Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Jag läser noga när professorn i metereologi Lennart Bengtsson skriver något. Hans förnämliga bok Vad händer med klimatet? (2022) bör alla ta del av! Så här skriver han under Ingemar Nordins inlägg om Värmeböljor på dagens Klimatupplysningen.se
Man förväntar sig att landets press och statskontrollerade medier ständigt skulle fråga Lennart Bengtsson till råds. han borde sitta i studiosofforna varje kväll (om han orkat). Men det sker inte. Varför? Jo, han uttrycker budskap som inte är politiskt korrekta i en svensk nation under hårt centraliserat politiskt åsiktstryck.
Inga krockkuddar åt den politiska klassen! Wikimedia.
I början av augusti lade den gamle moderaten Mats Svegfors fram ett nytt förslag till presstöd, numera kallat mediestöd. Han vill att skattebetalarna även i fortsättningen årligen ska ska ge ett drygt miljardstöd till framför allt svensk press. Svegfors rullar med andra ord i huvudsak på i gamla hjulspår. Och tystnaden om förslaget är stor, förutom god kritik från Timbro i DN den 3/8 2022. https://etidning.dn.se/p/dagens-nyheter/2022-08-03/a/svegfors-forslag-gynnar-bara-de-etablerade-mediebolagen/2357/559879/29889833
På många håll utomlands anses statligt stöd till medierna som demokratiskt omöjligt. Men inte i Sverige. Här vill i stället staten hålla vissa medier under armarna trots att den tredje statsmaktens uppgift är att kritisera politikernas maktutövning. Under en slöja av fina ord om behovet av journalistik gör i stället staten strategiska medier beroende av bidrag från skattebetalarna. Du och jag ska alltså tvingas att betala pengar till medier vi inte tror på.
Givetvis har frågan en koppling till den politiska klassen. Genom att göra strategiska medier beroende av bidrag får den politiska klassen en indirekt kontroll över den press som ska kritisera politikerna yrkesutövning. Enligt liknande mönster har staten redan ekonomisk kontroll över SR och SVT. Därför är Sverige på väg mot ett system där en kritisk tredje statsmakt tynar bort. Den politiska klassen sitter allt säkrare i sadeln.
Att välja Svegfors till utredare är alltså en smart åtgärd i den politiska klassens smak. Hela hans liv är präglat av tjänster åt den politiska klassen – inte minst avseende SR och SvD. Och såväl sossar som oppositionen har på så vis förtroende för att han fattar politiskt korrekta beslut. Svegfors är en typisk samhällsbevarande av trist konservativt snitt.
SvD är som bekant stor mottagare av statsstöd (40 miljoner årligen i Schibstedts ficka). Att tidningen är beroende av stödets syns var dag. Vänsterns debattörer får ett lika stort utrymme i tidningens spalter som motsidans, tror att tidningen kallar sig ”oberoende moderat”. Beteckningen avser dock enbart ledarsidan. I övrigt är det nämligen vänsterns journalister som i huvudsak bestämmer SvD:s innehåll på ett vis som måste glädja en sosse.
Enligt min mening måste stödet till svenska medier upphöra. Åsiktsfriheten kräver att politiska idéer måste tävla med varandra av egen kraft. Landets politiker ska hålla fingrarna borta från medierna! Främsta vinnare på ett stöd är vänsterns journalister på gemmelmedierna, som ges statsbidrag för att trumpetera ut sina personliga åsikter. Låt i stället nationens medier tävla på sina egna meriter och tro inte på snacket om behov av lokal politisk bevakning. Skattebetalarnas pengar ska inte används för stöd till press, radio och teve. Det är i grunden odemokratiskt.
Grönt/blått=legalisering. Vinrött=försäljning av sex kriminaliserat. Wikimedia.
Som bekant är den svenska dubbelmoralen skriande i synen på prostitution. I stället för att som vanligt är i utlandet antingen kriminalisera såväl köpare som säljare eller släppa prostitutionen fri så har Sverige med utmanade stolthet valt att enbart straffbelägga köparen, dvs normalt mannen. Kännetecknande för den svenska enögdheten är ett uttalade av en kvinnlig utredare från BRÅ som häromdagen på SR P1 utfärdar följande varning rörande kritik mot en ung tjejer som säljer sex: vi får ”inte skambelägga flickan!”
Detta tydliga politiska val skapar stora problem jämfört med ett ömsesidig förbud mot såväl köpare som säljare. Det främsta problemet är att säljaren, alltså kvinnan, så att säga kommer att verka under radarn. Hennes utmanande utbud av sextjänster är ju lagliga. I och med att hennes verksamhet är grön kan polisen inte med full aktivitet jaga efter brottslingar. Den som lockar till köp av sex – och faktiskt medverkar till prostitution – får så att säga samhällets stöd och engagemang. Dessutom främjar lagligt säljande av sex invandring (trafficking) samt att unga tjejer och barn dras till intima möten med män under sockrade förhållanden (sugardating). Sammantaget medför alltså den svenska dubbelmoralen stora problem. Polisens resurser slösas bort. Jag påstår att rättsläget till och med ökar sexhandeln i Sverige.
I en Rapport 2022:4, ”Utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling” lyfter BRÅ kortfattat fram sugardating på samma enögda svenska vis. I sammanfattningen skriver Brå:
Utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling är ett allvarligt brott och mörkertalet bedöms som stort. Brås bedömning är att polis och socialtjänst gemensamt behöver säkerställa att ett uppsökande arbete kommer till stånd.
Visst är sexköp ett brott enligt gällande rätt. Och till följd av den svenska dogmen om kvinnans straffrihet blir brottet förstås större ju yngre säljaren av sex är. Men BRÅ trampar bara vidare i feminismens spår vad gäller sugardating. I rapporten föreslås följaktligen att våldtäktslagstiftningen måste prövas mot sugardaddies som lockat till sig unga tjejer.
Enligt min mening har således den svenska sexbrottssynen hamnat i en återvändsgränd där stora samhällsresurser förslösas och sexhandeln tycks öka (av samhällets uppmärksamhet att döma). Om rättvisa ska skipas och en minskning av sexköpen verkligen ske måste antingen säljaren, dvs kvinnan, dras in i förbudszonen eller så måste sexköp legaliseras, såsom i Tyskland. Jag känner stor osäkerhet inför detta val, men stannar för ett ömsesidigt förbud, i syfte att motverka trafficking och sugardating. I båda fallen innebär en kriminalisering en tydlig och allvarlig signal till kvinnan samt till polisen.
Det gäller alltså för lagstiftaren att skingra den feministiska dogmatiken kring sexhandel i syfte att finna ett säkrare fotfäste än dagens dubbelmoral avseende sexköp. I och med att mitt budskap närmast är belagt med tabu kommer det antagligen bara att leda till ilskna angrepp på en förstockad äldre man. Men ämnet är viktigt och ett typexempel på hur politisk ideologi kan löpa amok och medföra att en rättslig principfråga får en lösning som sannolikt försvårar ambitionen att begränsa sexhandeln. Vi ser än en gång hur en kontraproduktiv feminismen skapar allvarliga samhällsproblem.
