Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Till Dagens industri (DI) säger Mikael Damberg om valförlusten: ”Vi var försiktiga”. Han pratar om att partiet agerat defensivt.
Jag tror man knappast kan läsa något så falskt. Partiet har länge verkat för en häxbränning av DS och M. Vidare har s-regeringen köpt röster i valet med miljarder från statens kassa. Man har till och med ansökt om medlemskap i NATO efter åratal av farligt fredskramande. Och så säger Damberg att S agerat försiktigt.
Sanningen är att S-partiets nått vägs ände. Deras politik har synts och delvis förkastats. Några tiotals år av smutskastning mot SD har misslyckats. Mer om det dagens blogg nedan.
Dagens Juridik är en bra digital plattform! Här en angelägen text från en ung lundajurist, Johannes Norrman, som nu är tingsnotarie i Kristianstad. Vad månde bliva av denna unga man som utrustats med såväl analytisk förmåga som språklig pregnans och mod?!
Vi ser alltså en vilsen byråkrati som formar mallar för domare, utan noggrann samverkan med de dem som har den viktiga uppgiften att skriva korrekt och språkligt övertygande. Under socialdemokratin har byråkratin vuxit kraftigt. Men utan tuff ledning. Samtidigt tycks den sakna kompetens och förmåga till samordning. Min känsla är att fackliga organisationer styr en stor del av jobbet – och då går det förstås som vi sett…
Efter fuskboxning får de rödgröna sin dom. Wikimedia.
Tidskriften The Economist – erbjuder som vanligt – klara analyser på en frihetlig och marknadsliberal grund. Häromveckan (nr 58) gäller det SD:s framgångar i hösten val och rubriken är ”Opening the door”.
Artikeln inleds med en filmisk vision av svensk socialdemokratis utveckling. Vi får se ett parti – klätt i scenkläder av spandex modell ABBA – som under snart hundra års lopp segrat i sammanlagt 32 Melodifestivaler(riksdagsval), med stegvis sjunkande majoriteter. Nu senast bara med 0,1%. En så vinnande stil kan inte ens de skickligast valfixarna i Moskva och Pyongyang visa upp, noterar tidningen giftigt.
Större intresse har The Economists analys av hur socialdemokratins valfixande gått till under senare valrörelser. Tidningen talar om hur partiet hårt utnyttjat en typ av europeiskt karantänssysten (cordon sanitaire). Socialdemokraterna har nämligen villigt samarbetat med partier av många alla slag – även ofta råa kommunister. Däremot har rörelser som visat tecken på främlingsfientliga böjelser aktivt definierats bort från det politiska landskapet. På så vis har man byggt en dualism mellan vi och de oberörbara, skriver tidningen. SD:s medlemmar har tilldelats rollen som föraktade kastlösa. Genom att inte ens vilja samtala med SD:s ledare har socialdemokraterna fått dem att framstå som politikens parias. The Economist gör en parallell med hur medborgare i antikens Grekland kunde förvisas ur landet genom ostracism (en omröstning där namn ristades på skärvor av lera). Alltså en form av offentlig bestraffning inom ramen för demokratin.
Nu citerar jag gärna The Economist: ”Such ostracism has failed. Treating nationalists as pariahs has not prevented their rise”. Tidningens lakoniska slutsats blir enligt min mening en riktig käftsmäll mot hela det svenska politiska systemet. The Economist menar att den utstuderade mobbingen snarast hjälpt SD att vinna framgång.
Enligt min mening är analysen klockren. Politiker som kan regera i samverkan med läskiga kommunister har konsekvent bygg en hatbild av SD. Syftet är hindra S-partiets fortgående rösttapp. Sluga socialdemokrater och vänsterliberaler har samverkat för att skada sin politiska motståndare. På så vis har svenska nationalister och invandringsskeptiker buntats samman med nazister och fascister utan presentation av uppenbara bevis. Följden har blivit att omkring en femtedel av den svenska väljarkåren plötsligt förvandlas till parias! En självklar social dynamik talar för att de oberörbara vill vända förtrycket bort från sig själva. Kloka samhällsvetare borde ha förutsett denna reaktion och kritiserat häxjakten som stridande mot normala demokratiska spelregler. Men det svenska politiska etablissemanget har varit fullständigt förtrollat i jakten på SD. Till tragiken hör att utpekandet av SD som parias delvis skett i syfte att den politiska eliten ska kunna sitta kvar vid köttgrytorna, noterar The Economist. Alltså har eliten inte låtit SD visa vad man faktiskt går för då det gäller att ta ansvar för Sveriges politiska utveckling under senare decennier.
The Economist tar inte direkt ställning till om dörröppningen den 16 september – The opening of the door – är något bra för Sverige. Men intrycket är att tidningen förespråkar realpolitik och inte bara hatisk stämpling av oliktänkande i syfte att nå politisk framgång.
För min del är tidningens behandling av ämnet ett tecken på hur en frihetlig politisk diskussion måste föras. Alltså brittisk liberalism av högsta halt. Svenska medier, politiker och statsvetare hamnar med andra ord i skamvrån. Därför blir det viktigaste effekten av den 16 september 2022 den vanära som svenska politiker och medier bör drabbas av i och med att de i åratal deltagit i häxbränningen. Stora delar av det politiska etablissemanget har inte vela tala sakpolitik. I ställer har man agerat som svenska inkvisitorer i jakten på SD.
Enligt min mening bär en stor grupp svenska statsvetare ett särskilt tungt ansvar. Från akademin hade jag väntat neutral distans, saklig analys av SD:s politik samt inte minst skarp kritik av de demokratiska överdrifter som skett genom häxbränningen av SD. Detta särskilt som socialdemokratin länge samverkat med efterföljarna till ett svenskt kommunistiskt parti, med tragiska rötter i stalintidens terror. Dessa statsvetare har spelat på den politiska maktens planhalva mot SD.
