Anti-PK-bloggen

I någon mån tycks hetsen kring nobelpriset i litteratur ha dämpats. Det är bra. På så vis – men bara så – har den sk kulturmannen faktiskt gjort en god gärning. Prisutdelning rörande kultur är rena lotteriet.

Men ändå lever många av Sveriges förståsigpåare av kultur i sin en egen lilla värld. Den omfattar numera inte bara frågor om vilka texter och ord som ska anses som viktiga, dvs kultursamtalets kärna. Tyvärr har en hel svärm av politiska frågor tagits plats och behandlas som självklara sanningar i kulturdebatten. Därför har exv feminismen blivit en statlig angelägenhet. Och det är förstås inte vilken politik som helst som uppnår kulturstatus, utan just vänsterns slitna teser. Det är så tröttsamt.

Som ett enkelt bevis på vad jag menar vill jag peka på dagens första sida i SvD. Cirka 80% av framsidan täcks av en bild på den nya nobelpristagaren Annie Ernaux. Okej för det. Men en fet rubrik anger färdriktningen:

Ernaux: Jag har skrivit för alla

kvinnors skull.

Det är verkligen ett övermaga uttalande. Jag är övertygad om att alla skribenter skriver för sin egen skull. Man vill berätta en historia, bekänna något, kritisera ett visst fenomen osv. Typiskt sett är rollen som författare därför egocentrerad. Och så bör det vara. Egot driver utvecklingen.

Men den kulturkvinna som igår pekats ut som prisvinnare är något förmer, tyck hon vilja tro. Hon skriver för sina medsystrar – närmast i deras ställe. Enligt min mening är detta ett tecken på såväl inbilskhet som bristande insikt. Att Ernaux i Frankrike tillhör vänstern är väl bekant i hennes hemland.

Jag undrar över hur många kvinnor i Sverige eller Kina som hoppas på hjälp från Ernaux´hjärna och mun? Och vad vet Ernaux om kvinnans position i Amazonas? Varför inte välja en balanserad jämlikhet och skriva för både män och kvinnor. För min del är det svårt att lyssna till enögdas tal.

Min slutsats är att Ernaux skrivit så länge och så mycket att hon tappat fotfästet, helt enkelt. Hon uppfattar sig som sanningssägaren och fackelbäraren för halva mänskligheten.

Nej, tacka vet jag skribenter som inser sin begränsning! Och som nöjer sig att skriva för sin egen skull. Det personliga drivet är ju ändå författarskapets motor.

Torsten Sandström

Malmö har Turning Torso och ”Tunnelbana”. Man vill presentera sig som en förnäm stad. Trots att Malmö är allvarligt beroende av supertunna penningbidrag från staten och andra kommuner (som tvingas föra över pengar Malmö). Kommunen lever med andra ord på andra medborgares pengar – år efter år. Wikimedia.

Enligt Sydsvenskan utropar de tre partier som efter valet ska styra Malmö – dvs S , MP och L – så här:

Vi vill bygga en hel och hållbar stad.

Det är ju inte klokt. I mina ögon betyder ”hållbar” något som är bestående utan insatser utifrån. En situation som inte är självförvållad. Detta gäller ju inte för Malmö kommuns del. Sedan åratal lever staden på bidrag i mångmiljardklassen från ett par uppsvenska kommuner samt framför allt statliga bidragsgivare.

Malmö kommun är inte alls ”hållbar”. Kommunen är ju närmast beroende. Den lever på andra. Det nya svenska språket – hållbarhetens mantra – har alltså fört ned den svenska nationen i ett ideologiskt mörker. Att vara pank är – och ändå spendera stort – betraktas som hållbart. Det är illavarslande då det negativa framställs som positivt.

Möjligtvis kan man hoppas att en ny svensk regering ska sänka bidragen och se till att Malmö lämnar sitt faktiska utanförskap. Och att Malmö som storstad tvingas stå på egna ben.

Torsten Sandström