Den svenska storskaliga byråkratin inom staten och vårdapparaten är som bekant ett av mina främsta hatobjekt. Genom tung beskattning tvingas medborgarna betala för – i huvudsak – onyttigt myndighetselände. Vi ser ett kostsamt och tungrott system som är dysfunktionell och dessvärre skapar ytterligare byråkrater enligt Parkinson´s bekanta lagteorier. Bara att tänka på´t och skriva om det nu gör att jag känner obehag.
Till mina känslor av desperation hör byråkraternas eget språk. Man uppfinner nya ord för att att försköna verkligheten, i stil med att städare kallas ”hygientekniker”. Inte så mycket till glädje för den anställde, utan för att förgylla den offentliga verkligheten. Och klanernas unga våldsbrottslingar förvandlas – av det som skönmålat kallas Kriminalvården – till ”klienter”, ett ord som annat är tänkt att beskriva en frivilligt underordnad och privat relation baserad på förtroende.
I dessa dagar av kriser som politikerna själv vållat inom polis- och vårdverksamhet dyker dessutom var och varannan dag orden ”särskild händelse” och ”stabsläge” upp. Byråkraterna kan verkligen trolla med språket för att få den trista egna verkligheten att framstå som smidig och på tå. Det gäller att försöka övertyg en trött allmänhet om att byråkratin ändå är deras goda vän. Med andra ord att det som inte funkar ska ges en bild av att vara på banan.
Man borde vänta sig att svenska journalister skulle dödskallemärka denna utveckling. Men det sker inte, ty de är inte längre samhällets granskare och kritiker, utan tillhör vänsterns vänkrets kring ”det starka samhället” (bara det en förskönande omskrivning av ett samhälle som kraftigt begränsar medborgarnas frihet).
Nej, nu måste jag ta mig en lugnande tablett. Det verkar nämligen som om jag drabbats av ”psykisk ohälsa” och ”ADHD”. Jag tror jag behöver slappna av. Ta fram hängmattan….
Torsten Sandström
hängmatta
