Svaga majoriteter innebär svaga regeringar. Det är troligt att Kristersson vid en valvinst för de blågula kommer att bilda regering med bara KD. Jag tror att SD egentligen helst står utanför och väntar på sin chans i kommande val spela ut kortet att borgarna inte klarar av att regera. M-regeringen är nämligen ett riskprojekt. Dessutom är en låg profil i regeringsfrågan en metod för SD att skapa förtroende, på så vis att sakfrågorna väger över ministerposterna. Enda skälet för att låta L vara med i regeringen är Lyndon Johnsons gamla tes: det är bättre att ha dem med i tältet pinkande utåt, än att låta dem stå utanför och pinka in.
För att kunna bilda regering ensamma måste M och KD förstås lova Åkesson guld. Och det blir säkert stora löften. Men för att få igenom viktiga beslut rörande invandring, asylrätt, utvisning, SIDA-pengar mm krävs förstås stöd från Liberalerna. Inte bara från partiledaren Persson, vilket blir svårt nog, utan från hela riksdagsgruppen. Vem kan leda en trupp själsligt kluvna vänsterliberaler som alla kräver frihet att själva bestämma? Det verkar enklare att få en kamel genom ett nålsöga, än att få vänsterliberaler att gå i samma takt.
En dark horse i sammanhanget kan förstås Annie Lööf vara efter valförlusten som kostat Centern många, många miljoner i annonsutgifter. För att rädda sitt ansikte och Centern kan hon avgå och ersättas av en mer jordnära politiker, som förmår ta fajten med SD och KD om landsbygdens väljare. Centern har rasat till och med i Värnamo säger jag med sann skadeglädje (dvs med nästan 4% , i en kommun där SD och M gått fram rejält). Hennes liberala politik har riktats till städernas folk och särskilt kvinnor som tycker synd om att klanernas killar ska straffas hårt. Bara hennes utspel för många år sedan om införande av månggifte i svensk rätt pekar ut mentaliteten. Nu är hennes position definitivt skamfilad. Om Lööf blir landshövding eller ambassadör kan Kristerssons position komma att underlättas.
Ändå talar mycket för tider med fortsatt politisk cirkus rörande ännu en överenskommelse i stil med DÖ och JÖKEN, som ändå hade mycket bredare stöd i riksdagen. Därför är alltså turbulens att vänta. Kristersson och hans rådgivare måste förstås inse detta. Men Kristersson måste rädda sin och partikamraternas närmaste framtid inom den politiska eliten. Därför kan en flört med sossarna vara lockande, trots att M riskerar att bli nära nog uppätet, liksom då L och C drabbats av S-kramar. Det är inte otroligt att en hänvisning till en europeisk kris – och en påföljande samlingsregering S plus M – kan ligga i korten och ”rädda” ansiktet för ledarna av Moderater och Socialdemokrater. Den svenska politiska klassen har nämligen en tendens att ogilla nyval. Inte minst om det visar sig att SD lurar i vassen.
Tyvärr har Kristersson kanske – med hänvisning till antikens Grekland – vunnit det man brukar kalla en Pyrrhusseger.
Torsten Sandström
