Inget kan tydligare beskriva DN:s förändring över decennierna än att den gamle kommunisten och filosofen Sven Erik Liedman numera upphöjts till krönikör. Det är således inte liberalismens teman som han förespråkar, dvs marknadens frihet, äganderätten, kritik av staten, människans frihet att bestämma över sina egna pengar osv. Normalt behandlar Liedman teman som helt eller delvis går i motsatt riktning. Liedman är mannen som lever kvar i sextiotalets politisk värld.
Den nya regeringens rimliga inriktning på ett effektivare och mer marknadsbaserat Sverige är nu hans hatobjekt. Naturligtvis är då käftsmällar mot SD en del av marxismens boxningsideal. Men det är inte frågan om någon klassisk stilboxning, utan ett bökigt sluggande med rader av vänsterkrokar.
I DN den 23/11 anklagas följaktligen den regering som varit på plats i bara omkring en månad för att ”bedriva slakt på Sverige som kunskapsnation”. Ordvalet tyder på fortlöpande brutalitet och flöde av blod. Orden i TIDÖ når inte upp till detta.
Dessutom måste Lidmans vänsterord ses i perspektivet av de senaste åtta åren av urdåliga och genom ministerfusk tillrättalagda Pisamätningar. Han ondgör sig nu över rimliga nedskärningar i budgeten avseende bidrag till olika sk bildningsförbund, precis som dessa organisationer bär upp behovet av kunskap i Sverige. Liedman idealiserar deras verksamhet utifrån studiecirklar och liknande som förekom på 1950-talet. Att ABF och olika folkhögskolor då och än dag sysslar med politik för sossarnas räkning vill han inte minnas. Verksamheten går inte ut på fria och sköna studier, utan snarast på politisk kontroll och pengaslöseri. Idag bedrivs inte längre folkbildning, utan vänsterns låt-gå-politik. Och statens medel används således för att försörja en kår av trogna vänsteranställda som i allmänhet saknar det öppna sinnelag avseende bildning som Liedman tycks drömma om.
Det är uppenbart att den nya regeringen måste ta ett nytt grepp över skola och utbildning. Den måste sluta med att driva S-partiets perspektiv om en rättighetsbaserad skola, där jämlikhetsfrågor, pedagogiska experiment, självstudier, datorknappande od står i fokus, med påföljd att kunskapsinhämtning, ordning och betyg snarast blivit biuppgifter. Skräcksiffror om dålig läsförmåga rapporteras! Och nyligen på ICA såg jag fyra tioåringar sitta nära varandra på en bänk och var för sig titta på filmer i sina mobiler! Sossarnas resultat i Pisa talar för sig själv: partiet har totalt misslyckats. Därför är det inte vänsterns socialister och Liedman vi ska lyssna till. De tillhö gruppen som aldrig kan erkänna att socialismens dogmer är samhällsskadliga. Trots att bevisen under decennier radat upp sig vill de fortsätta med Karl Marx som ledstjärna. Var det kanske S-partiets vision av kunskapens samhälle jag såg på ICA?
På så vis är Liedman stinsen som vinkat av tåg efter tåg till vänsterns drömland. Det har han gjort hela sitt vuxna liv. Därför har han inte hunnit se att resenärerna är besvikna eller svikna. Han vill att nya tåglinjer vänsterut ska öppnas. Det är bedrövligt att se hur en filosof kan köra så fast i sina omöjliga ideal att han blir blind för verkligheten. På så vis är Liedman en typisk produkt av socialdemokratins kontrollsamhälle. Han har de ”rätta” idealen. Men de funkar inte i IT-samhället där ungarna kan knappa på telefoner men inte läsa böcker. Och där SVT bildar folket på kvällarna med tjo och tjim och skratt med Babben Larsson.
Torsten Sandström
