Tidigt har S-partiet insett vikten av att kontrollera svensk kultur och medier. Olof Palme var närmast besatt av tanken att låta partiet indirekt erövra kultursektorn. Särskilt etermedierna, SR och SVT. Liksom Jönssonligans boss hade han en plan.
Målet har aldrig varit att enbart kontrollera finkulturen. Här har förvisso vänstern och dess journalister haft sin främsta maktbas, tillsammans med litteratörer, konstnärer, skådespelare, musiker, dansare, arkitekter mfl i intim samverkan med tusentals byråkrater. En lång rad av sk kulturarbetare, som inte sysslat med kroppsligt jobb, utan med att förvilla andra. Resultaten har beskrivits som förskönande, men har i själva verket varit katastrofala från ett demokratiskt perspektiv. En raffinerade metod att låta medborgarna över skattsedeln betala för sin egen indoktrinering.
Men för att erövra allmänhetens bifall, dvs folkets breda lager, krävs en fast hand över fulkulturen. Här har statsfinansierade SR/SVT haft en central uppgift. Det har gällt att avleda allmänhetens intresse från politiska frågor, dvs nationens mångåriga och stora strukturproblem. I stället ska människor erbjudas nöjesförpackad verklighetsflykt. Därför har tusentals kulturella halvfigurer enrollerats för att bedöva och söva det svenska folket. Varje kväll gör de vad de kan för att få landets medborgare att somna i tevesofforna. Det som SVT:s ledning kallar sändningar från ”lägerelden” är i själva verka perfect time-killers.
Mellot och flabben med Babben är alltså en del av statsmediernas system för att kontrollera folket. Helt i Olof Palmes anda. Den som tror att skeendet är en slump måste läsa i böcker eller surfa på nätet för att se hur sossarna agerat under snart hundra år. Varför har det lyckats hänga kvar? Hänsynslös och slug planering är ett svar. En naiv och vilsen opposition en annan. Eller en tredje förklaring: framväxten av en gemensam politisk elit som sitter kvar år efter år med stöd av statliga partibidrag.
Nationens politiska problem är med andra ord omfattande.
Torsten Sandström
