Anti-PK-bloggen

I Absurdistan finns en ministerpost som blixtbelyser landets problem. Löfvens regering har en minister för Högre inbillning och på taburetten sitter Matilda Ernkrans. Då några kloka beslut inte väntas passar hon perfekt för posten. Någon akademisk skolning värd att tala om belastar henne alltså inte. Arbetslivserfarenheten är också begränsad, ty hon har suttit i riksdagen sedan 18 år tillbaka (från omkring 20 års ålder). Alltså en typisk medlem av den unga svenska politiska klassen. Hon är med andra skapad för rollen som minister för Högre inbillning.

Jag har i en blogg häromdagen skrivit att bristen på akademiska kunskaper eller gedigen arbetserfarenhet är en viktig delförklaring till Sveriges omfattande problem inom vård, skola, rättsväsende, bostadssektor, skattepolitik, brist på försvar osv. I stället för kompetens har S-partiet valt lågutbildade karriärister, dvs yrkespolitiker sedan unga år.

Häromdagen hör vi Ernkrans säga något som ger handfast bild av att jag har rätt om vådan av bristen på kunskaper. Såväl ministrar som skola lider av ett stort underskott på bokliga kunskaper. Det framgår tydligt av Ernkrans svar på avslöjanden om att unga tjejer utsätts för våldsamt sex av sina unga manliga partners, om än frivilligt av allt att döma. Avslöjanden av detta slag kan givetvis inte gå Absurdistans S-regering förbi. I stället för att säga att det är föräldrarnas sak att tala med sina ungdomar om sex ropar Ernkrans till Sveriges medier: Varje lärare måste utbildas i sexualkunskap så att ungdomar i sin tur kan informeras. På Departementet för Högre inbillning finns det inte tid för eftertanke och analyser. Nej, Ernkrans rycker i spakarna och levererar svar som ska skapa en bild av aktivitet. Alltså handling utan kunskap och tankar.

Den svenska skolan har förvandlats från en kunskapsmiljö till en förvaringsplats för hundratals framkastade kampanjer som byggts på dåligt underlag. På departementet vistas klasar av politiska ideologer med vänsterinriktning. Alltså inga personer med djup kunskap och praktisk erfarenhet av vad inhämtande av kunskap kräver. Inte undra på att unga blir skoltrötta. Eller att det blir svårt med ordningen i skolan.

Men sådana sakliga argument biter förstås inte på en minister för högre inbillning. Hon rycker i sina spakar och trycker på knappar. Här fattas – alltså saknas – kloka beslut. Ministern menar nämligen att kunskaper av teoretiskt slag enbart är besvärande. Akademiska pedagoger har viskat det i hennes öra att kunskaper, betyg och ordning är oväsentligt, ja rentav skadligt. För henne är politiken allt. Förnuftet är intet.

Torsten Sandström

I mina bloggar har jag från början använd orden ”klaner” och ”klanbrottslighet” för att förklara vilka personer som huvudsakligen står bakom det grova våldet i dagens Sverige. Men nationens politiska elit och medierna talar däremot nästan alltid om ”gängbrottslighet”. Skillnaden är oerhört viktig. Närmare bestämt preciserar ordet ”klan” våldsutövarnas bakgrund och gemenskap: de tillhör brottssyndikat med främmande kultur inom invandrarmiljön. En annan skillnad rör det offentliga Sveriges andra vrångbild, nämligen att brottsligheten har en ekonomisk och social förklaring som baseras på fattigdom och brist på jobb. Klanerna agerar nämligen som specialiserade kriminella affärsnätverk med stark sammanhållning. Samt en viljeinriktning mot att bedriva just våld för att främja inflödet av pengar.

En hög polischef, Mats Löfving, berättade tämligen frispråkigt häromdagen i SR:s P1´ lördagsintervju om verkligheten. Programledaren (S)arinen tappade för en stund fattningen och kontrollen över samtalet. Löfving beskrev nämligen rakt upp och ned de minst 40 klaner som opererar i landets våldstyngda förorter (med förgreningar därutanför). Bilden av maffialiknande affärsrörelser presenterades med andra ord. Inte ett ord från Löfving om politikernas och mediernas projektion av fattiga ungdomar som protesterar mot sin utsatthet. Löfvings presenterade unga välorganiserade män som valt ett ”yrkes”liv utanför den svenska lagens domäner. Alltså klaner med egen justis.

Det är nu hög tid att den svenska kriminaldebatten lämnar drömmarnas land. För framgång i kampen mot våldet måste alla relevant fakta om klanerna upp på bordet, så att beslutsfattare och medborgare kan förstå vad som sker samt vad som måste göras för att dämpa brottsligheten. Detta är för mig en självklar slutsats i en demokratiskt stat.

Men för landets politiska eliter innebär öppenheten ett hot mot tankar med djupa rötter. Varför de inte agerat tidigare. För många vanliga människor har det länge varit klart att våldsbrottsligheten har anknytning till invandring och kulturer i fjärran. Ett sådant påståendet har fram till Löfving varit tabubelagt.

Dessutom har har eliterna länge argumenterat utifrån snedvridna folkrättsliga teser om Human Rights. Mantrat har varit att alla människor är lika goda och att kulturella skillnader ständigt är av godo. Sanningen är en annan, nämligen att alla medborgare har samma rättigheter och skyldigheter. Alla människor agerar inte gott och åldriga kulturer kan vara skadliga (vårt land har sedan länge lämnat klanernas idévärld). Det svenska likhetstänkandet är nämligen en skapelse av politisk korrekthet. Ett mantra som fört det svenska samhället vilse i kriminalpolitiken. För detta bär ledande politiker, medier, BRÅ samt inte minst forskare inom framför allt kriminologi ett mycket tungt ansvar!

Löfvings yttranden har alltså öppnat en spricka i den officiella PK-muren. Därifrån hoppas jag att steget blir kortare till ett antal nödvändiga reformer. På grund av decennier av underlåtenhet måste synen på brottslighet att förändras i grunden. Stora penningresurser kommer att krävas för byggande av nya anstalter och häkten samt för anställning av personal som krävs för beslut som rör frihetsberövande. Vad som måste ske kan beskrivas genom följande slagord.

Polis, åklagare och tull måste ges mer muskler. Polisen bör ges resurser för omedelbart omhändertagande av brottslingar i alla åldrar, förutsatt att fängelse ingår i straffskalan. Begäran om häktning måste bli mer regel än undantag. Brott av barn ska i alla offentliga verksamheter anmälas till polisen. Tullen ska (vid färjor och gränser) särskilt kontrollera utförsel av misstänkt stöldgods.

Brottsbalkens regler om påföljdsbestämning skärps! Ungdomsrabatterna minimeras! Påföljdstypen samhällstjänst används endast vid första resan. Frihetsberövande som påföljd används enligt straffskalan för alla. Ungdomsbrott undantas explicit från tillämpning lagen om barnkonventionen.

Fängelse återinförs som normalpåföljd för unga vid allvarlig eller upprepad brottslighet. Effekten ska vara inlåsning utan uppenbara flyktmöjligheter. Mobiltelefonering med omvärlden ska endast ske under kontroll. Rabatterna för verkställighetens genomförande begränsas rejält (normal ska den dömde sitta tiden ut).

Brå läggs ned. Uppdrag för brottsforskning läggs ut på universiteten och förmedlas via oberoende forskningsråd. Endast politiskt fristående forskare ska ges uppdrag.

Statistik insamlas om samtliga data med relevans för den grova brottsligheten. Det ska inte ses som en integritetskränkning att notera fakta om status som invandrare i första eller andra generationen. Inte heller ska rimlig kontroll av en frihetsberövad anses integritetskränkande.

Det öppna samtalet är särskilt angeläget vid allvarliga samhällsproblem i stil med exv vålds- och egendomsbrott. Löfvings bild av klan- eller yrkesbrottsligheten måste innebära en punkt för slentriantänket att brottslingar inte själva rår för vad de ställer till med. En ung brottsling blir inte bättre av att ständigt möta inställsamhet och förståelse. Däremot blir tuffare tag en tankeställare!

Torsten Sandström