Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Vänsterjournalisetn Olle Lönneus på Sydsvenskan bekymrar sig inte över att visa sina egna politiska åsikter i det som tidningen kallar ”nyhetsförmedling”. A propå Ulf Kristerssons tämligen normala begäran om två extra dagars betänketid för att lansera en vilja att bilda regering skriver Lönneus om ”magplask.”
Jag kan inte erinra mig att han skrev något lika nedsättande om Magdalena Andersson många egendomliga turer – med eller utan kommunisten Kakabaveh – då Andersson nyligen försökte ta makten.
Så fungerar indoktrineringen i Sverige. Den följer en av hundratals trix från vänsterns manualer för åsiktsjournalistik. Nu har svenska medier rollen som häxmästare. Och en återkommande officiant är Lönneus. Till bilden hör att han möjligtvis inte förstår hur han vränger orden. Predikanter brukar ju själva tro på sitt budskap och därför inte förstå vad man gör…
Förr intog jag dagens första mål till ”Morgonandakten” på SR P1. Det var knappast upplyftande att höra ord som ”god morgon guuuud”. Men jag var ju impregnerad av de bönestunder som jag länge genomlidit inför skoldagens start.
Nu för tiden dricker jag mitt te till ”Tankar för dagen” på samma kanal. De religiösa dogmerna har försvunnit. I stället är det ofta en svagröstad kvinna som försöker tränga igenom vardagens förtretligheter. Talaren vill göra mig mer andlig och mindre materiell. Så tro inte att slumpa väljer samtalets inriktning! Framför mig ser jag en person som med huvudet på sned och med bekymrad min vill lotsa mig igenom livet, precis som om hon visste något om hur jag har det. Allt som som hon (eller ibland en han) vill inpränta i mig genom försiktiga vinklingar är sååå förbaskat politiskt korrekt. Jag ska ta det lugnt, tänka på andra som har det värre (hur nu kvinnan vid micken vet det?), ägna mig åt välgörenhet, muntra upp min vänner, upphöra med maniskt shoppande, tänka på klimatet, inte tänka på mina pengar, göra någon annan glad osv.
Ofta undrar jag vad det är för en person som har mage att utfärda en så diger lista av svagt inlindade pekpinnar till landet radiolyssnare var dag på morgonkvisten. Normalt är det för mig het okända namn. Men typiskt är att de nästan alla har sk fria yrken eller rättare sagt sysslor. De fördriver dagarna med skriverier, föredrag, teater, kultur, konst osv.
En given tanke från min sida är att de måste har svårt att försörja sig på annat sätt och därför måste agera som forna tiders prelater. Dvs genom att moralisera i ottan för människor som bara lyssnar till 25%. Men tänk om exv en industriarbetare, en chef för ett börsföretag, en fotbollsspelare eller en vårdanställd på ett stort sjukhus tillät bestämma tankarna för dagen utan påpekanden från redaktionens sida! Om ”vardagens folk” fick ta över och själva anslå takten för vad som är viktigt för dagen Sverige skulle plötsligt ett traditionellt PK-inslag förvandlas till något spännande och levande. Men inte !
Dystert förstår jag varför. Tankar för dagen vill inte befria. Meningen är tvärtom att – liksom flydda tiders predikare – lotsa in oss i kollektivens lyckorike. Där anses alla lika. Och alla är innerst inne goda. Och om du anpassar dig kommer också du att bli lycklig. Bara du röstar på vänsterns trossatser.
I mina bloggar hånar jag dålig journalistik, som oftast består av personliga politiska åsikter, personliga värderingar, lättviktiga spekulationer mm där reportern inte ens anstränger sig för att analysera och kritisk diskutera sitt ämne.
Alltför sällan berömmer jag tyvärr skickliga skribenter. På svenska medier finns ändå en spillra av högt kompetenta och kritiska journalister kvar. Men de blir tyvärr allt färre för vart år som går. Och de omges av den nya kasten av tyckare. Nu undrar jag hur dessa två världar inom journalistiken kan samsas på en tidnings redaktion?
De skickliga och sakliga journalisterna måste ju tycka som jag, dvs att kollegorna som enbart sysslar med känslor, egna åsikt och annat navelskåderi är pest. Hur kan över huvudtaget Michael Winiarski på DN sitta i samma rum och ofta tvingas lyssna på en egotrippad blajsare i stil med Hanne Hellquist? Svaret är förmodligen att de aldrig träffas.
Men min poäng är ändå att kvalitetens journalister måste ta för sig och försöka rädda ett yrke som håller på att slamma igen på grund mängden okunniga och egotrippade skribenter. Det tycks som om medierna prekära koniska ställning gjort att skitsnackarna vunnit terräng. Och att dyr kvalitet är på väg ut. Det mediala landskapet blir på så vis dystert kommersiellt. Mediernas ekonomin verkar styra bort från det goda samhällets journalistik. Och på lut står staten bereddas spruta in statsbidrag för fortsatt politisk likriktning.
Men innan det är för sent – vilket det tyvärr kanske redan är – vore det synnerligen tacksamt att få nöjet att möt ett upprop från de duktigas sida mot tokstollarnas sammansvärjning.
