Jag tror att större delen av det svenska folket har anledning av hälsa TIDÖ med tillfredsställelse. Även om många problem återstår så har de gul-blå presenterat en ganska trovärdig plan för reformering av några av nationens viktigaste problem. Resultatet är att ett antal heliga kor slaktats. Framtiden tycks lovande för flertalet svenska medborgare som jobbar hårt för att få pengarna att räcka.
Följden har förstås blivit att hela det vänsterliberala PK-samhället har drabbats av hysteri. Sossarna ser sig som förpassade till periferin och yrar om slottsavtal. Deras röstköpspolitik har delvis misslyckats. Liberala politiker, som i våras inte kunna räkna med att se ett L-parti i riksdagen, ger nu partiledaren Pehrsson kalla handen. Landets myller av statsstödda välgörenhets organisationer ser de anställdas försörjning hotad genom ett slopat 1%-mål för Sida – man skriker av smärta. Landets många klimathysteriker menar att den nya regeringen skyndar på jordens undergång. Och den nya kulturministern – som visat praktiskt politiskt handlag i Vallentuna kommun – framställs som okunnig i det som förväntas av en minister av detta slag: dvs takter som besserwisser, vrängande av vänsterslagord och vilja att slänga goda pengar efter redan dåliga.
Värst är förstås de svenska gammelmediernas reaktion. Journalister som i åratal stött vänsterliberala krafter spyr gall över TIDÖ och fortsätter sin demonisering av SD. Denna lilla klick av mediala propagandister fortsätter alltså på den väg som gjort årtionden av SD-jakt möjligt och en politik som allvarligt skadat den svenska nationen. Det räcker här med att peka på att den svenska kärnkraften till stor del avvecklats bara för att ge Miljöpartiet plats i den alltid maktgiriga sosseregeringen. Detta har mediernas vänsterjournalister länge förklarat som en bra politik för Sverige.
Nu står en stor del av detta vänsteranhang med tomma händer (men med munnarna fulla av hatiska ord). Jag räknar inte med att de ger upp. Vänsterideologins förespråkare är nämligen troende. De menar att de har sanningens på sin sida. För varje samhälle är troende politiker en stor fara. Förnuftig politik är nämligen ett ständigt kompromissande mellan alternativa lösningar där det totala nationella utfallet visar på fram- eller motgång. I vårt land har vi under de senaste åtta åren däremot sett de troendes vänsterpolitik – uppbackad av svenska medier och deras legosoldater (journalister). Rättare sagt har kanske medieägarna kapitulerat inför sina anställdas vänsterfront (och i stället satsat på vinst i tidningsföretagets balansräkning).
Möjligtvis drömmer jag. Men om den blå-gula regeringen spelar sina kort väl – och L lyckas sätta sin eländiga interna opposition på plats – så är TIDÖ ett tecken på att en ljusnande framtid finns för Sverige. Men att hoppas på nutidens liberaler är att bygga slott på synnerligen lös grund.
Torsten Sandström
