Följande brev har anlänt till Bulletin med anledning av en text där. Göran Linde skriver:
Hej redaktion. Jag tror inte att Bulletin tar in genmälen till debattartiklar men om ni gör det vill jag gärna ge en replik till Torsten Sandströms inlägg om nutida konst. Annars sklle jag uppskatta om mitt kommentar vidarebefordras till honom (han har inte angivit e-mailadress)
Jag vill väldigt gärna instämma i vad Torsten Sandström anför om kvalitet i bildkonst att dent är knuten till skickligheten med penna och pensel, att med akuratess utföra bildskpandet. Jag håller också med om att det finns modernt måleri där denna handens skicklighet inte är påtaglig utan andra uttryckssätt tar över.
Att skapa bildkonst handlar om två förmågor. Den ena är att skapa bildidén i huvudet och det rör seende, påhittighet, fantasi, esteiska avgöranden och idéer och det förutsätter att ha betraktat och tänkt över bilder och andra visulla intryck. Den andra förmågan är att kunna få bildidén att falla ut genom fingrarna med skicklighet i penselföring eller andra instrument. Det räcker inte med att vara snillrik i det ena och skicklig i det andra utan båda förmågorna behövs för att skapa bildkonst.
Vad jag inte håller med Torsten Sandström om är hans utsaga: ”Sällan ser jag alster som visar långvarig övning med pensel i hand” Det finns verk som inte visar sådan skicklighet, javisst. Jag har dock de senare åren före pandemin varje år i februari besökt Arte Contemporánia i Madrid. Det är världens största samlingsutställning där gallerister från hela världen ställer ut sina unga adepter.Vad som visas där är trenderna i nutida bildkonst.
Vad är det utmärkande i trenderna och vad är på väg ut? På väg ut och som knappast visas är abstrakt expressionism med reliefartade oljor. Vad som i stället dominerar är mycket släta ytor med en väl utförd frontfigur. Man kan säga att den traditionella och numera nostaligiska raklambilden från femtiotalet ersattes av inspiration från den moderna bildkonsten och det var en påfallande omdaning av reklambilden. Nu ser vi den reverserade trenden. Konstbilden har tagit intryck av reklambilden och har ofta en neutral bakgrund och en pregnant förgrundsfigur och ytan är superslät. Figuren är inte en fotgrafisk avbildning av något som finns i verkligheten utan kan vara fantasifull, ofta humoristisk och med en sureealistisk ton. Den är i alla fall oftast påtagligt skickligt utförd i linjeföriing, alltså grundad i övning i handens utförande. Jag kan tänka mig att dettta är en motreaktion mot att mindre hantverkskrävande måleri inom den abstarkta expressionismen varit upphaussad på marknaden och att skickliga utövare vill återta terräng.
En nutida svensk konstnär som jag uppskattar är Liv Strömqvist. Hon är verkligt utskälld för sin s.k. menskonst som ställts ut i Stockholms tunnelbana men hon är otroligt skicklig i konturens linjeföring, vilket förutsätter omfattande övning och också i underfundig bildkomposition. Hennes ganska burleska humor kan man ha olika uppfattningar om men skickligheten kan vi inte frånta henne.
Jag undrar om du Torsten Sandström har tagit del av senare års trender i bildkonsten eller mer ser till närmast föregående.
Jag tackar för Göran Lindes intressanta ord. Det mesta av det han skriver kan jag hålla med om. Det han rapporterar från Madrid – före pandemin – är givetvis värt att begrunda. Sådana alster skulle inte alls irritera mig, tror jag, utan tvärtom vinna bifall. Och Liv Strömqvist bilder om ”menskonst” är skickligt utförda, med kritisk ambition rörande – som det förefaller – ett enda viktigt tema. Alltså ändå tämligen enahanda och mer politik än prov på ögats och handens bravur.
Mina texter om konst under senare fyra år – se rader av texter på www.anti-pk-bloggen.se – bygger främst på sk konstkritik i DN och SvD. Senast häromdagen såg jag ett reportage i DN (17/7), som föranledde mig att skriva en blogg som jag därför nu publicerar:
Kan du tänka dig en huggkubbe och ett spöke utan huvud och armar. Båda objekten är vitmålade klumpar av cement eller gips. De ställs ut på en utställning och bedöms i Dagens Nyheter av en sk konstkritiker.
Ingen kan påstå att de krävs minsta konstnärlig förmåga att yxa till kubben och spöket. Det kan till och med ske nästan av misstag. Men det är inte någon slump i detta fall. Skaparen har nämligen gett dem ett namn, Reef, dvs revet. Personen som åstadkommit eländet låter jag av av hygglighetsskäl vara anonym.
Min berättelse är så långt närmast en vardaglig upplvelse för den som studerar kultursidorna i svensk press. Föremål som dessa är inte några föremål – eller konst – att åstadkomma för att visa upp.
Men nu kommer det anmärkningsvärda. Nämligen konstkritikerns bedömning. Hon heter Birgitta Rubin! Och rubriken till bilden med kubben och spöket lyder: ”Svindlande bråddjup.”
Jag är tämligen säker på att anmälaren inte kritiskt menar sig se ett bottennapp i havets djup vid revets kanter. Skribenten ser nämligen i syne. Kritikern vill se något som inte finns att berätta genom rubrikens ord om bilden med kubben och spöket.
Så fungerar tyvärr dagens sk konstkritik.
Torsten Sandström
