Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Medierna ser på sig själva som frihetens och ärlighetens representanter på jorden. Tidningar, radio och teve är upptagna av temat om det egna oberoendet och sakligheten. Deras påstådda oavhängighet lyser som en gloria över den bild de presenterar av sig själva.
Så ser mediernas självporträtt ut. En bild som upprepas i alla officiella sammanhang. Och för folket varje dag. Men verkligheten är en helt annan.
Så här ser en vanlig kväll ut framför teven. Här flabbar Babben Larsson på ena kanalen tillsammans med sina många kändiskompisar. På den andra kanalen syns Lill Babs dotter och någon av familjens Wahlgrens många alla nollor. Alltså inga okända och spännande karaktärer, enbart långvarig odlade och utslitna affärssubstrat.
Bland hundratals kämpande kändisar som klänger kring vulgoteves slaka lina syns politiker, arkitekter, antikhandlare, auktionsfirmor mm. Allt kryddas av sportmedaljörer, musiker, konstnärer, kockar mfl. Alla i behov av reklam för framtida jobb. Hela gänget skrattar på kommando och visar vita tandrader. Naturligheten är minus 100 procent.
Allt är alltså stylat. Inget är verkligt eller förankrat i vardagen eller i landsbygdens tempo. Bara flåsande skämt och skratt. Kramar och pussar. Det är inte fråga om en fri kultur. Allt är marknadsföring och reklam. Snabba pengar på kontot är det som gäller. Sedlarna prasslar.
En del av alla dessa intigheter bekostas tyvärr av skattebetalarna. Annat finansieras av reklamkanaler. Men kontentan är ändå innehållslöshetens bittra kamp mot idéerna vakuum. Det hela pekar i en riktning mot kulturell undergång. Ty en levande medial presentation förutsätter frihet och kritisk öppenhet. Undergången förklaras av tankens tomhet, hjärnors infarkter, frånsett strävan förstås att sälja programtid till bästa möjliga pris.
Vi skådar alltså den svenska kulturens business as usual. En marsch på väg mot kulturens djupa stup. På 1960-talet talade man om indoktrineringen av Sverige. Problemet är detsamma idag. Vem är det som vinner på att folket ständigt förs bakom ljuset?
Vid dagens presskonferens angående virusepidemin manar statsminister Löfven till sans och samling. Det är bra. Han kräver också att alla måste visa ”folkvett”. Det är mycket bra. Slutligen manar han alla att ta ”ansvar”. Det är jättebra.
Men i en annan stor nationell kris, den som rör kriminella gäng som mördar och spränger bomber, är det andra ord som passerar statsministern läppar. Här gäller inte ansvarstagande eller utkrävande av ansvar. Då det gäller en brottslighet som fötts av en omfattande och missriktad invandringspolitik sjunger Löfven sannerligen inte ut. Han är tyst eller så försöker han skylla på brats från Djursholm som köper hasch och på så vis lockar andra till kriminalitet.
Det finns minst två orsaker till att Löfven inte klarar av att hantera brottskrisen. Den ena är att vänsterns ser på brottslingar som offer för sociala omständigheter. Se en annan blogg jag skrivit idag! Den andra orsaken är att S-partiet själv bär ansvar för sin egen misslyckade invandringspolitik.
För Löfven går inte politik och logik hand i hand. Det är Sveriges stora dilemma idag.
Kopia av Kopparmatte (Stockhoms stadsmuseum). Originalet finns på Stockholms tingsrätt. Förr placerad på skampålen, på Stortorget.
Viktiga steg i ett samhälles utveckling skapar nya människoideal. På så vis formar makthavarna ideologiska instrument för styrning av individerna. Två amerikanska sociologer, Bradley Campbell och Jason Manning, har sysselsatt sig med ett intressant historiskt utvecklingsschema i tre steg. Modellen är mycket förenklad, men ger oss viktig förståelse av olika eliters ambitioner att i nutid kontrollera egna och underordnades positioner.
De tre utvecklingsstadier som lyfts fram är hederskultur, värdighetskultur respektive offerkultur. Jag tror vi egentligen känner till dem alla tre ganska väl. Men vi anar kanske inte fullt ut effekterna av – och de politiska orsakerna till – deras framväxt.
Äldst är givetvis hederskulturen, som fortfarande lever kvar i stora delar av världen. Den baseras på ett samhälle där en central lagstiftning ännu inte fått en dominerande ställning. Därför formas spelreglerna i huvudsak av åldriga moralisk mönster som utvecklats av de makthavande. Avsaknaden av en stark central samhällsmakt medför att olika befolkningsgrupper, eller klaner, själva handhar styrningen av levnadssättet, brotten och straffen. Här finns alltså inte våldsmonopolet hos en stat, utan hos olika klaner vilkas medlemmar utgörs av släkter, familjer och regionala eller lokala befolkningsgrupper. Man kan därför tala om ett ”privat monopol” på våldsutövning. Klanens hövding och ledande skikt styr utan domstolars inflytande och deras justis är i allmänhet baserad på en strikt åtlydnad av gruppens moral och drakoniska straff för den som avviker. Som bekant möter vi idag klankulturer i exv Mellanöstern och delar av Afrika. Men de existerar även hos oss i västvärlden, exv maffian i Italien och inom grupper av invandrare i svenska storstäders förorter.
Demokratins genombrott innebär ett frontalangrepp på de gamla kulturer som baserats på heder. Det nya samhället bärs nu upp av en värdighetkultur, ett ord som markerar motsatsen till klanens våldsmakt eller den moral som brukar kallas ”djungelns lag”. Fram träder visionen av den dygdige medborgarens rättsstat. Ideal som medborgare, parlament, allmängiltig lagstiftning och domstolarnas oberoende har helt (eller som nyss nämnts, delvis ) sopat undan den äldre gruppmoralen i flera världsdelar. Lagen gäller för alla och avses även skydda individen gentemot statens eventuella övergrepp. Detta demokratiska samhällssystem har sina rötter i antikens Aten och har senare getts en tydligare bild av upplysningens filosofer. Och sin första gestalt framträder rättsstaten i de engelska, amerikanska och franska revolutionerna (1688, 1776 respektive 1789). För svensk del har en liknande samhällsordning byggts ut under senare halvan av 1800-talet. Genom lag ges alla medborgare samma rätt. Och varje medborgare bär samtidigt ett eget ansvar för att följa gällande regler. Vidare är det domstolarnas sak att skydda individen samt att utmäta ansvar av henne eller honom.
Mot denna bakgrund är det intressant att fundera över det tredje steget, dvs nutidens offerkultur. Sedan omkring femtio år tillbaka betraktar den politiska eliten i flera västländer individen inte längre som ansvarig för sina gärningar. Människan ses nämligen som en marionett, som styrs av bakomliggande skeenden i samhället. Samhällsforskare talar nu om strukturer eller osynliga krafter, som påverkar individen så att denne utför handlingar utan att – som det sägs – egentligen vilja göra det han eller hon faktiskt gör. I familjen kränker mannen kvinnan. I skolan bråkar barnet. På stan intar många droger. Och framför allt utförs allvarliga brott av unga människor som ”inte vet bättre”. Alla dessa allvarliga skeenden framträder genom osynliga trådar, som styr händelserna i Sveriges stora dockteater.
Flera samhällsvetare – från Marx till Durkheim och Foucualt – har utvecklat olika teorier om strukturer i syfte att med god vilja förklara sociala händelser. Ibland är deras svar spännande. Men de är också spekulativa och vilar i allmänhet på lös vetenskaplig grund. Men mycket viktigare är att politiker med vänsterinriktning missbrukat dessa teorier för sina egna politiska ändamål. Syftet har blivit att legitimera enskilda individers avvikelser från umgängesregler som bestämts i demokratisk ordning – ofta genom lagstiftning. På så vis har offerkulturen häpnadsväckande nog öppnat dörren för en allmän strävan efter att befria individen från ansvar.
Denna tendens har under några tiotals år blivit tydlig i vårt land. Effekterna är ytterst allvarliga – upplösningen av den enskildes ansvar har stegrats. I SVT:s Uppdrag granskning häromdagen berättar brottsutredande poliser och åklagare om hur den svenska straffrättens regler numera impregnerats så av barnrättskonventionens strukturtänk att det praktiskt taget blivit omöjligt att anhålla unga förövare som begått allvarliga brott. Några åklagare talade liksom frikyrkliga präster i tungor om de stackars barnens roll som offer i det svenska samhället. En ung brottsling som myndigheterna alltså inte kan hålla kvar på polisstationen mer än några få minuter. Ett offer som, väl ute i det fria, snart begår nya illdåd.
Det tragikomiska i SVT:s reportage är att föräldrar till dessa offer – det rör sig oftast om invandare från främmande kulturer – anser att det svenska samhället är för slappt och ovilligt att utkräva ansvar. De berättar att de därför skickat sina unga förövarbarn till hemlandet för hård uppfostran under några månader. Detta visar – föga förvånande – att den moderna offertanken strider mot de hårda klankulturer som föräldrarna uppfostrats med i sina ursprungsländer.
Men framför allt blir det skrämmande tydligt hur den nya offerkulturen luckrat upp moralen i den demokratiska rättsstaten. Den bygger som sagt på värdighet, dvs inte bara på rättigheter utan också på skyldigheter. Meningen är att en person som avviker från gällande straffrättsliga normer ska sakföras, inte enbart smekas medhårs och förklaras som ett offer för sociala omständigheter. Jag menar därför att ett tungt ansvar vilar på de politiker som i riksdagen står bakom den nya svenska straffrätten och barnkonventionens alltmer snedvridna samhällseffekter. Politikerna delar sitt ansvar med många jurister, som tjänstvilligt stått bakom lagreglernas utformning eller mekaniskt tillämpar dem varje dag. På så vis blir den nya offerkulturen ytterligare ett tecken på att Sverige är på väg bort från den demokratiska rättsstatens ideal om nödvändigheten att ansvar utkrävs. Av hög som låg, av gammal som ung. Moderation kan förstås ibland behöva visas. Men ingen brottsling är fri från ansvar!
