Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Att bedöma affärsframgångar är givetvis enkelt i efterhand. Men då själva affärsavtalet sluts tar normalt förhoppningarna över riskerna. Jag skriver detta efter pensionsbolaget Alectas nu konstaterade megaförluster. Totalt sett har många miljarder gått åt skogen. Men i förhållandet till Alectas hela förmögenhet bara en blygsam andel.
Det som irriterar mig är emellertid den högsta ledningens kritik av den chef som svarat för aktieköpen i de amerikanska bankerna. I stället för att själva ta på sig en tydlig del av ansvaret för bristande kontroll väljer höjdarna ett bondeoffer i syfte att rädda sina egna karriärer. Jag klandrar alltså styrelseordföranden Ingrid Bonde för sin kritik av den aktuella chefen några snäpp ned i företagets ledning. Bonde borde ha hållit inne med sitt klander. Självkritik hade varit klädsam.
Det kan knappast råda någon tvekan om att Bonde under sina tre år som ordförande i Alecta haft möjlighet att ta ställning till hur förnuftiga köpen av de amerikanska bankaktierna varit. På ett tidigare stadium kunde hon ha initierat en försäljning. Men hon har såvitt vi vet inte agerat. Klart är att hon i efterhand dömer ut den aktuella chef som genomfört affärerna.
Det är dåligt och fegt. Bondes affärskarriär är knappast lysande – mängden uppdrag inom den offentliga sfären förskräcker. Att hon inte vågar stå upp för sin underordnade chef är ett tecken på ynklig strävan efter obefläckad karriärism. Under hennes tid på toppnivå inom statliga Vattenfall rullade minsann förlustmiljarderna genom köp av aktier i skandalbolaget Nuon. Hennes närhet till den svenska staten har hittills fungerat som en skyddsängel. Men nu drabbas en underordnad av bondeoffer. Jag undrar om verkligheten inte nu hunnit ifatt den person som hittills lyckats balansera på tunn is. Hon borde avgå. Det vore i så fall i grevens tid.
Häromdagen dömde Stockholms tingsrätt svenska staten skyldig att betala 100.000 kronor i skadestånd till en kvinna, Linda Karlström. Det intressanta med domen är att allvarlig kritik riktas mot Sverige – dvs svenska staten – för brister i vårt rättssystem. Ännu mer märkligt är att bristerna tar sikte på reglerna för Granskningsnämnden kontroll av SVT. Alltså just en fråga som faller under direktiven till den utredning som den nya regeringen just tillsatt.
Bakgrunden är SVT-journalisternas användning av en dold kamera i ”Dokument inifrån: Vaccinkrigarna”. Karlström kände alltså inte till att hon emellanåt filmades i smyg. Inte heller att intervjuarna – dvs SVT:s journalister – dolt sina identiteter vid samtal med henne som spelats in och använts programinslaget, som dessutom lagts ut på SVT Play. Hon trodde att hon snackade med åsiktsvänner. Därför menade hon att staten kränkt hennes privatliv. Som skäl angav hon Europadomstolens praxis vid tillämpning av Europakonventionen om mänskliga rättigheter, EKMR. Hon pekar på att hon vägrats skydd av såväl Granskningsnämnden som Justitiekanslern, JK, trots begäran därom.
Låt mig bara saxa och citera en liten bit av de långa och mycket intressanta domskälen:
Sammanfattningsvis anser tingsrätten att det i Sverige saknas ett tillräckligt adekvat och effektivt skydd för Linda Karlströms privatliv såvitt avser vissa av de ingrepp som Linda Karlström utsatts för, nämligen publiceringen av material från inspelningar med hjälp av en dold kamera samt genom användandet av falska identiteter och vilseledande i det journalistiska arbetet.
Såsom tingsrätten har uppfattat statens talan har staten gjort gällande att staten ändå inte har kränkt Linda Karlströms rätt till privatliv enligt artikel 8 EKMR om journalisternas rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10 EKMR i detta fall väger tyngre. —
Tingsrätten delar inte denna uppfattning.—
Domen blir på så vis en käftsmäll mot det svenska systemet för Public service. Därför måste den tillsatta utredningen se till att SVT utsätts för en rejäl granskning till skydd för medborgarna och deras mänskliga rättigheter. Statens undanflykter är uppseendeväckande: för journalister som wallraffar gäller en egen oskriven rätt.
Jag har – med många covidsprutor i kroppen – ingen särskild sympati för sk antivaxxares argument. Men deras juridiska rättigheter måste ovillkorligen skyddas. Smygfilmning för SVT:s räkning är en kränkning av privatlivet. Men det skyddet förvägrades således Karlström av politiskt korrekta SVT-journalister. Indirekt även av den svenska staten som lanserat ett otillräckligt rättsystem för granskning. Detta trots att kritik länge riktats mot Granskningsnämndens anmärkningsvärda passivitet i rader av ärenden.
När det passar journalistkåren gråts det krokodiltårar över deras uppgift som tredje statsmakt. Men bara då de finner det lämpligt avseende yrkets politiska ambitioner. I övrigt struntar svenska journalister ofta i att kritisera den offentliga makten och sin egen mediala apparat. Färdriktningen bedöms på politiska grunder.
Det är därför jag gläder mig åt tingsrättens dom. Bakom kränkningen av Karström syns en politiserande aktivism inom journalisternas skrå: att ta sprutor anses korrekt, ovilja till vaccinering måste stigmatiseras. Journalisterna rapporterar alltså inte enbart fakta, utan vägrar att visa respekt för den enskildes åsikter och privatliv. Utvecklingen sammanfaller med svenska mediers färd från fakta- till åsiktsjournalistik. Att public serviceföretagen SVT och SR verkar i denna riktning är allvarligt.
I sammanhanget bekymrar mig dessutom ännu en sak. Som framgått krävs det att staten bevisligen överträtt en rättighet som är reglerad i EKMR för att krav om skadestånd ska kunna riktas mot det offentliga. Jag skriver detta i perspektivet av att statsmakten i nutid driver en historiskt omfattande och enastående politisk kampanj med grunden i den bara delvis styrkta vetenskapliga tesen om att utsläpp av växthusgaser förstör vår värld. Bevisen är oklara, men radas likväl upp av FN och dess klimatpanel IPCC såsom fastställda vetenskapliga sanningar. Därefter basuneras FN:s ord ut av nationens medier och statens klimatpolitiska tråd. Motsidans argument ges inte minsta plats i offentligheten. Kritikerna smutskastas och kallas ”klimatförnekare”.
Ett så storskaligt och kostnadskrävande propagandaprojekt i statens händer tycks inte kunna stoppas genom en domstolstalan i stil med Karlströms process vid Stockholms tingsrätt. Det är allvarligt att bristen på ett medialt öppet samtal inte sanktioneras i svensk rätt, i situationer då statens resurser brukas för propaganda.
