Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Det är uppenbart att den svenska bostadsbeskattningen länge varit fel. När jag var ung kunde skyhöga räntor på villor och bostadsrätter – ibland över 15% – helt dras av från skatten. På senare år har räntan varit så låg att mångmiljardsbostäder köpts av personer utan toppinkomster. Att en god del av boendekostnaden ska kunna dras av i deklarationen är förstås ingen rättvisa. Hyresgästen tvingas ju betala fullt pris.
Jag inser att mina ord kan möta bitterhet då Riksbanken häromdagen höjt räntan med 0,75 % till 2,5%. Många får det svårt. Särskilt som bostadspriserna förstås sjunker på marknaden. Det är möjligt att åtskilliga bostadsägare kommer att råka i stora problem. Boven i dramat är förstås svenska politiker, som inte vågat säga sanningen, dvs att bostadsräntor inte är en skattefråga, utan en levnadsomkostnad i likhet med mat.
Till skatteeländet hör att politikerna schabblat bort villan och bostadsrätten som en enkel och fast inkomstkälla för beskattning. Nu talar jag inte om nivån, men att under år av stigande fastighetspriser ta ut en del av fastighetens värde i skatt sker i många nationer (precis som tidigare i vårt land). Rimligt vore att skatten tillfördes kommunen, så att man slipper höra kommunalpolitikernas ständiga rop på statsbidrag.
Den svenska bostadsbeskattningen är enligt min mening en minnessten över en svensk politisk klass som inte vågat föra en sansad politik, utan sockrat politiken för att vinna röster från välbeställda, medelklass och mediala bossar. Med öppna ögon har det svenska folket letts vilse och köpt bostad på kredit. Till bilden hör att andra stora strukturproblem har negligerats. I stället har partierna slängt skit på varandra och splittrat nationen. Det som skett/sker är otillständigt.
Mitt förslag är därför reformerad bostadsbeskattning. Jag föreslår också att den fula kristallpelaren på Sergels torg ska raseras och ersättas med en hög betongbumling – just grå betong är en bra symbol – med runskrift som är möjlig att läsa för envar:
Den svenska politiska klassen rustade dåligt sina skepp. Man förlorade och dog på Helgeandsholmen. Må folket ta evig lärdom av vad ett frälse kan ställa till.
I FN:s regi har som bekant nyligen avslutats ett bönemöte i Sharm el Sheik, COP27. I stället för att utnyttja den nya teknikens datoriserade samtal så åker många tusen troende till solen och värmen i Egypten. Mycket CO2 slösas med andra ord. På den nya Hållbarhetsgudens altare. Svenska mediala krisrapportörer sänder direkt från öknen vid Röda havet. I flera tiotals år har vi fått höra att det snart är kört. Men COP-mötena producerar inga faktiska bevis på kris, enbart rader av nya teorier och hypoteser. Översvämningen i Pakistan framställs som ett kristecken, trots att flödande vatten i Indus – en dalgång omgiven av superhöga berg – är en del av nationens mångåriga historia. Vattenflödet är lika självklart som solens upp- och nedgång över Indus. Fast värre vissa år och mindre andra.
För trosvissa svenska journalister – i stil med Erika Bjerström (som gett flygskammen ett ansikte) – är den stora frågan om mötet ska resultera i ett avtal om skadestånd till u-länder som drabbats av åratal med CO2-utsläpp. Från åtskilliga länder ropas det på kompensation. Och predikanten Bjerström är som vanligt knallsäker på att skador inträffats som måste kompenseras. I hennes värld är industrinationernas ovilja enbart ett tecken på krisens ondska. Det blev en överenskommelse, men utan egentligt innehåll.
Varför är ersättningsfrågan så svår? Då man som jurist talar om skadestånd så skärps kraven på juridisk pregnans. I tydliga steg måste en vårdslös skadehandling med klart orsakssamband länkas till en faktisk ekonomisk skada. Läsaren inser snabbt att flera problem finns kring de gigantiska skadekrav som väcks i Sharp el Sheik. Låt mig snabb skissa hur jag ser på saken.
Först frågan om vårdslöshet, dvs om vållande av en skadehandling inträffat (inklusive ev underlåtenhet att undanröja sådan). Brännande av kol och olja för industriellt bruk är ett gammalt bruk. Till saken hör att mängder med skog och ved under historien länge förbränts med utsläpp av CO2 som följd. De nya källorna ansågs geniala. Och fick som bekant enorma samhällseffekter som inte kan överskattas. I stort sett hela den nutida västerländska kulturen baseras på utnyttjandet av fossila bränslen samt den teknik och vetenskap som utvecklats kring dessa energikällor.
Att de skapat ett enormt ekonomiskt och socialt välstånd är obestridligt, låt vara att dagens miljötalibaner vill vrida klockan tillbaka. Därför kan inte förbränning som skapar CO2 kallas vårdslös. Det vi ser har varit den normala energikällan helt enkelt. Dessutom kallas CO2 en god växthusgas, som sannolikt bidragit till exv ökade svenska skördar på senare år. Till saken hör att den industriella produktionen samt högproduktiva jordbruksformer även kraftigt minskat fattigdomen i många utvecklingsländer.
Därför tycks det vara enkelt att dra slutsatsen att Världens fattiga stater – inklusive boende i miljöer nära havsytan – över huvud taget inte drabbats av någon vårdslös skada genom bruket av fossil energi. Många utvecklingsländer har ju själva med framgång anammat kol och olja som energikällor. Det blir därför omöjligt att idag se förbränning av olja och kol som upphov till skador för globens utvecklingsnationer. Alltså inga förluster som västvärldens industristater ska ansvara för enligt traditionella juridiska principer.
Till saken hör i hög grad att ett samband mellan vårdslöshet och skada är svårt att bevisa. Inte ens FN:s egen så kallade expertorganisation IPCC påstår att ett samband är hundra procent styrkt vetenskapligt sett. IPCC talar enbart om sannolikhet, utifrån teorier som ännu inte bevisats genom obestridliga mätdata. Att en aktuell översvämning i Pakistan av FN används som en förklaring på uppvärmning genom CO2-utsläpp framstår tydligt som en efterhandskonstruktion (med tanke på Indus flöde i en bergig omgivning där små och stora översvämningar regelbundet inträffar).
Det finns alltså inga traditionellt juridiska argument för skadestånd till de nationer som i Sharm ek Sheik ropat efter de rikas pengar. Huvudargumentet är som framgått att merparten av dem själva bidragit till uppvärmningen om än i mindre grad. Poängen är att de liksom de stora industrinationerna ändra fram till nutid ansett kol, olja och ved som goda energikällor. Och detta på rimligt goda skäl.
En annan sak är om bidrag ska ges till fattiga länder av politiska skäl. Redan idag betalar västvärlden stora belopp i utvecklingsstöd till nationer som under senare decennier blivit avsevärt rikare och fått se sin befolknings hälsa öka genom just bruket av industrialiseringens välfärdsprojekt. Många av de nationer som i Sharp el Sheik krävt skadestånd styrs dessutom av regimer som själva medverkat till att fördröja potentialen för en folklig frigörelse. Stora belopp av eventuella framtida skadeståndspengar riskerar att hamna i fel fickor, precis som dagens u-landsstöd ofta förskingras av korrupta makthavare.
Den bästa lösningen vore enligt min mening att lägga ned den framtida COP-svängen. Framtiden för bruket av fossil energi verkar ändå utmätt. Bästa vore om FN – i stället för bönemöten i COP-stil – kunde initiera en öppen diskussion om uppvärmningens orsaker och dess omfattning i tid och rum. Så länge kritik inte släpps fram mot IPCC är nämligen den verkliga huvudfrågan en öppen diskussion om effekterna av förbränningen av fossila bränslen.
