Anti-PK-bloggen

Kritiken mot Brå är sedan länge hård och berättigad. Helt enkelt för att Brå inte driver vetenskap utan en politisk linje om brottsligheten i Sverige. I stället för att bekymras över ökad kriminalitet – och lägga detaljerade fakta på bordet – försöker Brå och Sarnecki sopa problemen under mattan. Han medger inte att den ökande invandringen från 2015 har haft någon betydelse för brottsutvecklingen i landet. Han ser inte att de nyanländas klaner mördar och skipar klanens egen ”rätt” i Stockholm, Göteborg, Malmö osv. Han talar enbart om sociala förhållanden som bakgrund till brottsligheten, i stället för att peka ut mer näraliggande och aktuella orsaker. Han agerar som forna öststatsledare då de utsätts för motstånd. Han blåser upp sig och avfärdar föraktfullt all kritik.

Så här säger han i SvD om en kritisk studie som nyligen publicerats: ”Otroligt låg nivå på rapporten om Brå”. En seriös vetenskapsman handlar inte så. Men det gör en politruk. Liksom en motsagd furste slår han tillbaka utan sakliga argument. Han kämpar med näbbar och klor för sin och hans socialdemokratiska herres politiska syn. Det gäller att skapa lugn och försöka få S-regeringen att sitta kvar. Så att hans egen position bevaras.

Han kommer därför att gå samma öde till mötes som mängden av politruker då berlinmuren rasade samman. En reträtt under skam. Det är inte bara ett nederlag för Sarnecki själv och Brå. Det är dessutom ett fiasko för kriminologin som vetenskap i Sverige. Tyvärr. Men självförvållat.

V-partiets Sjöstedt älskar att tala om klassamhället. Det blir komiskt i och med att han inte ser framväxten av en klass som är det främsta hotet mot den svenska nationen: den politiska.

Han checkar han nu ut ur riksdagspolitiken, med plånboken full av skattepengar för resten av livet. Grundplåten är lagd genom två perioder i EU-parlamentet. Nu reser han till sin hustru Ann Måwe som lämpligt nog nyligen – efter flera år på UD – befordrats till ambassadör i Hanoi av S-regeringen. Den politiska klassen ser ju om sitt hus.

Kanske vill S-partiet få bort Sjöstedt från dagspolitiken och låta honom skriva sina minnen i Hanoi? Rollen som klasspappa för alla barn i svenska skolan där är förstås given. Där kan han också studera den kommunism som han själv gillar – hans ungdomsförbund gör det uttryckligen i sina stadgar. Vem vet, han kan kanske träffa några vietnamesiska klasskamrater, som kan berätta hur ett folk ska försörja sin överhet? Han har säkert också något att lära ut från Sverige.

Ekonomiskt har alltså Sjöstedt sitt på det torra. Om det blir en memoarbok kan den givetvis räkna med goda recensioner i svenska medier (journalisterna hyllar honom redan). Om han orkar kan han säkert bli ambassadör själv, förslagsvis i Venezuela. Eller varför inte landshövding i Göteborg. Där är man ju van vid skämtfigurer.

Svenska folket kommer i framtiden att minnas honom som den person som alltid önskat höja skatterna mest. Med en min som Mickel räv har han plundrat folket på miljarder och lovat än fler om han bara kom till makten.

Alla har hört att ett grovt mord enligt polisen ska kallas ”särskild händelse”. Det gäller exv dödsfallen i Vallentuna häromdagen med två döda.

Enligt logikens lagar är i så fall rån och andra brott numera inte särskilt märkvärdiga. Det blir alltså fråga om vardagshändelser. Det stämmer inte alls med vanligt folks uppfattning om hur det bör vara. Själv har jag utsatts för (minst) tre inbrott under en 10-årsperiod. Samtliga nedlagda. Det är mycket oroande.

Ansvaret för kriminaliteten i Sverige ligger fullt ut i politikernas händer. För det första har de tillåtit en massiv invandring, utan att ens verka för jobb till löner som passar för personer med bristande kompetens. Ytterst är lagstiftning om minilön möjlig.

För det andra har landets politiker under många år byggt en straffrätt som är extremt förlåtande. Låga straffnivåer och ytterst generösa straffrabatter. Daltande med ungdomar såväl under som över 15 år. Att grova sex- och våldsbrott för straffmyndiga ungdomar bara ger några dagars samhällstjänst är något mycket allvarligt. Det blir ett hån mot rättsstaten och de drabbade. Mannen på 20 år som häromdagen under en biljakt körde ihjäl en person har flera hundra brott på sitt samvete, innan han dömdes till fängelse. Första veckan ute ur buren ställer han till biljakten med dödlig utgång.

S-regeringen och dess stödtrupper har med hull och hår svalt vänsterkriminologernas syn på påföljder (”fängelse hjälper inte”). Den stämmer med den officiella synen att brottslingar är offer för bakomliggande brister i samhället. Den stämmer också med den lovsång till kravlöshet som genomsyrar svensk offentlighet, uppifrån och ned.

Experter inom kriminalvården säger att den 20-årige multibrottslingen är unik. Man menar att de flesta efter en tid i fängelse anpassar sig till ett mer ordnat liv. Det är möjligt. Men det grundläggande svenska misstaget är att tycka synd om brottslingarna. Är det några som måste respekteras är det väl medborgarna som drabbas. Det brukar anses konservativt att kräva ”hårdare tag”. Men vad ska man då kalla den officiella linjen som balanserar på gränsen till ”låt gå”? Naivt gosande är vänsterns linje. Den resulterar i kravlöshet och upplösning av sammanhållningen inom folkets breda kärna.

S-partiet och landets liberaler av olika slag bär ett tungt ansvar. ”When will they ever learn” sjöng Pete Seeger på 1960-talet. Ja, när?

.