om Sverige som den humanitära stormakten. Numera propagerar hela
det politiska etablissemanget stöd till utsatta jorden runt. Sverige måste gå i
täten och visa att nationen tar folkrättsliga konventioner om flyktingars rätt
på allvar. Många väljare håller med, andra tycker att politikerna tar till för
stora ord. Här kommer Sveriges nya evangelium bra till pass: PK-läran. Den
vänder sig till oss alla och säger att du måste, du ska tänka solidariskt.

Svält i Afrika
och krig i Mellanöstern sätter miljoner av flyende i rörelse. Europas nationer
vrider sig i våndor. Lågkonjunktur och eurokris spär på problemen. Men Sveriges
alliansregering är ståndaktig. I ett valtal 2014 uppmanar statsministern folket:
”öppna era hjärtan”. Den nya statsministern
i s-regeringen samma år lovar gång efter annan att aldrig avvika från skyddet
för dom på flykt. Kören av politiker
stämmer in: vi måste fullfölja våra folkrättsliga åtaganden. Köerna av flyende
blir länge och längre. De flyende hör löftena från norra Europas andliga
stormakt. Men majoriteten svenskar tvekar inför massinvandring.
Opinionssiffrorna för SD stegras. Med PK som vapen angriper den politiska eliten
personer som inte vill anpassa sig. SD kallas fascistiskt. I massmedia hånas SD
för att partiet inte ställer upp för de flyendes rätt till skydd.

Den juridiska verkligheten.

Typiskt för juridiken,
eller rätten, är att motstående intressen regleras. Sällan medför krav från en
grupp att denna ges rätt att fullständigt ta hem spelet. I allmänhet ges
motsidan vissa befogenheter. Ganska ofta lindas lösningarna in i ett moln av
ord, som tycks innebära att någon grupp får något, som den alls inte får
(jurister är nästan lika bra som politiker på att vränga orden). Juridiken
försöker alltså utjämna motsättningarna mellan grupper av personer i samhället
. Därför blir rätten ett system för kompromisser. Men ändå föreskriver rätten
hårda fakta. Ytterst (genom domstols avgörande) finns det en enda korrekt
lösning. Här syns skillnaden mot moral, som förvisso kan följa ett visst
mönster (såsom PK-normerna), men i slutändan låter var och en bestämma vad som
är ont respektive gott. Att juridik och moral måste hållas isär är därför
självklart. Det gamla talesättet gäller ännu: Domaren ska följa lagen, men själv
får du tycka vad du vill.

Nu några ord om
den svenska rätten.

Folkrätt och lagstiftning. Inom folkrätten regleras avtal, sk konventioner, mellan olika
stater. Följaktligen binds i sådana fall enbart den avtalsslutande staten
gentemot andra stater som anslutit sig. En konvention som Sverige anslutit sig
till behöver du och jag således inte följa om vi inte vill. Om PK-läran vill
hävda att du och jag har en plikt att godta normen ifråga är detta en lögn.

En något annan
sak är om konventionen ifråga upphöjs
till svensk lag. Då måste vi noga läsa vad lagen själv säger om
verkningarna och vad som sägs i lagens motiv. Europakonventionen om mänskliga
rättigheter från 1950 har år 1994 blivit svensk lag (SFS 1994:1219). Men
lagtexten säger bara att konventionen ska gälla som lag här i landet. Alltså
inget om att jag och du måste lyda. Tanken är nämligen att den nya lagen måste
respekteras av svenska staten och dess myndigheter. HD säger i en dom från 2007
(Ö 4869-069.

Däremot inne- håller
konventionen inga regler som uttryckligen ålägger enskilda några skyldigheter;
än mindre föreskriver konventionen att enskilda kan vara skyldiga just att
betala skadestånd. I strikt mening kan därför skadeståndsskyldighet
inte åläggas en enskild med tillämpning av Europakonventionen, även om
konventionen utgör svensk lag

En svensk
domstol måste med andra ord följa konventionen i tvister som berör det
offentligas relation. Effekten blir att du och jag kan kräva att domstol
respekterar konventionen ifall vi råkar i klammeri med en myndighet. Men du kan
inte kräva av mig att jag följer konventionen ifall jag inte vill.

Just
nu pågår en diskussion om Barnkonventionen ska upphöjas till svensk lag. Ett lagförslag
är ännu inte antaget. Kritiken mot dess lösliga regler har varit hård från en
rad juridiska instanser (många myndigheter med PK-uppdrag är dock för!). Om
lagen antas blir effekten densamma som rörande Europakonventionen. Staten
förbinder sig att respektera konventionen. Och domstolarna måste följa den i
tvister som dom dömer. Men reglerna får alltså ingen direktverkan mellan barn
och föräldrar, utan först om en myndighet för talan mot en förälder för ett
barns bästa.

I grundlagen, dvs 2 kap i den svenska
Regeringsformen (RF), finns regler om grundläggande fri och rättigheter. Här
tals om åsiktsfrihet, yttrandefrihet, kroppslig integritet och rörlighet, skydd
mot diskriminering, äganderätt mm. Reglerna har som utgångpunkt att den
offentliga makten måste respektera dem när stat eller myndighet vill komma åt
dig och mig. Din och min relation ligger så att säga utanför RF. Jag kan
följaktligen inte kräva av en tidning att en artikel jag skrivit måste
publiceras med hänvisning till opinionsfriheten i 2 kap 1 §. Även här måste du
från fall till fall läsa om RF:s närmare verkan.

Om man rätt ska
förstå den begränsade verkan som RF har mot eller mellan privatpersoner måste
man inse att en allmän lag däremot direkt
kan reglera din och min relation. Skyddet mot diskriminering i 2 kap 2-13 §§ RF
gäller som sagt endast i förhållandet till det offentliga. Men i allmän lag kan
jag göras skyldig att låt bli att
diskriminera dig. Sådana förbudsbestämmelser finns i diskrimineringslagen (SFS 2008:567).
Lagen vill bla motverka diskriminering pga exv kön, könsöverskridande
identitet, sexuell läggning, etniskt tillhörighet, trosuppfattning,
funktionsnedsättning eller ålder. Märk att lagen enbart gäller för
arbetssökande, anställda, restaurangbesökare, affärskunder, fackföreningsmedlemmar
och i några andra kontraktsförhållanden. En kränkande åtgärd mot enskild är i
sådana fall ogiltig och förövaren drabbas av skadestånd. Inte heller denna lag
har således fullständig direktverkan mot landets medborgare. Inom familj,
vänkrets och andra subjekt – dvs utanför
lagens tillämpningsområde (se vad som nyss sagts) – saknar lagen verkan.

Vi ser alltså
hur regelsystemen lagrar sig på varandra. Det finns mer att säga. Lagen
innehåller nämligen ett antal brott som kan tillämpas på visst slag av
diskriminering. Dessa regler kan tillämpas i relationen mellan dig och mig
ifall jag agerar kränkare. Brottet hets mot folkgrupp omfattar en hel grupp av
olika kränkningar, inte bara etniskt ursprung och liknande, utan även
trosbekännelse eller sexuellt läggning. För att jag ska straffas måste (normalt
en åklagare) styrka att jag muntligen eller i skrift spritt missaktning för din
grupptillhöriget, 18:8 Brottsbalken. Liknande regler har slagits fast mot den
affärsidkare eller restaurangägare som diskriminerar någon, 18:9 Brottsbalken. Reglerna i Brottsbalken och diskrimineringslagen
innehåller alltså förbud mot mellanmänskliga kränkningar och får på så vis en
bredare och mer direkt verkan än Europakonventionen som närmast förutsätter att
en domare eller annan offentlig
tjänsteman låtit bli att ta hänsyn till konventionens uppsättning av Human
rights eller dess diskrimineringsförbud.

Utlännings rätt. Hur är det
då med invandrares och flyktingars rättigheter i Sverige? Dvs personer som brukar sammanfattas som utlänningar. Först
bör påpekas att 2:25 RF gör vissa undantag när det gäller utländska medborgares
friheter och rättigheter, på så vis att inskränkningar i utlännings skydd kan
ske genom lagstiftning. Från fall till fall måste man alltså undersöka vilket
skydd en utländsk medborgare har i RF. I motiven till utlänningslagen (SFS
2005:716) ges en allmän bild av regelsystemet (som dock nyanserats genom
Sveriges EU- medlemskap):

En ovillkorlig rätt att vistas i riket och att här
vinna sin utkomst tillkommer endast svensk medborgare. Utlänning kan icke, vare
sig enligt svensk lag eller internationellt erkända rättsregler, göra anspråk
på att i dessa hänseenden vara likställd med svensk medborgare. Häri ligger
alltså en principiell skillnad mellan medborgarskap och utlännings
rättsställning, en skillnad som icke kan avlägsnas utan att dessa begrepp får
en ändrad innebörd. Å andra sidan bör det finnas en legal reglering av
utlännings möjligheter att uppehålla sig här i riket, varigenom det stadgas
rättsliga garantier mot godtycklig behandling och i största möjliga
utsträckning ges en tryggad ställning också för utlänning. Det är
utlänningslagstiftningens uppgift att skapa ett sådant rättsskydd.

Beträffande EU-medborgare gäller som klar huvudregel att diskriminering
i förhållande till svenska subjekt inte tillåts. Detta följer av Sveriges avtal
med EU och direkt verkande EU-regler. Men när det gäller andra utländska medborgare är det viktigt att inse att konventioner
om flyktingar och asyl som den svenska staten anslutit sig till inte ger
utlänningen något skydd mot svenska
privatpersoner eller företag – skyddet sätter som framgått ovan endast press
mot staten och myndigheterna. (Märk dock att de två system mot diskriminering –
i allmän lag – som nyss nämnts kan ge skydd åt en utlänning här i landet,
förutsatt att han eller hon befinner sig i en sådan situation som lagen anger.)

EU-medborgare. En person från EU-land har ”uppehållsrätt” i Sverige tills vidare
om han eller hon är anställd, företagare eller studerande – efter 5 år blir
uppehållsrätten permanent, se 3a kap utlänningslagen. Däremot gäller för arbetssökande
med anhöriga uppehållsrätt endast under 3 månader. Och om det blir ett jobb
under tiden rullar uppehållsrätten i praktiken tills vidare, som nyss nämnts. Men
om ingen anställning blir av måste personen/personerna ifråga lämna Sverige.
Sannolikt är det tillåtet att återvända till Sverige för fortsatt sökande av
arbete, varvid ny uppehållsrätt gäller under 3 månader. Den pågående
diskussionen om tiggeri här i landet aktualiserar frågan om EU-rätten verkligen innebär att en
uppehållsrätt i Sverige gång efter annan kan förnyas för en person som de facto
inte söker arbete utan bedriver tiggeri (med korta avbrott i hemlandet omkring
var tredje månad). Tanken om skydd för arbetssökande tar enligt 3 a kap 3 §
utlänningslagen sikte på den EU-medborgare som ”har en verklig möjlighet att få
en anställning”. Enligt min mening förefaller ett system med upprepade in- och
utresor innebära ett kringgående av
EU-rättsliga regler och utlänningslagens 3 kap. I stället för en diskussion om
lagstiftning mot tiggeri vore det rimligare att svenska myndigheter inskrider
mot att EU-rätten sätts ur spel på ett så flagrant vis som idag sker på gator
och torg i vårt land. Syftet med EU har aldrig varit att skydda tiggeri.

Andra utländska medborgare. Icke-EU-medborgare måste söka
”uppehållstillstånd”, 3-4 kap utlänningslagen. Reglerna är liksom för EU-medborgare snåriga. Den som är flykting,
dvs förföljd i sitt hemland har rätt till sådant tillstånd. Att ses som flykting
är en prioriterad status. Förutsättningen är att personen känner ”välgrundad
fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk
uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet
till en viss samhällsgrupp” pga situationen i sitt hemland. Det finns även andra
grupper som värnas i utlänningslagen. Dvs personer med alternativa skyddsbehov,
varför lagen ger grunder för uppehållstillstånd med anknytning till
förhållanden i hemlandet såsom dödstraff, tortyr, ursinningslöst våld, krig, miljökatastrofer
i hemlandet. Tillståndet kan beviljas
tillfälligt, under tre år, eller permanent.

Den som saknar tillstånd ska lämna landet. Ytterst genomförs detta mot den enskildes vilja. Den som saknar rätt att vistats i landet har dock rätt till hälso- och sjukvård. Detta genom särskild lag, SFS 2013:407. Lagen omfattar inte EU-medborgare som är arbetssökande. Reglerna kan förefalla ologiska och i strid mot utlänningslagen. Det är dock praktiskt svårt att hindra sjukvårdspersonal från att utföra humanitärt arbete.

Regeringen Löfven har 2016 efter en spektakulär omvändning infört en ”tillfällig”
speciallagstiftning (SFS 2016:752) som medför att enbart kortare tillfälliga uppehållstillstånd
ska utfärdas för såväl flyktingar som andra med alternativa skyddsbehov. Ett
tidsbegränsat tillstånd får inte vara kortare än ett år.

Juridiken tar över drömmarnas
moral.

Även om regeringens omvändning 2016 måste ses som uppseendeväckande är
ändringar i utlänningslagen till följd av flyktingkriser inte ovanliga. Under senare
årtionden har nämligen en mer fri invandring ersatts av begränsande reglering –
och tvärtom. Ibland har frihetstanken varit så stor att bara själva ordet
kvotering varit förbjudet i den politiska debatten, men därefter har Sveriges gränser ändå
slutits till. Som jag nyss nämnt är detta inte så underligt. Genom juridiken försöker
lagstiftaren balansera konflikter i samhället. Skapar ökande invandring
ekonomiska och sociala påfrestningar måste dessa överbryggas genom nya regler. Då
tvingas moraliska värden ge vika.

Det nya och märkvärdiga är frontalkollisionen mellan PK-moralen och den
rättsliga verkligheten. Den humanitära stormakten Sveriges uppumpade ballong punkteras
plötsligt. I halsen fastnar de stora orden om Nationen (den lilla med stort N) som
slavisk fullföljer sina folkrättsliga åtaganden. Plötsligt blir riskerna med
ett högt tonläge synbar för alla. Sviterna efter debaclet kommer att synas
under många år, inte bara i Sveriges politiska liv, utan även i påfrestningar
för ekonomi, rättssystem och skolor. En mer pragmatisk och lågmäld politik hade
passat Sverige och invandrarna bättre. Men en återhållsam attityd är förstås otänkbar
för nationens ledande PK-missionärer.

Sammanfattande slutord.

Detta långa och ganska krångliga blogginlägg har som första syfte att
skingra dimmorna om folkrättsliga
konventioners effekter mellan dig, mig, våra vänner och andra människor. En
konvention som sådan sätter enbart press på staten, dvs lagstiftaren, att göra
något för att skydda ett intresse. Detta pga att ett avtalsslutande land i
konventionen lovar att själv åta sig göra något. Ofta ger konventionen
lagstiftaren ganska stort svängrum vid uppfyllande av ett löfte, något som den
svenska omsvängningen 2016 tydligt visar. Upphöjs konventionen till lag (såsom Europakonventionen
för mänskliga rättigheter) sätts i och med detta press även på landets myndigheter
att följa lagen, exv Sveriges domstolar då dom ska bedöma en tvist, som rör en enskild
person rättigheter under lagen, eller mao konventionen. Mellan två individer
har alltså en lagfäst konventionen ingen direkt verkan.

Mitt andra syfte är att visa att utlänningslagen
verkligen inte ger EU-medborgare eller andra utlänningar fritt inträde i den
svenska nationen. I det liberala Sverige är reglerna om invandring ändå tämligen
restriktiva – trots att alla moralister inom PK önskar motsatsen.
Utlänningslagstiftningen är också tänjbar i situationer då det svenska
samhället ställs inför svårigheter. Detta illustreras tydligt av den remarkabla
omsvängning som skett genom lagändringen 2016. Tidigare hånades Sverigedemokraterna
(SD) av alla andra riksdagspartier för att SD önskade snäva åt rätten till
uppehållstillstånd och i stället satsa på flyktingar i läger utomlands. Då skallade
ropen: SD är fascister, SD är rasister! Men under 2016 har riksdagsmajoriteten snabbt genomfört
lagregler som motsvarar SD:s förslag.
Ridån faller.

Torsten Sandström

2017-10-27

Svenska medier är fulla av
rapporter om en skola i kris. Förslagen om åtgärder är många. Politiker och
skolfolk jobbar hårt med att formulera planer om hur skolan ska räddas och återfå
sin forna kvalitetsställning. Men huvudproblemet är att de som vill agera
trädgårdsmästare samtidigt har intagit bockens roll under många år. Man litar
inte på vetenskaplig kunskap och beprövad skolerfarenhet, utan flyr in en
drömmarnas värld där vanliga PK-ideal härskar. Som jag ser det är krisen inte
så svår att förklara, även om orsakerna är många och deras inbördes betydelse
svåra att ranka. Här ska fem huvudskäl till skolkrisen lyftas fram.

1 Skolans kommunalisering. Göran Persson stordåd från 1991 att låta kommunerna
ta över skolan från staten framstår idag som ett fatalt misstag. Att överlämna
skolan, den viktigaste framtidsinriktade samhällsfunktionen i landet, till
lokala politiker har visat sig vara en katastrof. Detta syns inte främst genom
sparsamhet med utbildningsanslagen, utan framför allt i många kommunalpolitikers
bristande kompetens att förstå inlärningens förutsättningar och deras
benägenhet att satsa på sysselsättning framför kvalitet. På kommunal nivå finns
ett grundmurat ointresse för djupa kunskaper och en fundamentalistisk satsning
på det egalitära. Lärarna har under loppet av några decennier sett sjunkande
löner, även om utvecklingen nu är bruten, varom mera snart. Att kommunernas
politiker och fackföreningarnas representanter normalt spelar på samma politiska
planhalva gör inte saken bättre.

2 Fackföreningarna har agerat lönesänkare. Medlemmarna i landet två stora lärarfack har alla
under mer än en tjugoårsperiod betalat flera hundra kronor i månaden för att få
sina reallöner halverade i runda tal – särskilt om man räknar in ökad arbetstid.
Detta är ingen orwellsk bild – det är sanningen! Sedan några år tillbaka är som
sagt utvecklingen bruten och lönerna har stegrats. Orsaken till sänkningen är
egentligen irrelevant, men den sammanhänger förmodligen med att de stora
fackens ledningsfunktionärer normalt valt att liera sig med socialdemokratin
och dess utjämningsideal, att de hellre satsat på flera betalande medlemmar än
lönehöjningar samt att fackens ledningsfunktionärer tröstat sig med att
tillgodose sina egna intressen (deras löner har minsann inte sjunkit). Visst hävdas
att lärarlönerna är individuella, men de krafter som nämnts ovan har fram till
för några år sedan effektivt sett till att det inte synts i lönekuvertet ifall en
lärare utmärkt sig som duktig pedagog. Att inflaterade lärarlöner bidrar till
att göra jobbet oattraktiv är uppenbart. Det som förr var en syssla med status är idag
ett jobb som ungdomarna tvekar inför. Låg lön och låg status är ingen bra bas
för en person som ska väcka elevernas intresse.

3. Pedagogikforskarnas enögdhet. Pedagogiken är relativt ung som självständig
vetenskaplig disciplin. Vilka effekter olika pedagogiska medel får i umgänget
lärare-elev ger forskningen oklara besked om. Detta syns i den eviga debatten
om betyg, skolplikt, läxor, invandrarspråk, frånvaroregistrering osv. Liksom
andra samhällsvetenskaper är pedagogiken politiskt laddad. Mätningar tyder på
att universitetens pedagoger generellt sett sympatiserar med vänsteråsikter.
Resultatet blir därför att den akademiska pedagogen gärna väljer Rousseaus
frihetsideal framför mer traditionella uppfostringsformer med anknytning till
krav, belöning och tillrättavisning (dessa hemska ord!). Det som framstår som
beprövad erfarenhet har ersatts med politisk övertygelse. Egalitära visioner
har kommit att ersätta skolmål med handfasta resultat. Den svage eleven offras,
han eller hon som bevisligen har störst nytta av krav, ordning och
auktoriteter.

4. Myndigheternas planidealism och juridifiering. I landet finns som bekant en mängd ämbetsverk och
myndigheter med uppgift att utveckla skolnormer och kontrollera deras efterlevnad.
Här sysselsätts inte främst jurister utan pedagoger som sprungit fram ur
landets pedagogiska högskolor. Vi kan därför utgå från att merparten av dom har
en benägenhet att se skolan som den
sköna trädgård i vilken filosofens Émile fritt söker kunskap, utan pekpinnar
från någon. Att de är amatörer på juridik medför tyvärr en övertro på effekten
av planer och regler. Man litar på regler och inspektioner och hoppas att
skolans verklighet ska se ut som planernas vackra värld. Rader av sk
”regelverk” väller ut över lärarna – syftet är att styra deras roll i och utanför klassrummet.
Massor av tid som förr lades på arbete i katedern ägnas nu åt styrinstrument,
värdegrunder och annat som en lärare med god utbildning och samhällsorientering
ändå bör känna till. Skolan har delvis förvandlats från en kunskapsfabrik till
en regelverkstad. Visst har samhället blivit mer komplext under senare årtionden.
Men juridiska normer har begränsad styrförmåga – de fungerar ibland inte ens i
domstolar – och hur ska man då begära att lärarna ska kunna göra något positivt av
mängden vaga föreskrifter. Framför allt skapas inte en stimulerande och
kvalitetsbefrämjande arbetsmiljö med ämneskunskapens innehåll i centrum.

5 Riksdagsmännens vurm för det fria och egalitära. Det svenska samhällets övernormer är frihet och jämlikhet.
Visst har dessa principer stor samhällsbetydelse. Men de kan endast brukas av
lagstiftaren på frågor där verktygen är praktiskt hanterbara. Utgångspunkten
för den svenska skolan är nämligen inte frihet: skolplikt råder som bekant. Och
likhetsregler blir problematiska i en skolverklighet där elevernas förutsättningar
skiftar på grund av familjebakgrund, begåvning och intresse. Men lagstiftare
och planbyråkrater tvekar ändå inte. I reglernas värld är eleverna fria och
lika, de ska nå gemensamma mål och de måste alla utvecklas i största frihet.
Krav och prov är av ondo. Alla ska ju ändå avlägga examen och få sin vita
mössa. Vi röstar därför på politiker som vill skydda våra skolbarn från betungande
läxor, prov och betyg. Tro inte att jag är en motståndare till jämlikhet
allmänt sett. Min poäng är att det fria och egalitära – dessa vackra och svåra ord
– riskerar att blir kontraproduktiva i
skolan. Alltför mycket tid och resurser ägnas åt aktiviteter som inte ger
resultat i form av kunskaper. Och när eleverna lämnar skolan ställs de inför en
verklighet som ofta varken är fri eller jämlik. Störst förlorare är som sagt
elever som kommer från familjer utan studiebakgrund.

Denna bild tar sikte på min uppfattning
av skolverkligheten. Bilden blir ond. Och jag söker förklaringarna endast hos
skolpolitikens olika aktörer. Därför måste det sägas att det finns flera goda
utbildningsmiljöer här i landet (liksom det förr fanns en hel del dåliga). Det
finns också kloka politiker som framhåller betydelsen av krav och belöning. Invandring,
social utslagning, våld mm är också förklaringar till den svenska skolans
problem. Men det går inte att komma ifrån att de närmast ansvariga har svikit
sin viktiga uppgift.

Jag menar att Sverige står
inför en uppgift av främsta rang. Det gäller att återställa läraryrkets status,
vilket varken blir enkelt eller billigt. På sikt kommer detta att öka kraven på
lärarna, som individuellt ska belönas för att hålla kunskaper och förmåga i
topp (därmed kan planvisioner om auktorisation slopas). Robusta och mätbara kunskapskrav på eleverna är ett
måste. Betyg ska driva på och locka till arbete. Annars ska skolan i grunden
sköta sig själv, fri från allehanda pekpinnar, fri från detaljstyrning, onödiga
handlingsplaner och verkningslösa jämlikhetskrav. Skolmyndigheterna måste också
bantas, byta fokus och rikta intresset mot kunskapskontroll. Idag verkar dom inte
ens kunna administrera diagnostiska prov
på ett rättvist vis! Om en del av dagens juridiska planinferno slopas är det en
välgärning i sig. Att lärarna ges mer tid att syssla med pedagogik och
ämneskunskaper är den största vinsten.

Torsten Sandström

2017-10-27

Den som läst
mitt första blogginlägg under Om PK förstår att en av PK-lärans allvarligaste
konsekvenser är nihilism. PK-samhället söker inte kunskap efter vad som är sant
efter en sedvanlig vetenskaplig analys. Man har sitt eget kunskapssystem där
den politiskt korrekta åsikten eller värderingen står i fokus. PK har sina egna
dogmer, som helt enkelt slår fast (postulerar) vad som är sant, precis som den
kristna kyrkan gjort, exv i frågan om att jorden är vårt planetsystems centrum (och inte solen). Förklaringen
är ett förenklat strukturtänkande, med två motstående poler, där stark står mot
svag, härskare mot förtryckt, ont mot gott osv. I feministernas strukturerade värld
är kvinnan utsatt (fy den som vågar säga svag), medan mannen är förtryckare.
Och detta alldeles oavsett om hur det faktiskt ser ut i det enskilda fallet.

I mitt första
inlägg lyfter jag fram några vetenskapliga områden där PK ställer sann kunskap
på huvudet: inom biologin, miljövetenskapen och pedagogiken. Det finns
ytterligare exempel. Under rubriken Nihilism vs vetenskap tänker jag dryfta dessa
viktiga frågor.

Torsten
Sandström

2017-10-27

Vi vet alla att
gränsen mellan fakta (händelse) och värdering (åsikt) är svår att dra. Som bekant har morgontidningarna
traditionellt försökt lösa problemet genom en politiserande ledarsida, som
skiljts från övrig rapportering om vad som hänt i när och fjärran. Läsaren har
på så vis getts en möjlighet att tolka och finna tillit till det tidningsinnehåll
man ställs inför. Chansen har också funnits att planera och välja vad man vill
läsa och som prenumerant betala för. Men nu sker något påtagligt nytt i
journalistikens värld. Faktaanalysen trappas ned samtidigt som åsiktsförmedlingen
stegras. Det rör sig värdering som är
PK. Och detta sker under en allt mindre och senarelagd förmedling av nyheter. Låt
mig förklara vad jag menar.

Digitaliseringen har
satt en kraftig ekonomisk press på morgontidningarna över hela jordklotet. Till
bilden hör även framväxten av Metro och liknande gratistidningar. Följden har
blivit en kraftig bantning av kostnaderna för produktionen av de dagliga
tidningar som lever på annonser och prenumerationer. Effekterna av denna kostnadsjakt är enligt
min mening slående, även om tidningarnas utgivare och journalister inte gärna talar
om detta i sina egna organ. Tystnad råder om det som alla på tidningen känner
till.

Utan att ha stöd i
något statistiskt material menar jag i korthet att följande har inträffat i
spalterna. För det första har den redaktionella texten minskat rejält i
relation till reklamutrymmet. För det
andra har många fast anställda journalister ersatts av kolumnister, som någon
gång per vecka levererar en artikel för publicering. För det tredje har lagerfabricerade
artiklar fått ett allt större utrymme. Jag
tänker också på reportage som redaktionsledningen beställt med flera dagars
framförhållning, texter som tidigare ofta
tryckts i vecko- och månadspressen. För det fjärde har tidningarna ett ökat
inslag av korta notiser saxade från nyhetsbyråer, såsom TT, som levererar standardiserat
material till hela marknaden, alltså till tidningar med såväl gratisläsare som
prenumeranter. För det femte har morgonpressen alltmer sökt efter en populärkulturell
nisch. En stor del av textutrymmet rör numera artiklar om film, musik,
litteratur, relationsproblem, sport och andra publikknipande ämnen. Till saken
hör att även detta textmaterial kan ligga länge på redaktionen i väntan på att fylla
ut en tidningssida.

Okey, säger kanske
läsaren, men vad är problemet? Ekonomins lagar kräver förstås en lägre
produktionskostnad för morgonens dagliga tidning, så att inte
prenumerationspriset ökar. Enligt min mening innebär den utveckling jag
beskrivit en påtaglig förändring av journalistens roll. Den tidigare
skiljelinjen mellan värderande ledartexter och faktasökande nyhetsartiklar håller
sakta på att lösas upp. Och morgontidningens ideal med dagsfärska nyheter är på
väg att ersättas av vällagrade texter i konkurrens med vecko- eller
månadsmagasinens.

Ett särskilt
PK-problem är de otaliga kolumnisterna. I dessa spalter presenteras verkligen
inte ett hett externt nyhetsflöde. Här berättas
om de ämnen och personliga problem som författaren stött på under
veckan. Visst trycks ännu några fåtal goda fördjupande reportage, från in- och
utland. Men de saknar den fräschör som förut den fasta utlandskorrespondentens
dagsaktuella reportage innebar. Det är lagerreportage som kanske väntat en
vecka på publicering. Nyhetsflödet består numera till avsevärd del av strömlinjeformade
klipp från olika mediebyråer. Och inte minst det populärkulturella
textmaterialet har blivit en tummelplats för författarnas egna åsikter och redaktionens behov av prefabricerat
material som spaltfyllnad.

Något av detta måste
vi nog leva med om inte prenumerationspriset ska raka i höjden. Men jag är bekymrad
över att journalisterna i ökad utsträckning agerar som åsiktsförmedlare. Deras
egna värderingar hamnar allt oftare i centrum. PK-samhällets alla altruismer flödar utan att
tänkbara invändningar lyfts fram. En enkelriktning tar gestalt, det finns bara
en inställning till exv invandring, feminism och klimat, nämligen den politiskt
korrekta. Även utanför ledarsidorna talar journalisterna alltså om för läsaren
vad han eller hon bör tycka. Några journalister kanske gillar den nya rollen
som åsiktsguru. Men för professionen innebär utvecklingen en olycklig omvälvning.

Man säger ibland att tidningar,
radio och teve är en statsmakt. Talesättet är en honnör till ett medvetet faktabaserat
och kritiskt förhållningssätt från nyhetsmedias sida i samhällsfrågor. Men om rapporteringen
frikopplas från det dagliga flödet av konkreta händelser och dörren vidgas för en
subjektiv analys kommer journalistyrket att få drag av politikerns eller
prästens. På sikt hotas den professionalitet som ligger i en strikt faktahantering och skapandet av strama
insiktsfulla texter. Ytterst hotas tilltron till de fria medier som varit en
del av den demokratiska statens ryggrad. Och slutligen vill åtminstone inte jag
betala för en tidning, som från första till sista sidan, flödar av subjektiva tolkningar
av olika samhällshändelser. En tidning som är stinn av pekpinnar till mig om
vad jag bör tycka.

Torsten Sandström

2017-10-27

Vem eller vilka
står bakom PK-normerna? Vem utvecklar dom dagligdags. Att normerna omfattas av
många medborgare är uppenbart. Främst av människor med vänsteråsikter, vilket är
naturligt (se under Om PK). Men även om vanliga medborgare sköter vakthållningen
till vardags, vid kaffebordet på jobbet eller vid festen med vännerna, är det
inte dom som utvecklar PK. Det gör
samhällets elit. Eliter har funnits i alla samhällstyper. Men det är svårt att
peka ut vilka som tillhör gruppen. Traditionellt har furstar, politiker,
präster och kapitalister brukats ses som samhällets främsta makthavare. I viss mån
kan man säga att detsamma gäller i nutid.

Men när det
gäller PK intar det svenska kungahuset, svenska kyrkan och svenska näringslivet
en bakrundsposition. Visst tänder kungligheter, biskopar och direktörer ljus på
PK:s altare. Allt oftare deltar dom i offerhögtider av olika slag, som gärna avslutas
med ett kritiskt utfall mot dom som vill ifrågasätta PK-läran. Men de eliter
som nyss nämnts leder inte normutvecklingen inom PK. Dom försöker främst skaffa
sig sympati och ekonomiska resurser
genom att pliktskyldigt ställa upp då och då.

PK-elitens kärna
finns på annat håll. Högkvarteret finns så att säga hos det politiska
etablissemanget. Främst till vänster på grund av ideologins innehåll (se Om PK), men även hos grupper som ser sig som
marknadsliberala och frisinnade. Att moderater och liberaler omfattar PK kan
tyckas märkligt. Men de är folkrörelser, som alla gärna vill fånga breda
kretsar av väljarkåren. Liksom vänstern för därför den sk Alliansen fram förslag
som tenderar att dra till sig individer som är svaga och har problem av olika
slag. Alliansen ansluter sig på så vis till PK. Egentligen är detta naturligt
och i viss mån något gott. Men problemet är att PK-läran vill inte vara öppen, den
vill inte balansera för och emot, utan är till sin natur ortodox. Liksom andra
trosläror kräver den anpassning.

Vid sidan om
politikerna finns även en PK-elit inom kretsen av myndighetspersoner av olika
slag. Ju högre position desto starkare koppling till PK, i princip. Detta
sammanhänger främst med beroendet av den hand som föder byråkratin, dvs
politikerna. Men det har också att göra med mer mänskliga – och föga altruistiska
(!) – strävanden hos myndigheternas chefer: man hoppas göra karriär. Detsamma
gäller förstås den politiska klassens lägre skikt, dom som ännu inte tagit sig upp.
PK-kramande är ett gott medel, till och med en förutsättning, för klättring till politiskt
ledande och lukrativa positioner i landet. Det som utmärker myndighetscheferna är
att dom har en viktig basfunktion inom PK-rörelsen. Dom befinner sig nära den
sociala verklighetens, där folk bråkar, har det svårt och vill ha hjälp. På så
vis blir dom PK-rörelsens vardagsofficianter. Sneglande uppåt försöker dom dämpa
oron och hålla ordning i samhällets basplan.

Men det verkliga
prästerskapet finns inte bland politiker eller på statliga ämbetsverk och kommunala
myndigheter. Det finns hos personer inom media. Det är tidningar, teve och
radio som dagligen utvecklar PK-läran. Ett ständigt flöde av politiskt korrekta
journalistiska alster håller PK:s andliga soppkök kokande. Hur kan det komma
sig att journalisterna fått den rollen? En förklaring är att staten utbildar journalister,
via kursplaner som dignar av moraliskt utvidgande
normbildning, som knyter an till folkrätten, dvs konventioner om mänskliga
rättigheter, om flyktingar och asyl och om barnens rätt. En viktigare förklaring är att nyhetsmedia hamnat i en ekonomisk kris. Kritiskt
analyserande och professionella korrespondenter är dyra och har i allt större utsträckning
ersatts av billigare krönikörer, som varje vecka levererar ett åsiktsdrypande alster
för publicering. I denna miljö passar PK väl in. Publikum får klart för sig vad
som är gott och vad som är ont i samhället. Då media själva väljer vad som ska
offentliggöras hålls dörren stängd för kritiska åsikter utifrån. Och den
journalist som (mot förmodan) inte anpassar sig är också snart ute i kylan. Till
denna bild hör medias koppling till politiken. Detta syns tydligast för SR och
SVT. Organisationerna kallar sig public service. Man vill ogärna förknippas med
statlig styrning. Men ändå är dom varma anhängare av det gemensamma idésystemet,
dvs PK-läran.

Vad som mest oroar
det ny journalistiska prästerskapet är antagligen utvecklingen rörande mediaföretagens ekonomiska ställning samt
framväxten av sociala medier. Här finns en potential för försvagning av och angrepp
på PK-rörelsen. I kristallkulan ser jag därför ytterligare statliga stöd till
media, så att prästerskapet kan jobba vidare ostört på skattebetalarnas
bekostnad. Snart är en medieavgift på väg att ta plats på våra skattsedlar, vid
sidan om begravningsavgiften. De facto statskontrollerade SR och SVT ska på så vis få omkring 8 miljarder per år. Staten vill nämligen inte låta medborgarna
själva bestämma över sina högst privata angelägenheter – i stil med begravning och åsiktsbildning

Torsten
Sandström

2017-10-27

En enhetlig definition saknas. Förklaringen är att begreppet PK inte uppfunnits av
eliten själv, utan av deras kritiker, dvs personer som oroas över det nuvarande
svenska samhällets utveckling. PK är en ideologi som fluktuerar, men som har
några gemensamma drag. Det rör sig om moraliska normer eller värderingar. PK-ideologin
omfattar ett antal tankelinjer som den nuvarande eliten uppfattar som
självklara. Flera tankeelement är som vi ska se i grunden goda. Några av dem följer
för övrigt av folkrättsliga regler om mänskliga rättigheter (human rights). Men
som samhällslära, som förkunnelse, framstår tankesystemet närmast som ett
knippe religiösa dogmer. En samling trossatser som inte får ifrågasättas. Anti-pk-bloggen blir därför en motrörelse,
dvs något som politiker, myndigheter och media inte så gärna vill veta av. Dom
menar antagligen att bloggen för fram kätterska idéer. Jag menar att bloggen
värnar min och andras yttrandefrihet.

Enligt
min mening karaktäriseras PK-ideologin av fyra övergripande tankelinjer, som
delvis överlappar varandra.

Altruism. Detta är den övergripande PK-normen. Låt mig använda
Wikipedias definition. Altruism är ”medmänsklighet, oegennytta, osjälviskhet
(motsats till egoism), att hjälpa andra utan att önska något i motprestation.
Till altruism räknas
generositet, självuppoffringar, att hjälpa människor med behov, och att
frivilligt ge vika för någon annans vilja i strid mot ens egen.”

Du ser genast
att det rör sig om tecken på en människa som vill vara god. Det
problematiska med tanken om altruism (i ett PK- system) blir att ord som går på
tvären mot oegennyttan stämplas som felaktiga eller onda. PK-normerna står
därför i strid mott yttrandefriheten.

Kamp för
den svages behov. Detta är en följd av idén om osjälviskhet. Dvs något
av ett kristet ideal om hjälp till fattiga, sjuka och andra i svårigheter.
Oavsett behovens omfattning gäller det att ta position för den svage. Även om man
ser sina egna intressen hamna i kläm måste PK-lärans postulat ovillkorligen
godtas. På så vis blir PK-läran en vänsterrörelse. I kampen mellan olika intressen
måste alltid den svages prioriteras. Alltså en variant av Marx´ slagkraftiga klasskampsideal,
men i en ny dräkt, som anpassats till nutidens Sverige. Det rör sig inte längre
om röda fanor och knutna nävar. Men om öppna hjärtan. De kristna dogmernas åldriga
bilder framstår därför som överflödiga. Inte ens konservativa eller liberala politiker
orkar stå emot PK. Och flertalet väljare vågar knappast säga emot.

Front
mot den starkes ställning. Detta blir en viktig konsekvens. I den nya
klasskampen mellan stark och svag måste man konsekvent ta den utsattes parti. Därför
bildar PK front mot den som uppfattas ha en stark position (förtryckaren). Vem
som faktisk är stark eller svag spelar egentligen inte någon roll. Det är i
stället fråga om maktstrukturer, dvs
något som bara tankar och ord kan beskriva. På så vis blir kvinnor som grupp
utsatta. Och män förstås patriarkala förtryckare. Som utsatta ses givetvis även
minoritetsgrupper av många skilda slag, personer med viss sexuell läggning, etniskt
ursprung, religion, språk mm. Alla typer av härskarstrukturer måste bekämpas –
i familjen, på jobbet, i skolan, i föreningslivet och i politiken. Strukturtänkandet
till trots blir följden därför ibland en extrem individualism. Som liten och
svag måste jag få rätt – alla maktstrukturer framstår som illvilliga.

Kunskapsnihilism.
PK-eliten
och deras prästerskap är trosvissa. I PK-samhället är vetenskaplig kunskap (pga
av den nya moralen) något relativt. Som nyss nämnts är de ideal som styr PK,
inte vad som faktiskt är sant, utan något som bestäms av altruistiska strukturer. Man kan därför säga att kunskap
blir något som individerna personligen väljer. Vissa fenomen i natur och
samhälle blir ”PK-riktiga”, inte genom bevis via vanliga vetenskapliga metoder,
utan helt enkelt per definition, de påstås ha ett värde eller giltighet (liksom
i medeltidens kristna filosofi). Konsekvenserna av detta kunskapsförakt blir
allvarliga. Vissa vetenskapliga perspektiv blir helt enkelt inkorrekta. Detta
syns tydligast inom biologin. Samtal
om vad som är manligt och kvinnligt förbjuds – rollerna ses nämligen som
sociala konstruktioner. Enligt PK:s normer är könet inte en fråga om biologi! Mäns
och kvinnors vanligtvis olika positioner i familj och samhälle får man inte
diskutera i termer av människans biologisk utveckling (rollerna anses ju som socialt
bestämda). PK godtar inte att män och kvinnor ytterst styrs av gener. Det är ju den patriarkala makten som styr.

Liknande fenomen syns inom miljövetenskapen. Det finns bara en enda förklaring till den sk uppvärmningen,
nämligen människans förbränning av icke förnyelsebara kolväten. Även om
förklaringen kan tyckas rimlig utesluts därmed alternativa förklaringar, såsom återkommande växlingar i
kosmos. Klimatfrågan är så dominerande att kanske allvarligare problem rörande
allergier och brister i immunitetsskyddet glöms bort. Det moderna vetenskapssamhällets
nyanserade samtal och öppenhet upphör. PK:s nya miljöprofeter breder ut sig i
media och hyllas. Tvivlarna till PK-samhällets diktatoriska miljösyn hånas. En
viktig vetenskaplig diskussionen hotar att tystna.

Ytterligare ett exempel på en kunskapsfientlig utveckling
syns inom skolans och pedagogikens
värld. Här har klungor av politiskt
korrekta vänsterpedagoger under flera årtionden dominerat undervisningen på hög
och låg nivå i Sverige. Rustade med vänsterteori har de kämpat för den svage
elevens position genom att angripa elitism och traditionella kunskapsstrukturer.
Att det kunnat ske förklaras främst av att pedagogiken är en något löslig vetenskap,
som ger stort utrymme för forskarnas personliga preferenser. Vänsterpolitik har
därför kommit att ersätta beprövade inlärningsmetoder i den svenska skolan. Krav,
betyg och ordning är vänsterns främsta hatobjekt i kampen för den svage. I
själva verket tycks krav av olika slag vara den svages bästa hjälp. Många elever
från arbetarklassen berättar nämligen att en delvis auktoritär kunskapsskola befrämjat deras klassresa uppåt. Men
en sådan tanke är främmande för det nya Sveriges PK-elit. För dem är själv ordet
auktoritet skrämmande. Ty all kunskap är relativ och auktoriteter är förtryckande
makthavare.

Jag måste slutligen än en gång peka på att
grundelementen i PK-läran kan brukas för ett gott samhälle om användaren är
förnuftig och pragmatisk, dvs beredd att lyssna och jämka. Men det händer alltmer
sällan. Liksom alla läror om frälsning tenderar PK att inta en kompromisslös
hållning. Därför bör PK bekämpas!

Anti-PK-bloggen förespråkar inte ett visst system av dogmer. Jag delar för övrigt flera moralföreställningar som framförs av dagens etablissemang. Men bloggen är antidogmatisk. Den vänder sig mot PK-lärans fundamentalism, dvs att vissa värden är absoluta och över huvud taget inte får diskuteras. Bloggen credo är alltså det fria meningsutbytet.

Torsten Sandström

2017-10-27