Anti-PK-bloggen

Svenska medier är fulla av
rapporter om en skola i kris. Förslagen om åtgärder är många. Politiker och
skolfolk jobbar hårt med att formulera planer om hur skolan ska räddas och återfå
sin forna kvalitetsställning. Men huvudproblemet är att de som vill agera
trädgårdsmästare samtidigt har intagit bockens roll under många år. Man litar
inte på vetenskaplig kunskap och beprövad skolerfarenhet, utan flyr in en
drömmarnas värld där vanliga PK-ideal härskar. Som jag ser det är krisen inte
så svår att förklara, även om orsakerna är många och deras inbördes betydelse
svåra att ranka. Här ska fem huvudskäl till skolkrisen lyftas fram.

1 Skolans kommunalisering. Göran Persson stordåd från 1991 att låta kommunerna
ta över skolan från staten framstår idag som ett fatalt misstag. Att överlämna
skolan, den viktigaste framtidsinriktade samhällsfunktionen i landet, till
lokala politiker har visat sig vara en katastrof. Detta syns inte främst genom
sparsamhet med utbildningsanslagen, utan framför allt i många kommunalpolitikers
bristande kompetens att förstå inlärningens förutsättningar och deras
benägenhet att satsa på sysselsättning framför kvalitet. På kommunal nivå finns
ett grundmurat ointresse för djupa kunskaper och en fundamentalistisk satsning
på det egalitära. Lärarna har under loppet av några decennier sett sjunkande
löner, även om utvecklingen nu är bruten, varom mera snart. Att kommunernas
politiker och fackföreningarnas representanter normalt spelar på samma politiska
planhalva gör inte saken bättre.

2 Fackföreningarna har agerat lönesänkare. Medlemmarna i landet två stora lärarfack har alla
under mer än en tjugoårsperiod betalat flera hundra kronor i månaden för att få
sina reallöner halverade i runda tal – särskilt om man räknar in ökad arbetstid.
Detta är ingen orwellsk bild – det är sanningen! Sedan några år tillbaka är som
sagt utvecklingen bruten och lönerna har stegrats. Orsaken till sänkningen är
egentligen irrelevant, men den sammanhänger förmodligen med att de stora
fackens ledningsfunktionärer normalt valt att liera sig med socialdemokratin
och dess utjämningsideal, att de hellre satsat på flera betalande medlemmar än
lönehöjningar samt att fackens ledningsfunktionärer tröstat sig med att
tillgodose sina egna intressen (deras löner har minsann inte sjunkit). Visst hävdas
att lärarlönerna är individuella, men de krafter som nämnts ovan har fram till
för några år sedan effektivt sett till att det inte synts i lönekuvertet ifall en
lärare utmärkt sig som duktig pedagog. Att inflaterade lärarlöner bidrar till
att göra jobbet oattraktiv är uppenbart. Det som förr var en syssla med status är idag
ett jobb som ungdomarna tvekar inför. Låg lön och låg status är ingen bra bas
för en person som ska väcka elevernas intresse.

3. Pedagogikforskarnas enögdhet. Pedagogiken är relativt ung som självständig
vetenskaplig disciplin. Vilka effekter olika pedagogiska medel får i umgänget
lärare-elev ger forskningen oklara besked om. Detta syns i den eviga debatten
om betyg, skolplikt, läxor, invandrarspråk, frånvaroregistrering osv. Liksom
andra samhällsvetenskaper är pedagogiken politiskt laddad. Mätningar tyder på
att universitetens pedagoger generellt sett sympatiserar med vänsteråsikter.
Resultatet blir därför att den akademiska pedagogen gärna väljer Rousseaus
frihetsideal framför mer traditionella uppfostringsformer med anknytning till
krav, belöning och tillrättavisning (dessa hemska ord!). Det som framstår som
beprövad erfarenhet har ersatts med politisk övertygelse. Egalitära visioner
har kommit att ersätta skolmål med handfasta resultat. Den svage eleven offras,
han eller hon som bevisligen har störst nytta av krav, ordning och
auktoriteter.

4. Myndigheternas planidealism och juridifiering. I landet finns som bekant en mängd ämbetsverk och
myndigheter med uppgift att utveckla skolnormer och kontrollera deras efterlevnad.
Här sysselsätts inte främst jurister utan pedagoger som sprungit fram ur
landets pedagogiska högskolor. Vi kan därför utgå från att merparten av dom har
en benägenhet att se skolan som den
sköna trädgård i vilken filosofens Émile fritt söker kunskap, utan pekpinnar
från någon. Att de är amatörer på juridik medför tyvärr en övertro på effekten
av planer och regler. Man litar på regler och inspektioner och hoppas att
skolans verklighet ska se ut som planernas vackra värld. Rader av sk
”regelverk” väller ut över lärarna – syftet är att styra deras roll i och utanför klassrummet.
Massor av tid som förr lades på arbete i katedern ägnas nu åt styrinstrument,
värdegrunder och annat som en lärare med god utbildning och samhällsorientering
ändå bör känna till. Skolan har delvis förvandlats från en kunskapsfabrik till
en regelverkstad. Visst har samhället blivit mer komplext under senare årtionden.
Men juridiska normer har begränsad styrförmåga – de fungerar ibland inte ens i
domstolar – och hur ska man då begära att lärarna ska kunna göra något positivt av
mängden vaga föreskrifter. Framför allt skapas inte en stimulerande och
kvalitetsbefrämjande arbetsmiljö med ämneskunskapens innehåll i centrum.

5 Riksdagsmännens vurm för det fria och egalitära. Det svenska samhällets övernormer är frihet och jämlikhet.
Visst har dessa principer stor samhällsbetydelse. Men de kan endast brukas av
lagstiftaren på frågor där verktygen är praktiskt hanterbara. Utgångspunkten
för den svenska skolan är nämligen inte frihet: skolplikt råder som bekant. Och
likhetsregler blir problematiska i en skolverklighet där elevernas förutsättningar
skiftar på grund av familjebakgrund, begåvning och intresse. Men lagstiftare
och planbyråkrater tvekar ändå inte. I reglernas värld är eleverna fria och
lika, de ska nå gemensamma mål och de måste alla utvecklas i största frihet.
Krav och prov är av ondo. Alla ska ju ändå avlägga examen och få sin vita
mössa. Vi röstar därför på politiker som vill skydda våra skolbarn från betungande
läxor, prov och betyg. Tro inte att jag är en motståndare till jämlikhet
allmänt sett. Min poäng är att det fria och egalitära – dessa vackra och svåra ord
– riskerar att blir kontraproduktiva i
skolan. Alltför mycket tid och resurser ägnas åt aktiviteter som inte ger
resultat i form av kunskaper. Och när eleverna lämnar skolan ställs de inför en
verklighet som ofta varken är fri eller jämlik. Störst förlorare är som sagt
elever som kommer från familjer utan studiebakgrund.

Denna bild tar sikte på min uppfattning
av skolverkligheten. Bilden blir ond. Och jag söker förklaringarna endast hos
skolpolitikens olika aktörer. Därför måste det sägas att det finns flera goda
utbildningsmiljöer här i landet (liksom det förr fanns en hel del dåliga). Det
finns också kloka politiker som framhåller betydelsen av krav och belöning. Invandring,
social utslagning, våld mm är också förklaringar till den svenska skolans
problem. Men det går inte att komma ifrån att de närmast ansvariga har svikit
sin viktiga uppgift.

Jag menar att Sverige står
inför en uppgift av främsta rang. Det gäller att återställa läraryrkets status,
vilket varken blir enkelt eller billigt. På sikt kommer detta att öka kraven på
lärarna, som individuellt ska belönas för att hålla kunskaper och förmåga i
topp (därmed kan planvisioner om auktorisation slopas). Robusta och mätbara kunskapskrav på eleverna är ett
måste. Betyg ska driva på och locka till arbete. Annars ska skolan i grunden
sköta sig själv, fri från allehanda pekpinnar, fri från detaljstyrning, onödiga
handlingsplaner och verkningslösa jämlikhetskrav. Skolmyndigheterna måste också
bantas, byta fokus och rikta intresset mot kunskapskontroll. Idag verkar dom inte
ens kunna administrera diagnostiska prov
på ett rättvist vis! Om en del av dagens juridiska planinferno slopas är det en
välgärning i sig. Att lärarna ges mer tid att syssla med pedagogik och
ämneskunskaper är den största vinsten.

Torsten Sandström

2017-10-27

Den som läst
mitt första blogginlägg under Om PK förstår att en av PK-lärans allvarligaste
konsekvenser är nihilism. PK-samhället söker inte kunskap efter vad som är sant
efter en sedvanlig vetenskaplig analys. Man har sitt eget kunskapssystem där
den politiskt korrekta åsikten eller värderingen står i fokus. PK har sina egna
dogmer, som helt enkelt slår fast (postulerar) vad som är sant, precis som den
kristna kyrkan gjort, exv i frågan om att jorden är vårt planetsystems centrum (och inte solen). Förklaringen
är ett förenklat strukturtänkande, med två motstående poler, där stark står mot
svag, härskare mot förtryckt, ont mot gott osv. I feministernas strukturerade värld
är kvinnan utsatt (fy den som vågar säga svag), medan mannen är förtryckare.
Och detta alldeles oavsett om hur det faktiskt ser ut i det enskilda fallet.

I mitt första
inlägg lyfter jag fram några vetenskapliga områden där PK ställer sann kunskap
på huvudet: inom biologin, miljövetenskapen och pedagogiken. Det finns
ytterligare exempel. Under rubriken Nihilism vs vetenskap tänker jag dryfta dessa
viktiga frågor.

Torsten
Sandström

2017-10-27

Vi vet alla att
gränsen mellan fakta (händelse) och värdering (åsikt) är svår att dra. Som bekant har morgontidningarna
traditionellt försökt lösa problemet genom en politiserande ledarsida, som
skiljts från övrig rapportering om vad som hänt i när och fjärran. Läsaren har
på så vis getts en möjlighet att tolka och finna tillit till det tidningsinnehåll
man ställs inför. Chansen har också funnits att planera och välja vad man vill
läsa och som prenumerant betala för. Men nu sker något påtagligt nytt i
journalistikens värld. Faktaanalysen trappas ned samtidigt som åsiktsförmedlingen
stegras. Det rör sig värdering som är
PK. Och detta sker under en allt mindre och senarelagd förmedling av nyheter. Låt
mig förklara vad jag menar.

Digitaliseringen har
satt en kraftig ekonomisk press på morgontidningarna över hela jordklotet. Till
bilden hör även framväxten av Metro och liknande gratistidningar. Följden har
blivit en kraftig bantning av kostnaderna för produktionen av de dagliga
tidningar som lever på annonser och prenumerationer. Effekterna av denna kostnadsjakt är enligt
min mening slående, även om tidningarnas utgivare och journalister inte gärna talar
om detta i sina egna organ. Tystnad råder om det som alla på tidningen känner
till.

Utan att ha stöd i
något statistiskt material menar jag i korthet att följande har inträffat i
spalterna. För det första har den redaktionella texten minskat rejält i
relation till reklamutrymmet. För det
andra har många fast anställda journalister ersatts av kolumnister, som någon
gång per vecka levererar en artikel för publicering. För det tredje har lagerfabricerade
artiklar fått ett allt större utrymme. Jag
tänker också på reportage som redaktionsledningen beställt med flera dagars
framförhållning, texter som tidigare ofta
tryckts i vecko- och månadspressen. För det fjärde har tidningarna ett ökat
inslag av korta notiser saxade från nyhetsbyråer, såsom TT, som levererar standardiserat
material till hela marknaden, alltså till tidningar med såväl gratisläsare som
prenumeranter. För det femte har morgonpressen alltmer sökt efter en populärkulturell
nisch. En stor del av textutrymmet rör numera artiklar om film, musik,
litteratur, relationsproblem, sport och andra publikknipande ämnen. Till saken
hör att även detta textmaterial kan ligga länge på redaktionen i väntan på att fylla
ut en tidningssida.

Okey, säger kanske
läsaren, men vad är problemet? Ekonomins lagar kräver förstås en lägre
produktionskostnad för morgonens dagliga tidning, så att inte
prenumerationspriset ökar. Enligt min mening innebär den utveckling jag
beskrivit en påtaglig förändring av journalistens roll. Den tidigare
skiljelinjen mellan värderande ledartexter och faktasökande nyhetsartiklar håller
sakta på att lösas upp. Och morgontidningens ideal med dagsfärska nyheter är på
väg att ersättas av vällagrade texter i konkurrens med vecko- eller
månadsmagasinens.

Ett särskilt
PK-problem är de otaliga kolumnisterna. I dessa spalter presenteras verkligen
inte ett hett externt nyhetsflöde. Här berättas
om de ämnen och personliga problem som författaren stött på under
veckan. Visst trycks ännu några fåtal goda fördjupande reportage, från in- och
utland. Men de saknar den fräschör som förut den fasta utlandskorrespondentens
dagsaktuella reportage innebar. Det är lagerreportage som kanske väntat en
vecka på publicering. Nyhetsflödet består numera till avsevärd del av strömlinjeformade
klipp från olika mediebyråer. Och inte minst det populärkulturella
textmaterialet har blivit en tummelplats för författarnas egna åsikter och redaktionens behov av prefabricerat
material som spaltfyllnad.

Något av detta måste
vi nog leva med om inte prenumerationspriset ska raka i höjden. Men jag är bekymrad
över att journalisterna i ökad utsträckning agerar som åsiktsförmedlare. Deras
egna värderingar hamnar allt oftare i centrum. PK-samhällets alla altruismer flödar utan att
tänkbara invändningar lyfts fram. En enkelriktning tar gestalt, det finns bara
en inställning till exv invandring, feminism och klimat, nämligen den politiskt
korrekta. Även utanför ledarsidorna talar journalisterna alltså om för läsaren
vad han eller hon bör tycka. Några journalister kanske gillar den nya rollen
som åsiktsguru. Men för professionen innebär utvecklingen en olycklig omvälvning.

Man säger ibland att tidningar,
radio och teve är en statsmakt. Talesättet är en honnör till ett medvetet faktabaserat
och kritiskt förhållningssätt från nyhetsmedias sida i samhällsfrågor. Men om rapporteringen
frikopplas från det dagliga flödet av konkreta händelser och dörren vidgas för en
subjektiv analys kommer journalistyrket att få drag av politikerns eller
prästens. På sikt hotas den professionalitet som ligger i en strikt faktahantering och skapandet av strama
insiktsfulla texter. Ytterst hotas tilltron till de fria medier som varit en
del av den demokratiska statens ryggrad. Och slutligen vill åtminstone inte jag
betala för en tidning, som från första till sista sidan, flödar av subjektiva tolkningar
av olika samhällshändelser. En tidning som är stinn av pekpinnar till mig om
vad jag bör tycka.

Torsten Sandström

2017-10-27

Vem eller vilka
står bakom PK-normerna? Vem utvecklar dom dagligdags. Att normerna omfattas av
många medborgare är uppenbart. Främst av människor med vänsteråsikter, vilket är
naturligt (se under Om PK). Men även om vanliga medborgare sköter vakthållningen
till vardags, vid kaffebordet på jobbet eller vid festen med vännerna, är det
inte dom som utvecklar PK. Det gör
samhällets elit. Eliter har funnits i alla samhällstyper. Men det är svårt att
peka ut vilka som tillhör gruppen. Traditionellt har furstar, politiker,
präster och kapitalister brukats ses som samhällets främsta makthavare. I viss mån
kan man säga att detsamma gäller i nutid.

Men när det
gäller PK intar det svenska kungahuset, svenska kyrkan och svenska näringslivet
en bakrundsposition. Visst tänder kungligheter, biskopar och direktörer ljus på
PK:s altare. Allt oftare deltar dom i offerhögtider av olika slag, som gärna avslutas
med ett kritiskt utfall mot dom som vill ifrågasätta PK-läran. Men de eliter
som nyss nämnts leder inte normutvecklingen inom PK. Dom försöker främst skaffa
sig sympati och ekonomiska resurser
genom att pliktskyldigt ställa upp då och då.

PK-elitens kärna
finns på annat håll. Högkvarteret finns så att säga hos det politiska
etablissemanget. Främst till vänster på grund av ideologins innehåll (se Om PK), men även hos grupper som ser sig som
marknadsliberala och frisinnade. Att moderater och liberaler omfattar PK kan
tyckas märkligt. Men de är folkrörelser, som alla gärna vill fånga breda
kretsar av väljarkåren. Liksom vänstern för därför den sk Alliansen fram förslag
som tenderar att dra till sig individer som är svaga och har problem av olika
slag. Alliansen ansluter sig på så vis till PK. Egentligen är detta naturligt
och i viss mån något gott. Men problemet är att PK-läran vill inte vara öppen, den
vill inte balansera för och emot, utan är till sin natur ortodox. Liksom andra
trosläror kräver den anpassning.

Vid sidan om
politikerna finns även en PK-elit inom kretsen av myndighetspersoner av olika
slag. Ju högre position desto starkare koppling till PK, i princip. Detta
sammanhänger främst med beroendet av den hand som föder byråkratin, dvs
politikerna. Men det har också att göra med mer mänskliga – och föga altruistiska
(!) – strävanden hos myndigheternas chefer: man hoppas göra karriär. Detsamma
gäller förstås den politiska klassens lägre skikt, dom som ännu inte tagit sig upp.
PK-kramande är ett gott medel, till och med en förutsättning, för klättring till politiskt
ledande och lukrativa positioner i landet. Det som utmärker myndighetscheferna är
att dom har en viktig basfunktion inom PK-rörelsen. Dom befinner sig nära den
sociala verklighetens, där folk bråkar, har det svårt och vill ha hjälp. På så
vis blir dom PK-rörelsens vardagsofficianter. Sneglande uppåt försöker dom dämpa
oron och hålla ordning i samhällets basplan.

Men det verkliga
prästerskapet finns inte bland politiker eller på statliga ämbetsverk och kommunala
myndigheter. Det finns hos personer inom media. Det är tidningar, teve och
radio som dagligen utvecklar PK-läran. Ett ständigt flöde av politiskt korrekta
journalistiska alster håller PK:s andliga soppkök kokande. Hur kan det komma
sig att journalisterna fått den rollen? En förklaring är att staten utbildar journalister,
via kursplaner som dignar av moraliskt utvidgande
normbildning, som knyter an till folkrätten, dvs konventioner om mänskliga
rättigheter, om flyktingar och asyl och om barnens rätt. En viktigare förklaring är att nyhetsmedia hamnat i en ekonomisk kris. Kritiskt
analyserande och professionella korrespondenter är dyra och har i allt större utsträckning
ersatts av billigare krönikörer, som varje vecka levererar ett åsiktsdrypande alster
för publicering. I denna miljö passar PK väl in. Publikum får klart för sig vad
som är gott och vad som är ont i samhället. Då media själva väljer vad som ska
offentliggöras hålls dörren stängd för kritiska åsikter utifrån. Och den
journalist som (mot förmodan) inte anpassar sig är också snart ute i kylan. Till
denna bild hör medias koppling till politiken. Detta syns tydligast för SR och
SVT. Organisationerna kallar sig public service. Man vill ogärna förknippas med
statlig styrning. Men ändå är dom varma anhängare av det gemensamma idésystemet,
dvs PK-läran.

Vad som mest oroar
det ny journalistiska prästerskapet är antagligen utvecklingen rörande mediaföretagens ekonomiska ställning samt
framväxten av sociala medier. Här finns en potential för försvagning av och angrepp
på PK-rörelsen. I kristallkulan ser jag därför ytterligare statliga stöd till
media, så att prästerskapet kan jobba vidare ostört på skattebetalarnas
bekostnad. Snart är en medieavgift på väg att ta plats på våra skattsedlar, vid
sidan om begravningsavgiften. De facto statskontrollerade SR och SVT ska på så vis få omkring 8 miljarder per år. Staten vill nämligen inte låta medborgarna
själva bestämma över sina högst privata angelägenheter – i stil med begravning och åsiktsbildning

Torsten
Sandström

2017-10-27