Anti-PK-bloggen

På bloggen har jag tidigare kritiserat SVT:s litteraturprogram Babel. Då jag är en bokslukare vill jag gärna få allsidiga tips och fortsätter därför att kolla detta programinslag. Böcker är nämligen en av mina livsnerver. För mig är det fråga om att finna kunskaper om livet -framför allt om verkligheten i social, teknisk och biologisk bemärkelse. Men efter 40 minuter av babbel stängde jag av.

Varför? Mitt svar är ungefär detsamma som i tidigar blogg i Babel. Programmet har en framtoning som är 100% politiskt korrekt. Detta syns framför allt i en feministisk riggning. Under den tid jag var kvar häromkvällen gavs röst åt 9 kvinnor och två män. Förutom programledaren representerades det otäcka könet i framträdande reportage av 3 kvinnor. En av de senare var en före detta socialdemokratisk minister.

Jag kunde under min närvaro i tablån konstatera två huvudteman. Det ena var serien med Kittyböcker, som följaktligen gav ordet till en rad kvinnor. Det andra temat rörde en man, men inte en verklig man utan ett monster, Frankenstein.

I detta tema utspelades det mest bisarra skeendet innan jag släckte ned. En kvinna – känd från SvD med betyg i psykologi * – och en man intervjuades om en bok som de skrivit om psykoterapi av monstret ifråga. Ja, du läste rätt. En psykolog som analyserar en helt overklig person, till råga på allt ett manligt monster. Inte nog med att Frankestein är ett påhitt. Dessutom påstås hans fiktiva själ kunna analyseras av en psykolog. Jag måste nypa mig i skinnet för känna om det är en mardröm! Men inte.

Läsaren kanske tror att jag är allergisk mot psykologi som vetenskap. Det är inte sant. Vanligtvis är amatörers analyser av varför en person agerar som han eller hon gör intressanta. I ämnet psykologi behandlas en rad intressanta mänskliga experiment. Men också svårigheter med att på förklarar slutsatsernas vetenskapliga giltighet. Psykologins vetenskapliga metoder är nämligen tveksamma, särskilt intervjuer. För att inte tala om Freuds analyser!

Därför stängde jag av programmet. Jag stod inte ut med 50% feministisk vinkling och 40% absurd overklighet (med politiskt korrekt könsanknytning). Det blir alltför tillrättalagt och ointressant för den som älskar böcker av olika genrer.

Jag menar därför att söndagens Babel kan hjälpa en tvekande att förstå hur en journalist och programledare – medvetet eller omedvetet – försöker kringgå lagens krav om att det statsfinansierade SVT ska agera öppet och politiskt obundet. Frånsett inslaget om Birgitta Dahls förekom förvisso ingen partipolitik. Men ändå hade programmet en tydlig vänsterframtoning i sitt val av medverkande, teman och attityder.

Torsten Sandström

*Så här vetenskapligt förtroendeingivande presenterar hon sig själv på Wikipedia: Jägerfeld är utbildad psykolog, men har även studerat filosofi och sexologi. Hon debuterade 2006 med romanen Hål i huvudet. 2010 gav hon ut sin andra roman Här ligger jag och blöder, som översatts till engelska, ryska, franska, slovenska, japanska, finska, danska och norska. 2013 kom Jag är ju så jävla easy going.

Den som lyssnar på feminismens sirener riskerar att navigera vilse och gå på grund. Det visste redan Homeros. Ändå basunerar dagens svenska havsnymfer ut sitt långrandiga budskap för att locka till sig medlemmar av det egna könet. I historiens perspektiv känns det tröttsamt. Men sådan är tyvärr vår svenska verklighet. Sirenerna vill få mig skämmas över det manliga könets framfart. 

Det vanliga temat är att männen tagit hem spelet, att de förtrycker kvinnorna och gottar sig åt att vara samhällets lyckogossar. Budskapet har upprepats så många gånger i svenska medier att många ser det som en sanning. Jag tror flera kvinnor som råkar läsa min text så här långt nickar bifall.

Därför vill jag gärna berätta om en text i Forskning & Framsteg 2019-05-16, ett organ som knappast kan anklagas för machobudskap. Henrik Höjer skriver här något tvetydigt om ”Männen i skuggan av mannen”. Men hans budskap är inte alls svårt att förstå. I sammandrag menar han att världens mäktigaste är män. Men för genomsnittsmannen ser det annorlunda ut. Många är förlorare. Medan kvinnorna normalt intar en medelposition. Artikeln som bygger på psykologisk, social och inte minst biologisk forskning måste ses som en bredsida mot den svenska feminismen. Där är mannen som sagt vinnaren och kvinnan sackar efter. I själva verket tillhör kvinnorna majoritetens stora mittklunga. Därför tar de sammantaget hem flest poäng i människornas spel om makt och lycka.

Klart är att män har flest toppositioner inom näringsliv och politik. Det är detta som utmanar nutidens feminister. Men de är synsvaga och uppfattar inte att män i betydligt många fler sammanhang verkligen tillhör gruppen förlorare. De sitter mer i fängelse, omkommer i krig i stora skaror, jobbar hårt med smutsigt tunga jobb, skadas i arbetsolyckor, bor oftare på gatan, tar flitigt livet av sig och dör till råga på allt i allmänhet av sjukdomar  tidigare än kvinnor gör. Även rörande begåvning tycks de tillhöra det smala toppskiktet, men ockuperar samtidigt  det mycket bredare bältet i botten.   

Ändå envisas Sveriges feminister med att framställa det motsatta könet som en samling lyckans ostar.  Förklaringen är feministernas snäva inriktning mot att erövra maktpyramidens spets. Och så har de en fäbless för att se män som en sammanhållen elit, där alla tillhör en struktur av vinnare. Feministerna vill därför inte se att gruppen kvinnor egentligen är de som tar hem spelet totalt sett, jämfört med det manliga kollektivet. 

Feministernas felsyn har flera förklaringar. En är att deras grupp leds av en mycken liten krets av huvudsakligen akademiker, som förklarar sina personliga svårigheter att göra karriär med hänvisning till hindrande manliga strukturer. 

En annan orsak är oviljan att se relationen kvinna – man i ett biologiskt perspektiv. I feministernas värld är förtrycket socialt betingat, punkt slut. Alltså blir det fråga om osynliga strukturer som gör män till förtryckare och kvinnor till en plågad kast, det andra könet. 

Enligt min mening är biologin den främsta förklaringen till att kvinnorna hamnat i  mellanpositionen på samhällskurvan för fördelning av lycka och makt. De har sluppit rollerna som krigare respektive den fysiskt tunga positionen som arbetare inom jordbruk och industri. Jag vill inte påstå att kvinnors omhändertagande av barn och hushåll saknat krävande inslag. Men farorna och förslitningen har alltid varit – och är fortfarande – avsevärt mindre full av risker än de män ställs inför, mätt exv i antalet dödsfall i arbetet eller positioner som uteliggare. Kvinnans urgamla kontroll av familjen har inte bara varit mindre riskfylld, utan dessutom mer harmonisk och (märk väl) mindre utsatt för negativ konkurrens och stress. 

Det blir därför problematisk att avgöra vilket kön som ska ses som vinnare eller förlorare. Om man ser till makten över politik och näringsliv, dvs samhället toppskikt, blir säkert svaret att en mindre krets av manligt kön hittills segrat. Men om man ser till samhällets botten blir bilden lika tydlig att de är en grupp av män som har det tuffare eller till och med måste ses som förlorare. 

Däremot har kvinnorna som kollektiv –  och statistiken visar att det finns fler kvinnor än män – sedan länge intagit en trygg mittenposition. Rollen kanske inte är så gloriös som klicken akademiskt utbildade feminister önskar. Men positionen har hursomhelst varit tryggare, mindre konkurrensutsatt och mer ägnad att framkalla vilja till samarbete och konsensus. Framför allt har kvinnor som grupp skaffat sig en tydligt bättre position än majoriteten av män, som i samhällspyramidens nedre del utför enformiga, fysiskt hårda och farliga sysslor. 

Även om artikeln i Forskning & Framsteg inte säger det explicit så är budskapet en smocka mot feminismens solarplexus. Könen är inga sociala konstruktioner, utan historiska och biologiska fenomen. Som jag ser det måste därför sirenernas locksång av billiga politiska könspoäng tystna då den strandar mot den sociala och biologiska verklighetens hårda klippor. 

Torsten Sandström

2020-03-05