Sverige står just nu inför flera stora problem, förutom mängden självförvållade allvarliga svårigheter, inom vård, skola, arbete, boende, rättsväsende mm. Inte minst avsaknaden av ett effektivt försvar i förhållandet till nationens resurser oroar pga kriget i Ukraina.
Som samällspolitisk bloggare är jag lika utmattad som sosseregeringens ledare Magdalena Andersson. I valdebatten häromkvällen såg hon kraftigt bekymrad och åldrad ut. Och hennes anföranden försvann i en stor trötthet på hennes sida. Om detta kan leda till ett regeringsskifte i höstens val är det bra.
Värre är Centerpartiet och dess ledare Annie Lööf. Hon surfar sedan länge på positionen mellan sossarnas krav på att som vanligt styra landet och bondeförbundets inskränkta intressen rörande 3% av de personer som är sysselsatta inom jordbruket. Det är något mycket allvarligt med tanke på sossarnas långvariga maktambitioner,
Att blott 3 % av landets jordbruksarbetande (totalt 166.000) medborgare ska tillåtas styra den svenska nationens framtid måste alla inse är något fullständigt galet. Antalet muslimer är omkring tre gånger större. Och om de av sossarna ska ges anspråk på makt över Sverige framstår det som illavarslande. Även invandrarna, som till antalet är vida större än lantbrukarna, har ambitioner att öka sitt inflytande. Och sossarna kan tänka sig stöd från alla minoriteter fö att behålla makten över Sverige.
Under senare tid har Annie Lööf – som häpnadsväckande kallar sig liberal – helt fräckt lanserat böndernas intressen för att att göra upp med sossarna om strandskydd, jordbruksbidrag och andra pekuniära intressen hos lantbrukarminoriteten. Därför har vi en statsminister från Socialdemokratin. Även V-partiets och Dagostars pensionslöften till dem som inte har arbetat in någon pensionsrätt är med i sammansvärjningen mot Sverige.
I sin position som vågmästare ägnar sig Lööf åt att favorisera den minoritet som hennes parti allt sedan Bondeförbundets tid gynnat. Skandalen är att svenske folket inte förstått denna allvarliga politiska missrepresentation. Orsaken är att sossarna blivit beroende av Lööfs anhang – för att behålla makten – och därför inte vill tala om varför man ger Centern inflytande. Enligt min mening kan inte svenska folket tycka att det är rimligt att lantbrukets minoritetsintressen – då det är skarpt läge – ska bestämma Sveriges politik.
Centern och Lööf agerar således som utpressare inom svensk politik. Det har de tyvärr lyckats med under ett antal år. Men räkenskapens tid närmar sig. Historien kommer att döma ut Lööf. Att bondecentern ska bestämma Sveriges politiska framtid är något oerhört. Ett parti som styrs av en spillra inom lantbruket kan inte tillåtas agera vågmästare och bestämma nationens framtid. Svenska folket kan inte låta två traditionella klasspartier – bönder och arbetare – bestämma politiken i landet, trots att det var många decennier sedan bönder och arbetare utförde dominerande sysslor för folkets bästa.
Var tog inflytandet från de många svenskar som betalade procentuellt mest skatt på de egna inkomsterna vägen? Sossarna manövrerar sedan länge Sverige så att partiet ska klamra sig fast vid makten med hjälp av splittrade minoriteter, vilkas röster ivrigt köps med bidragspengar från de som betalar mest skatt. Sossarna har nu lyckats konstruera en stat där en vid krets bidragstagare suger ut dem som verkligen arbetar och betalar skatt. Historien visar att denna typ av samhällen förr eller senare kommer att brista.
Torsten Sandström
