Jag läser just nu Antony Beevors bok Russia. Den handlar om revolutionen och inbördeskriget 1917-1921 (2022). Ett ignorant och fördärvligt tsardöme som faller samman under brinnande världskrig. Och bolsjevikernas hänsynslösa kamp för att gripa makten genom Lenins kommunister. Situationen var inte historiskt antingen eller. En socialistisk demokratisk regim fanns i ritningarna. Men Lenins kommunister slog ihjäl en möjlig reformism som hade kunnat ändra historien till det bättre.

Lenins fullkomliga hänsynslöshet och blodbesudlade maktutövning är bokens behållning. Han obegränsade slughet. Den röda terrorn var obeskrivligt grym. Så agerar bara politiker som till 100% är övertygade om att man har rätt och vill ta makten. Maktgalna människor.

Jag kan se framför mig blicken hos Lenins och hans hantlangare då de på löpande band tog livet av sina opponenter. Att jag skriver detta beror på att samma ansiktsuttryck faktisk emellanåt skymtar hos Lenins efterföljare i nutid. Jag ser hatet mot motståndaren hos de religiösa fanatiker som i Mellanöstern inte vill kompromissa i ordnade former, utan önskar slänga israelerna i Medelhavet. Jag ser hatet hos Maduro i Venezuela då han grymt struntar i människors önskningar i allmänna val för att låta sin kommunistiska regim bita sig fast. Jag ser detsamma hos Putin då han traskar i Lenins fotspår.

Jag såg faktisk en liknande blick, inbillar jag mig, hos V-ledaren Nooshi Dadgostar i söndagens partiledardebatt på SVT. En indignerad ilska – lysande svarta ögon – och ilskna ord mot den regering som försöker få den svenska nationen att hålla samman och begränsa splittringen från vänster. Det var det vilda engagemanget hos henne mot dem som hon ser som en klassfienden. Kommunismens budskap fanns bakom hennes ord, kunde jag se och höra, även om ordvalet inte direkt följde Lenins manual.

Men vänsterpartiet är de facto en kommunistisk organisation. Ungdomsförbudet säger det rakt ut i sina stadgar. Där var för bara några år sedan Dadgostar ledande inom politbyrån. Dadgostars vänner från Hamas och Hisbollah – piskar henne att driva deras kamp i Sverige. Och inte hör man henne kritisera Venezuela eller Kuba. Bakom ett dämpat ordval döljer sig samma tanke om klasskamp som Lenin. Dvs han som förstörde demokratins löften i Ryssland under revolutionen och inbördeskriget.

Det Dadgostar gör i nutid är faktiskt läskigt. Läpparnas bekännelse till demokratin. Men vi vet alla vad kommunister vid makten åstadkommer. Att många svenska journalister hyllar hennes parti är en skam.

Torsten Sandström

Åsa Beckman – och hennes gelikar Schulman och Hellqvist – står för DN:s avdelning för navelskådning, dvs betraktandet av de egna mörka hålen i sina magar. Allmän trängsel råder på avdelningen då tidningen alltmer vandrar i riktning mot åsiktsjournalistik. Idag slår hon till igen i ordets dubbla mening:

Jag blev så arg att jag smackade en toalettborste i ansiktet på min syster

Jag struntar fullständig om vad som händer i relationen mellan två systrar. Hur kan någon på DN:s redaktion tycka att budskapet har värde för läsekretsen? Det är enbart ett oblygt försök att odla kändisskap mellan två systrar. Läsarna ges en intim bild av vad som händer med toaborsten. En sådan skitkrönika tvingas DN:s prenumeranter betala (jag har upphört att betala).

Nu en pikant fortsättning på WC-nivån. I en senare version på nätet har rubriken ändrats till något helt opersonligt och inte alls om två systrar. Man anar att syrran med toaborsten i fejset protesterat och att Beckman således tagit sin en jättestor frihet. Pinsamt för henne och den tidning som – märkligt nog – anser sig vara ett föredöme.

I mina ögon är DN vänsterliberalismens mediala näste i Sverige. Det är en tidning som inte längre sprider nakna fakta och nyheter, utan mestadels pläderar i och mellan raderna.

DN:s och andra mediers journalister får skriva under vilka upprop som helst rörande att hat riktas mot dem. Jag tänker på det journalistupprop mot hat och hot som publicerats för några veckor sedan. Men om de låter publicera rent skräp så är de värda förakt! I Och det måste jag kunna skriva utan att anses som en mobbare. Tankar om varför toaborsten hamnade i systerns ansikte är helt enkelt inte värda spridning i en till upplagan (!) stor tidning.

Torsten Sandström

Den ”gröna revolutionen” går utför, tycks det. Flera nationer inom EU har svårigheter med sina sk gröna satsningar. Våldsamma drömmar har övertrumfat sunt försiktigt tänkande. Det gäller framför allt inom bil- och energisektorerna. och framför allt från politiker med makt över offentliga pengar (och politikernas korrupta drängar som vill göra klipp). Intryck skapas av att Gretas T är näringsminister. I norra Sverige har en form av panik infunnit sig, såväl hos SSAB , Northvolt och andra företag. Dessutom har flera kommuner fått ekonomiska problem.

Nu ser vi således de dystra följderna tydligt av extasen rörande Northvolt. Bolagets ägare har spekulerat på tämligen lösa boliner, förefaller det. Många mindre fordringsägare får inte sina krav betalda. De som utfört substantiella insatser.

Däremot betalar Northvolt flera hundra miljoner igår till Skatteverket. Det fjäskas med andra ord för den stora svenska staten för att slippa konkurs, medan mindre företags fordringar läggs på smältande is. Om Northvolt håller sig väl med staten hoppas man uppenbarligen på ytterligare pengar till sitt gröna ofantliga äventyr. De små företagen är bara strunt i sammanhanget.

Det är tragiskt. Men det är det nya storskaliga statsfinansiella företagandets logik. Alltså riskkapital i politisk regi. Planekonomiska äventyrligheter har blivit den nya modellen i EU. Svenskarna är med på tåget utför.

Torsten Sandström

Såg du partiledardebatten på SVT igår? Jag gjorde det. Inte blev jag klokare. SVT:s journalister förstör som vanligt tillställningen. Genom att ständigt lägga sig i samtalet. Okej för att vissa ämnen stakas ut från programledningen. Men den detaljstyrning som sk oberoendet journalister sysslar med är bedrövlig. Som vanligt går den ut över de partier som inte är röd-gröna.

De röd-gröna tilläts alltså spinna på temat att regeringen sänker skatten för högavlönade. Flertalet får i själva verket sänkt skatt. Och då marginalskatten ska sänkas får självklart de som redan betalar mycket mer än andra större sänkningar, men betalar ändå skatter som vida överstiger de rödgröna väljare. Och via mer jobb finansieras sannolikt reformen med råge!

Debatten blev alltså den vanliga från de röd-grönas sida. Skrin mot de välbärgade! Väljare skulle som vanligt köpas med nya bidrag. Skrianden om elpriser, men inte ett ord om egen nedläggning av tre kärnkraftverk. Klagan över kriminalitet trots att de röd-gröna i huvudsak själva varit passiva i åtta år vid makten och då tyckt synd om kriminella ungdomar.

Jag tycker Tidöregeringen gjorde så gott man kunde med så populistiska motståndare. Värst var förstås den förvirrade pratmaskinen från kommunisterna, dvs V-partiet. Ord direkt från politbyrån. Hon försökte leva upp till rollen som Lenins efterträdare , knallhatten, på svenska botten. Inga egna fel medges, men andras är oändliga. Hänsynslöst snackande alltså. Med gott stöd från programledarna.

Annars framstod Magdalena Andersson som en partiledare utan idéer eller framtid. Hennes minspel och ord kännetecknar en person levt större delen av sitt liv i sossarnas drömvärld. Hon är impregnerad av tron om det egna partiets storhet och funktion som svensk färdledare inom politiken. Ständigt miner som dömer ut andras sakliga inlägg. Vid minst två tillfällen förklarades motståndare i debatten som ”ovärdiga”. Personargument är hennes hemmaplan. Själv är hon förstås korad att leda Sveriges fortsatta färd utför. Hon svamlar på i brist på annan politik än utlovande av bidrag eller klagan över elände som hennes parti orsakat eller i vart fall underlåtit att fixa under många år vid makten. Problemet för S-partiet är att alternativa ledare saknas – de är nämligen ännu värre. Vilket säger en hel del om situationen inom sossarnas elitklick.

Torsten Sandström

Journalisten Henrik Torehammar lämnar idag ett bidrag till SvD:s väg utför mot att bli en riktig blaska. Aftontidningarnas ideal verkar han ha för ögonen. Dessutom syftet att göra ännu en insats för Sveriges förenade vänsterorganisationer. I en stort uppslagen artikel återvänder han till vänsterns favorittema för dagen: Jimmy Åkessons bröllop. Alla vet vad saken rör. Många vet att Åkesson beklagat det inträffade och att han inte kollat upp vilken partner en av 500 deltagare vid bröllopet valt att ta med sig.

Ämnet som tycktes redan vara överspelat för en vecka sedan återvänder nu Torehammar som lydig legosoldat till genom rubriken:

Gömd Tidökonflikt: ”Drägg versus klägg”

Genom att blanda Tidösamverkan med två nedsättande ord tror sig Torehammar vinna en politisk seger.

Men det tror inte jag. Han tolkning av orden är att påvisa en form av motsats mellan svenskar. Alltså en mellan livsidealen hos SD:s MC-folk och borgerlighetens strävan efter fina vanor i stil med att gilla nobelfester och kungafamiljen.

Märk att Torehammar i sin besynnerliga kria alltså använder ordet drägg för SD:s sympatisörer. Och så brukar han ordet klägg – på ett hel nytt vis i svenska språket – för det som annars brukar kallas kälkborgerlighet. På så vis lyckas Torehammar med konststycket att kränka såväl större delen av det svenska folket, regeringssamarbetet som att åstadkomma ett grovt språkfel (som kanske säger något om honom själv eller nationens journalistutbildning). Han tror sig förmodligen vara lustig. Men är förstås närmast bara en beklämmande politruk.

Mer intressant är att han tillåts bli publicerad i SvD, den tidning som en gång i tiden varit känd för en balanserad modererande politik för väljare med antingen en marknadsliberal eller konservativ läggning. Om några av de prenumeranter – som nu kallas klägg – finns kvar så antar jag att de är på väg att säga upp sina prenumerationer.

SvD:s får i fortsättningen leva på statligt presstöd! Det är för övrigt kanske de man vill kvalificerar sig för? Om något är kläggigt så är det SvD! Och då menar jag förstås smetigt. Ledarsidans goda medarbetare har hamnat i dåligt sällskap.

Torsten Sandström

Nästan varje dag rapporterar medierna om uttalanden från de dussintals råd som staten inrättat för att påverka politikernas beslut. Mest kända är förstås statens klimatpolitiska råd, statens finanspolitiska råd, statens arbetsmarknadspolitiska råd och det brottsförebyggande rådet. Några har status av så kallade ”expertgrupper” andra är myndigheter. Gemensamt är att de ska ge råd till politiska beslutsfattare och andra nationella aktörer. Det är den formella förklaringen.

Men den reella är enligt min mening ofta en annan. Råden ska legitimera politikernas beslut. Rådgivarna väljs nämligen inte främst pga rollen som expert, dvs faktiskt visad hög fackkompetens, utan som personer med samhällspolitiska åsikter som överensstämmer med den regering som står bakom förordnandet. Rågivarna är således politiskt korrekta personer. Därför blir råden ofta tveksamma eller fel.

Detta syns tydligt i vårt land då en ny borgerlig regering tillträtt. Resultatet blir att regeringen får stryk från den krets av rådpolitruker som domineras av villiga socialdemokrater och deras närstående. Varken det klimat- eller finanspolitiska rådet är just nu nådiga i sin kritik av regeringen. Och det brottsförebyggande rådets har hittills mest backat vänsterns snyftande syn på kriminalitet.

Vad har svenska folket för nytta av sådana politiska rådgivare? Jag menar att detta tragikomiska skuggspel är förödande för nationen. Landets journalister tar nämligen rådens ledamöters uttalanden på allvar. Deras utsagor ses som vetenskap. I hundratals mediala rapporter sprids deras åsikter. Och på så vis ökar förstås den mediala kritiken av regeringen. Och vänsterns politiker smilar.

Vilken nytta – annat än ideologiskt och propagandistiskt – har råd av detta slag? För socialdemokratin – som kommit på den raffinerade lösningen med statligt finansierade rådgivare från det egna partiets kretsar – är rådsystemet förstås bingo. Den egna politiken främjas genom experter in spe. Alltså genom politiska legosoldater, om man så vill.

Jag anser därför att Sverige skulle vinna mycket – inte bara ekonomiskt- på att råden slopas. Då rådgivarnas kompetens inte alls är unikt – andra experter finns ofta i överflöd – kan politisk input ändå inhämtas antingen från neutrala sakkunniga eller från egna välutbildade politiska vänner. Om det är forskare man efterfrågar finns ofta en palett av egna drabanter att välja mellan, utan att ett högtidligt politiskt ”råd” måste cementeras. På så vis ökar tydligheten då råden – i nio fall av tio – ändå ofta har politiska implikationer.

Läsaren inser att jag är dödstrött på dessa jippon efter åratal med horder av sossar som staten betalar för dåliga råd. Vinnare av ett slopande av dessa horribla offentliga organisationer är det svenska folk som idag luras att tro att rådgivarna är politiskt oberoende. Om råden avvecklas kommer en rad sossar att förlora sin megafon som oberoende rådgivare, vilket givetvis är en välgärning i sig. Samma sak gäller institutionaliserade rådgivare från andra sidan av politiken.

En möjlig vinst av rådens slopande är att verkligt fristående experter utses som privata samtalspartners med politikerna. Alltså personer som kan förena förtroende, hög kompetens och oberoende. Det är skamligt att en ny regering ska behöva tåla ”officiell” kritik från oppositionens legosoldater! Men som vanligt tycks borgerligheten acceptera sossarnas tolkningsföreträde!

Torsten Sandström

Idag gör jag något som inte händer så ofta. Jag vidarebefordrar en strålane text från Dagens industri. Dessutom är den skriven av en EU-parlamentariker, som grupp som aldrig hittills har hyllats på min blogg. Den fina artikelns författare är Beatrice Timgren (SD). Till bilden hör att hon är välutbildad civilingenjör (KTH) med erfarenhet från bilindustrin.

Hon lyfter enligt min mening Europas främsta problem, nämligen att EU tycks dömt att gå under på grund av åratal av fördärvlig politik: federalism, byråkrati, planeringsekonomi, gröna drömmar, politisk lekstuga i parlamentet, korruption, slöseri mm. Allt har medfört att vår världsdel allvarligt halkat efter i den ekonomiska utvecklingen. Nu tycks mera samma politik bli bortkastad medicin. EG, som förr var en bas för handelssamverkan är EU nu närmast en cirkus, där medlemsnationer bråkar, byråkratern härskar och pengar förslösas.

Timgren utvecklar denna problematik föredömligt. Dessutom pekar hon – genom den något kryptiska rubriken om vänsterprassel – på att moderater och KD-are har val fel sida i EU:s politiska arbete. Man har anslutit sig till en diffus mittenlinje för EU:s fortsatta färd utför. Med öppna ögon verkar man alltså för en PK-färd mot fortsatt elände.

Läs gärna Timgrens väl valda ord! Om EU:s parlament bestod av liknande politiker anser jag att Europas framtid sett ljusare ut.

https://www.di.se/debatt/m-och-kd-maste-sluta-vansterprassla

Torsten Sandström

Idag – om någon timme – ska nobelpriset i litteratur meddelas i högtidliga former. Landets samlade kulturelit går i spinn. På SR har man i några veckor gissat. Och i morse sammanträdde en sista panel av siare med sina kristallkulor i högsta beredskap. Hysterin är alltså på max.

Det vi ser är mediesamhället i funktion. Nyheter och jippon skapas som vanligt inte genom något viktigt nytt, utan genom att redan gammal skåpmat ältas i ceremoniella former. Nobelpriset i litteratur 2024 är för mig lika ointressant som vilka litterära verk som en välbetald statliga kommitté kommer att sammanställa i en svensk kulturkanon. Några nya litterära tankar skapas ju inte. Bara nytt fokus på det som redan skrivits. Ofta för länge sedan.

Vem som vinner priset idag anser jag lika ointressant som att T-banans röda linje idag lämnar T-centralen norrut klockan 13. Okända förmågor i rad har tidigare belönats av de arton. Världens mest berömda och lästa författare har däremot inte fått priset. Tala om nobelroulette eller ignobelpris.

Bara antalet fransmän som fått litteraturpriset är omkr 20. Kolla listan med namn på Wikipedia https://sv.wikipedia.org/wiki/Kategori:Franska_nobelpristagare! Du kommer inte att känna igen flertalet av namnen. Och Frankrikes störste, Marcel Proust, är givetvis inte med. Som frankofil läste jag för några år sedan tre böcker av Patrick Modiano. Bortkastad tid enligt min mening.

Vän av ordning som läst mina ord är säker nu högröd och trevar efter sin hjärtmedicin. Min kritik riktar sig mot mediesamhället och en fånigt konservativ kulturelit som traskar i drömmarnas land. Okej, jag medger att en svensk litteraturkanon kanske kan bidra till att svenskar läser böcker. Särskilt ungdomar måste tränas. Det är förstås synnerligen bra. Men frågan är om denna effekt är faktiskt påtaglig? Enbart läsning av tidningar – även via nätet – räcker långt när det gäller att bygga bildning och läsförmåga. Inget talar för att en svensk kulturkanon eller nobelpriset 2024 kommer att öka läslusten. I synnerhet nobelprisen kans ses som stickspår i kulturens värld. 18 okända koryféer som i Stockholm enas om 1 för många okänd likasinnad. Att valen numera sker efter kön och dessutom geopolitiskt bidrar till att nobelpriset blivit det spektakel som eliten däremot vill se som hög kultur.

Till komiken – eller tragiken om man så vill – hör att bettingföretag sedan länge spelat på troliga vinnare av priset i litteratur. Ungefär som spel på en boxningsmatch. Men ändå inte. Ty utgången är bestämd i förväg. Och historien visar att personer med trolig närhet till de 18 kvitterat ut spelvinst på högoddsare! Ladbrokes spelföretag har till och med i år stoppat spel på författaren Alexis Wright som seglat upp som en dark horse. Skulle hon vinna priset skrattar jag mig till sömns under min tupplur efter lunchen kl 13!

Torsten Sandström

PS! Det blev ingen tupplur. Lyssnade kl 13 – efter beskedet om Kang som prisvinnare – på en handfull litteraturjournalister på SR. Som vanligt var de lyriska över en kvinnlig koreansk författare. ”Ett bättre val kunde knappast ske ” osv. Flera hade önskat henne som pristagare. Deras positiva omdömen upphöjer på så vis dem själva till de artons nivå som kännare av litteratur. Komiskt hursomhelst.

Hanteringen av Anna Kiberg Batras handlande i strid mot grundlagen har som bekant gett henne en månadslön på 122.000 under kommande fem år.

Media rapporterar nu om att den förre talmannen Urban Ahlin, S-partiet – som slutat detta jobb efter påståenden om kvinnokränkande beteenden – åter hamnat i skottgluggen. Efter beslut av S-regeringen ersattes nämligen talmansjobbet 2019 med en reträttpost i Kanada och därefter en i Washington DC, USA, med omkring 107.000 kronor i månadslön. Nu visar det sig att han utnyttjat den inkomstgaranti som gäller i Riksdagen för att med extra 40.000 i månaden nå upp till sitt förre detta talmansarvode. Det lär följa reglerna, även om flera avgångna ministrar som blivit ambassadörer har nöjt sig med sina goda löner som så kallade diplomater.

I många bloggar har jag skrivit om den svenska politiska klassen. Jag siktar på ett särskilt skikt inom det offentliga Sverige bestående av yrkespolitiker. Det brukar sägas att goda villkor krävs för att få människor att syssla med politik. Jag instämmer. Men alla system måste givetvis finkalibreras så att inte missbruk sker. Framför allt ska inte villkoren vara så goda att mediokra människor vad gäller utbildning eller annan kompetens lockas kvar i politiken eller dess utkanter.

En normal lösning vore att begränsa mandattiderna för politiker och ge dem ett avgångsvederlag i en klumpsumma. Andra förmåner i form av reträttposter är rena oskicket. En återgång till ordinära jobb inom privat eller offentlig förvaltning vore det rimligaste i en demokrati. Låt var och en försöka skaffa sig den försörjning som oberoende utomstående ställer upp på! Själva ordet demokrati har i min tolkning en stark dragning till rotation, dvs förnyelse, i form att nya personer ska slussas in i politiken. Själva begreppet ”yrkespolitiker” är alltså en styggelse. Att personer från skoltiden tränas till makthavare skapar en oönskad elit, som formas till ett liv skilt från människors normala verklighet. Denna klyfta visavi verkligheten är ett starkt incitament för skapandet av en politisk elit.

Yrkespolitiker, som själva sitter vid nationens köttgrytor, har förstås en tendens att vilja säkra sin framtid genom offentliga insatser. Den historiskt intresserade vet att makthavare i alla tider försökt värna sina intressen. Det är i deras perspektiv naturligt. Men lika naturligt är det i en demokrati att bygga ett system som maximalt minskar dessa tendenser till nepotism eller vänskapskorruption.

Det intressanta i sammanhanget är att det högsta svenska idealet: jämlikhet. ”Alla ska med i båten”, skriar sossar vart fjärde år. Tusentals paragrafer vill göra båtresan jämlik. I praktiken blir utfallet si och så. Det rör sig mest om slagord för att vinna röster. Men en sak är säker. För medlemmarna i den politiska klassen gäller inte en anpassning till för folket gängse villkor. Avgångsvederlag och därefter slut är som sagt ok. Men det systematiska – och vidlyftiga – gynnandet av den politiska elitens föredettingar är inget annat än utmanande.

Landets statsvetare borde enligt min mening dagligen arbeta med att studera detta demokratiproblem. Men inte. De flesta av dem har närmast gjort sig beroende av den politiska klassen genom smarta kanaler för stöd till forskningsprojekt om annat.

Den politiska klassen är demokratins främsta fiende. Den kan ses som en gigantisk mur av betong som ska hindra utomstående att tränga sig in i yrkespolitikernas värld. Inget talar för att politikerna själva kommer att fungera som murbräcka. Deras allians med de traditionella dagsmedierna utesluter likaså att muren raseras av gammelmedierna. Och nationens många samhällsvetare kniper som antytts också ofta käft och ser till sitt eget bästa.

Nu – liksom då det svenska ståndssamhället för drygt 150 år sedan gick i graven – blir sprängningen av betongmuren antagligen en segdragen process. Tyvärr. Men undrens tid är inte förbi, brukar optimister säga.

Torsten Sandström

Begreppen i rubriken överlappar varandra. I båda fallen rör det sig om en strävan efter stänga ute åsikter som anses obehagliga av moraliska skäl. I båda fallen innebär det att yttrandefriheten begränsas, inte på grund av att en åsikt innebär ett brott eller kan anses som olaglig. Utan för att den strider mot för tillfället härskande värderingar i samhället. Värderingar som bör vara öppna för debatt.

Jag skriver detta efter att idag, som vanligt till morgonen te, ha lyssnar på SR P1:s sändning. I det ena fallet berättas om ett inslag i P4 där den (tyvärr) allstädes närvarande Farah Abadi var programledare. Med var också en annan från DN:s och public service`s hord av legosoldater, Henrik Brandão Jönsson, som gjorde ett nöjespass, men trampade på en mina. Han uppmanade en person (som inte namngavs eller deltog i inslaget) att åka till Köpenhamn och köpa sex.) Sexköp är inte olagliga där. Men det svenska lagförbudet är så kraftigt och politisk korrekt att enbart uttalandet föranleder ett utrop från Abadi: ”Hur dum får man vara” och ett hot om förvisning från SR:s studio.

Den svenska mediala öppenheten är alltså så kraftigt begränsad att inte ens ett skojfriskt råd om att prova en lösning som är laglig i ett nära grannland kan kan tålas. Ett tydligare exempel på cancelkultur kan man knappast finnas. Och vad gäller medial kompetens är Abadis utrop klargörande. Ett skri från gatan.

Samma morgon ägnar sig SR: nyhetsredaktion åt en omkring 10 minuter lång utfrågning av Jimmy Åkesson angående ett enda faktum, dvs att en person som uppges ha haft kontakter med svenska MC-gängs kriminella åtgärder varit injuden till Åkessons bröllop. Saken gällde nu att personen varit en av 500 på gästlistan. Fakta i saken är att Åkesson bjudit in personen för att denne har en kärleksrelation med en inviterad kvinna, som tidigare varit gift med en nära vän till Åkesson. Uppenbarligen gillade Åkesson kvinnan ifråga, men hade bara haft ytliga kontakter med MC-mannen. Åkesson medgav bristande kontroll av mannens förflutna och sa att en invitation uteblivit om han känt till ryktet ifråga.

Därmed borde saken ha varit utagerad vid utfrågningen. Men journalisten ifråga sökte efter ett scoop och ältade problemtiken i åtskilliga minuter med Åkesson. Denne tog saken som vanligt lugnt. Bra gjort, ty ett bråk var välregisserat, och jag hade själv i samma situation gått till motanfall mot SR: s jakt efter politiska futiliteter avseende 2% av de inbjudna till bröllopet, en högtid som han naturligtvis ville hålla kär bara dagar efter festligheterna.

SR-journalistens aktion är en typisk PK-reaktion. Efter att SD i år har kritiserat invandringen och partiet blivit mediernas och den politiska klassens ärkefiende fortsätter jakten. Övriga partier för i huvudsak numera SD:s tidigare invandringspolitik. Så nu gäller det att krossa Åkessons kritik av klanvåldet som blivit en följd av övriga partiers passivitet. Då blir lantliga MC-gäng bra objekt för att kontra de invandrade klanernas dödliga och storskaliga våld i städerna. Vilken roll den inbjudna MC-mannen haft i det aktuella gänget är oklart.

Mediernas jakt på SD är enligt min mening ett typexempel på svensk PK-ism. Åkesson anklagas för något som han knappast lär ha känt till. Åkesson har inte gjort något olagligt. Men han jagas för att han påstås ha fraterniserat med en person från ett kriminellt gäng. Medierna vill visa att han bedriver politisk dubbelmoral. Och detta för att skada SD som den svenska eliten länge önskat korsfästa. Inte främst för partiets idéer, utan på grund av att SD hotar den politiska klassens basala intresse av att styra nationen.

Den som inte tror mig bör erinra sig en valdebatt för flera år sedan – dagen innan rösterna skulle lämnas. Redaktionen stoppade debatten under en minut för att korrigera några helt lagliga och rimliga ord som Åkesson sagt. Alltså dagen före själva valet!

Torsten Sandström

”Svårt att veta hur många döda som får pension”säger Pensionsmyndigheten i en tidningsintervju. Detta på grund av att dödsfall utomlands inte når myndigheten, varför stora belopp försvinner i åtskilliga fall årligen. Men det är inte bara pensionspengar som förloras. Även mängder av bidrag utlokaliseras och tickar på med resultat att jättebelopp går i putten för svenska skattebetalare. Häromdagen rapporterades det om mångåriga utbetalningar på felaktig grund för assistans med en handfull personer i Kalmar som inblandade. Det var fråga om mångmiljonbelopp.

Det generella problemet är att svenska myndigheter saknar kreativitet vid kontroll av bidragspengar. Men i grunden är förlusterna faktiskt medvetna. Korkade politiker och myndighetspersoner talar om att systemet bygger på ”förtroende”. Det anses ofint eller förnedrande att utsätt en person för kontroll. Trots att det fuskas så in i bänken envisas därför myndigheterna med tt visa bristande förmåga att kontrollera.

Att AI och samkörning av utbetalningar av olika bidrag kan vara en effektiv väg, men bara om myndigheterna visar vilja att lägga manken till. Det sista är nog problemets kärna. Vad gäller pensioner måste vägar hittas för att se till bidrag enbart betalas till personer som är i livet. Det är förstås inte så enkelt då en person befinner utomlands i nationer med en annan kultur än vår.

Min slutsats är att myndigheterna tvingas till en kraftigt ökad individualiserad kontroll av mottagarna med jämna mellanrum. Det är naturligtvis arbetskrävande och inte helt enkelt. Kontrollen måste ske personligen – förslagsvis en gång i kvartalet – hos en betrodd instans i närheten av där mottagaren bor och lyfter sina pengar. Ambassader, konsulat, banker som registrerats inom EU och liknade institutioner måste alltså enrolleras i kontrollen. Om inte personen underkastar sig kontrollen måste penningbidraget hållas inne.

Att effektiv kontroll inte redan sker är ett tecken på en allvarlig svensk sjuka. Bidragen flödar och det offentliga luras på jättebelopp sammanlagt till ökad belastning för skattebetalarna. Alla vet att det fuskas. Incitamenten är goda för bluffande med stora pengar på spel. Upptäcktsrisken är som det ser ut nu liten. Just därför måste vänsterliberala ideologer sluta med snacket om förtroende. Utbetalningar måste självklart kontrolleras aktivt, noga och med kreativa metoder.

Det problem jag lyfter visar på ännu en allvarlig sjuka i det svenska samhället. Det är enkelt att höja skatterna. Men för kontroll av utbetalningarna saknas det vilja. Det slösas med skattepengar med andra ord. Jag känner ett stort förakt för ett sådant svenskt system. Naivitet som sätts i system!

Torsten Sandström

Mitt intresse för svenska medier beror sannerligen inte på att jag tycker att de är bra. Tvärtom. Med några undantag är det en tråkig tendens som syns. Intresset för faktaredovisning avtar och en mer renodlad åsiktsjournalistik – dvs personliga betraktelser – tilltar.

Ofta brukar jag kolla BBC:s tevenyheter på kvällen för att jämföra med de svenska tv-bolagens. Utfallet är ungefär det jag nyss beskrivit med det viktiga undantag som rör BBC.

Nu står förstås rapportering från Libanon och Gaza i centrum. Svenska medier – inte bara SR/SVT – har fokus på hur Israel dödar – intryck skapas att insatserna riktas mot civila och inte mot terroristerna (som gömmer sig hos lokalbefolkningen, i sjukhus och moskéer). Vad som strategiskt händer i kriget förefaller mindre intressant i svenska medier – SR:s korrespondent Cecilia Öden påstod helt fräckt att Israel bombat landsvägen mellan Libanon och Syrien för att hindra flyende ut från striderna. Den mer troliga förklaringen – att hindra vapentransporter in till Hisbollah från Syrien nämndes alltså inte. De svenska journalisterna värderar ständigt det man uppfattar som skeenden, medan krigets fakta hamnar i bakgrunden. På så vis blir rapporteringen normalt fientlig mot Israel som anfallits och enligt krigets lagar har rätt att försvara sig.

BBC:s rapportering inriktar sig däremot tämligen konsekvent på vad som sker på olika håll i regionen. Massor av viktiga detaljer. Exv om pågående miltärsamtal mellan USA och Israel om vilka ”vedergällningsaktioner” som USA vägrar att godta. BBC:s rapporter är alltså synnerligen faktatunga och mindre värderande i den meningen att en viss bov ska utpekas. Kriget skildras och dess brutalitet beskrivs rakt på sak.

Vi ser således två olika traditioner inom journalistiken. Den svenska framstår som vänsterns bedrövliga program för indoktrinering. En politiserande rapportering som intränats på landets journalisthögskolor. Där dompteras redan ivrigt politiskt intresserade blivande unga journalister. Och äpplet hamnar alltså nära trädet. Den politisk korrekta fienden pekas ut.

Min fråga är: behövs statliga journalistskolor? Mitt svar är: nej, de främjar inte saklighetens behov utan skadar.

Torsten Sandström

Bulletins chefredaktör Dan Korn påminner mig i en text den 29/ 9 om Anna Kinbergs Batras stöddiga påstående om ”att stockholmare är smartare än lantisar.” Tack för det Dan!

Jag är tämligen säker på att hennes karaktär speglar en tro på stockholmarnas storhet – närmare bestämt de moderater som gått på Handelshögskolan i denna stad. Hon har i sitt stora oförstånd trott att en svensk länsstyrelse, alltså en offentlig myndighet, ska drivas som ett privat företag. Annars hade hon inte hamnat i det sega klister som hon försatt sig själv i. Min slutsats styrks av att hon inte resignerat efter JO:s allvarliga kritik. Hon trodde uppenbarligen att en landshövding bara återvänder till den arbetsplats hon grovt chikanerat! Så var det nog för tre hundra år sedan, men hon lever kvar i maktelitens gamla anda.

Som jag spådde i en tidigare bloggar hon nu förvisats till Elefantkyrkogården på Rosenbad. Förvisas är nog fel ord ty hon behåller sin lön på 120.000 kronor i månaden under fem år och någon närvarokontroll sker antagligen inte på regeringens kansli (så hon behöver nog inte ens bära bördan att träffa raden av sosselelefanter som under senare år destinerats dit).

För övrigt delar jag Korns slutsats att hon borde ha sparkats på riktigt. Jag känner inte till hennes kontrakt som landshövding. Men jag utgår från att en person som i rollen som landshövding ”allvarligt” åsidosatt svensk grundlag skulle kunna avskedas med omedelbar verkan. Åtminstone efter en prövning i Statens ansvarsnämnd. Enligt svensk rätt är alltid grova – avsiktliga – kontraktsbrott grund för hävning av ett avtal. Det följer även av LAS. Men å andra sidan tycks ansvarsutkrävande inom offentlig tjänst vara ett dött fenomen, med följden att försumliga hamnar på en kyrkogård för inkompetenta. Med full lön.

Intryck skapas av att KD-minister Slottner inte känner till rättsläget. Det säger ju allt. Den politiska – och myndighetsbaserade – ansvarsfrågan är tyvärr död i vårt land. Ännu så länge.

Torsten Sandström

Hur tokig kan nutida europeisk politiker bli? Här ett aktuellt exempel i en rapport i SvD från Ritzaus telegrambyrå i grannlandet Danmark.

Romansen mellan en japansk trana och dess danska motsvarighet oroar Danmark, påstås det. Krav reses därför om att såväl tranan som ungarna ska avrättas. Danmarks ornitologiska förening vill se detta efter upptäckten att en från zoo förrymd japanska trana inte bara hittat kompisar, utan även fått ungar.

Den nutida miljörörelsens hjärntvätt av människor fortskrider således. Så kallat invasiva raser jagas i ett heligt krig. Mitt tal om talibaner som är i farten får ännu ett bevis.

Tänk om motsvarande skrivits om en japan fått barn med en dansk! Vad gäller människor är det tabu att tala om olika raser inom mänskligheten, dvs mellan individer som kan alstra barn med varandra. Jag menar att människor inte ska särbehandlas pga av ras. Men kan mycket väl tala om olika rasbetingade skillnader mellan individer av den mänskliga rasen. Men att förbjuda dem att skaffa barna och skjuta avkomman går alltså för sig inom djurens värld om man tänker som en taliban.

Jag skriver inte detta i syfte att plädera för rasism i människornas värld. Jag gör det som motståndare till dubbemoral och allmänt oförnuft. Miljörörelsen har spårat ur och blivit en sekt. Man saknar idag sans och kan agera som sker i grannlandet i tranornas fall. Visar arter anses som invasiva. Nu menar man uppenbart att vissa arter inom samma ras ska utplånas. Logiskt nog liknar det danska exemplet faktiskt Hitlers förskräckliga tankar. I Danmark vill talibaner åstadkomma ”Den slutgiltiga lösningen” i takfrågan (jfr Die Endlösung det Judenfrage).

Min undran är hur svenska medier – exv SvD – kan låta miljörörelsen få tolkningsföreträde i en rad olika samhällsfrågor? Inte minst avseende storskaliga insatser avseende klimatet. Aktivisterna är ju förblindade och stolliga aktivister som måste behandlas med förakt. Enligt samma korkade tänkesätt måste människor – som historiskt erövrat jorden och numera flyttar in i vårt land – ses som invasiva! Ridå! SvD står med brallorna nere igen! Undergången närmar sig för denna en gång så goda tidning.

Torsten Sandström

Idag har SvD två sidor med psykologisk rådgivning, dvs 2 utav omkring bara 20 sidor redaktionell text. Alltså består tidningen till 10% av pseudovetenskapliga gissningar om människors tankar och handlingar. SvD är sannerligen inte ensam vad gäller denna tendens. Även i DN , SR och SVT flödar det nämligen av utlåtanden från psykologer rörande alla slags personliga och samhällena frågor.

Journalister besatt förr djupa fakta kunskaper om samhällets organisation och beslutsfattande. Det var nyttigt att ta del av pålästa skribenters analyser. Men för flertalet av nutidens journalister är fakta av mindre intresse. Låt i stället en hjärnskrynklare uttala sig om vad människor tycker och tänker! Alltså spekulationer som liknar spågummors skådande i kristallkulor.

Det är möjligt att läsarundersökningar visar att folk i allmänhet är intresserade av skrönor, jippon, skvaller och annat strunt av det slag som liknar det som psykologerna tecknar ned. Men medier som påstår att de presenterar nyheter för dagen har anledning att avstå. Tala om falsk varudeklaration!

Tendensen är alltså att medierna vill uppfostra och domptera läsarna. Det må så vara. Men tala inte om dagstidningar för nyhetsförmedling! Jag vill inte prenumerera på ”Psykolognytt” eller svammel om ”Ditt själsliv”. Jag tar faktiskt hellre del av horoskop som nästan alla vet är gissningar om vad som brukar hända en person – och som läsarna därför muntert tar del av.

Torsten Sandström

Nortvolts resa speglar den nya ”hållbarhets”ekonomin i drömmarnas land (Sverige). Vidlyftiga planer. Svag teknisk underbyggnad. Offentlig uppbackning med stora pengar. Alltså stora ord och grönmålning. Men inga kalkyler av det slag som förr brukade krävas för stora penningsatsningar. Det följer helt EU:s schema för politisk användning av penningmedel på en företagsmarknad. Strålande planer. Men fiasko än så länge.

På så vis pumpas hårt arbetande människors skattepengar in i företag som går på lösa boliner. Så går det när vänsterfolk och miljötalibaner ska leka företagare. I kulisserna står politiker som köpt aktier i vetskap om att de ska fixa krediter från det allmänna. Inslaget av korruption är påtagligt.

På SVT såg jag häromkvällen Anders Sundström, en sosse som varit kommunpolitiker i Piteå och sedan – på grund av att han jobbat på bank däruppe – antas känna till affärer och därför utsetts till näringsminister i en S-regering. Han är aktieägare i Northvolt och har hjälpt företaget med en miljardkredit från det allmänna (där han förstås har foten inne som väl arvoderad rådgivare). Han är inte ensam politiker i hållbarhetsträsket. S-märkta politiker tycks värst. Som sagt korruption är sannerligen inte främmande inom den politiska klassen.

Det finns således många med fingrarna i syltburken. Bland politiker finns en utbredd svågerekonomi. För korruptionsartade insatser kvitteras stora pengar och aktier ut i de företag man målar gröna. De fördelas inom ett lag av före detta höga politiker.

Och de stora grabbarna drar med sig småspelarna. Att Skellefteå kommuns ekonomi riskerar att gå över styr bekymrar inte den politiska klassen. Man vet att staten kommer att få ta smällen på samma vis som det allmänna (dvs svenska folket) länge betalat miljarder på miljard för Malmö kommuns extravaganser.

Men journalister hajar ingenting i sin politiska drömvärld. DN utropar efter beslutet den 23/9 att 1600 ska sägas upp i Nortvolt:

Klimatomställningen måste fortsätta

Vi är på rätt väg säger Nortvolts VD efter besluten om uppsägningar. Han tänker kanske på räddningen av sina aktier. Varje offer på klimatets altare framställs som oundvikligt och väl använda pengar. Tanken är att Sverige vet bäst och ska jaga CO2 runt hela jordklotet (trots att nationen nästan klarar gränsen för nollutsläpp). Så har nyfrälsta alltid talat. Halleluja! Det sker ju med andras pengar…

Det som händer är inte grönt. Inte heller hållbart förstås. Det liknar skandal. Politiken är på väg mot botten…

Det är Sverige 2024.

Torsten Sandström

Jag börjar nu förstå varför DN publiceras så fullkomligt korkade och förvirrade krönikor. Den 30/9 skrev nämligen Alexander Schulman:

Jag vägrar acceptera att Skolverket dödar min sons lust att läsa

Och dagen efter skriver Hanna Hellqvist:

Jag blev galen av mitt budande – och bjöd över mig själv

Som läsaren kanske anar rör Schulmans text sonens bristande intresse för läsning. Och Hellqvists rör hennes budgivning vid ett fastighetsköp.

Det jag ser som en förenande länk är att båda öppet erkänner sin egen oförmåga att agera förnuftigt. Klart har Schulman ansvar för den egna sonens studier. Några skitkrönikor mindre – och samtal med sonen – hade denne fått bättre hjälp. I Hellqvists fall är dumheten slående och behöver inte förklaras. Båda krönikörerna stoltserar alltså med oförnuft eller stollighet.

Varför trycker DN detta? Min teori är att DN tror att läsarna gillar att se att det finns kändisar som är lika dumma eller dummare än läsaren själv. På så vis känner sig läsaren sig lika smart eller klokare än skribenten. Krönikörerna tillåts därför att vika ut sin dumhet. I Schulmans fall tillkommer den vanliga vänsterliberala klagosången om att allt är samhällets fel, dvs Skolverkets i stället för Schulman själv. Länken mellan struntkrönikören och läsaren tycks medföra att den senare känner igen sig och så vis deltar i tidningens värld.

Ett något liknande fenomen är publiceringen av psykologers svar på problem som läsarna påstås ha skickat in. Psykologin är minsann ingen exakt naturvetenskap! I grunden är psykologens svar gissningar om motiven bakom en persons ord och handlingar. Att psykologen dessutom utfärdar handlingsråd till den undrande är ett tecken på hybris och bristande etik. Utan att ens ha mött en person kan denne via tidningen uppmanas att exv skilja sig. Läsningen av detta nonsens friar till publikens snaskigaste känslor. Man deltar i intima skeenden. Ungefär som att läsa Schulmans eller Hellqvists stolliga strunt.

Torsten Sandström

Varningslampor blinkar. Röd ekonomisk statistik publiceras. Europa halkar snabbt efter i konkurrensen med USA, Kina och andra nationer. Till och med den gamla EU-kramaren Mario Draghi presenterar dystra fakta om unionens oförmåga att hänga med de ekonomiska och teknologiska snabbväxarna i världen. Hans analys visar att den tekniska och ekonomiska innovationen helt enkelt inte funkar inom dagens Europa. Om inget vettigt görs uppstår katastrof.

Draghis lösning är en EU-fond på omkring 800 miljarder Euros. Han är väl medveten om att privata finansiärer inte kommer att ställa upp (pensionskapitalet inom EU är underdimensionerat och dessutom ovilligt att gå i unionens ledband). Återstår ännu en gigantisk upplåning för EU. Alltså lån som främst belastar norra Europas nettobetalande nationer, medan medlemmarna i sydöst åker snålskjuts. Vid första anblicken tycks det som EU inte ha något annat val än att följa Draghi. Unionen har dessutom valt att backa Ukraina – en uppgift som egentligen ligger utanför organisationens formella uppgifter.

Men det riktigt stora problemet är att Draghis megaupplåning med största sannolikhet inte kommer att öka Europas konkurrensförmåga. De 800 miljarderna Euros måste nämligen malas i EU:s stora köttkvarn, dvs den gigantiska byråkratin i Bryssel och i världsdelens huvudstäder. Draghi – som unionens trotjänare – inser nämligen inte att byråkrater saknar förmåga till förnyelse. De sammanträder, bär pärmar, skriver direktiv och paragrafer men saknar förmåga till att tänka i kreativa banor. De har inte den snillekraft som tusentals lokala konkurrerande entreprenörer har. Alltså den förmåga som gjort USA och Kina till ledande innovatörer och finansiärer. Här finns riskkapital – framför allt pensionsfonder – som kan välja och vraka mellan tusentals intressanta projekt och sprida riskerna. En nödvändig motor för all marknadsutveckling är denna lokala frihet och det snabba beslutsfattandet i tävlan med andra. EU:s byråkrater är dömda att förlora racet om man så får 2000miljarder Euros att leka med.

Till den bistra sanningen hör att miljarderna ska slussas vidare till 27 medlemsnationer, av vilka flertalet som sagt är inriktade på fria luncher och gärna vill sätta sprätt på hur mycket pengar som helst (dvs de som blir kvar efter den tröga manglingen och den sedvanliga korruptionen). Enligt min mening – och den överensstämmer med den marknadsliberala brittiska tidningen The Economist – kommer EU inte att klara av att via storskalig upplåning hänga med i jakten på affärsförnyelse. Enligt min åsikt kommer alltså ännu en gigantisk ekonomisk satsning från Bryssel att misslyckas. Europa kommer fortsätta sitt ekonomiska ras nedför. Sanna mina ord!

Läsaren inser att EU själv under några decennier valt fel färdväg. Innovation sker inte uppifrån, via beslut av politiker och byråkrater. Det som krävs är fria lokala marknadskrafter som enkelt kan samspela med privata finansiärer. Och så krävs öppen konkurrens! EU har med andra ord – alltså självförvållat – länge valt en metod som inte funkar för ett vinnande lag. Man har nämligen valt byråkrater och paragrafer samt en för varje år ökad federalism i form av en djungel av oläsbara regler. Man har i storstövlarna traskat mot en alltmer plandriven europeisk ekonomi. Både Tyskland och Frankrike lider av likande problem. Om Draghis projekt ska genomföras slängs nya pengar efter dåliga i samma usla system.

Jag är alltså tämligen säker på att Draghis förslag inte löser EU:s problem. Därför bör det kastas i papperskorgen. EU:s medlemsstater måste i stället samla sig till ett synnerligen svårt och drastiskt beslut, men också till den enda lösning som är förnuftig. Man måste lämna överstatligheten och regleringshelvetet! I stället måste unionen omformas! En återgång bör ske till EG, den organisation för samarbete rörande handel och transporter (men inte allsköns andra lagområden) som fanns före unionens bildande.

På så vis kommer förstås även EU-parlamentet att upplösas. Det innebär sannerligen en välgärning. Här finns nämligen det farliga gift som allvarligt bidragit till unionens ekonomiska nedgång. Parlamentets 705 ledamöter bär ett stort ansvar för den vansinniga centrala regleringsiver som hindrat ett smidigt och marknadsstyrt företagsbyggande mellan konkurrerande lokala entreprenörer. Bäst är såldes att detta låtsasparlament går i graven. Det är nämligen en demokratisk dekoration – utan högsta makt – och en politisk lekstuga. Men en farlig institution för vettlösa lagprojekt.

Varje förnuftig politiker måste inse att min analys i huvudsak är korrekt och att svåra beslut snarast måste initieras. Det brådskar för Sverige att välja väg! Det krävs alltså att europasamarbetet i grunden stöps om. Först om detta sker kommer solen åter att få möjlighet att lysa över kontinentens affärsliv. Och först då kommer dessutom Ryssland att kunna sättas på plats.

Torsten Sandström

De gröna storsatsningarna haltar. Goda penar riskeras att nu satsas efter dåliga, liksom offer på klimathetsens altare. Detta är journalistik som kritiska journalister på SvD:s ledarsida framhåller och analyserar. Man väntar sig en kritisk attityd även från Dagens industri, Di.

Men inte. Där råder politiskt korrekt bonnierlekstuga. Det medelas nämligen att Erica Bjerström, som antagligen blivit en belastning för SVT och därför slutat, nu ska jobba som krönikör på Di. Den Persson, som på SVT missat alla kritiska kommentarer till satsningarna på de göra drömmarna, ska nu i Di:s spalter tillåtas fortsätta sina predikningar. Bjerström som i åratal sysslat med politisk vänsterjournalistik ska nu få en ny plattform i den tidning som många inom affärslivet följer. Innebörden är att spaltutrymme ges till argument för planekonomi, Samt att marknaden för riskkapital förvrids i de gröna drömmarnas och den flummiga hållbarhetens riktning. Det är en sorgedag för alla som anser att börsföretag ska satsa på det som ger vinst – och inte på det som är tillrättalagda politiska drömmar.

Det svenska samhället och politikerna där tycks inte kunna klara av att balansera risker. Alla ägg förefaller läggas i samma flummig hållbarhetskorg där resultat inte mäts i pengar utan i pk-tankar utan tydlig förankring i fakta. Genom Bjerström pinkar Di med andra ord in revir som ingen vet om de kommer att ge någon avkastning. Det räcker med hopp. Vem inom affärslivet kommer i framtidens att lyssna till Di:s ord?

Även jag anser att uppvärmningen är ett faktum. Jordklotet påverkas ännu en gång – liksom under årtusenden – av ökad värme. Att den delvis kan bero på CO2 är troligt, men mer sannolikt är det krafter inom vår galax som huvudsakligen styr utvecklingen. Att då dyrka hållbarhetens superoklara evangelium måste anses som korkat. Att det sker i en tidning som säger sig vilja föra ut affärslivets intressen är inget annat än ren ekonomisk katastrof.

Att Northvolt hamnat i utförsbacken beror främst på denna naiva och okloka hej-och-hå-politik som Di under flera år bidragit till. God ekonomi är därför att nu ta det lugnt och sansa diskussion från hållbarhet till lönsamhet. Därför är Di:s agerande ännu ett tecken på politikens makt över affärslivet. Och ytterligare ett farligt steg bort från ett framgångsrikt svenskt näringsliv. De gröna lösningarna kan kanske vara bra framöver, men en liten industrination som Sverige ska satts brett och olika i flera äggkorgar.

Torsten Sandström

Terrorister är politiska mördare, som slåss, dödar och startar krig mot sina motståndare. Att Hisbollahs ledare dödas i en israelisk krigsinsats är därför något nödvändigt gott. Dessutom företräder terrorister de muslimska varianter som förespråkar heligt krig. Som boende i västerlandet måste jag därför kraftigt ta ställning mot denna typ av muslimska krigare. De vill ju erövra världen och ta kål på din och min frihet.

Att inte svenska journalister med emfas tar avstånd från dem är ofattbart. Eller rättare sagt beror det på en naiv socialism, som vill krossa marknadssamhället. Att V-partiets sympatisörer ser terroristerna som medhjälpare för hoppet om en svensk revolution är uppenbart. Därför fjäskar partiet för palestinier som har samma åsikt. Terrorns folk i Sverige röstar nämligen åt vänster.

Tyvärr dödas även många oskyldiga civila i Israels försvarskrig mot anfallande terrorister. Detta har svenska politiker och journalister svårt att godta. Okej, men hur resonerar de? Döda barna riktar journalisternas intresse och kritik mot Israel. Och de terrorister som startat kriget och terrorn hamnar därför i bakgrunden. Denna propalestinska partiskhet bygger på en oförmåga att inse hur terrorister bedriver krig. Det sker från det fördolda. Man använder som bekant civila bostadsområden som kommandocentraler och vapenupplag. Valet av denna krigsmetod innebär förstås att terroristerna med öppna ögon offrar civila, män, kvinnor och barn.

Journalisterna borde peka på att såväl Palestina som Libanon saknar en offentlig krigsmakt. I dessa stamsamhällen härskar klaner och krigsherrar, dvs Hamas resp Hisbollah. Allt enligt åldrig islamsk klankultur. Det är för övrigt en likande kultur som dödar i svenska förorter där vilsna invandrarkillar tar sig egen rätt. Om detta borde svenska journalister också rapportera. Men de röstar vänster och ser Israel som boven i dramat i Mellanöstern. Först när klanerna ersätt av en fristående centralmakt kan Palestina och Libanon ses som självständiga stater!

Hisbollah och Hamas har alltså mage att använda offer av sina närstående – dvs deras död – som propaganda i kriget mot Israel. Men eländigare är att svenska politiker och journalister går på propagandan och tar ställning mot Israel. Varje dag publicerar svenska medier antiisraeliska rapporter. Många gånger genom tillfälligt anställda medarbetare med arabisk bakgrund. Trots att pågående krig inletts av terroristerna.

Torsten Sandström

SvD:s chefsredaktör Lisa Irenius utbrister idag inför en deppad krets av prenumeranter:

”Vår journalistik ska sticka ut från mängden”

Uttalandet är komiskt. Frånsett ledarsidan så sticker inte SvD ut enligt min åsikt. Det är samma journalistiska navelskådande och vänsterengagemang man oftast publicerar. Så inte sticker tidningen ut från mängden.

Däremot agerar SvD:s chefredaktör bedrägligt. Under den politiska beteckningen obunden moderat/obunden konservativ låter hon tidningens journalistik alltså mest se ut ungefär som DN eller Sydsvenskan. Detta innebär att vänsterliberalismens drömmar i huvudsak predikas i såväl faktareportage som krönikor. Typisk är Katrine Kielos – nyanställd efter Irenius tillträde – som till råge på allt ska skriva på näringslivsidorna! Tala om att sätta bocken – förlåt geten – som trädgårdsmästare! Vi får se hur länge det håller. Propagandasyftet framstår ju som alltför uppenbart. Hennes ekonomiska analyser håller dagisnivå.

Omkring hälften av svenska folket är konservativt eller marknadsliberalt sinnat. Ändå envisas tidningsredaktionerna på exv SvD, DN och Sydsvenskan att skriva för sin sjuka morsor. Det är egentligen inte klokt att personer som utbildats vid statliga högskolor står ut med denna propaganda. Irenius tror att SvD sticker ut. Ledarsidan är bra, men den styr ju inte hon. Den övriga tidningen är som bonnierpressens medier. Åt vänster, dvs åt skogen.

Eller så är det logiskt att de med hjälp av staten fått lära sig hur ett folk ska bedras. Det värsta är att de berörda inte inser att man vinklar texter efter egna åsikter. Förklaringen är att journalisterna enbart ser den egna åsikten som den rätta. Sjukdomsinsikt saknas med andra ord.

Torsten Sandström

Jag förvånas inte längre över regimen i Malmö kommun. En nyrekryterad dirigent för stadens orkester

har flytt Storbritannien för jobbet i Malmö, enligt rubriken rörande en intervju i Sydsvenskan den 22/9:

Därför pratar MSO:s nya chefdirigent om socialism, rättvisa och goda exempel

Alltså den Gamala vanliga socialist-trall som svenska journalister gillar.

Men valet bekräftar att Malmö kommun inte söker den mest kompetente, utan den person som har rätt politiska åsikter. Om jag ska skratta eller gråta är oklart. Men Malmö kommuns färdväg tycks genomgående bära åt fel håll. Genom statbidrag i miljardklassen håller sig kommunen flytande. Och lyckas på så vis leva över sina egna tillgångar (dvs invånarnas betalning av skatt).

Att Sydsvenska gillar valet av en vänstern som dirigent förvånar mig inte det minsta. För kommunen gäller som bekant rättning vänster.

Det vi ser belyser enligt min mening att Sverige har fel kurs. I vårt land finns en klyfta inom den offentliga sektorn. På ena sidan hörs rop om mer politik, dvs jämlikhet, ökad byråkrati och högre skatter. Å andra sidan framställs nyktra krav på att det offentliga ska drivas efter olika samhällsområdens primära uppgifter (och inte mot orealistiska politiska drömmar). Skolan ska förmedla kunskaper och inte i första hand jämlikhet. Regioner/landsting ska ta hand om folks sjukdomar och inte alltmer syssla med byråkrati. Kulturen ska förmedla intellektuell verksamhet och inte politiska jippon i stil med installationskonst eller dragqueens sagoläsande för oskyldiga barn. Osv. Svenska folket betalar skatt för att få vardagliga problem hanterade på ett kvalificerat vis – och inte för att läxas upp av naiva politiker.

Det är hög tid att kraftigt reducera politikens omfattning inom samhällsområden där det finns experter – lärare och vårdpersonal – som ska ges möjlighet att öka sina basala insatser. Sveriges kår av journalister – dvs huvuddelen av den – bedriver också politisk verksamhet oh medverkar på så vis att driva nationen nedför ett sluttande plan.

Torsten Sandström

JO har idag offentliggjort allvarlig kritik mot Anna Kinberg Batra för ett antal uppenbart rättsstridiga beslut avseende höga befattningshavare på landets största Länsstyrelse, dvs den i Stockholm. Ändå säger hon till medierna att hon inte tänker avgå. Alltså maktens arrogans än en gång. Hon fortsätter alltså att strunta i det regelsystem som gäller för nationens offentligt anställda – särskilt för dem i den absoluta toppen.

Moderaterna har i åratal med all rätt kritiserat S-märkta koryféers sinekurer på höga poster. Nu har Kristerssons företrädare som partiledare själv trampa i klaveret så det ryker om det. Men hon klamrar sig fast – precis som vilken betongsosse som helst.

Om hon inte slutar frivilligt måste Kristersson rimligtvis antingen avskeda Kinberg Batra eller flytta henne till Elefantkyrkogården på Rosenbad, dvs till skamvrån med full betalning i väntan på annat sker. Saken gäller ju Kinberg Batras avsaknad av förtroende hos en bred krets av kollegorna på Länsstyrelsen. Det är inga simpla misstag hon gjort, utan tre fall av allvarligt maktmissbruk rörande sin närmaste krets av medarbetare.

Personer som röstar på Moderaterna måste få besked om att partiet inte bara är ännu en myglarvariant till sossarna. Den politiska klassen måste i folkets ögon dompteras. Åtminstone då övertrampen är solklara. Det gäller med andra ord att utkräva ansvar. När underordnade tvingas sluta vid allvarliga fel ska högsta hönset fortsatt sitta kvar och härska över myndigheten. Det är ju demoraliserande och politiskt korrumperande. Vänskapskorruption med andra ord! Hon måste bort. Annars vittrar den politiska makten ytterligare…

Torsten Sandström

Vänsterns och liberalernas politiker har totalt övergett gamla tiders krav ordning, skötsamhet och ansvar. Förr sa människor till stökiga flummare att de skulle skärpa sig. Bättring, annars så….! Dagens politiker på vänsterkanten visar däremot övertydligt att något ansvar inte ska utkrävas. Medierna vidarebefordrar budskapet liksom präster i kyrkan.

Nu bara ett kort axplock från dagens medier. Där krävs att Israel måste sluta fred med Hisbollah. Men såväl denna terrororganisation och släktingen Hamas är ju anfallare mot Israel och dem som startat krigshandlingarna. Om detta skrias inte. Utkräv ansvar av dem först!

På SR morgon vill idag en V-riksdagsman att Sverige skall inleda räddningsaktioner mot svenskar i Libanon (dvs normalt återvändare efter asyl i Sverige). UD har i 11 månader avrått från resor dit. Ändå vill radikaler fjäska för folk som åkt dit på semester och hjälpa dem hem. Utkräv ansvar av dem i stället!

Att V-partiet jagar röster hos palestinier i Sverige är tyvärr sant. Än värre är att V bland sina ledare godtar uppenbara antisemiter. V-partiet gör då som Mona Sahlin. Man ber dem ta time out. I stället för tidsbegränsad avstängning från V ska de uteslutas! Utkräv alltså ansvar!

Sossepolitiker har i regeringsställning i åratal byggt HBV- och SIS-hem med svängdörrar. Unga skurkar kan hur enkelt som helst fly och planera detta via sin mobil. De ses ju som offer och inte brottslingar. Innan de flyr får de en klapp i ryggen. Men för fanken lås in dem, så att ansvar kan utkrävas!

Många svenska skolor – som länge tyngts av storskalig invandring – går på knäna. Elever som vill plugga störs av kamrater som i sina hem inte lärt sig ordning och respekt för skolan och kvinnliga lärare. Men rektorer och lärare tillåts inte använda hårda ord mot busarna. Den som gör det handgripligen riskerar till och mer tyngre straff än busen själv. Skolan kommer aldrig att hamna på benen om lärarna inte tillåts peka med hela handen. Stäng av busarna – utkräv ansvar och skapa lugn!

Okej, jag är en gammal man. Men jag kan inte passivt åse en samhällsförändring som är felaktig och i högsta grad skadlig. Den är ett hot mot landet framtid som välfärds- och kunskapsnation. Att politiker och medier sprider kravlöshetens evangelium är något oerhört!

Torsten Sandström

DN den 22/9 innehåller ett upprop från 74 journalister mot att de drabbas av hat i sociala medier. Så här lyder litanian:

”För många av oss handlar det om regelbundna och förutsägbara attacker. För några av oss har det lett till stort personligt lidande och till att vi tvekar att göra det vårt yrke kräver – undersöka fakta, granska makten och förmedla kunskap”

Först vill jag säga att jag ogillar våld och hot. Men detta rör inte upproret främst, ty det kan inte vara så vanligt mot folk i elfenbenstorn. Däremot kan skarp kritik – närmast hatisk – var något som de och alla andra tvingas leva med. I synnerhet journalister som har till uppgift att säga obekväma saker.

Andemeningen i uppropet tycks vara att undertecknarna inte bär något ansvar utan bara utsätts för hat. Det är ett märkligt bevis på bristande självkritik. Den som säger eller skriver något som andra tycker är dumt måste stå för fin handling. Och ytterst tåla hat.

Den dåliga självinsikten sammanhänger med att journalister tror sig vara sanningssägare. Så är det numera alltmer sällan. De gör nämligen ofta ingen tydlig gräns mellan fakta och åsikter – de senare dominerar tyvärr bilden alltmer. Då måste man tåla verbala smällar från oliktänkande! Varför ska man respektera en propagandist och inte ha rätt att ge svar på tal? Den fjärde statsmaktens sak är inte att sprida egna åsikter, utan att peka på kritiska fakta gentemot maktens etablissemang!

Bland undertecknarna finns några från det som så fint kallas ”public service”, dvs de medier som finansieras genom statligt tvång. Här gäller som bekant i lag ett förbud mot politiskt beroende opinionsbildning. Att sprida egna åsikter är här en synd, även ett lagbrott, men något som ändå sker varje dag. Som tittare eller lyssnare måste du och jag givetvis ha rätt att med hårda ord slå tillbaka mot dessa taskspelare.

Åsiktsjournalistiken är en del av PK-samhället. Det bestående samhället, med dess demokartiska brister, värnas genom mediernas legosoldater. De agerar dom motsatsen till en statsmakt. De är inte värda professionell respekt. Den bilreparatör som fuskar blir ofta med all rätt bryskt tillrättavisad. Samma dag gäller mediernas verbala fuskare. Tyvärr vet många av dem inte att de bedrar publiken. De är nämligen så övertygade om att de talar sanning. Eller om de har dåligt samvete – något många sannerligen bör ha – så ber de för sin sjuka mor, som man brukar säga.

Om jag talar sanning är obevisat. Bloggen är min egen – ett andningshål med flera tusen följare. Men jag tror att jag oftast talar med fakta i ryggen. Den som tycker något annat får gärna höra av sig med tuffa ord. Jag är ingen legosoldat som tror mig vara ofelbar.

Torsten Sandström

I det svenska samhället av idag genomsyras allt av politik, närmare bestämt den vänsterliberala variant som dominerat vår nation i många år. I mitt idealsamhälle styrs samtalet och politisk problemlösning av studier om verkligheten , dvs människors reella handlingar och preferenser. Det innebär att statistik, faktiska skeenden och reella beslut står i centrum. Men något sådant sker inte i elitens och den politiska klassens nya samhälle. Där står politisk ideologi i främsta ledet. Och här presenteras storslagna drömmar som tycks omöjliga att förverkliga. Men vackra kan de förstås vara!

Det är sorgligt att politiken numera alltmer även dominerar forskningen. Inte bara samhällsvetenskapen, där ideologiska dogmer normalt sedan länge haft stort spelrum, delvis på grund av att åtskilliga ämnen inte sällan vilar på lös vetenskaplig grund, så att åsikter ”kan ges vetenskapliga kläder”. Faktiskt även inom naturvetenskapen där framför allt FN genom sin politiska spjutspets IPCC lyckats förvrida studierna i klimatskräckens riktning (i den sammanfattning IPCC ger till politikerna). Till saken hör att horder av klimatforskare inte alls sysslar med naturvetenskap, utan med tämligen lösa påståenden om uppvärmningens samhällseffekter.

Nu ett anknytande ämne. Jag tänker på ett uttalande av kriminologen Manne Gerell, lektor vid vänsterideologins sydsvenska fäste, dvs Malmö universitet. I SR P1 den 26/8 diskuterades rekryteringen av svenska ungdomar som legomördare i Danmark. Gerell är mediernas favorit, sedan Jerzy Sarnecki av allt att döma gjort bort sig som kriminolog. Men Gerell tycks vara av samma skrot och korn. Han levererade det svar på legomördandet som svenska medier och politiker vill höra. Jag citerar:

”Det är klart att det är ett misslyckande för samhället”

Att något gått fel är självklart. Men vad är det som man borde ha kunnat ändra på om man för flera år sedan tänkt efter på ett klokt och försiktigt vis? Inte har väl den svenska nationen sagt åt de unga brottslingarna att ägna sig år dödligt våld? Vanliga svenskar är ju förfärade, så något folkligt stöd kan man inte påstå att legomördarna haft. Däremot har nationens politiska partier – men inte alla – fört en politik som statistiskt sett måste skapa en betydande kriminell minoritet.

Jag tänker på den invandring som de etablerade partierna med öppna ögon (även öppna hjärtan!) ställt sig bakom under de senaste 20 åren. Politiken har inneburit en invandring av omkring 2 miljoner utlänningar, av vilka många varit lågt utbildade muslimer. Dessa har som alla vet samlats i utanförskapsområden i ett Sverige som redan sedan länge lidit tungt av bostadsbrist (som för övrigt bär signum av socialdemokratins systerorganisation Hyresgästföreningen). Få arbetsgivare har kunnat anställa de svagt kompetenta nyanlända, ty sossarnas fackföreningar har länge drivit på för höga ingångslöner.

I de splittrade familjer som levt på bidrag i storstädernas förorter har viljan – eller den språkliga förmågan – till studier varit låg. Åtskilliga ensamma mammor har försökt ta hand om sina vilsna killar. Utan framgång ofta. De unga männen har sett hur jämnåriga unga infödda svenskar levt i en relativ gräddfil. Skolstudier är inte ett verktyg för framgång i förras ögon. Däremot kan våld och dödande ge respekt och pengar.

Det uppenbara felet är alltså att politikerna tydligt valt en galen väg. Det är inte något som majoriteten av medborgare egentligen bär ansvar för. Politikerna har ju uppmanat dem att öppna sina hjärtan! Inte att satsa sina liv och frihet. Alltså borde Gerell ha svarat så här i SR.s intervju:

”Det är klart att det är ett misslyckande för politikerna”

Men så sade inte Gerell. Vidare pekade han inte ut de enskilda mördarna som ansvariga. Inte heller de vänsterliberala politiker som drömt stort om öppenhet. Hos Gerell drabbade ansvaret samhället, dvs oss alla tillsammans. Alltså även mig. Jag som i åratal pläderat för att en begränsning av totalinvandringen är det nödvändiga verktyget för att slippa en bred kriminalitet och dödligt våld (från en minoritet av de nyanlända).

Gerell driver på så vis vetenskap på en politisk bas. Det är vänsterns ideologi som han odlar, dvs att brottslingar är offer för samhällets brister. Han är absolut inte ensam om att blanda politik och vetenskap. Något personligt ansvar har ingen, tycks det. Det är nämligen tabu att att tala om att invandringen haft betydelse för den dödliga våldsvågen. Med den statistiska syn på den svenska verkligheten jag redogjort för är klanvåldet – från en minoritet nyanlända – ett bevis på att den storskaliga invandringen varit huvudorsaken till samhällets kriminella våldselände.

Torsten Sandström

Även publicerad i Bulletin

I en bokanmälan i SvD idag skriver Björn Werner en text som är ett sammelsurium av påståenden av olika slag. Han har läst Ann Applebaums bok om dagens förtryckarregimer, ”Autokrati AB”. Rubriken lyder:

Anne Applebaum vågar inte skylla på kapitalismen

Werner vill inbilla läsarna att diktaturerna i Ryssland och Kina är skapelser av ”nyliberaler” och kapitalism. Dessa två fenomen – menar han – har utropat kommunismens och död och den liberala kapitalismen som segrare. Han hänvisar till ett uttalande av filosofen Francis Fukuyama som 1992 alltså skrivit att kampen är över i och med att Sovjetunionen gått under. Men redan 1993 har Samuel Huntington, genom klassikern ”Civilisationernas kamp”, tillbakavisat idén om ”historiens slut”. Kampen fortsätter som bekant mellan det demokratiska västerlandet och ett antal auktoritära/muslimska nationella komplex. Demokratins väst har alltså inte segrat, utan bekämpas av bla Ryssland, Kina och muslimska stater. Detta vet förstås Appelbaum. Men inte Werner, som det förefaller.

I Werner yrvakna text – Civilisationernas kamp tycks honom okänd – ska en bov utses. Och det är kapitalismen. Och med den slänger han – utan att nämna det – även demokratin i slasken. Ty det är ”nyliberaler” (i det kapitalistiska västerlandet antar jag han menar) som i Werners värld är skurken till framgångarna för autokratiernas regimer. Alltså de makter som Applebaums bok handlar om.

Som läsare av mina ord inser du genast hur Werners logik och begrepp slirar. ”Kapitalismen” är givetvis en metod för varuproduktion. ”Nyliberaler” är demokrater – men begreppet säger i övrigt ingenting – ty liberaler tillhör antingen en vänstergrupp eller en marknadsliberal skola. Werners ord ”nyliberal” pekar mest på den förra som bygger på Keynes och statlig (även global) styrning av ekonomin av politiker i den stil vi ser i dagens Europa. Den marknadsliberala varianten är däremot äldre och knyter an till Milton Friedman och Friedrich Hayek samt politiker av typen Margret Thatcher och Ronald Reagan. Båda varianterna använder frihet som slagord gentemot socialism och värre. Och båda baseras på såväl kapitalism och demokrati. Men den senare marknadsvarianten har tydliga rötter i människans fria val och skepsis mot staten (som den förra omfamnar).

Vad Werner menar med nyliberalism förblir alltså en gåta. Och hur kapitalismen berett vägen för civilisationerna i Ryssland, Kina och i det muslimska bältet framgår inte heller. Att produktion bedrivs framgångsrikt i Kina beror främst på passivitet – eller ett mått av anpassning – från de auktoritära krafterna där. Även i Ryssland haltar kapitalismen pga företagsägarnas begränsande frihet att förvalta sitt kapital och sin frihet. På så vis skapar Werner en synnerligen oklar bild. Detta på grund av att han vill jaga skurkar genom att svänga sig med begrepp som han inte behärskar. Men att det är vänsterns agenda han förespråkar är klart som korvspad.

Som prenumerant på SvD frestas mitt tålamod till de yttersta. Nyligen har SvD nämligen enrollerat en lika flummig skribent, nämligen Katrin Kielos. Idag presenterar hon en skröna i SvD:s ekonomidel (!), som utåt handlar om pandor, men innerst om något närmast ofattbart. Allt tyvärr i samma klass som DN:s Alex Schulman eller Hanna Hellqvist.

Tillsammans bidrar alla fyra till faktajournalistikens svanesång. Mediasamhället begår harakiri.

Torsten Sandström

Den 16/9 i DN slår pajasen Alex Schulman till än en gång och undrar i en som vanligt egotrippad krönika:

Har jag drabbats av testeronläckage?

Han blir nämligen inte arg för att han för att han råkar bli bortkopplad i en lång telefonkö.

Den som inte är det minsta intresserad av Schulmans könshormoner tror snarare att han drabbats av hjärnsläpp. Hans framfart i DN:s spalter är en tillräckligt tydlig diagnos för denna slutsats.

Frågan är varför DN publicerar skräptankar av detta slag? Och varför tidningen i stället inte publicerar texter om samhällsproblem från sansade högerinriktade kritiker? Man väljer strunt och vägrar plats för förnuftiga tankar.

Svaret är komplext. En orsak är att redaktionsledningen numera är vänsterinriktad, med darr åt den moderna låt-gå-liberalism som vill frälsa världen. Med andra ord ett naivt frihetstänk. En annan anledningen är att snömos, nöjen och liknande strunt rörande kändisar lockar läsare. För att få finanserna gå ihop – och hålla reklamköparna glada – måste DN alltså prostituera sig. Den övergripande anledningen är ändå den tsunami av vänsterliberalt tänkt som drabbat västvärlden. Nästan 9 av 10 journalister går i samma takt och vill spegla samhället genom sina egna åsiktsprismor. Klart är att fake news blir följden…

Gränsen mellan fakta och åsikter är närmast upplöst i mediernas samhälle. Där studeras inte verkligheten med kritisk blick och presenteras inte i det skick den har. Nej, mediernas legosoldater bygger egna drömmar om framtidens samhälle. Och detta sker normalt på socialismens grund. Jämlikhetens drömland är ju såå vackert!

Därför finns naturligtvis inte heller plats att resonera om hur liknande samhällsdrömmar förfelats tidigare under historien. Såväl den franska, ryska som hitlers revolutioner proppade farliga ideal i människors hjärnor. Ideologier som bygger på drömmar i stället för hårda fakta och tydligs krav skördar idag – liksom förr – många offer.

Torsten Sandström

Så här bra skriver Douglas Thor på Twitter:

Jag ber dig läsare och jämföra följande två händelser.

1. SD driver ett par anonyma konton på internet – alltså utan att ange namnet på partiet.

2. S-partiet säljer lotter under en firma som inte anger partiets namn. Dessutom säljs lotterna från Spanien av säljare som är allvarligt kriminell belastade och dessutom pressar en äldre krets av uppringda sossar att köpa lotter (på kredit).

I det första fallet talades det om trollfabriker. Och hela alla vänsterliberaler vände sig mot SD.

Men i det andra fallet har inte ordet troll hörts. Knappast heller mördare som säljare. Visst har kritik riktats mot S-partiet, men få har talat om demokratins troll. Detta trots att S-partiet gör anspråk på att vara statsbärande i Sverige.

Det som sker visar på en uppenbar svensk dubbelmoral. Den sprids genom medier och politiker. På så vis förpestats Sveriges politiska liv som får en tydlig demokratisk slagsida. Särskilt S-partiets måste klandras. Partiet har i åratal brunsmetat SD för partiets invandringspolitik. Nu har plötsligt sossarna i stort sett tagit över SD:s politik mot invandring. Men man har ändå mage att ständigt jaga SD och kalla partiet ett hot mot demokratin.

I detta fallet är det sossarna som skadar demokratin. Även SD har en del att jobba med rörande Putin, Ungern och Trump.

Torsten Sandström

Svenska medier marscherar ständigt i takt till vänstertrallen (men GP är ett lysande undantag). Klasskampsord tas i bruk. Idag presenteras som bekant Sveriges statsbudget, som visserligen i delar hittills varit känd. Och uttjatad. Jag lyssnar på SR P1 där Fredrik Furtenbach som vanligt lägger ut orden om politiken så att den vänsterliberala linje ska ses som ända raka.

Idag var budskapet rörande budgeten att att skatten sänks för högavlönade (alltså dem som kallas ”rika”). Man fick ett intryck att pengar fråntogs mindre väl bemedlade och flyttades över till de rikas fickor. I själva verket är innebörden av budgeten att de personer som redan betalar synnerligen höga skatter – som brukas för bidrag till obemedlade eller fifflare – genom budgeten får behålla en del av sina pengar (som de alltså slipper betala i skatt). Deras äganderätt hyllas med andra ord genom reformen. Men en sådan korrekt syn på saken är förstås tabu.

Varje svensk budget sedan många år tillbaka – även dagens – är inget annat än en uppvisning i hur välbärgade tvingas betala för mindre bemedlade. Det är fråga om en enorm förmögenhetsöverföring. Så att framhålla att de fattiga går miste om ytterligare pengar från de rika är rena klasskampspropagandan.

Men den retoriken passar SR, SVT och DN (och faktiskt även SvD, frånsett några ledarskribenter) som hand i handske. Där häckar nämligen vänsterns garde av legojournalister. De har på sina statsstyrda prästseminarier lärt sig hur nysvensk ideologi ska predikas. En vapenträning för legosoldater, kan man faktiskt påstå. Att sådan bönemöten hålls beror på undfallenhet från mediernas ägare. På så vis utvecklas inte den svenska verkligheten, utan falskhetens dogmer. Nu tillåts det nya prästerskapet lägga ut texten. Normalt i samma anda som Furtenbach.

Torsten Sandström

Häromveckan öppnades Riksdagen efter ett tre månaders uppehåll för semester. Att döma av resultaten som åstadkommits tycks vilan vara alltför lång och onödig. Den måste bero på den politiska klassens intressen.

Öppningen firades i den statliga radiokanalen (förtäckt som skattefinanansierat företag, SR ) med en morgonintervju med talmannen Anderas Norlén. Denne skolgosse med överdrivet självförtroende överraskade ingen genom sina uttalanden. Han berättade självgott om ceremonielet, dvs om kyrka, dresskod, kungligheter, festtal, luncher mm. Allt som traditionen kräver med andra ord. Ett upplägg som passar som hand i handske för den typ av konservativa jag har svårt för.

Enligt min åsikt (och mina bloggar) har den svenska demokratin uppenbara problem. Det rör sig om rader av strukturfrågor som i åratal förblivit olösta, inom skolan, vården, bostadsmarknaden, rörande arbete och löner (inte minst låglöner för okvalificerade), försvaret och så förstås kriminalitet & invandring. Men om detta talade inte Norlén alls. Hans roll verkade vara att sopa problem under mattan och förgylla Riksdag och demokrati. Så agerar en person som hanterar ytans frågor, dvs verklighetens förgyllning.

Att inte ens i bisats tala om rådande problem och reformbehov är ett tecken på svensk politisk sjuka. Konservativ förgyllning är något beklämmande. Tyvärr har detta alltid haft en plats inom Moderaterna. Jag minns med fasa ett uttalande av Fredrik Reinfeldt om att han ville se sitta parti som statsbärande. Alltså som en betongklump påminnande om Socialdemokartin. Fy sjutton säger jag. En livlös så kallad demokrati som vegeterar! Inte undra på att ytliga personer som Norlén utses till talmän! Att ge ut andras gamla dikter i en bok är bara ett bevis på drömmar tillbaka i tiden.

Jag är – efter många vedermödor – snart klar med en bok om Ceremonimästare. Jag hoppas få den publicerad på något vis. Ritualer, symboler och myter har genom årtusenden stått i centrum för världens eliters styre. Givetvis är ritualer något naturligt, vid rätt tillfälle och i rätt mängd. Den som ser och hör Norlén i farten förstår vad som händer då ritualerna löper amok.

Jag tror alltså inte att riter kan slopas – de har även goda sidor – vid glädje och sorg. Men de kan sannerligen ges en modern och förnuftig form. Då det gäller politik alltså ett mer ödmjukt samtal med folket! Den politiska klassen måste nämligen skingras – alltså utsättas för rotation – så att folket ges större politiskt svängrum. Målet är mer svensk demokrati.

Torsten Sandström

Sossarnas och vänsterns politiker i Malmö har inte minsta sjukdomsinsikt! Jag menar att man driver politik för Malmö utan att fundera över att andra ska tvingas betala kalaset. Kommunens egna skattebetalare måste förstås punga ut, men nu tänker jag på staten och de uppsvenska kommuner vilkas medborgare ständigt tvingas finansiera Malmös lyxiga spenderande.

I Sydsvenskan 21/8 säger en hög sossepolitiker, Andreas Schönström, följande om att bygga en tunnelbana mellan Malmö och Köpenhamn (det finns som bekant redan en bro med pendeltåg).

”30 miljarder är en spottstyver”

Hans åsikt är att det är billigt jämfört med de många olika vinster som en metro skulle ge. Detta påstår alltså kommunalrådet Schönström (S) i Malmö.

Det svenska samhället har alltmer byggts för att förmå människor att inte vilja själva kämpa för sin egen försörjning. Visst ska sjuka och handikappade få gott stöd, anser också jag, men den framväxande ideologin bygger på att ”samhället” – ständigt detta anonyma kollektiv – ska frånta människor ansvar i livets alla skeden. Det är i grunden fråga om en typ av omyndigförklaring. Genom löften om gåvor ska folk kunna luta sig tillbaka och slippa anstränga sig. Och med exv ökade krav på semesterdagar ska andra tvingas betala! Att rätta mun efter matsäcken anses som ett förhatligt – konservativt – påstående! Andra människor ska betala även för dem som faktiskt kan jobba och försörja sig men som – av andra skäl än faktisk sjukdom – väljer att låta sig serveras.

Med en sådan ideologi blir förstås 30 miljarder en spottstyver för ett S-märkt kommunalråd i Malmö. Tala om att sätta bocken som trädgårdsmästare! Ett kommunalråd som ska driva på för att få de egna i Malmö att kämpa för kommunens gemensamma existens utfärdar alltså krav på miljardsatsningar som ska finansieras av andra.

Mönstret illustrerar S-partiets eviga ideologiska motor. Den retorik som passade väl – och var värd beundran – under den svenska kapitalismens barndom har idag utsträckts till en fortlöpande tjyv- och rackarpolitik. A propå det senare blir inge förvånad över att kriminella från Spanien får i uppdrag att sälja lotter till S-partiets lotteri (som dolts bakom ett anonymt troll-namn).

Allt i syfte att vinna eller köpa röster vid offentliga val. Samt att trygga den politiska klassens makt och försörjning.

Torsten Sandström

Den historiskt påläste vet att folkliga nöjen under årtusendenas lopp har förändrats. Hastigt uttryckt och tillspetsat från gladiatorspel till tevenöjen. Människors arbete, försörjning och fritid har förändrats och med den formerna för tidsfördriv. Det är förstås naturligt.

En linje som historiker ibland påtalar är samhällsformernas utveckling och deras civiliserande påverkan på mänskligt handlande. Alltså i riktning mot mindre våld, bråk och stök. I Storbritannien omkring år 1800 levde vanliga människor ett mycket hårt och tungt liv. Välfärden var dock på väg att spridas mer allmänt, men den blev ytterst ojämnt fördelad. Historikern Ben Wilson berättar i boken ”Decensy & Disorder” (2007) om ett ytterst turbulent nöjesliv inom den begynnande medelklassen i London. Hårt supande, slagsmål, prostitution, djurhetsningar, blodiga boxningskamper, marknadsgyckel och mycket annat i storstadens tuffa miljö. Arbete, alkohol, sjukdom och bristsömn i en enda virvel – dag ut och in.

Mot den bakgrunden kan man kanske tala om att nutidens européer njuter av mer civiliserade nöjen än i den framväxande kapitalismens tätbefolkade städer. Mitt val av ordet ”kanske” pekar på en reservation. Men okej, livet i tevesoffan eller framför skärmen med streamade Hollywoodfilmer, arenasporter eller krystat teveflabbande är avsevärt mer städat än i Londons East end – relativt sett.

Därför känns DN:s publicering märklig av Alex Schulman yrvakna kritik av boxning under OS. Hans grepp är i och för sig en evig kritik av en rå, blodig och sjukdomsframkallande sport. Kritiken drabbar advokater, börsmäklare, gymnasielärare, industriarbetare och andra som gillar att beskåda mörbultningen på teve. Jag antar att det främst rör sig om en manlig publik som söker spänning i ett våldsamt slagsmål. Alltså samma nöje som på 1800-talet och även delvis samma åskådare.

1800-talets råa våld i London var i allmänhet mindre organiserat, frånsett ett antal långa och blodiga boxningsmatcher, nästan på liv eller död. Staten hade i vart fall inte sitt uppfostrande finger med i spelet. Beträffande dagens publika nöjen är samhällets organisationer däremot tydligt medverkande. En organiserad så kallad civiliseringsprocess är i så fall vad vi ser på teveskärmen, i vilken stat och massmedier samverkar för att få ut ett lugnande budskap. Men konflikten är uppenbar. Visst, spänning och våld är en ingrediens. Och sport och annan underhållning är en annan. Men frågan är om vi står inför civilisationens framsteg? Boxning – såväl bland proffs som amatörer – utövas dessutom numera av kvinnor.

På 1960-talet kritiserades massmedierna för att agera ”time-killers” och dåförtiden vilja få människor att sluta tänka vänsterpolitiskt. Jag tänker exv på Göran Palms bok ”Indoktrineringen i Sverige(1968). Tjänstemän och industriarbetare hölls från politiska engagemang genom mediernas – framför allt den skattefinansierade televisionens – simpla utbud av underhållning. Alltså sömnpiller för ett folk i tevesoffan. Idag är detta utbud såväl mycket mer omfattande som mer enkelspårigt och simplare. Och det som irriterar mig är att eliten står bakom utbudet av sövande nonsens.

Idag finns ju tydliga alternativ. Alltså fritidssysslor som är mer kulturellt avancerade och samtidigt mer engagerande. Medierna – såväl press, radio och teve – väljer bort det sant civiliserande och öser på med sport, nöjen och billigt flabbande. Är det inte Babben Larsson så är det någon medlem från plastfamiljerna Wahlgren, Parnevik mfl som tjoar. Den samhällskritiska rapporteringen håller på att försvinna. I stället sövs befolkningen med en lustgas bestående av jämlikhetens politiska ångor (”alla ska med i båten” påstås det helt fräckt). I spetsen går SVT och Schulmans DN.

Indoktrineringen sker ofta i smyg, men utan tvekan med avsikt. Mediernas jakt på reklamintäkter är en viktig drivkraft. En lagom avpolitisering är en annan. Men att tala om civilisationsprocess känns magstarkt.

Torsten Sandström

Även publicerad i Bulletin

Båda teveorganisationerna är startade på statligt initiativ och med pengar som folket tvingas betala. En sådan konstruktion väcker förstås farhågor. I västerlandet har man försökt reglera fram ett oberoende från statsmakten, vad gäller statliga tevebeslut. Men framgångarna har varit tveksamma. BBC klarar sig enligt min mening tämligen bra, men utsätts förstås från kritik från höger rörande självvalda anställdas politiska framfart på vänsterflygeln.

I Sverige tycks SVT segla i förlig vänstervind. Visst får bolaget inte de pengar man önskar och tvingas spara. Men de 9,2 miljarder public service (radio plus teve) får för år 2024 borde ändå räcka långt och till mycket bättre resultat om pengarna ansvänds rätt.

I Nordkoreas diktatur bestäms tv-inslagens innehåll som bekant från statens ledning. Det syns tydligt, som alla vet. I Sverige är styrningen mer raffinerad, men ändå uppenbar. Grundlagens idé om alla medborgares juridiska rättigheter är förstås omöjligt att ifrågasätta om den speglas i rapporteringen. Men politikers och journalister utvidgande tolkning måste givetvis sättas ifråga. Allt i samhället kan inte skådas och presenteras genom jämlikhetens lins. Men det är just vad som sker i vårt land från elitens sida.

I gårdagens Sportnytt vevades åter igång kampanjen för jämställd idrott. Betydligt mer än hälften av inslagen ägnades åt damsport. Framför läktare med mycket gles publik spelades fotboll, handboll mm, med varierande teknisk framgång. Att varken män eller kvinnor vill se damsport på plats borde vara en tydlig signal om vad svenskar önskar att SVT ska syssla med. Men liksom i Nordkorea är det besked från högre ort som bestämmer teveproduktionen. Som svensk ska du se massiva inslag av damsport! Basta! Det är helt enkelt ett offer på jämlikhetens altare.

Då jag ser sport vill jag se de främsta utövarna, dvs de som presterar bäst. Men ledningen för SVT har fått andra besked från nationens makthavare. Betänk det faktum – att det nationella SVT ska 50 lokala redaktioner – är något som har bestämts från ovan, även om folket normalt nöjer sig med det centrala nyhetsflödet i Sverige och utomlands, ifall det ske med högsta kvalitet. Jämlikhetssatsningen på SVT blir på så vis parodisk.

Men i själva verket är det något allvarligt som sker. Rapporteringen följer ständigt jämlikhetens tecken och vänsterliberalismens politiska vägval. Även ett barn förstår vilken väg den politiska vinden blåser, även om SVT:s förhoppning är att tittarna inte ska förstå att journalisterna lärt sig att se världen genom vänsterns prisma. Rapporteringen från Mellanöstern stödjer klart palestiniernas sak, trots att de senare intensivt samverkar med terrorister från Hamas, som dödat och tagit israeler som gisslan. Det sker så konsekvent att svenska folket invaggas i tron att det är politiska sanningar som presenteras på skärmen.

I Nordkorea tycker antagligen bara en 1 på 10 av medborgarna att de har rätt till fria val. I vårt land tror jag däremot att 9 av 10 svenska anser att journalister och politiker inte ska bestämma över vilka mediala val medborgarna ska ställas inför. Om public service öht ska existera måste en påtaglig bantning ske och framför allt måste rapporteringens oberoende granskas effektivt och inte som idag med en klackspark. Jag tänker nu på en kick vi ser på Sportnytt i damsportens Sverige.

Torsten Sandström

Nu har riksdagens breda majoritet genom sin politik tagit över SD:s kritik av invandringen. Idag talar socialdemokraten Redar om att en stram invandring måste till. Det som SD tidigare jagats och kritiserats för har nu blivit allmän politik. Vad sker då i det politiskt korrekta Sverige?

Jo, man försöker jaga SD med nya metoder. I dagarna gäller det ett möjligt åtal mot Rickard Jomshof, som är en nagel i ögat på etablissemanget i och med att han tillhör SD och dessutom är justitieutskottets ordförande.

I denna jakt ställer juridiska aktivister villigt upp, påhejade av den svenska vänster som ständigt vill klämma åt den nya regeringen. Ett eventuellt åtal gäller två satirbilder som Jomhof återpublicerat (och alltså inte själv skapat). Brottsrubriceringen tycks vara: Hets mot folkgrupp. Jag har bara lyckats se den ena av bilderna, som jag därför kan kommentera.

Den bilden består att ett förr och ett senare. I förr visas en familj som betecknas som ”invandrare”, med en klädsel som talibaner. De kommer till ett hus som heter ”Europa” och dörren öppnas av en vänlig man som visar dem in med orden: humanity first.

I bilden ”senare” brinner huset. Den vänliga mannen ropar ilsket/skräckslagen på hjälp. Från huset flyr den leende talibanen och hans son – den förre med en fackla lämnande sin hand. Han ropar: islam first.

Låt mig nu se på juridiken, så gott det går. I Brottsbalken (BrB) 16:8 1st beskrivs brottet hets mot folkgrupp (nu huvudfallet) som följer:

8 § Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp, en annan sådan grupp av personer eller en enskild i någon av dessa grupper med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år.

Frågan är om bilderna å ena sidan sprider missaktning mot dem som kallas ”invandare” på grund av deras ursprung eller tro? Ropet ”islam first” tyder å ena sidan på att muhammedaner utpekas som mordbrännare.

Å andra sidan kan man tänka sig att bilderna bara berättar en tänkbar saga – med en udd av humor och än mer kritik – om klanmedlemmar som brandskattar Europa? Alla vet nämligen att invandrare tillhör de klaner som sprider grovt våld och bomber i Europa, men att de kriminella samtidigt bara är en liten minoritet av alla nyanlända.

Om bilderna är smakliga eller inte lämnar jag åt sidan. Som satir är den grov. Men det finns en ironisk anknytning till verkligheten och misslyckad politik i västerlandet. Bilderna berättar om mordbrand. Alla vet att bomber i svenska förorter med bakgrund hos åtskilliga invandrarungdomar (som faktiskt dömts!) fått förödande resultat. Frågan är om bilderna visar att förödelse enbart skapas av islamister och att Jomhof därmed vill uttrycka missaktning mot en icke individualiserad grupp av muslimer? Är gruppen kränkta öht preciserad? Man kan lika gärna – och faktiskt hellre – tycka att bilderna visar missaktning för det mottagande samhällets naiva oförmåga.

Utan tvekan har dock Jomshof enligt min mening agerat oförsiktigt. Frågan är följande. Har han anspelat på att troende på islam är potentiella mordbrännare? Eller har Jomshof bara publicerat en humoristisk – och samhällskritisk! – bild av något som sker – i Europa och Sverige genom en liten men aktiv minoritet av till väst inflyttade muslimer? Attentatet i New York den 11/9 2001 glömmer väl ingen?

Det är svårt att besvara frågorna och döma i saken. Tolkningsvägen – via skohorn – kan å ena sidan lagens ord i 16:8 BrB vara uppfyllda. Men Jomshof kan å andra sidan mycket väl enbart haft avsikt att utöva religions- och yttrandefrihet, dvs samhällskritik (något som skyddas av lagen). Det förefaller mest troligt att han vill gissla samhället och inte önskat utpeka de många tusental av muslimer som på rad invandrat till Sverige som kriminella. Bilderna tar för övrigt inte sikte på Sverige. Denna bedömning baseras på att 16:8 BrB , ett straffrättsligt lagrum, fått gummiparagrafens form, något som anses rättsligt förkastligt. Då måste Jomshof hellre frias än fällas. Och åklagarna kritiseras för politisk aktivism!

Vi får se vad som kommer att hända. En eventuell rättssak kommer tyvärr att vara under ett par år. Oavsett utgången har det fortsatta drevet mot SD lyckats skandalisera Jomshov. Detta kan möjligen vara bra för SD! Jag är inte partisympatisör, men en förespråkare för öppen debatt samt kritiker av en bred dubbelmoral i det svenska samhället.

Försök leta upp bilderna på nätet och döm själv om du anser de är kränkande!

Torsten Sandström

Den 22/8 rapporterade SVT:s Samir Abu Eid från demonstrationer i Israel. Slagsmål på gatan mellan ortodoxa judar och polisen under protester mot en ny lag som ska tvinga alla israeler att göra värnplikt – alltså även de mest troende, dvs de män (!) med svarta hattar och märkliga frisyrer. Ingen tvekan om att det var fråga om våldsamma gatuscener. Och där stod SVT:s utsände, som enligt Wikipedia har en far från Palestina.

Reportern sade något i stil med att alla kan se ”hur djupt splittrat det israeliska samhället är”.

I frågan om militärtjänst för ortodoxa är det kanske så, även om det enbart rör 13% av befolkningen. Men hans uttalande måst tolkas vidare, dvs om folkets inställning till Hamas anfallskrig i Gaza. Inte heller här är alla ense, men enigheten om att bekriga Hamas är omfattande. Så i den frågan gäller ingen splittring, bara normala motsättningar.

Min undran rör vad Samir Abu Eid anser om palestiniernas enighet eller splittring? Om detta har jag inte hört några ord från hans läppar i SVT (men jag kan förstås ha fel). Aldrig heller djupt kritiska ord om Hamas eller frågor till palestinier om terrorns Hamas. Min tolkning är att en betydande majoritet stöder Hamas terrorkrig. Dock kan en splittring existera, vilket vore intressant att höra från läpparna från SVT:s utsände. Men han skapar intryck av splittring bara är något judiskt.

Det centrala är att Isareal är en demokrati, medan Palestina är motsatsen. I en demokrati är konflikter något naturligt, innebärande att makten kritiseras. I Palestina råder däremot åsiktsförtryck. Den officiella ideologin är enighet, vilket förstås är något falskt. Denna skillnad mellan demokrati och diktatur försvinner i SVT:s rapportering bland de boende i Israel och Palestina.

Jag menar att SVT:s utsände passat på tillfället att ge Israel en känga och på så vis få det svenska folket att klandra den judiska staten. Att vara reporter under gazakriget är förstås en grannlaga uppgift. Men enligt min mening har Samir Abu Eid inte agerat oberoende, utan återkommande avreagerat sig på Israel på grund av det krig som Hamas startat. Det har uppenbarligen passar redaktionen i Stockholm som hand i handske. Ty där är tonen ständigt kritisk mot Israel och förstående för palestinierna.

Om Sverige öht ska ha en statsfinansierad television och radio ska den dels vara begränsad till nyhetsrapportering, dels syssla med oberoende sådan.

Torsten Sandström

Tidningars rubriker uttrycker förstås ofta önskningar. Tyvärr sällan folkets, utan normalt journalistens vision av hur människor ska ha det. En text som innehåller fakta från verkligheten kan på så vis genom rubriken vinklas så att läsarnas manipuleras i en riktning som tidningen eller journalisten önskar.

Här ett exempel från DN 1/9 genom rubriken:

Folkrörelser rasar mot regeringen när biståndet stöps om

Det rör sig om att privata biståndsorganisationer naturligt nog blir oroliga då pengar från statliga Sida uteblir. Alltså gratispengar som antas brukas för bistånd enligt högst lösliga planer. Några tusen svenskar försörjs genom denna välgörenhetsindustri. Ofta i chefsställning. Alltså byråkrater som tjänar bra på skattebetalarnas pengar som genom Sida sprids ut över världen utan någon eller åtminstone tillräcklig kontroll. M-regeringen är kritisk och vill – som framgår av DN:s text – rejält strama upp Sidas verksamhet, som efter åtta år av sossestyre i fristil inneburit att miljarder gått upp i rök.

Egentligen är detta själva affärsidén hos nuvarande Sida. Det rör sig om en närmast religiös vilja att visa generositet. Att behöva kontrollera givandet framstår som reaktionärt. Det rör sig ju om stöd till fattiga och förtryckta menar Sida. Och det svenska välgörenhetskomplexet sjunger med i lovsången.

Rubriken i DN är därför infam. Först slår DN an en ton av folkliga krav MOT regeringen. Jag tror den vanliga svensken är skeptisk till Sidas slöseri. Att potentiella välgörenhetsorganisationer protesterar är klart som korvspad: anställda förlorar nämligen försörjning (genom skattebetalarna) och bidrag till ledningens topplöner hotas. Men det säger man inte. Man pekar på fattiga och förtryckta som påstås få det bättre genom gåvor från Sverige. Inte sällan är det korrumperade regimer som tar hem spelet.

Krokodiltårar är ett vanligt knep som journalister lär sig på svenska skrivarstugor och högskolor. Även här har den svenska staten ett finger med i spelet. Den djupa stat som vänsterliberaler hyllar. Men som är så farlig.

Torsten Sandström

I Norge, Storbrittanien och på andra håll har de kungliga allt svårare att bevara sin ställning som hyllad samhällselit. Vi får höra talas om sexuella övergrepp, droger, kriminella kontakter, vulgariteter mm. Yngre generationers kungligheter lever alltså lyxliv och beter sig som ouppfostrade barn i sin inbillade position som representanter för överklassen. Eller snarare förstår man inte den roll som folket genom skatter betalar dem för. De äldre familjemedlemmarna klarar alltså inte av att fostra efterträdare som hjälpligt kan agera som representerar för folket via arvsrätt.

Sist gällde det misshandel och knark inom tronföljarfamiljens väggar i Norge. Dessutom en prinsessas påkostade omgifte. Skattebetalarna stod för en god del av kostnaden. Men brudparet tillätt inte ens nationella medier få insyn i festligheterna – rättigheterna hade sålts till Netflix och skymdes därför via vita lakan.

Mediasamhället avslöjar således skriande brister i rojalistiskt moral, läskigheter som tidigare dolts bakom slottens murar och sidendraperier. Äldre tiders furstar slapp en närgången medial kontroll, låt vara att rykten flitigt spreds. Ändå lyckades monarkernas familjer gömma flertalet – och ännu större – sprickor i den etik som man krävde av vanligt folk. Omoralen sopades raskt under mattan.

I nutid står kungligheterna mer nakna. Nyheter om deras party- och sexliv sprids snabbt. Deras överklass- och lättingsfasoner fräter enligt min mening successivt på den folkliga tilltron till monarkin som samhällsform. Varför ska medborgarna med sina skattebetalningar försörja en aristokratisk elit som ofta inte förmår visa upp ett leverne som är socialt eftersträvansvärt? Åtskilliga undrar varför man ska försörja kungligheter som inte själva förmår visa respekt eller en strävan efter att idogt verka för centrala samhällsbehov. Vanliga människor tvingas ständigt skärpa sig och försaka utsvävningar. Men monarkins representanter lever sitt utsvävande liv utan att nationella politiker eller medier framför befogad kritik. Det bugas som alla vet inför hoven. De krökta ryggarna tillhörde Vilhelm Mobergs favoritargument för sin roll som republikan. 

Jag menar därför att mediesamhället stegvis håller på att avskaffa monarkin. Förvisso gynnas denna elit ännu delvis av publicitet allmänt sett. Särskilt som medierna går i samma takt vad gäller festivitas och nöjen samt – liksom förr – ofta underdånigt bugar för överheten.

Droppen urholkar stenen brukar man säga. Kungligheterna är givetvis vanliga människor med tämligen ordinär moralisk utrustning. Men positionen som elit och möjligheterna att ta sig moraliska friheter rimmar ändå illa med det moderna svenska samhällets ständiga proklamationer om jämlikhet. Exv den svenska skolan håller som bekant på att gå under på grund av alla likhetsdogmer som på olika plan översköljer den. Jag tror därför att allt fler tvekar över om det är riktigt att försörja ett kungligt skikt som enbart baserar sin ställning på generationer av furstligt blod. Det är givetvis inte enkelt att att alltid handla rätt. Men det mönster vi ser idag kan inte ursäktas som enskilda misstag. Människor som försörjs med offentliga medel för att att vara föredömen ska avpolletteras om de inte klarar av uppgiften gång efter annan. 

Därför är monarkins tid utmätt, såvitt jag förstår. Statens högsta position kan inte i framtiden tillåtas gå i arv. Rollen som statschef måste på sikt underkastas grundlagens princip om förtjänst och skicklighet och tillsättas genom offentliga val. Monarkins representanter har genom sin livsföring själva valt en stil som med tiden inte kommer att godtas av breda folklager. Den svenska republikanismen har alltså en ljus framtid. 

Torsten Sandström

Klimatskräckens spridning får förödande verkningar. Ropen på så kallat gröna lösningar innebär en fara för näringslivet. Bara ordet ”hållbarhet” får affärsmän att söka guld. Och det offentliga ställer upp med stora slantar. Enorma risker har redan tagits och fler storprojekt kan förväntas.

Nu syns allt tydligare att kritiken om att ta det lugnt varit befogad. Offentliga finansiärer, pensionsfonder och andra lycksökare har lockat fram satsningar som framstår som dåraktiga. Batterifabriker och sk grönt stål befinner sig som väntat i en tung uppförsbacke. Häromdagen meddelades att ett drivmedelsprojekt i Örnsköldsvik som backats av Bill Gates har lagts ned. Och Northvolt drabbas var dag av hotfulla rubriker. Miljarder och åter miljarder av goda pengar förvandlas till skrot eller intet.

Så går det då vänsterliberal politik bedrivs – utan förnuft – med drömmar som ideologi. Beslut ska fattats på fakta och beprövad erfarenhet. Detta har normalt varit affärslivets ideologi. Även äldre generationers politiker har varit mer försiktiga och eftertänksamma. Men sedan flera årtionden – sedan Palmes härjningar – lanserar en självkrönt vänsterliberal elit projekt som enbart bygger på sköna slagord. Politisk övertygelse leder som bekant inte sällan vilse. Historien visar på mycken galenskap som kostat gigantiska belopp och även många människors liv. Visst ska risker tas, men i begränsad omfattning i relationer till tänkbara förluster. Och framför allt är det privata intressen som vara risktagare – inte skattebetalarna.

Hittills har drömmarnas politisk främst rört det offentliga livet, såsom olika projekt inom lagstiftning, skolor, vård, miljö, kriminalpolitik, försvar mm. Där har hårda fakta och säker statistik övergetts och ersatts av flummiga modeller om jämlikhet. Precis som själva begreppet medborgarskap – den enskildes rättigheter – skulle kunna levereras kunskaper i skolan eller tillgång på vård eller stridsberedskap. Numera tar de vackra slagorden delvis även över affärslivet. Pensionspengar används som riskkapital! Till viss del är förklaringen miljarder i statsstöd. Men en viktig orsak är faktaresistens. Kritisk prövning har ersatts av hej och hå. Ty den vänsterliberala ideologin baseras på hög självtillit: man vet hur politik ska drivas och nationen styras. Ta betäckning!

Torsten Sandström

Dagens industri (DI) delar varje år ut det sk Gasellpriset till ledare för landets mest snabbväxande något större företag. Det sker under veckor av buller och bång i tidningens spalter. Och så skumpa förstås.

Vinnare 2018 var Bella Nilsson och hennes sopbolag Think Pink. Hon är enligt Wikipedia folkbokförd som Fariba Juliette Jennifer Vancor, ursprungligen Isabella Khatibi Ghabagh Tappeh, född  i Teheran. Hon har växlat namn 16 gånger. Förnamnet har bytts nio gånger och efternamnet sju. Det kan hon tacka den vänsterliberala svenska staten för, som är alla goda gåvors givare genom flummiga och naiva lagar. Människor ska vidsträckta rättigheter, utan begränsningar eller plikter.

Sedan dess vet vi hur hon fått företaget att växa snabbt. Genom att – som åklagaren säger – brottsligt dumpa ofantliga mängder av avfall runtom i landet. Åtalet gäller 200 000 ton avfall och förundersökningen är på 45 000 sidor! Hennes make Thomas Nilsson är medåtalad.

Med tanke på hennes bakgrund i porrbranschen och befogade misstankar om hur ett företag snabbt kan bli rikt på sophantering undrar jag hur DI:s jury egentligen arbetar. Gör tidningen inte vederbörlig kontroll av de aktuella företagen? Annars man inte ugglor i mossen? Det tycks som man naivt lanserat en porrbrud till glädje för DI:s maskulina läsekrets.

Jag hoppas nu att domstolarna skipar rättvisa., även om det kommer att ta år av processer. Många grannar – till de markägare som godtagit dumpning (mot fet betalning!) – har fått sina hem förstörda. Och några pengar finns säker inte kvar hos Bella (eller vad hon för dagen heter) eller hennes make. Stat och kommun tvingas på så vis stå för en del av kostnaderna.

På de anklagades bänk i mediernas värld sitter DI och Gasellpriset. Deras urbota dumhet har bidragit till att skandalen inte upptäckts i tid, utan att dumpningen fortsatt. Men de bär inget juridiskt ansvar. DI har bara försökt öka sin upplaga genom ett årligt jippo.

Jag menar att den svenska staten har ett tungt ansvar. Man har skrivit en miljöbalk som fungerar som ett dragspel för rättsosäkerhet med ett myller av paragrafer mot småfolket. Men man har inte klarat att reglera sophanteringen, som måste vara prio ett. Som vanligt alltså fel val av politisk väg!

Torsten Sandström

Jag kan idag inte låta bli att återvända till ett av Sveriges mest tydliga ekonomiska och därför också sociala slukhål: nationens 21 regioner som utför ungefär samma uppgifter. I medierna berättas i dagarna att den landstingskommunala sektor – som SKR (Sveriges kommuner och regioner) är fasaden utåt för – har samlade förluster på nästan 1000 miljarder. Nästan ett belopp som svarar mot en årsbudget för staten!

SKR:s ekonomichef, Annika Wallenskog, en trogen sosse, meddelar med jämna mellanrum att staten måste skjuta till mer pengar. Och då verksamheten inte kan gå i konkurs kommer givetvis staten att få betala i slutändan. Om inte kommuner och landsting tar sig i kragen, förstås. Vilket de uppenbart saknar incitament till! Tala om en politisk fälla.

Wallenskog, chefsekonomen på SKR, pratar ständigt om landstingens ”vårdskuld” på grund av otillräckliga offentliga pengar. Hon är alltså hög chef på SKR – med omkring 1400 anställda – som inte utför en enda timme arbete med direkt kontakt med svenska folket inom vården. Alltså 100 % byråkrati. SKR är alltså en superbyråkrati. Som inte gör något åt de 21 regionernas ännu större och växande byråkratier. Sedan 2010 har mängden administratörer vuxit med omkring 36 procent till dagens 44 000, det vill säga något fler än totala antalet läkare (mängden vårdanställda har under samma tid enbart ökat med några procent). Se min uppsats från 2018 i Timbro https://timbro.se/smedjan/debatt-landstingens-doda-hand/.

Och SKR har mage att tala om ”vårdskuld”. Det rör sig faktiskt om en oförmåga att rationalisera och begränsa byråkratin. Ett bättre ord är ”byråkratskuld”. För det är framför allt pga byråkratin – samt oviljan att rationalisera och slå samman regionerna till exv tre stora – som är orsaken till eländet. Byråkraterna som uppbackas av SKR bär alltså ansvaret för ett gigantiskt slöseri och nationens värsta mismanagement.

Varför gör regeringen inget åt eländet. Tala åtminstone om problemet! Men nej. I vänsterliberalismens Sverige är det locket på som gäller i rader av strukturproblem. Inom kommuner och regioner sysselsätts tusentals politiker. Det är rörande deras jobb som skon klämmer. Visste går det att växla regering. Men den nya driver ungefär samma politik som den gamla…En svensk evighetsmaskin som sänker nationen.

Torsten Sandström

Den 19/8 har DN följande rubrik:

Alex Schulman: Jag ömmar för hamstrar – deras lott i livet är att vara second best

En krönikör riskerar alltid att få brist på ämnen för de texter som planerats i pipelinen. Att Schulman nått vägs ände visar rubriken med all tydlighet. I sin jakt på att skriva om ämnen som är simpla och navelskådande har han nu åstadkommit ett mästerverk i sin egen genre. Han ömmar om hamsterns liv i sin bur.

För övrigt tycks han själv leva i en bur. Vecka ut och vecka in med triviala påpekanden. Det är också ett tecken på DN strävan mot botten för att sälja tidningar och annonser med strunttexter. Fy sjutton såsimpelt!

Torsten Sandström

Palmes ord från 1975 lever fortfarande. Numera dock ofta med sikte på människor som tillhör hans egna politiska led i Sverige. Särskilt som V-partiet tycks vara en ständig uppbackare av olika S-regeringar mot uppenbara belöning genom specifika politiska beslut.

Idag tänker jag främst på detta V-parti, som säger sig ha lämnat kommunismen, men vars ungdomsförbund fortfarande uttryckligen har ideologin i sina stadgar. V-partiet spelar ständigt en politik som försöker fånga sympatisörer till kommunistiska spillror i Sverige, vilka beundrar blodiga vänsterrörelser runtom i världen. Allt som i realiteten luktar kommunism försöker partiet dra in under sina vingar. Inga åthutningar av ungdomsförbundet blir givetvis den naturliga följden.

Därför är partiledaren Dadgostar ett kreatur som påminner om Palmes etikett. Hennes svaga kritik av Hamas terrorister är bara läpparnas bekännelser i och med många partiarbetare i hennes omgivning utan skarpa ord från V-ledaren tillåts stödja Hamas och uttala sig antisemitiskt. Tusen demonstranter i realiteten för Hamas vid svenska universitet måste smekas medhårs. Om hon inte gillat dem så borde vi höra hennes röst. Men hon duckar.

Partiet har en smutsig byk att tvätta. Diktatorer med blodet drypande från sina händer har V-partiet ständigt (även under sitt nuvarande täcknamn) gett sitt stöd. Fortfarande lever partiledare som kramat Sovjets ledare. Och ännu hyses drömmer om Kuba och Venezuela. Revolutionärer är hjältar i partiets led.

Att V-partiet tillåts gå under den mediala radarn beror givetvis även på en uppenbar uppslutning från Sveriges medier. Närmare bestämt genom att det publiceras insmickrade reportage om vänsterns folk. Enbart M-märkta tidningen SvD har på senare tid hyllat sossen Laven Redan och häromdagen kommunisten Nina Björk (mottagare av Leninpriset!). Utan alla journalister som backar flocken av kreatur skulle V-partiet vara utraderat från svensk politik, till stor lättnad för nationens välstånd.

Därför gäller det att med alla demokratiska medel jaga V ut från svensk politik! Deras huvudfunktion är att backa upp socialdemokratin. Vilka oändliga skador har inte flocken av dessa klövdjur – från V och Mp – orsakat svenska folket. Att även Centern, Liberalerna – och faktiskt även partier på högerkanten – flörtat med vänstern bidrar till en dyster bild av vårt land. De måste behandlas som politiska bestar!

Torsten Sandström

Jag lyssnade den 27/8 på SR P1 när myndigheten, med det fåniga namnet ”samhällsskydd och beredskap” (MSB), presenterade sin syn på hur andra myndigheters oförmåga att lösa storskaliga problem skulle fixas. Såsom exempel på passivitet nämndes snökaos på E22 eller det farliga motorvägsraset på E6. I och för sig bör man diskutera vilken förmåga en offentlig myndighet faktiskt har att snabbt undanröja akuta naturproblem (något som MSB undvek). Att myndigheter ofta är senfärdiga tycks docka vara ett faktum. Väder och vind är självfallet svåra fenomen att förutse, även om klimatkrisens aktivister tror sig kunna skåda många år framåt, men inte flera hundra år bakåt!

Intressant är hursomhelst hur MSB:s generaldirektör, Charlotte Petri Gornitzka, tacklar frågan i radiointervjun. Som nyhet lanserar hon en ”aktivitetsprincip”. Kort och gott (?) att myndigheter måste vara på hugget. Genom en lek med ord försöker hon framstå som klok, driftig och intellektuell. Min fråga är hur denna princip ska kunna tillämpas på ett bättre vis än vad som hittills skett. Alltså inga tankar om speciella fakta eller fenomen, klara metoder, bruk av resurser osv, utan bara aktivitetsprincipen, dvs ett ord utan tydligt innehåll eller substans. Det vi ser är bara ett billigt försök att imponera på omgivningen genom ett klumpigt försök till smartness. En förnuftig människa i ledningen för en kostsam myndighet som MSB borde ha insett sin idés ihålighet. Men alltså inte Petri Gornitzka.

Petri Gornitzka agerar som en simpel byråkrat. Utan eftertanke lanseras en närmast tom princip. Om hon visat ett uns av förnuft borde hon , enligt min åsikt, ha börjat med att fundera över varför stora (ofta) offentliga organisationer slirar. Att det har att göra med mängden personal med oklara och överlappande uppgifter tycks tämligen klart. Alltså oklara ansvarsområden och frånvaron av effektiva påföljder mot passiva aktörer. Den typiska lösningen på ett problem är nämligen att anställa ytterligare byråkrater, så att deras chefer ges högre och bättre betalda positioner. Men då Petri Gornitzka själv är en superbyråkrat – som utan rimlig utbildning haft höga positioner, som inte avsatt några viktiga avtryck i beslutsfattandet – kan man inte förvänta sig annat än en tom aktivitetsprincip. Att den kolliderar med byråkraternas älskling, dvs försiktighetsprincipen, har hon inte ens reflekterat över.

Som den superbyråkrat hon är slutar hennes bana på ett föga typiskt vis. Hon får sparken från MSB, som vill ha en person som utbildats för aktivism (en militär!). I stället ska hon börja som landshövding på Gotland. Där kanske Petri Gornitzka inte kan ställa till så stor skada. Men vem vet. Hennes karriär talar för problem och illustrerar ett annat byråkratisk fenomen: hon slutar på MSB – och flyttas till Gotland – för att hon har passerat sitt byråkratiska zenit. Då passagen skett för länge sedan innebär min slutsats en variant på Peters princip om befordran till byråkratens kompetensnivå (sen står personen still).

Strindberg skrev i Ett drömspel att ”det är synd om människorna”. Hans tanke överträffar förstås vida Petri Gornitzkas fåniga slutsatser. Men kanske går han för långt genom pluralformen ”människorna”. Jag skulle byta ut ordet mot ”gotlänningarna”.

Efter en plötslig hågkomst av Anna Kinberg Batra öden måste jag lägga till ” och stockholmarna”.

Torsten Sandström

Sedan några decennier har det svenska språket förändrats. Jag tänker nu inte på de naturliga nyord som slang och blattesvenska gett upphov till. Utan på eliternas vinklade språkanvändning. Politiker och medier brukar en nysvenska med tydlig ideologisk vinkling. Verkligheten beskrivs genom vänsterliberala ögon och termer. Så har makthavare i och för sig agerat i alla tider. Men genom mediernas starka position i samhället – och deras nära samverkan med politiken – har nysvenskan blivit farligare.

En klassiker i sammanhanget är begreppet ”public service”. Ordens reella innebörd tar förstås sikte på fenomen som levererar nyttigheter till allmänheten eller folket. På så vis är livsmedelsföretag, bilsäljare, hälsovård, flygföretag, organisationer för utbildning mm självklara leverantörer som hjälper människor att reda ut vardagen och leva ett gott liv. Detta har filosofen och ekonomen Thomas Lowell redan noterat.

Formellt har det nya språket gett ”public service” en begränsad och helt annan svensk betydelse. Direkt omfattas enbart de mediebolag som staten genom lagstiftning tvingar medborgarna att betala för. Det vill säga organisationer som i huvudsak presenterat vänsterliberalismens dogmer. Möjligtvis kan begreppet public service även skänka heder år kommunala skolor, landstingskommunal vård och statens järnvägar. Men absolut inte till ICA, skolbolag, vårdföretag eller SAS. De anses som opålitliga och snikna. Varje förnuftig människa inser att begreppsbildningen bygger på en ambition att slå röda dunster i ögonen på folk.

Genom det nya språkets makt har det offentliga samtalet till folket således ändrats. Redan välkända är förskönande ord för olika arbetsuppgifter, i stil med renhållningsarbetare, lokalvårdare eller hygientekniker (i stället för mer klargörande beskrivningar av jobben). Detsamma gäller de ständigt nya koderna, såsom exv N- och Z-orden eller dagarnas M-koppor (för apkoppor). Sedan länge bekant är även ”Medbestämmandelagen” som inte alls ger makt till de anställda som Olof Palme en gång i tidens påstått (han jämförde lagen med den allmänna rösträtten!). En annan klassiker är ordet ”säkerställa” som inte minst Moderaternas socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönberg tar på sina läppar i varannan mening. Politikers och byråkraters naiva tilltro på sina ”lösningar” vill förstås få dem att framstå som givna, med klara effekter, trots att verkligheten är ytterst osäker. Så vem har inte hört deras besvärjelse om ”nollvision” trots att man siktar på situationer där dystra fall är legio.

Lika uppenbart politiskt inriktat är ordet ”hållbar”. Det tar i sin gamla lydelse sikte på verktyg som tål hårt slitage. I den nya målas med motsatsordet upp en skräckbild av uppvärmning, pga av förbränning av olja och kol, dvs utsläpp av CO2 (typiskt nog inte vid tankning med skogsråvaror!). Meningen är att korsfästa ”klimatförnekare” – ännu ett ord som vinklats för politiska behov. I liknande anda talas numera svepande var dag om ”invasiva arter”, utan minsta bekymmer om människans historiska utbredning över jordklotet.

För att befästa politiskt tabu talas inte heller om ”klaner” eller ”klanvåld”, utan om ”heder”, något som förstås människor sedan gammalt sannerligen alltid gillat. Vidare stämplas du raskt som ”facist” ifall du protesterar mot kriminalitetens koppling till invandring. Likaså brukas ordet ”populism” inom politikens och medierna värld konsekvent som beteckning för den yttre högerns rörelser, så att vänsterns utbredda motsvarigheter i Sverige förstås tillåts gå under radarn, till stor glädje för Magdalena Andersson och hennes politiska slagordspartners.

Grunden för vänsterliberalernas nya språk är att de vet bäst hur Sverige ska styras. Då människorna ses som ”offer” för samhället – särskilt unga mördare från klanerna – måste vänsterns starka stat träda in som en räddande ängel, trots att nya allvarliga problem ofta blir följden. Du minns kanske sketchen från Lorry och mannen som förgäves besöker Patentverket med slutorden: ”jag tänkte inte på det”.

Genom offentlig ”planering” hoppas vänstern att hjälpa ett svagt folk som ständigt sägs manipuleras av marknadernas aktiebolag. Verkligheten bryr sig vänsterns ideologer inte mycket om, trots att svenska företag ofta klarar av sina publika uppgifter galant (även sommartid!). Detta medan regionernas vårdapparater ständigt lämnar människor i långa köer, trots att skatteutgifterna för vården är högre i vårt land än utomlands. Som sagt privata företag står i nysvenskan för ”snikenhet”, medan politisk planering påstås lösa flertalet svenska konflikter. Vi bör betänka att ansvaret för privata företag är mer rättsligt utvecklat än för politiker och byråkrater. Meningen är att de senare är så goda så att tjänsteansvar inte behövs.

Ordet ”ansvar” anses för övrigt som auktoritärt, repressivt och fult, varför ingrepp mot busar måste begränsas i såväl skola som klangäng. Som redan nämnts anses de senare som ”offer” för samhällets ofullkomlighet eller som psykisk sjuka, varför det moderna svenska språket importerat en rad ”bokstavsdiagnoser” från USA. Dessa lägger sten på skolors bördor genom att rektorer, som inte automatiskt gör vågen, riskerar att skolan drabbas av skadestånd för diskriminering.

Min idé till denna text har sitt ursprung i ett kritisk uppslag avseende två ord som i dagarna ofta nämns i medierna. Det ena är att livsfarliga unga gangsters som agerar legomördare officiellt kallas ”utförare”. Tala om byråkratisk förminskning! Det andra ordet är ”talkshower”, som är SR:s innovation för att vitsigt snacka bort tuffa samhällsproblem – och kravfulla lösningar – genom svammel och hyllande av namngivna journalister. Hej och hå samt skrik i showen, som för tanken till sportjournalisternas värld. Genom nysvenskan dribblas således verkligheten bort och samhället inbäddas i dimmor.

Läsaren inser att vänsterliberalismens nyspråk är oerhört mer omfattande och farligt för folket än min korta rapportering visar. Jag tänker därför snart återkomma med en specialanalys av vänsterliberalismens farligaste modeord: ”jämlikhet”. Genom att peka ut detta som huvudmål för skolan har kunskaper, krav och ordning hamnat i bakgrunden. Vips uppstår förstås problem. Men alla förnuftiga kritiker – som pekar på traditionens pedagogik – utpekas som bakåtsträvare.

Dagens sensmoral är en varning för mediesamhällets utveckling i propagandapolitisk riktning! Betänk att den vänsterliberala eliten påstår sig vilja hjälpa dig! Hur galet kan det bli? Ta betäckning!

Torsten Sandström

Det skrivs spaltmeter om att svenska sekretessregler (i lagstiftning) omöjliggör effektiv kontroll av bidragsfusk. Men ingen gör något. Kriminella och fuskare hurrar.

Vi ser ännu ett problem som skapats av vänsterliberala politiker. Det råder omfattande sekretess kring vilka personer som får bidrag och hur mycket de inkasserar. Samkörning med (i och för sig bristfälliga) data om bosättning – inom – eller utom landet – bidrar till ett elände som kostar skattebetalarna omkring 10 miljarder årligen (antaglig mycket mer). Dessutom sänks moralen genom att det är så enkelt att bluffa till sig andras pengar. Öppenhet skulle kraftigt minska incitamentet för fusk.

Jag har tidigare framfört åsikten att alla som mottar ett penningbidrag från staten måste räkna med att beloppen är offentliga, även om den svenska lagstiftaren ännu inte vågat ta detta steg. Lagreformer brådskar! Även boendedata måste vara offentliga för alla medborgare samt om personer som ansökt om medborgarskap eller vistas i landet. Min tanke är att hemlighet rörande mottagande av offentligt bidrag inte ska ses som en rättighet! Det är bra att bidrag finns i särskilda fall, men det offentliga måste noga kontrollera förutsättningarna. Nu låter man sig bli lurad och många politiker anser detta okej.

Varför ser sekretesslagen ut som den gör? Enligt min mening är orsaken politiker som tillhör vänstern eller liberala kretsar. Dessa personer tycker synd om mottagarna av offentligt stöd. De är utsatta. Vidare anses ett liv på bidrag skamligt, men är ändå lagligt! Där för ska mottagandet inte vara offentligt säger dessa lismande politiker som vet bättre än alla andra och är korade att bestämma över alla.

Med en reform och smarta datorer kan snabbt tusentals felaktiga utbetalningar hindras innan de verkställts. Vilken enorm svensk moralisk lyftning skulle en öppen information om bidrag och boende innebära! Vänsterliberala politiker yrar förstås om att ett införande av storebrorssamhället blir följden. Med detta synsätt blir verkligheten eller sanningen en fara. Det övergripande problemet är en stat som tror sig vara alla goda gåvors givare, utan att kontrollera om man blivit grundlurad.

Värst av alla partier är V, S och inte minst L, som i åratal ställt till problem för nationen genom att tro att alla är ärliga och gör sitt bästa. Partierna menar att öppenhet innebär att sten läggs på börda. I själva verket vill man inte se sanningen i vitögat. Därför görs den hemlig och oåtkomlig för kontroll. Den bakomliggande ideologin är eländig. Storebror styr redan det svenska samhället, men vill inte veta av att man gör fel.

Torsten Sandström

Den 28/8 såg jag ett 100 procent vänsterliberalt propagandareportage från SVT:s Uppdrag granskning, UG. Till det yttre handlade det om EU:s pakt för emigration och asyl, närmare bestämt hur den skulle sättas ikraft mot flykt över Medelhavet. Innerst rörde programinslaget en ”hjälteberättelse” om vänsterfolk på ett fartyg – typiskt nog vid namn Humanity – som såg till att befinna sig i närheten av olika smugglares skepp för att hjälpa till då det som vanligt uppstod sjönöd på stilla vatten (då fartyget siktades).

I en hjältesaga finns självklart onda och goda krafter. De onda var EU-politiker som försöker genomdriva ett dokument om gemensamma regler för unionen mot flykt över Medelhavet. Trista politiker under sammanträden. Mörkast var förstås EU:s Frontex, som jobbar mot smuggling av flyktingar. Alltså trista politiker och byråkrater som försökte nå mål som är bra för medlemsfolken.

De goda krafterna var flyktingarna som betalat stora pengar till smugglare samt de vänsteraktivister som fanns på plats för att ”rädda” dem som köpt plats i skrangliga båtar. Personalen på Humanity framställdes som änglar. Att de hjälpte smugglare att tjäna storkovan sas det inget om. Inte heller om följderna för Europas folk som redan tyngs hårt – ekonomiskt , kriminellt mm – av den oreglerade invandring som EU faktisk försöker tackla.

Jag trodde knappast mina ögon att en tevekanal, finansierad genom statligt tvång, tillåts berätta en sådan sagoberättelse till stöd för asylrätten som politisk dogm. Det rörde sig om rena partsinlagan. Den chef på SVT som gett tillstånd till propagandan måste fullständigt ha struntat i gällande regler om oberoende rapportering och förbudet mot partiskhet.

Svenskt ”public service” framstår alltså som motsatsen. SVT blir ett offentligt kontrollerat företag med uppgift att slå röda dunster i ögonen på tittare som i slutändan allvarligt drabbas av det åtgärder som teven idylliserat som folkrättsliga hjältedåd.

Ska detta kallas folklig service eller hjälp? Jag mår närmast illa av ett sådant söndagsskolereportage.

Torsten Sandström

I Norge, Storbrittanien och på andra håll har de kungliga allt svårare att bevara sin ställning som hyllad samhällselit. Vi får höra tals om sexuella övergrepp, droger, kriminella kontakter, vulgariteter mm. Yngre generationers kungligheter lever lyxliv och beter sig som ouppfostrade barn i sin inbillade position som representanter för överklassen. Eller snarare förstår man inte den roll som folket betalar dem för. De äldre familjemedlemmarna klarar alltså inte av att fostra efterträdare som hjälpligt kan agera som representerar för folket via arvsrätt.

Mediasamhället avslöjar brister i samhällsmoral som tidigare dolts. Äldre tiders kungligheter slapp en närgången medial kontroll, låt vara att rykten flitigt spreds. Ändå lyckades monarkernas familjer gömma flertalet sprickor i den etik som krävdes av vanligt folk eller som de senare åtminstone hoppades på.

Men i nutid står kungligheterna mer nakna. Nyheter om deras party- och sexliv sprids snabbt. Deras överklass- och lättingsliv fräter successivt på den folkliga tilltron till monarkin som samhällsform. Varför ska medborgarna med sina skattebetalningar försörja en aristokratisk elit som ofta inte förmår visa upp ett leverne som är socialt eftersträvansvärt? Många undrar säker varför man ska försörja kungligheter som inte själva förmår visa respekt och strävan efter att idogt verka för centrala samhällsbehov. Vanligt folk tvingas ständigt skärpa sig och försaka utsvävningar. Men monarkins representanter lever sitt utsvävande liv utan att politiker eller medier framför riktigt skarp kritik. Det bugas som alla vet inför hoven.

Jag menar därför att mediesamhället stegvis håller på att avskaffa monarkin. Förvisso gynnas denna elit ännu delvis av publicitet allmänt sett. Särskilt som medierna går i samma takt och – liksom förr- och ofta underdånigt visar respekt för överheten.

Droppen urholkar stenen brukar man säga. Kungligheterna är givetvis vanliga människor med ordinär moralisk utrustning. Men positionen som elit och möjligheterna att ta sig moraliska friheter rimmar ändå illa med det moderna samhällets ständiga proklamationer om jämlikhet. Jag tror därför att allt fler tvekar över om det är riktigt att försörja ett kungligt skikt som enbart baserar sin ställning på generationer av furstligt arv. Det är inte enkelt att att alltid handla rätt. Men det mönster vi ser kan inte ursäktas som enskilda misstag. Människor som försörjs för att att vara föredömen ska bort om de inte klarar uppgiften gång på gång.

Därför är monarkins tid utmätt, såvitt jag förstår. Statens högsta position kan inte i framtiden tillåtas gå i arv. Rollen som statschef måste på sikt underkastas grundlagens princip om förtjänst och skicklighet och tillsättas genom offentliga val. Monarkins representanter har genom sin livsföring själva valt en stil som med tiden inte kommer att godtas av breda folklager. Den svenska republikanismen har alltså en ljus framtid.

Torsten Sandström

Tove Lifvendahls ledare den 25/8 bevisar hennes ideologiska låsning. Det handlar om tioårsminnet av Fredrik Reinfeldts ord till svenska folket om att öppna sina hjärtan inför en pågående islamsk våg av invandring från Mellanöstern. Livendahls tes är:

Det var inte intentionen som felade i Fredrik Reinfeldts famösa tal, utan bristen på politiska förslag att backa upp den med.

Jag undrar: vilka förslag skulle kunna stoppa skadorna pga en storskalig muslimsk inflyttning? Två miljoner nyanlända på 20 år klarar inte en nation med enbart omkring fyra gånger så många inhemska medborgare. Bostäder och skolplatser saknas. Bidragen drabbar skattebetalarna. Och brotten sänker nationen och skapar otrygghet för vanliga människor. Grattis Reinfeldt och Lifvendahl !

Lifvendahl resonerar som den politiska klassen vant sig att göra. Samhället ska klara allt, precis som krig drabbat landet! Teorin övertrumfar verkligheten. Genom hej-och-hå och fantastiska visioner ska allt bli bra. Till bilden hör att hon som partigängare modell M måste rädda Reinfeldt. Trots att det renhåriga vore att beklaga hans misstag.

Reinfeldt – och även den vänster som tryckt på – har helt enkelt gjort bort sig. Det fanns en möjlighet att följa SD, som konsekvent varnat för invandring och – kan man säga – nu fått rätt. Detta inte för att SD-partiet är bra, utan för att man i den aktuella frågan råkat ha haft rätt. Man har sett problemet och varnat för en olösbar risk.

En god politik måste baseras på fakta och åter fakta. Även nationer med mer än tio gånger så många infödda som vårt land har drabbats av stora problem på grund av en intensiv invandring. Vi har sett det USA – glöm inte den italienska maffian – och i exv Frankrike och Storbritannien.

Reinfeld skulle inte ha bett folk öppna sina hjärtan. Han borde i stället ha anslutit sig till SD politik om minskad invandring. Han missade det tåget. Och förstörde på så vis kapitalt sitt rykte som reformator av Sverige. Osis Fredrik! Du valde fel väg.

Detta vill inte Lifvendahl erkänna. Hon är så fast i sina politiska drömmar att hon vandrar som ett spöke genom dimmorna. Och i SvD:s spalter predikar hon ett budskap som redan visat sig misslyckat. Med andra ord att en ”god” vilja är huvudsaken.

Torsten Sandström

DN publicerar den 26/8 ännu en krönika av Alex Schulman. Tyvärr. Mannen som ser sig som solsystemets främste vill nu ta itu med svenska folkets matkultur. Det rör sig om kräftskivor, något som rubriken meddelar:

”Varför beter sig svenskarna som obildade barbarer vid kräftbordet?”

Med något som liknar storhetsvansinne tar han sig an uppgiften. Megalomaner förstår sällan att ett försök till analys baseras på egna upplevelser och att kritik normalt slår tillbaka på den egna personen. Schulman har alltså varit på kräftskiva och recenserar därför nu det sällskap han vistats i. Det har säkert gått livligt till. Man anar att han inte på plats läxat upp de närvarande. I stället ger han dem nu vad han själv ser som en dolkstöt. I svingen skär han sig själv i armen. Rätt åt honom!

Bara hans projekt visar på brist på självkritik. Hur kan Schulman tro att han vet hur svenska folket beter sig vid kräftbordet? Det är ju hans egen krets av vänner som skildras. Med andra ord den rödvinsvänster som träffas och super till det. Med andra ord mediernas självutnämnda. Och människor som trånar efter ett kändisskap som kan inbringa en försörjning. Betalning som givetvis är fetare än vanliga sven-söners, särskilt om man ser till utbildning och arbetsinsatsernas svårighet.

Kulturvänsterns gladiatorer ser sig själva som samhällets centralfigurer. Man festar hårdare än andra. Och växlar partners oftare. Man festar för samhällets mindre lyckade. Ändå har man mage att som Schulman döma sina medmänniskor och ge dem goda råd.

Om han vågat kritisera någon av mediesveriges bossar hade han vunnit min respekt. Dvs att han försökt sig på äkta samhällskritik för ett annorlunda Sverige. Men hans synkrets begränsas till kräftätande med vänner, personer som han sedan tar hedern av i det dolda (genom att kalla frånvarande svenskar barbarer).

Det är nämligen i vännernas värld han positionerar sig för framgång. Och uppenbarligen lyckas han. DN trycker varje vecka hans samlade glömska. Detta gör att DN stadigt förlorar sin tidigare läsekrets. OK för det! Kanske är det till barbarer man vänder sig?

Jag tror man närmast vill fånga in den ljumma medelklassens kulturella vänster. Alltså personer som ser upp till mediechamanen Schulman och hans likar…

Torsten Sandström

Införandet av ungdomsfängelser 2026 är ett klokt beslut av den nuvarande regeringen. Men sent påkommet. Något som ytterligare visar på hur socialdemokratin länge har förstört nationen.

Sossarna har trott att sk HBV-hem i kommunernas regi räcker bra. Där har sociala och själsliga ungdomsproblem blandats med unga råa kriminella män. Därför har de vanligaste varianterna varit närmast öppna och enkla att fly från (barn med själsliga familjeproblem kan inte låsas in hårt, vilket de kriminella måste). Ena dagen är den unge gangstern på promenad ut från ”hemmet” och andra dagen begår han ett legomord i någon av storstans förort. Allt pga en i grunden osäker förvaring i HBV.

Till den naiva bilden av sossarnas Sverige (även vänsterliberaler måste ställas i skamvrån) hör att att åtskilliga HBV-hem har upphandlats från privata företag. Detta gäller HBV med kommuner som betalare och inte alla som drivs av SIS (Statens institutionsstyrelse). Ett SIS-hem drivs av staten och kan vara mer slutet, men ändå inte så komplicerat att fly från. Företagsdrift kan vara effektiv och prisvärd. Men offentlig upphandling från privata företag sker i vårt land ofta i rena rama hej-och-hå-stilen. Med andra ord dålig koll på ägare, ledning och driftens innehåll. Alltså ut med skattepengar med förhoppning om att allt går bra. Att kriminella i vissa fall – pga undermålig kontroll – drivit HBV tillhör en bild som Sverige måste skämmas för!

Jag menar att problematiken baseras på vänsterns barnsliga tro på att lagstiftning och planering ska lösa sociala problem. Särskilt som en tanke om jämlikhet – och bilden av kriminella som stackars offer – omöjliggjort ett effektivt omhändertagande av kriminella oavsett ålder. Den vänsterliberala eliten äventyrar på så vis medborgarnas trygghet och lockar in nya horder av unga i kriminella kretsar. Detta på grund av att tuffa tag inte ens finns på kartan. Stängsel, galler, lås, förbud mot mobiler är en styggelse för den elit som känner sig kallad att politiskt leda landet. Man hoppas på att psykologer och ”vård” ska fixa problemen.

Att Ardalan Shekarabi, Morgan Johansson och Magdalena Andersson ges möjlighet i svenska medier att angripa den nuvarande regeringens faktabaserade och icke-drömmande linje är ett allvarligt hån. Alltså sossar som i nästen ett decennium – i regeringsställning! – å det grövsta misskött invandrings- och kriminalpolitiken.

Vi ser med andra ord hur svenska journalister och medier bidrar till den svenska nationens oförmåga att hantera samhällsproblem på ett verklighetsnära vis. Detta genom att skriva ned kraven på individens ansvar. Skurkar är skurkar. Och mördare är mördare även om de är unga. Hurvida deras agerande beror på samhället eller inte är ovidkommande. Allt talar för att varje mördare bär ett påtagligt eget ansvar. Han ska inte kallas offer och ges en fribiljett till nya dåd. Mina kritiska tankar går till sossarnas överstepräst vad gäller låt-gå-politik, Jerzy Sarnecki. Hans ansvar som professor i kriminologi är tungt. Hans ord har bidragit till den svenska nationens kris.

En helt annan sak är att förebyggande åtgärder i förnuftig form kan vara bra. Men det är riskfyllt och bör hela tidens omtalas på detta vis. Och absolut inte utesluta effektiv tuffhet då den enskilde begår brott.

Torsten Sandström

på drivits

Det fåniga ordet ”reduktionsplikt” döljer ett medvetet bedrägeri av Sveriges befolkning. Det är nämligen inget samhällsproblem som reduceras! Meningen är att blanda skogsråvaror i flytande form i bilbränslet. Politiker och medier – inte minst de statskontrollerade SR/SVT – upprepar okritiskt politikernas budskap: det gäller att sänka utsläppet av CO2. I en bisats noteras (alltså i förbigående) att sänkningen gäller CO2 från fossila råvaror.

Tanken är med andra ord att de är bättre att släppa ut CO2 från skogsavfall än från olja, kol eller torv. Det må så vara, men CO2 släpps lika fullt ut och den skrämmande uppvärmning – som reformen siktar till att motverka – späs alltså på. Detta har jag inte hört en enda journalist eller politiker påpeka. Kanske hajar de inte miljörörelsens skamgrepp? Så kan det vara, ty inte heller EU:s B-lagspolitiker har förstått detta (åtminstone inte sagt det offentligt). Men jag tror flertalet politiker och journalister inser bluffen men tänker: går det går det.

Men att TIDÖ-partierna nu lanserar en höjning av inblandningen av skogsråvaror i bilbränslet som en klimatreform är rent nonsens. Klimatskräcken grundas ju på CO2, inte på hur olika råvaror ska vägas mot varandra. Det vi ser är alltså fake news i klimatskräckens ledband. Tala åtminstone tydligt om för ett grundlurats svenskt folk vad bisatsen ”CO2 från fossila råvaror” betyder!

Jag menar att svensk politik knappast kan hamna på en lägre nivå. Med tanken på den redan gällande låga basnivån på det politiska samtalet närmar sig denna politiska lösning debattens botten. Genom sänkt energiskatt ska bilägare kompenseras för det dyrare pris man betalar vid bränslepumpen. Tala om politisk trixande av värsta slag! En blandning av skatte- och klimathelvete.

Torsten Sandström

Åsikterna om globalism eller multikultur går tvärt isär. Delar av den svenska högern är negativ medan landets vänsterliberaler hejar på. En så svart-vit diskussion är enligt min mening inte produktiv.

Jag menar det finns uppenbara förtjänster med invandring som leder till delvis ny kultur. I rimlig utsträckning ska människor på flykt undan förtryck beredas skydd. Men prövningen av flyktingstatus måste ske snabbt – rättssäkerheten bör kunna dämpas då det icke rör svenska medborgare – och prövningen måste ske med höga krav på förföljelse för att leda till bifall.

Även andra skäl finns förstås för invandring av skyddsklassade. Uppenbarligen kan de bidra med arbete som är nyttigt och möjligt att beskatta. Inte bara fysiskt arbete utan även intellektuellt. En främmande kultur kan även verka befruktande för den svenska. Vi ser det i litteratur, musik, konst och annan kultur. Vad vore den svenska måltiden idag om influenser utifrån uteblivit?

En meningsfull diskussion om multikultur måste förstås ske med prövning av de uppenbara negativa följdverkningar som riskerar uppkomma. Här finns en diger lista med möjliga skadeverkningar. Den massinvandring som på tjugo år ökat antalet boende i landet med två miljoner tillhör de uppenbara riskerna i och med att meningsfull integration knappast kan erbjudas så många nyinflyttade samtidigt. Att massinvandringen dessutom krävt gigantiska statsbidrag är ett faktum som tungt belastat nationens skattebetalare. Och bidragit till stök i skolorna och skjutningar på gatorna.

I dagarna ser vi även andra skadeverkningar av en nästan hejdlös inflyttning. Personer som av märkliga skäl beviljats status som flyktingar reser till ursprungslandet för nöjen, semester eller andra familjeärenden. Vid resor till oroliga utvandringsländer – eller sådana under krig eller diktatoriskt förtryck – är riskerna stora att krav reses mot svenska staten att än en gång räcka ut en räddande hand. Vi har sett det Gaza och Libanon. Nyss utväxlades en semesterresenär till Teheran mot en massmördare i samma stad. Under de senaste dagarna ser vi även andra risker för det svenska samhället med en multikulturell resekultur. Jag tänker på det fall av apkoppor som importerats från Afrika.

Läsaren inser att min balansräkning har en diger plus- respektive minussida. Då vår nation ska ta ställning krävs det därför tydligt renodlade principer och ett mycket förnuftigt förhållningssätt. Här menar att Sverige definitivt gått vilse. Vänsterliberala politiker, medier och byråkrater förespråkar i grunden öppenhet vilket snedvrider diskussionen. Vackra ord har alltså trängt ut nödvändig realism med botten i fakta. Därför har de principiella verktygen varit diffusa i och med att debatten vilat på visioner om globalism och jämlikhet över gränserna. I viktiga samhällsfrågor kan inte så diffusa känslor tillåtas ta över realistiskt beslutsfattande. Inte undra på att Sverige under två decennier drabbats av närmast ohanterbara problem, som främst syns i det blodiga våld som härjar landet. Ett asylstopp är en rimlig lösning. På sikt bör kvotinvandring komma till bruk, men ständigt med den nationella nyttan som ledstjärna.

Vänsterliberalismen har inte klarat av att sätta gränser och ställa tuffa krav. Förklaringen är enkel: en flummig ideologi som predikas av människor som tror sig veta bäst. Den som vill läsa en uppgörelse med dessa andliga tankat bör studera den amerikanska filosofen Thomas Sowells mästerverk, The Vision of the Anointed (1995). Det är en lättläst och faktaspäckad uppgörelse med en korad vänsterliberal elit. Som svensk känner man sig på hemmaplan. Tyvärr.

Det räcker alltså inte bara med nya lagregler. Det som behövs är nya politiker, medier och byråkrater som är fria från vänsterliberalismens övertygelse om att de vet bäst och är krönta att hantera nationens intressen. Den nya politiken måste grundas på verkligheten, dvs på kalla fakta som prövas för respektive mot – i stil med min analys ovan.

Om Sverige haft en politikerkår med annan ideologi än vänsterliberalismens – alltså människor utrustade med principfasthet och kritisk saklighet – hade nationen varit bättre rustad. Med andra ord välutbildade politiker i stället för partiskolornas legosoldater (yrkespolitiker). Bristen på dessa analytiska och kloka politiker har allvarligt skadat nationen.

Då inget talar för att vänsterliberalismen kommer att stryka flagg talar tyvärr mycket för att ytterligare nationella plågor är vänta.

Torsten Sandström

I DN 21/8 man vi läsa ännu ett reportage som baseras på verkligt svaga fakta och kombineras med lösningar som kan vara synnerligen allvarliga. Det rör sig om råd till personer i kärleksrelationer som haltar av kanske tillfälliga orsaker. Rådgivaren lanseras komiskt nog som expert. Rubriken lyder:

Experten Daniel Rosenlind om när det är dags att göra slut:

”Kan vara en diffus känsla.”

Med en klackspark ska den rådsökande ta fasta på sin diffusa känsla och slå upp relationen. Jag menar att det är oförsvarligt att i allmänna termer resonera om personliga problem och samtidigt leverera lösningar som kan få mycket allvarliga effekter för den person som rådet riktas till.

Oklara och svepande fakta ska inte läggas till grund för rådgivning av något slag. Särskilt inte då det rör råd från en person med schamanutbildning. Mannen ifråga är socionom och psykoterapeut, dvs två utbildningar som verkligen är diffusa då det gäller själslig rådgivning (om någon utbildning över huvud taget är läppar för sådana råd).

Goda råd är dyra sägs det. Även motsatsen gäller. Dåliga råd är billiga för DN att delge sina läsare. Men farliga.

Torsten Sandström

DN Idag erbjuder som vanligt en bedrövlig blandning av nyheter och strunt. Vad som är vilket är svårt att se, ty journalisternas politiska åsikter präglar ständigt reportagens innehåll. Här en rubrik:

”Min adopterade brorson mår dåligt – hur ska jag hjälpa honom?”

En annan i samma anda:

Olga Ravn: ”Som barn trodde jag att jag var en häxa”

Vilken glädje har rubrikerna för läsekretsen? Citaten är ingen slump. DN vill tala om för läsarna att människan håller på att bli galen. Eller med dagens begreppsbildning: psykiskt sjuk.

Ett känt medialt fenomen är att ju oftare en liknande berättelse upprepas desto större genomslagskraft får den. Ungefär som reklamens budskap alltså. Detta vet förstås DN och svenska mediers redaktioner. Men man driver en vänsterliberal linje om att samhället, dvs vänsterns politik, är den enda fräsningen. Det är samhället som gjort folket sjuka – så lyder den officiella dogmatiken – och staten ska i sin tur lyckas med att frälsa människor från ondo. Detta tror den politiska eliten. Då samhället förstås inte lyckas måste än större doser av politik och mediala skräckvisioner till.

Enligt min mening är bevisningen om sambandet mellan orsak och verkan synnerligen skralt. Att samhället är orsaken måste sägas vara mycket oklart. Mer talar för att individen tillåtits börja tänka på ett avvikande och skadligt vis. Förr menade man att få människor var själsligt sjuka (frånsett allvarliga psykoser) och att tendenser till självömkan, strul och fånerier skulle motverkas . Vederbörande skulle förmås att tänka på annat och inrikta sig på vettiga saker som studier eller arbete. Men så är det inte längre. Idag bekräftas avvikande beteenden och de diagnosticeras.

Effekten har blivit den tsunami av diagnoser och mediala rapporter vi ser numera. Ångesten stegras för var dag. Att elitens politiker stämmer in i hysterin är ytterligare ett tecken på förfall. I Ludvig Holbergs 1700-talskomedi ”Jeppe på berget” anklagades Jeppe av omgivningen (hustrun Nille) för superi. Men sensmoralen var att det var Nilles fel och inte samhällets. Ingen frågade varför Jeppe söp, men alla kände till svaret (Nille). Orsak och verkan förklarades genom individernas ansvar.

Så är det förstås även i dagens verklighet. Fånerier av det slag som DN:s rubriker ger uttryck för beror främst på att journalister tror på dem. Därför prövar ingen den gamla metoden att be personerna skärpa sig och försöka tänka på nytt.

Torsten Sandström

Såg häromdagen en debatt om klanernas våld i Sverige och Danmark mellan Ardalan Shekarabi (före detta sosseminister i åtta år) och justitieminister Gunnar Strömmer. Med tanke på sossarnas stora passivitet och katastrofala misslyckanden borde Strömmer hur enkelt som helt ta hem spelet, särskilt med tanke på M-regeringens kursomläggning.

Men så blev det inte riktigt. Strömmer är klok och alltså eftertänksam. Shekarabi är smidig och fräck. Frågan om vad Shekarabis regering gjort under åtta år hamnade nästan helt i bakgrunden. Endast i en bisats fick Strömmer harklande fram att han höll med danskarna om Sveriges politik varit skadlig. Orden passerad antagligen mindre taggade tittare.

Politiker som Shekarabi är farliga. De driver vänsterliberalismens idéer om att endast de egna vet hur politk ska drivas. De ser sig som korade att besluta om nationens öden. Shekarabi saknar den kompetens som behövs för beslutsfattande, dvs kunskaper, öppenhet, faktaanalys och framför allt kritik av olika lösningars möjlighet till framgång. Han är nämligen troende, framför allt på sin egen rörelses primat, inte analytisk.

Strömmer har däremot den kompetens som behövs vad gäller faktakunskaper och analys. Men han saknar tyvärr förmåga till ett tydligt politisk samtal. Det är förstås en personlighetsfråga. Men för politisk framgång måste framfusiga och sluga motståndare kunna tacklas någotsånär effektivt. Den som möter Shekarabi i direktsändning måste kunna ge honom svar på tal, dvs klart säga att han under åtta år orsakat det elände som regeringen nu försöker lösa. Strömmer stånkade och hackade på orden. Han såg ut att vantrivas.

Jag menar att detta är ett allmänt problem inom den politiska borgerligheten. Förvisso är Kristersson en skicklig debattör, men han saknar den spets som behövs i attacken mot fienden (ty sossarna är har allvarligt skadat nationen), Dvs den tuffhet som talar till publiken. Och de stora flertalet ministrar i hans regering är av en ull som påminner om Strömmer, fast ofta med mycket sämre kompetens i sakfrågor. Lång och trogen partitjänst är oftast deras bakgrund.

Problemet gäller den svenska yrkespolitikens utveckling. Ministrar växer fram ur partiskolor, normalt direkt efter skolans slut. Deras mål är att klättra via troget partiarbete. Den kompetens som en universitetsutbildning samt arbete i företag och myndigheter normalt ger saknas med andra ord. Följden blir politiska maskiner av Shekarabis slag (låt vara att just han missbrukar en jur kand examen). Vi möts därför av sluga ordvrängare som hänsynslöst struntar i fakta som politikerna i allmänhet själv åstadkommit eller tigande åsett. Visst är Strömmer seriös och påläst. Men han måste få ur sig sitt budskap och inte minst bräda sin motståndare.

Jag upprepar därför att Sverige måste slopa yrkespolitikens karriärväg. Människor från samhällets vardag – på hög eller låg nivå – ska lockas till politiken och väljas. Därför måste partiernas välde modifieras. Och direktdemokratiska reformer ske i grundlagen i stil med majoritetsval i enmansvalkretsar, direkt bindande folkomröstning inför viktiga lagstiftningsprojekt, krav på rotation för riksdagsledamöter efter X antal år osv. Politisk ska inte vara en syssla för god livsinkomst, utan ett tidsbestämt jobb för nationens bästa (med bra lön under denna ändliga tid).

Jag skriver för ett bättre Sverige. Det är hög tid för reformer.

Torsten Sandström

I Sydsvenskan den 18/8 gör Anna Lundvik sig till tolk för kulturens jobbare. Saken rör höga biljettpriser på SJ. Rubrikerna lyder:

Det kostar 2 000 kr enkel resa för att hälsa på farmor – är det rimligt?

Även barn till fattiga kulturarbetare måste få träffa släkten

Det är intressant att se hur en kulturarbetare förmår vränga sitt budskap politiskt. Okej att SJ kan ta högt betalt om man åker på högtrafikerade tider. Men vi ser framför allt hur olika tjuvknep används i mediernas rubriker för att få läsarna att känna medkänsla och läsa vidare om en persons högst privata problem.

Först blir farmor verktyget för eländet inom familjen. Men kulturarbetaren ifråga – kanske stackars Lundvik själv – har väl med öppna ögon valt sitt yrke, sin partner och sin bostadsort? Är det inte dessa faktorer – dåliga val – som är roten till det onda? Beklaga i så fall egna tokiga lösningar. Skyll inte på SJ och utnyttja inte farmor och barnet för att ursäkta ett eget livsval som förefaller mindre ekonomiskt framgångsrikt.

Jag kunde fortsätta rörande kulturarbetarens egna val, exv avseende rökning, semester, bil, skönhetsvård, matvanor, drycker, kostnader för boende osv. Här kan finnas stora möjligheter till besparingar (eller klander av andra enligt Lundviks sätt att argumentera). Men jag saknar förstås fakta. Jag tror dock inte att dessa fakta skulle imponera i den sorgeberättelse som Anna Lundvik i vanlig vänsterstil presenterar. Allt är samhällets eller andras fel. Inget eget ansvar med andra ord- nej, nej.

Det vi ser är den rådande vänsterliberala visionen av jämlikhet in absurdum. Inte den gnutta av personligt ansvar för det egna valet av liv. Kravlösheten avseende den egna personen är noll och inget. Denna moral presentar svenska massmedia dagligen. Inte undra på att många svenskar säger sig drabbade av psykisk ohälsa.

Detta är en allvarlig förändring jämfört med omkring 50 år sedan. Då tyglades dessa navelskådande tirader, inte sällan av hyggliga föräldrar som ställde krav om att ta det lugnt och försöka finna egna lösningar (obs, jag talar inte allvarliga psykiska sjukdomar). Men inte längre. Från medierna formligen väller det ut självömkningar och klagomål på andra. Bonniers medier – bla DN och Sydsvenskan är värst – men SvD mfl hänger på olycksprofeternas klagomål på andra (som man förvridet tror sker i skepnad av en fjärde statsmakt). På så vis håller mediesamhället i rask takt på att bli ett slask- och snasksamhälle. Dagstidningarna närmast sig kvällspressens strunt. För detta betalar staten i realiteten presstöd på drygt 800 miljoner per år.

Torsten Sandström

Mackmyra AB har försatts i konkurs. Alltför dyr produktion av dryck, som förmodligen produceras bättre och billigare i UK. Ett djupt skuldsatt företag går nu under. 30 anställda och många aktieägare har dragit en nitlott.

Intressant är att bolaget till hugade spekulanter sålt sk fat på 30 l whiskey, drycker (eller mängder) som lämnats kvar i stora tunnor på bolagets lager – förutsatt att de öht lagrats på riktigt och inte bara hamnat i den löpande produktionen (bolaget kan ha lagrat på låtsas). Om jag förstår saken rätt så ligger denna whiskey i större tunnor på lagret och ska hämtas ut flaskvis av köparna. Men då varje sådant fat inte avskiljts från andra köpares whisky tycks enskild köpare för ett par tiotusen kronor per fat ha köpt grisen (”faten”) i säcken. I konkursen verkar det därför som faten – dvs de stora mängder som inte redan hunnit buteljeras – tillfaller konkursborgenärerna, om de nu är värda något i fordringsägarnas händer (är vidareförsäljning öht möjlig?). Möjligtvis kan avskiljning av såld whiskey ske för köparkollektivet, i stora tankar, men det får domstol utreda. Alltså har Mackmyra skapat ett juridisk problem för köparna, som det förefaller.

Upplägget visar på kreativ bokföring visavi köparna, som nu alltså riskerar att bli grundlurade om de inte redan förstås hunnit få sin whiskey tappad på flaska. Jag blir knappast imponerad av företagsägarna och ledningens framfart. Det är inte svårt att göra affärer på andras bekostnad. Min bror köpte för många år sedan en kvadratmeter mark på ett berömt destilleri i Scotland, mot ett vackert pappersbevis, men alla visste ju att det bara var på låtsas. Och priset var lågt.

Min sensmoral är att svenskar ska satsa på det man har kompetens för att producera och sälja. Whiskey och vin produceras med avsevärt större yrkesskicklighet och tradition i övriga Europa. Jag har en gång smakat ett vitt vin som producerats på Gotland och sålts via Systembolaget. Flera hundra kronor per flaska! Men det smakade sämre än dåligt dunkvin… Jag var lyckligtvis inte själv köparen.

Torsten Sandström

Det svenska folket tillhör bland de mest plundrade avseende tiggerier. Människor får förstås skylla sig själva. Inte bara staten skickar stora gåvor utomlands via exv SIDA och FN. Dessutom betalar många enskilda – frivilligt – sammanlagt jättestora belopp till rader av välgörenhetsorganisationer med högstämda men diffusa mål. På så vi sysselsätts flera tusen svenskar för att administrera de pengar som ett vilselett folk troget betalar månad efter månad. Förr ett tionde till kyrkan, nu till staten och privata organisationer.

Liksom Frälsningsarmén – som fakttiskt gör nytta – måste välgörenhetsindustrin ”hålla grytan kokande.” Stora och dyra annonser eller postutskick är vanliga lösningar. Men även lansering av nyheter som kan förefalla alarmerande.

I dagarna är det säsongsstart för det senare. Efter semestern – och inför skolstarten – måste industrin fylla på sin bankkonton. Då är skräckrapporter en perfekt lösning. Alltså lanserar FRIEND:s en enkätundersökning som visar att nästan 50% av alla barna utsatts för mobbing. En trygghetskollaps påstår tiggarföretaget. Och BRIS svarar med en anonym undersökning som sägs visa att 10000 barn under sommarlovet kontaktat organisationen. Psykisk ohälsa är den vanligaste anledning till ett samtal med BRIS, hävdar tiggarföretaget. Organisationen påstår att det är en ökning med 28 procent jämfört med sommaren 2023.

Om resultaten stämmer vet ingen. Inte ens de som kryssat i ett enkätformulär eller samtalat med tiggarföretagen. Att det finns grund för uppenbara faktabrister är klart. Nästan alla barn eller vuxna skyller ju sina tillfälliga problem på andra, trots att orsaken är diffus, självförvållad eller närmast påhittad. Det är mänskligt. Och denna svaghet utnyttjar tiggare utanför ICA eller på det fina och dyra kontoret med många anställda.

Så fungera välgörenhetsindustrin. Man föder en bred krets byråkrater som sysselsätts med tiggeri och annat onyttigt. Men det marknadsförs som största idealism. Ofta krokodiltårar påstår jag.

Men går det så går det. Och det funkar uppenbarligen.

Torste Sandström

Så här står det högst upp på dagens ledarsida i SvD:

Public service måste bli mer partiskt

Peter Wennblads text måste ha fått fel rubrik. Den mycket korta texten rapporterar om SOM-institutets föga överraskande mätningsresultat att vänstersympatisörer har högre förtroende för SR/SVT än högerns folk.

En vänstersympatisör som inte hajat vad saken rör har satt en rubrik som saknar bokstaven o i opartisk. Ledarsidan får sig med andra ord en känga genom rubriken. Pinsamt! Ridå!

Torsten Sandström

Har du irriterats över hur ofta du ställs inför frågeformulär från företag som ber dig om din åsikt rörande deras varor/tjänster? Säkert har du det. Det är jobbigt med alla dessa propåer. Men det intressanta är faktiskt vilka företag som aldrig ställer dig inför frågan.

I synnerhet medieföretag frågar dig inte. Som prenumerant på SvD eller DN kunde man ibland förvänta sig en enkät med frågor man vad man tycker. Men jag kan inte minnas att det någonsin skett under mitt långa liv. Varför?

Jag är säker på svaret. Flertalet läsare av SvD eller DN är inte nöjda, men prenumererar enbart av gammal vana och bristen på kända alternativ. Man vill ha något att läsa till morgonkaffet. Företagen för dagstidningar är medvetna om läsarnas missnöje. Och vill inte ytterligare fresta på publikens tålamod genom frågor.

För övrigt vet massmedierna vad allmänheten efterfrågar. Man ser ju intresset för sin rapportering minska i antalet prenumerationer samt i annonsförsäljningen. Detta är bakgrunden till mediernas satsning på ett alltmer flummigt innehåll, dvs simpla politiska åsikter, identitetsfrågor, nöjen och sport.

Denna utveckling diskuteras förstås inte heller av pressen själv. Den vill man smyga på de nuvarande läsarna så länge det går. Flykten från media till internet är alltså enkel att förstå. Därför har staten satsat på höjda statsbidrag till dagstidningarna. Förlorare är alltså ständigt du och jag. Först genom mediestrunt och sedan via skatter. Om detta är medierna knäpptysta.

Torsten Sandström

Efter sommarens brittiska val debatteras nu i brittiska medier bristen på proportionalitet mellan antalet väljare och mängden mandat på nationell basis. Labours framgång var inte så stor sett till hela nationens väljarkår, men utfallet i valkretsarna blev ändå överväldigande tydligt. Okej, det är i och för sig ett problem. På nationell nivå – mätt i det totala antalet väljare – riskerar alltså en obalans att uppstå. Ändå menar jag att mycket talar för majoritetsval i enmansvalkretsar.

För svensk del finns det goda skäl för direktdemokratiska verktyg av detta och liknande slag. De ger väljarna bättre möjlighet att mäta olika politiska idéer mot varandra och framför allt att granska och kontrollera de personer som man vill se valda som folkets representanter. Om bara en handfull kandidater i en valkrets kan bli korad uppstår raka rör mellan väljare och politiker. Det är förstås ingen garanti för att slutresultatet blir bra, men det är ju som bekant inte heller lösningen att räkna antalet röster proportionellt i en valrörelse. Utfallet i ett stort antal valkretsar blir en tillräckligt effektiv mätare på folkets vilja. Maktskiften underlättas, något som i sig kan vara ett demokratiskt mål jämfört med politisk betong. Dessutom uppstår en tydligt linje av ansvar för en vald ledamot gentemot sin väljarkår. Inte minst inför kommande valrörelse då omval riskerar att utebli.

För svensk del har frågan om proportionella val respektive majoritetsval i enmansvalkretsar varit omstridd. Hjalmar Branting och Karl Staaff – alltså socialdemokrater och gamla tidens goda liberaler – var för den brittiska modellen. Men högerns Arvid Lindman vågade inte riskera sitt partis hittillsvarande maktställning och genomdrev därför 1907 en lösning med i grunden proportionella val. I historiens ljus måste detta betraktas som ett dåligt beslut. Val av viss person kom nämligen alltmer att förlora i betydelse och partiernas kollektiva valmaskinerier gavs större makt. Förlorarna blev enligt min mening folket, dvs väljarna.

Idag diskuteras tyvärr sällan denna viktiga fråga. Det är egentligen ganska märkligt, ty medborgare och politiker som är intresserade av en väl fungerande demokrati borde vrida och vända på de pusselbitar som finns för att öka väljarnas inflytande. Svenska politikers ointresse eller tystnad måste därför tolkas som att man är nöjd med att testas i huvudsakligen proportionella valrörelser. Man vill helt enkelt slippa personliga val och i stället föra vidare makten till partiernas kanslier. I grunden rör det sig om att skapa en byråkratisk trygghet för yrkespolitikerns position, något som helt står i motsats till tanken om demokrati, där rörlighet beroende på folkets intressen måste främjas.

Jag påstår därför att demokratin inte ges den omsorg eller vård som behövs i vårt land och flera andra västerländska demokratier. Att åtskilliga människor insett detta och kritiserar politikerna är naturligt. Vi ser detta i många länder avsevärt tydligare än i vårt land. Inte sällan rör det sig om vilsna eller inte alltid så genomtänkta rörelser eller protester. Sådana organisationer har på senare år vuxit fram i exv Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien. Under sommaren har rena upplopp inträffat även i den stabila demokratins hemland, Storbrittanien. En förenande orsak är en – framför allt muslimsk- invandring som flera av Europas stater haft mycket svårt att hantera. Faktum är emellertid att antalet terrorister och våldsverkare är relativt få procentuellt sett (kanske omkring 3%). Men den sammanlagt stora mängden nyanlända skapar likväl betydande europeisk bad will för den muslimska bakgrundskulturen. Det är således inte överraskande att protesterna drabbar den liberala europeiska demokratin som inte klarar av problematiken.

Roten till konflikten rör på så vis politikernas funktion i samhället. Protesterna artikulerar enligt min åsikt ett påtagligt demokratiskt underskott. Ledande politiker har alltför länge valt att inte lyssna på gräsrötterna, utan stämplat deras kamp som utslag av ondsint högerpopulism. I stället för att fråga vad de som makthavande politiker gjort fel – och vad som bör rättas till – brukas okvädingsord mot upprörda protesterande. De kallas högerpopulister och fascister som spelar Ryssland och Kina i händerna. Som sagt består de folkliga protesterna ofta av enkla slagord med splittrad träffbild. Inte sällan är det fråga om skeenden inom delvist löst sammansatta nätverk med basen i djupt folkliga känslor med nationell inriktning. Man önskar skydda det egna landet och dess kultur. Med tanke på omfattningen av det svenska klanvåldet är det egentligen märkligt att missnöjet inte artikulerats mer tydligt än som hittills skett i vårt land.

Den gamla goda liberala demokratin har sedan decennier, enligt min och andra samhällskritikers mening, självförvållat hamnat i en rävsax. I stället för att i detalj analysera vad som faktisk sker, vilka konkreta samhällshot som finns samt vilka enskilda lösningar gräsrötterna framför har beslut fattats på bas av flummiga politiska visioner om globalism, flyktingars rätt och jämlikhet. Enligt min uppfattning rör det sig om systemfel, ty även om dessa ideal är vackra så är de ytterst trubbiga verktyg, som uppenbart skapar problem på nationell nivå. Typexemplet är den duckande sociala vårdsyn som behärskat svensk kriminalpolitik, trots framväxten av grovt klanvåld i svenska förorter, under en stor del av åtta års socialdemokratiskt styre. Liknande faktaresistenta och idealistiska metoder har använts vid hanteringen av andra politikområden i vårt land, såsom exv inom utbildning, energi och bostadsbyggande. Lösningar baserade på klara fakta har ersatts av politiska drömmar av olika slag, där framför allt tanken om jämlikhet utnyttjats in absurdum. Visioner om allas rätt till kunskaper, gröna lösningar och snabbt uppförande av billiga hyresbostäder har följaktligen grusats. Med öppna sinnen för verkligheten och det faktiskt gångbara hade år av misslyckanden kunnat begränsas. På så vis hade tydliga krav och nya differentierade skolformer kunnat bygga kunskaper, befintliga kärnkraftverk i drift skulle ha räddats och en fungerande hyresmarknad bort sättas på benen tillsammans med ett slopat svenskt planhelvete.

Jag menar givetvis inte att majoritetsval i enmansvalkretsar löser nutidens alla demokratiska problem. Det demokratiska underskottet är bredare och mer komplext. I grunden rör det sig om ett behov av en mer fakta- eller verklighetsbaserad politisk problemlösning på åtskilliga samhällsområden. Alltså mindre av politik, pedagogik, sociologi, psykologi och kriminologi samt mera hårda fakta från statistik, ekonomi, fysik, medicin och pregnant juridik.

Även i en komplex verklighet räcker kritisk öppenhet och förnuft Iångt. I stället för orealistiska drömmar måste politiska beslut fattas inte bara i enlighet med klara folkliga krav, utan också med ingående prövning av om aktuella samhällsmål faktiskt uppnås. Idag tar idealen över och resultaten – verkligheten – slår fel. Trots att politikerna känner till rådande krav inom breda folklager så struntar man i dem, ifall de kolliderar med partiernas politiska drömmar. Inte undra på att människor klandrar yrkespolitikerna!

Torsten Sandström

Som kund i Handelsbanken rörande min blogg med blygsamma inkomster per år – bara en handfull tusenlappar 2022 – höjer jag på ögonbrynen över att SHB nu startar en ekonomisajt. I år har i avgifter som SHB tagit ut belöpt på min sajt överstigit det jag tjänat i swish på bloggen! Därför har jag lagt om betalningen för att slippa bankens långa fingrar.

Enligt min åsikt ska banken vårda sina kunder och inte leka bläckfisk eller tevehus. Sådan service innebär förmånliga priser på tjänster och inte jippon med cirkusartister. Dessutom har exv Dagens Industri och Avanza redan service av det slag SHB planerar, men på en avsevärt högre nivå än vad SHB berättar om. SHB anställer nu några kvinnliga mediekändisar med begränsad ekonomisk kompetens och hoppas att det ska locka tittare. Varför ska den som vet något litet om pengar lyssna på Anna Hedenmo och Catrine Kielos Marcal? Dessa två personer med vänsterkorrekta åsikter är rekryterade för att lägga ut texten i PK-riktning. Båda två kommer från dagsmedier som delvis är i kris, varför SHB antagligen inte behöver betala särskilt bra.

Jag vill bara påminna om att Kielos Marcal i DN häromdagen skrivit att EU:s beslut om plastkorkar (som inte lämnar förpackningen vid öppningen) kan vara en större innovation än AI. Det räcker enligt min åsikt för att platsa på en barnteve-redaktion.

Jag vrider mig som en mask. Som kund hos Avanza är jag nöjd med den professionalitet som Avanza erbjuder. Här finns bredd, erfarenhet och djup. På SHB:s nya sajt blir de Bolibompa. Jag tycker synd om de få som ska söka efter hjälp via eländet.

Mitt förtroende för SHB ökar med andra ord inte. Banker med begränsad konkurrens behöver inte tänka på kundvård. Den som orkar får inrikta sig på att byta bank – ifall bättre sådan finns.

Torsten Sandström

Jag måste erkänna att jag inte visste att EU hade en jätteorganisation för forskning, European Research Council. ERC skryter på sin hemsida om sina många och påstått stora resultat. Budgeten är på omkring 16 miljarder (2021-2027). Typiskt nog talar man inte om hur många byråkrater som anställs. ERC förefaller tyvärr vara ännu en lydig EU-hund. Det blir inte mycket ”pang för pengarna” för att travestera filosofen Ebba Busch. Husbondens röst styr EU:s forskning.

Man kan utgå från att forskningsprojekten tar sikte på frågor som främjar unionens intressen. Att kritiska studier mot federalism eller överstatlighet inte har hög prioritet kan man därför utgå från.

Enligt min mening är det synnerligen tveksamt om så stora belopp – som bland annat betalas av Sverige i egenskap av nettofinansiär av EU – faktiskt ska centraliseras till en politisk och byråkratisk hydra som EU. Om vi ser till EU:s historiska utveckling så är en nedåtgående ekonomisk konkurrenskraft påtaglig trots existensen av ERC. USA och Kina drar rejält ifrån. Enligt min och andra kritikers åsikter är EU en stagnerad byråkratisk jätte. Uppenbarligen får den inga livgivande impulser från ERC, vilket knappast är att vänta.

Som mångårig kritiker av det överstatliga EU-projektet anser jag att forskningspengar till EU knappast kan anses som produktiva för fri och oberoende kunskap. Varför ska forskning styras från Bryssel då den meds större frihet bör kunna spridas ut på medlemsnationernas stora stora etablerande universitetsinstitutioner. Det är där fria tankar dagligen odlas. I dessa växthus behövs mer gödande pengar. Utvecklingen pekar tyvärr på att de senare i sin tur alltmer förvandlats till lydiga hundar under ERC.

Sådan herre sådan hund brukar man säga. Den byråkratiska giganten EU göder sitt ERC. Och i sin tur leds ERC inte av forskarsamhällets vassaste knivar utan av de mest administrativt intresserade. Låt i stället hundratals fria forskningsinstitutioner runtom i Europa själva välja projekt under rimlig kontroll av resultaten med åtföljande belöningar respektive sanktioner.

På så vis kan ERC bantas bort och EU för en gångs skull begränsa sin verksamhet på ett verkligt nyttigt vis. Själva tanken hägrar. Men oroar förstås alla EU-kramare som kör på i gamla hjulspår.

Torsten Sandström

Jag har länge skrivit om hur medierna förflackas. Dvs hur en oberoende och saklig journalistik kommit allt mer att ersättas av åsikter. Dessutom en infernalisk journalistik med inriktning på individens känslor och upplevelser. DN går här i bräschen och låter en rad journalister vrida den före detta fjärde statsmakten i egotrippandets riktning. Det sker fullt medvetet. Förmodligen anser ledningen att det är lönsamt för mediebolaget.

I dagens tidning vill jag bara peka på två vulgära exempel. Det ena är den olycksalige Hanna Hellqvist, som lägger ut texten om sina misslyckade försök att bli med barn. Hon utbrister:

Inget vill växa i min kropp – men kolla mina rabatter

Det andra exemplet är Patrik Lundberg, som fullständigt lämnar saklighetens centrala spår för att utbrista:

Ska min dotter ärva mitt trauma?

Jag är inte det minsta intresserade av de två personernas privata liv. Deras ångest av olika slag är sak mellan dem och deras läkare (om det inte räcker med en stram tillrättavisning eller ryggdunk). Andra människor borde enligt min åsikt vara lika kallsinniga rörande deras texter. De två journalisternas utsagor pekar på att de sysslar med högst privata upplevelser och inte fenomen för nyhetsbevakande massmedier.

Uppenbarligen vill DN försöka kränga deras trista liv för att behålla ett antal läsare av tidningen. Intima ord blir säljare i skvallerpress och sensationsjournalistik. Det intressanta är hur DN väljer att smutsa ned sitt stolta förflutna som en marknadsliberal betraktare och kritiker av Sverige. I stället presenterar tidningen en bild som kan få ”Hänt i veckan” att framstå som kulturellt högstående medium.

Om August Strindberg levt hade han skrivit en text som tagit heder och ära från DN. Tyvärr har tidningen inte längre någon heder kvar att förlora.

Torsten Sandström

I DN den 12/8 breder som vanligt Alex Schulman ut sig. Dagens rubrik säger vad det rör sig om:

Det borde ses som en tragedi att färre människor invandrar till Sverige

Han liksom stora delar av det vänsterliberala etablissemanget pläderar alltså för en öppen invandring. Han tycks inte ha sett hur klanernas våld härjar i Sverige. Inte heller att tjugo år av misslyckad invandring – eller snarare ofattbar inflyttning då det rör sig om en miljon under tio år – skapat utanförskap och bidragsberoende. Han ser bara en dröm om multikultur i sämsta hippiestil. Så funkar vänsterliberalismen. Politiska drömmar och en överdriven frihetsideologi leder till samhällsproblem.

Dagdrömmarna skapar med andra ord faktaresistens. De leder därför till enorma samhällsproblem. Min ungdoms liberaler stod stadigt i nationens intressen och vårdandet av den svenska ekonomin och skolan. Den nutida vänsterliberalismen är ett bönemöte av förvirrade idéer för praktisk handling.

Eliten, dvs det politiska och kulturella skikt som Schulman tillhör, har råd och orkar att klara det multietniska samhället och att leva i drömmarnas värld. Men det svenska folk som drabbas av döden i förorterna skrattar inte. Man oroas av stök i skolor och hård konkurrens om bostäder och jobb. Därför protesteras det just nu i Storbritannien.

Under tiden lever Schulman i sin egen värld. Och DN hjälper honom att fördriva tiden. Tankklösa vänsterliberaler har förstört det svenska samhället. Dagens moderater vacklar tillsammans med bönernas KD. Det är dystert.

Torsten Sandström

Svenska regeringens stängning av ambassaden i Beirut/Libanon kommenteras i SvD så här:

Eliasson: ”Kaptenen stannar på skeppet”

Det gäller Jan Eliasson. Tanken är att en svensk ambassadör ska representera Sverige in i det sista – ända till slutet då skutan sjunker. Hans ord är talande på ett vis han själv inte inser. Eliasson målar ett självporträtt. Han ser sig som en hjälte – en kapten i sossarnas och FN:s tjänst. I själva verken har han spelat en tämligen medioker och även ynklig roll. Inte stod han som vice FN-chef upp för sin svenska kollega som råkat onåd för att att ha avslöjat FN-anställdas sexhandel. Vi har även sett en överförtjust Eliasson krama Irans utrikesminister – ett av ”diktaturens kreatur”.

Han vill hålla ambassaden i Libanon öppen för att ge libaneser, som flytt till Sverige men återvänt till Beirut på semester, ännu en chans att flyga norrut på Sveriges bekostnad. Det säger allt om sossarnas syn på hur människor ska fostras. Inga krav, utan bara rättigheter, rättigheter och åter rättigheter. Han vill ständigt inkassera pluspoäng från sina proselyter. Det är bedrövligt.

Don Quijote Eliasson är en sorglig skepnad. Men förstås uppburen av vänsterns medlöpare. Hans framfart visar vilken ull vänsterliberaler har…

Torsten Sandström

Statstelevisionens nyhetsprogram är enligt min åsikt rena skandalen. Under sommartid blir det mer synligt än vanligt. Två kanaler med nästan samma nyhetsrapportering. Då den heliga svenska sommarsemestern härjar jobbar få av de fast anställda. I stället fylls kanalerna med fåniga reportage från de femtio lokala redaktionerna, på vilka också semester råder. Dessutom enrolleras unga och pensionerade volontärer, vikarier, med förfärliga resultat. Det är en dyster bild av en svensk statsteve som påstår sig vara public service.

Om nationen över huvud taget ska ha en tvångsfinansierad teve så måste den vara av hög kvalitet och visa stor professionalitet. Det är just proffsigheten som saknas. Dessutom den eviga vinklingen – eller med andra ord propagandan – om vänsterns agenda och klimatskräckens FN-styrda politik. De bästa flera SVT-journalister kan prestera tycks faktiskt vara att ta semester.

Särskilt de 50 (femtio!) lokala redaktionerna är rena skandalen. Jag gissar att de i snitt har minst fem anställda. Vi talar alltså om belopp omkring en miljard. I runda tal 250 anställda skapar såvitt jag kan bedöma – av redaktionen i Stockholm som bör vara störst – mest skräp. Korta snuttar som ofta redan presenterats genom centralredaktionerna. Värst är kanske den låga journalistiska nivån – rena barnprogrammen. Intryck skapas av PRAO-verksamhet.

Detta sker alltså samtidigt som Rapport och Aktuellt alltmer framstår som Husbondens röst och presenterar rena futiliteter. Man ska i och för sig vara försiktig med orden. Men att tala om katastrof är faktiskt befogat. Transporter och sjukvård fungerar hjälpligt även under sommaren. Men de tevejournalister som ofta slår sig för bröstet framstår som en lekstuga. Man kan inte tvinga medborgare att betala för strunt!

Torsten Sandström

Utan att vara en vän av det demokratiska partiets ledning så har jag i bloggar uttalat rädsla för Trumps brist på bland annat demokratiskt sinnelag. Idag läser jag i Dagens industri att Trump flaggar för att han vill begränsa Federal Reserve´s självständighet, dvs det organ som är förebilden för den svenska Riksbanken. Trump säger att han vill ha ett ord med i laget över FD:s penningpolitik, framför allt räntenivån. Det är ett argument i en utdragen kritik av Jerome Powell, FD:s chef. Som affärsman vill Trump förstås ständigt ha låga räntor!

Det finns en poäng i att en demokratisk stat har institutioner som inte direkt är politiskt styrda via val på partier. Det i särklass bästa exemplet på behovet av maktdelning är domstolsväsendet. Land ska styras med lag och inte genom politiska slagord. Det betyder även att regering och riksdag inte måste gå i samma takt. Spänningen mellan statsmakterna – och en öppen diskussion – anses bidra till ett frihetligt beslutsfattande där olika slags kompetens ges spelrum. Enklast är kanske att jämföra med stater som Sovjetunionen, Kina och Venezuela där förvisso olika statsorgan finns, men där de saknar självständighet De kontrolleras av maktpartiet.

Detta borde förstås en kandidat i presidentvalet i USA inse. Jag tror visserligen att Trump har hört talas om teorin bakom maktdelning. Men det läskiga är att han ser sig själv som stående utanför lagen. Hans syn på sin egen förmåga är gränslös. Han ser sig som en frälsare. Enligt min mening måste personer med sådana personlighetsdrag hållas borta från politiken. Tyvärr finns det tecken på att de dras dit för frälsa nationen.

En president kan förstås – liksom premiärministrar i demokratiska stater – genom sin politik och sina kloka ord försöka påverka övriga statsmakter. För detta räcker det med förnuft och kompetens. Men Trump vill ha något mer. Han ser sig själv som något större än andra.

Trump är således på väg att bryta mot en av demokratins grundprinciper. I egna ögon är hans förmåga obegränsad. Detta är som sagt något mycket farligt. Det räcker med att nämna Stalin, Mussolini, Hitler och Mao. Alla dessa hade en krets dyrkande anhängare som gav diktaturen spelrum.

Torsten Sandström

Utgången av valet till EU:s sk parlament väcker tankar. Om man lyssnar på argumenten inför valet så låter det ungefär som ett val till riksdagen. Sossarna pratar om att väljare ska göra något stort. KD lanserar två ord: gränser och frihet. Moderaterna talar om ett fritt Europa. Kommunisterna, förlåt V, om att man ska rösta på V om man är trött på högerpolitik. Osv.

Märk att det genomgående rör sig om floskler eller helgarderingar. Vad menar man med frihet? Och med gränser. Allt är rena flummet eller snurren. Vilken väg ska Sverige förespråka inom EU? Ska federalismen fortsatt öka? Inga raka besked som vanligt. Då är det ärligare att som SD säga sig vilja bygga murar (mot invandring uppenbart). Jag skulle tro – en gissning – att murar är det som många svenskar gärna vill se.

Om de stora frågorna som federalism, utvidgning av EU, försvarssamarbete inom EU, nya skatter till EU, konkurrenskraften gentemot USA, regleringshelvetet inom EU osv är det tyst. De politiker som styrt EU har manövrerat in organisationen till en toppstyrd betonglump för världsdelen. Få länder i Europa går bra ekonomiskt. Och för Sverige väntas hårda tider då EU ska bestämma över skog, land och vatten och låta Sverige agera kolsänka. Äganderätten över skogsmarken hänger uppenbarligen på gärdsgården, oavsett förnekanden från EU! Allt viktigt och besvärligt för framtiden tycks partierna nu vilja sopa under mattan. En röst på 21 svenska ledamöter påminner om ett skott i mörkret. Och tyvärr tycks partierna vilja ha det så.

För mig är EU:s reformering en nyckelfråga. Det svenska näringslivet vill slopa regleringsvansinnet, som stegvis minskar företagens konkurrenskraft och gör européerna fattigare relativt sett. Det affärslivet pekar på är en annorlunda europeisk gemenskap. Inte den centrala och helvetiska lagstiftningsmaskin och byråkrati vi ser idag. Utan ett friare Europa, med handel, handel och åter handel som uppgift. Låt staterna maximalt bestämma ALLT annat än handel och konkurrens själva. Det är federalismen som utgör det onda, enligt min mening. Den är motorn för reglering, byråkrati, sjunkande frihet, ekonomisk stagnation och nationellt slaveri under Bryssel.

Nästan inga kandidater har drivit mina frågor. Huvudkandidaterna godtar det nuvarande eländet och har i vart fall inga tydliga reformkrav som i grunden förändrar eländet. Detta styrker min kritik av de politiska partierna som garant för den svenska politiska klassen. En samling B-lagspolitiker har åkt landet runt och propagerat för närmast ingenting. De har kämpat för sin försörjning de kommande åren. En samling naiva smilfinkar som varken vill eller kan sjunga ut om hur EU:s framtid ska se ut. Passiviteten talar för att det mesta blir som förr, frånsett de drastiska förändringar som en växande högerpopulism genom EU-valet resulterat i. Och medierna har gett B-laget sitt enfaldiga stöd. SVT har krupit ur skinnet för att presentera till synes huvudlösa kandidater som ”viktiga” huvudkandidater. På så har en röst på B-laget tyvärr – än en gång -blivit en röst för status quo.

Enbart Medborgerlig samling har vågat stå upp för ett antal drastiska, men förnuftiga, reformer av EU där en renodlad handelsorganisation står i centrum. Det är precis vad som behövs. Någon invänder kanske: men MED har ju inte vunnit en plats i parlamentet. Mitt svar är: de vill se en klok realpolitik. Det som krävs inom unionen är förnyelse – och inte bara småkrafs – utan ett ersättande av federalismen med en renodlad europeisk handelsorganisation, i stil med EEC. Den förskräckliga samling nollor som stått i kö för livräntor – och nu blivit EU-parlamentariker – kommer inte att reformera organisationen!

Torsten Sandström

Trumps val av JD Vance som vicepresident är som jag ser det en stor politisk nyhet. James David Vance (född 1984 i rostbältets Ohio) är en amerikansk jurist, riskkapitalist, författare (till en bestseller om den ekonomiska och sociala krisen i Appalcherna, ”Hillbilly elegy”) och senator. Han har från mycket påvra förhållanden gjort miltärtjänst, studerat vid Yale och alltså skrivit en bok om utanförskapet i sin vidsträckta hembygd. Dessutom har han gjort politisk karriär. Valet av Vance ger på så vis en fördjupad bild av vad trumpismens står för. Trump är själv sannerligen ingen samhällsfilosof, utan en man som talar i korta och inte sällan i osammanhängande meningar. Vance presenterar däremot en något tydligare politisk samhällsvy.

Som jag ser det presenterar trumpismen utåt en politik som väljer individen framför staten, nationen (USA) framför det globala (världen) samt en auktoritär populistisk politisk livssyn framför en nyanserat öppen. Intressant är att Vance´s uttryckliga val av politiskt föredöme (enligt The Economist) är Charles de Gaulle – en person med lika stort ego och maktbegär som Trump. Trumpismen bildar dock grund för antielitära visioner, där politiker anklagas för att inte företräda folkets intressen, utan i stället sina egna och storföretagsamhetens. Såvitt jag förstår är detta politiska val invändningsfritt från demokratisk synpunkt. Men det är i sak inte oproblematisk.

Individens val spelar en viktig roll i vicepresidentkandidatens Vance´s bok. I den framförs en klagosång över Appalachernas Hillbilly´s, dvs de många svag utbildade som slagits ut genom industrins eller teknikens omvandling. Vance och hans familj har alltså sina rötter i denna samhällskris och i statens oförmåga att tackla den på i huvudsak annat vis än genom socialbidrag till personer i utanförskap. Tillspetsat påminner faktiskt denna misslyckade politik om det som inträffat efter de två senaste decennierna av massinvandring till Sverige!

Den givna följden är att många människor i USA slagits ut från arbetsmarknaden och hamnat i såväl bidrags- och drogberoende som kriminalitet. Alltså en bidragspolitik som inte aktiverar, utan snarare passiviserar mängder av människor. En politik som ofta lämnar individen i sticket, i stället för att med ”piska och morot” försöka förändra dennes tillvaro. Resultatet blir ett slags moraliskt förfall som eliten i sin naiva välmening framkallat. På så vis kan trumpismen á la Vance ses som en rörelse för revolt. Vance uttrycker förvisso denna ”revolutionära” stämning mer diskret och välartikulerat än Trump själv. Den senare, med sin bakgrund i storfinansen, framstår mest som en ilsken hund som hamnat på fel plats (då han uppmanar till stormning av Capitolium).

Den extrema individualismen hos trumpismen blir samtidigt problematisk. Staten har – vad man än tycker – en viktig roll i det moderna samhället. Staten bör dock hållas i strama tyglar vilket är trumpismens idé. Genom tullar kan nationen skyddas, med resultat att sådana ofta leder till tullkrig och minskad export. Staten ska enligt trumpismen värna nationen och individernas jobb, som hotas av invandring och industriella strukturförändringar. Klart är att nationell förnyelse och tillväxt samtidigt hotas.

Vidare är frågan hur man ska förklara att olycksbarnet Vance – med sin knarkande morsa i ett krisande samhälle – klarat sig så bra? Är verkligen både Vance som Trump sin egen lyckas smeder? Även olyckans Hillbilly måste väl – liksom Vance – bära ett eget individuellt ansvar? Dessutom måste det liberala amerikanska samhället och dess ekonomi ha ett finger med i spelet för såväl Trumps och Vance´s framgångar? Utan att förfalla till vänsterpolitiskt strukturtänk måste således den liberala amerikanska kapitalismen bära ett påtagligt ansvar för krisen i USA:s rostbälten. Förvisso är både Vance och Trump till det yttre kritiker av den storfinansiella eliten. Men de tillhör samtidigt denna krets. Trump själv är en produkt av en ekonomisk elit, något som hans livsföring, attityder och tvivelaktiga moral visar tydliga prov på.

Trumpismens typ av individualism är inte främst ett angrepp mot den amerikanska statens kapitalism, utan mot andra elitära grupper i USA, framför allt federala myndigheter och vänsterliberala rörelser för politiker, kvinnor, miljö, invandring och jämställdhet av olika slag (dvs mot det demokratiska partiets liberala vänster). Det är mot dem och mot liberala medier och deras vinklade åsiktsmonopol som trumpismen vänder sig – på liknande vis som jag och andra i vårt land kritiserar vänsterns krav på att bestämma den politiska agendan. Men trumpismen gör det från en synnerligen vag politisk plattform där politiska slagord i stil med Make America Great Again skapar en dimmig populism. Kampens tonart är dessutom högljudd och auktoritär.

Vance´s förespråkande av en begränsande delstatlig reglering av aborträtten är ett exempel på en auktoritärt religiös människosyn som knappast överensstämmer med ideér om enskildas fria val. Däremot harmoniserar en skepsis mot invandring med nationella ideal (och medborgarskydd). Harmoniska är självklart även Trumps och Vance´s propåer om att Europas stater måste öka sina bidrag till NATO, som har 30 av 32 medlemstater på vår sida av Atlanten.

Liksom många auktoritära populistiska politiska rörelser innehåller alltså trumpismen ett antal intellektuella konflikter. Själva vagheten, revoltstämningen och det höga tonläget är enligt min mening motbjudande och skrämmande. Man vet inte vad USA och världen har att vänta med Trump som president och Vance som hans vice. Läsaren inser alltså att min syn på trumpismen i huvudsak är negativ. Att denna populism går hem hos breda lager i USA befolkning har påpekas av svenska betraktare närmast som ett försvar. Visst är bifallet ett utslag av demokrati, men auktoritära ledare tenderar inte att visa respekt öppenhet och frihetlighet.

Min rädsla kan bero på många års liv i ett vänsterliberalt svenskt samhälle. Ytterst manar dock trumpismens auktoritära framtoning, enkla slagord och betoning av revolt fram otäcka visioner. Förvisso medför Vance en intellektuell resning i sammanhanget. Men ”ledaren” Trumps ord och kontakter med Putin bidrar ändå till en kuslig stämning.

Torsten Sandström

Höga socialdemokrater samlar sig nu för kommande valrörelse. Den kommer att bli en terror som nästan är värre än den partiet bär huvudansvaret för i våldets förorter. Vi har hört en före detta minister och kvinnoförbundets ordförande plädera för en kraftig sänkning av arbetstiden i lagstiftningen. Och i dagarna säger en annan höjdarsosse att kommunernas ökande förluster måste tas över att staten.

Båda reformerna visar på bristande insikt i det svenska samhällets grundläggande behov. Många svenskar – inte alla – måste jobba mer och inte mindre. Och om kommuner och landsting slipper vända på slantarna – spara – släpps en våg av ofinansierade satsningar loss. Att följden blir kraftigt ökade skatter är klart. Båda sossekraven går stick i stäv mot nationens behov av mer personlig frihet och mindre politik.

Den kommande valrörelsen blir alltså svår. Många svenskar saknar politisk insikt i ekonomiska frågor. Man går därför ofta på förslag av den typ som ekonomer kallar fria luncher. De två sossekraven kan förefall härliga, men den ekonomiska verkligheten är bister. Det senare vet förstås några inom S-partiets ledning. Men man struntar i det. Ty nu gäller det den politiska makten över Sverige. Och den ska man gripa tillsammans med vettvillingar inom V-partiet som – för att visa vad de går för – vänslas med Hamas och Venezuelas Maduro.

I Sverige är medierna upptagna med att skälla på Jimmy Åkessons parti. Han är inte min dröm, men V och ännu en sosseregim är en mardröm. Skriv upp det!

Torsten Sandström

Då de internationella börserna drar med sig Stockholmsbörsen rejält nedåt gäller det att undvika panik. En överdriven spekulation i AI landar nu i tillfällig nedgång. Därför säger många börsexperter att ”man ska sitta lugnt i båten”. Det är klokt. Oftast dämpas krisen. Och att snabbt trycka på säljknappen kan skada tryckaren själv ekonomiskt. En panisk krisstämning är farlig för samhället.

Vad gör då SvD den 5/8? Jo, kolla följande rubrik:

Expert: ”Utesluter inte nedgång på 25 procent”

En före detta börsmäklare, Peter Malmqvist, agerar expert. I själva verket jagar han journalister som vill få extrema rubriker. Han vill bli känd. Så agerar en charlatan. Han talar om 25 %, varför inte 10 eller 30? Dagen efter, dvs den 6/8, förefaller nedgången sakta in rejält och plana ut. Den verkar efter två dagar stanna på omkr 6% med något större fall i aktier som rusat under året. Alltså en tillfällig sanering av överdrivna förhoppningar.

Hur många läsare har SvD:s rapportering skrämt upp till drastiska beslut? Detta sker då svenska medier jagar sensationer och har svagt utbildade journalister och rubriksättare i samma anda. De dagstidningar som förr var kritiska och sakliga är numera rena rövarpatrullerna. Deras nedgång sker statligt samtidigt som skattebetalarna tvingas betala presstöd. Det är för djävligt med bidragsstöd till strunttidningar som SvD, DN och Sydsvenskan. Göteborgsposten, GP, måste dock berömmas för att man håller fanan högt.

Torsten Sandström

Det meddelas att Anna Hedenmo ska lämna SVT för ett jobb på Handelsbankens nya ekonomikanal. Det är bara att gratulera SVT. Om hon går av egen vilja eller pga stora och nödvändiga besparingar på den skattefinaniserade teven är oklart. Som sagt, inte kommer jag att sakna denna självgoda prat-tant.

Dessutom är det vämjeligt att se hur en affärsbanks ekonomikanal engagerar en person som inte på minsta vis visat förmåga att analysera finansiella problem. På SVT har hon enligt min mening mest gjort sig känd för politisk korrekt vänsterliberalism i fåniga intervjuer med olika kändisar. Så banken har alltså enrollerat en kändis för sin nya kanal. SHB vill ha ett känt ansikte, inte en kunnig ekonom eller god analytiker. Med andra ord en välkänd snackare.

I denna anda av struntprat är det intressant hur DN utnyttjar Hedenmo som kändis. Detta i tidningens eviga vänsterpropaganda mot Jimmy Åkesson. Hedenmo passar i en DN-intervju på att förklara bort sitt byte av jobb. Hon har lämnat jobbet av politiska skäl och för att slippa kritik. Rubriken lyder:

När jag såg Åkessons iskalla leende fick jag nog

Alltså inte minsta sjukdomsinsikt hos Hedenmo. Hon tolkar ett leende hos Åkesson som ett hot. Inte en undran över hur hon själv hanterat politiken under sina år som journalist. Alla människor på högerkanten känner varje dag hur SVT som statsmedium vinklar sitt budskap i vänsterliberalismens riktning. För mig som mångårig följare av svenska medier är denna politisering klar. Inte så att man säger rösta på Magdalena A, utan genom att välja intervjupersoner som gör jobbet åt vänstern. Och att då aldrig ställa kritiska frågor. Eller aldrig kritisera vänstern för dess stöd åt Hamas eller Maduro i Venezuela.

Mediesamhällets inbilskhet intresserar mig sannerligen. Under sken av att presentera sakliga reportage sprids tsunamis av politiska budskap. Den nya tidens prästerskap – journalisterna – handhar frälsningens rörelse. Det kommer att gå ett tag. Men liksom kristendomen förlorar i relevans är nyhetsmedierna nedgång uppenbar. I den form som medierna numera drivs kommer antalet sörjande att vara få – frånsett förstås de medieanställda predikanterna. Jag tror därför att Hedenmos byte av jobb också kan förklaras av SVT:s stegvisa svanesång…

Torten Sandström

Bild från Försvaret resp Moderaterna i regeringsställning.

Det är som bekant Pride-tider. Innebörden är att hela det officiella Sverige går i samma takt. Medierna är hysteriska. Alla minoriteter måste hyllas. För inte så länge sedan har jag noterat att begreppsbildningen kring Pride fått ännu en ny bokstav (och garderar därför med x-z för framtida behov).

Jag menar att respekt måste visas för minoriteter. Förtryckta sådana måste också ges stöd. Jag travesterar därför Fredrik den stores proklamation att var och en får bli salig efter sin fason (han talade om religion, men hade troligtvis även personliga bögtankar). Men idag kan inte hbtqix-z anses som medlemmar i en förtryckt rörelse. Samhällets stöd är stort och en stor majoritet svenskar ger bifall.

Så varför skriver jag ibland bloggar med udd mot samhällets reaktion? Jo, dels därför att jag är allergisk mot statlig propaganda – det räcker med att lagen talar sitt tydliga språk om jämlik behandling. Dels menar jag att statlig propaganda för hbqix-z riskerar att förvrida viktiga samhällsintressen. Låt mig förklara.

Min kritik rör att små barn på kommunala bibliotek ska utsättas för sagoläsning genom inhyrda dragqueens med tveksam klädsel och moralisk framtoning (samt inte minst sexulaiserade artistnamn). Vidare menar jag att ett svenskt försvars främsta intresse är effektiv militär slagstyrka och inte fjäskande för rörelser som inte tenderar att göra stora insatser i krig. Men värst är kanske propaganda för att bögar av rättviseskäl ska ha rätt att ge blod till sjukvården. Uppenbarligen har vården av vetenskapliga skäl varit negativ och fortfarande tvekar inför bögars blod. Så länge medicinska risker finns är det orimligt att av något slags jämlikhetsskäl tvinga patienter att riskera att få infekterat blod vid transfusioner. Det tyck som själva ordet ”blod” har blivit ett stigma, som bögar säger sig vilja erövra till varje pris.

Slutligen menar jag att sexrörelsens väckelseambition – all kärlek till alla – inte alltid harmonierar med barnen bästa. Frihet i alla ära, men om den leder till att barns relationer till sina föräldrar skadas genom söndring är det något allvarligt. Framför allt propagandan för polyamorösa förhållanden har sådana risker!

Det finns säker ytterligare exempel på vådan av statlig minoritetspropaganda. I min blogg mot PK-ism finns det därför skäl för skepsis mot statlig hbtqix-z-propaganda. Det är dags för Pride att ta´t lugnt och för politikerna att ta itu med mängden olösta strukturella samhällsproblem. Genom Pride hamnar viktigare problem i skuggan.

Torsten Sandström

På SVT Aktuellt kl 21 igår diskuterades än en gång sprängningar och dödande i förorterna till Stockholm. En för mig okänd kriminolog från Malmö tillfrågades om orsakerna till skeendet. Han gav inget svar över huvud taget, mer än att problemet är komplext. Det må så vara. Men som vetenskapare måste han väl försöka presentera de viktigaste orsakerna. Hans stockholmska kollegor brukar åtminstone tala om sociala eller ekonomiska förhållanden. Alltså mörkade statstelevisionen verkligheten.

Det som händer sker enligt min mening medvetet. Den mest pregnanta förklaringen till våldet är nämligen en storskalig invandring till Sverige under de senaste tjugo åren. Omkring två miljoner nyanlända utan rimlig integration! Alltså något som eget på politikernas bord. Att invandringen medfört ett explosivt klanvåld är klart. Förvisso är en minoritet av invandrarna totalt sett kriminella: Men inflyttningen är ändå en realistiskt och sann förklaring.

Vad ska vi ha forskare i kriminologi till om de döljer verkligheten? Och vilken funktion har SVT i ett spel som finansieras genom statligt tvång? Jag skulle – i likhet med politiserande journalister och ”forskare” – kunna säga att svaren är komplexa. Men det vore att fly verkligheten. Jag menar att SVT:s rapportering speglar politikens dystra funktion att släta över problem för att på så vis verka för status quo. På så vis har den politiska korrektheten – att i samma flock trängas i åsiktskorridoren – blivit ett stort svenskt dilemma. Ett samhälle utvecklas genom kritisk samverkan. Inte genom flockmentalitet och hån mot öppet tänkande. Sexuell frihet är givetvis viktigt, men det visar sig inte vara en bas för det goda samhället.

Mitt svar kommer att etiketteras som konspiratoriskt. Men det är ändå i högsta grad sant.

Torsten Sandström

Rapporteringen från OS i Paris visar hur sjukt mediesamhället är. En stor jätte som MAX, med amerikanska multimedieföretag som ägare, har ensam fått kontrakt att tevesänd spelen i Sverige. En mängd miljarder har lagts i MAX´varukorg och sändningar präglas av USA-marknadens intressen. Svenska insatser hamnar förstås i bakgrunden.

Det vi ser är en enorm kommersialisering av sporten. De internationella och svenska OS-rörelserna får massor av pengar från denna föga internationellt sinnade uppgörelse. I Frankrike har dock ett antal kanaler förbehållit sig rätt att sända spelen (mot ersättning antar jag). OS-pamparnas intresse av lyxtillvaro är alltså förklaringen till det närmast 100-procentiga valet av köpare till tevesändningarna.

Alla som utan eftertanke kramat globaliseringen måste alltså ta sig en funderare. Internationell handel är enligt min mening något mycket gott. Men vissa varor och tjänster kan inte överlåtas till monopolorganisationer. Vi kan inte låta FN bestämma att jordens medborgare dagligen ska utsättas för ensidig klimatskräck. Inte heller ska vi tåla att kultur och nöjen kommersialiseras i den omfattningen att de kommer att formas av några dussin OS-bossar i samspel med Warner Brothers och HBO. Den dollarstinna amerikanska skräpkulturen håller på att ta över jordklotet.

Jag har tidigare skrivit att det är dag att lägga ned OS. För detta måste Europas lagstiftare samla sig åtminstone på så vis att man bojkottar OS i nuvarande form. Dessutom måste gigantiska avtal för ensamrätt till vissa sportsändningar regleras så att en medial spridning uppkommer.

OS-rörelsen fungerar de facto som idrottens dödgrävare. Pamparna tror i sin girighet att man är smarta. Men deras kortsiktiga feltänk måste straffas. Den pågående superkommersialiseringen förstör helt enkelt sporten. Smarta affärsmän och reklamköpare vill se professionella superstjärnor. Vanliga människor vill kunna välja vad de vill se på till rimliga priser. Möjligheterna finns via internet. Men monopolintressen sätter stopp för svenskar att se Truls Möllergård spela semifinal i pingis idag!

Torsten Sandström

DN, den svenska dagstidning som mest excellerar i politiskt korrekta utsagor, står den 23/6 med brallorna nere, ordagrant. Tidningens journalister som annars varje dag förfäras över dem som avkodar N-, Z- och L-orden gör denna dag ett grovt påhopp på en av människans närmaste anhöriga, neandertalarna.

Vad sägs om rubriken:

Neandertalsex gav oss mängder med dåliga gener

Tanken är förstås att homo sapiens avlat barn med neandertalare, dvs med personer som är så nära oss genetiskt att fortplantning kan se. Rubriken kan faktiskt läsas som en varning för dåliga gener genom rasblandning. Alla vänsterliberaler på tidningen borde skämmas!

Jag är varken pryd eller förespråkare av den politiskt korrekta moral som svensk vänster visar i rasfrågor. Bara mitt val av ordet ras får säkert DN:s redaktion att gripa pekpinnen och skria. Men själva åstadkommer DN:s anställda således ett fatalt övertramp av sina egna regler för åsiktskorridoren.

Det är egentligen hög komik. Men snarast ett tecken på en sjuka som DN inte själv kan hantera. I syfte att försöka vara rolig i rubriksättningen bryter DN med sin egen hederskodex.

Ha, ha , ha så dumt. Ett tecken på just en sjukdom hos den tidning som tror sig publicera med flaggan i topp.

Torsten Sandström

Det svenska mediesamhället är som bekant upptaget av identitetsfrågor. I nutid toppas förmodligen agendan av psykisk ohälsa, låt vara att konkurrensen är stenhård. Jag blir knappast längre förvånad över nya själsliga vinklingar varje dag via framför allt en rad psykologer – inte sällan uppbackade av en eller annan psykiater.

Men igår bev jag faktisk engagerad. På SR P1 ägnades åtminstone en halv timme åt frågan om narcissism. En kvinna som var olycklig i sin relation – och därför var på väg att söka upp sitt gamla ex för en kärleksaffär – ändrade sig plötsligt och besökte psykakuten. Efter en tids undersökning meddelades hon genom en psykolog att hon drabbats av en ”narcissistisk personlighetsstörning”.

Okej, jag har hört talas om personer som haft storhetsvansinne och trott sig vara kungar eller kejsare. Några svenska diktare har – kanske i fyllan eller villan – uppvisat grandiosa attityder. Men det var inte sådana uppenbara megalomaner som SR P1 diskuterade. I stället talades det om personer som bara agerar egensinnigt eller egotrippat. Och på dessa ganska vanliga personlighetstyper projicerades psykisk ohälsa i en form som svepande kallades ”narcissism”.

Jag tror att alla av oss i vårt bekantskapskrets har sådana rätt jobbiga personer. Samtidigt tror jag få av oss betraktar dem som sjuka psykiskt. Det händer många av oss emellanåt att vi ägnar oss åt hybris och självförhärligande eller tränger oss fram för att ta för oss. Så har det nog alltid varit. Först då någon visar personlighetsdrag som att han eller hon nästan på allvar betraktar sig som Napoleon, Madonna eller världsmästare börjar vi tala om att kontakta en psykiater. Men i radioprogrammet ifråga krävdes inte mycket av självförhävning eller egotrippning för att sätta fart på vården och för att nå behandling. Och de psykologer eller psykiatriker som deltog i programinslaget talade också om ganska vanliga varianter av egensinnig själviskhet.

Jag menar att vårdpersonalen på psykiatriska kliniker på så vis i onödan bidrar till att odla fram själsliga diagnoser. Inte undra på att tid saknas för att ta hand om personer med allvarliga psykiska störningar! Man stämplar alltså friska människor som sjuka. Att detta sker i enstaka fall är inget att orda om. Men om vi ser på framfarten av själens schamaners i ett vidare perspektiv är det tydligt att en del av den yngre generationen håller på att slussan in på psyksjukhus. Eller att de åtminstone underkastas medicinering och vård till till stora samhällskostnader. Antagligen blir någon av dessa lugnare. Men jag tror att många unga förr fick sina smärre avvikelser läkta per automatik genom omgivningens reaktioner eller vänliga omtankar. Familj och bekanta hanterade med andra ord stökighet och egoptrippning som övergående problem, vilka genom nonchalans eller kritiska samtal normalt kunde rättas till hjälpligt.

Allt var sannerligen inte bra förr. Men få fick på den tiden för sig att konstruera själsliga avvikelser på friska och sortera in dessa människor under olika etiketter. Man hade annat för sig. Förmodligen mer arbete för att få livet att gå ihop. Och på så vis slätades personliga avvikelser oftast ut. Nutidens starka fokus på själens smärre avvikelser skapar därför ofta onödiga problem, som jag ser det.

Min oro tar sikte på den nutida individualismens stegrade sjukdomsfixering. Ett svenskt folk som lever i stort välstånd, relativt sett, ser sig alltmer om själsligt sjukt. Det är ju inte klokt! Och detta genom samhällets undfallenhet eller uppmuntran. Om något är sjukt i denna bild så är det politikernas och mediernas attityder. De bidrar till att forma ett svenskt folk som är sjukt. Ett sjukt samhälle producerar med andra ord ytterligare sjukdom.

Tosten Sandström

I det förnuftiga samhället ska politiker syssla med stora frågor eller problem, normalt mätta efter deras ekonomiska betydelse för medborgarnas majoritet. Så har det också ofta varit i 1900-talets Sverige, där många nyttiga samhällsreformer genomförts.

Detta har inneburit att omfattande skattehöjningar måst ske. Absolut inte alltid med förnuft, men ofta med rimlig eftertanke. På så vis har det ekonomiska utrymmet för omfattande reformer förstås minskat. Dessutom har de allra viktigaste frågorna visat sig svåra att tackla politiskt, särskilt som det från vänsterns håll måste ske enligt omöjliga politiska förutsättningar. Typexempel på sådana olösta problem är hyres- och vårdslagstiftningen, som under decennier visat sig ineffektiva. Andra strukturfrågor som väntar på reglering rör fenomen som politikerna själva skapat genom tidigare lagstiftning, i stil med skolans djungel av jämlikhetsnormer (i stället för kunskapskrav) eller nedläggningen av försvaret (som tidigare haft en rimlig volym som underlättat för NATO).

Genom mediesamhället identitetspolitik har numera svenska politiker fått ett arbetsområde som inte kostar enorma skattebelopp och där regler tämligen flinkt kan skrivas. Särskilt som individerna många gånger inte uttryck akuta behov om hjälp. Här finns alltså plats för ganska billiga politiska piruetter, som riksdagens politiker och svenska byråkrater kan klappa händerna åt.

I dagarna rapporteras i medierna om att internationella konferenser hållits om att skapa nya politiskt korrekta begrepp på arter som länge dragits med beteckningar som irriterat petnoga identitetskramare. Nu är det inte slopande av orden neger, zigenare eller lapp och ersättande av dem med bokstavskoder. Nej, nu rör det sig om växter och djur som fått ”kränkande” artnamn sedan flydda tider. En av dessa konferenser – har till stora kostnader – kommit fram till är kaféer, en gammal beteckning på bantufolk som de berörda anser är nedsättande. Flera växter har innehållit denna beteckning. Dagens rapporter visar att detta minimala politiska problem nu lösts och några hundra växter fått nya artbeteckningar.

Vi ser alltså hur politiker engagerar forskare i kampen för rena struntfrågor. Själva tendensen att jaga förhatliga ord är ännu bredare. Böcker ska rensas och filmer klippas så att inga kränkande termer figurerar. Märk att det bara rör sig om reformer på papperet. Men tanken riktar sig mot människor själar och deras tankar om identiteter. Allt som kan irritera måste omformas till något för stunden politiskt korrekt.

Den som funderar efter ser att politikerna här har en ljus framtid med stora möjligheter till insatser. Landskapet Lappland måste bort. Blåsippan ska förstås döpas om till något mindre konservativt. Och rallarros är ett namn som bör förbjudas då det negativt stämplar byggare av järnvägar. Det musikaliska stycke Zigenarvals är självklart ute för att inte tala om maträtten ”lappskojs”.Jesus dagar är räknade inför Muhammeds framstormning. Och vilket behov har vi orden familj eller mor och far? Det räcker väl med drag och hen! Framtiden är ljus för nutidens prussiluskor. Särskilt som kulturen styrs av en vänster som går i samma takt och gärna utfärdar pekpinnar utan att tänka med förnuft.

Vi ser alltså hur den moderna samhället jagas av kampen mot förhatliga ord. Naturligtvis är det en evig process då nya käranden begrepp ständigt utvecklas. På så vis får politikerna sysselsättning med oviktiga frågor som inte kostar särskilt mycket tankar, tid eller pengar. Därför blir de stora strukturproblemen liggande olösta. Och politikerna blir omvalda.

Så fungerar det huvudlösa samhället. Det producerar strunt.

Torsten Sandström

Skolverket lanserar i dagarna ett nytt ämnesinslag för gymnasiet om det man kallar ”maktordningen”, dvs om kön och sexualitet och rådande moraliska normer. De normer som feminister ogillar ska kritiseras, man talar alltså om det flummiga begreppet normkritik, tankar som feminister gärna yppar så länge det stöder deras sak. Alltså idéer med synnerligen svag vetenskaplig grund. Snarare rör det sig om moralpolitik. Vi ser med andra ord hur den svenska statsfeminismen försöker förstärka sitt grepp över skola och samhälle. Alltså en form av ideologisk propaganda där åsikter ska framföras.

Detta sker i en tid då kunskapsnivån i den svenska skolan – liksom i flera västerländska nationer – är tydlig sjunkande. I andra länder diskuteras begränsning rörande digitala verktyg – mobiler och datorer – och ökat antal katederföreläsningar, litteraturstudier, krav på ordning och framför allt kontroll av inhämtning av ämnesfakta. Men sossarnas statliga myndighet, Skolverket, lever i sin ideologiska värld skild som vanligt från verkligheten.

För övrigt är ”maktordning” något som rör vem som bestämmer över Sverige. Enligt min mening är det viktigaste skeendet här den politiska klassen relativa enighet och oblyga anspråk på att bestämma år efter år. Deras makt visas genom att många centrala problem om boende, skola, sjukvårdsköer, byråkrati, skatteslöseri mm lämnas olösta år efter år, medan pseudofrågor om kön, individualitet, psykisk hälsa, kulturkanoner, klimatskräck hamnar i fokus. Tala om maktordning som borde diskuteras!

Jag är inte förvånad över att detta händer i byråkratins heliga land (utanför kommunismens nationer). Däremot höjer jag på ögonbrynen att det sker i vårt land under en borgerlig regering. Har inte skolministern minsta koll över vad som sker via ledamöter i verkets styrelse? Förmodligen tycker ifrågavarande L-minister att Skolverket handlar rätt. Detta bekymrar mig verkligen. Den svenska skolan kommer aldrig på fötter om denna negativa utveckling fortsätter.

Det saknas med andra ord krisinsikt rörande skolan. Detta är något som allmänt sett kännetecknar byråkratier. De kör normalt på enligt mönster som normalt är politiskt korrekta.

Torsten Sandström

I förrgår såg jag på invigningsceremonin inför Paris-OS. Det var en seg historia, som blev än långsammare på grund av valet av en regatta på Seine. I ställer för en snabb marsch in på sportens arena blev det en kulturpolitisk manifestation efter Hollywoods mönster. Tanken var att framhålla Frankrikes storhet. Men den drunknade i ett tradigt jippo med skrällande musik och takklättringar. Flera tusen deltagare i massdanser. Kostnaden i miljardklassen visar att Macrons eliter slösar lika frisk som Solkungen då han lät bygga slottet i Versailles.

Och så förstås den vanliga politiska korrektheten som ständigt måste tryckas i halsen på publiken. Alla minoriteter fick ta plats just för att visa på den rätta jämlikheten, trots att ingen kunde ifrågasätta det tema av jämlikhet sin raden av minst 200 deltagande nationer innebar. Frankrikes tio främsta feminister i historien hyllades därför med gyllene statyer så att elitens av arga vänsterkvinnor skulle hållas tyst. Kronan på verket var en rad transpersoner som spelade upp sin variant av da Vincis nattvard. Den sista måltiden eller slutet för olympiader? Man kunde knappast förstå om hela spektaklet rörde sig om en melodifestival eller en OS-invigning. Sydsvenskans journalist var uppenbarligen supernöjd, som den vanligt egotrippade rubriken pekar på:

Albin Arrling:
Merci, nu kunde vi queers också få spegla oss i en OS-invigning

Helheten var en uppvisning i PK-ism i stället för sport. Det visar enligt min mening att OS-spektakel sedan länge är förlegade. Det illustrerades även av att Macron med fru stod ensamma på en plattform mitt i ösregnet. Ett oerhört påkostat spektakel blev dyngsurt. En tydligare illustration till Frankrikes politiska dilemma kunde knappast tänkas. Eliten slänger bort folkets pengar.

Macron och OS-rörelsens korrupta bossar är förhoppningsvis på väg ut… Även vi många som inte är queer men vill se bra sport i lämpliga doser. Det räcker mer än väl med separata VM-tävlingar i de sporter som vanligt folk intresserar sig för.

Torsten Sandström

Påståendet om att ökad välfärd skapar sociala problem tycks vid första anblicken märkligt. Men det har faktiskt visst fog för sig. I en intressant bok om Storbrittanien, decennierna kring år 1800, bygger cambridgehistorikern Ben Wilson under denna tes (Decensy & Disorder, 1789-1837, 2007).

Wilson framför belägg för att det brittiska samhällets industrialisering skapade en sensationell tillväxt i välfärden. Ett ökat välstånd som var såväl större och mer spridd bland folket än utvecklingen i övriga Europa. Allt fler britter inom olika sociala skikt åt mer proteinrik mat, släckte törsten mer, var bättre klädda, folk kunde handla fler varor till bra pris och hade möjligheter att skaffa sig information om vad som hände i samhället. Inte bara alkohol, socker, tobak, kaffe, te och andra importvaror konsumerades, utan också rostbiff och kryddor fyllde nervkänsliga magar. Utlänningar som kom till London var normalt mäkta imponerade.

Samtidigt beskrev åtskilliga inhemska författare engelsmannen som olycklig, i den meningen att han var deprimerad, livstrött och allmänt modstulen. Intellektuella kritiker ansåg att britterna förvandlats till veklingar. Och det självförvållat! Jane Austins kvinnofigurer beklagade sina svaga nerver. En hel litterär genre växte fram om denna melankoli, som genom Lord Byrons ord fått beteckningen spleen (1821). Esaias Tegnérs dikt ”Mjältsjukan” är för övrigt en svensk variant av dessa känslor av depression (1825). Även ordet hypokondri brukades ofta, efter ett grekisk ord som pekade på magen. Många människor i ett samhälle statt i kraftig ekonomisk utveckling saknade uppenbarligen livsglädje. Det förefaller nästan som om arbetets proletärer var mer nöjda.

Även om Wilsons tes nog är tillspetsad – och socialt inriktat mot en mellanklass – menar jag att den har viss bäring på nutidens Sverige. Hög materiell standard har skapat ett folk som tycker synd om sig själv. I grunden rör tesen melankoli och en framväxande liberalism i västerlandet samt en kraftig ökning av individualismens människoideal. Välfärden skapar grund för navelskådning och klagosånger. Människor som kan känna efter känner sig sjuka. Det svenska folk som under andra världskrigets vedermödor visat sig relativt frisk påstås femtio år senare ha blivit sjukt. Jag sticker ut hakan och påstår att det i huvudsak är fråga om en svensk självförvållad ohälsa.

Det är enligt min mening tydligt att nutidens mediesamhälle hårdhänt exploaterar välfärdssamhällets verkningar eller dess baksidor. Också Sveriges politiker går i den kulturella individualismens fälla då de ohistoriskt och utan djupare analyser talar om ”en ökande ohälsa” inom det svenska folket – inte minst hos dess ungdomar. Enklare obehag och själsliga krämpor framhålls alltså som sjukdomar, trots att de i grunden sammanhänger med samhällets utveckling och följderna av välstånd. Dessutom inte sällan på grund av ett överflöd av offentlig service. På så vis anser jag att medier och politiker bidrar till en svensk melankoli. Och detta sker i ett samhälle med en hög grad av ekonomisk välfärd. Missnöjesyttringar förstoras och avspeglas i påståenden om utbredd själslig ångest.

Jag anser det viktigt att påpeka att det inte är själva välståndet som är boven i dramat. Ansvariga är idag – liksom förr – de eliter som sprider mjältsjukans mönster. Den politiska individualismen är som jag ser det något stort. Den sätter människan i rörelse. Varje person ska uppmanas försöka göra sin röst hörd i ett demokratiskt samhälle. Däremot öppnar individualismens samhällskultur dörren för depression och spridd modstulenhet. Då individens liv och hälsa utsätts för medial och politisk dyrkan uppstår snart problem. Som bekant anses navelskådning som något passiviserande, sjukligt och i värsta fall samhällsfientligt.

Dagens psykiska ohälsa bärs med andra ord fram genom mediernas och politikens eliter. I stället för att artikulera samhällets centrala behov så ägnar eliten sig åt sprida den kulturella individualismens gift. Var dag då jag kollar press, radio och teve översköljs jag av uttalanden av psykologer och själsläkare, vilka uttalar sig om alla tänkbara anledningar till mänskliga problem och ångest. Då alltid en rad tänkbara alternativa förklaringar finns – som inte nämns – framstår psykologers och läkares utsagor som rena gissningar. Till och med klimatskräcken anges som en källa till nutida ångest och själskramare kallar sig klimatpsykologer.

Som sagt, vem som helst – utan en enda dag på universitet eller högskola – skulle kunna komma på åtminstone en alternativ förklaring till nutidens många enklare psykiska diagnoser (märk att jag inte talar om de allvarliga). Följden blir en form av själslig inkapsling av ett vagt problem hos individen, något som ökar dennes negativa känslor eller oro. Innan vetenskapen ”uppfann” begreppet nervsystem – eller nutidens ämne psykologi – fanns det mindre anledning att skylla egen oro på själsliga sjukdomar. Man uppmanades då att försöka ta sitt eget ansvar. Samla dig, ryck upp dig! Nu framstår individens själ som samhällets centrum. Och nya diagnoser för enklare krämpor lanseras vart år.

Jag menar därför att det senare 1900-talets satsning på psykologi och psykiatri har visat sig vara synnerligen dysfunktionell. Förstå mig rätt. Det är den själsliga rådgivningen rörande vardagens problem som jag med Ben Wilsons förebild kritiserar som samhällsfarlig. Läkemedelsindustrins forskning har däremot gjort ofantliga framsteg då det gäller att dämpa känslor och verkningar av påtagliga psykiska störningar.

Däremot måste kraftig kritik riktas mot politiker som – i symbios med medier och själens charlataner – odlat individualismens nya kultur. Det är deras verksamhet som främjar den nya tidens mjältsjuka. En sjukdom som frodas rejält i det svenska välfärdssamhället. Den psykiska ohälsa som påstås välla fram är nämligen orsakad av en naiv elit. På så vis är det brittiska 1800-talsexemplet synnerligen lärorikt!

Torsten Sandström

Mordet på en fjortonårig flicka i Landskrona pekar enligt min mening på en djup sjuka i mediesamhället. Nu tänker jag inte på vänsterpolitisk indoktrinering genom press, radio och teve, något som är illa nog, utan på den våldskultur som svenska och utländska medier och spelföretag sprider.

För några år sedan var det två tjejer i Vetlanda som dömdes för ett dödligt överfall på en kvinnlig kompis. Och nu ännu yngre tjejer i Landskrona. För att inte tala om det tunga klanvåld som håller Sverige i ett dödligt grepp och där en storskalig invandring – utan chans till rimlig integration – är huvudorsaken.

Min tes i några bloggar (och krönikor i Bulletin) är att människor vänjs vid det våld som ständigt vevas upp i medierna. Våldet framstår som rimliga reaktioner i olika situationer, särskilt från människor som upplever något slags desperation och en vilja att ta lagen i egna händer. Det är givetvis inte vad medieföretagen önskar, men det är ändå en naturlig effekt av det massiva mediala våld som i åratal sköljt över samhället. Dag efter dag, timme efter timme. Även de företag som kallar sig Public service deltar i denna destruktiva skolning av unga och äldre. Man gör det till och med genom eviga sk trailers som spelas upp (i stället för företagsreklam) flera gånger per dag. Och för detta våld tvingas du och jag att betala genom tvångsavgifter!

Okej att det rör sig om en internationell rörelse. Den är självfallet svår att stoppa i och med att den göder gigantiska medieföretag som lockar människor till våldet, på samma vis som till offentliga avrättningar förr i tiden. Men det utesluter inte att vettiga människor startar en rörelse mot det samhällsfarliga och onyttiga dödandet. Det är nödvändigt då kittet mellan medborgarna stegvis löses upp, något som vi ser i Landskrona och i klanernas framfart i storstäderna.

En demokratisk stat måste försvara sig mot skeenden som tär på tilliten till samhället och lagen. Politikernas tystnad visar på deras beroende av medierna. Det rör sig om nåt som påminner om en sammansvärjning, med andra ord.

Torsten Sandström

Mångas tankar går till presidentvalet i USA. Det är inte enkelt att ta ställning, även om man i vårt land gärna talar om liberala demokrater. För mig är det ett val mellan två obehagliga politiska lösningar. Därför gäller det att finna den av dem som trots allt är bäst.

Både Republikanska och Demokratiska partiet har en tydlig konservativ kurs. Frånsett religiösa inslag, antiabortkrav och en sliskigt överdriven kommersialism är detta enligt min mening bra. I detta perspektiv verkar ändå demokraterna mest tilltalande. Mot dem talar dock partiets kulturelit och dess liberalism, som drivit fram mycket av det som idag kallas woke, cancelkultur och politisk korrekthet.

Den senare linjen – den trånga åsiktskorridoren – har i sin tur givetvis gynnat Trump och det republikanska partiet. Även om det finns många intellektuella republikaner mot dessa inskränkningar i det öppna samtalet, är Trump som person för mig motbjudande. Han är nämligen föga intellektuell, egotrippad så det skriker om det, en mobbare, en sexist, en person som ser allt i svart-vitt, någon som inte hyllar det öppna nyanserade samtalet osv. Jag har svårt att finna något vackert att säga om Trump, mer än att han sannolikt är en bättre golfare än Biden, vilket kanske inte säger något viktigt.

Just nu verkar Trump ha övertaget i president-racet. Till stor del beror det på Bidens svaga kampanjande och hans vilja (oförmåga) att ställa upp på ett samtal i Trumps anda. För den senare passar smutskastning som hand i handske. En enkel publik hurrar.

Men nu är Biden ute ur bilden. Och Kamela Harris är kanske inte en politisk stjärna eller skicklig debattör. Det sägs att hon ofta svamlar. Dessutom har hon med sig från Kalifornien en del av den extrema liberalism som är motbjudande för många (även för mig som marknadsliberal). Men hon är kvinna och tämligen välartikulerad och gladlynt (som det verkar). Detta kan komma att visa sig svårt för Trump.

Denne intellektuella mobbare och egotrippade gåpåare har använt Biden som en slagpåse. Alla har hört Trump yra om ”crocked Joe” och om Biden som den värsta presidenten någonsin etc. Nu tvingas Trump möta en kvinna som han inte offentligt kan förtrycka och håna. Dessutom en betydligt yngre motståndare! Trump förlorar ett av sina bästa vapen som populist. Att inte kunna förtrycka sin motståndare, utan att hon får publikens sympati, framför allt kvinnliga väljares. Det här kan Harris bli en match för Trump!

Detta tema kan komma att avgöra presidentvalet. I så fall är det bra för svensk del, såsom jag idag bedömer situationen. Trump som Putinvän, isolationist och tullkramare är inget för mig!

Torsten Sandström

Att ta ställning mellan Biden och Trump i USA:s presidentval är för mig som att välja mellan pest och kolera. En gaggig president Biden vill bli omvald. Och en auktoritär, flummig och moraliskt korrupt Trump vill ta över. För länge sedan borde Demokraterna ha förstått att någon annan än Biden måste vara kandidat. Men partiväldet har bugat för den senile Biden. Och på så vis nu ställt till det å det allvarligaste.

Att låta Bidens vicepresiden Kamera Harris med automatik ta över är ingen lösning för framgång. Hon är förbrukad liksom Biden då hans presidenttid löper ut. Dessutom är hon mäkta impopulär, inte minst på grund av en misslyckad invandringspolitik (som varit hennes uppgift att styra upp), frånsett förstås hos feminister som inte lärt sig något av Hillary Clintons försök att driva politik i kraft av sin makes presidenttid och ekonomiska kontakter.

Nu måste Demokarterna visa att man kan finna en duglig ung kanditat, som kan pressa Trump ut i kulisserna. Alltså en djärv kandidat som känner ansvar att axla USA:s framtid, trots att situationen med kort varsel är pressad och svår. Givetvis finns det en krets mycket skickliga politiker som kan ge Trump en match. En ung person som kan få Trump att framstå som det åldrigt usla spektakel han är.

Jag inser att det blir svårt. Amerikas väljare är något mer styrda av medierna än svenska medborgare. Men det ger samtidigt en modig kandidat en god chans. En folklig talare med skicklighet och djup. En person som inte tillhör storfinansen och vågar distansera sig från eliten, utan att för den skull stöta sig med affärsvärdens finansiärer. En sådan kämpe måste finnas. Om han eller hon träder fram och blir nominerad visar det på det Demokratiska partiets styrka. Detta även om personen ifråga inte vinner över Trump. Han måste få en match, ty USA:s demokrati ligger i vågskålen.

Torsten Sandström

Den fjärde statsmakten – som medierna ibland kallas – har numera fått en annan funktion än att granska politikernas maktutövning. Förvisso pågår i medierna en form av kontroll över offentliga beslut. Men den sker inte längre med armlängds avstånd till politikens beslutsfattare. Journalister sysslar allt mindre med saklig och kritisk granskning. I stället väljer man sida och propagerar för egna sympatier och fördömer oliktänkande. Mediernas anställda utövar politisk makt!

Demokratins essens är inte medier utan medborgare som är aktiva, människor som diskuterar och som väljer. Partierna är inga självändamål, något som de tyvärr utvecklats till. I partierna ska enbart medlemmar samlas för att betala en slant och tillsammans välja riktning. Förr fungerade detta bättre än idag. 1970 var 1,3 miljoner svenskar organiserade i partier (direkt eller indirekt genom facklig anslutning). Idag är endast 0,3 miljoner anslutna till partier (2022). Medlemsantalet har alltså sjunkit med omkring 75 % under ett halvt sekel. I stället har statsbidrag till partierna ökat rejält. Att detta medför en dysfunktionella svensk demokrati är enligt min mening uppenbart. Den politiska eliten har förstärkts.

Jag hör aldrig en en hög politiker peka på denna fara. Ingen talar heller om mediernas allt intensivare politisering på nyhetsplats samt i kulturen spalter. Också landets statsvetare sover sin törnrosasömn och suger nektar från statens politiskt styrda forskningsinstitut. Ingen diskutera med andra ord frågan om hur landets medborgare ska aktiveras och ges möjlighet att mer direkt påverka valen till riksdag och kommuner.

Än värre, de personer som lyfter denna fråga stämplas närmast som samhällsfiender. Vi ses som konspiratörer och spridare av fake news. Så har det även varit i tidigare historiska skeden då den bestående samhällsordningen satts ifråga. De politiska eliterna värnar om sin ställning med medierna som sina vasaller.

Men med tiden brukar det folkliga missnöjet ta ut sin rätt. Risken är dock att det kan slå slint som historiens också ger prov på. Alltså att starka och auktoritära krafter tar över. Därför gäller det att vårda demokratin och att ständigt fundera över om och hur den kan fördjupas. Detta samtal saknas tyvärr i Sverige.

Torsten Sandström

Hörde häromdagen en intervju med Ebba Busch. Hon talade om eventuella ökade satsningar på det som kallas Business Sweden. Dvs en av staten ägd organisation för ökad svensk export. Mer export är väl bra, men frågan är vad Business Sweden kan fixa. Offentliga organisationer är knappast kända för att vara effektiva på annat vis än att ge ut bidrag till dem man vill flörta med.

Hursomhelst. Jag har svårt att bedöma om Business Sweden fungerar bra. Busch verkade tveka, om jag hörde rätt. Hon sade att hon vill se:

Mer pang för pengarna

Svaret visar på en oförmåga att artikulera politiken. Ett flummigt förhållningssätt till det offentliga Sverige. Dvs ännu ett tecken på den politiska klassens slapphet vid landets roder. Givetvis vill jag höra vad som i klartext är svaret rörande pengar till Business Sweden. Även om ”pang”kanske ska tolkas som ”effekt” så är det ändå inte ett konkret svar. Politiker måsta vara mer nyanserade, men det vågar man inte, ty svekdebatter står bakom hörnet. Pang påminner mest om verkan av ett fyrverkeri med pengar, vilket tyvärr är något typiskt för politikers hantering av andras pengar. Så bevara oss för mer fyrverkeri av statliga bidrag! Det har vi redan sett för mycket av, tyvärr.

Min poäng är följande. Om ett diffust ”pang” ska avgöra hur dina och mina skattepengar används så förstår jag varför svenskarnas skattebörda är stor och tung. Flummiga motiv innebär slösande. Det påminner om hur Gudrun Schyman i Almedalen ett år eldade upp 100.000 kronor inför en storögd publik. Det är kanske något liknande som avses med ”pang för pengarna”?

Jag är rädd för det.

Torsten Sandström

Många journalister tillhör ett släkte av politiserande tyckare. Sydsvenskan har flera sådana propagandister anställda. En heter Petter Larsson.

Han rapporterar den 17/7 om en dom mot två gazademonstranter i Lundagård, som motsatt sig en order från polisen att upphöra med sin protest. Då det vägrat order har de burits bort, åtalats och nu fällts. Den sk journalisten Larsson skriver så här om domen:

Vi förlorade just en del av vår demonstrationsfrihet

Jaha. Så en polisorder för upprätthållande av ordningen vid allmänna sammankomst är alltså inte bindande som tingsrätten anser. Larson menar att det finns en frihet att motsätta sin sådan order och att tingsrätten således dömt fel.

Många journalister har alltså sin egen lag. Och den läser man för allmänheten i tidningens spalter.

Jag skriver ofta om journalistikens förfall, från fakta rapportering till fullproppade åsiktsreportage. Bonniers medier deltar numera i denna nedåtgående rörelse. Ty journalister hos Bonniers har alltmer kommit att strunta i sin yrkeskodex. De tror nämligen att de är fria författare, i stil med August Strindberg. De vill förändra världen och åtminstone Sverige. I själva verket agerar de som klåpare och journalistikens dödgrävare.

Redaktionernas ledningar rycker på axlarna och hoppas på fortsatt presstöd då prenumeranterna lämnar dagspressen. Så agerar de dödgrävare jag nyss nämnt.

Torsten Sandström

Det är uppenbart att feminismen är ett hot mot den svenska rätten. Behandlingen av Julian Assange på svensk mark är en uppvisning i hur troende feminister missbrukar rätten. Att Assange i Sverige samtidigt kurtiserat och legat i sängen med flera tjejer är uppenbart. Men när två av dem fått reda på varandra slöt de sig samman i en konspiration. Och så gick de till polisen och kokade ihop en historia om våldtäkt.

Alltså en story i vanlig #Me too-stil. Kvinnliga poliser drog ärendet vidare. Den första åklagaren lade ned anmälan pga brist på bevis. Den andre – en kvinnlig feminist – drev fallet vidare. Och Assange flydde landet till UK. Den kvinnliga åklagaren vägrade typiskt nog att åka till London för att samla bevis och höra Assange. Länge hade Assange hotet om svenskt åtal hängande över sig. Vad som sedan känt honom i London under lång tid är bekant. Han är nu släppt från förvar och på fri fot. Men svenska feminister har hursomhelst utkrävt en rejäl hämnd för sviken kärlek.

När nu Assange frigetts skulle i ett öppet samhälle feministerna hålla käft och slicka såren. Men inte. En av kvinnornas målsägandebiträde, mediernas Elisabet Massi Fritz, vevar som vanligt vidare sin kampanj för att ragga nya #Me too-klienter. I Sydsvenskan 25/6 utropas:

Frisläppt Assange rör upp känslor: ”Bevis fanns”

Bonniers tidning tar på så vis ställning i saken. Det sker genom att låta en feminist backa upp en annan mot Assange. Så fungerar gammelmedierna i dagens mediesamhälle. Propaganda från vänster och frånvaro av saklig rapportering.

Då allt färre står ut med att läsa sådant strunt – och slutar läsa tidningen – måste Sydsvenskan finansieras med 27 miljoner om året i presstöd. Du och jag tvingas alltså betala fortsatt vänsterpropaganda.

Torsten Sandström

Katrine Kielos Marcal sägs vara utbildad ekonom. Det märks sannerligen inte. I DN skriver hon nämligen rubriken:

Jag är inte så säker på att Europa är fattigare än USA

Bevisföringen är i huvudsak en undran om USA:s avancerade datachip den bästa innovationen. Eller om det är en europeisk plastkork som sitter fast i förpackningen?

Man måste ta sig för pannan för en så subjektiv och korkad jämförelse. AI mot irriterande flaskor som bara gynnar miljön i någon mån. Det är som att jämföra meloner med russin. Och vad gäller ekonomisk utveckling rör jämförelsen en skillnad på ett oändligt antal miljarder dollar/kronor.

Det DN gör genom att släppa fram Kielos Marcal är att propagera för vänsterns gröna syn på ekonomin. Men den kan inte användas för att mäta nationers rikedom. Med hennes metod riskerar Sverige bli rikast i världen i och med att Northwolt och LKAB försöker tillverka gröna varor genom ett kolossalt utsläpp av CO2 samt allehanda gifter.

På Kielos Marcals vis räknar givetvis inte heller etablerade organisationer som Världbanken, OECD mfl. Men det gör alltså DN:s reporter med sin futtiga fil kand i ryggsäcken. Om ämnen som miljö- och genuskunskap ingår i examen vet jag inte. Men jag skulle inte blir förvånad.

Hursomhelst. DN sprider fake news! På det fräckaste och mest naiva vis.

Torsten Sandström

SvD den 14/7 innehöll SvD en intervju med samhällsdebattören Henrik Jönsson. En man med många konservativa åsikter, ibland bra, emellanåt märkliga. Hans klädsel påminner om dåtidens bilförsäljares. Och en religiös underton markerar konservatismens problematiska drömsida.

Det är ändå bra att SvD ger plats för hans tankar. Men det sker på svenska journalisters vanliga vis. Dvs genom att i rubriken markera avstånd från texten om Jönsson. Ur intervjun klipps nämligen orden i rubriken:

”Det ser inte jättebra ut för mig”

Tanken hos tidningen är förstås att varna för Jönssons åsikter. Ungefär som en giftvarning på en medicinburk.

Att detta och liknande varje dag sker i SvD är ett tecken på tidningen förfall, en nedgång som bolstras genom ett rejält statligt presstöd. SvD framstår idag som en månadstidning, med hopsamlat stoff från lång tid på lagret. Nästan allt kryddat med PK- eller vänstertänk. Kan man verkligen prenumerera på denna tidning? Om man tvingas att stå ut med vänstersnack kan man ju lika gärna lyssna på SR P1, som normalt dessutom innehåller mer nyanserad och fyllig information än SvD (som alltmer består av tjogtals klipp från TT).

Jag närmar mig därför ett beslut om att – efter åtskilliga år – klippa prenumerationen. Det medium som håller den mest öppna marknadsliberala – och vänsterkritiska linjen är enligt min mening Bulletin (där jag själv är krönikör). Utan att vara språkrör för SD, vilket jag tycker är rätt val, driver Bulletin en bred högerlinje, med öppningar åt olika håll. SvD är däremot idag rena smörjan, frånsett ledarsidan och under strecket. Men det räcker inte för en prenumeration. Jag vill inte hjälpa till att försörja vänsterns skribenter.

Torsten Sandström

Under våren har som bekant många universitet i västvärlden sett omfattande demonstrationer och ockupationer från studenter och vildhjärnor som säger sig sträva efter fred i Gaza. Det vi ser påminner om ett gammalt mönster. Vänsterungdomar skriker ut sitt missnöje. Under 1960-talet inträffade som bekant liknande händelser i vårt land. Kårhus och andra lokaler ockuperades. Intressant är om historien upprepar sig? Eller om det är något viktigt nytt som sker?

En påtaglig likhet är att protesterna emanerar från vänsterkrafter i och utanför universiteten. Varför protesterar inte oliktänkande marknadsliberaler? Svaret är nog ganska givet. Studenter som omfamnar marknadsekonomi och demokrati inser att uppror inte löser motsättningar till det bestående samhällets förmån. Många av dem tror i stället på ett öppet samtal.

Men det finns viktigare förklaringar till studenters Gazaaktivism som beror på skeenden i nutid. Marxismen bygger nämligen på dogmen att vårt samhällsskick är något ont. Tesen är att den bestående ordningen bygger på att en klick kapitalägare suger ut en majoritet av arbetare. Motsättningen ska nödvändigtvis störta marknadens stater sönder och samman samt ersätta dem med de klasslösa samhälle som Marx hoppades på.

Men idag vet en majoritet att Marx´teorier – eller snarare förhoppningar – visat sig falska och att kommunistiska samhällen fungerat dysfunktionellt och odemokratiskt. Men detta har inte påverkat vänsterstudenternas ideologiska övertygelse. Trots misslyckandet anser sig vänstern fortfarande ha ett slags tolkningsföreträde. Historikern Håkan Arvidsson slår huvudet på spiken då han kallar sin berättelse (bok) om 68-vänstern i Lund ”Vi som visste allt” (2008). Unga studenter var förhäxade av marxismens världsbild. Med blind tro skred man till verket.

Som deltagare under 60-talet i den lika vilsegångna – men slätkammade – maoistiska kampversionen kan jag idag instämma i hans betraktelse. På kvasifilosofisk grund var vi – en studentminoritet – övertygade om att vi agerade korrekt. Det bestående samhället var ruttet och ändå dömt att gå under. Men som alla vet hade vi fel. Trosvisshet leder tyvärr alltför ofta till dåraktiga beslut.

En viktig skillnad mellan dåtidens och dagens universitet är att ledande forskare – då jag var ung – inte trodde på vänsterns ideologiska budskap. Socialdemokratins omfattande satsning under 1960-talet på ett kraftigt breddat intag av studenter i Lund och på andra universitet och högskolor har i grunden förändrat denna bild. Universiteten har på lärarsidan närapå förvandlats till vänsterns bastioner i åtskilliga discipliner. Särskilt har mängder av sociologer, psykologer, miljövetare, genusvetare, studenter i socialt arbete, kriminologer mfl fått arbete på lärosätenas olika institutioner. Utan tvekan har detta medfört att vänsterideologin fått en kraftigt vidgad grogrund vid vetenskapliga institutioner, något som idag syns i studieplaner, litteraturlistor och elevsympatier. Några unga stannade alltså kvar som lärare vid universiteten. Många, många fler fick jobb som tjänstemän i en svällande svensk byråkrati. Att en misslyckad marxism på så vis fått förödande verkningar för det svenska samhället är enligt min mening uppenbart. Idag syns det kanske tydligast i det faktum att feminismen – i Marx´svartvita kampvariant – nära nog blivit en svensk statsideologi. Vi ser det också i en flummig antiauktoritär pedagogik som delvisa raserat den svenska skolan. Även i den trosuppfattning som svenska medier dagligen vidarebefordrar.

Det som sker är efterverkningarna av 60-talets vänstervåg. Och vi ser effekterna på svenska universitet och högskolor i högljudda sympatier för Hamas terrorister. Nu är många bland de ledande forskarna och lärarna vänsteranhängare. Alltså personer som saknar fallenhet eller vilja att sprida det öppna samhällets demokratiska budskap. Förståelsen för marxismens teori om ”rätten att göra uppror” finns med andra ord i huvudet hos de trädgårdsmästare som ska odla fram forskningens och demokratins frihetsliga och civiliserande plantor vid landets universitet och högskolor. Det är därför inte att undra på att högre svenska lärosäten har svårt att hantera dagens vänstermobb. Särskilt som demonstranterna normalt har rejält stöd av landets medier.

Torsten Sandström

Publicerad i Bulletin

USA har lärt västvärlden åtminstone två läxor. En god och en tråkig. Först revolutionen mot britterna och den folkliga demokratins etablerande genom konstitutionen 1787. Sedan, i nutid, genom demokratins pågående förfall.

Jag skriver detta sedan en vettvilling i natt försökt mörda presidentkandidaten Trump. Samtidigt som hans motståndare, den sittande presidenten Biden envisas med att fortsätta sin kampanj, trots att den amerikanska nationen tydligt ser att Biden saknar verklighetsförankring och ofta kort försvinner i drömmarnas värld. I en demokrati efter min definition och smak skulle ingen av de två ha en chans. Den ena än förtyckande lögnare. Den andre en senil drömmare.

Vad är roten till det onda i USA? Enligt min mening är det bristen på förnyelse av konstitutionen. Denna 1700-talsskapelse för ett nybyggarland expanderande västerut på andra mark visar sedan länge klart otidsenliga drag. Jag menar att ett valsystem som nästan fullständigt domineras av Big business tydligt kommit att välja bort viktiga reformer. Jag har inget mot det amerikanska näringslivet, som är vitalt och vida överträffar vår världsdels trista skapelse EU och dess centralistiska näringspolitik. Frihet i USA och pyramider med lagar inom EU!

Men att Big business i praktiken genom miljardstöd tillåts bestämma vem som ska utses till president är, som vi ser idag, en katastrof. En sund och nödvändigt strikt reglering av partibidrag saknas i USA. Majoritetsval i enmansvalkretsar har jag inget emot. Det medför ofta nyttiga skiftningar i politiken (som Sverige skulle ha nytta av om inte den svenska högern en gång i tiden valt bort ett sådant system mot Brantings åsikt). Men bidragssystemet i USA hindrar i praktiken kandidater att få framgång vid olika val om de saknar de två partistyrelsernas stöd .

En annan omodern del av konstitutionen är att en del statliga och andra offentliga ämbeten tillsätts genom politiska val. OK, att även svenska politiker i statens ledning ibland ger sina kompisar offentliga jobb (alla minns väl Anna Kindberg Batra och några nu onämnda sossedomare i HD). Men i USA riskerar rättsväsendet att explicit politiseras genom att vissa tjänster som exv domare och åklagare utses via val. Antagligen fungerade detta system väl under expansionen västerut och det sk Emigrant Trail. Men inte idag med ett överflöd av väl utbildade amerikanska jurister. Vi ser det i processerna mot Trump. Vi ser det förstås i domar från Högsta domstolen i USA. Lyckligtvis har en nationell domarunionen i USA på allvar nyligen lyft problemet med politiserande federala domare, vilka genom – ofta högervridna avgöranden – gett sina företagsklienter lönsamma temporära framgångar i väntan på högre domstols beslut.

Slutligen belyser nattens skottdrama i USA ännu en juridisk återvändsgränd i konstitutionen. Jag tänker förstås på regleringen av rätten till innehav av vapen. Även här syns spöket från Wild West. Det är uppenbart att en ny vapenreglering krävs för att hindra skottlossning i nutidens amerikanska städer, skolor och presidentval. Det blev tydligt genom mordet på Abraham Lincoln 1865 och uppenbart genom dödandet av John F Kennedy 1963.

Därför frågar jag: när kommer USA att lära sig sin läxa? When will they ever learn? Alla förnuftiga människor – som kan släppa konservatismens band – måste inse att USA kräver ännu några viktiga ändringar av konstitutionen. Det brådskar. Ett val av Trump kanske gör det fullständigt klart. Men då är det kanske för sent.

Torsten Sandström

Rubriken ovan är ett tema för en text i The Economist (22-28 juni) om EU. Där kritiseras organisationens ledarskap rejält. Det finns många ledare, men ingen som leder är underrubriken. Artikeln slutar med ironiska uttalanden om att den ryssvänliga Mr Orbans land är ordförandeland, med Ungerns slogan ”Make Europe Great Again”. Texten har en udd av britternas val att lämna organisationen, även om The Economist själv varit högst tveksam.

Enligt min mening är det uppenbart att Europas demokrati är i förfall. I stället för att etablera en fast bas för samverkan har EU byggts på lösan grund. 27 medlemsnationer som drar åt devis olika håll. Demokratier och autokratiska kleptokratier om varandra. Ryssfiender och rysskramare i samma gäng. Ett låtsasparlament som föder rader av lagtexter med kvävande verkningar för människor och företag. En europeisk ekonomi i obalans är ”kronan” på verket.

Till detta kommer alltså att EU saknar ny ledning. Det planeras för samma typ av styrning som före parlamentsvalet där det blåste högervind. Inga tecken på att man lyssnar på alla varningstecken. EU ska fortsätta att växa på sin federala väg, trots folkets ointresse och kritik. Nya problematiska stater i öst ska in. Det är inte min bild av hur ett demokratiskt samfund ska fungera. Demokrati växer underifrån – inte genom centralism. Det enda goda är parlamentet kommer att få svårt att enas om nya skräcklagar.

Min slutsats är att de politiska eliterna inom EU har kört fast. Frankrike och Tyskland i kriser och Ungern vid rodret. Egentligen är det inte klokt att inga reformister höjer rösten. Svenska politiker duckar och flyger som skottspolar till Bryssel för onödigt snack om frågor som bäst ska skötas på nationell nivå. I stället ser vi planer om fortsatt centralism, byråkrati och korruption. Den gamla organisationen för fri handel – EEC – gav hopp. Dagens EU är en sorg som närmar sig en skandal…

Torsten Sandström

Medierna är fulla av reportage om ränteläget. Ord som nästan är lika skrämmande som klimatkrisens berättas. Ändå är räntor på 4% tämligen beskedliga jämfört med dem jag upplevt i min ungdom (på 14%). Många inom eliten och övre mellan klass har lånta kraftigt i hopp om boende och vinster på detta. Klart att många klagar. Men att medierna tar deras parti är ett tecken på pressens förfall. Där har sakliga rapportering blivit en bristvara och egna åsikter/intressen hamnat i centrum.

Nästan var dag skriver nyhetsmedierna om hur tungt det är för låntagarna och inte minst att räntan måste sänkas. Alltså personliga drömmar om den egna gruppens intressen.

Ändå häpnar jag över att Dagens industri – som ju sägs syssla med ekonomi – faller in i klagokören. Men även Di:s journalister har förstås bostadslån. Den 10/7 sluter sig SVD:s ekonomiredaktion till den klagande. A propå Riksbankens styrränta skriver tidningen:

Fastighetsveteranens kritik: Människor knäcks

Citatet kommer från en intervju med en direktör för ett svenskt fastighetsbolag. Även han talar förstås i egen sak – bolagen har lånat vilt under den nollränteperiod som nu upphört och blivit kostnadskrävande. Stora krokodiltårar med andra ord. Och så fria direktörens till publiken: Människor knäcks.

Detta händer i dagens mediesamhälle. En epok då en saklig diskussion ersatts av politisk propaganda. Journalisterna har fått fritt fram för navelskådning…

Torsten Sandström

Om jag förstått rätt så har Sverige under årens lopp nominerat ett enda kön till posten som svensk kommissionär i EU:

Anita Gradin (S), Margot Wallström (S), Cecilia Malmström (L) , Ylva Johansson (S) och nu Jessica Rosvall (M).

Alltså inte en enda man. Då svensk grundlag vilar på normen att offentliga beslut om tjänster ska vila på förtjänst och skicklighet framstår det som märkligt att inte en enda man befunnits vara kompetent att föreslås till ett välbetalt EU-jobb. Varför är det så?

Ett skäl är att det rört sig om den vanliga svenska fäblessen för könskvotering, som i realiteten innebär att grundlagens regler om saklighet äventyras. Ett annat skäl är att jobben enbart avser B-laget i Bryssel, förvisso välavlönat, och att man (män alltså) skickar dit villiga inom andrasorteringen (till och med en före detta kommunist och S-karriärist , Ylva Johansson). Ett tredje och enkelt förståeligt skäl är att S-partiet önskat bli av med Ylva Johnsson i en kommande S-regering. Ett fjärde skäl är att mansväldet i sydeuropa inte kan förmås att nominera kvinnor, varför politiskt korrekta Sverige enkelt kan övertalas att ställa upp så att Kommissionen inte ser alltför ruggig ut. Särskilt som den svenska synen är att det rör sig om ett B-lag.

Mycket talar för att dessa skäl samverkar till Sveriges märkliga agerande, som närmast måste ses som en diskriminering av män. Bättre manlig kandidat än åtminstone Ylva Johansson måste ju kunna raggas upp.

Vi ser alltså ett Sverige som ständigt traskar på i samma gamla hjulspår, utan tankar på förtjänst och skicklighet. Alltså statsfeminismens Sverige.

Torsten Sandström

Nystarter är förstås osäkra fenomen. Men om det bara drabbar kapitalister finns det ingen anledning att gråta. De chansar inte sällan med egna pengar. Men i batteribolaget Northvolts fall har stora pengar – minst 88 miljarder – satsats med offentliga medel, dvs dina och mina pengar.

Svenska politiker har alltså i åratal uppmanat Riksgälden, pensionsfonder och andra att satsa på Northvolt och andra så kallat gröna företag. Landets många miljötalibaner hurrar. Men Nortvolts affärer har under ett par års tid gått allt sämre. Bolaget är bokfört till omkring 60 miljarder, trots att enbart en dryg miljard intjänats. BMW tror inte längre på leveranser av batterier från Skellefteå. Northvolt skrinlägger en planerad svensk fabrik i mellansverige. Du och jag har som skattebetalare anledning att räkna med en smäll.

I ett öppet land måste åsikter brytas om viktiga frågor. Enskilda ekonomer och ett fåtal journalister vågar höja ett varningens finger. Men majoriteten svenska politiker traskar i miljötalibanernas fotspår. Så kallad grön ekonomi behöver nämligen inte vara lönsam, den är ju så god, antas det. Därför kommer fortsatt nya offentliga medel att slängas på Northvolt samt till Norrlands svindyra gröna stålföretag som inte kommit igång.

Att ta risker med andras pengar är hur enkelt som helt. Det är just vad som sker i Norrland. Om bolagen går omkull måste dessutom stora stöd utbetalas till de kommuner i norr som gått med på att bli lurade. Tala om dåliga affärer!

Torsten Sandström