Jag är varken vänligt eller kritiskt inställd till Julian Assange. Men jag har tidigare på min blogg hävdat att han utsatts för något som påminner om en feministiskt konspiration. De utdrag jag sett ur förundersökningsprotokoll om påstådd våldtäkt pekar enligt in mening på att sviken kärlek är förklaringen till att Assange misstänkts för brott. Två kvinnor som fått reda på att Assange kört dubbelt har i efterhand – och samordnat – anmält honom för sexövergrepp. Kvinnliga poliser och några kvinnliga åklagare (inte alla) har villigt ställt upp på deras påståenden.
Efter nio år lägger idag en sista (?) åklagare ned förundersökningen mot Assange. Han är alltså inte längre misstänkt för brott. Men vilken enastående kränkning feminist-justisen har förorsakat Assange! Hans liv har förstörts, tycks det. Visst har han själv valt att fly till England och till en ambassad där (för att slippa utlämning till frihetens Sverige). Men han litade uppenbarligen inte på svensk rättvisa. Och med all rätt. Nio bortkastade år för hans del, till följd av övergrepp från svensk polis, åklagare och målsägandebiträde.
Det svenska samhället lider under feminismens ok. Alltså även rättssamhället. Jag är en förespråkare för jämställdhet mellan män och kvinnor. Det är något mycket viktigt. Men feministerna nöjer sig inte med att hantera fru Justitias våg i balans. Nej, de försöker favorisera sitt eget kön på ett utstuderat och fräckt vis.
Under nio år har Assange alltså förföljts av det svenska rättsväsendet. Naturligtvis agerar de allra flesta kvinnliga åklagare lika mot män som mot kvinnor. Men det finns en klick jurister som excellerar i könsteoretiskt tänkande. Och några av dem har fått Assangeärendet på sitt bord. I stället för att snabbt utreda saken – och exv genast höra Assange i London och tillkommande vittnen i Stockholm – har ärendet dragits i långbänk av partiska åklagare. Och efter nio år läggs alltså saken ned.
Detta är en rättsskandal närmast i klass med den franska Dreyfusaffären. Där berodde kränkningen från statens sida på etniskt ursprung. För Assanges del är hans kön anledningen till svenska statens kränkning. Dreyfus fick till sist upprättelse. Tyvärr tror jag inte att detta kommer att ske i Sverige, i feminismens förlovade land. Visst måste tydliga övergrepp av män påtalas och föras till domstol. Vidare kan idéer om kön i lagom mått kan vara en god krydda i det offentliga samtalet. Men att under nio års tid tro på (som det tycks) två kärlekssvikna kvinnor och inleda en kränkande process mot Assange, på mycket svaga bevis, är inget annat än en rättsskandal. Likheten med Dreyfusaffären finns i den svenska statens ställningstagande för maktfullkomlig kvinnlig könskamp. Tror någon att Sveriges feministiska regering vågar utreda Assangeaffären så att alla papper kommer på bordet?
