Anti-PK-bloggen

Min uppfattning är att de allra flesta åklagare sköter sitt viktiga arbete bra. Komplicerade processer drivs med stor betydelse för den svenska nationen. Särskilt i tider med allvarligt och blodigt klanvåld.

Åklagarens liksom domstolarnas problem är i grunden lagstiftningens tillkortakommanden. Naiva politiker har format vaga regler där framför allt påföljder ses som ett dragspel. Spännvidden mellan maximal och minsta påföljd i lagtexten blir ofattbart stor. I och med att brottslingen ses som en produkt av samhället – inte av sin egen vilja – föreskriver lagstiftning och motivuttalanden att framför allt unga kriminella ska behandlas med silkesvantarna. En påtaglig rädsla för tårar från mediernas bönekör verkar i samma riktning. Domare och åklagare vill inte se sig själva beskrivna som hökar.

Rättsmaskineriet fungerar således normalt enligt den flummiga regelbok som politikerna satt samman. Jag manar därför att tesen gäller: skjut inte på pianisten! Det är politikerna som bär ansvaret för lagarnas innehåll. Även om juristerna alltså normalt följer notbladet inträffar tyvärr ibland undantag. Exempel finns på åklagare som agerar med politiska ambitioner. Vi kan i dagarna på SVT följa dokumenteringen av en sådan skådeprocess rörande mordet och styckningen av Catrine da Costa. Liknande former av politisk styrning syns i processerna mot Thomas Quick. Samt inte minst i handhavandet av mordet på Olof Palme.

Typiska svenska skådeprocesser är dock mindre vanliga. Men de förekommer. Nästan alltid lyckas dock domarna hålla huvudet kallt och låta åklagarna skämmas. Ett sådant känt exempel är processen mot Karl Hedin, där en åklagares politiska fantasier lyckats hetsa fram omkring en månad i häkte för Hedin pga ett påstått jaktbrott (!). Därefter ett vinklat åtal. Tingsrättens friande dom innebär – om man läser domstolens val av ord – en stenhård kritik av åklagaren. Men skadan har ändå skett. Och ansvar har inte utkrävts av åklagaren.

Skådeprocesser av detta slag är som sagt uppenbara särfall. Men att jag skriver denna krönika sammanhänger med att den pågående sk Lundinrättegången vid Stockholms tingsrätt har uppenbara politiska inslag. Åklagaren påstår nämligen att två höga chefer vid Lundin Oil har gjort sig skyldiga till medhjälp till folkrättsbrott i ett krigshärjat Sudan för tjugo år sedan. Åtalet har väckts år 2010 och medfört en orimligt lång och förfärligt kostsam utredning för svenska statens del.

De påstådda brotten sägs ha skett mellan 1997 och 2003! Bara själva bevisinsamlandet i Sudan – en stat som slitits sönder av blodigt krig – måste vara högst problematisk. Att efter mer än tjugo år knyta dödsfall i det mörkaste Afrika till toppchefer på ett fjärran beläget oljebolags kontor måste vara en närmast omöjlig uppgift. Ett påstående som kan drabba en lokal funktionär i Sudan förvandlas i en handvändning till ett brutalt övergrepp på en chef långt bort i fjärran. Man kan dessutom tycka att svenska åklagare har mycket större – och mer angelägna – våldsproblem att utreda på hemmaplan.

Att det rör sig om en skådeprocess syns i den ihärdiga viljan från åklagarnas sida att peka ut höga oljebolagschefer som allvarliga bovar. Kosta vad det vill i tid och pengar! Miljon på miljon har satsats på en form av klassjustis, med kapitalister på ena sidan och fattiga målsäganden i Sudan på den andra. För åklagare gäller det att förvandla svepande folkrättsliga regler till brott mot svensk straffrätt. Efter så många års utredande blir de politiska insatserna höga i Stockholms tingsrätt.

Denna typ av medial rättegång känns ytterst olustig. Den politiska dimensionen framskymtar i mediernas referat från den pågående rättegången vid Stockholms tingsrätt. Kalabalik utbröt närmast under förhöret med den åtalade Ian Lundin, en hög aktieägare och företrädare inom Lundinkoncernen. Uppenbarligen har åklagaren Henrik Attorps vid sin utfrågning behandlat den tilltalade som en politisk och icke trovärdig motpart genom åklagarens val miner och ord. Följden blev att rättens ordförande, Thomas Zander, lär ha tröttnat på åklagaren och bestämt tillrättavisat honom med orden: ”Himla du med ögonen, Henrik Attorps!” Det krävs normalt mycket för att en domare så brysk ska kritisera en åklagare.

En åklagare som efter decennier av envis utredning tvingas till skådespelarattityder lär inte ha starka bevis för sin domstolstalan. Men för honom är det ingen vanlig rättegång. Hans karriär kräver framgång. Det gäller att maximalt visa hur gott det svenska samhället agerar mot fattiga i Afrika. Och hur girighet inom multinationella företag kan leda till planering av brutala mord.

Jag anser att kalabaliken under rättegången styrker mitt tal om en skådeprocess. Det skulle förvåna mig om domstolen bifaller åtalet. Hur ska de tilltalade kunna kompenseras för ett mångårigt lidande?

Slutligen. Måste inte samhället systematiskt försöka motverka politiska övertramp genom aktivism av åklagare? För att inte tala om de rättsövergrepp som politiskt tillsatta nämndemän gör sig skyldiga till, exv genom frikännande domar vid uppenbart olagliga klimataktioner?

Torsten Sandström

Jag följer GP på nätet. Tidningen har en öppen linje med kritisk att skeenden lokalt, i Sverige och Världen. Ungefär som kvalitetspressen fungerade förr. Det rör sig om en liberalism av klassiskt märke som alltså är fri från PK, woke och allt det andra som så tydlig numera tynger pressen i Stockholm och Malmö.

Ledarsidan är klart bäst i Sverige. Dessutom är den öppen för alla läsare. SvD håller god klass, men chefen där, Lifvendahl, är ett sänke i sin vilja att mångordig undvika de heta frågorna på ett vis så att opinionen bäddas in om den ens funnits, Däremot är GP konsekvent rakt på. Även en gammal sossepolitiker från Götet ges ibland plats i öppenhetens goda anda.

Varför har det blivit så? Min knapphändiga analys bygger på att ägarna av pressen – såsom Bonniers och Schibsted – är alltför svaga eller bara ser till pengarna och mediasamhällets affärslogik. Därför låter man journalisterna styra och ställa med sina egna röd-gröna åsikter. Alltså ungefär samma sak som vi ser på SR/SVT. Genom många journalistutbildningar – som Palme och hans partikamrater format – traskar svenska journalister – med få undantag – i samma takt.

Ensidigheten kommer att bli Sveriges öde. Om inte olika åsikter bryts i en öppen diskussion kommer Sveriges position i världen att förminskas. Planernas enda lösning innebär utarmning. Och den svenska ekonomin går därmed också åt skogen. Vi ser redan skadeverkningar av att alla ägg läggs i hållbarhetens korg. Mer av samma slag är att vänta. Tyvärr. Ty det är självförvållat av landets politiker, som för närvarande använder skattemedel för att stötta gammelmedierna.

På så vis blir GP ett ljus i mörkret. Tack för det!

Torsten Sandström

I SvD publiceras den 13/12 en fin debattartikel som signerats av personer inom L-partiets ungdomsförbund.

Mot bakgrund av det katastrofala införandet av ett nytt journalsystem – Millenium – inom regionen Västra Götaland pläderar Liberalerna för en samlad översyn av Sveriges 21 regioner/landsting. Man menar att den svenska vården underpresterar internationellt sett. Och anför att en stor byråkrati blivit en belastning. I artikeln pläderas för en övergång till privata val för folket via sjukförsäkringen.

I grunden stämmer kraven med min analys i rader av bloggar. Det är huvudlöst att styra en svensk vårdapparat genom 21 olika huvudmän med ungefär samma uppgifter och administration. Men en privatisering genom obligatorisk sjukförsäkring som ger människor rätt att välja är kanske inte rätt väg. Vårt land är avlångt och lokal tillgänglighet löses inte genom en hänvisning till politiska beslut som fattats inom en mycket kompakt Nederländsk stat. Därför måste ett samspel byggas upp mellan lokala vårdcentraler och olika typer av regionala sjukhus – alla drivna i bolagsform under statlig finansiering och framfött allt kontroll.

Enligt min mening är en övergripande offentlig styrning och finansiering av vården ett värde. Men detta bör ske genom olika typer av offentlig upphandling. Dagens lokala sjukvårdscentraler bör i samverkan mellan stat och kommun kunna privatiseras och kontrolleras. Privatägda och kommunalägda vårdcentraler i aktiebolagsform bör nämligen i princip konkurrera med varandra.

Det svåra förefaller att vara hur remitteringen till regionala sjukhus ska gå till och lösas. Här finns en flaskhals: en påtaglig risk för överremittering och köer såsom idag. Men redan idag är aktiebolagsdrivna sjukhus mest effektiva per vårdinsats och krona. Men detta faktum mörkas i vårt land. Om antalet huvudmän begränsas från dagens 21 till en handfull borde slussningen kunna underlättas. Olika komplicerade vårdbehov kan läggas ut genom ett löpande anbudsförfarande där bästa tid och pris avgör utfallet. På så vis bör en avsevärd regional byråkrati kunna ersättas av sjukvårdspersonal.

En handfull statliga myndigheter bör kunna forma mönster för såväl lokal som regional vård och samspelet dem emellan. Ett sjukvårdsutskott i riksdagen bör inrättas och träda in för att ta det övergripande ansvar man redan har! Idag ska 21 landsting sköta det mesta i egen regi. Det är knappast effektivt varken på lokal eller regional nivå. Som sagt, redan idag finns väl fungerade privata vårdcentraler och regionala sjukhus – kolla Capios S:t >Göran i Stockholm! Endast privata bolag tycks ha förmåga att snabba på vårdtider och begränsa kostnaderna.

Idag innebär beslut genom 21 landsting att alltför stora pengar – miljardvis – således läggs på ledning och byråkrati. Bolagisering innebär en effektivisering och att omfattande resurser kan frigöras. I grunden rör det sig om en kulturrevolution inom svensk vård. Det är allvarligt att svenska läkare har betydligt färre vårdinsatser per tidsinsats än utomlands. Byråkratin är en förklaring a propå skandalen med MiIlenium.

Men även fackföreningarnas döda hand är med i bilden. Särskilt offentliga myndigheter har svårt att säga ifrån då fackföreningarnas kravmaskiner drar igång och förstör. Aktiebolag kan däremot driva på effektiviseringen , ty genom upphandling till visst pris tvingas man hushålla för att gå runt – oavsett om facken skäller. Privat regi betyder alltså inte högre prislapp, utan tvärtom. Och ökad tillgänglighet till vården genom vettig och alltså kravfull arbetsledning.

Alla inser att dagens svenska politiker är ett hinder mot en reform. De har nämligen ett eget intresse i status quo. Att unga liberaler vill se reformer är naturligt och bra. Men risken är att när de tagit steget in i den politiska klassen upphör viljan till reformer. Ty förlorarna till de ungas och mina reformer inom vården är politiker och byråkrater.

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2024-12-13/a/byt-ut-regioner-mot-sjukforsakringar/1001/1772375/59263921

Boken ovan är kanske inte årets julklapp. Inte heller årets skämt. Men det är en samling ord som är vanliga i memoarer.

Memoaren som litteraturform är knepig. Berättelsen om det egna jaget leder normalt inte till självkritik.

Och just självkritik är något som Sarnecki snålat med genom åren. Hans vision har varit brottsligheten som en social skapelse. Alltså bara ena sidan av myntet. Via denna utgångspunkt leder straff inte till bättring. Framför allt döljer temat brottslingens egna incitament. Och inte minst politikernas oförmåga. Ty, vad nyttar lagar och straff till om viljan säkra betydelse och alla är fråga om sociala tillkortakommanden?

En positiv tolkning av hans tal om ”brott” under det egna livet är att Sarnecki plötsligt insett sina fel genom val av ideologi. Han vill släta över att han länge förfört politiker och studenter med ytterst allvarliga följder för nationen.

Nu tror jag förstås inte att detta är bokens tema. Han fientlighet mot straff bygger bland annat på att fängelser är ineffektiva. Men några års inlåsning medför åtminstone en tillfällig respit för folk som hyser rädsla för framfarten hos dem som Sarnecki kramar. Antagligen tar även några kriminella sitt förnuft till fånga.

Torsten Sandström

Vänsterretoriken snurrar uppenbarligen runt i hjärnan på Catrine Kilos. Det som blir följden är inte imponerande. Tvärtom. På näringslivssidorna i SvD bidrar hon varje vecka till ökad magsyra och förvirring. Det är inte kreativitetens budskap hon för fram. Nej, det är vänsterns politik och planekonomiska tänk hon presterar.

Idag frågar hon retoriskt: Skulle du placera pengar i en fond anpassad för sharialagar? Eller en som undviker bolag med mångfaldsmål? Frågorna är vinklade och leder inte till rimligt ekonomiskt tänk. Vad hjälper de läsare som orkar läsa vad Kielos skriver?

Vem fasen vill satsa på sharialagar? Själva frågan är så fånig och triggad att man först efter många tankeled innebär att ökat inflytande för sharia skulle gynna SD. Så fick hon slänga in sossarna vanliga splittringsargument (som faktiskt innebär att de själva driver på splittringen).

Frågan om satsningar på mångfald är lika försåtlig. Den som vill få sina sparpengar att öka ska väl satsa på affärer med framgång i penningvinster. Mångfald är däremot en politisk fråga som knappast ens på långa sikt kan omsättas i överskott, frånsett måhända i företag som driver vård, utbildning, fängelser, propaganda od.

Kielos sysslar enligt min mening med politik, inte med ekonomiska analyser. Hon bedriver löjliga jullekar för den egna vänkretsen. Hennes ord i dagens SvD blir lika ointressanta som dem hon för en tid sedan fällt om EU:s plastkorkars ekonomiska storhet jämfört med AI. Hon är helt enkelt av banan.

De ämnen hon vill föra in i affärslivet är starkt politiska. De passar måhända i en svensk valrörelse. Men i SvD Näringsliv framstår de som argument för planekonomiskt tänkande, där satsningar inte sker för överskott utan för politiska mål, som ändå knappast kommer att uppnås på grund av alla andra kolliderande samhällsintressens och inte minst stor politisk oförmåga.

Kanske tycker SvD att det är chict med en dos feministisk navelskådande varje vecka från Kielos. Jag tror många läsare däremot är ute efter hårda analyser som kan hjälpa dem i vardagen. Sådana analytiker är förstås dyrare att avlöna än feminister. Därför bjuder SvD på politiskt snömos.

Enligt min mening är det ett tecken på att tidningen håller på att falla sönder. Som det alltmer börjar se ut blir antalet sörjande obetydligt. Frånsett en kår av journalister i vilken flertalet sysslar med konstgjord andning. Snart hjälper inte ens statsbidrag eller hjärtstoppare.

Torsten Sandström

Någon kanske tror att en filosofisk öppenhet innebär att alla tankar är lika bra. Alltså att en hippie-artad inställning är att föredra. Så kan det förstås inte vara. Öppenhet rör nämligen demokratisk frihet att samtala – dvs att rimliga åsikter ska brytas mot varandra, men att fenomen som skadar samhället självfallet måste motverkas. Öppenheten vilar alltså på rationell grund. Förtryckande åsikter, dumhet och beteenden/tankar som skadar medborgare i det fria samhället ska alltså inte ges något skydd.

Jag skriver detta med anledning av att politisk liberalism inte sällan utvecklats till en en naiv strävan efter maximal individuell frihet. Dvs att det är fritt fram för alla idéer och att man måste lita på personers ord, trots att de faktiskt agerar i strid mot det demokratiska samhällets ideal. Frågan aktualiseras ibland så att offentliga bidrag ska ges utan ingående kontrollåtgärder. Motiveringen lyder ofta att samhället måste visa tillit till individers avsikter. Enligt min mening är det naivt att tänka bort smartness och lurendrejeri. Det goda samhället måste givetvis kontrollera att mottagare av bidrag inte bluffar. Som bekant kostar det Sverige sammanlagt enorma belopp årligen genom att bidrag ges till lycksökare.

Likaså måste brottslingar behandlas med stor fasthet. Kriminell förslagenhet måste motverkas och hänsynen till en gärningsmans sociala situation behandlas med armlängds avstånd. Här visar röd-gröna politiker en enastående och systematisk brist på rimlig öppenhet. Att en ung våldsverkare lämnar domstolen – med ett fräckt smil mot sitt offer – för en dom på samhällstjänst under några veckor är normalt ingen bra väg att minska brottsligheten. Det är naiv dumhet, som givetvis skadar målsäganden och samhället. Och ger brottslingen en klapp på axeln.

Även den nuvarande fokuseringen på pedofili visar på en brist på rimliga politiska lösningar. Manliga pedofiler är ett potentiellt hot barn och indirekt mot hela samhället. Ändå är det tydligt att kontrollen av känsliga anställningar fallerar och att pedofiler dras till vissa samhällsinstitutioner. Att flera visar sig ha dragits till Centerpartiet är ett utmärkt bevis på den naiva liberala frihet som jag vill ersätta med rimligt kritisk granskning.

Samhällets välvilliga goda tro bör med andra ord systematiskt ersättas av en kritisk beredskap eller planering inför möjliga allvarliga snedtramp. För nästan alla politiker i Sveriges riksdag innebär detta en läxa som de missat, men som måste hanteras i det goda samhället.

Nu ett sista exempel. En svensk skola som fokuserar på jämlikhet i stället för kunskaper är en del av den korkade liberala frihetsmaximering jag är ute efter. Man ska inte gå över ån efter vatten, brukar det heta. Den som talar om utbildning måste se behoven hos en genomsnittselev framför sig. Och inte – som i dagens Sverige – gå ”all in” för minoriteters problem. Detta särskilt som skolan är en bas för odling av kunniga och kritiska medborgare, som i framtiden ska delta i samtalet om det öppna samhällets centrala frågor.

Torsten Sandström

Med Donald Trump vid makten i USA kommer kryptovalutor, såsom Bitcoin, att ges större svängrum och stöd från den amerikanska statsledningen. Däremot är bla USA:s och Sveriges riksbanker påtagligt kritiska till av datorer tillverkade valutor. Frågan är därför vad man ska tycka om denna komplexa finansiella mekanism. Är det inte bara bra att släppa marknaden fri och se om nya smidiga finansiella lösningar kan skapas vid sidan om de gamla statsvalutor som nu brukas?

Min skepsis är dock stor. Efter att ha tillfrågat en förståndig vän på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet har jag inte blivit lugnare. Han säger sig alltid ha varit tveksam och har hjälpt mig att få ordning på mina tankar.

Är kryptovaluta att jämföra med pengar? Pengar brukar definieras som 1) värdemätare, 2) värdebevarare och 3) betalningsmedel. Beträffande kryptovalutor – som många pratar om idag – så funkar exv Bitcoin dåligt på samtliga tre områden. Värdet svänger kraftigt och det tar tid att betala med hjälp av Bitcoin.

Bakom Bitcoin står alltså ingen stat, såsom beträffande dollar och kronor. Vem som ska trygga de Bitcoin som en person har i sin dator tycks skrivet i stjärnorna. Den rättsliga kontrollen av kryptovalutor är med andra ord ytterst svag. Till bilden hör att Bitcoin inte backas upp av en nation, såsom statliga pengar vilka en bilköpare enligt lag har rätt att använda som vederlag vid exv en bilaffär.

Dessutom är framställningen av Bitcoin fruktansvärt energikrävande. Tillverkningen sker genom enorma insatser av grupper med sammankopplade datorer i ett system som få kan överblicka. Att några privata subjekt med makt över produktionen kan fuska och skada ägarna av Bitcoin uppfattar jag som sannolikt. Vi har redan sett skurkar som varit i farten.

Ibland hör man att Bitcoin kan jämföras med guld. Argumentet är högst tvivelaktigt. Guld kan som vara användas industriellt. Vidare är guld inte digitalt, utan du kan ha guld kring din handled eller en i tacka i ditt kassaskåp.

Idag förefaller den bristande kontrollen av Bitcoin ytterst farlig. En väl fungerande valuta bygger på att förtroende finns för att den ska fungera på de tre områden som nyss nämnts. Själva frihetstanken kan tyckas lockande, dvs att privatpersoner ska tillåtas tillhandahålla egna valutor. Men omvänt skapar friheten allvarliga problem ifall valutorna omsätts i stor eller gigantisk omfattning. Vi ser redan hur kriminella ersätter svarta pengar med Bitcoins så att Björnligan tillåts ta sig digitala valutabad i denna valuta. Att dessutom skurkstater såsom Ryssland kan kringgå sanktioner via Bitcoin är deprimerande.

Välfärdsstater är i grunden beroende av att skattepengar transfereras – annars riskeras rättsvård, försvar, sjukvård, skolor, pensioner mm att bli helt beroende av individers viljor som förstås kan fallera. Visst kan privata lösningar många gånger fungera väl. Men absolut inte alltid i stor skala. Bitcoin blir på så vis förknippande med påtagliga demokratiska problem.

Trumps satsning på Bitcoin blir som jag ser jag därför som ett riskprojekt. Själva finessen tycks, för Trump och andra, vara frånvaron av rättsliga regler. Okej att Bitcoins omfattande datorsystem kan erbjuda en form av insyn. Men att ställa rättsliga krav mot producenten av Bitcoin förefaller ändå problematisk.

Ifall Bitcoin ska användas i stället för pengar i storskaliga finansiella transaktioner – utan offentlig insyn och rättslig kontroll – uppstår med andra ord ytterligare ett riskmoment för världens ekonomier. Förvisso har mycket stora samhällskriser historiskt sett inträffat även då penningvalutor använts som värdemätare på exv konsumtionsvaror och aktier. Men om ett utbrett bruk av Bitcoin tillkommer blir världens ekonomi mer osäker.

Det finnas alltså ekonomiska och demokratiska skäl till att tvivla på Trumps storskaliga satsning på Bitcoin. Världsekonomin behöver sannerligen inte mer hej och hå! Ekonomisk samverkan i handelsfrågor är viktigt.

Därför är EU:s ambition att reglera kryptovalutor något gott, som jag ser saken. Trygga finansiella valutaströmmar är nämligen bra för handel och öppna relationer nationer emellan. En rimlig reglering av krypto är alltså bra även för dig och mig. Från och med årskiftet 2024/25 gäller en som vanligt mångordig och krånglig EU-förordning om kryptovalutor. Den tar sikte på ”utgivare och tillhandahållare av tjänster för kryptotillgångar på EU-nivå”. Förordningens verkan på icke-europeiska utgivare av kryptovalutor – såsom Bitcoin – förefaller däremot högst oklar. Särskilt som ingen tycks veta vem eller vilka som står bakom och ansvarar för projektet Bitcoin! Det finns alltså anledning att med oro följa Bitcoins framtid.

Torsten Sandström

Svenska medier oroas över höga elpriser. Det gör i än högre grad ett plågats svenskt folk som tyvärr valt fel politiker. Hursomhelst, tidningar, radio och teve rapporterar om verkan i våra plånböcker av att vindsnurror står stilla under högtryck. Särskilt pekas svenska elleveranser till Tysklands ut som boven i dramat. Där står vindkraften still och ekonomin faller som en sten efter alla kärnkraftverk och sk grön satsningar som skett. Så långt är kritiken befogad.

Men tystnaden om varför problemen blivit så allvarliga är stor. För såväl svensk som tysk del bärs huvudansvaret av röd-gröna regeringar som länge – med miljöpartister i baksätet – skapat stora problem. Att fem fungerande svenska kärnkraftverk stängts ned av sossarnas gäng är ett faktum. I Tyskland har olika regeringar stoppat ännu fler (från början fanns mer än hundra) och den nu sittande röd-gröna avser att stänga ned samtliga av de tre kvarvarande. Tala om hur ett överskott av politisk fanatism kan skada ett samhälle! Att det sker av politiker på samma planhalva som dem på Sovjetunionens tid är tänkvärt.

Min dom över röd-gröna politiker blir alltså hård. Men även svenska medier bär ett tungt ansvar i och med att man inte talar om för svenska folket vilka partier som skapat elbristen och de stegrade priserna. I fallet Tyskland bär Angela Merkels sovjetdoftande politik förstås ansvar. Men mediernas tystnad är skamlig. Den visar på vilken sida av den svenska politiken som gammelmedierna står.

Journalister av idag älskar att kalla sig själva rapportörer av fakta. Så var det i realiteten ofta i min ungdom. Men inte längre. Sedan politiserande och navelskådande journalister tagit makten över svenska massmedier råder tystnad om att Magdalenas Andersson tillsammans med de gröna lagt ned fem (5!) fungerande kärnkraftverk. Inte bara en hiskelig kapitalförstöring, utan också en folkfientlig handling. Det har Andersson sett till för att tillåtas regera med Mp i åtta år.

Om dessa fem kärnreaktorer idag producerat el hade priserna varit annorlunda. Även ett barn som betraktar situation förestår detta. Men mediernas anställda röstar till 70% röd-grönt!

Fy sjutton säger jag!

Torsten Sandström

Sossarnas vän, Aftonbladet, driver liksom moderpartiet en konsekvent splittrande politik mot SD. Först har SD:s invandringspolitik brunsmetats i många år. Men efter valnederlaget har S-partiet tagit över samma politk, utan att be om ursäkt för sin försummelse.

Orsaken till S-splittringen är förstås att SD alltmer tagit över S-partiets yngre väljare. Numera är sossarna i stort sett bara ett parti för pensionärer och vilsna kvinnor. Den sista gruppen består av semifeminister och personer som tror på att politiskt konsensus är bra och att SD därför stökar till debatten.

Aftonbladet gillar att framställa sig som en radikal tidning. Detta genom att hylla sossarna och ge V-partiet ständiga ryggdunkar. Radikaliteten är alltså påklistrad genom att tidningen ständigt backar upp rörelser som tillhör 1800-talets slut. Välfärdssamhällets beroende av marknaden – och dess behov av fria liberala lösningar (alltså inte politik från partier som L och C) – har Aftonbladet således missat. Den förkastas föraktfullt som nyliberalism.

Därför är det signifikativt att Aftonbladet hyllar de svenska ceremoniernas superceremoni: nobelfesten. Festande för ett fåtal invigda tillsammans med kungligheter är alltså vad Aftonbladet gillar. Tala om att festa för andra! Se bilden. Att denna elit i flera år mobbat Åkessons deltagande talas det inte om – han har ju först i år bjudits in, men tackat nej. Det är rakryggat gjort. Men så här skriver Aftonbladets anpassling Jonna Sima:

Åkesson surar när Sverige visar upp sig
Pinsamt att han nobbar Nobelfesten

Surt sa räven! Aftonbladets journalister skulle nämligen inte ställa upp på ett jippo för den borgerliga elit man ofta kritiseras. Men man vågar inte säga det. Därför skäller man på Åkesson, som enbart agerat med hedern i behåll.

Torsten Sandström

Gammelmediernas politiserande journalister har alltid rätt, anser dom själva. Ett litet faktafel kan förvisso komma att påtalas och korrigeras. Men de värderingar man dagligen sprider anses heliga. Därför behöver man aldrig ursäkta sig.

Jag tänker nu på fallet Greta Tunberg. Min tes är att hon från början odlats av medierna till en nationell och internationell superkändis. Svenska gammelmedier är högst ansvariga. De har raggat upp skolfickan Greta utanför riksdagshuset och under lång tid odlat fram en inbilsk och allvetande miljökramare på klimatskräckens arena. Temat har varit: se hur bra en skolflicka bra kan bedöma vad som är gott respektive dåligt för klimatet. Hon har beskrivits som ett underbarn – ett helgonflicka. Med stöd från internationella medier och politiska rörelser har hon för några år sedan nått zenit vad gäller berömmelse. En viktiga faktor har varit FN:s användning av Greta i sin gigantiska politiska skräckkampanj för klimatet. En propagandainsats som i närtid har visat sig bygga på pinsamma statistiska överdrifter….Vi som hittills hånats för att vara ”klimatförnekare” – ett kränkande påstående – har länge uttryckts vår skepsis (även om den ökade värmen i sig konstaterats).

Nu skakar inte bara FN utan även Greta T. Det rör inte bara klimatfrågan utan framför allt kriget i Gaza där både FN-systemet och Greta T tydligt manövrerat mot Israel – den stat som anfallits – och på så vis till fördel för anfallaren, dvs terrorns Hamas.

Utomlands har Greta T:s helgongloria krossats. I Tyskland är kritiken hård. I vårt land har hennes brottsliga aktivism – jag tänker på mängden kriminella demonstrationer – förvisso rapporterats. Men svenska gammelmedier är numera tysta rörande sin favorit Greta som kört i diket. Man låtsas mest att hon inte finns. Det borde man i huvudsak ha gjort för flera år sedan då grundskoleeleven började sin egotrippade kampanj. Men jag tror att flera medier anser att tidigare stöd numer blivit pinsamt. Därför kniper man käft.

Men jag är mot denna tystnad. Okej att hon handlat som det barn hon varit. Och främst fått uppmärksamhet genom mediernas försorg. Men den som väljer en politisk vägs, som visat sig problematisk, måste bära ansvar för sitt agerande. Greta T måste kritiseras och det hårt.

Kritiken gäller inte minst DN. Alla minns hur helgonet Greta T gjorts till DN:s chefredaktör för en dag. Alltså ett politiskt jippo värdigt denna blaska. Nu borde dagens chefredaktör – som agerat omdömeslöst – be läsekretsen om ursäkt. Så sjung ut Wolodarski! Gör en insats ”upplysningens” tjänst som DN i reklamen yrar om!

Torsten Sandström

Att Sverige genomgått en viktig förändring under de senaste 20 åren (ungefär) tycks stå klart. Mycket sammanhänger förstås med utvecklingen i vår omvärld. Men viktiga ingredienser rör nya kalla vindar som blåser över vårt land. Alltså, inte nog med Rysslands anfallskrig i Ukraina utan också en synnerligen omfattande brottslighet med död och grovt våld. Det finns därför anledning att tro att svenskar i allmänhet, kanske främst kvinnor och ungdomar, idag känner en större otrygghet i samhället. Säker statistisk saknas tyvärr. Opinionsundersökningar leder ofta vilse.

Därför kan man nog säga att osäkerheten, som skapats framför allt av en storskalig invandring utan rimlig integration, skapats av svenska politiker. Detta är ett allvarligt påstående. Men det är sannolikt dagen sanning.

Denna politik har sannolikt något förändrat svenskarnas behov. Krav på större trygghet hörs i det privata samtalet samt även – mellan raderna – i massmedierna. Till denna osäkerhet hör även utvecklingen inom skolan och avseende vårdköer inom vissa dela av landet (plus som sagt kriget i sydöstra Europa). Läget måste sägas vara allvarligt.

I ett liknande sammanhang skriver Adam Cwejman – i en ledare i GP (Göteborgsposten) den 8/9 – om Maslows behovstrappa. Cwejman förklarar denna psykologiska modell kort så här:

Längst ned i behovstrappan har vi de mest basala behoven: vara mätt, inte för kall eller varm, slippa smärta, få sova. När de behoven är tillfredsställda så kan vi säkerställa nästa behovssteg: grundläggande trygghet och säkerhet. Längre upp i trappan finner man sådant som social samvaro, självförverkligande och självförtroende.

Mycket talar för att denna teori kan hjälpa oss att förstå vad som hänt i Sverige på senare år: vi har halkat ned ett snäpp i trappan vad gäller grundläggande trygghet och säkerhet. Eller md andra ord: trappsteget för trygghet sviktar betänkligt.

Därför är Tidöregeringen enligt min mening på rätt spår. För att vinna folkets politiska gunst krävs annat än röd-grön populism och drömpolitik. Klanernas brottsliga framfart måste stävjas. Invandringen måste pausas, ty den skapar även en betydande minoritet allvarliga problem. Alltså en nya politik för ökad trygghet och rättslig säkerhet i samhället.

Under åtta år vid makten har S-partiet – tillsammans med gisslanstagaren Mp – drivit en allvarligt felaktig politik. Det är ett tydliggörande av denna fundamentala passivitet som kan bli vägen för fortsatt regeringsmakt för Tidökretsen.

Men då gäller det inte att vara artig och buskablyg mot oppositionens sluga politiker. Mantrat måste bli: ni agerade totalt fel under åtta år vid makten. I en mängd av samtal måste denna anklagelse riktas mot sossarna och de grönas talibaner. Den måste upprepas så att den etsas fast i folkets minne.

Här missar mesiga ministrar ofta sin uppgift. Många duckar för sossarna i stället för att anfalla dem med tydliga och klara besked. Man är nämligen van att buga för S-partiets koryféer.

Torsten Sandström

PS! här följer en länk till Cwejmans ledare i GP. DS

https://www.gp.se/ledare/sa-halkade-sverige-ned-i-behovstrappan.0d0a4d0a-3da2-4a65-909a-1001661f8668

I dagarna avgår blixtsnabbt en hög manlig C-politiker från ledningen av den stora Stockholmsregionen. Regionen och partiet plockar bort hans namn från alla hemsidor. Av den hastiga avpolletteringen att döma rör det sig om en form av brott som väcker allmän avsky. Att något sådant händer en enstaka gång i ett partis liv är inget att knysta om. Men nu anser jag att det finns ett visst mönster som rör partiets politik.

Man behöver inte ha gott minne för att komma ihåg att den sittande centerledaren har två gamla våldsdomar på sitt samvete. Ändå blev han vald till ordförande, så länge mandatet nu varar. Även i relativ närtid har höga företrädare för C-partiet försvunnit – alltså snabbt avgått – efter medial uppmärksamhet kring deras sexliv och lagstiftningen.

Är det bara en tillfällighet att detta inträffar inom Centern? Eller har bondeståndet utvecklats till partiet för olika slags fristil? Jag tror som sagt inte att det enbart är slumpens spel. Centern har nämligen förvandlats till ett extremliberalt parti som politiskt ligger nära L-partiet. Många minns kanske att Annie Lööf i sin ungdom en kort tid förespråkade månggifte. Många gamla bondepampar häpnade. Liksom Miljöpartiet tycks Centern ha blivit ett flugpapper – inte längre för bondestugor – utan för storstädernas fristils-liberaler. Alltså en del av de rödgröna drömmare som vill släppa loss all mänsklig kraft utan en susning om verkligheten och Homo sapiens mörka drag.

Reformer ska enligt de röd-gröna genomföras utan praktisk och kritisk prövning av fakta och resultat. Alltså gäller hej och hå för krav som vanliga medborgare förfäras och tyngs av. Kärnkraft ska väck och drivmedels fördyras. Naturvårdsverket ska bestämma kommersiella statliga investeringar i batterifabriker. Gränser ska öppnas och statistik om brott och bidrag hållas hemliga. Minoritetsfrågor utan allvarlig grund förvandlas till majoritetsintressen. Inte av liberala skäl – utan för att hylla en förvriden norm om jämlikhet samt för att framstå som alla goda gåvors givare.

Det finns ingen hejd på de frihetsdrömmar som de röd-gröna torgför, trots att de samtidigt är varma förespråkar för en förvuxen statsapparat med tentakler nästan överallt. Det rör sig alltså inte om praktiska lyckolösningar, som gillas av knegare och tjänstemän runtom i landet. Nej, det är den navelskådande snällheten lösningar. Inte för dagens Sverige, utan för en nation som ska tvingas sätta på sig tagelskjortan, betala skatt, gå i samma takt, sluta flyga, inte äta kött och till råga på allt tacka politikerna för detta. Det är därför fullständigt klart att uppståndelsen blir stor då vi plötsligt ser att drömmarnas goda politiker – från höga positioner – själva lever ett liv efter den egna regelboken.

Svenskar på landsbygden undrar vad som sker. Även i Stockholm, där de röd-gröna planerar nya reformer som vardagens folk häpnar över. Centrala storstaden vill man stänga av, för att bara trafikeras av bilar med 100% eldrift! På tal om Miljöpartiet försvann häromdagen rörelsens högsta ledare för klimatfrågor, en kvinna, genom en fallucka på samma vis som den C-partist jag nämnt. Om det var alkohol, droger, sex, våld eller annat vet bara de invigda – utåt gäller största möjliga tystnad. Även i hennes fall rör det sig uppenbarligen om en extrem syn på sin egen livsstil – helt i kontrast till väljaropinionens.

Det som inträffar speglar intressanta förändringar av den svenska politiska klassen. Vid sidan om lång och trogen vistelse inom partiet – från ungdomsförbund och uppåt efter gymnasiet – så lockas rader av lycksökare att göra karriär. Dvs personer med gott munväder och självförtroende som vill skaffa sig en försörjning på allmänhetens bekostnad. Både C- partiet och Mp har i stor omfattning på senare år rekryterat den nya tidens politiska fristilsklättrare till köttgrytorna. Det har varit enkelt att komma sig upp inom dessa partier, ty konkurrensen – och intresset – är svag. Man har inte sökt efter välutbildat och duktigt – alltså erfaret – folk, i stil med ingenjörer, verkstadsarbetare, ekonomer, vårdanställda eller jurister. Nej, de politiska plastmänniskorna har getts plats. Och därför går politiken förstås åt fanders.

Att rekryteringen skett just genom hej och hå avslöjas givetvis när klättrarnas privata livsstil konfronteras med vardagens samhällsvärderingar. Det är precis vad vi ser just nu. Korruption, lögner, alkohol, droger och sexuell utlevelse äntrar scenen när strålkastarna och tevekamerorna släcks.

Ett allvarligt samhällsproblem är således att svenska politiker rekryteras till alla partier på oförnuftiga grunder. De utvalda blir ingen spegelbild av folket, vilket kanske inte är så enkelt. Men sakkompetensen blir svag. Och förnuftet samt moralen är inte sällan tvivelaktigt.

Att dessa människor ska tillåtas bilda en egen politisk klass är helt enkelt åt skogen. Det går faktiskt att stämma i bäcken! Det finns faktiska goda möjligheter att via lagstiftning skapa en öppnare rekrytering, en planerad rotation samt möjligheter för en bred folklig opinion att i speciella ärenden stoppa politikernas beslut. Men just här sluter den politiska klassen sina led och håller tyst samman.

Torsten Sandström

Som alla vet har de grönas politiker i Sverige getts makt att regera tillsammans med sossarna. Båda partierna har skadat Sverige i grunden. Kärnkraftsverk har lagts ned. Skatter har höjts. Inblandning av skogsolja har lagreglerats trots att lika mycket CO2 släpps ut i luften per liter då detta drivmedel bränns.

Hela den svenska lagstiftningen har genomsyrats av symboliskt klimattänk genom S- partiets och MP:s scouter. De röd-gröna har agerat som en frälsningsrörelse. Alltid redo! Folk tvingas att i smyg äta kött och flyga på semester. Alla ska nämligen gå i samma takt, bakom en skränande FN-chef, som förstås visar sig ha talat osanning om uppvärmningens takt.

Just nu pågår ännu en kampanj för de troende. Det rör sig om Europas vattendrag, dammar och kraftverk där. Antalet dammar i Sverige sägs vara omkring 10.000. EU har bestämt att växter, fiskar och andra djur i denna miljö måste skyddas, varför dyrbara installationer krävs vid uppdämningar. Markägare som inte har råd spränger helt enkelt dammarna och struntar i elen. De som har råd – betalar dyrt för att förändra de landskap människor i flera hundra år vant sig att vistas i. Det kallar jag miljöförstörelse i stor skala. I Göteborgsposten skriver ledarsidan:

Lobbygrupper som vill ta bort mänskliga avtryck på naturen för att återställa “naturliga” ekosystem tycks ha kapat miljöpolitiken. De vägrar se att även människan alltid har varit en del av naturen.

Det som sker är ännu en hysterisk kampanj för tveksamma politiska mål. Inget öppet samtal och försiktiga kompromisser. Nej, de korade vet bäst och har tyvärr politisk makt. I Sverige genomförs detta med diktat från ovan samt med en hänsynslös religiös iver. Hundratals biologer som frälst av den nya klimatreligionen far land och rike runt och lägger sina näsor i blöt. Man kan hoppas att de dras ned i våtmarkernas gyttja. Men det sker tyvärr inte, för de måste flyga hem för att skriva sina reseräkningar.

Vad är det som har gjort att Sverige blivit klimatpolitikens Nordkorea? Förklaringen är enögdhet, hysteri, propaganda och en samhällssyn som består av 100 % politik. Det påminner mig om den franska revolutionens första fyra år. Även då fanns i botten några goda ideal. Men de förstorades och renodlades till hysteri. Efter några år halshöggs 17.000 tvivlare och 40.000 meningsmotståndare försmäktade i fängelser. Revolutionens ledning ansåg att det krävdes för att rädda folkstyret.

Det öppna svenska samhällets ideal är alltså nu hotade. Gamla svenska naturmiljöer ska utraderas för att klimattalibanerna ska få som de vill. Att detta sker 2024 är något oerhört. En industriell utveckling som bidragit till att sätta Sverige på kartan slaktas fräckt i Kim Jong-uns anda. Och det sker för att talibanerna vill rädda miljön! Sådan är de troendes logik.

Man kan bara hoppas på tesen från upprorets Frankrike: ”revolutionen äter sina barn”.

Torsten Sandström

Inom kretsar av kulturarbetare (f.ö. vilken jäkla term!) och så kallade konstkännare finns en tydlig tendens att hävda ett monopolinflytande. Enbart de utvalda – som inte behöver ha särskild utbildning eller erfarenhet av skaparverksamhet – har rätt att besluta i konstnärliga frågor eller delta i kulturdebatten. Alla andra är lågpannade kverulanter eller konservativa.

Följden har blivit att den nutida konsten utvecklats i nihilistisk riktning. Allt är konst som upphovsmannen och förståsigpåarna godtar. Krav på förmåga, teknik och framför allt kvalitet bannlyses. Vi ser detta ofta i dagspressens anmälningar av olika konstutställningar. Där fotograferas verk som framstår som följderna av en vild lek på dagis. Nästan alltid har det skräp som ställs ut dock högtravande – politiskt korrekta – titlar. På så vis har delar av den nutida konsten blivit irrelevant. Det är trist. Men skadorna för allmänheten är föstås begränsade. Folk rycker på axlarna, pustar och går till museer som visar kvalitetskonst.

En liknande utveckling sker inom arkitekturen. Mediala arkitekter ritar hus som folk stönar över eller skrattar åt. Fyrkantiga lådor för förvaring av människor. Okej att höga byggkostnader måste mötas med rationalisering och prefabrikation. Men det visar sig att en majoritet av svenskarna ogillar den nutida arkitekturen. Man vill se byggnader som har en mer klassisk – ålderdomlig – prägel.

Om den nutida konsten med en axelryckning blivit irrelevant, så tillbringar människor en stor del av sina liv i bostaden. Detta talar för att arkitekturens skönandar måste se sig i spegeln och lägga av med sitt snack om expertis rörande byggnaders utseende.

Problemet är att beslutsfattande politiker ständigt har en undfallande attityd till konstens så kallade experter. Kritiker stämplas som nationalistiska politiker. Eliten pläderar således för den fåniga tesen om att man själva måste hålla armlängds avstånd till kulturens innehåll. Resultatet blir givetvis att nihilismens frodas. Jag har exv sett hur stora statliga bidrag getts till konst som ska visa hur växter, svampar och insekter samverkar på en jordplätt som ställts ut. Bilden ovan från Odenplans T-banestation talar om var skon klämmer.

Kulturens pendel svänger. Om några år kommer nihillistiska skapelser med politiska titlar att ha förpassats till de soptippar där de hör hem. Lätt fånget, lätt förgånget! Ändå bär nationella politiker ett tungt ansvar för sin naiva passivitet. De har gett luft åt politik, politik och inget annat än politik. När luften gått ur kvarstår bara röd-gröna visioner.

Att konstens skönandar då byter fot är fullt klart. Då tvingas de satsa på nya projekt som de saknar kompetens för. Fortfarande under skydd av tesen om armlängds avstånd.

Min tanke är att i en demokrati måste vanliga människor i största möjliga utsträckning bestämma politiken. I en nation med välutbildade medborgare behöver detta inte innebära att konsten och arkitekturen krisar…Om det blir fel finns ju alltid privata alternativ som kan försöka vinna framgång.

Torsten Sandström

Det tycks som om svenska gammelmedier inte har någon lägsta kvalitetsgräns nedåt. Varje dag publiceras politiska åsikter blandat med rent skräp. Krönikörer som Hellqvist, Schuman, Beckman vältrar sig i navelskådning och intigheter. Det rör sig om budskap som tycks avse att få läsarna att somna. Kanske ett alternativ till psykofarmaka. Och billiga texter för Bonniers ekonomer.

Idag ännu ett exempel på detta åsiktsbombardemang. Nu rör det sig om den mängd psykologer som varje dag sprider futiliteter i spalterna i tron att det rör sig om vetenskap och inte gissningar. Den 4/12 ger en DN-psykolog raka besked:

Ibland kan det vara bra att linda in sanningen

Jag tror knappast att det inte finns en enda människa över två år som inte förstått denna tes. Men DN, SvD och andra gammelmedier sprider alltså sådana åsikter från morgon till kväll. Kritiska faktaanalyser i oberoende riktning har blivit en verklig bristvara.

Därför utbrister jag:

Ibland kan det vara bra att lägga ned en tidning som inte längre fungerar som nyhetsmedium. DN kan lika gärna fungera som veckotidning! En veckas samlade plattityder. Och konkurrera med Hänt i veckan.

Och sluta för sjutton att påstå att DFN verkar för en ”upplyst värld”. Det är politisk propaganda och svammel tidningen sprider.

Torsten Sandström

Igår damp ett mejl ned i min brevlåda hos Juridicum i Lund. Brevet är förstås anonymt. Men det påstås komma från en organisation av jurister som utreder hatbrott. Visa formuleringar i brevet tyder på en anknytning till Lund. Vidare påstås att man samarbetar med åklagarmyndigheter – Södra Skånes åklagarkammare utpekas som exempel. Detta bekräftas inte av svar från denna myndighet, som jag givetvis vidarebefordrat brevet till som upplysning.

Brevet, som är skrivet på knagglig svenska, framstår som massproducerat (genom en brevmall) med plats för att fylla i ett utvalt namn (på den person som ska hotas) och i mallen klistra in svepande anklagelser mot personen ifråga.

I mejlet till mig är det mina texter om Israels försvarskrig mot Hamas terrorister som den anonyma författaren menar utgör hets mot folkgrupp, 16:8 Brottsbalken. Att författaren anser att Israel begår krigsbrott förefaller klart. Typiskt är att även en av mina texter mot Vänsterpartiet sätts upp listan. Vänligt nog talar brevets anonyma avsändare om att jag har möjlighet att be om ursäkt och ångra mig.

När jag var ung student i Lund tillhörde jag initiativtagarna till ”Juristjouren i Lund”. Vi var en samling entusiastiska marxister som gratis ville hjälpa vanliga människor som hade problem med arbets-, hyres- och familjerätt. Vi var alltså en grupp av vänsteridealister som ville ge råd till vanligt folk. Idealet var Maos slagord om att agera nära folket. Vår vilja var alltså god, men vi naiva om marxismens praktiska funktion.

Nu tycks aktivister bland ett fåtal studenter i Lund jobba för Hamas´sak. Det är förvånande men givetvis demokratiskt okej. Men då de aktiva förvandlas till kämpar, och börjar skicka anonyma mejl med rättsstridiga hot mot skribenter, rör det sig inte längre om demokrati. Det rör sig om den politiska motsatsen till folkstyre i demokratisk form. Alltså om allvarliga hot mot det öppna samhället som andra hyllar i vårt land.

Vi ser alltså ungdomar som inte öga mot öga vill hjälpa andra med problem, utan tvärtom anonymt vill hindra skribenter från att använda sin yttranderätt. Det är skamligt. Det är odemokratiskt. Det är möjligtvis även kriminellt (en olustig blandning av utpressning och föregivande av allmän ställning).

Torsten Sandström

Häromdagen var jag på Operan. Bizet´s musik till Carmen är så skön! Att den tillhör operakonstens mästerverk bekräftades. Operans berättelse om fri – dvs föränderlig – kärlek i kontrast till stränga sociala krav var omdanande och omstridd under dess tillkomsttid (1870-talet). Till saken hör att librettot har en berömd folklig inramning. Operan utspelas inte bland grevar och baroner, utan i miljö kring en tobaksfabrik med zigenskan Carmen i centrum. Uppsättningen på Stockholms opera bjöd verkligen på härlig musik och skön sång inför en nästan fullsatt salong.

Någon undrar kanske därför över min rubrik. Låt mig förklara. Många operor baseras på dramatiska, romantiska eller komiska berättelser som idag kan förefalla något svåra att förstå. Och därför kanske mindre medryckande. I nutid anser en del av vänsterns skönandar därför att scenografin måste ta avstånd från det som librettots författare – och kompositören – bestämt. På så vis menar några av nutidens kulturkoryféer att scenmiljön ska omskapa scenmiljön för att få en mer politiskt korrekt operaföreställning. Hundraåriga libretton förpackas därför i nutidens industrimiljö. Att detta inte sällan gör storyn än mer svår att förstå betyder inget för dem som känner sig kallade att agera som politiska visionärer.

På så vis har berättelsen i Carmen på Operan gjorts närmast oförståelig. I en modern miljö utspelas skeenden som framstår som komiska eller rentav groteska. Det duger inte med att Carmen i originalet (och på Opeans scen) är en stark kvinna som på egna villkor vill finna kärleken. I Stockholm framställs hon som en feminist. I Operans uppsättning utspelas händelseförloppet dessutom i en miljö som närmast föreställer ett fängelse. Där uppträder modernt klädda män och kvinnor som dårfinkar.

Detta på grund av en regi som präglas av woke. Då såväl zigenare som tjurfäktning anses som politiskt tabu så förvrids handlingen till en story om en tuff brud i lyxförpackning som vacklar i sitt kärleksval mellan två män i en boxningsmatch (killarna hoppar runt i kortbrallor och jabbar). För att göra storyn fullkomligt omöjlig att förstå presenteras plötsligt en skulptur av en tjur i handlingen och senare infogas mer boxning utanför en tjurfäktningsarena (via en svårtolkad kuliss i bakgrunden). Att Carmen dessförinnan bytt kläder till spanskt zigenarmode – och dansat en sväng till kastanjetter – bidrar till en storskalig förvirring. Uppsättningen påminner delvis om ett Lundaspex, något som Bizet inte avsett, tror jag. Allt nu i stockholmsregi av en politiskt korad Johanna Garpe.

Min syn på utvecklingen är inte konservativ. Konst bör i grunden vara lojal med upphovsmannens tankar, även om de inte längre är fullständigt politiska korrekta i Stockholm. Framför allt menar jag att skeendet i en opera ska kunna förstås även av en nutida publik. Därför väljer jag givetvis originalversionen av en story framför ett politiskt spektakel som ska lägga vänsterns politiska syn tillrätta. Det är rentav stolligt att behålla Carmen som som titel på Operan då den lika gärna kan kallas Rövarna i Kamomilla stad till musik av Bizet.

Även om musik och sång håller hög klass – det är som sagt härligt att lyssna – blir det synd om publiken, sångarna, orkestern och dirigenten som ska tvingas underkasta sig en regissörs politiska nyckfullhet. Det är lika stolligt som då Nationalmuseum trycker upp politiskt korrekta undertexter till ett antal kända verk som man ställt ut.

Förhoppningsvis kommer kulturens pendel åter att svänga bort från PK. Pippi Långstrumps pappa återfår kanske i framtiden sin ursprungliga titel som negerkung i Söderhavet. Och den dagen kommer sannolikt Carmen att som sig bör presenteras som en känslostark zigenska från en klanmiljö av smugglare. Carmen knivdödas då av en svartsjuk arbetskamrat för att hon förälskat sig i en matador från dåtidens Sevilla.

Torsten Sandström

”Klimatklivet” är det jippoartade namnet på den förra röd-gröna regeringens drömmar om att måla Sverige och världen grön. Miljarder har satsats på att skicka Naturvårdsverket och landets många Länsstyrelser ut på hajker i landet för att frälsa nationens hotade klimat. Så smaka på etiketten: Klimatklivet. En scout är alltid redo!

Ett felsteg i denna scoutkampanj – och alltså av Snedklivet – är att Naturvårdsverket 2020 beviljade Northvoltkoncernen 159 miljoner i bidrag till en anläggning för återvinning av bilbatterier för elbilar. Förmodligen har även EU varit med och pumpat in stora gröna slantar i ett pengaregn som präglas av religiös vilja till offer på klimatkrisens altare. Alltså mer tro än teknisk och affärsmässig kunskap. Verksamheten har storskaligt planeras av Northvolt inom ett bolag med namnet Revolt AB. Men bolaget har ännu inte, efter fyra år, fått luft under vingarna – mer pengar behövs. Häromdagen meddelas att Revolt nu har sålts. Detta säger Northvolt i den stora härva som dragits igång för att rädda vad som räddas kan.

Drömmen var således att Kimatklivet skulle hjälpa Northvolt att bygga en fabrik för batteriåtervinning i Skellefteå. Istället för att skicka uttjänta batterier till Asien skulle materialet behållas i Sverige. Miljönissarna på Naturvårdsverket – hastigt utbildade i gröna drömmars tänkande – förstod att anläggningen med den här tekniken var den första i sitt slag i Europa. Alltså ett perfekt projekt för frälsning genom utpumpande av skattebetalarnas pengar. En hög chef på frälsarmyndigheten förklarade: ”Det farliga avfallet minimeras, likaså transporterna av metaller eftersom de inte behöver transporteras långa sträckor”.

Det är uppenbart att historiens dom över de gröna skogsmullarna kommer att bli hård. Om några decennier – då verkligheten sannolikt visar sig inte ha blivit så skräckartad – tror jag att många kritiska ord kommer att skrivas om den gigantiska politiska aktion som FN dragit igång. Många skogsmullar kommer att stå med byxorna nere. Förmodligen kommer FN då att försöka påstå att man räddat världen. Men sanningen är att FN redan i flera decennier skriat om en nära förestående kris. Av orden att döma borde jorden redan nu ha kokat samman. Och FN-chefen ha gått under, iklädd rosa sidenslips.

Det är dyster att behöva skåda den hysteri som FN sprider. Den påminner om tidigare religiöst präglade rörelser i Europas historia mot industrialismens nya maskiner samt mot den begynnande propagandan gentemot AI. When will they ever learn?

Förnuftiga människor är vakna, kollar fakta, agerar kritiskt och förespråkar en öppen diskussion innan beslut med gigantiska effekter fattas. Farliga propagandister yrar däremot om Klimatkliv. Hej och hå, till skogs vi gå! Tänk att en statlig myndighet – närmast i en handvändning – tillåts bränna så mycket pengar som du och jag har tvingats att betala!

Torsten Sandström

Den som googlar på FN ser att organisationen är som en myrstack av bokstavskombinationer, mellan 50 och 100 stycken, minst. Det är denna bläckfisk som försöker ta ett livgrepp om vår planet. Huvaligen för hydror av detta slag som ska finansieras genom skatter!

I dagarna avslöjas hur organisationen använt sig av falska uppgifter rörande uppvärmningens effekter. FN-chefens skrämsel- och skräcktaktik är – som jag ser det – något främmande för den västerländska demokratin. Men en sosse från Portugal tycks göra som han vill då han väl svingat sig upp på FN-tronen.

Rörelser som FN med många verksamheter och syften fungerar normalt dåligt. Framför allt tenderar byråkratin att växa hiskeligt. Om då det rör sig om övernationella organisationer tillkommer svåra problem med politiska slitningar mellan demokrater och auktoritära nationer, mellan fattiga och rika, mellan industrinationer och agrara, mellan krigshetsare och fredliga för att inte tala om många förfärliga religiösa skillnader. Resultatet för FN:s del blir en vacklan mellan olika hötappar. Ständigt ska de mest pockande och agressiva ges tilldelning så att de håller tyst. Följden blir sällan tystnad för övrigt, utan nya och högre krav.

Med Donald Trump vid makten ställs FN:s framtid på sin spets. Det är rimligt. Jag är för en kraftig bantad organisation, med ett fåtal strategiska uppgifter: medling för fred och stöd till folk i nöd. Men problemet är att vänsterpolitiker, som FN domineras av, inte slänger in handduken. Vi ser en liknande situation inom EU i kris. Rejäla reformer borde sedan några år stå på dagordningen. Men inte, som det nu ser ut. Mario Draghis kostsamma sjukdomskur kommer inte att hjälpa – om den ens blir av. Politiker har svårt att erkänna misstag. Dessutom riskeras deras försörjning!

Misslyckanden inom företagsvärlden leder normalt till avveckling. Men när det gäller politiska kriser och offentlig misskötsel sker oftast de omvända: mer bränsle i samma tank och sedan full gas (åter i diket). Detta är ett viktigt skäl till att visa försiktighet inom politiken, dvs ett av konservatismens goda argument.

Men auktoritära regimer ger sig aldrig frivilligt. Knappast heller vänsterliberalismens lydstater. Därför är det öppna samhället demokrati så viktigt, med sin kritiska, försiktiga och faktabaserade politik.

Bort med flummiga politiska drömmar! Fram för bister realism!

Torsten Sandström

Västerlandets liberaler och vänsterpolitiker har i välmening skapat berg av problem. Hanteringen av invandring, kriminalitet, utbildningsväsendet mm pekar på ett bygge på lerfötter. Den nuvarande krisen i USA och Europa har sina rötter i den lavinfara som vänsterliberal politik utlöst. Detta medvetet och utan hänsyn till fakta, statistik och folklig opinion.

En del i detta drömbygge är FN. I begränsad skala är internationell samverkan kring folkrättsliga ideal tveklöst något nyttigt. Men då systemet utvecklas till en gigantisk och byråkratisk maskin, som med stöd av vänsterpolitiker och liberaler in absurdum vill markera sin vikt, övergår det hela till kris. FN-hydran avspeglas i att såväl demokratier som många gånger fler auktoritära regimer getts plats. Hur ska samsyn kunna upprättas för västerlandet med stater som exv Ryssland, Iran och Kina i FN-båten? Organisationen blir på så vis ett verktyg även för förtryckare. Inflytande ges år stater som inte viker en tum utan ser ned på demokratier som förespråkar öppenhet och kompromisser. Till bilden hör nationer som leds av islamska ideal om heliga krig.

Genom den sk Romstadgan från 1998 har tillskapats en internationell straffrättslig domstol, ICC, för dömande av ”folkmord, brott mot mänskligheten, brott mot mänskligheten och aggressionsbrott”. Det kan låta bra. Men läsaren inser att åtskilliga av brotten som räknas upp är synnerligen lösa i kanten. Jag har tidigare skrivit om tre professorer i folkrätt med helt olika syn på om Israels krig mot Hamas ska ses som krigsbrott. Innebörden är att domstolens tolkningar övergår i politik. Att naiva svenska journalister inte förstår detta gör knappast saken bättre.

Politik är något som vänsterns liberaler gillar. Till skillnad från vanliga människor vill man ständigt se mer politik. Utan att förstå de praktiska effekterna driver man drömmarnas politik. Märk att USA, Ryssland och Israel har beslutat att hålla sig utanför ICC-samverkan. Det finns enligt min mening goda skäl för en demokratisk stat att förhålla sig tveksam till lösningar som innebär att politik riskerar att ta över juridiken. En rättsstat ska följa tydliga regler, alltså pregnanta paragrafer som i detalj klargör vad som krigsbrott. Nationer under lagen ska inte låta jurister döma efter egna åsikter.

Israel, den stat som nu anfallits av terrorister från minst tre håll, jagas av den Internationella domstolen för mänskliga rättigheter. En order om arrestering har utfärdats mot bla Israels premiärminister Netanyahu. Domstolen pekar ut den enda demokratiska regeringschefen i regionen och nämner inte terrorns krafter i exv Iran. Om inte detta är politik från ICC så säg.

Hamas och Hisbollah – båda med stöd av mördarregimen i Iran har startat kriget. Israel har som bekant svarat och hårt bekämpat de anfallare som använder kvinnor och barn som sköldar. Ingen av anfallarna har ännu sträckt vapen. Därför måste Israel ha rätt att fortsätta kriget, trots att civila drabbas mycket hårt.

Den stora frågan är nämligen: varför har inga iranska ledare drabbats av arrestering? Iran har länge stött anfallarna med bla vapen och även skickat mängder av dödliga missiler mot Israel. Därför är det ett utslag av partiskhet att åklagaren i Internationella domstolen utfärdar en arresteringsorder mot Netanyahu.

Att jurister bedriver politisk aktivism har tyvärr blivit en del av den moderna folkrätten. Saken blir än värre genom att många journalister inte förmår eller vill se verkligheten. De bidrar alltså till den ständiga politisering som är typisk för vänsterliberalismens ideal.

Torsten Sandström

En väsentlig del i den vänsterliberala ideologin är att bygga ut staten. Om liberalism ska tolkas som ett frihetsbudskap är detta förstås något besynnerligt. Men tanken är att låta statliga myndigheter kontrollera att politikernas budskap – med andra ord lagstiftningen – upprätthålls i praktisk handling. Tanken är att myndigheterna genom ”inspektion” ska följa samhällsutvecklingen inom en problemsfär och sätta press på andra offentliga myndigheter eller andra aktörer som fått viktiga uppdrag i en lagstiftning för sfären ifråga.

I blixtbelysning ser vi alltså hur en grupp byråkrater ska granska en annan grupp av byråkrater. Tårta på tårta kan man säga. I och med att myndigheter ofta fungerar dåligt blir detta en form av cirkelresonemang. Bocken sätts med andra ord som trädgårdsmästare. Pengar slösas och problemlösningen stannar upp.

Jag skriver detta med anledning av mediala reportage om att IVO, Inspektionen för vård och omsorg, ständigt underlåter att utföra relevant kontroll av exv HBV-hem och liknande. Skräckexempel rapporteras om viktiga verksamheter som blivit sanitära olägenheter, har kriminella i ledningen eller där droger ganska fritt cirkulerar inom verksamheten. I flera fall är problemen långvariga och djupgående! Inte en inspektion på många år! Många svenskar tror ändå – som politikerna önskar – att IVO:s verksamhet bör hindra att sådana systematiska övertramp inträffar.

Alla som funderat över saken inser att byråkratier lever sitt eget liv bland föreskrifter, sammanträden, pärmar, tjänsteresor, konferenser osv. En stor del av arbetstiden på en myndighet går alltså åt till annat än själva huvuduppgiften. Dessutom är myndigheterna i allmänhet infekterade av facklig verksamhet, vilket ytterligare bidrar till att de centrala målen försvinner i fjärran. Till råga på allt har chefer många gånger utsetts efter politisk hemvist!

Därför är den svenska storskaliga tilltron till myndighetskontroll något som är problematiskt och ytterst skadligt för samhället och skattebetalarna. Det är enklare att inrätta ännu en inspektion än att angripa byråkratins rötter. Möjligtvis är stora och svepande budgetminskningar den enklaste modellen att sätta press på dem som ska upprätthålla en lag. Nya myndigheter eller tjänstemän tycks nämligen främst kapsla in rådande problem och legitimera den ordning som inte fungerar. Den statliga byråkratin måste lyftas fram som ett stort problem. Donald Trumps ambition för USA är måhända brutal. Men förmodligen kommer byråkratin påtagligt att bantas på ett nyttigt vis.

Jag är givetvis inte så naiv att jag tror att alla myndigheter ska avvecklas eller reduceras. En välfärdsstat kräver ett mått av offentlig administration. Avseende rättsvård och insamling av skatter är detta uppenbart. Även på andra områden måste viktiga beslut fattas och kontroller utövas. Men systemet med inrättande av ett antal så kallade inspektioner visar på att den svenska byråkratin gått vilse. Detta bör analytiska, kritiska och faktainriktade politiker förstå. Men vänsterliberalismens drömmande idealister lever främst på sina visioner. Ungefär som mannen på Patentverket i Lorry-revyn: ”Jag tänkte inte på det ”.

Till sist. I SR P1 den 22/2 lyckade en reporter för en kort stund förväxla de statliga myndigheterna Lotteri- och Skolinspektionen.

Det var en felsägning som byggde på en möjligt klok tanke. Två myndigheter för legitimering slogs samman, kan man säga. Båda inspektionerna har för övrigt på senare tid visat sig fungera dåligt.

Torsten Sandström

Vänstermannen Göran Rosenberg utbrister i en stor rubrik i DN den 29/11:

Vänstern har svårt att se judar som rasiferade

Den morsa som är krank är nu marxismen. Den bygger på klasskamp. Nu för tiden en kamp mellan alla som vänstern uppfattar som förtryckta och de andra som man valt att utpeka som förtryckta. I kommunisternas fall är således palestinafrågan egentligen inte fråga om rasism, utan att vänstern valt att ta sida med palestinierna och Hamas terrorister.

Rosenberg är själv fast i klasskampens träsk. Det är därför han producerar en rubrik som ingen vanlig svensk kan förstå. Rosenberg glädjer sina kamrater på DN:s redaktion med nyordet: rasifiera. Han menar nämligen att judar i Mellanöstern kränks på grund av sitt etniska ursprung. De utsätts för rasim i palestinafrågan, tycks han mena.

Att judar under århundraden å det vidrigaste drabbas av rasism är klart. Att kränkningar fortfarande äger rum är tyvärr också sant – även i Palestina och emellanåt vårt land. Men jag menar att rasism inte är vänsterns huvudproblem i dagens Mellanöstern eller Sverige.

Rosenberg vill enligt min mening – på vanligt identitetspolitiskt manér – dölja en ondska med en annan. Han blandar bort korten. Genom att lyfta rasfrågan önskar han komma förbi vänsters övergripande problem: att förändra världen genom klasskamp (i olika former). Att han gör det via hokus pokus – dvs med hjälp av vänsterns interna terminologi – är typiskt för marxister. Bollning med begrepp är deras hemmaplan i försök att framstå som vetenskapliga. Särskilt som Rosenberg nu använder begreppet rasifiera/rasifierad som är obegripligt komiskt.

Att DN ger plats för rubriken förvånar mig knappast. På tidningsofficinen i Marieberg härskar röda kadrer. Det är tragikomiskt att familjen Bonnier – i egenskap av aktieägare – lämnat fältet fritt. Det finns nämligen knappast kommersiella skäl att genom DN driva klasskamp i Sverige. Bättre mål och metoder finns än klasskamp. DN:s ansök om ”humanism” är bara ett annat kodord …

Torsten Sandström

PS! Mitt stavningsprogram vill inte accceptera Rosenbergs kodord. Jag har fått ändra fyra gånger från ratifiera! DS

DN:s Björn Wiman skriver om valrörelsen i USA, Trump och Musk den 20/10. Han är visserligen kulturchef på tidningen, men det hindrar honom som bekant inte att torgföra sina politiska åsikter. De har blivit hans signum. Nu skriver han med en vink åt valutgången:

Vår tids tragedi är den bottenlösa dumheten

Visst kan man kritisera Trumps person. Jag ogillar som bekant han framtoning och vad den säger om hans karaktär. En annan sak är hans politik, som vunnit folkets bifall valet. Han är i grunden en kritiker av västerlandets vänsterliberalism. Hans kritik är burdus och ibland brutal. Men han väljer denna metod för att han önskar nå fram medialt bland en journalistår som hånar och jagar honom. Av valets utgång att döma har han lyckats. Det är demokrati.

Men Trump och hans politik framställs i medierna som ett hot mot demokratin. Det är knappast vad vi kan se. Han framstår mer som en stenhård sakpolitiker som vill få saker snabbt uträttade. Alltså motsatsen till vänsterliberalismens drömmare som i decennier sagt sig vilja lösa rader av politiska surdegar som ännu kvarstår olösta. Även valet av Elon Musk pekar på en koncentration på snabb förändring. De frågor som de två i valrörelsen lyft rubbar inte demokratin. Såväl tullar, tyglande av krig, hårt beskuren statsbyråkrati är något som faller det amerikanska folket på läppen. Inte är detta odemokratiska teser! Det är inte säkert att det blir bra, men vi har å andra sidan i vårt land bara under de senaste tio åren sett hur mycket sannerligen gått snett (milt talat). Att delar av USA-eliten får sin nattsömn förstörd – och journalister få raka svar på tal – ser jag inte som ett hot mot demokratin.

Därför vill jag gärna tolka Wimans rubrik som en självkritik, dvs en svaghet han av en slump avslöjar. Hans framfart i DN är nämligen bottenlöst dum. Allt blir vänsterpolitik.

Torsten Sandström

I många olika sammanhang skriar politiker, journalister och andra inom eliten om att alternativa medier utgör ett hot mot samhället. Man menar att enskilda journalister hudflängs över internet för sin rapportering. En grupp medieanställda har nyligen i ett upprop till och med talat om att man utsätts för hån och brottsliga hot.

Bakgrunden är att kåren av journalister ser sig som en fjärde statsmakt. Det egna arbetet beskrivs av vissa journalister som ett kall. Man anser nämligen att den rapportering som gammelmedierna sysslar med är korrekt och så samhällsnyttig att journalisternas ord närmast bör ha skydd av grundlagen. Liksom statsmedierna SR/SVT hävdas att man framför oberoende information. På så vis målas en grovt fientlig bild upp av den nya tidens digitala medier. De påstås agera odemokratiskt, samhällsfientligt och ytterst även brottsligt.

Till denna bild hör gammelmediernas upprördhet över Donald Trumps språk. Han har i åtskilliga sammanhang beskrivit mainstream medier som sina fiender. I en mängd uttalanden har han betecknat medierna som ”det amerikanska folkets fiender” och liknande. Under valrörelsen har Trump talat om “de falska nyhetsmedierna”. Med en gest mot presskåren lär ha ha sagt: ”Titta hur många de är.” Är Trump yr i mössan eller han faktiskt stöd för sin tuffa kritik?

Den svenska elitens reaktion är enligt min mening allvarligt betänklig. Givetvis inte för att den drabbar min återkommande tuffa kritik av enskilda journalister. Jag tål smällar. Men för att eliten indelar mediesamhället i två motsatta grupper: de goda och de onda. Denna retorik vilar på lös grund. Man saknar nämligen självkritik. Dessutom är tendensen politiskt farlig för den svenska demokratin.

Grundproblemet är att vänsterliberalismens ideologi tas för given av flertalet journalister i svenska gammelmedier. Deras tänk präglas av egna politiska övertygelser samt deras närhet till vänsterns partier. Majoriteten av journalistkåren väljer – i såväl nyhetsinslag som krönikor av olika slag – de rödgrönas politik. Förstås inte direkt på så vis att man formellt predikar ett visst partis program. Men av rapporteringen framgår ändå tydligt vilka ideal som torgförs samt inte minst vilken politik man kritiserar och ofta till och med uttrycker förakt för.

För publiken blir rapportörernas politiska sympatier och antipatier fullständigt klara. I stället för att huvudsakligen syssla med fakta pläderas det alltså vänsterpolitik i reportage av alla slag. Till och med på näringslivssidor och sportspalter lyfts vänsterns ideal fram, exv i form av reportage som understödjer skattehöjningar, klimatkris, värdenihilism och feminism. Det är vänsterliberalismens drömmar som ständigt flödar. Dvs deras oändligt goda politik som normalt innebär att man väljer att bortse från relevanta samhällsfakta.

Det är med största sannolikhet denna politiska allians och dess ständiga hat som Trump reagerar mot. Han spetsar förstås argumenten för att nå den breda publiken. Till saken hör att han själv knappast är saklighetens eller toleransens mästare. Men min poäng är att han måste ha rätt att nagelfara motståndare som är minst lika fräcka som han själv.

Västerländsk demokrati bygger enligt traditionen på öppenhet. Den som framför en politisk opinion – ty det är mediernas nutida åsiktskrängande saken gäller – måste givetvis tåla att kritiseras personligen. Och vid kritiken måste ibland mycket allvarliga ord kunna användas, utan att för den skull brottsliga hot och liknande tas i bruk. I alternativa medier framträder ofta hård kritik av detta slag. Övertramp förekommer förstås, men de är inte vanligare än den massiva vänsterliberalism som i grunden styr huvuddelen av den svenska samhällsdebatten. Enligt min mening agerar nämligen en stor del av det svenska journalistskrået ofta mot kårens egna yrkesprinciper om saklig och oberoende rapportering.

Förenklat kan man säga att två mediala läger står mot varandra, som båda kritiserar – och ibland hånar – motsidans argumentation. Skillnaden är att ena sidan är samhällsbärande, den gillas av statsmakten, medan den andra vuxit fram som en reaktion mot vänsterliberalernas krav på tolkningsföreträde avseende svensk politik. De senares krav på rätt att formulera politiska problem och ange korrekta lösningar har länge kritiserats. Mest tydligt på svensk botten har detta skett genom filosofen Lars Gustavsson i boken ”Problemformuleringsprivilegiet”, från 2017. En annan filosof som lyft fram problemet är Svante Nordin i boken ”Tanke och dröm” (2021).

Gustavssons förhoppning om de traditionella mediernas misslyckande kan sägas förutspå de nya digitalas roll . Detta med följande bitande ord:

Och det enda sätt i sin tur på vilket jag kan tänka mig att ett sådant misslyckande tar form är att publiken vänder sig ifrån dem och lockar fram nya subkulturer.

Eller, med en förenklad formulering:

Om och när Dagens Nyheter inte längre går att skilja från en broschyr från Socialstyrelsen kommer klottret på väggarna att överta dess roll.

För flertalet av gammelmediernas journalister är ”öppenhet” ett kodord för den egna politiken. Men den som bara vågar ta ett steg mot marknadsliberalism är genast på väg att överskrida gränsen. Och personer som dristar sig till att förespråka olika varianter av mer konservativa lösningar anses som fredlösa och alltså utanför den ytterst snäva ”öppenhet” som de rödgrönas ideologer gjort till sin.

Jag menar därför att vänsterliberalismens anspråk på att vara statsbärande är grundproblemet i sammanhanget. Journalister som framför sina egna politiska åsikter måste således tåla kritik och även ibland sådan som är tuff (som sagt frånsett olagliga hot).

Ett gammalt talesätt är förvisso att det inte är ens fel att två träter. Men gammelmedierna och nutidens nya digitala plattformar är inte lika goda kålsupare, för att använda en annan kliché. Den rapportering som de nya medierna torgför är öppet politiserande och har vuxit fram som en reaktion på gammelmediernas dubbelmoral avseende saklighet, oberoende och öppenhet. Jag ser därför mängden av digitala plattformar som en nödsignal – eller rättare sagt säkerhetsventil – på grund av gammelmediernas vänsterliberala tolkningsföreträde.

Ett öppet samtal i ett demokratiskt samhälle förutsätter således kritik som ibland är personlig och hård. Givetvis är tuff kritik inte ett självändamål. Men ibland är det nödvändigt. Inte minst på grund av att vänsterns liberaler är så övertygade om sina politiska drömmars betydelse. Man betraktar dem som sanna. De upphöjs närmast till religiösa dogmer, dvs tankar som också vilar på en stark tro. Verkligheten skyms och på så vis kommer skadliga politiska lösningar att presenteras.

Predikanter av detta slag måste ruskas om genom hård kritik. Sannolikheten att de lär sig något är inte stor. Men publiken som bedras får sig en tydlig tankeställare. Det öppna samtalet tål sådan tuff kritik. Den är bättre för demokratin än vänsterliberalernas besatta tro att enbart de själva vet vilka svar som är bra för samhället.

Som vi sett i Sverige rörande angreppen på SD och Moderaterna är misstänkliggörande och påståenden om fascism dessutom vänsterns paradgren. Den som ständigt hånas, såsom Trump, måste emellanåt säga ifrån på skarpen. Konfrontation blir på så vis en tankeställare för allmänheten. Något som den kloke Lars Gustavsson som framgått förebådat.

Drömmar är en skön privatsak. Men att drömmar upphöjs till politik, utan djup och kritisk faktagranskning, är något farligt för ett samhälle. Sveriges utveckling under många år av S-styre bär syn för sägen.

Torsten Sandström

Men 1,4 miljarders befolkning har Kina tagit ett steg mot herravälde över världen – låt vara att grus hamnat i maskineriet på senare år. USA:s ekonomi går som tåget – av aktiebörserna att döma – och med Trump som president kan ytterligare expansion förväntas. I hans baksäte sitter Elon Musk som i egenskap av entreprenör drivit omvandlingen av flera industrisektorer i behov av förnyelse. Och mötet i Baku samt FN:s allmänna expansion till en storpolitisk hydra gynnar grupper runtom jordklotet, vilka sannolikt kommer att kräva än mer pengar från de delar av västerlandet som inte förmår säga ifrån.

I Europas omvärld ser läget dystert ut. I ett försvagat Ryssland ser Putin ljuset i tunneln. I siktet syns en erövring av ockuperad mark och inställda sanktioner. Efter en eventuell fred kommer Putin att ses sig om med förnyad kraft.

Den geopolitiska utvecklingen är ett stort hot mot Europa och Sverige. Vår världsdels kris rör egentligen EU, som består av nationer som drar åt flera olika håll. En världsdel där den ekonomiska utvecklingen rejält halkat efter. Och ett EU som satsat på att springa innan unionen lyckats gå i rimligt gemensam takt. Inom EU finns dessutom en kravmaskin som är svårtyglad, nämligen 700 så kallade parlamentariker som vill att unionen ska utvecklas i alla möjliga riktningar. EU:s motor är tyvärr tillskapandet av nya regler som alltmer kastar grus i nationeras ekononomier. Inte bara de tärande som med nöd hålls på benen av UD, utan framför att Europas industrinationer som betalar kalaset samt EU-byråkratins brakfest.

Kloka människor inser att Europas färdriktning måste ändras. Det kommer inte att bli enkelt. Dels finns ett sk EU-parlament – en politisk lekstuga, som drar åt olika håll och föder lavinen av onödiga regler. Dels en byråkrati som ständigt ska växa och verkställer kraven på nya regler. Dels, slutligen, europeiska politiker som inte vet hur de ska agera och – mellan skål och vägg – våndas över den hydra man fött upp.

Jag läser i Dagens industri att Sveriges finansminister, Elisabeth Svantesson, är orolig över framtiden. Märk väl; inte främst över Trumps framtida tullhöjningar. Utan på grund av Europas problem, dvs dess långvariga oenighet, svaga ekonomi och oförmåga att tillvarata folkens och företagens centrala intressen. Hon har sannerligen stor anledning att våndas. Svenska politiker bär ett påtagligt ansvar för att naivt ha matat den EU-hydra som leder utvecklingen mot fördärvet.

Torsten Sandström

I SvD den 23/11 hyllar Teresa Küchler den avgåenden danska EU-kommissionären Margarethe Vestager. Alltså ännu en lektion för läsekretsen i feminism och EU-överstatlighet. Küchler vill förvandla Vestager till en symbol för unionens framgångar. I själva verket är hon en symbol för dess stora problem.

Vestager har under åren lagt ned energi på att se till att gigantiska regelkomplex har utformats mot den nya tidens teknik. Oläsbara paragrafer mot de fenomen som gjort att framför allt USA:s ekonomi går i expressfart. Hög teknik behöver kringgärdas, men inte genom bautalagar. Detta sker medan Europas finanser är i utförsbacken. Och då kreativ frihet är guld värt. Denna vänsterliberala dam har alltså skadat Europas folk rejält. Att journalister gillar invecklade regler är talande.

Vi får hoppas att hennes arvtagare förstår bättre. Men det är knappast troligt. För EU:s inriktning har länge varit storskalighetens politik i fel riktning. Mario Draghis propåer om förändringar går i samma katastrofala riktning. Mer av samma medicin som gjort patienten sjuk. och med samma läkare kring dödsbädden.

Om man får jämföra med Northvolt kan lärdomen bli att enorma felsatsningar till sist tar ut sin rätt. Det krävs med andra ord en ordentlig kris för att unionen ska avvecklas och förvandlas till en renodlad affärssamverkan utan tullar inom Europa. Och krisen tycks sannerligen stå inför dörren. Å ena sidan Putin som kan slita sönder unionens redan haltande gemenskap. Putins kompisar inom EU hejar på honom. Å andra sidan ett USA under Trump som inte har minsta respekt för EU-eländet. Det drar ihop sig för en läkarbehandling av EU i patientens sista tid.

Genom åratal av överstatlighet och regleringsvansinne har Europa – enligt min och många andras åsikt – spelat bort sina goda kort från föregångaren EG. Räkningens timme stundar, tycks det. Det kan dock först bli ännu värre.

Torsten Sandström

Mötet i Baku visar på hur FN:s politik når vägs ände. I medierna odlar FN ständigt ett drama om rika och fattiga nationer. Att flertalet fattiga styrs av usla förtryckarregimer talas det mindre om. FN-chefen Guterres ylar om allt som stucken gris.

På flera olika politikområden försöker FN tillskansa sig makt över världens nationer. I Baku rör det klimatkris som förevändning för gigantiska satsningar med synnerligen svag förankring i de viktiga länder som själva tvingas genomföra ingripande åtgärder och dessutom betala kolossala belopp till andra.

Vidare har FN i Mellanöstern lyckats kuppa fram att den specialinrättade brottmålsdomstolen pekat ut statsministern i den enda demokratiska staten – Israel – som misstänkt för krigsbrott trots att motsidans terrorister (som startat kriget). Likt en hydra försöker FN styra världspolitiken utan att varken ha förankrat sina lösningar hos världens demokratier eller hos auktoritära regimer. Organisation flyter på ett gungfly, vilket öppnar dörren för vänsterliberala aktivister. Sverige öser in stora pengar årligen. Trump förväntas spara på USA idag stora bidrag. Jag sörjer förstås inte över det.

I Baku har FN således understött krav på stora pengar från rader av fattiga förtryckarregimer runtom jordklotet – pengar som demokratier ska betala. Det saknas säkra verktyg för hur medlen ska bestämmas och fördelas. Inte mist om hur mottagarna ska använda pengarna på ett effektiv och säkert vis. 70.000 tusen besvikna aktivister ropar om mer pengar. De ”fattiga” som haft råd att flyga till Baku skriar. Och ledare från auktoritära regimer håller hårt i slantarna. Dessutom vill också de inkassera gratispengar som de kan sätta sprätt på. Men EU och Sverige vill slanta upp.

Bakom spektaklet hörs FN-chefen ständiga rop om kris och snabba pengar till mängder av olika politiska regimer. Att FN är kris blir uppenbart. Länge har organisationens drömpolitiker strött rosa dunster i ögonen på världen folk. Tusentals byråkrater reser jorden kring och pekar med hela handen. Men nu står organisationen och stampar. Det ena mötet efter det andra kringgärdat med flygskam leder nästan ingen vart. Likadant i Mellanöstern. Här spelar Guterres som sagt islamska terrorregimer i händerna. Israel portförbjuder Guterres och hans drängar. Och då höjs ännu flera krav och ännu högre rop från Guterres så att han blir alldeles röd i fejset ovanför den rosa sidenslipsen.

Att räkningens stund närmar sig är tämligen tydligt. Såväl Trump som Putin sköter själva sina politiska mål på stormakters vis. Det kallas realpolitik, som ibland är brutal, men ibland effektiv. Och där står FN, Sverige och EU med sina drömmar om storhet och godhet. Mycket tyder alltså på att såväl FN som EU passerat bäst före datum. Om svenska politiker spelar korten väl finns en möjlighet att nationens folk kan klara livhanken någotsånär. Även om Kristersson är förnuftig har jag svårt att tro på´t. Han har nämligen alltför länge andats vänsterliberal lustgas.

Torsten Sandström

Är det någon som minns Åsa Regnér. Förmodligen inte. Men en påminnelse är kanske bra. Ty hon kan sägas symbolisera nutidens vänsterliberala nonsenspolitiker. Alltså den elit jag så ofta skriver om och som består av politiker som strör rosa dunster i folkets ögon.

Av en händelse såg jag häromdagen en idoliserande intervju med Regnér på SVT Go´ kväll den 22/11. Regnér är alltså en sosse, en före detta jämställdhetsminister som snabbt gjort en resa i den politiska klassens tjänst. Hennes ambition i SVT-drapan var att visa hur en tjej från arbetarklassen kan komma upp sig och göra stor nytta för folket.

Vad hon verkligen uträttat blev förstås obesvarat. Men mer feminism var antagligen meningen bakom hennes ord om många möten med välklädda damer. Tiden som jämställdhetsminister blev kort, ty hon ville göra karriär och hamnade snart på ett jobb i New York som chef för FN:s kvinnoorganisation. Som storfinansiär av FN och helylle-kramare av organisationen har Sverige förstås första tjinget på payback ifall nationens ledning vill bli av med ministrar och ge dem välbetalda jobb (som förstås är befriade från skatt, men ger rätt till god pension). I SVT kunde vi se bilder på en ytterst modemedveten Regnér göra just ingenting. Men hon påpekade förstås ändå att jobbet på FN var tungt så hon endast hann äta i FN:s cafeteria. Den publik som inte redan stängt av teven tyckte säkert innerligt synd om Regnér, men förstod att hon var en självuppoffrande natur utan baktankar om sin egen välfärd.

Varför hon slutat på FN framstår som oklart. Nu jobbade hon som chef för svenska Rädda Barnen. Storslagna och ytterst välmenande insatser kan man tänka. Än en gång uppgifter som finansieras av vanliga människor genom deras arbete.

Min poäng är att vi i Regnér ser en typisk klättrare inom den politiska klassen. Ett tuvhoppare mellan väl betalda kvasipositioner. Och ständigt med munnen full av ord om den stora nytta och godhet som personen ifråga säger sig vilja göra.

Tyvärr är det personer av detta slag som gör att svenska folket numera tvekar inför den svenska demokratin. Det positiva är kanske att man reagerar genom att rösta för politiker som mer än Regnér kan tillvarata det svenska folkets intressen. Vägen går inte över jämställdhet och feminism. Inte heller över budskap om att frälsa världen. Det finns nämligen ett otal strukturella surdegar inom den svenska politiken. Dom lämnar alltså Regnér och hennes kollegor inom den politiska klassen olösta. Hon sysslar med glassiga stickspår i den politiska klassens anda. En elit som hånar rörelser på internet som vill se en faktabaserad realpolitik och ogillar flummiga drömmar av många de slag.

Torsten Sandström

Det svenska mediasamhällets utveckling går i allvarligt fel riktning. Vi har tidigare sett hur en skolflicka, Greta Tunberg, och hennes demonstrationer utanför riksdagen genom medierna höjts till skyarna. Av politiska skäl har hon av medierna helgonförklarats. Om medierna visat tystnad hade hon fortfarande varit ett vilset barn. Nu har hon upphöjts till stjärnstatus. Hennes roll har skapats av medierna. I dessa dagar visar sig sanningen. Greta T driver vänsterpolitik och hejar på Hamas terrorverksamhet mot Israel. Dessutom struntar hon i lagstiftning och genomför olagliga protesterar runtom i Europa. Medierna tänkte inte på det.

En liknande gloria har byggts kring Peter Carlsson på Northvolt. Hans företag har beskrivits som en grön revolution. Medier och politiker har gått i taket. Och lätt lurat finansfolk har investerat många miljarder. Även svenska offentliga aktörer – plus pensionsbolag – har pytsat in åtskilliga miljarder. Nu visar det sig att företaget har jättestora skulder. Enligt Bloombergs nyhetsbyrå har företaget bränt 100 miljarder. Bolaget har i dagarna hela 64 miljarder kronor i skulder och bara 330 miljoner i kassan. Det måste ses som en spektakulär krasch. Visst ska risker tas ett gott samhälle. Men genom risktagarnas egna pengar – inte via skattebetalare eller pensionsfonder od. Vad säger gammelmedierna? Vi tänkte inte på det.

Ändå beskrivs Peter Carlsson som i svenska medier fortfarande som en grön hjälte. Han hyllas just nu av SR:s journalister i ett reportage jag hör i bakgrunden (22/11). I själva verket har han vilselett allmänheten och finansmarknaderna om Northvolts möjligheter. Delvis i syfte att själv tjäna en rejäl hacka på spekulationsprojektet. Medierna: vi tänkte inte på det.

Vi ser också i närtid hur mötet mellan 70.000 flygresenärer i Baku försöker tvinga västvärldens stater att betala gigantisk belopp till nationer som själva inte vill spara på CO2. Dvs pengar till regimer som inte klarar av att skydda sin egen befolkning och som nu ska erbjudas miljarder att spendera på luftslott. Det påstås röra åtgärder som är bra för fattiga människor. I själva verket rör det sig om vänsterns vanliga skatteslöseri på de vackra ordens politiska altare. Att Sverige, som redan betalar, kommer att tvingas punga ut ännu mer pengar på luftiga projekt som kantas av korruption och lösa förhoppningar. På svensk botten är det DN:s Peter Alestig som sprider skräckens budskap och på så vis får pengar att rulla till korrupta regimer. Han är så troende att han inte ens säger: jag tänkte inte på det.

I dagarna hör jag en EU-höjdare hylla arresteringsordern mot Benjamin Netanyahu. Han anklagas för av internationella brottmålsdomstolen för folkrätts- eller krigsbrott. Systemet är skapat genom FN. Men ICC:s arresteringsorder vilar på ytterst svag rättslig grund. Reglerna om krigsbrott mm är ytterst oklara. Så det rör sig egentligen främst om politik från domstolens sida. Svenska medier går i taket av glädje. Att barn och civila dödas är naturligt i Israels försvar mot anfallande terrorister som använder oskyldiga som skadar. Men medierna agera inte principiellt eller med försiktighet. Att allt blir politik är det få som vågar säga. Jag hör i bakgrunden när jag skriver detta (22/11) hur SR:s journalister stödjer förre V-partiledarens då han pläderar för hat mot Israel och den judiska statens ledning.

Vi ser alltså hur vänsterliberalismen och medierna går i armkrok. Allt rör politik, utan rimlig verklighetsanalys. Det är en bedrövlig syn. Men det är Sverige 2024. Det finns många som tänkt på detta sedan länge och varit kritiska. Men de hånas av medierna.

Torsten Sandström

Grannskap kräver ömsesidiga ideal. Demokrati är en bas för ett gott landskap.

Israels försvarskrig mot omgivande grupper av terrorister väcker frågor om en en framtida fred är möjlig. Som det just nu ser ut så försöker Israel – med all rätt – tillintetgöra Hamas och Hisbollahs religiösa krigare. Men många säger att återväxten är given. Vem vet.

Enligt min mening är en fredlig lösning beroende av att ett nya politiskt ledarskap växer fram i Gaza (inkl Västbanken) och Libanon. Alltså nya aktörer – inte palestiniernas rådande gubbvälde – som kan driva en ny politik i spillrorna efter terrorns soldater. Basen för den nya linjen måste var ett tydligt erkännande av Israels existens enligt FN:s beslut från 1948.

Samtidigt måste Israels politiker en gång för alla låta den egna nationens fundamentalister vandra ut i öknen (om de inte godtar en tvåstatslösning). Meningsfulla fredssamtal förutsätter denna ömsesidiga respekt för motpartens rimliga existens. På så vis måste Israels ledande politiker tvingas välja mellan en anpassning till tidigare gränser eller förlust av stöd från västerlandet. Att åstadkomma en sådan anpassning tycks synnerligen svårt, men inte omöjligt om folket i Israel vill slippa ett evigt krigande och dödande. Extrema religiösa känslor knutna till marken måste rubbas. Annars är det kört i form av evigt krig. Och en framtid i blod bygger ingen god stat.

Som det nu ser ut saknas denna bas för samförstånd på ömse sidor. Ett antal nationer i väst – har förhastat sig – och erkänt en palestinskt statsbildning, utan att ha fått fullständigt klara besked om palestiniernas respekt för motsidan. Sverige tillhör denna dumdristiga krets av stater som väckt palestiniernas drömmar om att med blodig terror kunna driva ut israelerna i havet. Det är synnerligen olyckligt. Den svenska socialdemokratin står med hundhuvudet. Man har alltså spelat bort trumfkortet att tvinga palestinierna att respektera motståndarens existens som stat för att uppnå en slutgiltig uppgörelse om fred.

USA:s fasta stöd till Israel är en bas för den nödvändiga kompromiss jag talar om. Om en framtida demokrati ska byggas måste Hamas och Hisbollah ut ur bilden. Det är detta krig som Israel nu tvingas föra med förödande konsekvenser för civila (som tyvärr i stor mängd stött terrorns organisationer). USA:s stora stöd till Israel, som kommer att bli avsevärt fastare under Trump, är något som terrorister förstår och är rädda för. Däremot skrattar de åt den västerländska vänsterns undfallenhet. Hamas och Hisbollah är nämligen dödliga fiender till våra samhällsideal. Demokrati är något de bekämpar. De bygger islam med terror och blodigt våld.

Torsten Sandström

Mina föraningar tycks besannas om det omöjliga med att skapa en svensk litteraturkanon. Alla svenska särintressen vill som vanligt pinka in sina revir: arbetarförfattare, popmusiker, feminister, samer, barnboksförfattare, veganer, klimathetsare, miljötalibaner mfl skriar om att de måste med i kanonbåten. Även byråkraterna i profeten Lars Trägårdhs utredningskansli vill vara med och bestämma. Två sägs ha slutat. Och någon har sjukskrivit sig – en tyvärr laglig svensk protestform.

Det vi ser är det vanliga svenska jönseriet. Statliga pengar offras på vänsterliberala projekt. Först bestäms att en svensk skrytlista ska upprättas. Motiveringen är främst att unga – som inte längre läser böcker och tidningar – ska frälsas av en politiskt korrekt lista med böcker. Sedan börjar det vanliga kattrakandet. Alla ska med i båten. Ingen elitism här alltså. Och så proppas kanonen full med en samling politiskt gångbara författare av tveksam kvalitet. Till sist blir hitlistan så full med kanonmat att båten sjunker – det bidde ingenting.

Det som händer visar hur Sverige tror sig vara en kulturell stormakt. Så stor att det måste sammanfattas i en kanon. Det finns förstås en handfull kultur att vara stolt över. Men det räcker inte för en kanon som nu – av allt att döma – riskerar att byggas ut till kanonbåt. Vi ser ett svenskt självbedrägeri. I stället för att satsa på en litterär öppenhet – med den frihet för envar att välja som nu finns – ska staten i sann socialdemokratisk anda bestämma över något utan rimlig nytta.

Det vettigaste vore att strunta i den omöjliga kanonen och använda tid och resurser på något förnuftigt. Förslagsvis att avskaffa ideologin om att alla svenskar måste gå i samma takt. Dvs att jämka jämlikhetshysterin. Alltså en befrielserörelse från slaveri under politiken. Två konkreta förslag: sänk momsen på böcker och tidningar! Inför läsläxor med prov i skolan!

Det bästa för Trägårdh vore därför att konstatera: det bidde ingenting. Det går inte att skapa enighet om något som det saknas konsensus om!

Torsten Sandström

Efter namnbytet till Vänsterpartiet har organistionen utåt försökt visa att man inte längre är kommunistisk. Det rör sig om ett skådespel – såväl en komedi som en tragedi – ty de facto är det fortfarande Lenins och Stalins teser som omhuldas. Ungdomsförbundet har till och med kommunismens ideal inskrivna i sina stadgar.

Idag kan jag presentera tydligt bevismaterial för V-partiets skådespel. I ett uttalande mot vissa medlemmar som i klartext talar om vad man står i Gazafrågan fördömer V-partiet en av dessa konkurrerande sekter. I Bulletin citeras nämligen en skrivelse från partiet som tar avstånd från de nya fronterna. Om deras verksamhet sägs:

Det är ett klassiskt sätt inom trotskistisk organisering…

Som bekant blev Trotskij mördad – huggen med en yxa i huvudet – på uppdrag av Stalin för att han drev en politisk linje i strid mot Högsta sovjets. Nu använder således V-partiet sovjetkommunismens ord på svensk botten. Läs gärna en gång till! För de många gamla sovjettrogna inom partiet är det förstås ljuv musik. Många unga förstår däremot inte så mycket. Och förfäras därför inte.

För partiledningen är ideologin hemmaplan. Man känner väl till orden från Marx, Lenin och Stalin. Det rör sig om kommunismens kineser där ord staplas för att framstå som vetenskapliga. Fast det rör sig om rena hittepået. Partiledningen känner även till de floder av blod som de två senare beordrat fram. Ändå skriver partiets bossar som citat visar.

Det rör alltså ord som är förbjudna att använda utåt. I den svenska farsen vill V-partiet inte erkänna att man i grunden respekterar Stalins gamla tänkande. Men internt används samma tänk som Stalin en gång i tiden hyllade. Partiet får på sp vis en närhet till dagens Putin som är skrämmande. Detta sker i Stockholm 2024!

Torsten Sandström

Med stor medial bevakning lanserar S-partiet ett förslag till nytt partiprogram. En fräck Magdalena Anderson ber inte om ursäkt för en misslyckat politik under sin långa tid i en S-regering. Hon klistrar bara in den politik som hon tidigare hånat i det program som partiet föreslås.

Punkt ett: från mycket generös invandringspolitik till en som kallas ”stram”. Punkt 2: från att programmet över huvud taget inte har nämnt kriminalitet till att i allmänna ordalag peka ut ett antal problem med invandring. Partiet har med andra ord bytt fot i flera frågor där Andersson länge varit fel ute.

Man säger sig gå till val med ett förnyat S-parti. Enligt min åsikt räcker det inte med att ändra ord i ett partiprogram. Deras verklighetsuppfattning är den gamla: att tycka synd om invandrare och klankriminella – att se dem som offer.

Att byta partiprogram som om inget hänt är otillständigt. S-partiet har länge stenhårt hånat SD och oppositionen för deras kritik mot öppna gränser. Särskilt Stefan Löfven har mångordigt bitit sig fast vid öppenheten. Och partiet har skriat mot SD och brunsmetat partiet gång efter annan. Man har påstått att SD splittrar nationen. Nu driver man i stort sett SD:s politik.

Det duger inte med att bara ändra ett partiprogram efter år av splittring mot dem som fört den politik man nu köper. Här krävs en ursäkt. Den som splittrat är ju faktisk Andersson själv och hennes parti. Men S-partiet ursäktar sig aldrig. Likt dåtidens sovjetpampar – och nutidens Putin – menar man sig i varje tidsskede ha fört en korrekt politik.

Vad betyder orden i S-partiets program? Inte mycket. Frågan om monarkins avskaffande finns kvar att läsa. Men den skrattades bort av Andersson. Så vad talar för att partiet avser byta fot rörande invandring och kriminalitet som man verkligen kramat? Nej, detta är bara en affisch inför kommande val. Vi kommer fortsatt att få se vänsterliberal drömpolitik som i verkligheten visar sig ställa till med elände. Sanna mina ord!

Torsten Sandström

Under en riksdagsdebatt den 13/11 säger statsminister Kristersson till kommunisternas ledare följande a propå V-partiets ständiga krav på skattehöjningar:

”Det är ändå lite uppfriskande att det finns kvar en marxist i svensk politik.”

Jag hade kanske väntat mig svaret att det rör sig om kommunistisk ”tragik”. Men Kristersson agerar i en svensk miljö där vänsterliberaler sedan länge anger samtalstonen. Socialdemokraterna är de facto statsbärande sedan snart hundra år. Detta innebär märkligt nog att en moderat regering måste visa respekt för vänstern. Det är närmast tabu att angripa dess drömsamhälle – en politik som inte bygger upp nationen utan förstör den.

Vänsterliberalismen ser sig själv som identisk med demokratin. Det ser sin lära för radikala politiker och byråkrater som sann. Man är övertygad om att samhället måste styras genom visionära dogmer. Därför är denna politik så farlig.

Nu kanske Kristersson ville skämta. Hans uttalande kan uppfattas som en ironisk omskrivning. Men ändå blir det fel. Han anpassar sig till vänsterns tolkningsföreträde. Kommunism är faktiskt inte något uppfriskande. Det är 1800-talstänk som sedan dess skadat världen på ett nästan ofattbart vis. Oräkneliga tiotals miljoner människor har brutalt dödats.

Det måste sägas rakt ut! Men i Sverige förefaller det varav tabu att Riksdagen uttala denna sanning.

Torsten Sandström

I medierna berättas att Paulina Brandberg har tvångsföreställningar om bananer. Det är ju tråkigt att höra. Möjligtvis finns vård som kan hjälpa henne. Rädsla för ormar och spindlar tycks ju kunna botas genom enkel träning (att stegvis vänja sig vid att inse att någon fara inte föreligger). Att vänja en person att betrakta bananer som uppskattad bruk borde inte vara så svårt.

Man kan undra över hur det ställt med jämställdheten i Sverige. Att Brandberg – med tanke på frågan ständiga tjatande och lagstiftande -fått regeringens minst viktiga uppgift på sitt bord är ju bra. Men klarsyn krävs förstås ändå. Hur ska en person med så allvarliga problem med verkligheten kunna styra ett politikområde i vårt land?

L-partiet borde förstås ha utrett babanfobin redan innan Brandberg föreslogs som minister. En person som är rädd för en frukt riskerar förstås även ha andra rädslor för verkligheten. Vad gäller jämställdheten i dagens Sverige är det dock svårt att se vilken politik som är rätt eller fel. Det är trösterikt.

Nu en annan vinkling på banantemat. SvD:s Henrik Torehammar är som vanligt fel på det. Han utbryter den 16/11 i följande PK-analys:

Ovilja mot bananer är inte diskvalificerande

Killen måste ju vara politiskt enkelriktad. Det hela rör sig ju inte om ”ovilja”, ungefär som att rynka på näsan inför surströmming. Enligt rapporter ska ministern kommendera sin personal att genomsöka lokaler hon ämna besöka för att se till att de är bananfria. Det rör sig ju om en fobi som styr Brandberg hårt och hindrar ett normalt liv med fruktfat i närheten. Det vågar förstås inte PK-människor säga. Här blir allt allvarliga psykiska sjukdomar. Även fobier som en person inte orkar ta tag i genom bananterapi. Fobier som gör att andra måste dansa efter den ”sjukes” förvridna syn på en populär frukt.

Dessutom anser liberaler förstås alla ha rätt till jobb som de önskar oavsett om fobier gör att naturligt umgänge hindras. En läkare som inte tål att se blod måste få annat jobb. En troende liberal med skakig verklighetsuppfattning ska enligt svenska medier inte behöva träda tillbaka utan i egenskap av minoritet hyllas och ges jobb där makten över bananer hanteras av andra. Även om jämlikhetspolitik i dagens Sverige inte är särskilt krävande måste vi konstatera att den hanteras av en person med högst ovanlig verklighetsuppfattning.

Men komiskt blir det ändå. Liberalernas partisymbol – en stor L-bokstav – har för ett antal år sedan liknats med en uppstånden banan. Nu måste L-partiet genast genomföra en ändring. Varför inte en gurka som slokar? Tills en annan partimedlem anmäler en fobi – förstås.

Hursomhelst. Liberalismens Sverige påminner om att vi befinner oss i en bananmonarki.

Torsten Sandström

Torsten Sandström.

Det är uppenbart att Trumps framgångar beror på att hans MAGA-rörelse lyckats fånga tydliga stämningar av missnöje i dagens USA. Många väljare säger sig ha fått det sämre ekonomiskt under fyra år med Bidens regim (och med Harris som vicepresident). Köpkraften har minskat. Arbetslösheten är hög. Och öppna gränser i syd har medfört en storskalig invandring. Över gränsen flödar narkotiska preparat med storskaligt dödliga verkningar. Vidare hotar Kinas statssubventionerade bilproduktion den inhemskt amerikanska. Klart är att många väljare tar avstånd från Harris.

Till bilden hör också eviga ambitioner från det Demokratiska partiets vänsterliberala elit att skriva folket på näsan hur de ska resa, äta, älska, umgås och behandla andra på ett politiskt korrekt vis. Väljarnas vardagsmiljö bombarderas med minoritetspropåer och standardiserade propåer om lösningar. Det är inte att undra på att majoriteten av röstande amerikaner har tröttnat på ledande politikers ständiga dagdrömmar och iver att visa sin godhet. Och hur en omfattande statsbyråkrati i samma anda trampar vatten. Demokraterna har vegeterat i en egen värld av flummiga visioner, långt från folkets vardagliga verklighet. Harris flyktliknande lämnande av sin valvaka – utan att yttra sig inför de närmast troende – är ett tydligt tecken på ett chockartat uppvaknande.

De svenska mediernas reaktioner visar också normalt samma oförståelse för den grundläggande orsaken till Trumps valseger. I stället för att granska vänsterliberalismens svaga resultat i USA samt dess ihåliga löften och förhoppningar så angrips Trump som person. Journalister försvarar på så vis sina egna politiska ideal.

I DN den 7/11 knyter filosofiprofessorn Åsa Wikforss an till detta tema under rubriken:

Det kan vara så att Trumpväljarna helt enkelt inte bryr sig om demokratin

Trumps väljare framställs således som ett hot mot demokratin. Man hade kanske väntat sig av en filosof vid Stockholms universitet att via fakta försöka analysera demokratins problem i USA utifrån valutgången. Det vill säga hur drömmar länge styrt politiken i stället för stenhårda analyser av den verklighet som drabbat en stor del av den amerikanska befolkningen. Folket har utsatts för högstämt tal om demokrati och jämlikhet, i praktiken främst följt av en politik som vilat på bidrag till många i långvarigt utanförskap. Välbärgade politiker, journalister och intellektuella i USA har, som jag ser saken, alltför länge i flummiga ordalag talat om för folket hur nationens problem ska lösas. Men bristerna har bitit sig fast. Invandringen har som sagt ökat, löner har inflaterats, droger skördat tusentals döda, politiska pekpinnar haglat över folket osv. Av valresultatet att döma har eliten således misslyckats. På så vis leder min valanalys till att Biden och Harris tillhör ett politiskt gäng av svikare. Röstutfallet framstår närmast som en profetia om vänsterliberalismens ödestimme.

Jag menar att en liknande oförståelse för vardagens verklighet länge präglat svensk och europeisk politik. Sedan ”Ny demokratis” entré på den politiska scenen har en förfärad svensk elit pratat i motvind. Politiker och medier har fortsatt försökt att stoppat löften och drömmar i halsen på medborgarna. Koalitionsregeringar med gröna partier har på senare tid – i såväl Tyskland som Sverige – åstadkommit elände för vanligt folk, exv genom stor invandring, pålagor på bränsle och nedlagda kärnkraftverk.

Det som skett för mina tankar till titeln på Olof Palmes bok ”Politik är att vilja” (1986). Märk att han inte pratar om möjlighet att verkställa. Redan 1964 har han i ett kongresstal presenterat tesen om de stora drömmarna som drivkraft för politiken. https://olofpalme.arbark.se/wp-content/dokument/640512a_politik_ar_att_vilja.pdf

Palmes budskap är enligt min mening mer poesi än jordnära politik. Vardagens problem skjuts åt sidan och målas över med rosa färg. Det rör sig om en vilja – närmast ett kall – att visa godhet. Med visioner ska ett nytt samhälle byggas, menar han. Budskapet fungerar kanske som frälsningslära. Det intressanta är hur Palme presenterar en planritning för den västerliberalism som länge lett västvärlden vilse. Inte undra på att Magdalena Anderson hyllat Harris genom närvaro vid Demokraternas konvent i Chicago.

Ett väl fungerande samhälle är givetvis inte ett luftslott, utan byggs såvitt jag förstår försiktigt med stöd av massvis med fakta och statistik rörande arbete, utbildning, bostäder, vård, försvar, kvalitetskultur mm. Allt noga analyserat mot bakgrund av den valda politikens ekonomiska, tekniska och sociala konsekvenser. Flummiga teser om jämlikhet funkar som bekant uselt inom flera svenska politikområden, exv skolan och vården (där fokus på kunskaper resp tillgänglighet i stället borde vara givna ledstjärnor). Masspridning av bidrag är inte heller någon all-roundlösning. Gåvor riskerar, som alla förnuftiga människor vet, att skapa omfattande negativa verkningar exv via röstköp, mottagarnas tillvänjning vid lättja, brottsligt utnyttjande samt omfattande slöseri.

Vildare är det uppenbart för många vilken skada visionen om öppna gränser medfört mätt i utanförskap, penningbidrag och kriminalitet. Mest ihärdig har budskapet om öppen invandring predikats av Stefan Löfven. Hans gärning bekräftar Palmes vision om överhetens roll som godhetens apostel. Budskapet tynger nu vårt land – liksom stora delar av Europa – med brottslighet och terrorism. I blixtbelysning ser vi hur svenska folket förfäras då två utländska män nyligen av en hovrätt dömts för grov våldtäkt, men ändå inte utvisats ur landet! Den välvilliga slapphetens politik syns också i skolan och då grön teknik och klimatkris basuneras ut genom ständiga slagord som plågat västvärlden i väntan på tekniska och vetenskapliga bevis. För att inte tala om hur mängden av moraliska propåer om kön, ras, minoriteter, veganism, tiggeri och religiösa symboler (slöjor) mm har flyttat den svenska politikens fokus från ”verklighetens folk” till spillror av befolkningen.

Västerlandets vänsterliberaler befinner sig därför – utan att själva veta det – i en kris som tydligt avspeglas i utgången av det amerikanska valet. Jag tänker på såväl politiker som journalister. Vi har länge sett krisen i hur Sverigedemokraterna trakasserats och brunsmetats för sin invandringspolitik, trots att den nu i stort sett övertagits av riksdagens majoritet. Den politiska eliten har således misslyckats med att hantera rader av uppenbara strukturproblem och som redan nämnts flyttat politikens fokus till särfrågor avseende enskilda individers intressen. Vidare har vänsterns liberaler inom kriminalpolitiken i realiteten tagit gärningsmännens sida genom sina ständiga argument om brottslighetens sociala orsaker. Märk att när det gäller klanernas brottslingar inte finns någon plats för deras ”vilja”, dvs den tes som Palme predikar.

Mycket tillspetsat kan man därför säga att USA-valet projicerar vänsterliberalismens ödestimma. Det känns märkligt att det ska krävas en rå och förhandlande fastighetsmagnat som Donald Trump för att attackera denna politiska ideologis uppenbara brister. Men hans teatraliska kamp – och märkligt enkla retorik – har fångat väljarkårens majoritet. Och om den amerikanska demokratin kan återföras till en mer balanserad välfärd för en bredare publik är det en stor sak. Om sakpolitik tränger ut drömfabrikation kan goda resultat uppnås. Det krävs dock ett mer välartikulerat (nyanserat) budskap än Trumps.

Slutligen är det tydligt att ett presidentskap under Trumps personliga stil har sina uppenbara risker. Som ledargestalt är han enligt min åsikt bisarr och inte något föredöme. Men det måste räknas honom tillgodo att han envist vågat ta strid mot ett dysfunktionellt politiskt etablissemang. Risken är dock påtaglig att makten kan komma att stiga honom åt huvudet. Hårda nypor krävs förvisso för att uppnå tuffa politiska resultat – i stället för rådande politiska fantasier i Palmes anda. Men historien visar ändå vådorna med att låta starka och egotrippade ledare gripa den politiska makten.

Torsten Sandström

När jag skriver dessa rader har jag radion, SR P1, på i bakgrunden. Sändning pågår från Riksdagen. Diskussionen där sägs röra EU-politik. Men det blir mest det vanliga snacket. Debattörerna bråkar om vem som sagt vad eller röstat hit eller dit i en detaljfråga. Enligt min mening hör jag en skandalös diskussion. Som inte mycket handlar om krisens EU!

Förklaringen till mitt stora missnöje är att man diskuterar myggor och sväljer kameler. Jag hör nämligen inte en riksdagsledamot – inte en enda – som kritiserar roten till det onda inom unionen. Nämligen att EU tillåtits växa från en handelssamverkan till ett federalt kommandosystem. Och att eländet krönts med ett sk parlament, som ständigt häller bensin på brasan.

Detta är särskilt allvarligt i tider då det drar ihop sig till nya gigantiska satsningar med krav på att norra Europas nationer ska ge ännu större bidrag till södern. Pengar som mottagarna än en gång kommer att låta rinna mellan fingrarna: lätt fånget, lätt förgånget. Alltså ännu en runda av gigantisk skuldsättning för att få ett sjukt federalt EU att leva vidare.

Debatten i Sveriges Riksdag borde röra krav på en återgång till den mer renodlade handelsorganisation vi förr sett, EG. Men samtliga svenska partiledare är tysta om den elaka sjuka som EU medvetet spritt över vår världsdel. Genom EU-parlamentets kravmaskin kommer rader av nya oläsliga regler att spridas från Bryssel. Företag och människor kommer att drabbas av ännu flera pålagor. Friheten begränsas med andra ord än mer. Och USA tar förstås hem det ekonomiska spelet. Svenska företagsledare talar om att Europa utvecklas till ett museum!

Även ett skolbarn bör inse vådan av EU:s överstatliga utveckling. Det krävs heller inte mycket hjärnkapacitet för att förstå att EU vandrar åt käpprätt fel håll. Ständigt mer av samma federala storskalighet, regelhysteri och dysfunktionella ekonomiska lösningar. Men det ser varken EU:s ledning eller ledamöterna av Sveriges Riksdag. Egentligen är det ofattbart hur svensk politik kan hamna så fullständigt off side. Den svenska politiska klassen bär ett blytungt ansvar! Framtidens historieböcker kommer att peka ut de ansvariga.

Torsten Sandström

I ett mer rörligt eller fexibelt Sverige – där folk reser och flyttar kors och tvärs – borde en synkronisering av systemen för journalföring inom vården synkroniseras. Men inte. Varje landstings/regions byråkrater vill visa sig på styva linan och göra som de vill. Deras självförtroende saknar samband med eras kompetens. Därför skapas inte gemensamma journalsystem.

Mängden byråkrater tynger den svenska vårdapparaten. Dels slukar de pengar. Dels sätter de vårdpersonalen i arbete med sammanträden, blanketter, rapporter, instruktioner. Att inte politikerna inser detta är ett tecken på vårdens allvarliga tillkortakommande. Mer skatteresurser behövs inte. Men exv en 50% nedskärning av antalet byråkrater ger bra plats för nya vårdanställda!

Just nu är inkörningssvårigheterna av ett journalsystem för 5,5 miljarder i Västra götaland extrema. Journalföringen funkar inte. Som inflyttad till Stockholm från Lund har jag tidigare mött svårigheter med bristande tillgång till mina äldre skånska journaler. Att en liten nation som Sverige inte klarar av ett tämligen okomplicerat gemensamt problem är horribelt.

Det jag pekar på är bara ett exempel på att regionernas stora byråkratier inte förmår tänka som människor önskar och vårdverksamheten kräver. Varje region vill uppfinna hjulet! Det är ju inte klokt. Men det är ett tydligt tecken på att regionernas makt och existens måste lagstiftas bort.

Det brådskar. Men Tidöregeringen vågar inte ta fajten med regionernas många yrkespolitiker. Den politiska klassens intressen går alltså före folket behov.

Torsten Sandström

Hjärntvätten av världens folk forsätter i FN.s regi. Nu pågår ännu ett klimatmöte. Strax efter att ett i Colombia avslutats med 23.000 deltagare och ett stort misslyckande. Denna gång i Baku. Minst 40.000 deltagare reser till denna oljestinna diktatur. Nu påstås det att beslut ska fattas om vad rika länder ska skänka fattiga för lösa den klimatkris som FN ser. Det talas om gigantiska miljardbelopp.

I min värld är mötet skamligt av framför allt två skäl. Det första är att en medelstor svensk stads befolkning ska flygas till Baku. Fyrtio tusen personer! Detta i tider då privatpersoners flygresor hånas. Även tillskyndarna av COP 29 i Baku skäms uppenbarligen. Ty det krävs nämligen en hel del surfande för att från flera källor bekräfta det stora antalet resenärer till Baku, trots många mediala rapporter om kriseventet där. Till och med svenska journalister inser dårskapen. Det inser att badwill skapas om man talar sanning. Och även Rocket man tvekar, dvs Johan Rockström, som från forskning i agronomi plötsligt blivit världens kännare av skeenden i atmosfären. En karriär i tiden! Utan FN hade han fortfarande harvat på Hållbarhetens åker i Stockholm (där han hör hemma).

Min andra reaktion avser frågan om penningbidrag till fattiga nationer. Hur sjutton ska detta svåra problem kunna lösas utan att först nationella koryféer lägger beslag på en rejäl andel av pengarna och sedan låter regionala och lokala u-landsbossar slåss om återstoden? Förmodligen önskar FN bygga upp ännu en byråkrati som ska sköta fördelningen. Här försvinner stora slantar. En stor risk för korruption och slöseri finns alltså. Vidare är sannolikheten dessutom stor att världens största CO2-utsläppare ställer sig vid sidan om. Och då blir antagligen följden att helfrälsta nationer som Sverige känner sig tvingade att öka sina insatser. Jag tror många inser dårskapen.

Jag bävar således inför spektaklet i Baku. FN använder den egenproducerade krisstämningen om klimatet för att bygga upp sin politiska maktställning. Bara detta är en stor skam.

Torsten Sandström

Sydsvenskans naiva rubrik den 21/10 tar jumbopriset för den dagen:

Mer gratiskultur till barn – så satsar Malmö på kulturen nästa år

Än en gång vill politiker och medier lura folket att tro på att offentliga satsningar är gratis. Kostnaden bärs ju av kommunens skattebetalare. Och i Malmös fall även av många andra i och med att Malmö lever ovanför sina egna tillgång och får miljardbelopp från Staten och kommuner kring Stockholm.

Men Sydsvenskan vill alltså inbilla sina läsare att barnkulturen är gratis. Okej att det är vardagens språk. Men det bedrar människor som inte vill eller förmår tänka efter. Buskapet om att det offentligas pengar inte kostar något är allvarligt. Det är människor i Malmö och på annat håll som arbetar för att politikerna ska kunna visa sig generösa. Fy sjutton för detta oskick. Det är låg journalistisk nivå. Det är Sydsvenskan.

Torsten Sandström

Det är synnerligen roande att se hur ett kulturkrig brutit ut kring den sk litteraturkanon som Lars Trägårdh nu sysslar med att sätta samman. Hur sjutton ska de mest läsvärda svenska böckerna kunna väljas ut? Olika politiska och kulturella gruppers intressen måste förstås vägas in. Och så har den svenska minoritetsmaffian börja skria om att litteratur på smågruppers språk måste prioriteras. Dessutom ska feministisk litteratur värderas upp i jämlikhetens namn. Fy sjutton vilken rröd-grrön rörra!

Litteratur är enligt min mening ett frihetsprojekt som inte bör sorteras genom officiella processer. Den rådande politiska klassen kommer att bestämma utgången. Ett försök att sammanställa en litteraturlista som kommer att fungera och väcka respekt är därför dömd att misslyckas. Men kulturell ordning är uppenbarligen något som människor med ordningssinne gillar. Alltså den typ av människor som tror att svenska akademins årliga val är ett viktigt avgörande. Inte kan man heller tro att att en lista ska frälsa ungdomar till läsning. Varför?

Som vanligt rör det sig om drömpolitik som åtskilliga riksdagsledamöter gillar att syssla med. I stället för att ta tag i samhället gamla politiska surdegar. Ordning och reda sätter finkulturens alla tanter och gubbar i rörelse. Det vis ser är den vanliga sorten av ”politiska lösningar” som troligtvis inte kommer att förändra någonting. Alltså flummiga antaganden om att litteraturens ”tio-i-topp” ska kunna bestämmas för svensk del. Tron på detta är enligt min åsikt oförnuft.

Att Trägårdh ställer upp på denna cirkus är svårt att förstå. Men som medförfattare till en flummig bok med den omöjliga titeln ”Är svensken människa?” ger han kanske ett svar. För Trägårdh är meningslösa spekulationer alltså inte främmande.

Det ska bli skoj att se hur kanonkriget slutar. Många olika aktörer drabbar nu samman i denna struntfråga. Jag kommer att tänka på folksagan om Mäster skräddare. Eller vad Tödde och Mödde snackade om i Tage Danielssons version på samma tema:

Det bidde inget parkeringshus.”
”Bidde det inget parkeringshus? Vad bidde det då då?”
”Det bidde ingenting.”
”Bidde det ingenting?”
”Nä, det bidde ingenting. Ajö, Mödde.”
”Dra åt helvete, Tödde.”

Torsten Sandström

Varje dag rapporterar SR om klanernas rysliga våld i förtäckt form. Rader av blodiga dåd som utförts av unga män presenteras vinklat. Ofta är udden riktade mot det offentliga Sverige, dvs mot lärare, rektorer, socialtjänst och rättsväsende. Sällan mot de föräldrar som trots allt har brustit i sitt ansvar att fostra sina söner.

Ett vanligt scenario är tårdrypande uttalanden av de ungas mödrar. För att publiken inte ska få korrekt information om att den unge mannen är invandrare byts normalt hans förnamn ut till ett typiskt svenskt. Även mammans ursprung och förnamn kodas bort och hennes åsikt läses upp av en infödd svenska.

Jag förstår att SR:s syfte är att inte bidra till främlingsfientlighet. Därför vinklar journalisterna medvetet aktörernas ursprung. Men genom den kodning som sker förlorar reportaget en viktig förklaring till den våldsvåg som drabbar nationen. Den av politikerna påhejade storskaliga invandringen till Sverige – särskilt med mångordigt stöd från statsminister Stefan Löfven – döljs på detta vis.

Man kan säga att rapporteringen på så vis bidrar till att skydda politiska makthavare från ansvar. Samtidigt undviker medierna att påvisa en viktig orsak till ett av vårt lands största problem i nutid. Inför framtida trolig invandring är informationen central. Jag menar att detta är ett allvarligt journalistiskt övertramp. Bäst är att ange korrekt förnamn och i klartext tala om kopplingen mellan invandring och klanvåld. Dessutom går det ju bra att – såsom jag ofta gör – framhålla att enbart en minoritet är kriminella av de två miljoner som anlänt under senaste 20 åren. Men om bara 2% ägnar sig åt brott blir det ändå ett nästan oöverstigligt problem!

Torsten Sandström

Det tycks som om Israels säkerhetstjänst, Mossad, lyckats lura Hisbollah att köpa livsfarliga personsökare. Israels idé verkar vara en högst lämplig metod för att komma åt terrorister, vilka av sina överordnade i det religiösa broderskapet personligen tilldelas dessa infernaliska ting. Att slå ut innehavarna av prylarna verkar alltså vara en förnuftig israelisk tanke. Bara Hisbollah drabbas – förvisso undantagsvis också mer sällan personer i terroristens närmaste omgivning.

I vänsterliberalernas drömvärld uppstår nu en medial storm som går ut på att israelernas aktion drabbar personer som inte bedriver krig mot den judiska staten utan sysslar med familjeliv. Terroristers barn riskerar nämligen att skadas. I medierna intervjuas experter på folkrätt som ska uttala sig om hur fördärvligt Israel agerar. Problemet är att dessa juridiska skådare av kristallkulan – alltså personer som ska förklara folkrättens gummiregler – ger extremt vaga besked.

Tre folkrättsliga siare från Stockholms universitet ger under ett par dagar olika besked om Israels rätt att strida via apterade personsökare. En säger att det är ett folkrättsbrott. En annan att det är krigets bistra verklighet. En tredje ändrar sig från att det är okej att preparera livsfarliga apparater till att det kanske inte är det. Med vilsen min talar han om att Israels fortsatta utveckling av kriget i framtiden kommer att ge svaret. Tala om röra beträffande innehållet i den internationella rätten om kriget lagar!

Nyss läste jag i tidningen att även FN har gett sig in i den politiska folkrättsdebatten. Föga förvånande anser en hög chef att Israel handlar i strid mot folkrätten genom att använda laddade personsökare. Sammantaget verkar det alltså som om folkrättens tolkas som fan läser bibeln.

Jag är inte alls motståndare till folkrättsliga skyddsregler. Särskilt rörande blodiga skeenden kan regler tyckas lämpliga, även om våld tenderar att föda våld. Man talar ju om stridens hetta. Men i så fall måste folkrätten vara tydlig och inte öppna dörren för politiska siare. Ett dilemma rörande krigets folkrätt är förstås hur civila ska kunna skyddas. Då terrorister anfaller kan dessa inte gärna befrias från ansvar på grund av att de valt att agerar i närheten av vanliga människor. Utan tvekan använder såväl Hisbollah som Hamas avsiktligt civila som täckmantlar och utnyttjar exv sjukhus som sköldar. Ska folkrätten verkligen skydda ”sluga” gangsters genom att de tillåts strida så att anhöriga att hamnar i skottgluggen? Är det meningen att Hamas ska tillåtas hålla gisslan fången, samtidigt som Israel förvägras rätt att slå ut terrorns kreatur (förvisso med risk för deras anhöriga)?

Det jag kritiserar är att folkrättens gummiregler alltmer nästlar sig in i olika samhällskriser. Inte bara rörande krig utan också avseende klimatet. Nyligen har Europadomstolen för mänskliga rättigheter slagit fast att frånvaron av lagstiftning om klimatplanering inneburit att Schweiz kränkt åldriga kvinnors Human Rights (pga risken för förtida död). Schweiziska staten anses ha åsidosatt skyddet för deras ”privat- och familjeliv”.

Jurister med läggning för politiskt aktivism använder alltså rätten som slagträ. Men folkrätten är enligt min mening inte tillräckligt pregnant för att användas på storskaliga fenomen – som krig och miljö – där hundratals intressen drabbar samman. För att man över huvud taget ska kunna tala om ”rätt” – eller juridik – krävs normer som är så tydliga att de med stor säkerhet kan skapa just rättigheter och skyldigheter.

Betänk i sammanhanget atombomberna över Japan. De fick 1945 till följd att andra världskriget snabbare fick ett slut. Många soldaters liv sparades och anfallaren tvingades i förtid att ge upp. Det sorgliga var att mängder av civila japaner drabbades oändligt hårt. Hur ska användningen av detta vapen kunna bedömas via vaga folkrättsliga regler om krigets lagar? Man kan inte gärna låta krigets framtida utveckling vara avgörande. Själva avsikten att förkorta ett ont krig bör enligt min åsikt räcka (om den är väl grundad).

Någon invänder kanske att atomvapen bör förbjudas av folkrätten – en tes som höga socialdemokrater gillar och till råga på allt föranlett ett fredspris från Oslo till en aktivistorganisation. I den bästa av världar lyder förstås makthavare utpekade regler. Men verkligheten är ju en helt annan. Diktatorer som Stalin, Hitler eller Putin har aldrig tänkt sig att respektera andra normer än den egna maktens villkor. På så vis kan folkrättsliga drömmar få farliga följder för följsamma demokratiska stater.

Problemet om personsökare till Hisbollah laddade med sprängmedel kan ses som lovliga vapen i en våldsam och blodigt strid mot terrorister blir på så vis inte en juridisk fråga. Det rör sig nämligen om krigets dystra – eller mer sällan smarta – verklighet.

Torsten Sandström

Smällare slängs på fotbollsarenor

Unga lejs som mördare

Lärare hotas och förnedras

Unga muslimer kräver annat kött som skolmat än fläsk

Ungdomar sjukskrivningar ökar kraftigt

Förr i tiden fanns samhälleliga krafter som klargjorde vad man som ung måste rätta sig efter. I några fall tyvärr repressiva ideal, men oftare välmenande och ytterst förnuftiga.

Idag anses ordet ”krav” auktoritärt. Vänsterliberalernas frihetsideologi har alltmer suddat ut gränsen mellan vad som är rätt och fel. Åtminstone vågar man inte säga ifrån och begära tydliga linjer och åtgärder. Det svenska samhället har stegvis retirerat. Feghetens och en förfelad frihetsideologis dogmer predikas. Ett steg tillbaka anses bättre än att tillrättavisa. Små och stora busar ser genast de äldres svaghet och tar för sig ytterligare. I stället för att peka med hela handen hukar vuxensverige. Tyvärr är det ibland bäst att göra så för slippa få en rejäl käftsmäll.

Jag menar att de politiska vänsterkrafter som förvridit den svenska samhällsmoralen måste ställas till svars. Vem som helst borde förstå att eftergivenhet medför misslyckanden. Men bara att använda de ord som jag hittills skrivit anses auktoritärt och maktfullkomligt. Svenska tabun aktualiseras.

Tyvärr har den nuvarande Tidöregeringen en mycket svag länk. Som femtekollonnare agerar Liberalerna, det parti som förr drivit en förnuftig marknadsliberal politik. Men som nu förespråkar den vänsterliberalism som eroderar ett förut mer välfungerande och kravfullt Sverige.

-When will they ever learn?

-Never, I am sorry to say! Det är vänsterliberalismens tänk som skapat drömmar och symboler. Folk i västerlandet kräver alltmer en öppen och sakinriktad politik. Se vad som sker nu i USA.

Torsten Sandström

I en fungerande marknadsekonomi tar företag risker efter tillräckliga undersökningar baserrade på fakta. Det vi sett i Europa och Sverige under senare år är något helt annat. Här har stora politiska drömmar fått personer, som annars är räknenissar, att tro på guld i gröna flumskogar. Massor av miljarder har plöjts ned i snabb takt utan att ens försiktiga experimentanläggningar prövats. Typexempel är Northvolt, Hybrit och grönt stål. Till detta kommer gigantiska återskapande av våtmarker och förstörelse av mindre kraftverksdammar. Det som skett är en följd av en politisk kampanj – med svag förankring i vetenskapliga, tekniska och ekonomiska fakta. Dessutom har marknaden och en möjlig produktionsförmåga allvarligt felbedömts. Det hela påminner om en politisk guldgrävaranda.

Att Göran Persson i rollen som högsta höns på LKAB vandrat vilse är enkelt att förstå. Han är inte entreprenör utan politiker. Men att tunga investerare låter sig bedras av lockropen – trots att förnuftiga affärsmän och forskare med hög röst varnat – är anmärkningsvärt.

Det tycks röra sig om hysteri påminnande om en frälsningsrörelse. Mediernas ansvar för att blåsa under seansen är som vanligt tungt i deras egen era. En barnrumpa som Greta T har presenterats som Jeanne d´Arc och fått resa jorden runt för att skaka hand med sk världsledare. Nu är lyckligtvis hon förbrukad efter brottslig aktivism och kramande av Hamas. En sak är att en uppvärmning av Jorden är på gång, delvis pga CO2-utsläpp. Men omfattningen och timingen är oklar. Att i detta läge gå ”all in” på lösa idéer och krav från FN är just rena frälsningsmötet och dessutom rentav vårdslöst.

Västvärldens demokratier har låtit sig hetsas av Greta T och António Guterres. Antiauktoritära stater tar det lugnt och agerar utan större panik. Kinas satsning på batterier och elbilar har än så länge varit en framgång, som planerats på lång sikt, med i och för sig högt statligt risktagande. Men särskilt EU står med skägget i brevlådan. Enorm tid och resurser har unionen lagt ned på att skapa nya regler mot den revolutionerande datortekniken. Till bilden hör att Draghi hejar på den nuvarande frälsningsrörelsen. Ännu större satsningar med offentliga medel på gigantiska projekt syns i pipelinen, i stället för att släppa privata entreprenörsföretag fria att konkurrera med varandra för verklig tillväxt. Efter att Trump idag sannolikt vunnit presidentvalet höjs röster från europeisk politiker om samling under EU. Risken är tyvärr stor att vi inte får se mer goda och fria affärer och liknande förnyelse utan bara mer av det gamla betongEU:s regleringshelvete.

Nyligen har ondskans makter sammanträtt i Kazan under Putins och Xi Pings ledning. Och idag tycks således valet i USA ha avslutats. Trump har en plan för en starkare och friare nationell ekonomi. Som person är han emellertid en auktoritär och oberäknelig förtryckare. Höjda tullar på andra nationers varor finns i pipelinen.

I detta sammanhang framstår Europas och Sveriges framtid osäker och svår. Men mycket tyder på att allt blir vid det gamla, dvs att man kör vidare i samma hjulspår. Alltså utför den backe man redan befinner sig långt ner i. Det vi ser är vänsterliberalismens drömpolitik som hittills inte fungerat så väl. Det är synd om människan, sa Strindberg. En korrekt framtidsanalys, tyck det.

Torsten Sandström

I DN den 4/11 uttalar sig Jan Eliasson:

”Det är fullständigt självklart att Israel begått folkrättsbrott genom bombningarna av civila”.

Detta påstår Jan Eliasson, tidigare vice generalsekreterare i FN, och känd kramare av Irans dåvarande utrikesminister. Han anklagar även den svenska regeringen för att inte kritisera Israel.

Plötsligt är Eliasson kännare av folkrättens diffusa regler, som jag snart ska berätta om i en blogg. Svenska professorer i ämnet är nämligen inte lika kategoriska som denna karriärist och civilekonom. Att han varit S-minister påverkar uppenbarligen hans skrianden mot Tidöregeringen. Eliasson är alltså medlem i det parti som för tio år sedan bestämde att Sverige skulle godkänna Palestina som stat. En stat där terrorister styr, ställer och mördar.

Eliassons omdöme måste alltså ifrågasättas. Hans historia på utrikespolitikens område är knappast lysande. Som vice chef för FN stod han inte upp för den svensk, Anders Kompass, som vågade kritisera organisationen (för FN-soldaters sexbrott mot barn) och därför utsattes för mobbing från organisationens ledning. Som utrikesminister för vårt land har han några gånger med största leenden på läpparna kramat om höga iranska ministrar, varav en gång tillsammans med Ardalan Shekarabi ,som till och med bugar så djupt att han nästan faller framstupa ( att Shekarabi är uppvuxen i diktaturens Teheran – och flykting till Sverige – gör saken än mer allvarlig).

Jag menar att Eliasson är en karriärist som tenderar att främja auktoritära vänsterkrafter. Därför är han inte trovärdig i sin kritik av Israel. Att DN stort slår upp hans ord är typiskt. Tidningen driver vänsterliberalismens budskap – inte en politisk linje baserad på kritiska fakta och stöd till demokratiska regimer.

Torsten Sandström

Idag publicerar jag några tankar som filosofiprofessor Ingemar Nordin nyligen presenterat på en klimatkonferens i Mölndal med temat ”Science and Politics”. Han vill återknyta till två äldre filosofer, vilkas tankar har grundläggande betydelse för kunskapsteorin. Med andra ord vad som kännetecknar vetenskaplig kunskap.

Enligt min mening är Nordins ord av största betydelse för hur vi ska bedöma vetenskapligheten bakom den pågående klimathetsen. Vad är politik och vad är vetenskap? Idag blandas nämligen begreppen samman. Många gånger tyvärr med avsikt att undvika kritik av makthavares åsikter. En filosofs attityd måste alltid vila på en kritisk inställning.

Obetydligt redigerat citerar jag Nordins ord från Klimatupplysningen.se:

Den första sentensen kommer från 1700-talsfilosofen David Hume:

¬(Is —> Ought)

Eller i ord: ”det är inte så att vara-påståenden implicerar böra-påståenden”, dvs. det går inte att härleda vad vi bör göra från en beskrivning av vad som är fallet. Vetenskapens uppgift är ju att beskriva hur olika saker i världen ser ut och fungerar. Men den säger ingenting om hur vi bör handla. För att komma fram till hur vi bör handla så måste vi stoppa in en etisk böra-premiss i resonemanget.

Det är ett vanligt logiskt misstag i klimatdebatten att man tolkar det som beskrivs rent vetenskapligt som en anmodan att göra si eller så. Man blandar alltså ihop vara med böra.

Ett tydligt exempel på det var ett uttalande av Gro Harlem Brundtland 2007. Det var faktiskt hennes uttalande inför en grupp journalister som fick mig att vakna upp och undra vad i hela friden det är FNs klimatforskning håller på med; är det vetenskap eller är det politik?

In May 2007 Gro Harlem Brundtland proclaimed from the UN Headquarter:
”This discussion is behind us. It’s over. The diagnosis is clear, the science is
unequivocal — it’s completely immoral, even, to question now, on the basis
of what we know, the reports that are out, to question the issue and to
question whether we need to move forward at a much stronger pace as
humankind to address the issues.”

Vetenskapen är alltså entydig och det är t.o.m. moraliskt förkastligt att ifrågasätta den, enligt Brundtland.

När jag stötte på ovanstående citat första gången så tänkte jag: ”Denna människa har ingen aning om vad hon pratar om”.

Vetenskapens historia visar på något helt annat än att det skulle vara oförnuftigt att ifrågasätta den etablerade sanningen inom vetenskapen.

Vetenskapen utmärker sig just genom ifrågasättande och genom kritisk granskning av olika teorier och hypoteser. Det är på så sätt vetenskapen går framåt, genom att visa att en del av våra accepterade föreställningar är felaktiga och genom att utveckla bättre teorier som undviker sådant som visat sig vara fel. Vi har dock aldrig några garantier för att vi inte kommer att hitta fel även i de nya teorierna. Endast de allvetande gudarna i FN tror sig veta den absoluta sanningen. Men vår mänskliga kunskap om världen växer även om den är ofullständig och har sina brister. På så sätt kan man betrakta den vetenskapliga processen som ett dynamiskt flöde av kritik och nya idéer. Om processen stoppas genom t.ex. politiska beslut så upphör också vetenskaplig utveckling.

Det är det ena felet med Brundtlands uttalande. Det andra felet är att hon tror att det följer en bestämd politisk handlingsplan från vad exempelvis IPCC, WGI, har kommit fram till. Vi bör inte ”… question whether we need to move forward at a much stronger pace as humankind to address the issues.” Och hon är sannerligen inte ensam om att göra detta tankefel. Gång på gång får vi höra att ”vetenskapen har nu visat att vi måste minska koldioxidutsläppen, sluta att köra fossilbilar, bygga förnyelsebar elproduktion … etc” Men IPCC WGI säger faktiskt inget om det. De bara plockar fram olika modeller för hur koldioxiden påverkar den globala uppvärmningen. Men huruvida det ena eller det andra är önskvärt, och moralisk försvarbart, är ytterligare en sak som kan, och bör, ifrågasättas och diskuteras.

För att återknyta till den ursprungliga frågan om vilken roll vetenskapen kan ha i politiken så kan man säga att alla politiska ideologier eller program innehåller två olika saker: 1. En faktabeskrivande föreställning om hur man anser att tillståndet i världen (eller den delen som man fokuserar på) är och fungerar. 2. Etiska principer – eller en ”värdegrund” som det numera heter – för vilka mål som är eftersträvansvärda och vilka metoder som bör användas.

Vetenskapens roll i det hela berör enbart (1). Faktabilden kan vara felaktig och bör därför kritiseras. Här kan vetenskapen vara behjälplig. Däremot kan inte vetenskapen tala om hur vi bör handla.

Så därför, menar jag, begränsas det vetenskapliga bidraget till politiken till att i huvudsak göra kritiska granskningar; att påvisa felaktigheter i den bakgrundsförståelse som gjorts när man formulerat sina problem, mål och lösningar.

Allt är dock inte vetenskap i dess grundläggande betydelse. Därtill kommer helt enkelt faktasamlande av allehanda andra saker än sådant som ligger på forskningsfronten. T.ex. hur mycket ved går det åt för att värma ett hus? Hur mycket el drar en elbil? Hur mycket el genererar en vindsnurra? Osv. För att ta reda på den typen av fakta behövs mycket fler empiriska studier än det som berör grundvetenskapen. Det är tekniker, läkare, ekonomer, samhällsvetare och liknande som kan jobba med sådant faktaframtagande och som är mycket viktiga i det politiska vardagsarbetet. Sådant brukar redovisas i det vi kallar för ”utredningar”.

Har filosofer något intressant att säga om detta? Ja, faktiskt. Och då går tankarna till ännu en 1700-tals filosof, nämligen Immanuel Kant.

Han formulerade följande visdom:

”Böra implicerar kan” (Ought -> can), eller om man transformerar det enligt logikens regler: ”Om man inte kan göra x så är det inte någon moraliskt plikt att göra x.” (¬can —> ¬ought). Ja, man kan t.o.m. spetsa till det lite och säga att ”om du inte kan göra x så bör du inte sträva efter att göra det omöjliga”.

Tillämpad på den klimatpolitiska debatten: Om inte Parisavtalets mål är genomförbart, då har vi ingen skyldighet att sträva efter dessa mål. Om Net Zero inte kan uppnås, då bör vi inte försöka uppnå det. Om Agenda 30 inte är möjligt att uppnå, då är detta inte ett moraliskt nödvändigt mål. Etc.

En stor del av klimatdebatten handlar om sådana här saker; vad som kan göras ekonomiskt, tekniskt, miljömässigt och politiskt. Och det följer obönhörligt av Kants sentens att vi inte har några som helst moraliska skyldigheter att sträva efter omöjliga mål. Invändningar av typ: ”Ja, men vi bör ändå sträva efter att göra det” är ologiskt. Men de som trots detta ihärdigt upprepar det om och om igen får nästan automatiskt en godhetsstämpel i pannan. ”De vill ju så väl”.

Ingemar Nordin
Professor emeritus i filosofi. Forskningsinriktning är vetenskapsteori, teknikfilosofi och politisk filosofi. Huvudredaktör för Klimatupplysningen.

23 000 delegater från 175 länder har rest till Cali i Colombia, för FN-mötet COP16 om biologisk mångfald. Nu flyger de hem. Mötet har avslutats utan märkbara resultat – flertalet beslutsfattare har åkt hem så mötet är inte längre beslutsfört. Ändå anstränger sig FN och svenska medier att förklarar mötet som en framgång. I politikens värld är drömmar som bekant framgångar.

Vad säger detta? Mitt svar är att klimat- och miljönissarna håller lekstuga. Hur mycket CO2 har inte slösats på jippot! Och hur mycket pengar har offrats på den goda sakens altare? Med dagens digitala teknik hade sammanträden kunnat genomföras på datorer och beslut fattas genom säkra elektroniska lösningar. Det som skett är horribelt slöseri, helt enkelt! Och rena försöket till bondfångerie – låt vara att bönder inte är så lätt lurade.

FN agerar storskaligt i syfte att imponera på världens folk. I själva verket väcker FN förvåning, löje och även ilska hos breda lager av världens upplysta befolkning. FN-chefen Antonio Guterres påminner om en cirkusdirektör som ska försöka domptera världens nationer till underkastelse genom gälla skrin och ett alltmer alarmistiskt språk. Rader av väl skräddade statsbyråkrater infinner sig till hans bönemöten. Men man orkar inte stanna för att fatta beslut, utan ilar vidare med jetflyg till nästa sammanträde i FN:s kringsresande cirkus. Ska man vara snäll påminner det hela om Monty Pythons flying cirkus. Eller Chaplins spexande.

Jag menar att FN:s alarmism är fel väg att driva politik. Det gäller att samla fakta, föra öppna samtal och försöka få ledande nationer politiker att föra en sansad diskussion. Världen står förvisso inför problem. Det främsta är geopolitiskt, dvs att demokratier och auktoritära nation drar åt olika håll. Bara tanken att FN säger sig representera världssamfundet är falsk – klyftan är milsvid. Med en mer jordnära och ekonomiskt förnuftig attityd kan det kanske vara möjligt att stegvis skapa enighet om olika detaljer. Men FN gapar – enligt min åsikt – över alltför stora byten och skriar om framgångar som kanske bara är värda papperet. Priset är skyhögt mätt i pengar och förtroendeförlust.

FN skriar om hållbarhet, men arrangerar jippon som sannerligen inte håller rimliga mått. I exv Gaza har UNRWA verkat i nästan 80 år. Befolkningen där – som skulle slussas vidare – har sedan dess växt kraftigt och FN har tagit på sig uppgiften att finansiera hopplöshetens samhälle där terrororganisationer vuxit sig starka. UNWRA har anställt över 30 000 (!) palestinier och man kan anta att åtskilliga av dem är hamasmedlemmar (eller sympatisörer till Hamas). I FN:s regi finns alltså personer som bidragit till det förfärliga krig som Hamas startat.

Hur många fiaskon ska världens folk behöva se innan en mindre, mer lågröstad men effektiv FN-organsiation växer fram?

Torsten Sandström

I DN den 27/10 skriver en psykologiprofessor från Stockholms universitet, Per Carlbring, följande:

Nio tips för att känna sig yngre – och en liten varning

Förr i tiden gick folk till kloka gummor för att få råd. Även spåmän anlitades flitigt för att utläsa framtiden. Glöm allt detta. Nu finns det moderna siare. Alltså några utövare av den vetenskap som kallas psykologi. Fortfarande fascineras okritiska människor av schamaner som påstår sig förklara människans problem och behov.

Det är som bekant svårt att tolka varför en viss person handlat som man gjort för en tids sedan. Hur problematiskt måste det då inte vara att tala om hur du eller jag ska agera för att i framtiden klara av livets problem.

Den siare som DN anlitat för att sälja fler tidningar ska dessutom tala om hur du ska agera för att känna dig yngre efter en tids skolning. Känslan av ungdomlighet är ju ytterst sublim och även äldre människor bedrar sig gärna. Ofta känner man sig yngre än vadman faktiskt är. Ålder är något som går att mäta, men känslor går knappast att hantera vetenskapligt. Men psykologer tycks se sig som Stålmän. I själva verket yrar de som drabbade av kryptonit.

Nu ska alltså psykologerna darriga vetenskap hjälpa läsare av DN att känna sig yngre. Egentligen är det inte så överraskande. I SvD:s spalter skriver redan professor Micael Dahlen om hur människor ska bli lyckliga.

Vi ser alltså hur medier, som förr koncentrerar sig på samhällsfakta, numera har fokus på individer och deras själsliv. Enligt min mening sprids knappast vetenskapliga data. I stället är det fråga om att locka människor till navelskådning. Genom suggestion, dvs inbillning, vill schamaner få folk att känna sig på ett vis som lika gärna kan åstadkommas genom droger eller medicinska preparat. Kanske är det bättre att ta vägen över DN eller SvD. Men inbillning är det ändå fråga om.

Det är ödets ironi att vissa vetenskapsutövare under individualismens era ägnar sig åt voodoo-liknande seanser. Att en ekonom från Handelshögskolan i Stockholm gör det är sensationellt. Att en psykolog från Stockholms universitet gör det är mer naturligt. Det är ett tecken på en vetenskap med svag vetenskaplig bas. Tyvärr.

Det är ändå intressant att självkritik tycks saknas hos människor från akademin. Att medierna vill sprida dynga är väl känt. Svag tidningsekonomi och dåliga redaktioner är en infernalisk brygd. Att statligt presstöd ges för dyngspridning är en skandal.

Torsten Sandström

Sedan 2008 finns Stiftelsen Rättsstatens vänner. Den bildades av professor Anders Agell, som var såväl en skickligt rättsvetenskapsman som samhällsdebattör. Stiftelsens syfte var att undersöka följande rättsliga problemområden:

1. Lagstiftningens politisering.
2. Domarnas självständighet, domstolarnas organisation for olika typer av mål,
   domarrekryteringen samt domarutbildningen.
3. Systemet med juridiskt outbildade nämndemäns deltagande i verksamheten i
   tingsrätter och hovrätter som fullvärdiga domare med individuell rösträtt.
4. Rättsosäkerheten i sexualbrottsmål.
5. Den rådande genusteorin.
6. Kvaliteten på den dömande verksamheten bade i de allmänna domstolama
   och i Förvaltningsdomstolama.
7. Advokaters ageranden som konfliktlösande eller konfliktskapande.
8. Socialnämndernas verksamhet.
9. Frågor om olika juristyrkens lojalitet och etik.
10. Etik som ett särskilt ämne i juristutbildningen. https://www.rattsstatensvanner.se/stiftelsen.html

Läsaren inset att Agells mening var att den svenska rättsstaten inte fungerade väl utan borde utvecklas. Och att stiftelsen på så vis skulle få en samhällskritisk udd. Enligt min mening är Agells ambition utomordentlig.

Jag kan däremot inte bedöma vad stiftelsen uträttat under de 16 år den verkat. Resurserna har varit begränsande. En rad möten har hållits och skrifter blivit publicerade.

Agells punkter för stiftelsens arbete är intressanta på flera vis. Dels på grund av att flera frågor fortfarande får anses heta och knappast underkastade reformer. Dels för Agells mod att sticka ut hakan politiskt i ett samhälle där jurister ofta duckar. Dels för problem som Agell inte nämner av en eller annan anledning.

Beträffande hans tystnad tänker jag främst på ämbetsansvarets avskaffande och på framväxten av en politisk klass med intressen som knappast bidrar till demokratisk förnyelse eller fördjupning. Även frågan om en domstol för lagprövning samt domares nutida politiska aktivism är av stort intresse. Enligt min mening visar detta på tydliga brister i den svenska rättsstaten. Inte så att Sverige kan ses odemokratiskt. Men väl så att utrymme finns för en diskussion och reformer för vidgad demokrati. Med hänvisning till Agells kritiska anda borde även sådana frågor platsa på stiftelsens agenda.

Stiftelsen inbjuder till ett seminarium den 14/11 2024 kl 15 på Högsta förvaltningsdomstolen. Talarlistan ser ut så här:

1. Malin Björk, jurist, ledamot i konstitutionsutskottet för Centerpartiet.
   Inleder under rubriken ”Motståndskraft i den politiska kulturen behövs för att
   försvara rättsstaten”.
2. Joakim Lundqvist, advokat och delägare, Bratt Feinsilber Harling, styrelseledamot i
   Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen.
   Inleder under rubriken ”Advokaten och rättsstaten.”
3. Jenny Strindlöv, undersökande journalist på Expressen.
   Inleder under rubriken ”Rapporter från verkligheten: Rättsstaten i konkurrens med
   parallella domstolar och synliggörandet av en helt vanlig våldtäkt.”
4. Erik Wennerström, jur. dr, domare i Europadomstolen.
   Inleder under rubriken ”Konventionsstaten Sverige – försök till SWOT-analys.”
5. Olof Wilske, universitetslektor i konstitutionell rätt, Uppsala Universitet.
   Inleder under rubriken ”Rättsstaten och den konstitutionella demokratin.

Frånsett p 3 är det svårt att få ett grepp om vad talarna egentligen vill säga. Men p1 tycks ha en vinkling mot Tidösamverkan och vill att den politiska kulturen (och dess eliter) ska bevaras. Och p4 verkar syfta till en utvärdering av Sveriges folkrättsliga agerande. Det är alltså svårt att bedöma om seminariet verkar i Stiftelsens och Agells anda. Det förefaller såvitt jag förstår osäkert.

Det jag saknar är de brandfacklor för reformer som jag tror Anders Agell varit ute efter. Åtskilliga konkreta problem finns nämligen beträffade rättsstaten – åtminstone enligt min mening. Om inte Sveriges uppenbara brister lyfts fram och diskuteras i stiftelsens regi är risken stor att seminariet blir en allmän hyllning till den svenska staten – och till den anda – som Agell egentligen varit kritisk till. Ungefär som talaren under p1 förefaller vilja rädda den bestående staten och dess gamla partier.

Jag tror Agell var ute efter verkstad. Inte bara högtidstal.

Torsten Sandström

Fake news börjar tillhöra vardagen i landets gammelmedier. Vad sägs om rubriken i Sydsvenskan den 30/10:

Israel bombar ”humanitär zon” i Gaza

Märk att tidningen använder sig av citationstecken. Det brukar betyda en hänvisning till ett formellt använt ord eller uttryck. Men tidningen använder det för motsatsen. Det vill säga för att markera det redaktionen – och det här fallet några gazabor – låtsar eller anser borde vara en humanitär zon.

Än en gång visar tidningen alltså sin oförmåga att skilja mellan egna politiska åsikter och krigets lagar – dvs Israels rätt att förgöra en fiende som anfaller samt utövar terror och håller gisslan fängslad.

Sydsvenskan tar de facto ställning för de palestinier som samverkar med Hamas och låter terrororganisationen infiltrera sjukhus, skolor och privatbostäder. Genom att använda citationstecken trixar alltså tidningen med sanningen. Man lurar läsare – som inte tänker sig för – att tro att det officiellt rör sig om en fredad zon.

Journalistiskt rör det sig om ett svenskt krisläge, som blir allt vanligare då massmedier politiserar. Kritisk nyhetsvärdering ersätts genom bruket av citationstecken, ungefär i stil med ordet ”typ” eller två fingrar i luften i var hand.

Sydsvenskan är – ”typ” – en blaska.

Torsten Sandström

I ett nyhetsbrev från den goda tidningen Kvartal skriver Jörgen Huitfeldt en mycket bra text, se länken. Efter att ha läst den förstår jag varför han lämnat SR, den politiska korrekthetens centrala medium (tillsammans dem SVT).

Han skriver förvisso något oklart om den svenska ”exceptionalismen”. Enligt min mening rör det sig närmast om ett vänsterliberalt politiskt fenomen, dvs att veta bäst utan att fråga efter stöd i klara fakta. Alltså drömmarnas politik. Svenska politiker ser sig som Guds gåva till mänskligheten.

Läs och njut.

Torsten Sandström

https://mailchi.mp/kvartal/nyhetsbrev27oktober2024-14771260?e=146410275a

När Katrine Kielos stiger in på SvD drar ännu en vänstervind in i tidningen. Tidigare har hon fått mig att nästan tappa hakan genom påståendet att EU:s krav på skruvkorkar av plast (som eländigt nog sitter fast i flaskan och skapar spill) kan visa sig var en större innovation än AI. Hennes påstående baseras på en examen i ekonomi sägs det, antagligen från Brunnsviks folkhögskola.

Nu träder hon in i SvD med en hyllning till Mario Draghis nya rapport om hur EU ska lyckas vända sin dystra utveckling. Han föreslår som bekant upp till 800 miljarder nya euros per år i pengar till EU:s budget samt 170 konkreta reformer. Allt rör storskalig planering från Bryssels horisont samt mindre makt för medlemsnationerna. Således mer upplåning eller höjda avgifter samt mindre folklig demokrati. Att Kielos gillar planekonomiskt tänkande är enkelt att förstå. Hon hajar nämligen inte att fria småföretag i konkurrens med andra växer sig stora av naturliga skäl, medan megastöd till riskabla drömsatsningar bidrar till dystra resultat i stil med Northvolts kris. Märk att hon skriver detta i SvD:s näringslivsdel! Alltså ord som vänder sig till nationens företagare.

Några dagar tidigare har samma tidning, dvs SvD, publicerat en ledare med precis motsatt innehåll, signerad av Mattias Svensson. Här slås EU:s dystra läge fast medan Draghis jumboförslag kritiseras. Svensson slår fast att EU inte behöver mer regler och protektionism utan frihetsreformer. Jämfört med Kielos står alltså Svensson med båda fötterna på svensk jord.

EU:s övergripande problem är enligt min mening ett federalt regleringsvansinne som drar åt planekonomi-hållet. I USA tillåts däremot småföretag tämligen fritt växa sig stora, låt vara att statsstöd kan finnas. Inom EU skrivs regler mot såväl små som stora företag, i synnerhet smarta utländska bolag som visat sig framgångsrika. Börsjätten Ericssons VD, Börje Ekholm, talar om att Europas näringsliv snart framstår som ett museum och funderar på att flytta företaget till USA! Det är fullständigt klart att ett fungerande näringsliv inte kan skapas uppifrån, från Bryssel, genom storstilade planer som tenderar gå i kras. Sunda företag byggs som sagt underifrån via största möjliga frihet – inte genom pekpinnar och bidrag från Bryssels byråkrater.

Vi ser just nu hur Sverige skakas av en naiv övertro på grön ekonomi, något om Kielos röda kamrater länge blåst under. Trots gigantiska satsningar verkar en lång rad flummiga planer nu gå i stå. Massor av miljarder bara slängs iväg, i samma anda som de fungerande kärnkraftverk som sossarna stängt ned. Batteriföretag, vätgasstål, insamling av CO2 och många andra gröna drömmar skälver i vårt land. Bristen på säker el hotar näringsliv och folk. Samtidigt som Tysklands mångfaldiga felval under Olaf Scholz´regering (inkluderande miljöfanatikerna) pinar den stora industrinationen. Frankrike krisar i sin tur på grund av stigande upplåning och höjda skatter, utan förmåga att våga storspara. Draghis megaplaner kommer av allt att döma ytterligare att tynga den svenska nationen.

Det svenska och europeiska grundfelet är att släppa politikens ande ur flaskan. Politik föder planer och stora sjok av lagregler där måttlighet och kritisk massa saknas. Särskilt om politikens andar ges makt över stora institutioner som enbart ser en väg framåt: mer politik av samma lag. Storskalig politisk dårskap tycks smittosam.

Samtidigt är det uppenbart att människors frihet begränsas och att desperationen ökar hos svenskar som inte förstår vad politikerna sysslar med. Demagogiska politiker säger sig veta bäst. Den splittring vi ser i dagens Sverige har delvis sin grund i upplevelsen av att bristen på frihet vidgas. Demokratin slirar, motorn hackar och nya megaplaner förbereds. Det är enkelt att förstå att auktoritära nationers ledare gnuggar händerna.

Torsten Sandström

Det finns en stor oförståelse och även illvilja i den svenska debatten som innebär att Israel anklagas för folkmord. Även medierna sprider detta oförnuft. Det som kritikerna inte förmår problematisera är terroristerna strategi att bedriva sitt krig från skydd under sjukhus, skolor och i privata bostadsområden. En sådan strategi kan inte anses som legal folkrättsligt. Israel måste ha rätt att rikta anfall mot roten till det onda.

Fundera över Hitlers regim och hans politik från andra världskrigets maximum till slutskedet 1945. De allierande förlorade hundratusentals soldater och civila i tyskarnas attacker på breda fronter. INte minst judar gasades i miljoner. För att besegra ondskans anfallskrig måste väst tillåtas använda de våldsamma bombningar som skedde av exv Dresden. För att inte tala atombomberna över Japan. Jag hör få personer tala om folkrättsbrott från de allierade under detta krig. Krigets lagar tar nämligen hänsyn till den strategi som den anfallne använder för att vinna frihet.

Idag hör jag att biskopen i svenska kyrkan i Stockholm anser att Israel begår ett folkrättsbrott. Han talar inte ett ord om Hamas och Hisbollah utstuderade taktik att bedriva terror från platser där vanliga människor vistas. Att folket i Gaza vet vad som sker styrks av att till och med en imam i Malmö vid fredagsbönen hyllat en död Hamasledare! Liksom tyskarna under HItler vet dessutom folket i Gaza och Libanon vad terroristerna sysslar med. Man vet i mellanöstern att terrorister bedriver ett annat slag av krig, där den egna befolkningen tyvärr är brickor i spelet.

Det är klart att jag lider med de civila i regionen. Framför allt deras barn. Men Israel måste ha rätt att bekämpa terrorister som använder det egna folket som sköldar. De boende i regionen måste förmås inse att fundamentalismens islamska krigare är deras verkliga fiende. Man måste i stället stödja ledare som kan leva i fred med Israel under konstruktiva samtal för befolkningen bästa. Valet gäller förnuft eller pragmatism och inte fundamentalism.

Religionens krafter kan vara förfärliga. Det borde även en naiv biskop i Stockholm förstå! Bläddra bara tillbaka några kapitel i den egna kyrkans historiebok! Snart möter han husförhör, häxbränning och annat förtryck. Lycka till!

Torrsten Sandström

Jag blir så trött på den politiska klassens trixande. Partiernas frihet tycks viktigare än nationens bästa. Länge har Sverige haft lagregler om att landets ekonomi ska gå med överskott, beräknat på olika sätt under årens lopp. Som medborgare känns det tryggt även om begreppet ”överskottsmål” är en fråga om att leka med orden.

Nu får leken en annan innebörd. Och allvarligare. För att vagga in medborgarna i trygghet har en bred politisk majoritet i dagarna beslutat om ett sk ”balansmål”. Det låter så fint! Men nu ska underskott tillåtas bara det enligt presenterade formler kan sägas råda balans. För partierna bakom den nya ordleken ger ordleken omkring 25 miljarder extra att spendera utöver tillgängliga statsintäkter. Läsaren förstår att i valtider kan många röster köpas för ett belopp i den storleksordningen och att statens på så vis tillåts sätta sig i skuld.

Jag menar i och för sig att kloka politiker bör ha rätten att låna upp även jättebelopp. Strategiska satsningar kan behövas. För vanliga medborgare är det också en frihetsfråga att låna för att satsa bra. Problemet är bara att politiker tyvärr nu vill skuldsätta andra (folket) och framför allt att politiker endast undantagsvis fattar förnuftiga beslut (liksom vanliga människor som satsar på betting och casino).

Två partier, V och Mp, vill inte alls ha några mål. Alltså fritt fram för underskott! Hos dem finns nämligen en vilja att satsa jättestort på röstköp (bidrag) respektive storskaliga klimatprojekt som är lika riskabla som dem vi nu ser falla som höstlöv i vinden från norr.

Den fackliga sk ”tankekedjan” Katalys – en organisation för kamikazeprojekt – driver också stenhårt idén om gigantisk upplåning för syften som innebär påtagliga risker för de svenska skattebetalarna. Hos dem finns många uppbackare, samlade kring marxistens Suhonen, av den gröna ekonomi som nu vacklar betänkligt och därför helst bör kallas röda fanor. Att dessa extremister inte nöjer sig med varken, överskotts- eller balansmål utan nu pläderar för underskottsambitioner förklarar min rädsla för politikernas lekstuga med orden. Jag litar inte på Sveriges politiska klass.

I min värld måste politiker hushålla. Idag är den svenska statsbudgeten på omkring 1200 miljarder (2023) proppfull av satsningar som är onödiga. Få svenskar – utom en krets statsbyråkrater – skulle märka om 200 miljarder med en skicklig och djärv strategi skulle skäras bort. Här kan man tala om behov av kamikazepolitik. Att politikerna inte gör som jag vill beror dels på att man tror att budgeten är 100% välavvägd, dels att sparkade statsbyråkrater skulle börja skrika, dels på att det är enklare att höja skatterna genom beslut i riksdagen.

Att ge politiker lagbestämda underskottsmål är därför lika korkat som att sätta bockens som trädgårdsmästare.

Torsten Sandström

Idag är det FN-dagen. Men firandet är ovanligt dämpat. Inte ens de vanliga svenska ceremonierna med flaggor , sång och högstämda tal om fred. FN har nämligen allvarliga problem.

Organisationen består till stor del av ofria nationer ( idag är endast 83 av 195 länder sk fria ). Badar 24 nationer kan ses fullt ut demokratiska. Enbart 8 procent av Jordens befolkning lever i fullvärdiga demokratier! Efter 80 år är detta inte mycket att skryta över. Därför vågar jag utropa ett fy.

FN-systemet är en gigantisk byråkrati. Massor av över- och underorgansationer. Tusen och åter tusen välbetalda pärmbärare, som försörjs av framför allt välmenande naiva demokratier. Hela FN-systemet kostar om 300 miljarder kronor per år! USA är den i särklass största betalaren. Sveriges står för 1% av budgeten motsvarande kanske mest per medborgare. Vår nations stora insats gör att åtskilliga svenskar fått skönt beskattade inkomster från NewYork, inte minst sossen Jan Eliasson som bla därför kramar organisationen hårt. Han har för övrigt kramat iranska höjdare hårt med stora soliga leenden. Även Shekarabi syns på ett foto leende buga djupt för en iransk ledare med blod på fingrarna.

FN har länge varit ett socialdemokratisk projekt. Stora drömmar har gjort att svenska folket tvingats betala rejäla belopp för det system som haltar. Jag kan tåla ett slimmat FN med inriktning på hälsa och fattigdom. Men hur ska fredsprojekt och mycket annat – se bilden ovan – kunna ros iland med så många diktatoriska stater i båten? Och Guterres skriande om klimatet nära förestående undergång är ännu ett exempel på socialdemokratiska politik. Han driver dessutom FN hårt mot Israel som drabbats av de terrorister som skrattar åt FN, men gärna vill använda FN som en sköld i sitt elaka krig.

På FN-dagen är Guterres på besök hos Putin i Kazan. Där samlas ondskans brödraskap, Xi Ping, Maduro, Erdogan, Irans ledare, Nordkoreas diktator mfl. FN är alltså de auktoritära ledarnas gisslan. Dessa nationers folk utgör majoriteten av FN:s medlemmar. Ryssland, Kina och Nordkorea bekrigar Ukraina. Ondskans mördare förtrycker sina egna medborgare och framför allt andra länders invånare. I deras krets ska Guterres fira FN-dagen.

För vänsterliberaler är FN ett slukhål. Det spelar ingen roll hur mycket pengar som slängs ned. Syftet – fred – är sååå gott. Även om nederlagen är otaliga är själva ordet fred värt stora pengar. Mötesdeltagarna i Kazan skrattar. Det förstår sig inte på demokratisk öppenhet. Möjligtvis raka och hårda puckar. Men det levererar inte Guterres. Ondskans makter smilar.

Det gör inte jag. Jag säger fy!

Torsten Sandström

Universitetskanslersämbetet, UKÄ, har alltid varit en politisk myndighet i den meningen att man har haft ambitionen att styra och kontrollerade den högre utbildningen. Förr var det präster som styrde. Nu är det politiker eller politruker.

Många karriärister har därför under decennierna varit generaldirektörer (GD) på UKÄ – eller som den förr förskönande titeln löd: ”Universitetskansler”! Skillnaden mellan dagens UKÄ och forna tider har att göra med kompetensens i ledningen. Kansler var förr en mycket rutinerad forskare och dessutom väl tränad och slipad administratör. Idag plockas karriärister närmast från gatan, tycks det. Dagens GD på UKÄ har förvisso akademisk examen, men svag kompetens avseende forskning och administration. Han har varit ledare några år för en högskola i Dalarna! Alla vet att regionernas små högskolor är tummelplatser för folk som gillar karriär mer än vetenskap eller träning i förvaltning. Jag tänker på administration av en komplex organisation på ett stort lärosäte med flera fakulteter och massor med institutioner. Där utspelas sannerligen fältslag som en skicklig ledare måste klarar av.

Att dagens GD Martin Norsell hamnat i blåsväder är därför enkelt att förstå. Han klarar inte ens av basala regler om en myndighets upphandling (man kan därför bara undra hur det gick till i Dalarna!). Han har för UKÄ:s räkning rekryterat kompisar och deras familjemedlemmar utan att följa lagens klara regler om anbudsförfarande.

Det framstår allt tydligare att dagens GD:er plockas efter politiska kontakter och glassiga ambitioner om att effektivisera en förvaltning. Stora myndigheter har på så vis hamnat på lerfötter.

Norsells fall och Anna Kinberg Batras är exempel på hur naiva personer tror att offentliga förvaltningar ska moderniseras genom att en klämmig chef sätts i toppen för att snabba på förvaltningen. Hej- och hå! Det finns säkert effektivitetsvinster att hämta. Men det går inte att att bortse från att offentliga förvaltningar måste följa såväl grundlag som specialförfattningar. Det är kunskaper som gymnasieelever känner till. Men som karriärister inte vill veta av.

Därför misslyckas de nya politiska matadorerna. Okej att man klarar av att reta upp tjuren. Men det slutar med att man förlorar den fäktning som avsett ske i grandios stil. Publiken buar! Ömkliga scener utspelas i medierna. Jurister sätts i arbete.

Vi har i vårt land alltför många politiker per medborgare. En stor del av dem känner dessutom inte till det offentligas spelregler. Går det bra? Nej, svensk politik och offentlighet funkar givetvis allt sämre.

Torsten Sandström

Idag har Mattias Svensson skrivit en bra ledare där han kraftigt kritiserar brittiska Oxfam, ett företag inom välgörenhetsindustrin. Saken rör en rapport från multinationella Oxfam som kraftig kritiserar den svenska Tidöregeringens skattepolitik. Alltså samma kritik som den svenska vänster nyss drivit då man skriat om ”sänkta skatter för rika”. Oxfam rankar Sveriges skattepolitik som orättvis och långt sämre än massor av angivna förtryckarregimer i Afrika och på annat håll. Att Svenssons ledare innebär berättigad kritik är självklart.

Men nu kommer farsen. Längre ned i dagens SvD, i näringslivsbilagan, läser jag till min häpnad (tyvärr börjar jag bli van) att Oxfams rapport kort presenteras i en text från TT , material som tidningen köper in – vanligtvis i dussintals fall per dag – och använder för att fylla spalterna. Nu hörs vänstersången tydligt:

Sve­rige rasar i ranking om ekonomisk jäm­lik­het – skatter ”gynnar de rikaste”

Det vi ser är ännu ett exempel på tidnings förfall. Journalister och redigerar gör som man vill. Tidningens officiella roll som moderat rapportör vänds till motsatsen. Ledarsidan blir alltmer isolerad i sin sakliga hållning. På andra sidor härjar nämligen vänsterliberala skribenter vilt.

Den nya chefredaktören Lisa Irenius är lika svag som sina närmaste företrädare. Eller så har hon valt ett kamikaze-uppdrag. Hela havet stormar och SvD störtbombar. Min tes stöds av morgondagens tidning kommer att ge utrymme för två sk komiker – i en gemensam relation. De ska ge stolliga råd till läsekretsen om hur samlivet ska hållas igång. En av dem heter Jonatan Unge – seriositetens bottenpunkt. Han verkar inte ens att klara av sig själv. Rubriken lyder:

”Det enda som lindrade var att ligga med andra”

Nu får Irenius som hon vill. Fakta ersätts med åsikter och trams. Min kritik om tidningens utveckling till blaska för allehanda märkliga idéer besannas med andra ord.

Torsten Sandström

Sydsvenskan meddelar idag (22/10) följande:

Lunds universitet blir vegetariskt vid möten och konferenser

Det är universitets sk miljöchef som talar om ett beslut som måste ha förankrats på högre ort (i administrativ mening, nota bene !). Forskare och lärare höjer på ögonbrynen. Lundaspexarna skrattar ihjäl sig.

Vi ser alltså hur en politiskt bestämd åsikt – som omfattas av ett fåtal svenskar – nu ska visas upp vid möten och konferenser. Möjligheten att välja vegetariskt är en sak. Men att bestämma köttförbud för alla deltagare vid konferenser od är hysteriskt. Och auktoritärt.

Det sjukaste är att universitetets ledning inte förstår att man gör bort sig. Särskilt utländska gäster måste undra över att en politisk agenda ska tryckas i halsen på dem som är hungriga. Der rör sig om politik, politik och åter politik. Kritiskt förnuft finns över huvud taget på agendan: nu gäller det symboler. Och måltidsglädjens förfall. Och detta sker på ett universitet!

Okej att måltidsgästerna i stället kan välja att gå till korvmojen. Och då glädja sig över den frihet som ändå finns kvar – med ilskna och komiska ord och tankar över den organisation man gästar. Men själva tanken att reglera varje vrå av det mänskliga livet är sannerligen skrämmande. Att det sker vid ett av landets största och äldsta universitet är ett tecken på politisk underkastelse i stil med 1800-talets prästvälde i Lund.

Ett rimligt steg vore att säga upp miljöchefen (och andra bakom beslutet) och med deta första steg inleda i en förnuftig frihetsrörelse. Bara tanken om existensen av en chef för miljön på ett lärosäte för fria tankar får mig att tappa matlusten.

Torsten Sandström

Visserligen börjar Åsa Beckman bli till åren kommen. Hon har redan för flera år sedan i DN:s spalter beklagat förlusten av sin ”lena hud”. Och i samma tidning för något åt sedan granskat sin kropps förändring inför en annalkande ålderdom. Därför ska man kanske inte ställa några krav på redlighet och saklighet i hennes egofeministiska krönikor.

Hon framstår närmast som en månghundraåring. Detta med tanke på utropet i rubriken den 15/9:

Åsa Beckman: I min barndoms by brändes var femte kvinna på bål

Förvisso försöker hon delvis vända blicken från sig själv. Men saken rör häxprocesser i hembyn som utspelades 1675! Tur att hon slapp vara med om detta, om man ser saken från hennes egen horisont (något hon vant läsarna vid).

Snart får vi i DN läsa om ett samtal mellan Beckman och Jesus om om kroppens förfall och livet efter detta. Alla inser vem som blir huvudpersonen i detta möte.

Torsten Sandström

Sedan decennier har vänsterliberaler visat sig ointresserade av politik som bygger på hårda fakta. I stället har mängder av lösningar lanserats som enbart bygger på visioner eller förhoppningar. Statistik, utredningar och beprövad erfarenhet har alltså ersatts av flummig politisk ideologi. Typexemplet för svensk del är ett förespråkande av jämlikhet eller sociala strukturer på olika politikområden där andra nationer söker svar baserade på förnuft och traditionell erfarenhet. När det gäller lagstiftning är viljan att ständigt vara till lags och göra alla glada övertrumfat klokskapen. Godheten har varit gränslös vid stiftande av lag. Men tystnad råder förstås om att samhället på så vis har tagit stryk i och med att reglerna inte funkat. Ändå vill politikerna inte ändra kurs utan fortsätter med att förespråka fristil.

På den ständigt förnuftiga ledarsidan i Göteborgsposten (GP) har näraliggande problem dryftats. Senast av Anders PJ Linder a propå den extremt liberala lagen om namnbyte (som främjat kriminellas framfart). Linder slutar:

Vi har levt i den aningslösa välviljans tid och påminns om saken gång på gång: mobiler till inlåsta tonårskriminella, vidöppna fordons- och inkomstregister, id-krav hos myndigheter på en nivå som gjort det möjligt att skriva sig på andras adresser och avsätta styrelseledamöter i andras företag, LSS-miljoner till friska, utkvittering av obegränsat med pass… Och så fritt blås på namnbytesfronten.

Är svenska politiker svagsynta? De borde se vad som sker, men tycks förblindade av en godhet som i grunden skadar Sverige.

Enligt min mening är den svenska skolans förfall det tydligaste och kanske allvarligaste exemplet på denna dårskap. Med öppna ögon har politiker och pedagoger i decennier drivit en linje som avviker från beprövad erfarenhet avseende studier och inlärning. Med slagord som ”jämlikhet” och ”forskning” har socialdemokrater och liberaler i åratal valt en en uppenbart felaktig skolpolitik. Via likhetsdogmen har åtgärder för svagpresterande prioriterats. Vad gäller läroplaner, prov betyg, disciplin mm har effektiva och förnuftiga studier försvårats. Lärarens roll som auktoritet i klassrummet har alltmer ersatts av en flummig tro på självstudier. I stället har mycken tid inriktats på sociala åtgärder gentemot unga som saknar vilja eller begåvning för pluggande. Förvisso har nationen haft problem med en av politikern vald storskalig invandring. Men enligt min mening är grundfelet att man valt studiemål som inte frambringar en effektiv inlärning av kunskaper.

Politiker och forskare har således inte haft kunskapsträning som huvudmål utan i stället satt slagord som jämlikhet och ”forskning” i centrum. Förstå mig rätt. Grundlagen bygger på att medborgare har lika rättigheter mot staten. Men skolans verksamhet är inte rättskipning – här krävs helt andra mål än ”lika rätt”. Heliga politiska drömmar kan inte lösa knepiga planeringsuppgifter inom skola, försvar, kriminalpolitik, vård, kultur etc. Här gäller resultatpolitik där människor av naturliga skäl särbehandlas!

Utbildning tar nämligen sikte på tydliga planer, schemalagd tid, läxor och prov – allt för att möta samhällets behov av arbetskraft. Alltså ska kunskaper så effektivt som möjligt läras ut och in, med sikte på en målgrupp som inom normalspannet varierar vad gäller begåvning och förmågor. Om huvudmålet är att göra insatser för dem med sämst förutsättningar blir den givna följden för skolan det vi ser idag. Alltså något som kan kallas rättning nedåt eller race to the bottom. Det kan tyckas vacker att satsa på de svaga, men en nationell skola måste höja blicken och välja en inriktning som är förnuftig för såväl en normalt intresserad och studievillig elev som de duktigaste.

Jag har tidigare skrivit om en dom från Högsta domstolen juni 2024 (HD, T 3151-23) som tragiskt bekräftar hur fokus förskjutits från majoritetens studiebehov till stora satsningar på unga med oförmåga eller ovilja. Trots betydande insatser från rektor och skola för anpassning av en ung elev i Malmö – redan från första klass! – anser domstolen, till skillnad från två underinstanser, att eleven blivit diskriminerad och ska tilldömas ett skadestånd. Okej, HD har politisk drömlagstiftning att följa, men väljer knappast en rimlig och juridiskt bättre lösning för det svenska samhället.

Vidare har ordet ”forskning” blivit politikernas slagträ i skoldebatten. Inte undra på det! Svenska pedagoger har länge satsat på populistiska teorier – särskilt olika likhetsperspektiv – och inte på vad som händer i klassrummet eller vid plugg inför prov. Pedagoger skyr tydliga krav – de anses auktoritära. Detta trots att pedagogik kräver ett rejält mått av motstånd. Via politiska teorier blir därför prov och betyg hinder för svagpresterande. I länder som toppar PISA-mätningar av skolresultat finns nationer som valt traditionella mål avseende krav och ansvar för normalpopulationen av unga.

Typisk är därför en intervju i SVT häromkvällen med en gammal folkpartistisk juristpolitiker, Peter Honeth, med bakgrund från utbildningsdepartementets politiska administration. Han förespråkade med emfas i teven behovet av ”forskning” (utan närmare precision). Till skillnad från honom anser jag att vänsterliberala forskare i nutid bär huvudansvaret som rådgivare till den mardrömspolitik som länge bedrivits i vårt land. En klok människa bör förespråka beprövad erfarenhet och inte pedagogers ofta flummiga teorier.

Strävan efter drömmarnas skolpolitik har alltså i vårt land inneburit rättning nedåt. Normalduktiga elever har missgynnats till fördel för de svårhanterbara (som ändå sackat efter!). Slagordet jämlikhet är alltså boven i dramat. Beprövad erfarenhet visar att elever måste särbehandlas just på grund av förmåga och vilja. En differentiering av elever måste alltså ske inom skolan! För de studiesvaga måste speciella skolor inrättas med särskild pedagogik och dämpade mål. Yrkesskolor ska ersätta sossarnas dogm om att alla ska med i båten. Studentexamen är inte ett rimligt mål för alla! I ett nutida Sverige, där skolor ropar efter unga med studieintresse, bör regler om långtgående skolplikt ifrågasättas. Den som vill plugga möter ju öppna famnen! Differentiering är inte något fult, utan i stället baserat på vetenskapligt förnuft och samhällsnytta.

Mina tankar bygger på de ideal som hyllar en svensk kunskapsskola. Det är inte fråga om repressiva eller auktoritära idéer, utan om att bygga en skola på beprövad erfarenhet. Inhämtning av kunskaper förutsätter krav och effektiva studier, men också kärleksfulla lärare så gott det nu går.

I detta perspektiv blir jämlikhet ett stickspår, som måste hanteras med försiktighet mellan olika områden av politiken. Ekonomen och filosofen Thomas Sowell har i boken ”The vision of the Anointed” kartlagt hur vänsterliberaler i USA länge har underminerat samhället genom naiva och politiskt korrekta visioner och så kallade politiska ”lösningar”. Hans tankar från 1960-talet borde vara politisk hårdvaluta i dagens Sverige! Särskilt inom skoldebatten.

Torsten Sandström

Anna Ekström, en av de höga sossar som länge bedrivit en politisk som bidragit till den svenska skolans förfall uttalar sig den 15/10 i DN. Rubriken lyder:

Anna Ekström: Folkbildningen är inget vänsterprojekt

Rubriken kan tolkas olika. Antagligen menar hon att även andra partier bör syssla med folkbildning. Men ordagrant säger hon faktiskt att det inte är ett projekt för sossarna.

Jag köper till fullo den senare mest språkligt korrekta tolkningen. Men sossarna bedriver inte ens folkbildning! Deras skolpolitik drabbar hårdast de unga som kommer från studieovana miljöer, särskilt bara till nyinflyttade i landet. Samtidigt har de förvandlat skolmiljön till tak och bråk, som försvårar meningsfulla studier för i stort sett alla.

Enligt min mening driver partiet idag en politik som skadar svenska folket. Man struntar i bildning och kunskaper. I stället satsar sossarna på diverse politiska projekt som jämlikhet, globalism, klimatkris, kamp mot ”fattigdom” (ett fenomen som idag närmast rör utslagna, alltså personer med sociala problem som bör få hjälp. Dessutom ett fånigt projekt som predikar att enbart socialdemokraterna förmår styra Sverige (tillsammans med sina läskiga stödpartier). Verkligheten tvärtom. S-partiets historiska nedgång är uppenbar. Man vägrar bara släppa greppet.

Tack till DN för att man hjälpt till med att skapa en korrekt politisk bild – för en gångs skull! Bildning för folket är något viktigt, men ännu viktigare är en väl fungerande skola. Anna Ekström har i olika roller inom den politiska klassen bidragit till skolan nedgång. Hon bär alltså ett tung politiskt ansvar för den sjunkande kunskapsnivån i landet.

Torsten Sandström

Alla bör se det, men få skriver om det.

Jag tänker nu på mediasamhällets utveckling, ett race to the bottom. Själv plågas jag av svenska mediers alltmer flummiga reportage. Inte genomgående förstås, stjärnor glimmar ibland till. Men tendensen är klar. Samtidigt går journalister samman i i upprop mot att de utsätts för hot och hat på grund av naturlig kritik mot deras ofta sjuka verksamhet.

Läsaren av min blogg har mött mitt återkommande tema om åsiktsjournalistikens och navelskådandets dominans av den mediala arenan. Problemet är nu att tidigare återhållsamhet och krav på sans nu alltmer tycks försvinna. Kändiskulten gör att mediernas badkar med svammel svämmar över.

Jag skriver detta efter att läst om SVT:s senaste inslag i jakten mot botten. Nu gäller det uppgifter om att Stina Wollter fått en egen tv-serie ”Naken med Stina Wollter”. Hon ska snacka med avklädda personer som hon även ska föreviga i bilder som hon antas kunna skapa.

Jag har svårt att tänka mig en person som mer än Wollter uppfyller bilden av det svenska mediala kändiseriet. Hon saknar nämligen fullständigt särskild kompetens. Wollter har blivit känd genom sin pappa. Vad hon själv åstadkommit vet nog ingen (rollen som konstnär är främst självupplevd i dagens kulturliv av kvalificerat nonsens). Hon har med intensitet endast klamrat sig fast i rollen som pappans kompanjon. Att hon tyvärr även tagit över en del av faderns kommunism syns i närtid genom hennes stöd för Hamas och kritik av Israels försvarskrig.

Mig veterligen har Wollter inte utmärkt sig på annat vis än viljan att vika ut sig själv. Hon har kallat sig ”kroppskonstnär”, dvs ännu ett steg mot intighetens konst. Och det är antagligen i denna roll som SVT nu ska låta hennes marknadsföra sig själv och hennes futiliteter. Man anar att SVT:s ekonomi är pressad och att företag tvingas söka efter medverkande kändisar från C-laget (som kämpar för att hålla sig kända och därför tar mindre betalt).

Public service möjliga framtid ligger enligt min åsikt i ett avsteg från mediasamhällets brutala kommersialisering och satsning på simpla nöjen och liknande strunt. Att strunta i Wollter och satsa på samhällsfakta vore att ge allmänheten en service som kan motivera tvångsavgifter via lagstiftning!

Men SVT agerar tvärt emot framtidens ideal. Man gör det på ett synnerligen brutalt och alltså tydligt vis genom att visa folk som gifter sig vid första ögonkastet, vem dom bor i fixade hem, meningslösa tävlingar och mycket annat som bara kan ses som ett sätt att bedöva människor i tevesoffan. Att sedan större delen av landets unga struntar i SVT och kollar än värre program från nätet är bara en beskrivning av eländets vidd. Mediesamhällets strunt har blivit den minsta gemensamma nämnaren. Nu ska alltså Stina Wolter få sin försörjning genom tvång mot svenska folket att betala hennes navelskådning.

Min slutsats är därför att public service antingen snarast ska läggas ned eller i bantat skick tvingas satsa på viktiga frågor för det svenska samhället. Det krävs lagstiftning för att befria svenska folket från SVT:s spridande av droger.

Torsten Sandström

Jag läser just nu Antony Beevors bok Russia. Den handlar om revolutionen och inbördeskriget 1917-1921 (2022). Ett ignorant och fördärvligt tsardöme som faller samman under brinnande världskrig. Och bolsjevikernas hänsynslösa kamp för att gripa makten genom Lenins kommunister. Situationen var inte historiskt antingen eller. En socialistisk demokratisk regim fanns i ritningarna. Men Lenins kommunister slog ihjäl en möjlig reformism som hade kunnat ändra historien till det bättre.

Lenins fullkomliga hänsynslöshet och blodbesudlade maktutövning är bokens behållning. Han obegränsade slughet. Den röda terrorn var obeskrivligt grym. Så agerar bara politiker som till 100% är övertygade om att man har rätt och vill ta makten. Maktgalna människor.

Jag kan se framför mig blicken hos Lenins och hans hantlangare då de på löpande band tog livet av sina opponenter. Att jag skriver detta beror på att samma ansiktsuttryck faktisk emellanåt skymtar hos Lenins efterföljare i nutid. Jag ser hatet mot motståndaren hos de religiösa fanatiker som i Mellanöstern inte vill kompromissa i ordnade former, utan önskar slänga israelerna i Medelhavet. Jag ser hatet hos Maduro i Venezuela då han grymt struntar i människors önskningar i allmänna val för att låta sin kommunistiska regim bita sig fast. Jag ser detsamma hos Putin då han traskar i Lenins fotspår.

Jag såg faktisk en liknande blick, inbillar jag mig, hos V-ledaren Nooshi Dadgostar i söndagens partiledardebatt på SVT. En indignerad ilska – lysande svarta ögon – och ilskna ord mot den regering som försöker få den svenska nationen att hålla samman och begränsa splittringen från vänster. Det var det vilda engagemanget hos henne mot dem som hon ser som en klassfienden. Kommunismens budskap fanns bakom hennes ord, kunde jag se och höra, även om ordvalet inte direkt följde Lenins manual.

Men vänsterpartiet är de facto en kommunistisk organisation. Ungdomsförbudet säger det rakt ut i sina stadgar. Där var för bara några år sedan Dadgostar ledande inom politbyrån. Dadgostars vänner från Hamas och Hisbollah – piskar henne att driva deras kamp i Sverige. Och inte hör man henne kritisera Venezuela eller Kuba. Bakom ett dämpat ordval döljer sig samma tanke om klasskamp som Lenin. Dvs han som förstörde demokratins löften i Ryssland under revolutionen och inbördeskriget.

Det Dadgostar gör i nutid är faktiskt läskigt. Läpparnas bekännelse till demokratin. Men vi vet alla vad kommunister vid makten åstadkommer. Att många svenska journalister hyllar hennes parti är en skam.

Torsten Sandström

Åsa Beckman – och hennes gelikar Schulman och Hellqvist – står för DN:s avdelning för navelskådning, dvs betraktandet av de egna mörka hålen i sina magar. Allmän trängsel råder på avdelningen då tidningen alltmer vandrar i riktning mot åsiktsjournalistik. Idag slår hon till igen i ordets dubbla mening:

Jag blev så arg att jag smackade en toalettborste i ansiktet på min syster

Jag struntar fullständig om vad som händer i relationen mellan två systrar. Hur kan någon på DN:s redaktion tycka att budskapet har värde för läsekretsen? Det är enbart ett oblygt försök att odla kändisskap mellan två systrar. Läsarna ges en intim bild av vad som händer med toaborsten. En sådan skitkrönika tvingas DN:s prenumeranter betala (jag har upphört att betala).

Nu en pikant fortsättning på WC-nivån. I en senare version på nätet har rubriken ändrats till något helt opersonligt och inte alls om två systrar. Man anar att syrran med toaborsten i fejset protesterat och att Beckman således tagit sin en jättestor frihet. Pinsamt för henne och den tidning som – märkligt nog – anser sig vara ett föredöme.

I mina ögon är DN vänsterliberalismens mediala näste i Sverige. Det är en tidning som inte längre sprider nakna fakta och nyheter, utan mestadels pläderar i och mellan raderna.

DN:s och andra mediers journalister får skriva under vilka upprop som helst rörande att hat riktas mot dem. Jag tänker på det journalistupprop mot hat och hot som publicerats för några veckor sedan. Men om de låter publicera rent skräp så är de värda förakt! I Och det måste jag kunna skriva utan att anses som en mobbare. Tankar om varför toaborsten hamnade i systerns ansikte är helt enkelt inte värda spridning i en till upplagan (!) stor tidning.

Torsten Sandström

Den ”gröna revolutionen” går utför, tycks det. Flera nationer inom EU har svårigheter med sina sk gröna satsningar. Våldsamma drömmar har övertrumfat sunt försiktigt tänkande. Det gäller framför allt inom bil- och energisektorerna. och framför allt från politiker med makt över offentliga pengar (och politikernas korrupta drängar som vill göra klipp). Intryck skapas av att Gretas T är näringsminister. I norra Sverige har en form av panik infunnit sig, såväl hos SSAB , Northvolt och andra företag. Dessutom har flera kommuner fått ekonomiska problem.

Nu ser vi således de dystra följderna tydligt av extasen rörande Northvolt. Bolagets ägare har spekulerat på tämligen lösa boliner, förefaller det. Många mindre fordringsägare får inte sina krav betalda. De som utfört substantiella insatser.

Däremot betalar Northvolt flera hundra miljoner igår till Skatteverket. Det fjäskas med andra ord för den stora svenska staten för att slippa konkurs, medan mindre företags fordringar läggs på smältande is. Om Northvolt håller sig väl med staten hoppas man uppenbarligen på ytterligare pengar till sitt gröna ofantliga äventyr. De små företagen är bara strunt i sammanhanget.

Det är tragiskt. Men det är det nya storskaliga statsfinansiella företagandets logik. Alltså riskkapital i politisk regi. Planekonomiska äventyrligheter har blivit den nya modellen i EU. Svenskarna är med på tåget utför.

Torsten Sandström

Såg du partiledardebatten på SVT igår? Jag gjorde det. Inte blev jag klokare. SVT:s journalister förstör som vanligt tillställningen. Genom att ständigt lägga sig i samtalet. Okej för att vissa ämnen stakas ut från programledningen. Men den detaljstyrning som sk oberoendet journalister sysslar med är bedrövlig. Som vanligt går den ut över de partier som inte är röd-gröna.

De röd-gröna tilläts alltså spinna på temat att regeringen sänker skatten för högavlönade. Flertalet får i själva verket sänkt skatt. Och då marginalskatten ska sänkas får självklart de som redan betalar mycket mer än andra större sänkningar, men betalar ändå skatter som vida överstiger de rödgröna väljare. Och via mer jobb finansieras sannolikt reformen med råge!

Debatten blev alltså den vanliga från de röd-grönas sida. Skrin mot de välbärgade! Väljare skulle som vanligt köpas med nya bidrag. Skrianden om elpriser, men inte ett ord om egen nedläggning av tre kärnkraftverk. Klagan över kriminalitet trots att de röd-gröna i huvudsak själva varit passiva i åtta år vid makten och då tyckt synd om kriminella ungdomar.

Jag tycker Tidöregeringen gjorde så gott man kunde med så populistiska motståndare. Värst var förstås den förvirrade pratmaskinen från kommunisterna, dvs V-partiet. Ord direkt från politbyrån. Hon försökte leva upp till rollen som Lenins efterträdare , knallhatten, på svenska botten. Inga egna fel medges, men andras är oändliga. Hänsynslöst snackande alltså. Med gott stöd från programledarna.

Annars framstod Magdalena Andersson som en partiledare utan idéer eller framtid. Hennes minspel och ord kännetecknar en person levt större delen av sitt liv i sossarnas drömvärld. Hon är impregnerad av tron om det egna partiets storhet och funktion som svensk färdledare inom politiken. Ständigt miner som dömer ut andras sakliga inlägg. Vid minst två tillfällen förklarades motståndare i debatten som ”ovärdiga”. Personargument är hennes hemmaplan. Själv är hon förstås korad att leda Sveriges fortsatta färd utför. Hon svamlar på i brist på annan politik än utlovande av bidrag eller klagan över elände som hennes parti orsakat eller i vart fall underlåtit att fixa under många år vid makten. Problemet för S-partiet är att alternativa ledare saknas – de är nämligen ännu värre. Vilket säger en hel del om situationen inom sossarnas elitklick.

Torsten Sandström

Journalisten Henrik Torehammar lämnar idag ett bidrag till SvD:s väg utför mot att bli en riktig blaska. Aftontidningarnas ideal verkar han ha för ögonen. Dessutom syftet att göra ännu en insats för Sveriges förenade vänsterorganisationer. I en stort uppslagen artikel återvänder han till vänsterns favorittema för dagen: Jimmy Åkessons bröllop. Alla vet vad saken rör. Många vet att Åkesson beklagat det inträffade och att han inte kollat upp vilken partner en av 500 deltagare vid bröllopet valt att ta med sig.

Ämnet som tycktes redan vara överspelat för en vecka sedan återvänder nu Torehammar som lydig legosoldat till genom rubriken:

Gömd Tidökonflikt: ”Drägg versus klägg”

Genom att blanda Tidösamverkan med två nedsättande ord tror sig Torehammar vinna en politisk seger.

Men det tror inte jag. Han tolkning av orden är att påvisa en form av motsats mellan svenskar. Alltså en mellan livsidealen hos SD:s MC-folk och borgerlighetens strävan efter fina vanor i stil med att gilla nobelfester och kungafamiljen.

Märk att Torehammar i sin besynnerliga kria alltså använder ordet drägg för SD:s sympatisörer. Och så brukar han ordet klägg – på ett hel nytt vis i svenska språket – för det som annars brukar kallas kälkborgerlighet. På så vis lyckas Torehammar med konststycket att kränka såväl större delen av det svenska folket, regeringssamarbetet som att åstadkomma ett grovt språkfel (som kanske säger något om honom själv eller nationens journalistutbildning). Han tror sig förmodligen vara lustig. Men är förstås närmast bara en beklämmande politruk.

Mer intressant är att han tillåts bli publicerad i SvD, den tidning som en gång i tiden varit känd för en balanserad modererande politik för väljare med antingen en marknadsliberal eller konservativ läggning. Om några av de prenumeranter – som nu kallas klägg – finns kvar så antar jag att de är på väg att säga upp sina prenumerationer.

SvD:s får i fortsättningen leva på statligt presstöd! Det är för övrigt kanske de man vill kvalificerar sig för? Om något är kläggigt så är det SvD! Och då menar jag förstås smetigt. Ledarsidans goda medarbetare har hamnat i dåligt sällskap.

Torsten Sandström

Nästan varje dag rapporterar medierna om uttalanden från de dussintals råd som staten inrättat för att påverka politikernas beslut. Mest kända är förstås statens klimatpolitiska råd, statens finanspolitiska råd, statens arbetsmarknadspolitiska råd och det brottsförebyggande rådet. Några har status av så kallade ”expertgrupper” andra är myndigheter. Gemensamt är att de ska ge råd till politiska beslutsfattare och andra nationella aktörer. Det är den formella förklaringen.

Men den reella är enligt min mening ofta en annan. Råden ska legitimera politikernas beslut. Rådgivarna väljs nämligen inte främst pga rollen som expert, dvs faktiskt visad hög fackkompetens, utan som personer med samhällspolitiska åsikter som överensstämmer med den regering som står bakom förordnandet. Rågivarna är således politiskt korrekta personer. Därför blir råden ofta tveksamma eller fel.

Detta syns tydligt i vårt land då en ny borgerlig regering tillträtt. Resultatet blir att regeringen får stryk från den krets av rådpolitruker som domineras av villiga socialdemokrater och deras närstående. Varken det klimat- eller finanspolitiska rådet är just nu nådiga i sin kritik av regeringen. Och det brottsförebyggande rådets har hittills mest backat vänsterns snyftande syn på kriminalitet.

Vad har svenska folket för nytta av sådana politiska rådgivare? Jag menar att detta tragikomiska skuggspel är förödande för nationen. Landets journalister tar nämligen rådens ledamöters uttalanden på allvar. Deras utsagor ses som vetenskap. I hundratals mediala rapporter sprids deras åsikter. Och på så vis ökar förstås den mediala kritiken av regeringen. Och vänsterns politiker smilar.

Vilken nytta – annat än ideologiskt och propagandistiskt – har råd av detta slag? För socialdemokratin – som kommit på den raffinerade lösningen med statligt finansierade rådgivare från det egna partiets kretsar – är rådsystemet förstås bingo. Den egna politiken främjas genom experter in spe. Alltså genom politiska legosoldater, om man så vill.

Jag anser därför att Sverige skulle vinna mycket – inte bara ekonomiskt- på att råden slopas. Då rådgivarnas kompetens inte alls är unikt – andra experter finns ofta i överflöd – kan politisk input ändå inhämtas antingen från neutrala sakkunniga eller från egna välutbildade politiska vänner. Om det är forskare man efterfrågar finns ofta en palett av egna drabanter att välja mellan, utan att ett högtidligt politiskt ”råd” måste cementeras. På så vis ökar tydligheten då råden – i nio fall av tio – ändå ofta har politiska implikationer.

Läsaren inser att jag är dödstrött på dessa jippon efter åratal med horder av sossar som staten betalar för dåliga råd. Vinnare av ett slopande av dessa horribla offentliga organisationer är det svenska folk som idag luras att tro att rådgivarna är politiskt oberoende. Om råden avvecklas kommer en rad sossar att förlora sin megafon som oberoende rådgivare, vilket givetvis är en välgärning i sig. Samma sak gäller institutionaliserade rådgivare från andra sidan av politiken.

En möjlig vinst av rådens slopande är att verkligt fristående experter utses som privata samtalspartners med politikerna. Alltså personer som kan förena förtroende, hög kompetens och oberoende. Det är skamligt att en ny regering ska behöva tåla ”officiell” kritik från oppositionens legosoldater! Men som vanligt tycks borgerligheten acceptera sossarnas tolkningsföreträde!

Torsten Sandström

Idag gör jag något som inte händer så ofta. Jag vidarebefordrar en strålane text från Dagens industri. Dessutom är den skriven av en EU-parlamentariker, som grupp som aldrig hittills har hyllats på min blogg. Den fina artikelns författare är Beatrice Timgren (SD). Till bilden hör att hon är välutbildad civilingenjör (KTH) med erfarenhet från bilindustrin.

Hon lyfter enligt min mening Europas främsta problem, nämligen att EU tycks dömt att gå under på grund av åratal av fördärvlig politik: federalism, byråkrati, planeringsekonomi, gröna drömmar, politisk lekstuga i parlamentet, korruption, slöseri mm. Allt har medfört att vår världsdel allvarligt halkat efter i den ekonomiska utvecklingen. Nu tycks mera samma politik bli bortkastad medicin. EG, som förr var en bas för handelssamverkan är EU nu närmast en cirkus, där medlemsnationer bråkar, byråkratern härskar och pengar förslösas.

Timgren utvecklar denna problematik föredömligt. Dessutom pekar hon – genom den något kryptiska rubriken om vänsterprassel – på att moderater och KD-are har val fel sida i EU:s politiska arbete. Man har anslutit sig till en diffus mittenlinje för EU:s fortsatta färd utför. Med öppna ögon verkar man alltså för en PK-färd mot fortsatt elände.

Läs gärna Timgrens väl valda ord! Om EU:s parlament bestod av liknande politiker anser jag att Europas framtid sett ljusare ut.

https://www.di.se/debatt/m-och-kd-maste-sluta-vansterprassla

Torsten Sandström

Idag – om någon timme – ska nobelpriset i litteratur meddelas i högtidliga former. Landets samlade kulturelit går i spinn. På SR har man i några veckor gissat. Och i morse sammanträdde en sista panel av siare med sina kristallkulor i högsta beredskap. Hysterin är alltså på max.

Det vi ser är mediesamhället i funktion. Nyheter och jippon skapas som vanligt inte genom något viktigt nytt, utan genom att redan gammal skåpmat ältas i ceremoniella former. Nobelpriset i litteratur 2024 är för mig lika ointressant som vilka litterära verk som en välbetald statliga kommitté kommer att sammanställa i en svensk kulturkanon. Några nya litterära tankar skapas ju inte. Bara nytt fokus på det som redan skrivits. Ofta för länge sedan.

Vem som vinner priset idag anser jag lika ointressant som att T-banans röda linje idag lämnar T-centralen norrut klockan 13. Okända förmågor i rad har tidigare belönats av de arton. Världens mest berömda och lästa författare har däremot inte fått priset. Tala om nobelroulette eller ignobelpris.

Bara antalet fransmän som fått litteraturpriset är omkr 20. Kolla listan med namn på Wikipedia https://sv.wikipedia.org/wiki/Kategori:Franska_nobelpristagare! Du kommer inte att känna igen flertalet av namnen. Och Frankrikes störste, Marcel Proust, är givetvis inte med. Som frankofil läste jag för några år sedan tre böcker av Patrick Modiano. Bortkastad tid enligt min mening.

Vän av ordning som läst mina ord är säker nu högröd och trevar efter sin hjärtmedicin. Min kritik riktar sig mot mediesamhället och en fånigt konservativ kulturelit som traskar i drömmarnas land. Okej, jag medger att en svensk litteraturkanon kanske kan bidra till att svenskar läser böcker. Särskilt ungdomar måste tränas. Det är förstås synnerligen bra. Men frågan är om denna effekt är faktiskt påtaglig? Enbart läsning av tidningar – även via nätet – räcker långt när det gäller att bygga bildning och läsförmåga. Inget talar för att en svensk kulturkanon eller nobelpriset 2024 kommer att öka läslusten. I synnerhet nobelprisen kans ses som stickspår i kulturens värld. 18 okända koryféer som i Stockholm enas om 1 för många okänd likasinnad. Att valen numera sker efter kön och dessutom geopolitiskt bidrar till att nobelpriset blivit det spektakel som eliten däremot vill se som hög kultur.

Till komiken – eller tragiken om man så vill – hör att bettingföretag sedan länge spelat på troliga vinnare av priset i litteratur. Ungefär som spel på en boxningsmatch. Men ändå inte. Ty utgången är bestämd i förväg. Och historien visar att personer med trolig närhet till de 18 kvitterat ut spelvinst på högoddsare! Ladbrokes spelföretag har till och med i år stoppat spel på författaren Alexis Wright som seglat upp som en dark horse. Skulle hon vinna priset skrattar jag mig till sömns under min tupplur efter lunchen kl 13!

Torsten Sandström

PS! Det blev ingen tupplur. Lyssnade kl 13 – efter beskedet om Kang som prisvinnare – på en handfull litteraturjournalister på SR. Som vanligt var de lyriska över en kvinnlig koreansk författare. ”Ett bättre val kunde knappast ske ” osv. Flera hade önskat henne som pristagare. Deras positiva omdömen upphöjer på så vis dem själva till de artons nivå som kännare av litteratur. Komiskt hursomhelst.

Hanteringen av Anna Kiberg Batras handlande i strid mot grundlagen har som bekant gett henne en månadslön på 122.000 under kommande fem år.

Media rapporterar nu om att den förre talmannen Urban Ahlin, S-partiet – som slutat detta jobb efter påståenden om kvinnokränkande beteenden – åter hamnat i skottgluggen. Efter beslut av S-regeringen ersattes nämligen talmansjobbet 2019 med en reträttpost i Kanada och därefter en i Washington DC, USA, med omkring 107.000 kronor i månadslön. Nu visar det sig att han utnyttjat den inkomstgaranti som gäller i Riksdagen för att med extra 40.000 i månaden nå upp till sitt förre detta talmansarvode. Det lär följa reglerna, även om flera avgångna ministrar som blivit ambassadörer har nöjt sig med sina goda löner som så kallade diplomater.

I många bloggar har jag skrivit om den svenska politiska klassen. Jag siktar på ett särskilt skikt inom det offentliga Sverige bestående av yrkespolitiker. Det brukar sägas att goda villkor krävs för att få människor att syssla med politik. Jag instämmer. Men alla system måste givetvis finkalibreras så att inte missbruk sker. Framför allt ska inte villkoren vara så goda att mediokra människor vad gäller utbildning eller annan kompetens lockas kvar i politiken eller dess utkanter.

En normal lösning vore att begränsa mandattiderna för politiker och ge dem ett avgångsvederlag i en klumpsumma. Andra förmåner i form av reträttposter är rena oskicket. En återgång till ordinära jobb inom privat eller offentlig förvaltning vore det rimligaste i en demokrati. Låt var och en försöka skaffa sig den försörjning som oberoende utomstående ställer upp på! Själva ordet demokrati har i min tolkning en stark dragning till rotation, dvs förnyelse, i form att nya personer ska slussas in i politiken. Själva begreppet ”yrkespolitiker” är alltså en styggelse. Att personer från skoltiden tränas till makthavare skapar en oönskad elit, som formas till ett liv skilt från människors normala verklighet. Denna klyfta visavi verkligheten är ett starkt incitament för skapandet av en politisk elit.

Yrkespolitiker, som själva sitter vid nationens köttgrytor, har förstås en tendens att vilja säkra sin framtid genom offentliga insatser. Den historiskt intresserade vet att makthavare i alla tider försökt värna sina intressen. Det är i deras perspektiv naturligt. Men lika naturligt är det i en demokrati att bygga ett system som maximalt minskar dessa tendenser till nepotism eller vänskapskorruption.

Det intressanta i sammanhanget är att det högsta svenska idealet: jämlikhet. ”Alla ska med i båten”, skriar sossar vart fjärde år. Tusentals paragrafer vill göra båtresan jämlik. I praktiken blir utfallet si och så. Det rör sig mest om slagord för att vinna röster. Men en sak är säker. För medlemmarna i den politiska klassen gäller inte en anpassning till för folket gängse villkor. Avgångsvederlag och därefter slut är som sagt ok. Men det systematiska – och vidlyftiga – gynnandet av den politiska elitens föredettingar är inget annat än utmanande.

Landets statsvetare borde enligt min mening dagligen arbeta med att studera detta demokratiproblem. Men inte. De flesta av dem har närmast gjort sig beroende av den politiska klassen genom smarta kanaler för stöd till forskningsprojekt om annat.

Den politiska klassen är demokratins främsta fiende. Den kan ses som en gigantisk mur av betong som ska hindra utomstående att tränga sig in i yrkespolitikernas värld. Inget talar för att politikerna själva kommer att fungera som murbräcka. Deras allians med de traditionella dagsmedierna utesluter likaså att muren raseras av gammelmedierna. Och nationens många samhällsvetare kniper som antytts också ofta käft och ser till sitt eget bästa.

Nu – liksom då det svenska ståndssamhället för drygt 150 år sedan gick i graven – blir sprängningen av betongmuren antagligen en segdragen process. Tyvärr. Men undrens tid är inte förbi, brukar optimister säga.

Torsten Sandström

Begreppen i rubriken överlappar varandra. I båda fallen rör det sig om en strävan efter stänga ute åsikter som anses obehagliga av moraliska skäl. I båda fallen innebär det att yttrandefriheten begränsas, inte på grund av att en åsikt innebär ett brott eller kan anses som olaglig. Utan för att den strider mot för tillfället härskande värderingar i samhället. Värderingar som bör vara öppna för debatt.

Jag skriver detta efter att idag, som vanligt till morgonen te, ha lyssnar på SR P1:s sändning. I det ena fallet berättas om ett inslag i P4 där den (tyvärr) allstädes närvarande Farah Abadi var programledare. Med var också en annan från DN:s och public service`s hord av legosoldater, Henrik Brandão Jönsson, som gjorde ett nöjespass, men trampade på en mina. Han uppmanade en person (som inte namngavs eller deltog i inslaget) att åka till Köpenhamn och köpa sex.) Sexköp är inte olagliga där. Men det svenska lagförbudet är så kraftigt och politisk korrekt att enbart uttalandet föranleder ett utrop från Abadi: ”Hur dum får man vara” och ett hot om förvisning från SR:s studio.

Den svenska mediala öppenheten är alltså så kraftigt begränsad att inte ens ett skojfriskt råd om att prova en lösning som är laglig i ett nära grannland kan kan tålas. Ett tydligare exempel på cancelkultur kan man knappast finnas. Och vad gäller medial kompetens är Abadis utrop klargörande. Ett skri från gatan.

Samma morgon ägnar sig SR: nyhetsredaktion åt en omkring 10 minuter lång utfrågning av Jimmy Åkesson angående ett enda faktum, dvs att en person som uppges ha haft kontakter med svenska MC-gängs kriminella åtgärder varit injuden till Åkessons bröllop. Saken gällde nu att personen varit en av 500 på gästlistan. Fakta i saken är att Åkesson bjudit in personen för att denne har en kärleksrelation med en inviterad kvinna, som tidigare varit gift med en nära vän till Åkesson. Uppenbarligen gillade Åkesson kvinnan ifråga, men hade bara haft ytliga kontakter med MC-mannen. Åkesson medgav bristande kontroll av mannens förflutna och sa att en invitation uteblivit om han känt till ryktet ifråga.

Därmed borde saken ha varit utagerad vid utfrågningen. Men journalisten ifråga sökte efter ett scoop och ältade problemtiken i åtskilliga minuter med Åkesson. Denne tog saken som vanligt lugnt. Bra gjort, ty ett bråk var välregisserat, och jag hade själv i samma situation gått till motanfall mot SR: s jakt efter politiska futiliteter avseende 2% av de inbjudna till bröllopet, en högtid som han naturligtvis ville hålla kär bara dagar efter festligheterna.

SR-journalistens aktion är en typisk PK-reaktion. Efter att SD i år har kritiserat invandringen och partiet blivit mediernas och den politiska klassens ärkefiende fortsätter jakten. Övriga partier för i huvudsak numera SD:s tidigare invandringspolitik. Så nu gäller det att krossa Åkessons kritik av klanvåldet som blivit en följd av övriga partiers passivitet. Då blir lantliga MC-gäng bra objekt för att kontra de invandrade klanernas dödliga och storskaliga våld i städerna. Vilken roll den inbjudna MC-mannen haft i det aktuella gänget är oklart.

Mediernas jakt på SD är enligt min mening ett typexempel på svensk PK-ism. Åkesson anklagas för något som han knappast lär ha känt till. Åkesson har inte gjort något olagligt. Men han jagas för att han påstås ha fraterniserat med en person från ett kriminellt gäng. Medierna vill visa att han bedriver politisk dubbelmoral. Och detta för att skada SD som den svenska eliten länge önskat korsfästa. Inte främst för partiets idéer, utan på grund av att SD hotar den politiska klassens basala intresse av att styra nationen.

Den som inte tror mig bör erinra sig en valdebatt för flera år sedan – dagen innan rösterna skulle lämnas. Redaktionen stoppade debatten under en minut för att korrigera några helt lagliga och rimliga ord som Åkesson sagt. Alltså dagen före själva valet!

Torsten Sandström

”Svårt att veta hur många döda som får pension”säger Pensionsmyndigheten i en tidningsintervju. Detta på grund av att dödsfall utomlands inte når myndigheten, varför stora belopp försvinner i åtskilliga fall årligen. Men det är inte bara pensionspengar som förloras. Även mängder av bidrag utlokaliseras och tickar på med resultat att jättebelopp går i putten för svenska skattebetalare. Häromdagen rapporterades det om mångåriga utbetalningar på felaktig grund för assistans med en handfull personer i Kalmar som inblandade. Det var fråga om mångmiljonbelopp.

Det generella problemet är att svenska myndigheter saknar kreativitet vid kontroll av bidragspengar. Men i grunden är förlusterna faktiskt medvetna. Korkade politiker och myndighetspersoner talar om att systemet bygger på ”förtroende”. Det anses ofint eller förnedrande att utsätt en person för kontroll. Trots att det fuskas så in i bänken envisas därför myndigheterna med tt visa bristande förmåga att kontrollera.

Att AI och samkörning av utbetalningar av olika bidrag kan vara en effektiv väg, men bara om myndigheterna visar vilja att lägga manken till. Det sista är nog problemets kärna. Vad gäller pensioner måste vägar hittas för att se till bidrag enbart betalas till personer som är i livet. Det är förstås inte så enkelt då en person befinner utomlands i nationer med en annan kultur än vår.

Min slutsats är att myndigheterna tvingas till en kraftigt ökad individualiserad kontroll av mottagarna med jämna mellanrum. Det är naturligtvis arbetskrävande och inte helt enkelt. Kontrollen måste ske personligen – förslagsvis en gång i kvartalet – hos en betrodd instans i närheten av där mottagaren bor och lyfter sina pengar. Ambassader, konsulat, banker som registrerats inom EU och liknade institutioner måste alltså enrolleras i kontrollen. Om inte personen underkastar sig kontrollen måste penningbidraget hållas inne.

Att effektiv kontroll inte redan sker är ett tecken på en allvarlig svensk sjuka. Bidragen flödar och det offentliga luras på jättebelopp sammanlagt till ökad belastning för skattebetalarna. Alla vet att det fuskas. Incitamenten är goda för bluffande med stora pengar på spel. Upptäcktsrisken är som det ser ut nu liten. Just därför måste vänsterliberala ideologer sluta med snacket om förtroende. Utbetalningar måste självklart kontrolleras aktivt, noga och med kreativa metoder.

Det problem jag lyfter visar på ännu en allvarlig sjuka i det svenska samhället. Det är enkelt att höja skatterna. Men för kontroll av utbetalningarna saknas det vilja. Det slösas med skattepengar med andra ord. Jag känner ett stort förakt för ett sådant svenskt system. Naivitet som sätts i system!

Torsten Sandström

Mitt intresse för svenska medier beror sannerligen inte på att jag tycker att de är bra. Tvärtom. Med några undantag är det en tråkig tendens som syns. Intresset för faktaredovisning avtar och en mer renodlad åsiktsjournalistik – dvs personliga betraktelser – tilltar.

Ofta brukar jag kolla BBC:s tevenyheter på kvällen för att jämföra med de svenska tv-bolagens. Utfallet är ungefär det jag nyss beskrivit med det viktiga undantag som rör BBC.

Nu står förstås rapportering från Libanon och Gaza i centrum. Svenska medier – inte bara SR/SVT – har fokus på hur Israel dödar – intryck skapas att insatserna riktas mot civila och inte mot terroristerna (som gömmer sig hos lokalbefolkningen, i sjukhus och moskéer). Vad som strategiskt händer i kriget förefaller mindre intressant i svenska medier – SR:s korrespondent Cecilia Öden påstod helt fräckt att Israel bombat landsvägen mellan Libanon och Syrien för att hindra flyende ut från striderna. Den mer troliga förklaringen – att hindra vapentransporter in till Hisbollah från Syrien nämndes alltså inte. De svenska journalisterna värderar ständigt det man uppfattar som skeenden, medan krigets fakta hamnar i bakgrunden. På så vis blir rapporteringen normalt fientlig mot Israel som anfallits och enligt krigets lagar har rätt att försvara sig.

BBC:s rapportering inriktar sig däremot tämligen konsekvent på vad som sker på olika håll i regionen. Massor av viktiga detaljer. Exv om pågående miltärsamtal mellan USA och Israel om vilka ”vedergällningsaktioner” som USA vägrar att godta. BBC:s rapporter är alltså synnerligen faktatunga och mindre värderande i den meningen att en viss bov ska utpekas. Kriget skildras och dess brutalitet beskrivs rakt på sak.

Vi ser således två olika traditioner inom journalistiken. Den svenska framstår som vänsterns bedrövliga program för indoktrinering. En politiserande rapportering som intränats på landets journalisthögskolor. Där dompteras redan ivrigt politiskt intresserade blivande unga journalister. Och äpplet hamnar alltså nära trädet. Den politisk korrekta fienden pekas ut.

Min fråga är: behövs statliga journalistskolor? Mitt svar är: nej, de främjar inte saklighetens behov utan skadar.

Torsten Sandström

Bulletins chefredaktör Dan Korn påminner mig i en text den 29/ 9 om Anna Kinbergs Batras stöddiga påstående om ”att stockholmare är smartare än lantisar.” Tack för det Dan!

Jag är tämligen säker på att hennes karaktär speglar en tro på stockholmarnas storhet – närmare bestämt de moderater som gått på Handelshögskolan i denna stad. Hon har i sitt stora oförstånd trott att en svensk länsstyrelse, alltså en offentlig myndighet, ska drivas som ett privat företag. Annars hade hon inte hamnat i det sega klister som hon försatt sig själv i. Min slutsats styrks av att hon inte resignerat efter JO:s allvarliga kritik. Hon trodde uppenbarligen att en landshövding bara återvänder till den arbetsplats hon grovt chikanerat! Så var det nog för tre hundra år sedan, men hon lever kvar i maktelitens gamla anda.

Som jag spådde i en tidigare bloggar hon nu förvisats till Elefantkyrkogården på Rosenbad. Förvisas är nog fel ord ty hon behåller sin lön på 120.000 kronor i månaden under fem år och någon närvarokontroll sker antagligen inte på regeringens kansli (så hon behöver nog inte ens bära bördan att träffa raden av sosselelefanter som under senare år destinerats dit).

För övrigt delar jag Korns slutsats att hon borde ha sparkats på riktigt. Jag känner inte till hennes kontrakt som landshövding. Men jag utgår från att en person som i rollen som landshövding ”allvarligt” åsidosatt svensk grundlag skulle kunna avskedas med omedelbar verkan. Åtminstone efter en prövning i Statens ansvarsnämnd. Enligt svensk rätt är alltid grova – avsiktliga – kontraktsbrott grund för hävning av ett avtal. Det följer även av LAS. Men å andra sidan tycks ansvarsutkrävande inom offentlig tjänst vara ett dött fenomen, med följden att försumliga hamnar på en kyrkogård för inkompetenta. Med full lön.

Intryck skapas av att KD-minister Slottner inte känner till rättsläget. Det säger ju allt. Den politiska – och myndighetsbaserade – ansvarsfrågan är tyvärr död i vårt land. Ännu så länge.

Torsten Sandström

Hur tokig kan nutida europeisk politiker bli? Här ett aktuellt exempel i en rapport i SvD från Ritzaus telegrambyrå i grannlandet Danmark.

Romansen mellan en japansk trana och dess danska motsvarighet oroar Danmark, påstås det. Krav reses därför om att såväl tranan som ungarna ska avrättas. Danmarks ornitologiska förening vill se detta efter upptäckten att en från zoo förrymd japanska trana inte bara hittat kompisar, utan även fått ungar.

Den nutida miljörörelsens hjärntvätt av människor fortskrider således. Så kallat invasiva raser jagas i ett heligt krig. Mitt tal om talibaner som är i farten får ännu ett bevis.

Tänk om motsvarande skrivits om en japan fått barn med en dansk! Vad gäller människor är det tabu att tala om olika raser inom mänskligheten, dvs mellan individer som kan alstra barn med varandra. Jag menar att människor inte ska särbehandlas pga av ras. Men kan mycket väl tala om olika rasbetingade skillnader mellan individer av den mänskliga rasen. Men att förbjuda dem att skaffa barna och skjuta avkomman går alltså för sig inom djurens värld om man tänker som en taliban.

Jag skriver inte detta i syfte att plädera för rasism i människornas värld. Jag gör det som motståndare till dubbemoral och allmänt oförnuft. Miljörörelsen har spårat ur och blivit en sekt. Man saknar idag sans och kan agera som sker i grannlandet i tranornas fall. Visar arter anses som invasiva. Nu menar man uppenbart att vissa arter inom samma ras ska utplånas. Logiskt nog liknar det danska exemplet faktiskt Hitlers förskräckliga tankar. I Danmark vill talibaner åstadkomma ”Den slutgiltiga lösningen” i takfrågan (jfr Die Endlösung det Judenfrage).

Min undran är hur svenska medier – exv SvD – kan låta miljörörelsen få tolkningsföreträde i en rad olika samhällsfrågor? Inte minst avseende storskaliga insatser avseende klimatet. Aktivisterna är ju förblindade och stolliga aktivister som måste behandlas med förakt. Enligt samma korkade tänkesätt måste människor – som historiskt erövrat jorden och numera flyttar in i vårt land – ses som invasiva! Ridå! SvD står med brallorna nere igen! Undergången närmar sig för denna en gång så goda tidning.

Torsten Sandström

Idag har SvD två sidor med psykologisk rådgivning, dvs 2 utav omkring bara 20 sidor redaktionell text. Alltså består tidningen till 10% av pseudovetenskapliga gissningar om människors tankar och handlingar. SvD är sannerligen inte ensam vad gäller denna tendens. Även i DN , SR och SVT flödar det nämligen av utlåtanden från psykologer rörande alla slags personliga och samhällena frågor.

Journalister besatt förr djupa fakta kunskaper om samhällets organisation och beslutsfattande. Det var nyttigt att ta del av pålästa skribenters analyser. Men för flertalet av nutidens journalister är fakta av mindre intresse. Låt i stället en hjärnskrynklare uttala sig om vad människor tycker och tänker! Alltså spekulationer som liknar spågummors skådande i kristallkulor.

Det är möjligt att läsarundersökningar visar att folk i allmänhet är intresserade av skrönor, jippon, skvaller och annat strunt av det slag som liknar det som psykologerna tecknar ned. Men medier som påstår att de presenterar nyheter för dagen har anledning att avstå. Tala om falsk varudeklaration!

Tendensen är alltså att medierna vill uppfostra och domptera läsarna. Det må så vara. Men tala inte om dagstidningar för nyhetsförmedling! Jag vill inte prenumerera på ”Psykolognytt” eller svammel om ”Ditt själsliv”. Jag tar faktiskt hellre del av horoskop som nästan alla vet är gissningar om vad som brukar hända en person – och som läsarna därför muntert tar del av.

Torsten Sandström

Nortvolts resa speglar den nya ”hållbarhets”ekonomin i drömmarnas land (Sverige). Vidlyftiga planer. Svag teknisk underbyggnad. Offentlig uppbackning med stora pengar. Alltså stora ord och grönmålning. Men inga kalkyler av det slag som förr brukade krävas för stora penningsatsningar. Det följer helt EU:s schema för politisk användning av penningmedel på en företagsmarknad. Strålande planer. Men fiasko än så länge.

På så vis pumpas hårt arbetande människors skattepengar in i företag som går på lösa boliner. Så går det när vänsterfolk och miljötalibaner ska leka företagare. I kulisserna står politiker som köpt aktier i vetskap om att de ska fixa krediter från det allmänna. Inslaget av korruption är påtagligt.

På SVT såg jag häromkvällen Anders Sundström, en sosse som varit kommunpolitiker i Piteå och sedan – på grund av att han jobbat på bank däruppe – antas känna till affärer och därför utsetts till näringsminister i en S-regering. Han är aktieägare i Northvolt och har hjälpt företaget med en miljardkredit från det allmänna (där han förstås har foten inne som väl arvoderad rådgivare). Han är inte ensam politiker i hållbarhetsträsket. S-märkta politiker tycks värst. Som sagt korruption är sannerligen inte främmande inom den politiska klassen.

Det finns således många med fingrarna i syltburken. Bland politiker finns en utbredd svågerekonomi. För korruptionsartade insatser kvitteras stora pengar och aktier ut i de företag man målar gröna. De fördelas inom ett lag av före detta höga politiker.

Och de stora grabbarna drar med sig småspelarna. Att Skellefteå kommuns ekonomi riskerar att gå över styr bekymrar inte den politiska klassen. Man vet att staten kommer att få ta smällen på samma vis som det allmänna (dvs svenska folket) länge betalat miljarder på miljard för Malmö kommuns extravaganser.

Men journalister hajar ingenting i sin politiska drömvärld. DN utropar efter beslutet den 23/9 att 1600 ska sägas upp i Nortvolt:

Klimatomställningen måste fortsätta

Vi är på rätt väg säger Nortvolts VD efter besluten om uppsägningar. Han tänker kanske på räddningen av sina aktier. Varje offer på klimatets altare framställs som oundvikligt och väl använda pengar. Tanken är att Sverige vet bäst och ska jaga CO2 runt hela jordklotet (trots att nationen nästan klarar gränsen för nollutsläpp). Så har nyfrälsta alltid talat. Halleluja! Det sker ju med andras pengar…

Det som händer är inte grönt. Inte heller hållbart förstås. Det liknar skandal. Politiken är på väg mot botten…

Det är Sverige 2024.

Torsten Sandström

Jag börjar nu förstå varför DN publiceras så fullkomligt korkade och förvirrade krönikor. Den 30/9 skrev nämligen Alexander Schulman:

Jag vägrar acceptera att Skolverket dödar min sons lust att läsa

Och dagen efter skriver Hanna Hellqvist:

Jag blev galen av mitt budande – och bjöd över mig själv

Som läsaren kanske anar rör Schulmans text sonens bristande intresse för läsning. Och Hellqvists rör hennes budgivning vid ett fastighetsköp.

Det jag ser som en förenande länk är att båda öppet erkänner sin egen oförmåga att agera förnuftigt. Klart har Schulman ansvar för den egna sonens studier. Några skitkrönikor mindre – och samtal med sonen – hade denne fått bättre hjälp. I Hellqvists fall är dumheten slående och behöver inte förklaras. Båda krönikörerna stoltserar alltså med oförnuft eller stollighet.

Varför trycker DN detta? Min teori är att DN tror att läsarna gillar att se att det finns kändisar som är lika dumma eller dummare än läsaren själv. På så vis känner sig läsaren sig lika smart eller klokare än skribenten. Krönikörerna tillåts därför att vika ut sin dumhet. I Schulmans fall tillkommer den vanliga vänsterliberala klagosången om att allt är samhällets fel, dvs Skolverkets i stället för Schulman själv. Länken mellan struntkrönikören och läsaren tycks medföra att den senare känner igen sig och så vis deltar i tidningens värld.

Ett något liknande fenomen är publiceringen av psykologers svar på problem som läsarna påstås ha skickat in. Psykologin är minsann ingen exakt naturvetenskap! I grunden är psykologens svar gissningar om motiven bakom en persons ord och handlingar. Att psykologen dessutom utfärdar handlingsråd till den undrande är ett tecken på hybris och bristande etik. Utan att ens ha mött en person kan denne via tidningen uppmanas att exv skilja sig. Läsningen av detta nonsens friar till publikens snaskigaste känslor. Man deltar i intima skeenden. Ungefär som att läsa Schulmans eller Hellqvists stolliga strunt.

Torsten Sandström

Varningslampor blinkar. Röd ekonomisk statistik publiceras. Europa halkar snabbt efter i konkurrensen med USA, Kina och andra nationer. Till och med den gamla EU-kramaren Mario Draghi presenterar dystra fakta om unionens oförmåga att hänga med de ekonomiska och teknologiska snabbväxarna i världen. Hans analys visar att den tekniska och ekonomiska innovationen helt enkelt inte funkar inom dagens Europa. Om inget vettigt görs uppstår katastrof.

Draghis lösning är en EU-fond på omkring 800 miljarder Euros. Han är väl medveten om att privata finansiärer inte kommer att ställa upp (pensionskapitalet inom EU är underdimensionerat och dessutom ovilligt att gå i unionens ledband). Återstår ännu en gigantisk upplåning för EU. Alltså lån som främst belastar norra Europas nettobetalande nationer, medan medlemmarna i sydöst åker snålskjuts. Vid första anblicken tycks det som EU inte ha något annat val än att följa Draghi. Unionen har dessutom valt att backa Ukraina – en uppgift som egentligen ligger utanför organisationens formella uppgifter.

Men det riktigt stora problemet är att Draghis megaupplåning med största sannolikhet inte kommer att öka Europas konkurrensförmåga. De 800 miljarderna Euros måste nämligen malas i EU:s stora köttkvarn, dvs den gigantiska byråkratin i Bryssel och i världsdelens huvudstäder. Draghi – som unionens trotjänare – inser nämligen inte att byråkrater saknar förmåga till förnyelse. De sammanträder, bär pärmar, skriver direktiv och paragrafer men saknar förmåga till att tänka i kreativa banor. De har inte den snillekraft som tusentals lokala konkurrerande entreprenörer har. Alltså den förmåga som gjort USA och Kina till ledande innovatörer och finansiärer. Här finns riskkapital – framför allt pensionsfonder – som kan välja och vraka mellan tusentals intressanta projekt och sprida riskerna. En nödvändig motor för all marknadsutveckling är denna lokala frihet och det snabba beslutsfattandet i tävlan med andra. EU:s byråkrater är dömda att förlora racet om man så får 2000miljarder Euros att leka med.

Till den bistra sanningen hör att miljarderna ska slussas vidare till 27 medlemsnationer, av vilka flertalet som sagt är inriktade på fria luncher och gärna vill sätta sprätt på hur mycket pengar som helst (dvs de som blir kvar efter den tröga manglingen och den sedvanliga korruptionen). Enligt min mening – och den överensstämmer med den marknadsliberala brittiska tidningen The Economist – kommer EU inte att klara av att via storskalig upplåning hänga med i jakten på affärsförnyelse. Enligt min åsikt kommer alltså ännu en gigantisk ekonomisk satsning från Bryssel att misslyckas. Europa kommer fortsätta sitt ekonomiska ras nedför. Sanna mina ord!

Läsaren inser att EU själv under några decennier valt fel färdväg. Innovation sker inte uppifrån, via beslut av politiker och byråkrater. Det som krävs är fria lokala marknadskrafter som enkelt kan samspela med privata finansiärer. Och så krävs öppen konkurrens! EU har med andra ord – alltså självförvållat – länge valt en metod som inte funkar för ett vinnande lag. Man har nämligen valt byråkrater och paragrafer samt en för varje år ökad federalism i form av en djungel av oläsbara regler. Man har i storstövlarna traskat mot en alltmer plandriven europeisk ekonomi. Både Tyskland och Frankrike lider av likande problem. Om Draghis projekt ska genomföras slängs nya pengar efter dåliga i samma usla system.

Jag är alltså tämligen säker på att Draghis förslag inte löser EU:s problem. Därför bör det kastas i papperskorgen. EU:s medlemsstater måste i stället samla sig till ett synnerligen svårt och drastiskt beslut, men också till den enda lösning som är förnuftig. Man måste lämna överstatligheten och regleringshelvetet! I stället måste unionen omformas! En återgång bör ske till EG, den organisation för samarbete rörande handel och transporter (men inte allsköns andra lagområden) som fanns före unionens bildande.

På så vis kommer förstås även EU-parlamentet att upplösas. Det innebär sannerligen en välgärning. Här finns nämligen det farliga gift som allvarligt bidragit till unionens ekonomiska nedgång. Parlamentets 705 ledamöter bär ett stort ansvar för den vansinniga centrala regleringsiver som hindrat ett smidigt och marknadsstyrt företagsbyggande mellan konkurrerande lokala entreprenörer. Bäst är såldes att detta låtsasparlament går i graven. Det är nämligen en demokratisk dekoration – utan högsta makt – och en politisk lekstuga. Men en farlig institution för vettlösa lagprojekt.

Varje förnuftig politiker måste inse att min analys i huvudsak är korrekt och att svåra beslut snarast måste initieras. Det brådskar för Sverige att välja väg! Det krävs alltså att europasamarbetet i grunden stöps om. Först om detta sker kommer solen åter att få möjlighet att lysa över kontinentens affärsliv. Och först då kommer dessutom Ryssland att kunna sättas på plats.

Torsten Sandström

De gröna storsatsningarna haltar. Goda penar riskeras att nu satsas efter dåliga, liksom offer på klimathetsens altare. Detta är journalistik som kritiska journalister på SvD:s ledarsida framhåller och analyserar. Man väntar sig en kritisk attityd även från Dagens industri, Di.

Men inte. Där råder politiskt korrekt bonnierlekstuga. Det medelas nämligen att Erica Bjerström, som antagligen blivit en belastning för SVT och därför slutat, nu ska jobba som krönikör på Di. Den Persson, som på SVT missat alla kritiska kommentarer till satsningarna på de göra drömmarna, ska nu i Di:s spalter tillåtas fortsätta sina predikningar. Bjerström som i åratal sysslat med politisk vänsterjournalistik ska nu få en ny plattform i den tidning som många inom affärslivet följer. Innebörden är att spaltutrymme ges till argument för planekonomi, Samt att marknaden för riskkapital förvrids i de gröna drömmarnas och den flummiga hållbarhetens riktning. Det är en sorgedag för alla som anser att börsföretag ska satsa på det som ger vinst – och inte på det som är tillrättalagda politiska drömmar.

Det svenska samhället och politikerna där tycks inte kunna klara av att balansera risker. Alla ägg förefaller läggas i samma flummig hållbarhetskorg där resultat inte mäts i pengar utan i pk-tankar utan tydlig förankring i fakta. Genom Bjerström pinkar Di med andra ord in revir som ingen vet om de kommer att ge någon avkastning. Det räcker med hopp. Vem inom affärslivet kommer i framtidens att lyssna till Di:s ord?

Även jag anser att uppvärmningen är ett faktum. Jordklotet påverkas ännu en gång – liksom under årtusenden – av ökad värme. Att den delvis kan bero på CO2 är troligt, men mer sannolikt är det krafter inom vår galax som huvudsakligen styr utvecklingen. Att då dyrka hållbarhetens superoklara evangelium måste anses som korkat. Att det sker i en tidning som säger sig vilja föra ut affärslivets intressen är inget annat än ren ekonomisk katastrof.

Att Northvolt hamnat i utförsbacken beror främst på denna naiva och okloka hej-och-hå-politik som Di under flera år bidragit till. God ekonomi är därför att nu ta det lugnt och sansa diskussion från hållbarhet till lönsamhet. Därför är Di:s agerande ännu ett tecken på politikens makt över affärslivet. Och ytterligare ett farligt steg bort från ett framgångsrikt svenskt näringsliv. De gröna lösningarna kan kanske vara bra framöver, men en liten industrination som Sverige ska satts brett och olika i flera äggkorgar.

Torsten Sandström

Terrorister är politiska mördare, som slåss, dödar och startar krig mot sina motståndare. Att Hisbollahs ledare dödas i en israelisk krigsinsats är därför något nödvändigt gott. Dessutom företräder terrorister de muslimska varianter som förespråkar heligt krig. Som boende i västerlandet måste jag därför kraftigt ta ställning mot denna typ av muslimska krigare. De vill ju erövra världen och ta kål på din och min frihet.

Att inte svenska journalister med emfas tar avstånd från dem är ofattbart. Eller rättare sagt beror det på en naiv socialism, som vill krossa marknadssamhället. Att V-partiets sympatisörer ser terroristerna som medhjälpare för hoppet om en svensk revolution är uppenbart. Därför fjäskar partiet för palestinier som har samma åsikt. Terrorns folk i Sverige röstar nämligen åt vänster.

Tyvärr dödas även många oskyldiga civila i Israels försvarskrig mot anfallande terrorister. Detta har svenska politiker och journalister svårt att godta. Okej, men hur resonerar de? Döda barna riktar journalisternas intresse och kritik mot Israel. Och de terrorister som startat kriget och terrorn hamnar därför i bakgrunden. Denna propalestinska partiskhet bygger på en oförmåga att inse hur terrorister bedriver krig. Det sker från det fördolda. Man använder som bekant civila bostadsområden som kommandocentraler och vapenupplag. Valet av denna krigsmetod innebär förstås att terroristerna med öppna ögon offrar civila, män, kvinnor och barn.

Journalisterna borde peka på att såväl Palestina som Libanon saknar en offentlig krigsmakt. I dessa stamsamhällen härskar klaner och krigsherrar, dvs Hamas resp Hisbollah. Allt enligt åldrig islamsk klankultur. Det är för övrigt en likande kultur som dödar i svenska förorter där vilsna invandrarkillar tar sig egen rätt. Om detta borde svenska journalister också rapportera. Men de röstar vänster och ser Israel som boven i dramat i Mellanöstern. Först när klanerna ersätt av en fristående centralmakt kan Palestina och Libanon ses som självständiga stater!

Hisbollah och Hamas har alltså mage att använda offer av sina närstående – dvs deras död – som propaganda i kriget mot Israel. Men eländigare är att svenska politiker och journalister går på propagandan och tar ställning mot Israel. Varje dag publicerar svenska medier antiisraeliska rapporter. Många gånger genom tillfälligt anställda medarbetare med arabisk bakgrund. Trots att pågående krig inletts av terroristerna.

Torsten Sandström

SvD:s chefsredaktör Lisa Irenius utbrister idag inför en deppad krets av prenumeranter:

”Vår journalistik ska sticka ut från mängden”

Uttalandet är komiskt. Frånsett ledarsidan så sticker inte SvD ut enligt min åsikt. Det är samma journalistiska navelskådande och vänsterengagemang man oftast publicerar. Så inte sticker tidningen ut från mängden.

Däremot agerar SvD:s chefredaktör bedrägligt. Under den politiska beteckningen obunden moderat/obunden konservativ låter hon tidningens journalistik alltså mest se ut ungefär som DN eller Sydsvenskan. Detta innebär att vänsterliberalismens drömmar i huvudsak predikas i såväl faktareportage som krönikor. Typisk är Katrine Kielos – nyanställd efter Irenius tillträde – som till råge på allt ska skriva på näringslivsidorna! Tala om att sätta bocken – förlåt geten – som trädgårdsmästare! Vi får se hur länge det håller. Propagandasyftet framstår ju som alltför uppenbart. Hennes ekonomiska analyser håller dagisnivå.

Omkring hälften av svenska folket är konservativt eller marknadsliberalt sinnat. Ändå envisas tidningsredaktionerna på exv SvD, DN och Sydsvenskan att skriva för sin sjuka morsor. Det är egentligen inte klokt att personer som utbildats vid statliga högskolor står ut med denna propaganda. Irenius tror att SvD sticker ut. Ledarsidan är bra, men den styr ju inte hon. Den övriga tidningen är som bonnierpressens medier. Åt vänster, dvs åt skogen.

Eller så är det logiskt att de med hjälp av staten fått lära sig hur ett folk ska bedras. Det värsta är att de berörda inte inser att man vinklar texter efter egna åsikter. Förklaringen är att journalisterna enbart ser den egna åsikten som den rätta. Sjukdomsinsikt saknas med andra ord.

Torsten Sandström

Jag förvånas inte längre över regimen i Malmö kommun. En nyrekryterad dirigent för stadens orkester

har flytt Storbritannien för jobbet i Malmö, enligt rubriken rörande en intervju i Sydsvenskan den 22/9:

Därför pratar MSO:s nya chefdirigent om socialism, rättvisa och goda exempel

Alltså den Gamala vanliga socialist-trall som svenska journalister gillar.

Men valet bekräftar att Malmö kommun inte söker den mest kompetente, utan den person som har rätt politiska åsikter. Om jag ska skratta eller gråta är oklart. Men Malmö kommuns färdväg tycks genomgående bära åt fel håll. Genom statbidrag i miljardklassen håller sig kommunen flytande. Och lyckas på så vis leva över sina egna tillgångar (dvs invånarnas betalning av skatt).

Att Sydsvenska gillar valet av en vänstern som dirigent förvånar mig inte det minsta. För kommunen gäller som bekant rättning vänster.

Det vi ser belyser enligt min mening att Sverige har fel kurs. I vårt land finns en klyfta inom den offentliga sektorn. På ena sidan hörs rop om mer politik, dvs jämlikhet, ökad byråkrati och högre skatter. Å andra sidan framställs nyktra krav på att det offentliga ska drivas efter olika samhällsområdens primära uppgifter (och inte mot orealistiska politiska drömmar). Skolan ska förmedla kunskaper och inte i första hand jämlikhet. Regioner/landsting ska ta hand om folks sjukdomar och inte alltmer syssla med byråkrati. Kulturen ska förmedla intellektuell verksamhet och inte politiska jippon i stil med installationskonst eller dragqueens sagoläsande för oskyldiga barn. Osv. Svenska folket betalar skatt för att få vardagliga problem hanterade på ett kvalificerat vis – och inte för att läxas upp av naiva politiker.

Det är hög tid att kraftigt reducera politikens omfattning inom samhällsområden där det finns experter – lärare och vårdpersonal – som ska ges möjlighet att öka sina basala insatser. Sveriges kår av journalister – dvs huvuddelen av den – bedriver också politisk verksamhet oh medverkar på så vis att driva nationen nedför ett sluttande plan.

Torsten Sandström

JO har idag offentliggjort allvarlig kritik mot Anna Kinberg Batra för ett antal uppenbart rättsstridiga beslut avseende höga befattningshavare på landets största Länsstyrelse, dvs den i Stockholm. Ändå säger hon till medierna att hon inte tänker avgå. Alltså maktens arrogans än en gång. Hon fortsätter alltså att strunta i det regelsystem som gäller för nationens offentligt anställda – särskilt för dem i den absoluta toppen.

Moderaterna har i åratal med all rätt kritiserat S-märkta koryféers sinekurer på höga poster. Nu har Kristerssons företrädare som partiledare själv trampa i klaveret så det ryker om det. Men hon klamrar sig fast – precis som vilken betongsosse som helst.

Om hon inte slutar frivilligt måste Kristersson rimligtvis antingen avskeda Kinberg Batra eller flytta henne till Elefantkyrkogården på Rosenbad, dvs till skamvrån med full betalning i väntan på annat sker. Saken gäller ju Kinberg Batras avsaknad av förtroende hos en bred krets av kollegorna på Länsstyrelsen. Det är inga simpla misstag hon gjort, utan tre fall av allvarligt maktmissbruk rörande sin närmaste krets av medarbetare.

Personer som röstar på Moderaterna måste få besked om att partiet inte bara är ännu en myglarvariant till sossarna. Den politiska klassen måste i folkets ögon dompteras. Åtminstone då övertrampen är solklara. Det gäller med andra ord att utkräva ansvar. När underordnade tvingas sluta vid allvarliga fel ska högsta hönset fortsatt sitta kvar och härska över myndigheten. Det är ju demoraliserande och politiskt korrumperande. Vänskapskorruption med andra ord! Hon måste bort. Annars vittrar den politiska makten ytterligare…

Torsten Sandström

Vänsterns och liberalernas politiker har totalt övergett gamla tiders krav ordning, skötsamhet och ansvar. Förr sa människor till stökiga flummare att de skulle skärpa sig. Bättring, annars så….! Dagens politiker på vänsterkanten visar däremot övertydligt att något ansvar inte ska utkrävas. Medierna vidarebefordrar budskapet liksom präster i kyrkan.

Nu bara ett kort axplock från dagens medier. Där krävs att Israel måste sluta fred med Hisbollah. Men såväl denna terrororganisation och släktingen Hamas är ju anfallare mot Israel och dem som startat krigshandlingarna. Om detta skrias inte. Utkräv ansvar av dem först!

På SR morgon vill idag en V-riksdagsman att Sverige skall inleda räddningsaktioner mot svenskar i Libanon (dvs normalt återvändare efter asyl i Sverige). UD har i 11 månader avrått från resor dit. Ändå vill radikaler fjäska för folk som åkt dit på semester och hjälpa dem hem. Utkräv ansvar av dem i stället!

Att V-partiet jagar röster hos palestinier i Sverige är tyvärr sant. Än värre är att V bland sina ledare godtar uppenbara antisemiter. V-partiet gör då som Mona Sahlin. Man ber dem ta time out. I stället för tidsbegränsad avstängning från V ska de uteslutas! Utkräv alltså ansvar!

Sossepolitiker har i regeringsställning i åratal byggt HBV- och SIS-hem med svängdörrar. Unga skurkar kan hur enkelt som helst fly och planera detta via sin mobil. De ses ju som offer och inte brottslingar. Innan de flyr får de en klapp i ryggen. Men för fanken lås in dem, så att ansvar kan utkrävas!

Många svenska skolor – som länge tyngts av storskalig invandring – går på knäna. Elever som vill plugga störs av kamrater som i sina hem inte lärt sig ordning och respekt för skolan och kvinnliga lärare. Men rektorer och lärare tillåts inte använda hårda ord mot busarna. Den som gör det handgripligen riskerar till och mer tyngre straff än busen själv. Skolan kommer aldrig att hamna på benen om lärarna inte tillåts peka med hela handen. Stäng av busarna – utkräv ansvar och skapa lugn!

Okej, jag är en gammal man. Men jag kan inte passivt åse en samhällsförändring som är felaktig och i högsta grad skadlig. Den är ett hot mot landet framtid som välfärds- och kunskapsnation. Att politiker och medier sprider kravlöshetens evangelium är något oerhört!

Torsten Sandström

DN den 22/9 innehåller ett upprop från 74 journalister mot att de drabbas av hat i sociala medier. Så här lyder litanian:

”För många av oss handlar det om regelbundna och förutsägbara attacker. För några av oss har det lett till stort personligt lidande och till att vi tvekar att göra det vårt yrke kräver – undersöka fakta, granska makten och förmedla kunskap”

Först vill jag säga att jag ogillar våld och hot. Men detta rör inte upproret främst, ty det kan inte vara så vanligt mot folk i elfenbenstorn. Däremot kan skarp kritik – närmast hatisk – var något som de och alla andra tvingas leva med. I synnerhet journalister som har till uppgift att säga obekväma saker.

Andemeningen i uppropet tycks vara att undertecknarna inte bär något ansvar utan bara utsätts för hat. Det är ett märkligt bevis på bristande självkritik. Den som säger eller skriver något som andra tycker är dumt måste stå för fin handling. Och ytterst tåla hat.

Den dåliga självinsikten sammanhänger med att journalister tror sig vara sanningssägare. Så är det numera alltmer sällan. De gör nämligen ofta ingen tydlig gräns mellan fakta och åsikter – de senare dominerar tyvärr bilden alltmer. Då måste man tåla verbala smällar från oliktänkande! Varför ska man respektera en propagandist och inte ha rätt att ge svar på tal? Den fjärde statsmaktens sak är inte att sprida egna åsikter, utan att peka på kritiska fakta gentemot maktens etablissemang!

Bland undertecknarna finns några från det som så fint kallas ”public service”, dvs de medier som finansieras genom statligt tvång. Här gäller som bekant i lag ett förbud mot politiskt beroende opinionsbildning. Att sprida egna åsikter är här en synd, även ett lagbrott, men något som ändå sker varje dag. Som tittare eller lyssnare måste du och jag givetvis ha rätt att med hårda ord slå tillbaka mot dessa taskspelare.

Åsiktsjournalistiken är en del av PK-samhället. Det bestående samhället, med dess demokartiska brister, värnas genom mediernas legosoldater. De agerar dom motsatsen till en statsmakt. De är inte värda professionell respekt. Den bilreparatör som fuskar blir ofta med all rätt bryskt tillrättavisad. Samma dag gäller mediernas verbala fuskare. Tyvärr vet många av dem inte att de bedrar publiken. De är nämligen så övertygade om att de talar sanning. Eller om de har dåligt samvete – något många sannerligen bör ha – så ber de för sin sjuka mor, som man brukar säga.

Om jag talar sanning är obevisat. Bloggen är min egen – ett andningshål med flera tusen följare. Men jag tror att jag oftast talar med fakta i ryggen. Den som tycker något annat får gärna höra av sig med tuffa ord. Jag är ingen legosoldat som tror mig vara ofelbar.

Torsten Sandström

I det svenska samhället av idag genomsyras allt av politik, närmare bestämt den vänsterliberala variant som dominerat vår nation i många år. I mitt idealsamhälle styrs samtalet och politisk problemlösning av studier om verkligheten , dvs människors reella handlingar och preferenser. Det innebär att statistik, faktiska skeenden och reella beslut står i centrum. Men något sådant sker inte i elitens och den politiska klassens nya samhälle. Där står politisk ideologi i främsta ledet. Och här presenteras storslagna drömmar som tycks omöjliga att förverkliga. Men vackra kan de förstås vara!

Det är sorgligt att politiken numera alltmer även dominerar forskningen. Inte bara samhällsvetenskapen, där ideologiska dogmer normalt sedan länge haft stort spelrum, delvis på grund av att åtskilliga ämnen inte sällan vilar på lös vetenskaplig grund, så att åsikter ”kan ges vetenskapliga kläder”. Faktiskt även inom naturvetenskapen där framför allt FN genom sin politiska spjutspets IPCC lyckats förvrida studierna i klimatskräckens riktning (i den sammanfattning IPCC ger till politikerna). Till saken hör att horder av klimatforskare inte alls sysslar med naturvetenskap, utan med tämligen lösa påståenden om uppvärmningens samhällseffekter.

Nu ett anknytande ämne. Jag tänker på ett uttalande av kriminologen Manne Gerell, lektor vid vänsterideologins sydsvenska fäste, dvs Malmö universitet. I SR P1 den 26/8 diskuterades rekryteringen av svenska ungdomar som legomördare i Danmark. Gerell är mediernas favorit, sedan Jerzy Sarnecki av allt att döma gjort bort sig som kriminolog. Men Gerell tycks vara av samma skrot och korn. Han levererade det svar på legomördandet som svenska medier och politiker vill höra. Jag citerar:

”Det är klart att det är ett misslyckande för samhället”

Att något gått fel är självklart. Men vad är det som man borde ha kunnat ändra på om man för flera år sedan tänkt efter på ett klokt och försiktigt vis? Inte har väl den svenska nationen sagt åt de unga brottslingarna att ägna sig år dödligt våld? Vanliga svenskar är ju förfärade, så något folkligt stöd kan man inte påstå att legomördarna haft. Däremot har nationens politiska partier – men inte alla – fört en politik som statistiskt sett måste skapa en betydande kriminell minoritet.

Jag tänker på den invandring som de etablerade partierna med öppna ögon (även öppna hjärtan!) ställt sig bakom under de senaste 20 åren. Politiken har inneburit en invandring av omkring 2 miljoner utlänningar, av vilka många varit lågt utbildade muslimer. Dessa har som alla vet samlats i utanförskapsområden i ett Sverige som redan sedan länge lidit tungt av bostadsbrist (som för övrigt bär signum av socialdemokratins systerorganisation Hyresgästföreningen). Få arbetsgivare har kunnat anställa de svagt kompetenta nyanlända, ty sossarnas fackföreningar har länge drivit på för höga ingångslöner.

I de splittrade familjer som levt på bidrag i storstädernas förorter har viljan – eller den språkliga förmågan – till studier varit låg. Åtskilliga ensamma mammor har försökt ta hand om sina vilsna killar. Utan framgång ofta. De unga männen har sett hur jämnåriga unga infödda svenskar levt i en relativ gräddfil. Skolstudier är inte ett verktyg för framgång i förras ögon. Däremot kan våld och dödande ge respekt och pengar.

Det uppenbara felet är alltså att politikerna tydligt valt en galen väg. Det är inte något som majoriteten av medborgare egentligen bär ansvar för. Politikerna har ju uppmanat dem att öppna sina hjärtan! Inte att satsa sina liv och frihet. Alltså borde Gerell ha svarat så här i SR.s intervju:

”Det är klart att det är ett misslyckande för politikerna”

Men så sade inte Gerell. Vidare pekade han inte ut de enskilda mördarna som ansvariga. Inte heller de vänsterliberala politiker som drömt stort om öppenhet. Hos Gerell drabbade ansvaret samhället, dvs oss alla tillsammans. Alltså även mig. Jag som i åratal pläderat för att en begränsning av totalinvandringen är det nödvändiga verktyget för att slippa en bred kriminalitet och dödligt våld (från en minoritet av de nyanlända).

Gerell driver på så vis vetenskap på en politisk bas. Det är vänsterns ideologi som han odlar, dvs att brottslingar är offer för samhällets brister. Han är absolut inte ensam om att blanda politik och vetenskap. Något personligt ansvar har ingen, tycks det. Det är nämligen tabu att att tala om att invandringen haft betydelse för den dödliga våldsvågen. Med den statistiska syn på den svenska verkligheten jag redogjort för är klanvåldet – från en minoritet nyanlända – ett bevis på att den storskaliga invandringen varit huvudorsaken till samhällets kriminella våldselände.

Torsten Sandström

Även publicerad i Bulletin

I en bokanmälan i SvD idag skriver Björn Werner en text som är ett sammelsurium av påståenden av olika slag. Han har läst Ann Applebaums bok om dagens förtryckarregimer, ”Autokrati AB”. Rubriken lyder:

Anne Applebaum vågar inte skylla på kapitalismen

Werner vill inbilla läsarna att diktaturerna i Ryssland och Kina är skapelser av ”nyliberaler” och kapitalism. Dessa två fenomen – menar han – har utropat kommunismens och död och den liberala kapitalismen som segrare. Han hänvisar till ett uttalande av filosofen Francis Fukuyama som 1992 alltså skrivit att kampen är över i och med att Sovjetunionen gått under. Men redan 1993 har Samuel Huntington, genom klassikern ”Civilisationernas kamp”, tillbakavisat idén om ”historiens slut”. Kampen fortsätter som bekant mellan det demokratiska västerlandet och ett antal auktoritära/muslimska nationella komplex. Demokratins väst har alltså inte segrat, utan bekämpas av bla Ryssland, Kina och muslimska stater. Detta vet förstås Appelbaum. Men inte Werner, som det förefaller.

I Werner yrvakna text – Civilisationernas kamp tycks honom okänd – ska en bov utses. Och det är kapitalismen. Och med den slänger han – utan att nämna det – även demokratin i slasken. Ty det är ”nyliberaler” (i det kapitalistiska västerlandet antar jag han menar) som i Werners värld är skurken till framgångarna för autokratiernas regimer. Alltså de makter som Applebaums bok handlar om.

Som läsare av mina ord inser du genast hur Werners logik och begrepp slirar. ”Kapitalismen” är givetvis en metod för varuproduktion. ”Nyliberaler” är demokrater – men begreppet säger i övrigt ingenting – ty liberaler tillhör antingen en vänstergrupp eller en marknadsliberal skola. Werners ord ”nyliberal” pekar mest på den förra som bygger på Keynes och statlig (även global) styrning av ekonomin av politiker i den stil vi ser i dagens Europa. Den marknadsliberala varianten är däremot äldre och knyter an till Milton Friedman och Friedrich Hayek samt politiker av typen Margret Thatcher och Ronald Reagan. Båda varianterna använder frihet som slagord gentemot socialism och värre. Och båda baseras på såväl kapitalism och demokrati. Men den senare marknadsvarianten har tydliga rötter i människans fria val och skepsis mot staten (som den förra omfamnar).

Vad Werner menar med nyliberalism förblir alltså en gåta. Och hur kapitalismen berett vägen för civilisationerna i Ryssland, Kina och i det muslimska bältet framgår inte heller. Att produktion bedrivs framgångsrikt i Kina beror främst på passivitet – eller ett mått av anpassning – från de auktoritära krafterna där. Även i Ryssland haltar kapitalismen pga företagsägarnas begränsande frihet att förvalta sitt kapital och sin frihet. På så vis skapar Werner en synnerligen oklar bild. Detta på grund av att han vill jaga skurkar genom att svänga sig med begrepp som han inte behärskar. Men att det är vänsterns agenda han förespråkar är klart som korvspad.

Som prenumerant på SvD frestas mitt tålamod till de yttersta. Nyligen har SvD nämligen enrollerat en lika flummig skribent, nämligen Katrin Kielos. Idag presenterar hon en skröna i SvD:s ekonomidel (!), som utåt handlar om pandor, men innerst om något närmast ofattbart. Allt tyvärr i samma klass som DN:s Alex Schulman eller Hanna Hellqvist.

Tillsammans bidrar alla fyra till faktajournalistikens svanesång. Mediasamhället begår harakiri.

Torsten Sandström

Den 16/9 i DN slår pajasen Alex Schulman till än en gång och undrar i en som vanligt egotrippad krönika:

Har jag drabbats av testeronläckage?

Han blir nämligen inte arg för att han för att han råkar bli bortkopplad i en lång telefonkö.

Den som inte är det minsta intresserad av Schulmans könshormoner tror snarare att han drabbats av hjärnsläpp. Hans framfart i DN:s spalter är en tillräckligt tydlig diagnos för denna slutsats.

Frågan är varför DN publicerar skräptankar av detta slag? Och varför tidningen i stället inte publicerar texter om samhällsproblem från sansade högerinriktade kritiker? Man väljer strunt och vägrar plats för förnuftiga tankar.

Svaret är komplext. En orsak är att redaktionsledningen numera är vänsterinriktad, med darr åt den moderna låt-gå-liberalism som vill frälsa världen. Med andra ord ett naivt frihetstänk. En annan anledningen är att snömos, nöjen och liknande strunt rörande kändisar lockar läsare. För att få finanserna gå ihop – och hålla reklamköparna glada – måste DN alltså prostituera sig. Den övergripande anledningen är ändå den tsunami av vänsterliberalt tänkt som drabbat västvärlden. Nästan 9 av 10 journalister går i samma takt och vill spegla samhället genom sina egna åsiktsprismor. Klart är att fake news blir följden…

Gränsen mellan fakta och åsikter är närmast upplöst i mediernas samhälle. Där studeras inte verkligheten med kritisk blick och presenteras inte i det skick den har. Nej, mediernas legosoldater bygger egna drömmar om framtidens samhälle. Och detta sker normalt på socialismens grund. Jämlikhetens drömland är ju såå vackert!

Därför finns naturligtvis inte heller plats att resonera om hur liknande samhällsdrömmar förfelats tidigare under historien. Såväl den franska, ryska som hitlers revolutioner proppade farliga ideal i människors hjärnor. Ideologier som bygger på drömmar i stället för hårda fakta och tydligs krav skördar idag – liksom förr – många offer.

Torsten Sandström

Så här bra skriver Douglas Thor på Twitter:

Jag ber dig läsare och jämföra följande två händelser.

1. SD driver ett par anonyma konton på internet – alltså utan att ange namnet på partiet.

2. S-partiet säljer lotter under en firma som inte anger partiets namn. Dessutom säljs lotterna från Spanien av säljare som är allvarligt kriminell belastade och dessutom pressar en äldre krets av uppringda sossar att köpa lotter (på kredit).

I det första fallet talades det om trollfabriker. Och hela alla vänsterliberaler vände sig mot SD.

Men i det andra fallet har inte ordet troll hörts. Knappast heller mördare som säljare. Visst har kritik riktats mot S-partiet, men få har talat om demokratins troll. Detta trots att S-partiet gör anspråk på att vara statsbärande i Sverige.

Det som sker visar på en uppenbar svensk dubbelmoral. Den sprids genom medier och politiker. På så vis förpestats Sveriges politiska liv som får en tydlig demokratisk slagsida. Särskilt S-partiets måste klandras. Partiet har i åratal brunsmetat SD för partiets invandringspolitik. Nu har plötsligt sossarna i stort sett tagit över SD:s politik mot invandring. Men man har ändå mage att ständigt jaga SD och kalla partiet ett hot mot demokratin.

I detta fallet är det sossarna som skadar demokratin. Även SD har en del att jobba med rörande Putin, Ungern och Trump.

Torsten Sandström

Svenska medier marscherar ständigt i takt till vänstertrallen (men GP är ett lysande undantag). Klasskampsord tas i bruk. Idag presenteras som bekant Sveriges statsbudget, som visserligen i delar hittills varit känd. Och uttjatad. Jag lyssnar på SR P1 där Fredrik Furtenbach som vanligt lägger ut orden om politiken så att den vänsterliberala linje ska ses som ända raka.

Idag var budskapet rörande budgeten att att skatten sänks för högavlönade (alltså dem som kallas ”rika”). Man fick ett intryck att pengar fråntogs mindre väl bemedlade och flyttades över till de rikas fickor. I själva verket är innebörden av budgeten att de personer som redan betalar synnerligen höga skatter – som brukas för bidrag till obemedlade eller fifflare – genom budgeten får behålla en del av sina pengar (som de alltså slipper betala i skatt). Deras äganderätt hyllas med andra ord genom reformen. Men en sådan korrekt syn på saken är förstås tabu.

Varje svensk budget sedan många år tillbaka – även dagens – är inget annat än en uppvisning i hur välbärgade tvingas betala för mindre bemedlade. Det är fråga om en enorm förmögenhetsöverföring. Så att framhålla att de fattiga går miste om ytterligare pengar från de rika är rena klasskampspropagandan.

Men den retoriken passar SR, SVT och DN (och faktiskt även SvD, frånsett några ledarskribenter) som hand i handske. Där häckar nämligen vänsterns garde av legojournalister. De har på sina statsstyrda prästseminarier lärt sig hur nysvensk ideologi ska predikas. En vapenträning för legosoldater, kan man faktiskt påstå. Att sådan bönemöten hålls beror på undfallenhet från mediernas ägare. På så vis utvecklas inte den svenska verkligheten, utan falskhetens dogmer. Nu tillåts det nya prästerskapet lägga ut texten. Normalt i samma anda som Furtenbach.

Torsten Sandström

Häromveckan öppnades Riksdagen efter ett tre månaders uppehåll för semester. Att döma av resultaten som åstadkommits tycks vilan vara alltför lång och onödig. Den måste bero på den politiska klassens intressen.

Öppningen firades i den statliga radiokanalen (förtäckt som skattefinanansierat företag, SR ) med en morgonintervju med talmannen Anderas Norlén. Denne skolgosse med överdrivet självförtroende överraskade ingen genom sina uttalanden. Han berättade självgott om ceremonielet, dvs om kyrka, dresskod, kungligheter, festtal, luncher mm. Allt som traditionen kräver med andra ord. Ett upplägg som passar som hand i handske för den typ av konservativa jag har svårt för.

Enligt min åsikt (och mina bloggar) har den svenska demokratin uppenbara problem. Det rör sig om rader av strukturfrågor som i åratal förblivit olösta, inom skolan, vården, bostadsmarknaden, rörande arbete och löner (inte minst låglöner för okvalificerade), försvaret och så förstås kriminalitet & invandring. Men om detta talade inte Norlén alls. Hans roll verkade vara att sopa problem under mattan och förgylla Riksdag och demokrati. Så agerar en person som hanterar ytans frågor, dvs verklighetens förgyllning.

Att inte ens i bisats tala om rådande problem och reformbehov är ett tecken på svensk politisk sjuka. Konservativ förgyllning är något beklämmande. Tyvärr har detta alltid haft en plats inom Moderaterna. Jag minns med fasa ett uttalande av Fredrik Reinfeldt om att han ville se sitta parti som statsbärande. Alltså som en betongklump påminnande om Socialdemokartin. Fy sjutton säger jag. En livlös så kallad demokrati som vegeterar! Inte undra på att ytliga personer som Norlén utses till talmän! Att ge ut andras gamla dikter i en bok är bara ett bevis på drömmar tillbaka i tiden.

Jag är – efter många vedermödor – snart klar med en bok om Ceremonimästare. Jag hoppas få den publicerad på något vis. Ritualer, symboler och myter har genom årtusenden stått i centrum för världens eliters styre. Givetvis är ritualer något naturligt, vid rätt tillfälle och i rätt mängd. Den som ser och hör Norlén i farten förstår vad som händer då ritualerna löper amok.

Jag tror alltså inte att riter kan slopas – de har även goda sidor – vid glädje och sorg. Men de kan sannerligen ges en modern och förnuftig form. Då det gäller politik alltså ett mer ödmjukt samtal med folket! Den politiska klassen måste nämligen skingras – alltså utsättas för rotation – så att folket ges större politiskt svängrum. Målet är mer svensk demokrati.

Torsten Sandström

Sossarnas och vänsterns politiker i Malmö har inte minsta sjukdomsinsikt! Jag menar att man driver politik för Malmö utan att fundera över att andra ska tvingas betala kalaset. Kommunens egna skattebetalare måste förstås punga ut, men nu tänker jag på staten och de uppsvenska kommuner vilkas medborgare ständigt tvingas finansiera Malmös lyxiga spenderande.

I Sydsvenskan 21/8 säger en hög sossepolitiker, Andreas Schönström, följande om att bygga en tunnelbana mellan Malmö och Köpenhamn (det finns som bekant redan en bro med pendeltåg).

”30 miljarder är en spottstyver”

Hans åsikt är att det är billigt jämfört med de många olika vinster som en metro skulle ge. Detta påstår alltså kommunalrådet Schönström (S) i Malmö.

Det svenska samhället har alltmer byggts för att förmå människor att inte vilja själva kämpa för sin egen försörjning. Visst ska sjuka och handikappade få gott stöd, anser också jag, men den framväxande ideologin bygger på att ”samhället” – ständigt detta anonyma kollektiv – ska frånta människor ansvar i livets alla skeden. Det är i grunden fråga om en typ av omyndigförklaring. Genom löften om gåvor ska folk kunna luta sig tillbaka och slippa anstränga sig. Och med exv ökade krav på semesterdagar ska andra tvingas betala! Att rätta mun efter matsäcken anses som ett förhatligt – konservativt – påstående! Andra människor ska betala även för dem som faktiskt kan jobba och försörja sig men som – av andra skäl än faktisk sjukdom – väljer att låta sig serveras.

Med en sådan ideologi blir förstås 30 miljarder en spottstyver för ett S-märkt kommunalråd i Malmö. Tala om att sätta bocken som trädgårdsmästare! Ett kommunalråd som ska driva på för att få de egna i Malmö att kämpa för kommunens gemensamma existens utfärdar alltså krav på miljardsatsningar som ska finansieras av andra.

Mönstret illustrerar S-partiets eviga ideologiska motor. Den retorik som passade väl – och var värd beundran – under den svenska kapitalismens barndom har idag utsträckts till en fortlöpande tjyv- och rackarpolitik. A propå det senare blir inge förvånad över att kriminella från Spanien får i uppdrag att sälja lotter till S-partiets lotteri (som dolts bakom ett anonymt troll-namn).

Allt i syfte att vinna eller köpa röster vid offentliga val. Samt att trygga den politiska klassens makt och försörjning.

Torsten Sandström

Den historiskt påläste vet att folkliga nöjen under årtusendenas lopp har förändrats. Hastigt uttryckt och tillspetsat från gladiatorspel till tevenöjen. Människors arbete, försörjning och fritid har förändrats och med den formerna för tidsfördriv. Det är förstås naturligt.

En linje som historiker ibland påtalar är samhällsformernas utveckling och deras civiliserande påverkan på mänskligt handlande. Alltså i riktning mot mindre våld, bråk och stök. I Storbritannien omkring år 1800 levde vanliga människor ett mycket hårt och tungt liv. Välfärden var dock på väg att spridas mer allmänt, men den blev ytterst ojämnt fördelad. Historikern Ben Wilson berättar i boken ”Decensy & Disorder” (2007) om ett ytterst turbulent nöjesliv inom den begynnande medelklassen i London. Hårt supande, slagsmål, prostitution, djurhetsningar, blodiga boxningskamper, marknadsgyckel och mycket annat i storstadens tuffa miljö. Arbete, alkohol, sjukdom och bristsömn i en enda virvel – dag ut och in.

Mot den bakgrunden kan man kanske tala om att nutidens européer njuter av mer civiliserade nöjen än i den framväxande kapitalismens tätbefolkade städer. Mitt val av ordet ”kanske” pekar på en reservation. Men okej, livet i tevesoffan eller framför skärmen med streamade Hollywoodfilmer, arenasporter eller krystat teveflabbande är avsevärt mer städat än i Londons East end – relativt sett.

Därför känns DN:s publicering märklig av Alex Schulman yrvakna kritik av boxning under OS. Hans grepp är i och för sig en evig kritik av en rå, blodig och sjukdomsframkallande sport. Kritiken drabbar advokater, börsmäklare, gymnasielärare, industriarbetare och andra som gillar att beskåda mörbultningen på teve. Jag antar att det främst rör sig om en manlig publik som söker spänning i ett våldsamt slagsmål. Alltså samma nöje som på 1800-talet och även delvis samma åskådare.

1800-talets råa våld i London var i allmänhet mindre organiserat, frånsett ett antal långa och blodiga boxningsmatcher, nästan på liv eller död. Staten hade i vart fall inte sitt uppfostrande finger med i spelet. Beträffande dagens publika nöjen är samhällets organisationer däremot tydligt medverkande. En organiserad så kallad civiliseringsprocess är i så fall vad vi ser på teveskärmen, i vilken stat och massmedier samverkar för att få ut ett lugnande budskap. Men konflikten är uppenbar. Visst, spänning och våld är en ingrediens. Och sport och annan underhållning är en annan. Men frågan är om vi står inför civilisationens framsteg? Boxning – såväl bland proffs som amatörer – utövas dessutom numera av kvinnor.

På 1960-talet kritiserades massmedierna för att agera ”time-killers” och dåförtiden vilja få människor att sluta tänka vänsterpolitiskt. Jag tänker exv på Göran Palms bok ”Indoktrineringen i Sverige(1968). Tjänstemän och industriarbetare hölls från politiska engagemang genom mediernas – framför allt den skattefinansierade televisionens – simpla utbud av underhållning. Alltså sömnpiller för ett folk i tevesoffan. Idag är detta utbud såväl mycket mer omfattande som mer enkelspårigt och simplare. Och det som irriterar mig är att eliten står bakom utbudet av sövande nonsens.

Idag finns ju tydliga alternativ. Alltså fritidssysslor som är mer kulturellt avancerade och samtidigt mer engagerande. Medierna – såväl press, radio och teve – väljer bort det sant civiliserande och öser på med sport, nöjen och billigt flabbande. Är det inte Babben Larsson så är det någon medlem från plastfamiljerna Wahlgren, Parnevik mfl som tjoar. Den samhällskritiska rapporteringen håller på att försvinna. I stället sövs befolkningen med en lustgas bestående av jämlikhetens politiska ångor (”alla ska med i båten” påstås det helt fräckt). I spetsen går SVT och Schulmans DN.

Indoktrineringen sker ofta i smyg, men utan tvekan med avsikt. Mediernas jakt på reklamintäkter är en viktig drivkraft. En lagom avpolitisering är en annan. Men att tala om civilisationsprocess känns magstarkt.

Torsten Sandström

Även publicerad i Bulletin

Båda teveorganisationerna är startade på statligt initiativ och med pengar som folket tvingas betala. En sådan konstruktion väcker förstås farhågor. I västerlandet har man försökt reglera fram ett oberoende från statsmakten, vad gäller statliga tevebeslut. Men framgångarna har varit tveksamma. BBC klarar sig enligt min mening tämligen bra, men utsätts förstås från kritik från höger rörande självvalda anställdas politiska framfart på vänsterflygeln.

I Sverige tycks SVT segla i förlig vänstervind. Visst får bolaget inte de pengar man önskar och tvingas spara. Men de 9,2 miljarder public service (radio plus teve) får för år 2024 borde ändå räcka långt och till mycket bättre resultat om pengarna ansvänds rätt.

I Nordkoreas diktatur bestäms tv-inslagens innehåll som bekant från statens ledning. Det syns tydligt, som alla vet. I Sverige är styrningen mer raffinerad, men ändå uppenbar. Grundlagens idé om alla medborgares juridiska rättigheter är förstås omöjligt att ifrågasätta om den speglas i rapporteringen. Men politikers och journalister utvidgande tolkning måste givetvis sättas ifråga. Allt i samhället kan inte skådas och presenteras genom jämlikhetens lins. Men det är just vad som sker i vårt land från elitens sida.

I gårdagens Sportnytt vevades åter igång kampanjen för jämställd idrott. Betydligt mer än hälften av inslagen ägnades åt damsport. Framför läktare med mycket gles publik spelades fotboll, handboll mm, med varierande teknisk framgång. Att varken män eller kvinnor vill se damsport på plats borde vara en tydlig signal om vad svenskar önskar att SVT ska syssla med. Men liksom i Nordkorea är det besked från högre ort som bestämmer teveproduktionen. Som svensk ska du se massiva inslag av damsport! Basta! Det är helt enkelt ett offer på jämlikhetens altare.

Då jag ser sport vill jag se de främsta utövarna, dvs de som presterar bäst. Men ledningen för SVT har fått andra besked från nationens makthavare. Betänk det faktum – att det nationella SVT ska 50 lokala redaktioner – är något som har bestämts från ovan, även om folket normalt nöjer sig med det centrala nyhetsflödet i Sverige och utomlands, ifall det ske med högsta kvalitet. Jämlikhetssatsningen på SVT blir på så vis parodisk.

Men i själva verket är det något allvarligt som sker. Rapporteringen följer ständigt jämlikhetens tecken och vänsterliberalismens politiska vägval. Även ett barn förstår vilken väg den politiska vinden blåser, även om SVT:s förhoppning är att tittarna inte ska förstå att journalisterna lärt sig att se världen genom vänsterns prisma. Rapporteringen från Mellanöstern stödjer klart palestiniernas sak, trots att de senare intensivt samverkar med terrorister från Hamas, som dödat och tagit israeler som gisslan. Det sker så konsekvent att svenska folket invaggas i tron att det är politiska sanningar som presenteras på skärmen.

I Nordkorea tycker antagligen bara en 1 på 10 av medborgarna att de har rätt till fria val. I vårt land tror jag däremot att 9 av 10 svenska anser att journalister och politiker inte ska bestämma över vilka mediala val medborgarna ska ställas inför. Om public service öht ska existera måste en påtaglig bantning ske och framför allt måste rapporteringens oberoende granskas effektivt och inte som idag med en klackspark. Jag tänker nu på en kick vi ser på Sportnytt i damsportens Sverige.

Torsten Sandström

Nu har riksdagens breda majoritet genom sin politik tagit över SD:s kritik av invandringen. Idag talar socialdemokraten Redar om att en stram invandring måste till. Det som SD tidigare jagats och kritiserats för har nu blivit allmän politik. Vad sker då i det politiskt korrekta Sverige?

Jo, man försöker jaga SD med nya metoder. I dagarna gäller det ett möjligt åtal mot Rickard Jomshof, som är en nagel i ögat på etablissemanget i och med att han tillhör SD och dessutom är justitieutskottets ordförande.

I denna jakt ställer juridiska aktivister villigt upp, påhejade av den svenska vänster som ständigt vill klämma åt den nya regeringen. Ett eventuellt åtal gäller två satirbilder som Jomhof återpublicerat (och alltså inte själv skapat). Brottsrubriceringen tycks vara: Hets mot folkgrupp. Jag har bara lyckats se den ena av bilderna, som jag därför kan kommentera.

Den bilden består att ett förr och ett senare. I förr visas en familj som betecknas som ”invandrare”, med en klädsel som talibaner. De kommer till ett hus som heter ”Europa” och dörren öppnas av en vänlig man som visar dem in med orden: humanity first.

I bilden ”senare” brinner huset. Den vänliga mannen ropar ilsket/skräckslagen på hjälp. Från huset flyr den leende talibanen och hans son – den förre med en fackla lämnande sin hand. Han ropar: islam first.

Låt mig nu se på juridiken, så gott det går. I Brottsbalken (BrB) 16:8 1st beskrivs brottet hets mot folkgrupp (nu huvudfallet) som följer:

8 § Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp, en annan sådan grupp av personer eller en enskild i någon av dessa grupper med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år.

Frågan är om bilderna å ena sidan sprider missaktning mot dem som kallas ”invandare” på grund av deras ursprung eller tro? Ropet ”islam first” tyder å ena sidan på att muhammedaner utpekas som mordbrännare.

Å andra sidan kan man tänka sig att bilderna bara berättar en tänkbar saga – med en udd av humor och än mer kritik – om klanmedlemmar som brandskattar Europa? Alla vet nämligen att invandrare tillhör de klaner som sprider grovt våld och bomber i Europa, men att de kriminella samtidigt bara är en liten minoritet av alla nyanlända.

Om bilderna är smakliga eller inte lämnar jag åt sidan. Som satir är den grov. Men det finns en ironisk anknytning till verkligheten och misslyckad politik i västerlandet. Bilderna berättar om mordbrand. Alla vet att bomber i svenska förorter med bakgrund hos åtskilliga invandrarungdomar (som faktiskt dömts!) fått förödande resultat. Frågan är om bilderna visar att förödelse enbart skapas av islamister och att Jomhof därmed vill uttrycka missaktning mot en icke individualiserad grupp av muslimer? Är gruppen kränkta öht preciserad? Man kan lika gärna – och faktiskt hellre – tycka att bilderna visar missaktning för det mottagande samhällets naiva oförmåga.

Utan tvekan har dock Jomshof enligt min mening agerat oförsiktigt. Frågan är följande. Har han anspelat på att troende på islam är potentiella mordbrännare? Eller har Jomshof bara publicerat en humoristisk – och samhällskritisk! – bild av något som sker – i Europa och Sverige genom en liten men aktiv minoritet av till väst inflyttade muslimer? Attentatet i New York den 11/9 2001 glömmer väl ingen?

Det är svårt att besvara frågorna och döma i saken. Tolkningsvägen – via skohorn – kan å ena sidan lagens ord i 16:8 BrB vara uppfyllda. Men Jomshof kan å andra sidan mycket väl enbart haft avsikt att utöva religions- och yttrandefrihet, dvs samhällskritik (något som skyddas av lagen). Det förefaller mest troligt att han vill gissla samhället och inte önskat utpeka de många tusental av muslimer som på rad invandrat till Sverige som kriminella. Bilderna tar för övrigt inte sikte på Sverige. Denna bedömning baseras på att 16:8 BrB , ett straffrättsligt lagrum, fått gummiparagrafens form, något som anses rättsligt förkastligt. Då måste Jomshof hellre frias än fällas. Och åklagarna kritiseras för politisk aktivism!

Vi får se vad som kommer att hända. En eventuell rättssak kommer tyvärr att vara under ett par år. Oavsett utgången har det fortsatta drevet mot SD lyckats skandalisera Jomshov. Detta kan möjligen vara bra för SD! Jag är inte partisympatisör, men en förespråkare för öppen debatt samt kritiker av en bred dubbelmoral i det svenska samhället.

Försök leta upp bilderna på nätet och döm själv om du anser de är kränkande!

Torsten Sandström