Anti-PK-bloggen

Socialdemokratins förvaltare av Svenska kyrkan. Ceremoniernas mästare.

Den svenska kyrkan är ett bra studieexempel på den svenska socialdemokratins strategiska plan för kontroll av samhällsmakten i Sverige. Liknande planer finns för rader av andra politikområden, såsom arbete, bostad, skola, försvar, sjukvård, beskattning och inte minst kultur i vid omfattning. Att Åkesson nobbas till nobelmiddagen förklaras av år med sossar i stiftelsens ledning.

En av naturliga skäl konservativ kristenhet har efter snart hundra år besegrats och tagits över av S-partiet. Ärkebiskopar driver sossepolitik och vill öppna Sveriges gränser för invandring. Kyrkan predikar klimatkrisens budskap. Och näst högsta hönset i kyrkan – snäppet under ärkebiskopen – är en känd medlem av den svenska politiska klassen, nämligen fd LO-odföranden Vanja Lundby Wedin. Nu pensioneras sittande ärkebiskop. Kvar sitter sossarnas kyrkoideolog. Och feminismen har ett tungt grepp över en svensk kyrka, trots Bibelns många ord om motsatsen. Så är det i Absurdistan.

Då jag är hedning – eller rättare sagt inte troende på två tusen år gamla sagor – är händelserna likgiltiga, frånsett exemplet på sossarnas ”masterplan” för Sverige. Om den talar få. Medierna är för vänstern och feminismen. Och svenska statsvetare spelar med i socialdemokratins plan för nationen (utan att granska den i fogarna). Vi ser ett givande och tagande mellan socialdemokrater och sängvätare, förlåt statsvetare.

Därför sjunger jag gärna följande psalm:

Sossarnas kyrka i fädrens land,
korrektast bland samfund på jorden!
Vida hon famnar från strand till strand,
fast är hon grundad av Palmes hand,
byggd till hans tempel i Norden.

Torsten Sandström

Rubriken tar sikte på en uppmärksammad gruppvåldtäkt i en park i Malmö för några dagar sedan. Grabbarna togs av polisen på bar gärning. I landets traditionella medier har min rubriks ord använts med ett viktigt undantag: ”från arabvärlden”. Det sedvanliga skälet är att medierna säger sig inte vilja stigmatisera invandare. Men på så vis mörkas en viktig förklaring till det skrämmande som sker i Sverige.

Att infödda svenskar begår gruppvåldtäkter tillhör undantagen. Men inom vissa invandrares klaner odlas ett förakt för svensk kultur och kvinnans ställning där. De talar om horor. Det svenska samhället duckar och går inte till motanfall.

Det minsta man kan begära av medierna är att de framhåller brottslingarnas tillhörighet till klanerna och deras samhällsfientliga kultur. Detta innebär ingen stigmatisering – det handlar om sanningen – och svenskar är i allmänhet inte så dumma att de drar alla nyinflyttade över samma kam. Alla inser att arabkillarna tillhör en minoritet.

Att inte vilja säga sanningen är en av PK-ismens grundfel. På så vis går medierna klankulturens anhängare till mötes. Den muslimska kulturen innehåller flera motbjudande former av förtryck, framför allt avseende kvinnor. Att landets kår av feminister spelar med i mediernas mörkande av arabkillars allvarliga övergrepp är (nästan) ofattbart. Svenska män pucklas nämligen på – inte sällan med rätta. Men att fem unga araber häktats för att de begått en gruppvåldtäkt råder det största möjliga tystnad om.

Hur ska medier och feminister kunna förklara sin stora passivitet för brottsoffret?

Torsten Sandström