Blog Image

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet. 

Stöd denna blogg!

MYCKET TACKSAM FÖR GÅVOR!

OBS! Nytt nummer för SWISH!

            +46733911882

 

 

När journalister blir aktivister

Uncategorised Posted on fre, december 16, 2022 15:26:45

I DN häromdagen nedtecknas ett idolporträtt av en för mig helt okänd journalist, miljöjöaktivsten och veganen George Monbiot. I rubriken utropas vad saken gäller:

”Moraliskt misslyckande att inte vara aktivist”

Det är alltså fel att vara en passiv men saklig berättare. Egen aktivism är det rätta. Jag är indignerad över budskapet, men knappast förvånad. Det journalistyrke som förr baserades på oberoende rapportering har idag tagits över motsatta ideal, dvs en politiskt beroende rapportering. Fast det sker i allmänhet ännu förstås i smyg , även om de personliga åsikterna ofta lyser igenom. Men för Monbiot och journalisten bakom texten, Alexandra Urisman Otto (som är jurist hör och häpna), är det naturligt att mediernas journalister ska ta personlig ställning.

Det är just detta som gör mig indignerad. Att en författare eller bloggare på sin egen plattform politiserar är en sak. En helt annan är om detsamma sker i en tidnings spalter, som officiellt utannonserats som politiskt oberoende, om än med viss inriktning. Tanken bakom detta är ju att tidningens läsare ska ska kunna förlita sig på att budskapet normalt håller sig inom de angivna åsiktsgränserna. Det är alltså fråga om tilltro till att tidningen sakligt eftersträvar en rak linje.

Men när journalisterna blir aktivister försvinner givetvis detta ideal. Journalistens jobb är att gräva efter sanningen som den syns då olika åsikter möts. Om varje rapportör tillåts att enbart framföra sina egna åsikter vid berättelser om nyheter och andra skeenden gäller inte längre den officiellt förklarade linjen. Den mediekonsument som inte förstår detta, dvs att det är privata åsikter som presenteras, blir alltså vilseledd. Han eller hon får läsa eller höra subjektiva berättelser i tron att det rör sig om sakliga rapporter.

Det stora problemet inom dagens medievärld är därför: vem kan man lita på? En kritisk läsare kan förmodligen med lite erfarenhet sålla agnarna från vetet, dvs skilja aktivister från objektivister. Men det blir allt mer svårt. Den nutida generationens journalister anser att de har rätt att framföra sin egen privata syn på omvärlden. De tror till och med att det privata tyckandet är sant, vilket är eländets kärna. Därför har en märklig situation uppstått. De gammelmedier som anklagar de nya digitala medierna för att agera som nättroll presenterar själva fake news på rad. Detta sker dagligen i flera texter på DN, nationens till upplagan största morgontidning. Tidningens läsare är att beklaga.

Torsten Sandström



En myndighet med talibanledning

Uncategorised Posted on fre, december 16, 2022 11:46:40

Så här säger Klimatpolitiska rådets (KR) ordförande, dvs Cecilia Hermansson (en trogen sosse) i Sydsvenskan (13/12):

Regeringen har skapat sig en uppförsbacke

I själva verket är det KR – dvs den statliga klimatmyndighet som hon placerats i för att bevaka vänsterns intressen – som befinner sig i en nedförsbacke. Utan att ta armlängds avstånd tror myndigheten på IPCC:s gissningar. Dessutom gissar myndigheten själv om vad Sverige behöver. Att svenska folket just nu har stora bekymmer på grund av att myndigheten inte värnat kärnkraften utan bara verkat för att göra livet dyrare att leva medför inte minsta eftertanke. Miljötalibanism alltså. Vanliga människors liv innebär intet jämfört med den heliga tron på frälsning från en CO2-kris som knappast syns ens.

Det vi ser är alltså hur en politiserande statlig myndighet till vänster angriper landets nya högerregering. Hur länge ska regeringen behöva tåla denna smutskastning?

Jag upprepar därför min uppmaning till regeringen: tillsätt nya medlemmar i detta pajasråd!

Torsten Sandström



Created with Visual Composer