Anti-PK-bloggen

Sedan urminnes tider har mängder av ledare strävat efter kontroll över människornas tankar. En återkommande metod är att presentera en prognos om ett mörkt framtida scenario för människorna ifråga. Ledaren påstår att något stort  ont kommer att inträffa i framtiden och att alla människor måste förbereda sig och underkasta sig det budskap som ledaren bär fram.  I så fall kan en ljusning finnas. Det som målas upp är ödesmättat och så viktigt att var och en måste anpassa sig till de nya idéer som förs fram. Min beskrivning passar förstås ett oräkneligt antal religiösa väckelsepredikanter under årtusendenas lopp. Jesus från Nasaret var inte den förste. Och många har sedan dess utnyttjat samma metod. 

Lanseringen av ödesmättade scenarier är förstås också ett mönster som många profana ledare  utnyttjat på spaning efter en eller annan maktställning. Ofta i kombination med religiösa dogmer har krigsherrar och kungar försökt förmå folk att resa sig, antingen till försvar för det egna riket och nationen eller för anfall mot fiender på annan plats. Sådana appeller  har normalt lanserats via bilder om det egna folkets givna storhet eller motståndarens förutbestämda ondska och farlighet. Ett välkänt exempel är Hitlers propåer om det tusenåriga rike, som lovade livsutrymme för ett utvalt folk på bekostnad av det han kallade mindervärdiga raselement. Stora uppoffringar krävdes förstås, men belöningen skulle bli  lysande för de korade. 

En lika bekant prognos i löftets form finns hos den kommunism som Marx och Engels initierade genom sitt manifest. Kapitalismens gift hotar mänskligheten. Men dess inneboende krafter skapar också ett motgift. Det vill säga arbetarklassens kamp för de egna villkoren. Om alla arbetare förenar sig kommer  de att spränga sina bojor och bygga ett nytt klasslöst samhälle. Där får alla förnödenheter efter sina insatser och förmåga. Inte heller här är budskapet en enkel kamp. Men löftet om en ny och bättre värld är givetvis värt enorma uppoffringar för de troende.  

I denna text är poängen nutidens stora ödesdrama, som presenteras av rader av politiska ledare, dvs hotet mot mänskligheten genom den uppvärmning av klimatet som påstås bero på koldioxid och andra gaser i stil med metan och ozon. Budskapet är att mänsklighetens existens i nutid står på spel om inte orsakerna till de skadliga gasutsläppen snabbt stoppas. Scenariot bygger alltså på mänsklighetens undergång. Och det kryddas av skrämmande bilder av hur den nuvarande generationen av vuxna tar kål på oskyldig barn. Tonläget är som bekant högt. Och genom en allians mellan politiker och medier är profetians genomslagskraft enorm. Genom att klimatrörelsen getts en gedigen förankring i FN får förkunnelsen en prägel av närhet till de mest goda och fria i världsalltet. Närmare ett religiöst evangelium kan man knappast komma, något som för svensk del illustreras av den änglaliknande Greta T som svävar runt jordklotet med bister min. 

Liksom förr under historien ställs vi alltså idag inför ett välkänt gemensamt ödesmönster. Klimathetsarna utnyttjar sig av en strategi som påminner om äldre tiders ledare och kungar, som stoppar halsen full på folk med hot om inferno samt löften om en bättre värld. Mönstret har som framgått några gemensamma komponenter. Först en ovetenskaplig sida. Och sedan en förankring hos politiker i karriären. Låt mig förklara. 

För det första är inget av de nämnda budskapen vetenskapligt förankrade. Att det rör sig om påhitt framgår klart vad gäller alla religiösa propåer. Men även Hitler, Marx, Lenin, Stalin, Mao med flera saknade vetenskapligt stöd. Hitlers tal om raser och nationalkaraktärer är tagna ur luften. Även kommunismens teser om en vetenskaplig socialism är rena nyset. Kommunismens historiska seger går självfallet inte att förutsäga. Följaktligen har den inte inträffat. Ett värre förtryck har  blivit följden.  

Någon kanske säger att nutidens klimatkris har en tydlig vetenskaplig förankring? Mitt svar är tyvärr nej. Att klimatet blivit varmare under ett antal decennier tycks vara en sanning, även om flera vetenskapsmän (och kvinnor) har alternativa förklaringar. Den springande punkten är såvitt jag förstår om en uppmätt ökad halt av växthusgaser är förklaringen till värmestegringen? FN:s IPCC och svenska statens SMHI är båda på det klara med att det finns alternativa förklaringar. Den främsta tycks  sammanhänga med variationer i solens strålning. Såväl IPCC som SMHI väljer dock att peka ut CO2 som  huvudorsaken till uppvärmningen i nutid. Båda organisationernas ställningstagande är omstritt inom vetenskapen. Så även beträffande klimatkrisen saknas ett entydigt svar om den vetenskapliga orsaken till ökad värme. Att påstå att sambandet mellan CO2 och ökad uppvärmning är klart står med andra ord inte på säker vetenskaplig grund. 

För det andra har klimathetsen – liksom tidigare rörelsen inom religionens värld (inklusive nazism, kommunism mm) – en uppenbar politisk förankring. Det finns starka politiska krafter som driver  klimatfrågan till nutidens ödescrescendo. Påståenden om mänsklighetens utrotande under en trettio- eller hundraårsperiod är fullständigt tagna ur luften (i ordets rätta bemärkelse). Jag har svårt att förstå att människor är så naiva att de fäster full tillit till ställningstaganden av  politiska organisationer, i stil med IPCC och SMHI. Båda har en fullt synbar koppling till politiker i karriären, som dragit upp riktlinjerna för deras arbete. Bakom de forskare som utan tvekan tar ställning för CO2 som huvudorsaken till ökad värme finns det flockar av makthungriga politiker som jobbar hårt för målet att erövra en maktposition.

Jag  hade inte skrivit denna text om IPCC, SMHI och mängden politiker klart sagt att det finns viktiga alternativa förklaringar till uppvärmningen, exv solens strålning. Jag hade också avstått om medierna återkommande presenterat att kunniga forskare har viktiga alternativ till CO2 som klimatförklaring. Men här agerar medier och politiker hand i hand och driver – som jag ser det –  en konspiratorisk ödeskampanj. Jag är med på att det är bra att begränsa utsläppen av CO2 och söka alternativa energikällor i vind, vågor och framför allt ny kärnkraft. Kanske kommer det att begränsa uppvärmningen. Men jag vänder mig mot  den pågående sammansvärjningen mellan politiker och medier om CO2 som huvudsorsaken till mänsklighetens förestående undergång. Det är en bedräglig politisk linje, som har sina rötter i rörelser från historiens mörker. Jag hoppas därför på en ny upplysningstid. 

Torsten Sandström

2019-12-03

Kolla bilden här ovanför. Den kostar 17,5miljoner kronor. Tydligare än så kan nog inte den nutida konstsynen illustreras. Fyra knivhugg i en rödmålad dukbotten. Plus en märkvärdig titel förstås, i stil med ”Ett koncept om linjers utsträckning i rummet”. Tala om kejsarens nya kläder!

Om allt anses som stor konst, så måste givetvis själva konstbegreppet förminskas. Är allt märkvärdigt så sticker ju inget ut. Om marknadssamhällets konstexperter får råda kan man lika gärna rama in en check på 17,5 miljoner kronor och ställa ut den på ett förnämt museum. Alltid finns det någon svartklädd och hornbågad konstexpert som beundrande kan lägga huvudet på sned och förnumstigt säga att det är märkvärdigt skönt. Precis som kejsaren en gång i tiden. Tills ett barn skrattar till.

Att upphovsmannen försökt krama pengar ur intet kan jag väl förstå. Däremot inte hur universitetsutbildade konstvetare låter sig förföras av ingenting. Det sägs ibland att dagens PK-kultur är normlös, på så vis att nästan allt anses lika gott. Lundahumoristen Falstaff Fakir skulle säkert ha nickat bifall och skrivit en text om ”Envar sig egen konstnär” (originalet lyder Envar sin egen professor). Det är i och för sig en komisk men demokratisk tanke. Vi är alla konstnärer eller konstvetare. Om kunskaper i skolan är fel så gäller antagligen samma sak komplexa och svårskapade bilder.

Alla vet att det numera råder laglöshet i Tensta och Rosengård. Nu hör vi även att pistoler försvunnit från Rosenbad. Detta blixtbelyser ett mycket allvarligt svenskt problem. Inte ens på regeringsnivån – dvs toppen av den svenska statsförvaltningen – efterlevs normala regler för kontroll och säkerhet. En belastad säkerhetsvakt tillåts operera i ministrarnas omedelbara närhet. Och chefen för säkerheten på Rosenbad säger förstås i teve (liksom landets statsminister) ”att så här kan vi inte ha det”. Men något ansvar utkrävs inte. Varken av honom eller andra i den långa raden av försumliga offentliga befattningshavare i Sverige. SÄPO mörkar som vanligt och vägrar att uttala sig på grund av pågående utredning. Signalen är tydlig: fristil gäller inom svensk offentlig förvaltning. Gör som du vill – allvarliga åtgärder är inte att vänta.

Fram till 1976 riskerade en tjänsteman i stat eller kommun straffansvar vid fel eller försummelser i tjänsten. Möjliga påföljder var böter och fängelse, men även de särskilda ämbetsstraffen suspension och avsättning kunde utmätas. Brottet ”tjänstefel” omfattade i princip samtliga påtagliga missgrepp av en offentlig tjänsteman. Men under Olof Palmes regeringstid avkriminaliserades större delen av de handlingar som tjänstefelsbrottet tog sikte på. Bara beslutsfattande visavi enskilda (sk myndighetsutövning) lämnades kvar under straffansvar i Brottsbalken 20:1. Och vips var ämbetsansvaret i praktiken väck.

Tanken var att avtalsrättsliga påföljder i stället skulle brukas i stil med avsked, löneavdrag eller varning. Men i praktiken har Olof Palmes idéer lett till den bisarra ansvarsfrihet vi idag ser inom det offentliga. ”Sådan herre sådan hund” brukar det heta. Fackföreningsrörelsen som står bakom S-partiets marionetteater har av naturliga skäl aldrig intresserat sig för utkrävande av ansvar. Detta är för övrigt en del av den svenska sjukan. I och med att människor genomgående betraktas som offer måste de behandlas med silkesvantar. Vänstern folk ogillar konsekvent krav på utkrävande av ansvar mot anställda. Samma mönster syns för övrigt vid landets brottsdomstolar, i skolan och i samhället som helhet.

Det är uppenbart att Sverige nu nått vägs ände vad gäller normupplösning. Jag är inte någon blodtörstig jägare av olika slags avvikare, varken stora eller små. Men ett rättssamhälle fungerar inte om påföljder saknas för den som inte följer givna regler. I affärslivet är det klart att kontraktsbrott måste angripas. Här finns för övrigt privata intressenter som agerar för ingripande mot försummelser. Effektivitet är en nödvändighet. Ett påföljdslöst samhälle går nämligen under.

Därför måste tjänstemannaansvaret på nytt byggas upp inom det offentliga Sverige. I själva verket är det ännu viktigare att regler efterlevs inom det allmänna (än på privat sektor) i och med att vi alla via skattsedeln dyrt betalar för en offentlig verksamhet som måste fungera. Politiker och offentliga tjänstemän framhåller ofta sitt tunga ansvar. Men det är rena parodin. Alla försumliga knallar vidare utan minsta påföljd.

Olof Palmes anda råder tyvärr ännu i Kamomillas regeringskvarter. Hur länge ska detta inferno bestå? Vi står inför en härdsmälta inom det svenska rättssamhället!