Anti-PK-bloggen

Kan man lita på medierna är en fråga jag ofta ställer mig. Rörande rapporteringen om klimatskräck är frågan om bristande tillit uppenbar – dagligen produceras nämligen reportage om mänsklighetens undergång. Och rörande den politiska debatten vet man inte om journalistens egna åsikter styr framförda slutsatser eller om det rör sig om faktiska politiska skeenden. Till och med på sportsidorna är det svårt att skilja mellan fakta och personliga åsikter hos rapportören. Tydligast syns det i reportage om kvinnliga prestationer. Är ett framhävande resultat beroende av feminism eller en faktisk bragd? På senare år har feminismen erövrat halva sportens kungarike, trots att det ännu till största delen är en manliga arena.

Min dystra bild på nyårsaftonen 2022 är att svensk journalistik passerat flera lågvattenmärken och nu närmar sig bottnens gyttja. Initialt – och något naivt – trodde jag att SvD:s chefredaktör Anna Careborg i sin nyårshälsning till läsarna var självkritisk och ville lugna mig med att det skulle bli mindre privata åsikter i SvD från journalisternas sida 2023. I en oklar text snubblar jag dock raskt över följande citat:

”Vi kommer även att sträva efter att förmedla flera perspektiv, och inte ge dig som läsare en ensidig bevakning som bara bekräftar din världsbild eller stryker dig medhårs.”

Med en sådan ambition kommer naturligtvis åsiktsjournalistiken att vinna kraft. En oroad skribent kommer att fortsätta att bombardera läsarna med sina personliga politiska val. Och därför kan läsaren inte veta om man kan lita på SvD.

Min poäng är att mediernas huvudfokus ska vara riktat mot verkligheten, dvs faktiska skeenden. Dessa ska de stora mediernas skribenter saklig beskriva. Politikernas ord ska förvisso kunna prövas mot deras egna officiella yttranden och partiets program. Men politiska uttalanden från partiernas företrädare ska citeras korrekt och i huvudsak tala för sig själva, så länge de inte rör sig om olagliga påståenden. Läsaren ska nämligen själv bedöma politikernas ord och handlingar. Bedömningen ska inte journalisten sköta – låt vara att försiktiga men kritiska kommentarer är på plats, utan att journalistens eget alternativa val för den skull anges.

Idag upprätthåller inte svenska journalister – allmänt sett (undantag finns alltså) – distinktionen mellan fakta och egen personlig åsikt. En krönikör har förstås vidare frihet. Det framgår av själva uppdraget eller formatet. Men även den som agerar berättare i medier med officiell politisk inriktning har ett krav på sig att hålla sig inom den arena mediet signalerat utåt till läsekretsen. Vad gäller de medier jag främst följer – SvD, DN, Sydsvenskan och Dagens industri – saknas normalt minsta koppling mellan krönika och mediets officiella politiska linje. Det mesta som skrivs är tyvärr inom vänsterns trånga åsiktskorridor.

Ändå – Gott nytt år!

Torsten Sandström

I en ledarliknande artikel i SvD på juldagen skriver statsvetaren Katarina Barrling om cancelkulturens elände, dvs det nutida systemet för att stänga ute oliktänkande från positioner där de kan göra sina politiska röster hörda. Det är i och för sig bra att hon tar upp ämnet och kritiserar några mönster som driver fram den politiska korrekthetens nya samhälle och stänger motståndare ute. Men i molnet av några vackra dimmor glömmer Barrling utestängningens centrala orsaker. Hon tycks ansluta sig till åsikten att skeendet bottnar i en slags ”kollektiv masspsykologisk process”, men vill inte se att fenomenet har en uppenbar koppling till det mediesamhälle som hon som vetenskapsutövare blivit en följsam del av.

Cancelkulturen växer ju inte fram som en svamp från jorden. Den odlas inom olika rörelser till höger och framför allt vänster. Det kan röra sig om organisationer som driver feminismens budskap riktat mot män, som vågar ta upp kritiska argument. Eller om sammanslutningar som pläderar för globalism och invandring och som därför gärna vill tysta eventuella opponenter. Ytterligare ett exempel är klimatrörelsen heliga dogmer. Fy den som vågar ifrågasätta FN-chefen Guterres skräckskildringar eller IPCC:s rapporter. Och i USA möter vi det kanske mest extrema mönstret i Donald Trumps påståenden om valfusk – påståenden som framställs som absoluta sanningar – något som inneburit en stormning av Capitolium, landets parlament.

Men alla inser att ingen av dessa nutida rörelser kunnat få övergripande samhällskonsekvenser utan mediernas breda deltagande (i Trumps fall både för och emot). Genom tusentals journalistiska rapporter formas budskap som påminner om en stormvind. Varken feminismen eller klimatskräcken hade aldrig blivit statsreligioner om inte villiga medier blåst under. Vad vore Greta Tunberg utan mängden av rapporter i tidningar, radio och teve? Svaret är en skolflicka med patetiskt protestplakat. Och om inte dessa medier ständigt predikat öppna hjärtan och nationsgränser hade sannolikt dagens invandrardiskussion fått mer sakliga och öppna former. Sannolikt hade socialdemokraterna förlorat regeringsmakten redan för fyra år sedan utan partiets utfrysningskampanj mot SD. Förbudskulturen göds med andra ord på otaliga redaktioner genom inlägg från journalister som inte är sakliga rapportörer utan framför allt politiska aktivister.

I steget efter medierna sker alltså själva uteslutningsprocessen. Universitetslärare som vågar bryta feminismens dogmer stängs ute och får svår att nå befordran. Forskare som kritiserar FN och IPCC.s klimathets ges inget utrymme alls i debatten (och beviljas inga projektpengar). Och invandringsskeptiker förvandlas i den politiska debatten till rasister och brunsmetas. Med andra ord ser vi de facto en insnävning av åsiktskorridoren. Och detta med effekten att det politisk korrekta budskapet vinner terräng.

Jag menar att Barrling bort inse dessa mediala mekanismer, dvs hur press, radio och teve fungerar som cancelkulturens megafoner. För statsvetare borde detta vara ett fenomen som står högt på dagordningen. Det är ju samhällsvetenskapens roll att kartlägga och kritisera den politiska maktens mönster. Som statsvetare har Barrling därför ett särskilt ansvar. Men förförd av sin roll som mediesamhällets härold väljer hon att sprida dimmor om ett av nutidens kanske viktigaste politiska problem.

Att hon inte vill se mediernas centrala roll är allvarligt. Hon är givetvis inte dum. Hon är bara själv en vanlig gäst i nationella medier. Om hon agerat enligt statsvetenskapens ideal hade hon försökt avslöja uteslutningskulturens rötter. Men hon stannar halvvägs och talar om masspsykologi som enbart är fenomenets farliga konsekvens men inte dess främsta verktyg. Min förklaring är att hon tycks vilja skydda sina egna allierade, dvs de medier som eldar och driver på utestängningskulturens motor.

Torsten Sandström