Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Finland bunkrar för krig – Sverige börjar från noll
Så lyder en tyvärr riktig rubrik i SvD den 14/3. I grannlandet har man – förutom hundratusen soldater – stora lager med militära och civila förnödenheter. Men Sverige har ingetdera.
Konstaterandet blottlägger ett typiskt svenskt dilemma. Vår nation har förmodligen Europas största byråkrati i förhållande till folkmängden. För civil beredskap har vi som bekant MSB, Myndigheten för (just) Samhällsberedskap.
Men den svenska byråkratin fungerar inte – delvis på grund av sin storlek – men också beroende på frånvaro av kritisk förmåga och alltför betydande fackligt inflytande. Till detta kommer avsaknaden effektiva lagregler om påföljder mot försumliga tjänstemän, dvs det sk ämbetsansvar, som Olof Palme slopade på sin tid.
Dessutom är myndigheternas ledningar alltför politiserade, med socialdemokrater, moderater mfl om varandra (plus fackpampar). Inte undra på att MSB varken haft beredskap rörande skyddsrum eller lager med förnödenheter. Till den ruggiga bilden hör att det berättas att Försvaret mittt under pågående krig i söder saknat lager med ammunition och drivmedel. Politikerna kan förmodligen inte ens försvara Gotland, som är mest illa ute.
Det finns alltså flera logiska förklaringar till att kolossen Myndighetssverige inte funkar. Många känner till orsakerna. Men politikerna vågar inte ta itu med saken. Man backar av rädsla för byråkrater och fackföreningar. Det är ju enklare att höja skatten och anställa nya byråkrater, så fort ännu ett allvarligt samhällsproblem yppas. Och så vidare.
Förr må kanske Sven Dufva ha varit en bra soldat mot ryssarna i diktens värld. Idag är problemet närmast – för att tala med Runeberg – att de politiker som ska leda landet har ”ett dåligt huvud”. Så illa är det tyvärr.
Men som läsare har du eventuellt i höstens val en chans att något ändra på detta, genom att välja förnuftiga politiker för en handlingskraftig borgerlig regering (alltså utan Annie Lööf).
I en intervju – förstås i DN (28/3) – påstår Margot Wallström att moderaternas ståndpunkt i NATO-debatten innebär att M ”pinkar på vår historia”. Vidare säger hon att : ”Sådana som jag blir kallade FN-kramare och fredsskadade.”
Liknande yttranden fälls enligt min åsikt bara av personer som är maktskadade. Wallström har nämligen levt större delen av sitt liv i S-partiets led och tjänst. Hon har fått alla sin offentliga jobb genom Partiet med stort P. Hon har tjänat goda slantar genom sossepartiet. Vad kan man då vänta sig för reaktion om hon inte får precis allt som hon vill och blir motsagd?
Liksom kristna i kyrkosamfund från förfluten tid anser hon att enbart en avvikande åsikt – alltså bara några raka ord – är något skamlig, att jämföra med ett pinkande i kyrkan. Detta är en typisk vänsterreaktion. Troende socialister och kommunister är förblindade av sin ideologi och sin syn på staten. Deras uppfattning ses som den enda tänkbara, låt vara att Gudrun Schyman pinkat både här och där.
Margots uttalande beskriver faktiskt grunden för sossarnas betongstat. Orden kan härledas från år av snack om ”det statsbärande partiet”. Alltså den dröm om makt över statsapparaten, som S-partiet alltid hyst och än idag med näbbar och klor kämpar för. Kosta skattebetalarna vad det vill! Bara S får behålla makten över ett uttröttat svenskt folk. Det är därför jag tidigare kritiserat Fredrik Reinfeldt för att han under sin storhetstid explicit önskat att M-partiet skulle bli statsbärande. För mig som demokrat är det en hemsk tanke, närmast jämförbar med att svära i kyrkan. Inget parti ska ha något slags monopol på rodret till staten.
Vidare är kritiken av Wallström för att vara ”FN-kramare och fredsskadad” fullständigt befogad, enligt min mening. Hon följer nämligen en socialistisk vänsterlinje, som baseras på tanken att ifall alla människor vill ha fred och inte fabricerar några vapen kommer vi alla att leva i lyckans land. Alltså ännu en gång en närmast religiös dröm. En liknande vision fick den konservative Chamberlain att med Labours stöd skriva under Münchenöverenskommelsen 1938. ”Peace in our time!” Vem var det som drog det längsta strået? Jo Hitler förstås. Liksom Putin idag får diktatorer stöd hos motståndare som tror att fred är liktydigt med vackra ord på teve, på ett papper eller i en folkrättslig konvention. Det ligger såklart mycket bakom det djupt folkliga utropet: snacka går ju!
Wallström vision är ett praktexempel på idealism. Hon låter trosvisst idealen ta över förnuftet. Trots att erfarenheten visar att de inte så sällan störtar i helvetet med ev Hitler eller Putin. Marxister och socialister, vilka i teorin byggt sin lära på materialism (dvs att produktion av tingen styr samhället), hamnar därför ofta i fallgropen.
Självfallet anser jag det tillåtet att önska fred. Vilken klok människa vill ha krig? Men den som tror på hållbar fred utan starkt försvar och effektiv rustning är ingenting annat än just fredsskadad. Dvs en ogenomtänkt kramare av fred. Med andra ord en hopplös idealist. Radera sådana finns inom vänsterns led.
Därför måste man säga att konservativ realism är att föredra framför allehanda politiska visioner om lyckans land. Realism är att bygga på rimliga erfarenhet från förr. Den som ser sig omkring – och tillbaka i tiden – inser att välfärdens samhälle är helt beroende av kapitalism utan diktatoriskt ledarskap (jfr dagens China). Detta lär oss historien. Socialism kan självfallet – liksom den svenska arbetarrörelsens lagstiftning under 1930-40-talen – bidra till välfärdsbygget. Men välfärdens bas är ändå fria beslut av konkurrerande företag. Alltså ett samhälle av människor i politisk frihet.
Den svenska nationens stora antal strukturproblem – i samhälle och välfärd – är enligt min mening ett tecken på mer auktoritära strömningar inom den politiska klassen. Absolut inte så att diktatur är på tal. Men beskattningsmakten har utnyttjats maximalt och problemen kvarstår ändå. Människornas vardag i Sverige styrs av staten i en alltmer konform riktning. De auktoritära dragen syns också i den politiska korrekthet som jag är så upptagen av att blottlägga.
För denna auktoritära ideologi är Wallström tyvärr en typisk representant. Genom att hoppas på fred – och välja bort NATO – spelar hon Putin i händerna. Mitt omdöme om henne pekar också på arketypen: tant Prusseluskan. Dvs Astrid Lindgrens verklighetstrogna sagofigur från drömmarnas land Sverige. Jag väntar därför på en Pippi Långstrump i svensk politik och längtar bort från nuvarande dårpippi. Kanske ger också jag här prov på idealism?
