Anti-PK-bloggen

Varför är det franska viner som man bör dricka om man vill lära sig förstå gott vin? Jag tror att svaret är ganska enkelt. I Frankrike finns stora skillnader i druvor, jordmån, klimat och vinframställning mellan landets olika regioner. Själv njuter jag viner från många nationer. Men när det gäller röda viner är de franska givna favoriter. Låt mig nämna fyra regioner som bäst förklarar vad det rör sig om.

En naturlig början är de röda vinerna från trakten kring Bordeaux. Förenklat kan man säga att vinerna från Médoc (norr om staden) är mest komplexa och dyrast. Deras strävhet kan vara jobbig för nybörjaren. Men med vinets ålder och lagring utvecklas en stor harmoni. Här utvecklas en kombination av mjukhet, fyllighet och hårdhet som är sällsam. Detta sammanhänger med att den sköna druvan Cabernet Sauvignon dominerar. Den smakar i grunden svarta vinbär, men i jäsningen och blandningen med andra druvor framträder de mest underbara doft- och smaknyanser. Stenblandad jord, väl avvägt klimat och tvåtusenårig vintradition är orsaken till fulländningen. Här och i stadens sydvästra utkanter finns de berömda slott som tillverkar viner till skyhöga priser. Men nästa varje slott har ett andra- eller tredjevin som passar bättre för oss med tunnare plånböcker.

Den som vill träna upp sig till médoc-klass bör börja med röda viner från området Saint-Émilion nordöst om Bordeaux. Även här finns det berömda slott och viner med superhög kvalitet och pris. Det som gör dessa viner mer tillgängliga för nybörjaren är att druvan Merlot dominerar. Resultatet blir ett avsevärt mjukare vin, där smak och doft av frukt snabbare utvecklas. Merlot ger en angenäm antydan av smörkola och plommon som förenats med stänk av kryddor.

Den tredje och fjärde regionen avseende rödviner finns i det flodsystem som sträcker sig från norr till söder via Saône och Rhône. Högst upp kring Saône finner vi Bourgogne, med viner som också har världsrykte. Då jag har en förkärlek för fylliga viner är jag ingen stor älskare av dessa viner. Men de är tunna och sköna. Här är det den röda druvan Pinot Noir som står för en karaktäristisk kryddig eftersmak. Ett bra knep på Systembolaget är att speja efter sluttande flaskor utan de skarpa ”axlar” som viner från Bordeaux nästan alltid har.

Söderut i Lyon flyter Saône samman med Rhône. Här tar den röda druvan Grenache över spelet. Den skapar ett fylligt och kryddigt rödvin med inslag av portvin. Alltså ett stänk av behaglig sötma, som saknas i de viner jag hittills nämnt. Orsaken till detta är ett soligare och varmare klimat helt enkelt. Grenache är (tillsammans med ädlingen Cabernet Sauvignon) min klara favorit. Mellan Avignon och Orange finns ett distrikt där det långt innan påvarnas tid odlats de berömda grenacheviner som kallas Chateau Neuf de Pape. Den som har tunnare plånbok kan få likande smak och kvalitet i de viner som kallas Côte de Rhone Villages. Etiketten ”village” är ett tecken på högre kvalitet (än bara Côte de Rhone), dvs ett bättre urval av druvor och en högre halt av alkohol. Även lagringstiden på träfat är längre.

Om du följer mitt råd och tränar upp dig på rödviner från dessa fyra regioner kommer du antagligen att bli en lyckligare människa. Du tar nämligen del av en urgammal vinkultur, som gjort vardagen enklare för den fattige och gladare för den rike. I kväll ska vi i Cannes – inför hemfärden i morgon – dricka några glas av ett médocvin som heter Moulin de Lagune. Det är andravin till det lyxiga Chateau de Lagune. Årgången är 2015 (som är mycket bra). Jag har provat äldre årgångar av samma vin så jag vet vad det gå för. Vinet är fortfarande ungt och har därför den påtagliga strävhet jag nämnt. Smaken har ännu inte blommat ut helt, men det räcker…Jag gillar som sagt ”hårda cabbar”. Skål!

Torsten Sandström

2019-04-03

Här en skolplansch som jag köpt på fransk loppis för många år sedan.

Psykisk sjukdom är på mångas läppar. Politikerna talar om ett sjukt folk som de ser framför sig. Snart har vi alla en diagnos. Varför har det blivit så här? Är det svenska folket sjukare idag än för tjugo år sedan? Eller är det särskilda samhällsförändringar som skapar psykisk sjukdom?

Det moderna samhället är sannolikt den främsta förklaringen. Familjeliv, skola och arbete har blivit annorlunda. Dubbelarbetande föräldrar och ett kraftigt ökat antal skilsmässor är en viktig anledning, som naturligtvis också spiller över på barnen. Barnens roll har förändrats rejält. Ungdomar som förr var självgående placeras idag på dagis och sitter stilla timvis framför våldsamma datorspel. Eller så skjutsas de till olika föreningsaktiviteter av uppvaktande vuxna, som vänder ut och in på sig själva för att vara barnen till lags. Barnen blir alltmer curlade och bortskämda. När de möter en svensk skola med kunskapsmål, prov och sortering – även om kraven är på en låg nivå – får några svårt att hänga med och gillar inte läget. Det är naturligt. Men frågan är om deras olust eller oro ska ses som psykisk sjukdom som kräver vård?

Arbetlivets förändring skapar liknande effekter av illamående. Majoriteten av nutida jobb är monotona, ganska okvalificerade och tidspressade. I och med att arbetsmiljön granskats under lupp blir det svårt att tala om fysiskt slitage. Det blir mera en fråga om olust och trötthet. Resultatet blir naturligt nog missnöjda anställda. Men än en gång uppkommer frågan om detta kan sägas ge upphov till psykisk sjukdom i traditionell mening.

Påtagliga ändringar i familj, skola och arbete skapar alltså illamående som måste förklaras. De negativa effekterna ges av politiker samt vård- och skolpersonal etiketten ”psykisk sjukdom”. Med andra ord kopplas själsliga symptom till en psykisk diagnos. Nu måste vi givetvis bortse från allvarliga psykoser eller svåra depressioner och liknande. Gruppen svåra psykiska avvikelser har inte ökat påtagligt. Den lavinartade ökningen avser psykiska diagnoser som tar sikte på mer diffusa åkommor. Vi ställs idag inför en rad fantasifulla och skiftande nya etiketter och bokstäver. Varför har det blivit så?

En förklaring rör läkarvetenskapens specialisering och dess ökade kunskapsbas. Till bilden hör förstås att psykiater och psykologer har en given svårighet att hantera krämpor som finns i en vårdsökandes hjärna. Om patienten berättar om oro, frustration och ångest pressas därför psykvetenskapens män och kvinnor att ge ett svar. Här har vi grunden till floran av nya diagnoser. Jag påstår inte att de är felaktiga. Men jag menar att de baseras på en rejäl portion av oklarhet, genom att mätbara data i blodprover, elektriska impulser och liknande hårda fakta saknas. Läkaren och psykologen känner sig ändå tvungna att gå patienten till mötes. Och så utfärdas en diagnos. Denna läggs sedan till grund för medicinering, behandling och eventuell sjukskrivning.

En annan viktig samhällsförändring rör politikerna makt över vården. Även dessa personer vill gå den som känner sig sjuk till mötes. Det finns dessutom en särskild benägenhet hos makthavarna att vilja belägga individen med diagnos. Den hemska tanken är nämligen annars att krämporna har sin grund i det samhälle som politikerna byggt.

Kombinationen av curling, välvilja och oklarhet rörande diagnoser har i Sverige fått en kraftig hävstångseffekt på individernas känsla av sjukdom. Politikerna larmar dag efter dag. Medierna eldar på. Och läkarna skriver på för brinnande livet ut sjukintyg och piller. Det är alltså självklart att de psykiska diagnoserna eskalerar. Men rör det sig om faktisk sjukdom? Är det inte individers och familjers sociala val som styr utvecklingen? Och ytterst samhällets inriktning?

Många gånger bottnar patientens oro eller ångest i faktorer som rör hennes familj, uppfostran, arbete, sällskapsliv osv. Dessa bakgrundsmoment är naturligtvis svåra att ändra. Men det är inte en omöjlig uppgift, om bara politiker och läkare mfl vågar tala rakt ut och agera. Förr pratades inte så ofta om vardagslivets själsliga krämpor. ”Ta dig samman”, ”ryck upp dig” hördes ofta. Det var inte alltid lyckat. Men själva tvekan inför att sjukdomsbelägga stress, oror och ångest hade nog en nyttig sida. Den drabbade individen tvingades förr ofta själv ta tag i saken. Detta gick ofta bra, men inte alltid förstås. Dagens lösning genom en heltäckande palett av psykiska diagnoser innebär normalt bara att roten till det onda – själva problemet – sopas under mattan. Du förklaras sjuk och har inte själv lösningen i din hand.

För barn och familjer finns en risk för att diagnoser kapslar in den ”sjuke” och att viktiga förändringar rörande barnuppfostran, parrelationer, fritid osv uteblir. Diagnoshysterin får på så vis förödande verkan på samhällskroppen. Själva orsaken till individens vådor döljs. Det människan inte klarar av i vardagens ofta komplicerade slit får till resultat att själen lindas in i gasbinda och förses med en sjukdomslapp. Samhälle, läkare och psykologer har gjort sitt. Men till vilken nytta, mer än kanske för tillfället, så länge pillren verkar? Viktiga orsaker glöms bort. Den viktiga frågan är hur mer stabila familjerelationer ska byggas. Dels hur barnen ska leka och idrotta tillsammans. Dels hur de ska ges mindre tid för dataspel och mediala timekillers för att i lugn och ro hinna med läxor och annat nyttigt.

Ifall problemet ligger i trista, upprepade och dåligt betalda arbetsuppgifter kan man knappast finna en lösning genom att slopa sådana jobb eller betala dem dubbelt så bra för att muntra upp den anställde. Ett trist faktum är att detta får svårartade effekter på arbetsmarknaden som helhet. Den lösning jag ser på detta dilemma är inte sjukskrivning med psykisk diagnos, utan goda möjligheter till studier och kompetensutveckling för mer utvecklande arbetsuppgifter.

De på sikt klart allvarligaste effekterna av diagnoshysterin syns dock på skolans område. I dagarna ondgör sig nämligen många psykiatrer, psykologer och lärare i media över att elever stressas av prov och betyg. Som bevis anförs köer hos ungdomsmottagningar och ökningen av psykiska diagnoser. Intryck skapas av att kraven i skolan måste dämpas så att eleverna blir friskare. Vi talar nu om en svensk skola där elevernas kunskapsnivå redan idag sackar efter många länder i västvärlden.

Enligt min mening tycks politiker, läkare och psykologer ha kapitulerat vad gäller möjligheten till en kritisk diskussion om hur människorna bör leva tillsammans i det moderna samhället. Jag tänker inte nu på ett samtal som enbart går ut på att samhället bär ansvar. I centrum står tvärtom frågan om individens ansvar. Vi alla måste avsätta större tid åt att vårda den vardagliga gemenskapen och försöka fylla den med relevanta uppgifter. Individen måste träna sig på att själv söka efter välbefinnande. Annars kommer vi att få se en bredare flod av psykiska diagnoser och piller mot själsliga våndor. Och en ytterligare förflackning av framför allt familjeliv och skola.

Torsten Sandström

2019-04-03

Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://www.newsvoice.se/

Svenska medier – under ledning av journalister med feministideal – älskar att beskriva könstrakasserier som ett stort svenskt samhällsproblem. Varje dag nya rubriker från de fria yrkenas sfär. Jag är med på att det finns en allmän problematik rörande manliga övergrepp och trakasserier. Men de exempel som medierna nästan alltid talar om rör miljöer såsom Svenska akademin, Dramaten och liknande kulturinrättningar. Detta ger en ytterst skev bild av sextrakasserier i landet som helhet.

Naturligtvis saknar jag statistiska belägg. Men det är högst rimligt att anta att mycket speciella attityder odlas inom fria yrken, som hos skriftställare, skådespelare, journalister mfl. Det rör sig om professioner som saknar normer om formell kompetens, i form av högre examina od. Detta gäller även personer som utses till chefer. Dessutom rör det sig om arbeten av konstnärlig karaktär, dvs jobbet går ut på att skapa något vackert eller gripande, som med formella mått inte kan bedömas som bra, bättre eller bäst. Värderingen bygger i grunden på tyckande och bedömningar som närmast ligger på ett känsloplan. Dessutom är avlöningen för personer inom de fria yrkena ytterst skiftande, från jättestora belopp till oftare mycket små summor och stor ekonomisk osäkerhet. Vidare har de flesta mager framgång, medan ett fåtal blir megastjärnor för en tid. I arbetsmiljön förekommer alkohol och droger mer ofta än i andra jobb. Dessutom utspelas arbetet inom en sluten kulturell sfär, med många inbördes kontaktytor och ofta radikala politiska värderingar.

Det är ingen tvekan om att dessa sociala faktorer formar ett särskilt arbetsklimat. De fria yrkena skapar bland annat en anda av sökande efter plats (utlevande), klättrande och fjäskande. Yrkena skapar såväl karismatiska gudomligheter som inställsamma tjänare med blicken riktad uppåt i karriären. Dessa jobb byggs också ofta inom en familjegemenskap, med många parrelationer inom yrkeskretsen. Man odlar även en kultur av snillrikhet, hjältetakter och originalitet. Allt detta är förstås generella iakttagelser, med många undantag i verkliga livet.

Men ett tydligt gemensamt mönster framträder ändå för de fria yrkena. Med många mycket starka egon, får alltså såväl viljan till ett sexuellt övergrepp respektive upplevelsen av det som inträffat en tydlig färg av stor flexibilitet eller subjektivitet. Detta innebär att personer tenderar att ta sig friheter och ta för sig. Men det betyder också att den drabbades rapporter får tydliga inslag av oklara känslor om besvikelse och hämnd.

De fria yrkenas relationer kan därför inte jämföras med det allvarliga vardagsvåld som med låg frekvens försiggår i vanliga familjer av arbetare och tjänstemän. De fria yrkenas miljö alstrar nämligen en egenart, som personer med klar blick måste se. Men medierna projicerar främst den egna gruppens syn på de könsrelationer de själva ser eller i värsta fall lever i. Då blir förstås bilden av vardagens verklighet skev.

Detta är faran med att medierna i allmänna ordalag talar om #Me too. Risken är stor att få människor förstår att de främst talar om erfarenheter från sin egna ”fria” värld.

Torsten Sandström
2019-04-03