I SvD idag pläderar en professor från högskolan i Borås för inrättande av en ny statlig myndighet för äldreomsorg. Den ska enligt förslagsställaren ”säkerställa” att äldre människor behandlas med respekt. Jag tar mig för pannan (ännu en gång).
För det första undrar jag om professorn ifråga har undersökt hur landets redan omkring 450 statliga myndigheter funkar i praktiken. Min bild är att endast ett fåtal statliga organisationer uträttar det som politikerna förväntar sig och säger då staten ska betala notan. Flertalet är nämligen sk korstågsmyndigheter. Det innebär att dom finns till för att låtsas att en uppgift ska hanteras, dvs för att legitimera förändring (som alltså uteblir helt eller delvis). Resultatet blir många många resor, sammanträden, papper, nya regler, men mycket liten verkstad. Nu föreslås alltså ännu en sådan myndighet.
För det andra ordet ”säkerställa”. Hur kan en idé eller plan om behandling av äldre med respekt säkerställas i en nation? Ordet pekar på garantier (säkra resultat). Möjligtvis kan kontroller och påpekanden göras. Men inte kan respekt för äldre garanteras via en statlig myndighet! Följ bara svenska lagar som redan finns. Det räcker nog. Anställda som inte följer gällande regler bör sparkas om dom agerar gravt fel.
För det tredje undrar jag därför hur en professor kan föreslå något sådant, en person som bör ha en gedigen grund för vad påståenden av olika slag (nu bristande respekt) egentligen är vetenskapligt sett. Dels är det omöjligt att bevisa vad bristande respekt är. Dels är det svårt att visa att ett påpekande till myndigheten – och myndighetens eventuella åtgärder – kommer att öka respekten för äldre. Professorn tror uppenbarligen att allt detta kan ”säkerställas”. Det rör sig mer om spådomar via kristallkulan än vetenskapligt baserade lösningsförslag.
För det fjärde frågar jag hur en professor i företagsekonomi har koll på räkenskaperna? Företag håller i pengarna. Även staten måste väl hushålla. Under mina många år som prefekt vid Juridicum i Lund fick jag klar för mig att universitetsanställda i allmänhet betraktade statens kassa som outsinlig (vilken den tyvärr ibland tycks vara).
För det femte kan man lika gärna satsa på en Central Lyckomyndighet. En sådan organisation kan enkelt fixa (alltså med nu gällande krav) det som professorn föreslår och även lösa drygt 300 andra uppgifter hos redan befintliga statliga organisationer (som alltså bör läggas ned). Det är egentligen konstigt att en Lyckomyndighet ännu saknas i Absurdistan. Eller rättare sagt: där finns det redan några hundra.
Torsten Sandström
2018-10-10
