Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Det är bara en knapp vecka till valet. Energikrisen håller på att fånga svenska folket. Det kan innebära en valvinst för den liberal-konservativa sidan.
Många minns husmödrarnas Matuppror från 1972 som initierades av kvinnor från Skärholmen. Protesten gällde höga matpriser. Den fick stor uppmärksamhet och satte press på regeringen Palme.
Varför genomför inte den samlade oppositionen en likande protest exv på Sergels torg? Kom igen alla partisekreterare till höger!
Det gäller att få maximalt antal väljare att förstå att energikrisen är skapad av såväl sossarna (genom nedläggning av fyra kärnreaktorer sedan 2017) som Putin. En olycka kommer sällan ensam, brukar det heta…
Skenande energipriser visar att sossarnas politik har skadat landet!
Som surströmmingsälskare lider jag med de konservfabriker som nu har ont om strömming. Allt tyder på att rejäla politiska krafttag måste tas rörande fisket, exv genom att förbjuda trålning efter fisk i nordliga Östersjön, där danska fartyg håvar in det mesta som sedan förvandlas till fiskmjöl åt norsk laxodling. Det är ju inte klokt helt enkelt.
På teve ser jag en svensk fiskeminister – som jag inte ens vill komma ihåg namnet på – säga att fiskeföretagarna måste få bidrag till stöd åt sina rörelser. Alltså bidrag till verksamheter som saknar fisk till surströmming! Jag tar mig för pannan.
Detta är bara en miniatyr av sossarnas bidragselände rörande svensk invandring. Alltså ett politikområde som ytterst är orsaken till det dödliga svenska klanvåldet (som en minoritet unga nyanlända sysslar med). Då S-politikerna saknat effektiva idéer om integration – i stil med låglönelagstiftning, språkkrav, skärpt kriminallagstiftning, punktvis begränsade bidrag osv – har lösningen blivit sossarnas vanliga: ett fullt flöde med olika statsbidrag. Och så blir de nyanlända kvar i sin ensamhet och utanförskap. Och barnen där ser sin ekonomiska framtid inom klanernas dödliga nätverk.
Det svenska samhället måste därför välja en ny färdriktning. Visst måste en grundläggande välfärd erbjudas. Men bidragen till allt och alla måste dras ned så att friska människor manas på att försörja sig själva maximalt. Här krävs nya lagar och massor med moraliska pekpinnar. Det rör sig om en kulturrevolution i det sossesamhälle som baserats på grundprincipen om den enskildes frihet från ansvar.
Nu gäller tyvärr det omvända, dvs dogmen om att staten tar ansvar för dig. Bidragen är som bekant ofta så pass höga (om än inte gigantiska) att det knappast lönar sig för en frisk person att med kraft söka efter jobb för egen försörjning. Bidragen har blivit det svenska samhällets Proppen Orvar. Och med denna betongkoloss håller just nu socialdemokratin på att försöka vinna nästa söndags val med.
Brist på surströmming är kanske inte en valvinnare. Men jag hoppas innerligen att svenska folket genom den brutala energikrisen fått upp ögonen för att punkt måste sättas för sossarnas epok. Bidrag och inkompetent politik kan inte längre tillåtas regera Sverige.
När coronaepidemin för omkring två år sedan växte i kraft och spred död över svenska äldreboende skyllde S-regeringen ifrån sig och hänvisade till Folkhälsomyndigheten och andra ämbetsverk. Pyttsan sa många, som visste att Regeringen hade skarp kontroll över sina byråkratier, vilka man i toppen normalt fyllt med trogna sossar (om än inte alltid med partibok). Regeringens egen krissamordare stod helt handfallen inför coronaviruset på kommunala boenden. Efter lång tid lyckades myndigheterna ändå något så när få grepp över epidemin, men det tog tid att ta till sig vad medicinens och grannländernas experter redan kände till.
Myten om de självständiga myndigheterna sprack definitivt häromdagen då Regeringen mitt under brinnande valrörelse kallade till presskonferens om kreditgarantier till energibolag, som under kommande vargavinter riskerar brist på likviditet (en penningbrist som väl måste bero på att svenskarna inte förmår betala för den dyra elen, även om det sista inte nämndes en vecka före valet).
Detta tekniskt okontroversiella säkerhetsmeddelande borde Regeringen ha lämnat utan närvaro av två höga myndighetschefer, från Riksbanken respektive Finansinspektionen. Det hade räckt med att berätta vad dessa myndigheter hade att säga. Men nu var det valrörelse. Och ett alltmer förbannat folk börjar förstå att det är sossarna som delvis framkallat en svensk energikris genom nedlagda kärnkraftverk och höga skatter/avgifter på energi. Därför stod Ingves och Thedéen med på sossarnas valpodium. En närmast unik händelse mitt under brinnande valrörelse. De två skulle skänka legitimitet till S-regeringens position.
Det hade som antytts räckt med korta pressmeddelanden från myndigheternas sida. Men nu var de personligen närvarande via sina chefer. Dessa två borde ha protesterat mot att kallas i och vägrat ställa upp inför medierna med statsministern. Men då de knappast kan sägas vara självständiga så stod de båda på podiet på var sin sida om stats- och finansministern (energiministern, dvs mannen som när han talar far omkring bar, hade lämpligtvis utegångsförbud).
Enligt min mening är självständiga och politiskt oberoende myndigheter något bra. Men detta gäller enbart i svenska böcker för folkskolan (om det nu läses böcker fortfarande). I praktiken har Sverige en alltför stor byråkrati och den är inte alls politiskt oberoende, utan i huvudsak närstående till socialdemokratin.
S-partiet vill nämligen emellanåt frånsäga sig ansvar och peka på sina byråkrater. I andra fall vill man gärna ha med dem i båten, som häromdagen. Och då agerar socialdemokratin med vanlig slughet för att vinna sympati hos allmänheten. Man låter de egna byråkraterna legitimera sitt politiska beslut och vinna röster i valrörelsens elfte timme. Det gäller att imponera på folket.
Att två höga chefer faktiskt ställde upp en vecka före valet kommer säkert att nagelfaras i framtiden. Redan nu hörs kritik. Tyvärr är dock landets statsvetare knappast att lita på, frånsett Bo Rothstein och några andra frifräsare…
