Anti-PK-bloggen

Jag får en hel del reaktioner på mitt bloggande. Här några rader från en person som har skäl för att vilja vara anonym:

Det finns flera undersökningar om mediernas tydliga lutning åt vänster och MP, vilket du ofta tar upp. Jag testade en enkel metod för att bekräfta eller avfärda detta på några av mina vänner, nämligen om Trump. Jag har ingen egen åsikt om honom eller hans ämbetsperiod, men jag resonerar så här.

I båda valen, dels när han vann och dels när han förlorade, så var det mycket jämnt. Det bör alltså finnas ungefär lika många omdömen och lovord åt båda håll, i varje fall i amerikanska medier, twitter och annat. Det är vidare uppenbart att svenska företrädare för media läser sådant, eftersom det publiceras massor av negativa utsagor om Trump baserade på Twitter och liknande. 

Jag bad vännerna nämna någon eller några positiva omdömen om Trump, eller något bra som han gjort. Ingen av dem kunde ge ett enda exempel på goda gärningar, men däremot flera negativa. 

Den totala avsaknaden av positiva omdömen och objektiv analys här hemma är, enligt min mening, ett tydligt tecken på journalisternas ”cherry picking”, och åsiktsjournalistik. I och för sig är det väl vanligare att klaga än att berömma, i varje fall i Sverige, men något positivt borde man ändå hittat.

Jag vet heller inte mycket positivt om Trump, av skäl som ovan. Jag frågade dock min son, som utvandrade från Sverige för ett tjugotal år sedan, och han menar att det blev mer pengar i kassan under T:s tid, men att de ändå inte röstar på honom.

Den här enkla metoden kan nog användas i andra sammanhang, också, men är förstås bara ”food for thoughts”, men kan kanske vidga vyerna lite.

_ _ _

På bloggen har jag uttryckt delvis likande åsikter, låt vara att min bild av Trump är mörkare. Det enda goda med Trump är (som nämnts ovan) hans ekonomiska politik. Och Trumps framgångar är till stor del självförvållade av Demokraternas partibossar, som bjudit på presidentkandidater från politikens skräckkabinett (läs:partikarriärister och presidentfruar). Varför inte välja en ung och skicklig person från den amerikanska verkligheten?

Torsten Sandström

Putin ser nöjd ut. Hans vapenskrammel får världens ledare att dansa. Kanske inte fullt ut som Putin nog drömt om. Men han är ändå ledare för dansen. Vilket på den för honom ryska hemmaplanen är något viktigt och där sprickor i hans diktatur tillfälligt tillåts repareras. Att spara ryska pojkars blod är nödvändigt för Putins framtida maktställning.

I koreografin ingår att splittra hans fredliga motståndare och få dem att framstå fånar, i stil med Chamberlain i München 1938. Och Putin lyckas med det. Tyskland hukar – Olaf Scholz ser ut som han gått vilse, vilket han i och för sig också gjort. Frankrikes Macron bjuder på speciallösningar modell ”Vive la France!”. Och Magdalena Andersson backar förstås upp allt kompromissprat om diplomati. Tacka för det. Hon är en ledare för en nation som nära nog gjort sig av med allt försvar på marken. Tre stridsvagnar på Gotland måste i statsteven åka i cirkel för att se ut som många fler. Sossarna satsar som vanligt på kvitter från fredsduvor. För den svenska bristen på försvar bär framför allt sossar och moderater ett tungt ansvar. Dvs politiker som misskött sitt uppgift.

Till den trista bilden hör SD:s dubbelspel. Åkesson sjunger inte ut med kritik mot Putin. Den ruggiga tidningen ”Fria tider” – som visserligen inte företräder SD utan står till höger om – flirtar vilt med Putins Ryssland. Trots nättidningens namn och löjliga Karl XII-dekal på förstasidan! Man måste gnugga sig i ögonen och undra om Sverige är åter i skedet med de bananriksdagar, som verkat under en era som komiskt nog kallas frihetstiden (1719-1772).

I gårdagens tevesändningar fick vi ännu en bild från skräckkammaren på Kreml. Bakom ett 10 m långt bord sitter diktatorn själv med stela anletsdrag. Hans grova underhuggare talar hukande till honom från fjärran. Fram träder en blixtbild från maffiahögkvarteret. Bossen i centrum, gudfadern själv, som med blodiga händer diktatoriskt försöker få världens ledare att dansa. Och som lyckas, tycks det.

Ur led är tiden.

Torsten Sandström