Anti-PK-bloggen

SR presenterade idag en musikpedagog från Karlstads universitet som skall disputera på en studie av om vaggsånger fungerar lugnande på små barn.

Min första tanke rörde behovet av sådan forskning. Räcker inte en mångtusenårig erfarenhet att monotona läten från en medmänniska i allmänhet får ett barn att bli lugnt och till sist somna? Behovet av forskningsmöda (och offentliga medel) på vaggvisor verkar tämligen litet. Men inte i Karlstad, uppenbarligen. Kanske har det med Fröding att göra?

Därefter funderade jag över hur vetenskaplig kunskap kan inhämtas om vaggvisors funktion på små barn. De kan ju knappast intervjuas. Och även om det var möjligt måste barnets uppgifter starkt ifrågasättas. Svaren si eller så kan ju bero på så mycket annat än sången.

Nu visade det sig att en vaggvisa sjungits i samband med ett stick vid en vanligt sprutinjektion. Uppenbarligen var den vetenskapliga metoden iakttagelse (observation) av barnet som objekt. Låter inte detta vetenskapligt säkert?

Nej. Först efter flera sprutstick på samma barn, samma sång och samma snabba insomnande kan möjligtvis iakttagelser göras som kan kallas vetenskapliga. Men det visade sig inte ha gått till på detta vis. Det föreföll ha varit olika barn som var för sig (en enda gång) iakttagits under sång. Inte heller fanns någon kontrollgrupp av samma barn, men utan sång. Dessutom verkar det osäkert om inte barnen även vyssjats under sången. Alltså är det oklart vilken verkan sång respektive vaggning haft. Lika oklart är verkan av barnets mättnad/hunger, värmen i rummet, ljuset där, existensen av napp, närheten till föräldern i rummet, vem som sjunger osv. Några vetenskapligt säkra resultat har alltså inte producerats i Karlstad om visors verkan på små barn. Möjligtvis en dikt, som jag tvekar över om Fröding gillat.

Slutsatsen blir alltså att en tusenårig kunskap ofta måste anses tillräcklig för människan. Det vill säga att små barn i allmänhet blir lugna – och till och med ibland somnar – av att under sång vaggas i lugn och ro. Det har många haft på känn. Och det räcker bra i och med forskning om frågan inte kan utföras med vetenskapliga anspråk.

Jag skriver detta i ett Sverige, där tusentals omöjliga problem utsätts för ”forskning”. Särskilt inom samhällsvetenskapen, men även ibland i andra ämnen. Inte bara på landets småhögskolor utan också i Lund, Uppsala, Stockholm osv. Dvs undersökningsuppgifter som över huvud taget inte kan studeras på ett säkert vis, i vart fall inte genom enkäter (muntliga eller skriftliga). Jag gissar att frekvensen av sådana studier förefaller vara högst vid landets högskolor för utbildning av sjukskötare/sköterskor. För att forskningsanknyta yrket genomförs många märkliga studier samt flera med självklara (men osäkra) resultat i stil med karlstadsvarianten. Man producerar en illusion om vetenskap. Ett sådant bete hugger svagt utbildade journalister direkt på.

Vi iakttar sedan några år en politisk sönderfallsprocess. Regering, Riksdag och landsting löser inte de problem de är satta att sköta. Vården går i stå. Bostadsköerna är oändliga. Skolan förmår inte värna respekten för kunskaper eller fridfull inlärning. Försvaret är ett stort hål. Och kriminella ungdomsklaner härjar i landet. Medan tusentals dåligt organiserade poliser står handfallna. Och domstolar och kriminalvård slirar i hanteringen av brottslingar – reglerna från lagstiftaren är alltför toleranta. En svärm av statliga myndigheter som kostar skjortan haltar också utan att kunna samverka med varandra. Människor känner oro då de ser hur deras skattepengar förslösas. Bilden av ett Sverige i kris syns tydligt. Det murbruk som håller samman samhällskroppen håller på att vittra. 

Men om jag lyssnar på landets ledande politiker hörs inget av detta. Här hör man varje dag talas om ”Den svenska modellen”. Jag ser mig om efter något som är verkligt stort och värt att vara stolt över. Men förgäves. Medan dammet från rasande cement och stenar yr ser jag inga stora politiker som träder fram, säger sanningen och pekar ut en klok färdriktning. Inte ens några som försöker beskriva de stora problemen och komma med förslag till strategiska lösningar. Däremot ser jag grådammiga politiker och journalister som irrar omkring likt personer på flykt från de sönderfallande skyskraporna i World Trade Center år 2001.  

När det vilsna gråfolket stannar upp – och kommer fram till mig – väntar jag att få höra utmattade medgivanden av att krisen slagit till i Sverige. Jag tror att de ska berätta om hur vårdapparaten ska göras effektiv. Hur hyresregleringen ska avskaffas så att bostäder kommer att byggas. Antagligen också hur skolan ska få arbetsro och att de flesta av Skolverkets alla vilseledande planer ska slängas i papperskorgen. Kanske också berättelser om hur försvar och brottsbekämpning värda namnet ska realiseras. Men inte. Politikernas och mediernas läppar har täppts till av allt damm. Och av kringflygande byggrester. 

Plötsligt vacklar en man av medellängd fram ur rök och damm. Han är slätkammad. Grå av murbruk tar han sig fram till mig. Han torkar av sig med en servett. Hör och häpna syns han snart leende. Det är landets statsminister visar det sig. Han harklar sig. Och förklarar hostande i brandröken: 

”Så här kan vi inte ha det. Högerns krafter hotar den svenska modellen. Det är bara S-partiet som tar ansvar för löntagare, pensionärer och fattiga. Om vi bara tillåts höja skatterna så kan vi tillföra nya resurser för skolassistenter, flera poliser, bidrag till landstingens vård och för nybyggnad av bostäder. I en global värld måste ett rikt land som Sverige också ta sitt ansvar för Jordens klimat och alla folk på flykt. Vi vet hur de nyanlända ska integreras: ge dem bara flera chanser. Och kriminaliteten beror inte på invandring utan på knarkande brats från Djursholm. Ständigt är det högerkrafterna som sätter käppar i vårt hjul. Högern med SD i spetsen splittrar sammanhållningen i vårt samhälle. De smutskastar och förstör vårt goda land.”

Statsministern tvingas plötsligt slänga sig åt sidan för att undgå att träffas av spillrorna av Arbetsförmedlingen som just håller på att rasa samman, efter att i åratal ha misslyckats med uppgiften att förmedla jobb. Från andra sidan väller resterna av misslyckade förhandlingar om LAS fram. Skriande springer Jökens förhandlare runt och undrar vad som ska hända med gökboet. 

Till sist räddas Löfven av en ambulans från Aftonbladet och DN på blixtutryckning. På sina löpsedlar skriker de båda ut att Jorden hotas av värmekris och undergång i slutet av nästa år om inte rött kött, bensinbilar och kärnkraft omgående förbjuds enligt den nya Lex Greta T. SVT och SR presenterar förslagen som sina toppnyheter. Mats Knutsson, som är född i Sölvesborg och följaktligen kännare av SD, säger i Apport! kl 19.30 att Lex Greta T ”är en logisk följd av Januariöverenskommelsen samt SD:s klimatskepsis”. Programmet följs av ett inslag från SVT:s Dokumentärredaktion med titeln ”Sverige – ett föredöme för västerlandet”. I studion möts fyra svartklädda kvinnliga vänsterjournalister med rödlackerade naglar. Alla enas om att en stram feministisk politik är den svenska nationens adelsmärke.   

Fru Svensson från Hammarkullen vänder sig gäspande till maken i tevesoffan och undrar: har vi inte hört detta förut?” Men han svarar inte. Han sover. 

Torsten Sandström

2019-12-13