Anti-PK-bloggen

Ett mycket stort och viktigt samhällsproblem har mörkats under pågående valrörelse. Gällande lagstiftning om finansiering av politiska partier har kringgåtts av majoriteten av riksdagens partier. Enbart V, Mp och C tycks har följt lagens regler och vägrat vara med på upplägg som baserats på pengar från bulvaner av olika slag.

Det vi ser är en en eländig brist på respekt för lagens ord från politiker som borde veta bättre. Personer som med näbbar och klor borde kämpa för rättsstaten har visat sig korrumperade. Vi ser alltså hur den politiska klassen än en gång tar för sig. Det går så länge som det går, tycks tanken ha varit.

Ursprungligen var det partiernas medlemmar som genom avgifter finansierade de politiska partierna. Men antalet medlemmar har sedan 1960-talet kraftigt minskats med nära nog 9/10 fram till 2020! Därför inleddes 1966 nuvarande period med statliga partistöd. Skattebetalarna tvingas alltså finansiera de politiska partier, som genom grundlagens regler stänger ute minoritetsorganisationer från politiskt inflytande.

Partierna egoism är alltså lika stor som den politiska klassens ambitioner. Att partierna inte vill tala om saken är klart. Men alla elitära samhällsklasser måste ändå begrunda det historiska faktum som visar att deras framtid normalt är utmätt. Deras rykte är redan anfrätt.

Torsten Sandström

Valrörelsen visar allt tydligare på Moderaternas svårigheter. Partiet når inte ut till den yngre generationen helt enkelt. Man kan inte tala politik på ett effektivt sett med folket. Människor retar sig på köer i vården, höga skatter, påträngande byråkrater, bostadsbrist, höga energipriser vid pumpen och elkontakten (och inte kompensation genom bidrag i efterhand), en skenande inflation, dödligt våld på stan, SIDA-pengar till förtryckarnationer osv. Visst talar M-politiker om detta. Men knappast pang på rödbetan så att folk lyssnar och tror att M kommer att reformera Sverige .

Varför har det blivit så? Den viktigaste orsaken tror jag är att M-partiets ses som en högborg för bättre förmedlade yrkespolitiker. Vem vill lyssna på dessa? Särskilt som de välbärgade talar på politikernas eget halvbyråkratiska fikonspråk. Det är särskilt tydligt när man hör Ulf Kristersson och partisekreteraren Gunnar Strömmer. Många ord, men vad snackar de egentligen om att de ska ändra?

När dessa personer uttalar sig projiceras bilden av personer som levt alltför länge i det politisk livet eller annars ett gott liv. De talar som om de vore officiella representanter för kungariket Sverige och inte heta och driftiga politiker för ett nytt Sverige utan socialdemokratin.

Nyanser och fakta i all ära. Men i en valrörelse där konkurrenterna slänger käft och använder tjuvknep framstår den gråblåa yrkespolitikern som en komisk person från förr. Och om man till råga på allt representerar ett parti som har – i och för sig goda – konservativa idéinslag blir det föga lockande för nya unga väljare. Till saken hör att alla konkurrerande partiledare visar upp ett effektivare språk och en vilja att slåss för sina idéer. Kristersson och Strömmer framstår inte som några som tränger sig på med bra tankar. De blir sinnebilden av män som som vill förvalta ett kungarike, som sagt. Det konservativa idealet tar över formen för samtalet med publiken. De framstår som karikatyrer på en äldre generation av politiker.

Jag som skriver detta menar att det definitivt är möjligt att kombinera en konservativ grundsyn med en mer populistiskt framtoning. Men om man har rädsla för att säga något som inte är hundra procent passande blir framförandet av ett effektivt budskap till en ung publik knappast möjligt. Det krävs nämligen det (i och för sig diffusa) som brukar kallas jävlar anamma.

På så vis framtonar många moderata politiker främst som företrädare för en politisk klass. Och det är ingen vägvinnande lösning i konkurrens med politiker som är mindre nogräknade och mer sluga.

Torsten Sandström