Anti-PK-bloggen

Jag hör ikväll på tevenyheterna hur Greta T upprepar tjatet om att politikerna sviker ungdomen och för en politik i strid mot vetenskapens rön. Samma budskap presenterar svenska medier vecka efter vecka, dag efter dag. Ju fler gånger det upprepas desto starkare blir förstås allmänhetens tro att orden är sanna. Så vill nämligen medierna ha det. Så har alltid propagandister valt att agera.

Det förfärliga är att sakfrågan fullständigt hamnat i bakgrunden. Ingen från de stora mediehusen talar nämligen om de olika vetenskapliga läger som finns rörande uppvärmningens orsaker. Medierna upprepas bara hyllningarna till IPCC, dvs FN:s klimatpanel. Problemet är att det finns en bred grupp vetenskapsidkare som har motsatta åsikter. De menar att IPCC är ett politiskt organ med handplockade ledamöter, av vilka många inte ens sysslar med forskning om solen, atmosfären eller annan naturvetenskap, som rör luften, vindar och vatten på vår planet.

Idag lyssnar alla endast på ett barns rop från mediernas tribun. I stället för att anordna en stor vetenskaplig konferens där olika läger tillåts mötas för att öppet vädra sina argument. På så vis tillåtas alla att lyssna till, dokumentera och sprida deras olika förklaringar till uppvärmningen. En sådan konferens är enkel att arrangera och tusenfalt viktigare än att lyssna till Greta T:s mekaniska upprepande av det hon blivit lärd att säga. Det vill säga IPCC:s ord.

En synnerligen handfast början är att undersöka hur IPCC har satts samman. Redan idag finns fyllig kritisk information om detta på internet, uppgifter som svenska medier konsekvent mörkar. Svaret rörande valet av IPCC:s ledamöter blir påtagligt genant för dem som menar att konsensus råder inom naturvetenskapen.

Allt tyder däremot på att konsensus råder inom etablerade politiska CO2-kretsar. IPCC har nämligen formats för att det ska se ut som konsensus uppnåtts. FN önskar nämligen ha en fast hand över klimatfrågan. Här finns nämligen mycket politisk makt och stora pengar att hämta. I vårt land har FN status som Guds representant på Jorden.

Min inledande fråga om ett barn ska styra klimatpolitiken bör utvidgas. Ska medier, politiker och FN styra vår framtida klimatsyn?

Svenska folket har en S-regering som inte klarar sin uppgift. Problemen bara väller fram på alla möjliga olika håll i landet. Och inget sker för att stoppa förfallet. Regeringen ligger ständigt några år efter med besked om tänkbara lösningar. Oftast beroende på att nuvarande reglering har S själv hittat på. Ska vi tro att syndaren själv är bäst lämpad att reformera?

Samma scenario syns rörande Swedbank som är S-och C-partiets gamla banksamverkan (några minns kanske när de regionala Sparbankerna och Föreningsparbanken gick samman i nuvarande Swedbank?). Det rörde sig om fackförenings- och bondepampar som vill låtsas att de kan driva bankrörelse (och förstås uppbära arvoden för detta). Alltså personer som är utsedda i val med tydliga politiska förtecken. Bolagsverksamhet kräver däremot vana av affärer, utbildning, erfarenhet, ansvar och frihet från olika bindningar till icke-kommersiella intressen. Allt detta saknas normalt hos politikerna bakom Swedbank.

Swedbank har en fd statsminister som ordförande. En sosse som VD (med bakgrund i Folksam) och en historik proppfull av politruker med olika namn. Inte undra på att bankens krisar. Idag klarar man inte ens IT-verksamheten! Det rör sig om samma oförmåga som nationen lider under nuvarande katastrofala S-regering.

Om du är kund i Swedbank blir mitt råd. Klipp av dagissnöret. Sluta tro på S-partiets propåer om det kan sköta andras affärer. S-partiets tid är ute. Med andra ord: byt bank!

Den 14 februari – alla fria hjärnors dag – är det dags angripa ännu en svensk helig ko: värdegrundstänket. Vad är förklaringen till att Sverige utvecklats till värdegrundens förlovade land? Som bekant har varje myndighet sin förteckning över hur kommunens personal förväntas uppträda. Och storföretagen excellerar i plakat som anger vilka egenskaper som anses ”hållbara” och därför måste främjas.

Jag har själv vid en avslutningsceremoni på Lidingö för tio år sedan hört lärarna sjunga skolans ”Värdegrundsvisa”. Alla föräldrar stod i givakt. Till bilden hör att majoriteten boende i kommunen röstar på M-partiet.

Varför måste tämligen självklara beteenden tecknas ned och högtidlig presenteras som viktiga förhållningsregler? Kan man inte längre räkna med att nationens medborgare själva inser hur de normalt bör uppträda? Fungerade landet sämre förr då liknande rättesnören inte sattes på pränt eller spikades upp på anslagstavlor? Var människorna på den tiden kanske mer kunniga och skötsamma, i motsats till idag?

Jag tror inte att framväxten av värdegrundshysterin har något att göra med existensen av problem inom de olika verksamheter som förhållningsreglerna tar sikte på. Förklaringen är en helt annan. Det handlar helt enkelt om ett krav på social och politisk kontroll från samhällets eliter. Historien visar nämligen att liknande påhitt tidigare förekommit. Man behöver bara gå omkring hundratrettio år tillbaka i tiden för att stöta på husförhör där landets präster tvingade menigheten att rabbla katekesen.

Efter att kristendomen förlorat greppet över nationen gör nya furstar anspråk på kontroll. Jag har tidigare skrivit om den generalplan som S-partiet sedan 1930-talet utvecklat för landets politiska styrning, via arbetarrörelsens många olika satellitorganisationer. Genom en mångfald paroller om kollektivens makt – samt via väl besökta möten och studiecirklar – spreds det propaganda och utövades kontroll av folket. Här fanns i och för sig ett nyttigt hyllande av det medborgarskap, som tillkom varje enskild inom kollektivet. Publiken uppmanades ta tillvara sina medborgerliga rättigheter. Dåtidens skola meddelade en liknande uppfostran, med krav på flitiga studier för avancemang in i meritokratins gyllene samhälle.

Det kan knappast ha gått någon förbi att S-partiet – liksom tidigare kyrkan – idag har förlorat greppet över Sverige. Men fortfarande lever arbetarrörelsens kollektiva kontrollideologi kvar. Och lydnaden sitter ännu hårt i många svenskars själar, även om de inte längre går på fackmöten, studiecirklar, föreningsstämmor osv. Men de röstar inte heller lika ofta på S-partiet, som sedan 1970-talet stegvis förlorar röster och politisk inflytande. Men ändå har partiet på ett fräckt vis klamrat sig fast vid makten i minoritetsställning.

Saken är nämligen den att ingenting är farligare än ett skadskjutet vildsvin. Eller för Sveriges del en S-förmyndare som håller på att förlora sina myndlingar. Därför stegras kontrollbehovet. Och så utgår det påbud om att värdegrunder måste spikas upp över hela landet. Ett lydigt svenskt folk gör fortfarande som S-partiet vill. Märkligt nog deltar även andra partier per automatik i hukandets rörelse. Den som omyndigförklarats brukar normalt förhålla sig undergivet.

Existensen av dokument med värdegrunder förklaras alltså av att eliten inte längre litar på landets medborgare. De tilltros inte förnuft och omdöme. En värdegrund ska tala om för dem att något osynligt men heligt subjekt ovanför dem bestämmer. Dessutom underhåller värdegrunder en rad delvis omstridda politiska ideal i nutiden. På så vis önskar den politiska klassen styra folket i den riktning överheten önskar, så att makten permanentas. Alltså blir globalism och klimatskräck en del av de teser som spikas upp landet runt. Vad är effektivare än att anställda på landets myndigheter, företag, skolor osv själva deltar i kontrollen genom att vara med vid reglernas utformning? På så vis får värdegrunderna en helt annan legitimitet än äldre tiders katekeser och mötesbeslut inom facket, ABF och kooperationen.

I min värld behövs inga publika pekpinnar med politiskt eller moraliskt innehåll. Sverige har sina lagar och sedan länge en mångårig skolplikt. Och enligt lag är det föräldrarnas ansvar att uppfostra sina barn. Så låt människor bestämma själva den moraliska färdriktningen. Låt dem fundera fritt och ta ansvar för sina egna val i livet. Om storebror spikar upp regler är det för att behålla den politiska makten. Svenska folket måste sluta huka inför politiker med en egen agenda.

Varför litar inte nationens politiker på enskildas civilkurage? Så här definieras begreppet i Wikipedia: Att ha civilkurage innebär att ha mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan att stå för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent motstånd från omgivningen. Civilkurage blir på så vis ett hot mot S-partiets vilja att permanenta ett kollektivt betongsamhället. Genom värdegrundsarbete ska självständigt tänkande brytas ned.

Därför gäller det nu att släppa S-partiets dagissnöre. Visst ska man lyssna på andra. Men alla måste ständigt uppmanas att själva fundera och inte ta storebrors budskap för givet. Som medborgare i Sverige har du rätt till detta. Däremot har staten ingen rätt att tala om vad du och jag ska tycka om politik och andra värderingsfrågor. Jag menar därför att utfärdandet av plakat med värdegrunder strider mot medborgarnas tanke- och åsiktsfrihet.

Torsten Sandström

2020-02-14

Så här ser en rubrik ut i dagens SvD rörande en ny film:

Kastar ut maken – franska filmsuccén är ljuvlig

Okej, att det rör en recension. På dem kan inga sakliga krav uppenbarligen ställas. Men ändå är rubriken satt för att provocera manliga läsare och kanske glädja ett fåtal kvinnliga. S-partiet driver officiellt en feministisk politik. Det gör däremot inte SvD ännu. Men väl inofficiellt. Könskampen pågår varje dag. Ett fett statsbidrag ger luft åt systematiskt mansförakt.

Landets medieexperter lägger pannorna i djupa veck för att förstå de traditionella mediernas kris. Lägg av med det! Kolla i stället vad som skrivs och sägs i tidningar och radio/teve. Vem som helst kan se och höra att en feministisk och vänsterinriktad kår av journalister framför åsikter som bara omfattas ev en mycket liten minoritet i Sverige. F! erövrade blott 0,46 % av rösterna i senaste riksdagsval. Avvikelsen från majoritetens övertygelse förklarar bra varför människor alltmer söker trovärdiga nyheter och texter på internet.

Kloka människor struntar därför i prenumerera för dyra pengar. Själv har jag numera bara digitala prenumerationer. Främst för att kunna studera de gamla mediernas svanesång…

Torsten Sandström

PS! Läser den 14/2 på internet en ledare i Sydsvenskan av Heidi Avellan till försvar för feminismen. Den avslutas så här:

Har inte feminismen gått för långt, som somliga gör gällande? Nej, tvärtom, jämställdheten har inte ens nått ända fram. Det enda som räknas till slut är precis detsamma som räknades från början: kvinnor ska ha samma rättigheter, skyldigheter, möjligheter som män – och egna pengar. Det kan inte vara för mycket begärt.

Såvitt jag läser svensk lagstiftning har kvinnor exakt samma rättigheter, skyldigheter möjligheter som män och dessutom rätt till sina egna pengar. Så vad sjutton bråkar Avellan och feministerna om? Jo man vill förkunna att kvinnors egna val – med ibland ekonomisk sämre konsekvenser – är påverkade av förtryckande män. Feministerna vill alltså peka ut en könsfiende.