Anti-PK-bloggen

Har du lagt märke till hur statsministern och hennes hejdukar i regeringen ser ut efter valet? De förefaller uppgivna och luggslitna. Ingen entusiasm i deras blickar. Förhoppningar om något tycks grusade. Makten tycks rinna ur deras händer.

Jag menar att det är en korrekt reaktion med tanke på den svensk politiska utvecklingen. Ty om bara Ulf Kristersson lyckas bilda en regering som kan sitta kvar till C-partiet fått en ny ledare (en person som inte knyts till städernas vänsterliberaler) så har S förlorat spelet. Och än värre för deras del. De kanske inte återkommer till makten för överskådlig framtid.

Sossarna har alltså misslyckats med att skambelägga och manövrera ut SD. När denna destruktiva politik – som det förefaller – inte lyckats står S-partiet där med tomma händer. Sorgen i deras ögon är talande. Maktens grytor doftar inte längre på nära håll. Partiet marscherar med sina slitna röda fanor till historiens skräpkammare.

Det som sker kan sannerligen vara en öppning för en mer pragmatisk svensk politik. Startskottet om en förnuftiga satsning på på ett hållbart järnvägsnät blir på så vis ett tidens tecken samt en ytterligare en käftsmäll för sossarna.

Torsten Sandström

Nobelprisadministrationen har idag dragit lott. Alla landets förståsigpåare – in spe – av litteratur känner sig kallade. Deras utsagor blir förstås som man kan förvänta sig.

Ett särskilt ont öga har jag förstå till DN:s högkomiker Björn Wiman, den förskräcklige, som har sibyllans förmåga att i kristallkulan se precis det han önskar. Dvs att ständigt positionera sig i det ljus han tror sig se. Med anledning av lottdragningen inom Nobelprisadministrationen skapas två rubriker som han gärna vill delge sin läsekrets.

Första rubriken. Björn Wiman: Ett mycket väntat och klassiskt val

Här bekräftar han sin roll som siare. För vanliga dödliga frastår lottdragningen som slumpartad. Men inte för den gudabenådade Wiman. Han ser klart hur fältet ligger och vet att den lyckliga lottvinnaren haft pool position. DN:s Wiman är gudalik.

Andra rubriken. Björn Wiman: Med Nobelpriset till Annie Ernaux har Svenska Akademien kanske påbörjat ”varannan damernas”

Här bekräftar Wiman sin roll som politiska emissarie till den före detta högstående kulturtidningen DN. Han pläderar nämligen i realiteten för könskvotering.

Därför vore det bäst om Wiman inskränkte sina skriverier till klimatskräckens heliga område, som han länge mutat in. Där är det ju ändå inte någon sansad person som tror att han vet något.

Torsten Sandström

I mina bloggar har jag pekat på överdrifter som sker i det diplomatiska spelet. Diplomati är ju en form av rollspel. Oavsett faktisk åsikt ska diplomaten artigt samtala med även den största skurkstats företrädare. Det gäller att ha ett pokerface, som naturligtvis kan tillåta inslag av vänlighet. Sådana beteenden får svenska yrkesdiplomater lära sig på UD.

Men de som inte är yrkets män eller kvinnor – utan politiker som pekats ut att agera som nationella företrädare – får det ofta svårt. Den politiska klassens sociala mantra är jul att sälja politikens trossatser. Därför blir det ofta tjosan med diplomatin då politiker ska leka diplomater. Så länge det gäller samtal med civiliserade nationer är kanske inte stora famnens ord och gester så farliga. Få svenskar eller det främmande landets folk irriteras eller oroas.

Men annat är det som sagt i relationer med skurkstater. Bland många sådana världen runt har sedan årtionden Iran blivit terrorns hemland. Men inte har svenska s-politiker under de senaste tio åren anlagt poker-face i umgänget med Irans läskiga utrikesherrar. Jag har sett foton på hur såväl Jan Eliasson, Stefan Löfvén och Ardalan Shekarabi mest största leenden och sjuka bockningar kramat om den iranske utrikesministern. Alltså en översvallande vänlighet och ett välkomnande som enbart tomten kan räkna med vid sin ankomst på julaftonen.

Det är ju ingen tvekan om att dessa politiserande amatördiplomater (Eliasson inberäknad) agerat allvarligt felaktigt. Svenska folket kräver att politikerna ska visa återhållsamhet mot diktaturens kreatur (som de berördas personliga helgon Sankt Olof en gång sagt). För att inte tala om vad terrorns offer i Iran önskar av av svenska politiker! Inget gull-gull här alltså! Sämst i klassen är förstås Shekarabi, som med sin inställsamt smöriga uppvaktning av mördaregimens representant sviker det förtryckta folket i det land han själv kommer från. Som juristutbildad borde han dessutom veta att neutral saklighet gäller då någon ska företräda svensk offentlighet. Usch!

Torsten Sandström