Anti-PK-bloggen

I en blogg häromdagen följde jag upp Peter Springares kritik i Bulletin mot ledningen av den svenska polisen. Nu börjar flödet av egendomliga nyheter peka på att mörkläggning och eventuella skandaler ägt rum i polisens allra högsta topp och kanske även i justitiedepartementet under sossetid.

En av de högsta cheferna, Mats Löfving, har anställt Linda Staaf på en polisiär toppost under honom själv. Staafs meriter var dock ekonomiska, närmast som revisor. Nu skulle hon däremot syssla med operativt arbete högt upp i nom polisen. Bakgrunden tycks vara någon form av romans mellan de tu. Men den utvecklades inte som Löfving förmodligen tycks ha hoppats. Staaf har nämligen blivit partner till Sveriges ÖB Mikael Bydén, som lämpligtvis nu begärt skilsmässa från sin dåvarande hustru.

Dessförinnan har Staaf uppenbarligen anmält Löfving för oönskade påtryckningar. Enligt Expressen förefaller två polisanmälningar ha skett om olämpligt närmande från Löfvings sida gentemot Staaf. En om ”olämplig fridskränkning” från 2021 och en tidigare från 2020 om misshandel, om man ska tro uppgifter i Expressen den 9/12 och i Bulletin den 10/12. Samtliga polisutredningar har lagts ned. Högste polischefen Anders Tornberg säger att man följt gällande regler avseende anmälningarna mot hans närmaste man, Löfving. Till saken hör att Staaf enligt tidningsuppgifter flyttats till ett jobb på Justitiedepartementet.

Enligt min mening tyder det som inträffat på en röta i toppen av det svenska rättsväsendet. Ett säkerhetsklassat toppjobb inom riket har tillsatts av en som det tycks jävig Löfving. Hur Löfving behandlat Staaf – som han uppvaktat – är oklart, men av anmälningarna från den senare bör han ha agerat olämpligt inte bara som person utan också som chef. Staafs nya relation med ÖB utvidgar säkerhetsproblematiken kraftigt. Två olika säkerhetschefer på rikets högsta nivå faller i varandras armar. Att hon flyttats till Justitiedepartementet kan tyda på detta. Departementet ”räddar” så att säga ÖB:s och Staafs positioner. De nedlagda polisutredningarna ifrågasätter om mörkläggning skett i syfte att rädda polisledningens ansikte. Det finns mer att sätta ifråga i denna soppa, värdig en teveserie.

Det vi ser är en härva som får Vilhelm Moberg att vända sig i sin grav. En röta högst upp i polisledningen, med förgrening till försvarsmakt och statsdepartement. Och detta i en tid då utvecklingen av det grova våldet eskalerar och polisledningen kompetens sätts ifråga. Att det hela sker samtidigt som Bydén irriterar finska staten genom att kräva svenskt NATO-kommando över Östersjön är rena farsen.

Jag hoppas att detta resulterar i att polisen får en ny ledning, där hög rättslig kompetens återförs och politiska bossar (som Dan Eliasson) definitivt bannlyses. Polisen måste självfallet följa lagstiftningen och verka för rikets säkerhet. Polisledningen oberoende från regeringsmakten måste värnas och politiska tjänstetillsättningar förbjudas. Vidare ska den politiska nivån – departementen – givetvis inte verka för att mörklägga att höga chefer avseende rikets säkerhet umgås i kärlekens form utan att först ha klargjort detta med exv SÄPO. Även höga chefer kan förälska sig, men man kan kräva att de följer principer för rikets säkerhet.

Det vi ser är rättsröta på flera nivåer.

Torten Sandström

PS! Den 13/12 meddelades att Staaf är kvar som anställd hos polisen – jobbet hos Justitiedepartementet blir inte av.

I sin fina idéhistoriska bok ”Tanke och dröm” (2021) har filosofen Svante Nordin intressanta tankar om det han för svensk del kallar ”den nya mediala scenen”, s 375 ff. Det rör sig om en utveckling efter 1989 och tar sikte på hur på papper tryckta böcker och tidningar kom att mötas av en svallvåg av information över internet, dvs streamad teve och film, nättidningar, bloggar, poddar mm. Nordin menar att 1960-talets vänster togs på sängen. Raden av intellektuella som förespråkat arbetarklassens kulturella frigörelse – som inte inträffat – nu fick smaka på medial revolution som sannerligen gav folket möjlighet att samtala med eliterna. Detta gjorde vänstern perplex. En ny digital teknik skapade hittills oanade möjligheter till åsiktsbildning. Det ligger mycket i Nordins slutsats.

Men jag menar att Nordin inte tillräckligt beskriver utvecklingens kommersiella mönster. Förvisso ökade antalet debattörer i omfattning. Men enligt min mening tystades oändligt många fler genom den nya medieindustrin tsunami av lättuggad underhållning, sport, annonser för bostäder och bilar, livsstilsreportage osv. Tillspetsat blev folket en slav under det digitala utbudet. Enbart få blev de fria kunskapsspridare som man kunde hoppas på.

För mediernas många vänsterjournalister tyckets den mediala utvecklingen initialt hotfull. Deras tidigare tolkningsföreträde vad gäller det skrivna ordet föreföll hamna i kläm. Alltså det privilegium som man enligt Lars Gustavsson och andra hittills haft att formulera och mäta den svenska politikens problem.

Enligt min åsikts kom tidningsföretagens ekonomiska kris – bla på grund av digitaliseringen och nya läsmönster – att sträcka ut en räddande hand åt medieföretagens ägare. De senare tvingades till nysatsningar på streamad underhållning av alla de slag. Att Bonnierkoncernen varit framgångsrik på detta plan talar sitt tydliga språk med teve (TV4 och Cmore), sport, bloggar, poddar, nöjen mm i kommersiell symbios med förlag och tidningshus.

Det få tyvärr talar om är det journalistiska vakuum som uppstått då de digitala underhållningsmedierna tog över och satsade fullt ut på det lättsmälta. Ena sidan av saken blev att den kvalificerade och kostnadskrävande nyhetsjournalistiken framstod som olönsam. Många framstående kritiska journalister blev helt enkelt för dyra. Men samtidigt vidgades marknaden för den nya åsiktsjournalistiken som kom att odlas i närheten av den nya mediala underhållningsindustrin. Här öppnades ett utrymme för många unga vänsterjournalister. Inte så att de skrev kvalificerade analyser om samhällets utveckling. Men i alla högsta grad så att de gavs utrymme för sina personliga politiska värderingar. Därför är dagens gammelmedier sprängfulla med egotrippade reportage och journalisterna personliga syn på det svenska samhället. På så vis har vänstern kommit att dominera de gamla mediehusen. Detta således ikraft av något som liknar ett frikort från mediernas ägare (med liknande fokus).

Om jag återvänder till Nordin berättelse om de folkliga och vilda mediernas framfart över nätet så menar han att det uppkom en polarisering mellan dem och vänstern på de gamla mediehusen. Låt mig citera: Denna polarisering ledde …till att de etablerad media slöt sig samman, bilade eller slätade över de åsiktsskillnader som tidigare funnits mellan dem och upprättade en sorts enhetsfront i kampen mot ”högerpopulismen” (s 379)”.

Jag delar Nordins analys här. Men han är förmodligen inte lika kritisk mot vänstern som jag. Han menar dock att gamla tidningar – med till det yttre olika partifärg – på så vis kom att sluta sig samman inom en åsiktskorridor till vänster. Deras budskap var att den digitala revolutionen – i Sverige och utomlands – bidragit till att skapa ”obildade och enögda väljare” vilka vänsterns uppfattade som ett hot mot demokratin.

Då anden släpptes ut ur sin nya tidens digitala flaska kom den inte att agera som 68-vänstern hoppades. De digitala medierna hade en annan och konservativ agenda. Detta uppfattade vänsterns journalister vara ett hot mot demokratin. Men i själva verket var det den uppenbara politiska korrektheten som de nya medierna angrep.

Torsten Sandström

I The Economist (nr 48) läser jag att åtminstone 500 ryska journalister har flytt Putins diktatur och slagit sig ned utomlands. De kallas av den brittiska tidningen ”Den andra fronten”. Dessa modiga bygger därifrån upp kanaler för att framföra kritik mot Putins krig och förtryck. I allmänhet rör det sig om elektroniska nätverk med eller utan hjälp av internet. De gör alltså stor nytta med pennan som vapen.

Varför agerar journalister så? Jo, de anser det omöjligt att anpassa sig till Putinregimens politiska åsikter. De menar att de fråntagits sin rätt och plikt att som journalist analysera och kritisera den ryska staten. Därför tar de detta riktiga och som sagt tappra steg. De vill verka för öppenhet och inte anpassning till det ryska samhället. De är villiga att försaka familj, pengar och trygghet för en fri debatt. Det är sannerligen beundransvärd. Men det är ju faktiskt journalisten yrke ifall man – som sig bör – tar idealen om en tredje statsmakt på allvar.

När jag läser detta i The Economist kan jag inte låta bli att vända blicken mot den svenska kåren av journalister. Är det utsatta för tryck från politiker och media att agera politiskt korrekt? Anpassar de sig till en åsiktskorridor och därför förtiger argument som borde nå den offentlighet som medierna kritiskt ska betjäna?

Jag svarar ja på båda frågorna, med reservation för en grupp kvalificerade journalister, som vägrar att gå i den politiska korrekthetens alltmer snäva ledband. Den yrkeskår jag kritiserar har från journalistskolorna lärt sig att presentera vänsterns syn som samhällsideal. I denna ideologi har statens makt stor betydelse. Detta politiska val uppfattas som så självklart – att de journalister jag vänder mig mot inte ens ser några alternativ – och alltså inte uppfattar att de begränsar det öppna samtal, som de bör främja. Att gruppen vänsterjournalister dominerar Sverige antalsmässigt (omkring 70%) bidrar till denna slutenhet – deras kamrater agerar ju på samma sätt och utsätts inte för någon kritik (mer än från ”galningar” på internet som man ser det).

I Sverige kan man inte tala om något formellt förtryck. Åsiktsfriheten är synnerligen hög. Den som önskar kan skriva kritiska inlägg, liksom jag gör. Men det svenska mediala landskapet är ändå inte alls fritt i reell mening. I vårt land kan man verkligen tala om strukturer som begränsar öppenheten. Tydligast är klimatskräckens diktatur och vänsterns breda bälte av heliga normer. Den som bläddrar i DN och SvD (för att inte tala om Aftonbladet) får därför klart för sig att den nya svenska regeringen misslyckats redan dagen efter TIDÖ blev känd och innan Kristersson tillträtt. Förklaringen är den kår av svenska journalister som jag nu kritiserar (med ovan nämnda undantagsgrupp).

I Sverige behöver inga fly till utlandet för att säga vad man tycker om nationen. Det är bra. Det svenska systemet är ändå inte öppet. Ty här fungerar en kår av journalister som slutenhetens hantlangare. Ansvar för detta har mediehusens ägare, som – liksom andra arbetsgivare – måste se till att de anställda följer rådande normer för yrket. Och vad säger dessa yrkesregler? Jo, just öppenhet, kritisk analys av fakta och politiskt oberoende rapportering (frånsett ledarsidorna förstås).

Förklaringen till att ägare av tidningar och andra medier är tysta sammanhänger dels med vänsterns krafter, dels med att pressen idag har fokus på lönsamma mediala ämnen som film, teve, sport, bilar bostäder od. Om dessa ämnen är medierna sprängfulla. Och detta alstrar vinster hos andra företag inom mediernas koncerner (som exv inom Bonniers stora företagsgrupp). Återstoden av det mediala samtalet tillåts vänsterns journalister tämligen fritt sköta, något om tydligt syns inom Bonniers och Schibstedts koncerner. Det är lyckligtvis allt färre som tar del av detta vinkade samtal, men ändå tillräckligt många för att påverka svensk politik.

Jag följer dock medierna var dag. Det jag ser är en raffinerad form av kontroll. Om den försvann skulle Sverige bli ett öppnare samhälle. En mer levande demokrati. En nation där inte vänstern har tolkningsföreträde. Därför resulterar en analys av vårt land att även vi behöver ”En andra front”. Alltså en inhemsk sådan.

Torsten Sandström

Fältreporter