Anti-PK-bloggen

Wikimedia

Sydsvenska meddelar idag följande nyhet:

Sagostunden ”Drag story hour Sweden” och dess skapare, dragshowartisterna Lady Busty och Miss Shameless från Malmö, får Greta Renborgs pris för 2023.

Jag tycker att kultur ska belönas efter sitt innehåll och kvalitet. Det gäller skönhet och kreativitet. Inte efter aktörernas identiteter, personliga val eller politiska preferenser vad gäller framträdande. Sagor kan läsas av vem som helst. Personens könsinriktning är såvitt jag förstår ovidkommande. Om den ställs framför sagans budskap eller idé rör det sig om propaganda.

Men svenska medier eller offentliga myndigheter tar kvaliteten med en klackspark och väljer i stället att belöna politiskt korrekta aktörer. Uppenbarligen menar man att Lady Busty och Miss Shameless uppfyller gällande politiska krav för sagostunder. Det gäller att förmå små barn – som inte vet något om sex – att att förstå minoriteternas val av sexuella läggning. Att ett mindre antal medborgare väljer ett annat sexliv än majoriteten är givetvis en rättighet som måste skyddas. Men därför behöver den inte blåsas upp och fastställas som biologins vardag. Det rör sig ändå om ett udda val av sexliv – förvisso vackert på sitt sätt – men ändå en undantagsform i samhället. Hbtq är något som måste värnas, men därför inte prackas på små barn som inte förstår vad det rör sig om. Jag har inte svårt att omfamna en hbtq-are, men vill inte utsättas för vänsterns vanliga medvetna prioritering av fåtalets syn på livet. Hänsynsfullhet köper jag, men inte att vi alla ska promenera med exakt samma offentliga värderingar.

Jag menar således att den offentliga kulturens pk- aktivister sysslar med politisk propaganda. Därför ger man Bystiga damen och Fröken skamlös 25.000 kronor i pris. Med tanke på kvinnornas artistnamn går de sannolikt fria från sexköpslagen. Men ändå är det en spekulation i sexuell dubbelmoral vi utsätts för.

I fokus för den dubbla moralen står kriminaliseringen av den som köper sex, medan säljaren (normalt en kvinna) betraktas som ett oskyldigt offer. I min värld gäller antingen fri sexhandel eller kriminalisering av såväl köpare som säljare. Svensk folket måste vända sig mot vänsterns syn på sex i samhället!

Torsten Sandström

Bonniers tidning DN är som bekant landets största på morgonen (mätt i upplaga). Trots en tilltagande reklamnedgång tycks DN klara sig bra ekonomiskt. Mediesamhällets driv gynnar Bonniers koncern där DN fungerar som marknadsförare av allehanda spektakel. Tidningen är alltså inte frisk.

Anpassningen till den nya tidens läsare har brutalt förändrat DN:s innehåll. Jag vet, ty har varit prenumerant till och från sedan slutet av 1960-talet. Då var tidningen faktajournalistikens svenska flaggskepp. Varje dag många goda kritiska analyser. Visst fanns det en och annan journalist som skrev kåserier, men de presenterades inte på första sidan som stjärnor (vilket de inte heller var). Nu kan det kritiska och analytiska antalet skribenter i DN räknas på en handens fingrar.

Däremot har vänsterns åsiktsjournalister kraftigt brett ut sig. Dessvärre många gånger på nyhetssidorna där de driver sossepolitik. Den pragmatiska L-ledaren Pehrsson får mer stryk än instämmande ord. Däremot hyllas Magdalena Andersson, såväl för att hon har rätt kön som lagom ljumma vänsteråsikter. Ett exempel på propagandister är DN:s Amanda Sokolnicki.

Den mest tydliga expansionen av åsiktsjournalistiken syns inom en svällande ram krönikörer. En god krönika kan förvisso vara rejält underbyggd med fakta. Men det är inte det visser på DN. Här finns ingen hejd på hur egotrippade spalterna kan vara, oavsett om det drar åt samhälle, kultur, sport, nöjen osv.

Ledande navelskådare är utan tvekan Hanna Hellqvist, tätt följd av Alex Schulman. Endast undantagsvis förmår de betrakta världen utanför sina egna familjer – samhället framstår mer som en parantes som vagt skymtar fram bakom huvudpersonen: den uppburna krönikören som ställer ut sitt ego på första sidan av tidningen med fet rubriker, ofta i rött (kanske som en form av positionsangivelse).

Den 19/9 slår Hanna Hellqvist till med följande drapa i rubriken på första sidan:

Min relation med min mamma är en av de viktigaste i mitt liv och

därför nöjer jag mig aldrig

Denna rubrik måste vara den hittills mest navelskådande som DN sett och det säger en hel del. Ord (pronomen) med koppling Hellqvist utgör som synes omkring halva textmassan (se min kursivering). Och budskapet måste sägas vara det mins upphetsande som skådats. Mödrar är väl nästan alltid centralfigurer. Och vad Hellqvist inte nöjer sig med är så oklart att hon fått underkänt i en skoluppsats.

Det är uppenbart att DN vill ha dessa egotrippade utrop. Tidningen vill presentera nonsens. Hellqvist representerar nämligen ett slags slumpvis utvald läsare från gatan som snackar på ett vis som vem som helst. Detta är så fjärran från DN:s ursprungliga kvalitetslinje som man kan komma. Det är rena spekulationen i populism. Ett känt ansikte som åbäkar sig. Den nya tidens läsare förväntas känna samhörighet i den båt som alla förväntas ta plats i, för att använda S-märkt språk. Jag får extremt dåliga vibbar av den smaklöshet som DN erbjuder läsekretsen. Själva namnet DAGENS NYHETER är också numera inflaterat. Det mesta textmaterialet är inte allas dagsaktuellt, utan bär karaktären av vecko- eller månadstidning. Så dagens nonsens vore en mer korrekt benämning – med tillägget beroende socialdemokratisk.

Torsten Sandström