Anti-PK-bloggen

Utan att själva veta om det har västerlandets vänsterliberaler – särskilt dem i Europa – just nu en svår tid. Deras storvulna drömmar om utveckling tycks gå i kras. Europas ekonomi haltar. Europas försvar är underutvecklat. EU skriver paragrafer som fungerar som taggtråd för näringslivet. Produktionen av vackra ideologiska drömmar har gått på högvarv.

Många vänsterliberaler axlar rollen som predikanter för sin storskaliga förhoppningar om fred, tillväxt, klimatomställning och det vanliga köret med existentiell frihet (identitetspolitik). Flera budskap är förstås vackra. Men ack så luftiga Problemlösningen går i stå. Genom att tidningar, radio och teve ger visionerna utrymme har de rödgröna förvandlats till profeter som högt över församlingens huvuden predikar om fortsatt hopp. Trots en mörk verklighet hör vi deras böner från predikstolen.

Vi såg det skrämmande tydligt på teve häromdagen via en sändning från försvarsmötet i München. Ordföranden, tysken Christoph Heusgen, tappade orden. Vicepresident Vance hade nämligen dragit draperiet åt sidan. Han hade pekat på de europeiska politikerna oförmåga att finna realistiska lösningar och i stället ägnat sig åt öppna gränser, identitetspolitik och svartmålning av sina motståndare. Gråtande förklarade Heusgen att samförståndet i väst brutits genom att en ny värdegrund tonat fram. Vi fick alla en blixtbild av hur drömmar gått i kras.

Trots att Heusgen och andra inom den församlade eliten bort inse att man i åratal lekt med orden. Genom att ständigt tala om fred har man inte behövt sörja för sitt eget försvar. Genom att tala om asylrätt har man glömt att många av dem som vägrats asyl blivit kvar i Europa. Genom storskaliga gröna satsningar har man inbillat sig att Europa hamnat främst i den ekonomiska framtidsfronten. Politikerna har alltså bortsett från verkligheten och längre presenterat en politik för drömmarnas land.

Man skulle kanske kunna tro att vänsterliberaler tar åt sig av motgångarna och försöker få ordning på skutan. Det är förstås möjligt att nytänkande nu tvingas fram. Men jag tror inte det. Deras ideologi baseras nämligen på ett ointresse för fakta. För dem är det sköna visioner som gäller. ”Politik är att vilja” har den helige St Olof skrivit 1968. Min prognos är därför att vi även framöver kan förvänta oss rader av predikanter som vill satsa på ännu mer av den politisk som gått över styr.

Jag fick faktiskt det sist sagda bekräftat då jag den 19/2, tidigt på morgonen, lyssnade på SR P1:s ”Tankar för dagen” (det program som fortsätter fylla ”Morgonandaktens” plats). Till mitt morgonkaffe predikade nämligen Sverker Sörlin. Jag tror hans tema var hopp, även i en svår tid då politiken brister.

Heusgens tragikomiska framträdande i München betecknade – om jag förstår Sörlin rätt – ett avstamp för en tro på eviga värden. Alltså om ett hopp om en bättre värld. Den som följt Sörlins karriär vet att han länge och trosvisst pläderat för ett samhälle utan CO2-utsläpp. En omställning till el är i och för sig något bra. Men den måste självfallet ske med förnuftiga strategier och inte bara drömmar om att allt ska bli bra. Jag menar att man måste tala om hur mängder av el ska kunna produceras dygnet runt! Och låta vanliga människor vara med och bestämma över sin vardag – inta bara en dag vart fjärde år. Enligt Sörlin är kärnkraft gårdagens teknologi!

Hursomhelst framstår Heusgen och Sörlin som symboler för vänsterliberalismens oförmåga att driva effektiv sakpolitik. Deras framfart blir på så vis patetisk. I klartext vägrar de att tala om att deras vision om drömmarnas land har spruckit. Man hoppas på framtida frälsning.

I min värld måste politiska beslut baseras på ett öppet kritiskt och konkurrerande samtal. Till detta samtal ska inte bara eliten bjudas in. Och de politiska motståndarna ska förstås inte hånas. I detta avseende har vänsterliberaler en lång väg att gå om de vill styra upp Europas framtid.

Torsten Sandström

Public service, dvs SR och SVT, basunerar ständigt ut att man agerar politiskt oberoende. Inga politiska preferenser, bara demokratiskt credo lyder den officiella parollen. Visst förekommer inte så ofta direkta politiska utrop i stil med: rösta vänster! Men den som liksom jag gör noga följer SR och SVT vet att det existerar ett påtagligt dolt propagerande för vänstern.

Idag har jag exv på SR Morgon hört en tjatig intervju med rikspolischefen Petra Lund.Den kvinnliga programledaren envisades med frågan om ”vilka motiv Örebromördaren haft”. Lund svarade flera gånger att det ofta är svårt att i liknande fall bestämma motivbilden hos en person som inte avsatt särkilt många offentliga spår. Ändå upprepades frågan flera gånger. Journalisten tycktes tro att det vore enkelt att spåra motivbilden. Det var ju korkat förstås.

Men fanns det något politisk agenda bakom den upprepade dumheten? Jag tror det. Enligt min åsikt är SR-journalisten ute efter att slå fast att mördaren haft främlingsfientliga motiv. I så fall blir det i nästa steg möjligt för SR att ifrågasätta SD roll bakom massmorden.

Redan tidigare har jag i SVT Aktuellt för några dagar sedan hört liknande spekulationer riktas mot Jimmy Åkesson i en intervju. Åkessons svar var okej, men tyvärr alltför inlindade. Han talade om SVT:s ”narrativ”. I klartext menade han att SVT vill driva propaganda mot SD.

Något liknade sker inom SR och SVT avseende det stundande riksdagsvalet i Tyskland. I såväl SR som SVT kan man tydligt märka en tydlig vinkling mot högerpartiet AfD. Men vilken politik AfD driver får inte publiken veta. Det talas ibland enbart svepande om ytterhöger och putinkramande. Enligt min mening har AfD:s kvinnliga ledare en seriös framtoning med sin kritik av Tyskland. Hennes ord påminner om den från Trump, Vance och Musk. Alice Weidel är välutbildad, nyanserad och karismatisk – om än provokativ förstås från sin position bakom en ”brandmur”. Idag har AfD 21 % av rösterna i enligt Politicos mätning av opinionen. Därför är det synnerligen allvarligt att AfD inte bara mörkas, utan att publiken erbjuds rader av intervjuer med personer som kritiserar AfD.

Sammanfattningsvis blir det därför tydligt hur SR och SVT:s politiska propaganda yttrar sig. Man lyfter ämnen och intervjupersoner som framför kritik mot högern. I fallet Tyskland ges till råga på allt yttervänsterns Sahra Wagenknecht´s parti plats i rampljuset, hon ses som en möjlig räddning för de rödgröna! Vi ser alltså hur journalister och redaktioner politiserar i smyg på ett raffinerat vis. Man tjatar om att brandmuren måste upprätthållas mot AfD. Metoden påminner förstås om den som vi länge sett i Sverige mot SD. I den kampanjen har SR/SVT:s bästa vänner – de rödgröna – varit ledande. Medierna kör fortfarande vidare. Nu mot Tidöregeringen.

Det är denna europeiska våg av vinklad politisering mot högern som vicepresident Vance kritiserade i sitt berömda tal i München. Därför är det enkelt att förstå varför hans tal skällts ut i svenska medier. Enligt min mening sa han i frågan om vänstervriden politik sanningen, helt enkelt.

Europas demokratier främjar inte ett öppet samtal. I stället ser vi en försåtlig röd-grön propaganda som körs i halsen på folket. Så länge det nu håller.

Torsten Sandström

Att Donald Trumps uttalanden länge varit onyanserade och tämligen vilda har världen redan förstått. Men då hans löfte om att snabbt får slut på kriget i Ukraina möter motstånd – framför allt från Ryssland – så tycks Trump gå bärsärkargång. Den faktiska verkligheten – många års skeenden – talar mot Trumps egensinnade uttalanden. Han påstår nu att Ukraina startat det pågående kriget. Dessutom säger han att landet folkvalde president Volodymyr Zelenskyj är en diktator. Tala om faktaresistens!

Det förefaller som Donald Trump – efter lång tids press under valkampanjen och bildandet av sin regering – tappat kontroll över sin uppfattning av verkligheten. Han byter fot och yrar som en galning. Detta spelar Rysslands Putin i händerna. Och utsätter omvärlden för stora risker.

Jag har talat för att Trump haft en rimlig analys av västerliberalismens urbota drömpolitik. Men nu måste han sansa sig. Han spelar bort sina kort. Än värre är att han orsakar skador som kan visa sig svåra att reparera.

Jag menar alltså att Trumps agerande har inslag av dårskap. Som ledare för världens främsta demokrati kan detta komma att rasera respekten för USA:s framtida ledarskap. Det är något synnerligen allvarligt.

Vi har nu sett två presidenter, Biden och Trump, som på rad uppvisat tendenser till senilitet. Det finns något allvarligt problem i hur den amerikanska demokratin fungerar. Starka kommersiella krafter har alltmer kommit att slå ut folkliga krafter från nationens djup. USA:s demokratiska företrädare måste snarast agera för ett återställande av förtroendet för ett förnuftigt politiskt samtal internt och med omvärlden. Det brådskar sannerligen!

Torsten Sandström

DN ger idag – som vanligt – publicitet åt vänsterprofeten Sven Erik Liedman. Idag hoppar han på regeringens kulturminister Parisa Liljestrand. I texten påstås att regeringen bara visat intresse för ekonomi, försvar och fängelser. Och att Liljestrands idéer är futtiga.

Alltså vacklar ett åldrigt vänsterspöke ut ur garderoben. En person som inte tycks ha insett att 60-talet är slut. Efter åtta år med sossar – som med slappa ord låtit våldet flöda över landet och sett kriget träda in på våra närmast försvarslösa knutar – hånar han satsningar på ekonomi, försvar och fängelser. Det är faktiskt parodiskt. Eller snarare galenskap. 60-talsparanoia.

Men för DN är presentation av fria galenskaper lika med liberalism. Okej, en öppen diskussion ska tillåtas. Det är bara det att DN konsekvent satsar på den vänsterliberalism som i dagarna tydliggjorts som boven i Europas drama. Vi har alla på teve sett en gråtand tysk , Christoph Heusgen, i tårar från München mumla om en världsordning som spruckit. Jag undrar om det är drama eller fars.

Man kan säga att dagen kritik av Europa rör just misskötsel av ekonomi, försvar och fängelser. Vänsterliberaler har nämligen i åratal satsat på mjuka frågor, dvs den politiska flumkultur som Liljestrand ignorerar. Därför kallas hon av vänsterfilosofen en person med futtiga tankar. Märk att orden kommer från en filosofs mun!

DN:s agerande och Liedmans text belyser orsakerna till Sveriges och EU:s tragiska nutidsposition. Vår världsdel saknar försvar. Och rejäl upprustning hånas av DN och Liedman. God natt!

Torsten Sandström

Igår den 17/2 intervjuades fd utrikesminister Ann Linde (s) och fd EU-kommissionären Cecilia Malmström på SVT Aktuellt om krisen efter vicepresident Vance´s tal i München. Som alla kunde ana visade de sig inte förstå vad som skett och framför allt inte varför. Man moraliserar i stället.

Linde sa om Vance´s tal: chockerande!

Malmström påstod att Vance skäller ut Tyskland för att man inte samarbetar med fascister. Hon tillade att EU måste ta hand om sin utveckling.

Vi ser alltså två personer som på olika plan – och länge – varit högst inblandade i Europas jakt gentemot kritiker mot vänsterliberalernas politik, som är orsaken till den aktuella krisen för Europa. Detta genom underfinansierade försvar. Massinvandring med våldsamma resultat. En ekonomisk nedgång på grund av ökad reglering och drömmar om framgångsrika gröna satsningar. Kort sagt det Europa som Vance hårt kritiserade.

De tvås uttalanden bekräftar på så vis orsakerna till EU:s och dess medlemsnationers kris. Politiker som kört sitt moraliska program djupt ned i halsen på folk. Utan att analysera fakta och negativa resultat. Man kan begära mycket mer av folkvalda politiker. Men det vi såg bekräftar att vår världsdels krönta politiker länge har fört fel politik.

Att EU:s ledande politiker hamnat i diket är således klart. Likaså att de inte hajar orsaken till haveriet. I vart fall vill de inte erkänna sin förlust. Detta är något typiskt för den nya tidens vänsterpolitiker. Man önskar och hoppas, av alla kraft, utan att ha förnuftiga fakta och tydlig statistik som talar för att man ska kunna lyckas. Det är närmast moralförändringar som dessa politiker kan åstadkomma. Man vill skapa mänskliga kloner inom folket av de egna personerna.

Det är ett beklaglig spektakel. Låt oss hoppas på att nya politiker kan komma att väljas. Men prognosen är tyvärr inte god. Men ändå bättre än dagen innan Vance höll sitt tal.

Torsten Sandström

Vice president Vance höll häromdagen ett tal i München inför Europas politiska elit. Publiken vid den årliga säkerhetskonferensen förväntade sig ett tal om hur fred ska skapas i Ukraina. I stället möttes de av ord om hur politikerna i vår världsdel missbrukat det demokratiska system som byggts efter andra världskriget. Alltså efter det krig som USA vunnit med tunga bidrag från framför allt Storbrittanien och Sovjetunionen. Att västmakterna förväntat sig ett byggande av öppna demokratier på sin sida av Järnridån är uppenbart.

Man kan säga att Vance´s tal utmynnade i att Europas ledare misslyckats med att bygga det öppna samhället som många hoppats på. Vance pekade särskilt på att ”populistiska” politiker från såväl vänster som höger lämnats utanför den politiska dialogen i Europa.

Grundtanken i talet är enligt min tolkning just att vänsterliberalernas syn på begreppet demokrati har förvridit en öppen och mångfacetterad politisk diskussion i Europa. Alltså förlusten av ett fritt samtal över åsikternas klyftor. Resultatet har blivit att grupper från höger uteslutits från den demokratiska spelplanen. I Tyskland närmast formellt. I många andra nationer, såsom exv Sverige, genom olika överenskommelser mellan grupper inom den politiska eliten. På så vis har ledande politiker värnat sina egna intressen och struntat i vad en god del av folket anser.

Men inte bara uteslutning har använts som verktyg. Specifika vänsterliberala värderingar har upphöjts till dogmer som över huvud taget inte varit öppna för diskussion i Europa. Vance nämner i sitt tal särskilt feminism, aborträtt, censur av DEI-kritik på internet mm. Framför allt den massinvandring – som flera europeiska stater accepterat – framhålls av Vance som exempel på hur röster från en kritisk opposition brutalt körts över.

Som ett exempel på demokratins nedrustning nämner Vance alltså en offentlig iver att tysta människor som använder sin yttrandefrihet. Särskilt pikant är att den svenska lösningen för ingripande mot religionskritik – via koranbränning – utsätt för kritik i svepande ordalag. I stället för tydliga regler mot offentlig förstörelse av religiösa urkunder har flummiga normer om ”hets mot folkgrupp” anvisats.

Vance´s tal är en tämligen lös samling av kritiska ord om hur vänsterliberaler byggt en demokrati med explicita begränsningar för vad politiker får diskutera och fatta beslut om. Utan tvekan menar Vance att åsiktsfriheten – dvs grunden för det öppna samtalet – därmed satts ifråga. På så vis tycks han mena att Europas säkerhet satts ifråga. Detta genom att politiska grupper och särskilda samtalsämnen stämplas som odemokratiska.

Det som förvånar mig är att vicepresidenten – i egenskap av skolad jurist – presenterar ett tal som är så journalistiskt i den meningen att han skummar på ytan via en samling spretiga exempel. Han kan knappast mena att yttrandefriheten ska vara obegränsad. Men den övergripande tanken tycks vara att samhället ska lämna människor ifred från politisk styrning av olika slag. Och att utfrysningen av högerns populister måste upphöra.

Det jag saknar i Vance tal är främst antydningar om hur det demokratiska underskottet i Europa ska knytas till säkerhetskonferensens centrala fråga: ett eventuellt slut på kriget i Ukraina. Det går att tolka Vance så att européerna diskvalificerat sig från medverkan vid framtida förhandlingar. Dvs att Trump och Putin kan gör upp i avskildhet.

Så kan Vance´s mening antagligen inte vara. Utan framåtsyftande säkerhetslösningar för Ukraina under medverkan från Europas stater kan nämligen inget avtal om fred träffas. Det blir i så fall bara fråga om ett vapenstillestånd, som närmast ger Ryssland möjlighet att ladda om. En respit som tvingar Europas stater att alltmer bidra till beväpning av Ukraina och sig själva. I så fall riskerar sammanhållningen inom EU att utsättas för en gigantisk påfrestning.

Det som skrämmer mig är reaktionen på Vance´s tal från europeiska politiker och medier. Man är förbluffade. Men vill inte förstå att man länge bidragit till att förvanska demokratin och sått splittring inom nationerna. I stället för att lyssna på oppositionens långvariga kritik av öppna gränser och PK-regleringar har det stegvis blivit mer av den varan.

Efter mötet med Vance rapporterar flera medier att man vill skratta åt honom. En mer konstruktiv lösning vore att analysera den politik som Europa länge levererat. I åratal har asylrätten hyllats trots att personer som vägras asyl i huvudsak blivit kvar i Europa. Och trots Dublinregler om gränsskydd har flera stater i norr – exv Tyskland och Sverige – plötsligt 2015 svängt om om och låtit en våg av invandring välla in söderifrån.

Det är således hög tid att tänka om. Och lyssna på kritik från folkets djup. Särskilt som ett utvidgat krig i Ukraina tonar fram i kristallkulan.

Torsten Sandström

Att svenska klankriminella enrolleras som mördare i Danmark upprör förstås danska politiker och det danska folket. Dvd att sluga danska banditledare beställer svenska mördare. Hur hanteras detta av en sosseminister, Ardalan Shekarabi (i regeringen 2014-22)? I DN säger han i augusti förra året:

”Det är danska kriminella som utnyttjar svenska barn”

Klart är att danska folket vet att egna kriminella beställer lejda mördare. Men Shekarabis uttalande visar på hur en människa – som i åratal impregnerats av politisk trosvisshet – blivit oförmögen att resonera sakligt och förnuftigt. På så vis skjuter han skuld från sig och sitt parti. Hans vänsterliberala syn är att svenska klanmedlemmar är offer för ett svenskt samhälle, som inte förmår ta hand om sina ungdomar. Det egna partiets eget ansvar förminskas så långt att skulden för beställningsmorden helt enkelt vräks över på danska beställare.

Under hans långa tid i S-regeringar har Shekarabi och hans parti visat en katastrofal passivitet. Man har undvikit att genom lagstiftningsåtgärder försöka stoppa den blodiga våldsutvecklingen som partiets misslyckade integration av massinvandring skapat under de senaste tio åren. Passiviteten beror alltså på en helt felaktig analys där den faktiska verkligheten ignorerats och anpassats till S-partiets ideologiska bild av våldet.

Den enormt produktiva amerikanska ekonomen och filosofen Thomas Sowell har i sin bok ”The Vision of the Anointed ”(1995) skickligt beskrivit hur en isolerad politisk självsyn systematiskt skapar en felaktig verklighetsanalys i det amerikanska samhället under hans tid. Våldsmän anses som offer för samhällets verklighet. Med en sådan samhällsbild blir Shekarabi naturligt nog en frihetsapostel i de egna leden. Och än värre kommer hans uppgift som politisk ledare att konsekvent leda honom vilse.

Jag menar att Sowells tankar förklarar den nutida vänsterliberalismens oförmåga att driva politik. Det rör sig förstås inte bara om socialdemokratin utan även de partier rörelsens samverkar med, varför vänsterliberalism på så vis blir en någotsånär rimlig etikett. Även det nuvarande L-partiet i den svenska regeringen omfattas, där för övrigt också andra ministrar hänger på gärdsgården, inte minst dem från KD. Godhetsvisionen stärker de troendes självsyn som apostlar för det rätta. Sowell talar om att de anser sig krönta. Och den som är korad är normalt fast i sin övertygelse.

Sowells åsikt är att ”de krönta” uppträder på liknande vis i olika politiska ämnesområden. De bortser från fakta och väljer svepande förskönande utgångspunkter vid problemlösningen. Jämlikhet är en viktig sådan princip: vacker men alltför trubbig för effektiv hantering av problem. I Sverige har vi sett hur jämlikheten har används som verktyg, med resultat att den svenska skolan förlorat greppet om hur kunskaper normalt inhämtas, dvs genom krav respektive belönande betyg. Därför ser vi en svensk skola i kris. Liknande analys kan ske av andra politikområden.

De krönta kan inte övertygas av släppa sina slappa verktyg. De är nämligen trosvissa. Om de drabbas av motvind så blundar de eller skiftar tyngdpunkt till andra lika flummiga samhällsmål. På så vis är de korade svåra att besegra. De är faktaresistenta.

Sveriges elände är att politiker, medier, forskare, byråkrater och många andra tillhör de kröntas grupp. Därför är denna text en dyster profetia.

Torsten Sandström

I ett försvarstal friskriver sig Åsa Beckman den 2/2 I DN från ansvar. Om jag förstår henne rätt så ska personliga betraktelser och navelskåderier – av det slag Beckman vanligtvis sysslar med – inte granskas och kritiseras.

Hon säger:
Allt som sägs just nu verkar kunna förvridas och missförstås. Och så behöver det inte vara...

Även ett vanligt samtal är förstås normalt laddat med politik. Och bara det att man som Beckman kan skriva om toaborstar i syrrans ansikte har förstås en politisk innebörd. I stället för att skriva om viktiga samhällsproblem – och sakligt analysera dem – så sprider journalister av Beckmans typ dimmor.

Vi vet att många bra skribenter vägras plats i DN:s spalter. Alltså personer med viktiga ord att publicera, författare som aldrig ges plats i DN:s mediala maskin. Däremot öppnas spalterna för personer som Hellqvist, Schulman och Beckman. Deras oviktiga strunt tränger med andra ord ut skeenden som det borde talas om in ett reellt öppet samhälle.

Det är just denna spärr mot öppenhet som är ett av nutidens största mediala problem. USA:s vicepresident JD Vance chockade igår Europas ministrar genom att peka på att partier som kritiserat en massinvandring – alltså en inflyttning med allvarliga skadeverkningar för vår världsdel – inte betraktas som demokratiska och att partierna hålls utanför de politiska samtalen. Vi ser det tydligt i Tyskland, men även mer dolt i vårt land. Sossarna har i minst tjugo år smutskastat först Ny demokrati, sedan SD.

På så vis blir europeisk demokrati inte ett öppet samtal, utan en uppgörelse mellan dem som krönts för att de själva anser sig ha rätt åsikter. Alltså en helt ny definition av begreppet demokrati. En definition som det amerikanska folket nyligen tillbakavisat genom att välja Trump och Vance. Den europeiska utvecklingen visar hur PK och Woke kommit att bestämma det politiska samtalet.

Få journalister som rapporterar om Vance´s ord förstår innebörden av hans kritik. Man är nämligen som förhäxade av PK , varför öppenheten definierats bort.

Torsten Sandström

Att Donald Trump har ett demokratiskt uppdrag i sitt hemland är fullt klart. Problemet är vad uppdraget omfattar. Alltså vilka gränser det har.

Hans auktoritära ledarstil blir för var dag tydligare. Det är han själv – ensam – som ska bestämma mål och framför allt strategier, tycks han mena. I tidigare bloggar har jag kritiserat Trumps personlighet och stil som ledare. Problemet är att han själv – ensam och med kort betänketid – vill bestämma. Han agerar ungefär som en hög företagsledare med stort ägande i det egna bolaget.

Värst är att han sålede inte tycks godta maktdelning, en mekanism som är demokratins kärna. Rätten, försvaret och finanssystemet vilar på egna fundament beroende av samverkan. Innebörden är att olika makthavare ska låta sina sfärer brytas med varandra. Målet är ett någotsånär balanserat resultat som förmår undvika de grova fel som en ensam beslutsfattare ofta gör sig skyldig till. Detta måste en klok demokrat förstå och underkasta sig.

Att Trump på hemmaplan – utan djupare eftertanke – rör om i grytan kan på så vis skada det amerikanska samhället. Det är ju inte bra. Men livsfarligt blir det om Trump ska agera efter egna impulser även på den internationella arenan. Här måste han definitivt försöka balansera USA:s intressen med många andra nationers behov. Utspelen rörande Ukraina och Palestina är exempel på en egotrippad presidentpolitik som kan få synnerligen allvarliga effekter. Trumps personliga förmåga måste kritiseras!

Trumps begränsande intresse för andra amerikaners legitima krav har under flera år blivit en visa i hans hemland. Nu vänder han sig mot omvärlden, som alls inte valt honom. Nu vill denne auktoritära buffel göra upp med den likasinnade Putin. För att denna patiens ska falla ut i ett lyckligt resultat måste hänsyn givetvis tars till en lång rad andra makter än två herrars viljor och uppgörelse vid ett förhandlingsbord. Det rör sig ju inte om en fastighetsaffär på Manhattan! Om anfallaren Putin i praktiken ska kunna tyglas måste nämligen andra stater ställa upp med helt nödvändiga verktyg: vapen, soldater och god vilja. Genom att initialt strunta i dessa stater begår Trump ett historiskt misstag.

Trumps framfart inom utrikespolitiken är synnerligen farlig. Han tyck tro att andra stater frivilligt kommer att följa hans tämligen infantila planer för omvärlden. På så vis bäddar han för allvarliga problem.

Torsten Sandström

Min kritik av den svenska byråkratins tillväxt är hård. Politiker tror nämligen att man kan bygga ett gott samhälle genom offentliga tjänstemän. Att lärare och vårdpersonal är nyttiga får anses givet. Men de kunde bli ännu bättre om de slapp den bastanta byråkrati som utgör en tung ryggsäck för dem att bära.

Åtskilliga myndigheter kan alltså förpassas till papperskorgen utan att människor skulle få ett påtagligt sämre liv. Deras existens avser att legitimera en politiskt förändring som alltså ofta uteblir. De finns med andra ord till för att främja politiska visioner om förändring.

Ändå fortsätter svenska myndigheter att växa och mer skattepengar att slukas i deras svarta hål. Att svenska politiker inte ser det som en viktig uppgift att skära i byråkratin blir på så vis en dom över deras egen politiska oförmåga. Byråkraterna blir den politiska klassens bundsförvanter. En stor byråkrati blir ett stöd för att säkra politikernas ljuva framtid.

Ett av byråkraternas verktyg är enkätundersökningar. Man menar nämligen att svaren kan tas på allvar och läggas till grund för åtgärder. Igår lanserade Folkhälsomyndigheten – godhetens svenska inkarnation – en enkätundersökning om ungas ”hälsa, relationer och sexliv”. Bara det att omkring 75 % av de tillfrågade inte svarat på enkäten – utan slängt blanketten i papperskorgen – borde innebära att studien av myndigheten slängts på soptippen. Men inte. Myndigheten vill nämligen bekräfta ett antal vanliga politiska fördomar. Det är så bedrövligt.

Värst är enligt min åsikt påståenden om att ungas utsätts för fysiskt sexuellt våld. Jag citerar myndiga ord på lös grund:

11 procent har utsatts för någon form av fysiskt våld i samband med sex. En högre andel tjejer (19 procent) än killar (3 procent) har utsatts för det.

Hur sjutton ska denna uppgift kunna tas på allvar? Att många som bekräftat våld i själva verket samtyckt, men i efterhand – kanske på grund av relationens negativa utveckling – valt att att se sig som offer för brutalitet från motpartens sida måste ses som sannolikt. Här ser vi själva huvudproblemet med enkäter. Vad talar för att svaranden talar objektiv sanning? Svaren blir med andra ord subjektiva inlagor om hur den tillfrågade önskar att se sitt liv.

Folkhälsomyndigheten illustrerar på så vis byråkratins skadlighet. I USA för som bekant Donald Trump en brutal kamp mot vissa statliga myndigheter. Men svenska politiker värnar däremot om sina byråkrater och slår sig undantagsvis för bröstet om man mot förmodan kan slå samman ett par av dem för att ”minska byråkratin”. Inget svenskt politiskt parti har ännu valt att systematiskt skära i byråkratin. Värst är den inom landets 21 Regioner för vård. Men inget sker. Den politiska klassen tycks behöva 21 regioner för samma vårduppgift. Det ger dem trygga politiska jobb!

Toretens Sandström

Vänsters journalister saknar sans då det gäller att predika individualismens välsignelser. Budskapet är gör som du vill om du tror att din lycka ökar. Att våga höja rösten och be människor ta det lugnt kommer inte på fråga. Även om jag är luttrad höjer jag varje dag ögonbrynen över allt tal om fristil utan tanke på konsekvente för andra, barn, partnern, släkten och det offentliga som ofta tv ingas slanta upp för att få det egotrippade kalaset att flyta.

Häromdagen (30/1) var det en mindre rubrik på förstasidan i SvD som fångade mitt intresse. Så här lyder dagens predikotext:

Separation kan leda till ökad jämställdhet

Som bekant är ordet ”jämställdhet” det svenska samhällets mantra nummer ett. Liksom ”hållbarhet” kan det föreskrivas som bot för alla skeenden i samhället. Ett ord – och så slag med trollstaven – anses förvandla allt ont till gott.

Att en jämställd parterrelation är bra vill jag inte bestrida. Men att testa skilsmässa i hopp om jämställdhet tycks vanskligt. Rejäla samtal med hårda bud verkar vara lösningen. Men att barnen riskerar få en käftsmäll påverkar inte flåsiga predikanter från landets journalistseminarier. Nej, man kör bara pang på: testa en skilsmässa! För vänsterns feminister är det särskilt lockande att slå ut äktenskapet som samlevnadsform. Fria relationer – helst samkönade – står högt på agendan.

I min ungdom föreskrev den svenska giftermålsbalken ”lång och varaktig söndring” som grund för äktenskapsskillnad. Lagen konservativa ordval var talande, måhända i överkant, särskilt vid en nutida läsning. Men tanken var att undvika lättvindiga och förhastade beslut. Så blev också effekten som bidrog till eftertanke och försiktighet. Dessa två ideal gäller än idag. Men inte i svenska gammelmedier! Där gäller PK samt hej-och-hå.

Torsten Sandström

Det finns en god historisk förklaring till införandet av skoltvång. I det förkapitalistiska samhället var skolor normalt eliternas institutioner. Dessutom förstod inte vanliga människor betydelsen av skolning. Men idag är situationen en annan. Samhälle och skolor ropar efter löften för bokliga studier. Den som vill plugga kan göra det i princip hela livet.

Ändå lever skoltvånget kvar för en 7-åring under minst nio år. I praktiken ännu längre på grund av ett hårt tryck på unga att genom gymnasiestudier ta studenten. Det är i och för sig bra att fler ges chansen till framgångar. Vi har under senaste halvseklet sett många göra en klassresa. Men idag saknas egentliga spärrar mot studier för infödda svenskar. Tvånget och propagandan för gymnasiestudier kvarstår ändå och skapar problem, som ingen politiker i landet vill artikulera. Medierna går i samma takt och sluter leden kring skoltvånget.

Ett välkänt problem är att en ökad generell studietid för alla unga tenderar att sänka de genomsnittliga resultaten. Detta har svenska politiker och pedagoger länge mött med att i sin tur sänka kunskapskraven. Betygsinflation har alltså blivit följden. Dessutom riskerar skoltvång att leda till frustration, obstruktion och ordningsproblem, fenomen som också är bekanta.

Än värre är att ett långt skoltvång inneburit att elever mot sin önskan år efter år hållits kvar i skolan i stället för att – som förr – försöka finna enkla kroppsarbeten och ta sig en funderare. Var och en med en smula fantasi kan förstå hur det måste kännas att länge tvingas vistas i en skola som man inte gillar och där kamraterna omkring en skördar framgångar. Att enstaka elever under sådant långvarigt tvång bygger upp ett hat mot skolan och kamraterna är inte särskilt svårt att förstå.

Jag skriver detta en vecka efter masskjutningen i Örebro. Gärningsmannen som nu är död har under sitt 35-åriga liv bombarderats med olika slags tvång att studera. Först i grundskolan. Efter nio år har han inte uppnått ett enda godkänt betyg, enligt uppgift. Ändå vidare till gymnasiet, med ungefär samma resultat. Alltså tolv år i ett utanförskap som staten i realiteten tvingat fram. För en vilsen person med introvert natur är detta knappast någon bra start i livet.

Mannen tycks därefter ha fortsatt sitt ensliga liv. Jag har inte sett några rapporter om lönearbete. Däremot berättelser om evigt spelande av våldets Counterstrike. Man kan gissa att han fått sin försörjning genom kommunalt penningstöd. Allt tyder också på att nitiska socialbyråkrater pushat på killen för att börja plugga på Komvux, ty det finns rapporter om att han återvänt till just det Komvux där hans liv slutade med ett maniskt skjutande. Inte heller ett par år på Komvux har resulterat i några betygspoäng.

Min slutsats är att skoltvånget – och det svenska samhällets enkelriktade satsning på bokliga studier – riskerar att missgynna ungdomar med bristande förmåga för teoretisk skolning. I och för sig krävs det några år för att bedöma en elevs studieambitioner. Men ett nioårigt skoltvång är ändå en klar överdrift. Skolan måste därför tidigt ha beredskap och vilja att slussa ut praktiskt lagda ungdomar till andras utbildningar och sysslor som för dem är kreativa. Att länge tvinga en sådan elev kvar i skolbänken är närmast en skadehandling.

Förstå mig rätt. Jag menar inte att politiker, rektorer, pedagoger mfl saknar medmänsklighet eller agerar i grymhet. Det vill tvärtom i sin naivitet alltför väl. För dem är skoltvånget något vackert och väl menande. En närmast skön symbol. Problemet är politikernas avsaknad av förmåga att tänka faktainriktat, kritiskt och med andra ord förnuftigt. Jag har i åtskilliga texter skrivit om liknande exempel på hur vänsterliberal ideologi gått vilse i sin gränslösa godhet.

Massmordet i Örebro har än en gång skapat en vilsen stämning i Sverige. ”Ofattbart”, sägs det och visst förefaller det så om man är fast i dogmer om tvång i ett samhälle som annars fokuserar på individens frihet. Sökljusen riktas än en gång mot låsta skoldörrar och tillgången på skjutvapen. Läsaren inser hur man famlar efter fenomen som ligger sent i förloppet av en så kallad skolskjutning. Jag har ännu inte hört någon som vågat rikta blicken mot hur det nutida skolsystemets tvång riskerar att skapa utanförskap och till och med hat. Det vore en välgärning om morden i Örebro kunde medföra att ett antikverat och stelbent skoltvång hamnade under debatt. Inte bara för de blodiga dödandets skull, utan också för en bättre fungerande inlärning av kunskaper och en bättre svensk skola.

Bokstudier är självfallet inte något som passar alla! Tvärtom måste en skola byggas med många trappsteg med olika grundinriktning: teoretiska, praktiska och vårdande. Var och en av dessa bör varieras för att maximalt passa den enskilde. Idén måste vara att personer med liknande förmåga ska skiljas ut och skolas tillsammans. På så vis kan unga – med olika liv – finna gemenskap i en vänlig tävlan om utveckling av just sin speciella förmåga. Ett välbefinnande som även har bäring på det eviga talet om psykisk ohälsa.

Det sist sagda innebär förvisso en frontal kollision med vänsterliberalismens tänkande. Denna ideologi bygger på likhetsdogmer. Där tror man att en långvarig och konsekvent blandning av olika förmågor – under tvång – skapar lyckliga elever. I själva verket visar dåden i Örebro på den yttersta risken med en enögd inriktning på bokliga studier under tvång.

Torsten Sandström

Den svenska journalistmaffian är kompakt. Tyvärr sysslar den närmast bara med att sprida vänsterliberalismens budskap i svenska medier. En sådan legosoldat är Sydsvenskans Maria Francke. Hon har förstås häckat på Göteborgs Filmfestival och bidragit till samtalet om att staten måste pumpa in mer pengar i filmbranschen. Francke har hört kulturminister Parisa Liljestrands kritik mot vänsterns rop på mer stålar i svåra tider. Francke utropar därför:

Kulturministern gjorde bort sig och den enda jag tänker på är prins Daniel

Och så hamnar Francke i monarkins trygga famn.

Nästan lika illa är Filminstitutets chef, Anna Croneman, häromdagen i SvD. Hon är förstår mer saklig men inriktningen är (en mer försiktig) kritik mot regeringen. En snabb koll i Filminstitutets årsredovisning 2023 visar på drygt nästan 600 miljoner i anslag. Av detta går omkring 20% till byråkraterna själva, dvs nästan 110 miljoner. Av dessa personer är 75 kvinnor av 132 anställda. Omkring tio miljoner kostar dessutom institutets stora kåk på Gärdet. Alltså är avbränningarna stora innan pengar når landets filmskakapare, dvs dom som ska göra film. Siffrorna blottlägger byråkratins omfång. En bantad personalstyrka, billigare lokaler och utrustning mm hade kanske gett svensk film en injektion.

Vi ser alltså hur vänsterns kulturmaffia politiserar samtidigt som man ser till sina egna jobb.

Filminstutet är ett slukhål. En begränsad styrelse hade flinkt själv kunna fördela pengarna på flera sökande filmkonstnärer. Men inte – horder av byråkrater ska hållas igång på filmens altare. Så funkar den svenska kulturoffentligheten. Rättare sagt, så dåligt funkar den. Detta borde Francke och Kroneman förstå. Men man vill inte. Deras egna roller går före.

Torsten Sandström

I nutiden pekas ofta på hur EU:s regleringsiver har fått unionstaternas ekonomier att stanna upp. Detta alltså efter kaskader av regler om till exempel DEI, dvs ungefär mångfald, rättvisa och inkludering. Könskvotering till noterade bolags styrelser är bara ett skräckexempel. Därför är det bra att Donal Trump nu rör om i grytan, även om det sker med brutala metoder.

Men de många rörelser i västerlandet som står bakom DEI bävar förstås. En sådan är svenska ”Albright” och har i åratal pläderat just för att en elit av feminister ska ändra svenska storföretags styrelser. Denna rädsla för utvecklingen från USA syns nu bakom ett upprop i Dagens industri, Di 7/2, till försvar för DEI. Så här skriver Albright:

”Att backa från inkluderingsarbetet vore att spela populisterna i händerna. Näringslivet har en avgörande roll i att stå upp för öppenhet, innovation och konkurrenskraft. Låt inte politiska vindar styra framtidens företagande, det riskerar att stå oss alla dyrt”.

Vad sägs om detta? En av de organisationer som själva stått i spetsen för propaganda som stått det svenska samhället. Albright pratar för sin sjuka mor. Den egna populismen – krav rörande inkvotering av fåtalet kvinnor – är en väg som inte visat sig framgångsrik.

Förstå mig rätt. Jag tror visst inslag av mångfald, rättvisa och inkludering kan skapa mervärden för svenska företag. Men förutsättningen är att det sker genom smarta val av fri vilja, inte genom planekonomins krafter som visat sig så skadliga för EU. Strategiska satsningar för lönsamhet, inte för politiska visioner. Det rör sig ju om affärslivet!

Albright är alltså motsatsen till det man vill ge sken av att vara. Förmodligen förstår högsta hönset, Sven Hagströmer, att smarta val på enskilda kreativa personer kan vara lönsamt och bra. Men han har hamnat i dåligt sällskap bland feministernas maffia av självvalda karriärister som kämpar för sin egen mångfald….Så enkelt är det inte att göra affärer, borde han veta.

Torsten Sandström

Hanne Kjöller skriver som vanligt en fin text i SvD om ett av mina favoritämnen. Det rör sig om myndighetssveriges ovana att utfärda pekpinnar till svenska folket. Det sker som bekant avseende i stort sett alla livets frågor som en svensk kan ställas inför. Inte minst rörande hälsoproblem. Kjöller behandlar ett antal smärre fenomen som den enskilde själv måste få bestämma över.

Många skilda myndigheter och deras anställda känner sig ändå kallade att kritisera de svenskar man möter och som inte gör si eller så. När det gäller rent existentiella ämnen måste en läkare förstås agera. Men det är inte sådana råd Kjöller diskuterar. Hon irriterar sig framför allt på aja-baja-doktorers råd med svagt vetenskapligt stöd. Alla vet dessutom vad som händer om någon ständigt ropar att man ska akta sig för vargen.

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2025-01-18/a/lat-patienterna-slippa-aja-baja-doktorer/1001/1809367/60055045

I Kjöllers goda text hamnar dock ett fenomen i bakgrunden. Varför denna politiska korrekthet? Mitt första svar avser Sveriges utveckling till ett land där social ingenjörskonst står högst på agendan. Politiker – som ställs inför mängder av olösta samhällsproblem – försöker frälsa svenska folket från ondo genom att tala om och reglera småsaker. Detta är förstås mycket enklare än att fixa skolan, vårdköerna, bostadsbristen osv. På så vis skaffar sig politikerna – och deras bundsförvanter i medierna – en intim relation till de enskilda. Med huvudet på sned visas att man vill dem så väl.

Men det finns även ett svar som är mer ideologiskt. Vänsterliberaler önskar förmedla politiska drömmar om hur de själva villl se människornas roll i samhället. Drömmar om att förvandla samhällets yta. Det rör sig närmast om en nutida form av religiositet. Den tar inte sikte på politiska frågor av traditionellt slag, såsom de strukturproblem som nyss nämnts. Inte heller om fria val av etiska lösningar inom lagens sfär. Nej, nu rör det sig om mångfald, jämlikhet och inkludering. Många gånger är dessa begrepp givetvis tänkvärda och respektabla. Men de löser inte nationens centrala strukturproblem. Svaren är knappast ens en ledstjärna för lösningarna, som alla rör kunskapsfrågor, teknik, ekonomi, statistik mm. På så vis blir vänsterliberalernas flummiga drömmar att se som ett opium för folket. Man döljer sanningen i dimmor.

Det rör sig således om det som idag kallas woke eller PK. Innebörden blir en flykt från verkligheten via en nutida vänsterliberal etik, som är dåligt anpassad för politiska lösningar. Därför ser vi också i västerlandet hur klyftan mellan eliten och en splittrad väljarkår vidgas. Detta utlöser numera paniska skrik från det vänsterliberala etablissemang som länge underlåtit att lyssna på demokratiska folkliga stämningar. De politiska makthavarna är fullt upptagna med sin etiska frälsningsrörelse.

I USA har en hårdför fastighetsbaron från det tuffa New Yorks affärsliv genom korta, enkla och brutala slagord tagit den politiska täten. Om den politiska eliten agerat med förnuft så hade man lyssnat och motat Olle i grind via år av faktainriktade och verklighetsbaserade lösningar. Men som förblindade har den politiska klassen fortsatt i gamla hjulspår och fortsatt sin resa till drömmarnas land. Applåderade av landets stora mediehus.

Torsten Sandström

Att Kristerssons regering i huvudsak är fast i sossarnas rödgröna politik är tyvärr sant. Vissa skillnader finns förstås. Men nu åter till det sega klister som sossarna spritt i decennier.

Kristerssons regering har begrät en utredning av aborträtten. Det har jag inget mot i sak. Men när svenska politiker och byråkrater sätts i arbete då flyter identitetspolitikens klibbiga slam fram.

Trots att all abort biologiskt rör ingrepp på kvinnor – och trots att en närmast obetydlig minoritet av dem bytt kön till män – sätts lagstiftningsarbete igång för att symbolisk gå den senare minoritetens eventuella känslor till mötes.

Detta skedde igår genom att en utredning om aborträtt lades fram, under ledning av en person, vars kön är mig obekant, en ordförande som inte har juridik som profession. Låt mig bara jämföra nuvarande lag med lagförslagets första paragraf:

Nuvarande lag

Begär en kvinna att hennes
havandeskap skall avbrytas, får
abort utföras om åtgärden vidtas
före utgången av artonde havande-
skapsveckan och den inte på grund
av sjukdom hos kvinnan kan antas
medföra allvarlig fara för hennes
liv eller hälsa.

——-

Lagförslaget

Den som är gravid har rätt att
göra abort om det sker före utgången
av artonde graviditetsveckan (gra-
viditetsvecka 18+0 dagar).

Genom lagens ord trollas kvinnas kön bort i lagförslaget. Även biologin hamnar i skräplådan då även män juridiskt sett kan bli gravida. Jag menar att detta hokus-pokus inte är en framgång för ett förnuftigt samhälle. En av historiens äldsta symboler – kvinnans moderskap – slängs alltså kvickt på sophögen bara för att tillfredsställa en handfull svenska kvinnor som valt att byta om till manligt kön. Hur bra är det? Hur viktiga är behoven hos en krets människor som kan räknas på fingrarna?

Nationen har rader av strukturella problem. Och så sysslar politiker med sådan rappakalja!

Torsten Sandström

PS! För övrigt är den nya paragrafens formulering rättsligt töntig. Formuleringen ”18+0 dagar ” är så amatörmässig att jag nästan tappar hakan. Ta bort nollan och skriv – om det öht behövs – ordet ”senast” (före det föreslagna ordet ”sker).

Med låga förhoppningar knäppte jag igår på SVT 1:ans nyhetskanal 19.30. En käck gubbe med skägg förde talan. En huvudnyhet – blandad med vanligt nonsens – var konflikten mellan Rwanda och Kongo-Kinshasa. Rebellsoldater med stöd från Rwanda attackerar som bekant den stora gränsstaden Goma i allra östligaste Kongo.

På Rapport presenterades en karta som man antagligen lånat från jippot ”På spåret” och dess inslag: gissa vem som är närmast (på kartan). Goma markerades nämligen med en röd plupp mitt i Kong-Kinshasa. Alltså minst 50 mil fel, ty Goma ligger som pålästa människor vet på gränsen i öster till Rwanda. Men ingen rättelse.

Nu blev jag nyfiken. Samma gubbe med skägg dök upp i andra kanalens Aktuellt kl 21. Då hade felets rättats. Men ingen information om att man tidigare gjort ett misstag! Man måste självklart ha insett det!

Det som hänt visar att nyhetsredaktionens anställda saknar bredare kompetens. En allmänbildad person vet att konflikten avser gränsterritoriet mellan de två nationerna. Felet visar också att SVT slösar pengar och folk på ett 50-tal barnprogramsliknande sk lokalredaktioner som främst producerar intigheter. Dessa utarmar alltså nyhetsrapporteringen i stort. Det måste alla kloka inse.

Men mest av allt visar det skedda att SVT:s journalister saknar självkritik. Svenska gammelmedier – inte minst SVT – stoltserar ju med sin intensiva faktagranskning. SVT har ju till och med avbrutit en valdebatt och klandrat Jimmy Åkesson för påstått övertramp (han sa sanningen)! Den skäggiga gubben borde förstås ha beklagat att SVT i en tidigare nyhetssändning begått ett fel. Men det skedde alltså inte.

Torsten Sandström

Hur man än ser på uppvärmningen så är klimatet en fråga om naturvetenskap. Sak samma med människans kropp. Jag tror att flertalet forskare på Lunds universitet därför anstränger sig att resonera om dessa frågor i strikt vetenskaplig anda. Politiken hålls på armlängds avstånd.

Men detta gäller inte universitetets ledning. I denna vistas personer med starka politiska och byråkratiska preferenser. De vill förändra världen genom att styra om universitetet i Lund. Hur nu det ska gå till. Vad som händer avspeglas förstås i universitetets nyhetsbrev. Där hejas det vilt på olika politiska lösningar i frågor med vetenskaplig bas. Vicerektorn Per Mickwitz framstår som en politisk kommisarie.

Länge har klimathetsen därför varit svår. I det nyhetsbrev jag läser den 29/1 studsar jag över ett delvis nytt politiskt avstamp. Feminismen har förvisso i åratal varit påträngande. Men nu rör det sig om kvinnans kropp och den fas som brukar kallas klimakteriet.

Även detta ämne lockar förstås nitiska byråkrater till aktioner. Jag studsar över rubriken:

Hur kan LU bli en mer klimakterievänlig arbetsplats?

Man kan i en personaltidning givetvis förvänta sig reportage om de anställdas hälsa. Men klimakteriet rör inte ohälsa, utan något biologiskt naturligt. För ambitiösa chefer är distinktionen betydelselös. De som är vana att styra upp klimatet vill säkert också ta itu med klimakteriet. Allt för att få universitetets anställda att gå i samma takt och samtidigt på tå.

Någon tycker kanske att jag skriver om en struntsak. Och att jag borde visa god vilja till så vänliga tankar från chefer på Lunds universitet. Men min irritation bottnar i bekymmer över hur vänsterliberalismen ständigt vill flörta i politiska frågor som chefer sällan förmår styra över. Alltså hur särfrågor upphöjs till politik som ska åtgärdas. Min rädsla rör fenomenet att universitetet förvandlats till ett politiskt seminarium.

Risken att detta går ut över forskningen är påtaglig. Många minns säkert hur sovjetsamhället visade sig oförmöget på många plan, just för att allt skulle analyseras och beslutas i en given politisk ordning. Det är i grova drag samma sak som tydligt syns inom den svenska universitetsvärlden. Klimat, kön och mycket annat upphöjs till politik.

Torsten Sandström

Har någon hört talas om Greta Tunberg? Upp som en sol och ned som pannkaka. Varför?

Svaret är inte så svårt. Hon matades med klimatskräck. Samma sak gjorde medierna med allmänheten. För tidningar, teve och radio blev Greta T en skänk från ovan. Ett barn som sade sanningen. Den ena mediala framgången följde på den andra. Till sist togs hon emot av västvärldens alla vänsterliberala potentater.

Men hennes profetior om nära förestående skräckhändelser har inte infriats. Även många världsledare har insett att klimatfrågan rör sig om decennier, även sekler. Och att växlingar värme-kyla tillhör den historiska bilden. Nyttan av Greta T:s skrianden växlade till motstånd.

Samtidigt har Greta T utvecklats sin vänsterideologi till att omfatta rader av andra samhällskonflikter. Hennes fredliga protester har i många fall följts av lagöverträdelsers. Flera stater har tvingats betala pengar för att processa mot en tjej som alltmer framstår som en politisk vilde eller monster. Greta T är alltså körd.

Det intressanta är hur Sveriges stora mediehus numera nonchalerar sin älskling. De som skapat monstret är alltså tysta. Ingen självkritik heller. Nä, nä, det tillhör inte åtbörder som journalister får lära sig på sina prästseminarier. Där predikas alltid den sanna och rena läran.

På så vis blir det tyst om Greta T!

Torsten Sandström

Till den röd-gröna politikens svans hör flertalet av Sveriges kulturarbetare. Merparten lever på skattebetalarnas bekostnad. Hos de skattetyngda däremot saknar många den kultursyn som den offentligt finansierade eliten dyrkar. De senare lever i sina elfenbenstorn och talar grötmyndigt om för alla vad som är kultur eller inte. Det måste få kosta säger eliten. Man talar i egen sak.

Svensson, alltså den vanliga industriarbetaren eller sjukvårdsbiträdet, förstår inte vad kulturens stroppar snackar om. Man är för övrigt knappast intresserad ty den kultur som folkflertalet hyllar är enbart sportens och underhållningsindustrins, förstås inkluderande Hollywoods och SVT:s fabrikstillverkade vardagsnonsens. Jag menar att denna kulturella kos ibland kan duga. Men ambitionen måste vara högre tankar och djupare insikter. Ett samhälle utvecklas genom att komplexa ideal diskuteras. Alltså det som skapar självständiga och kritiska medborgare. Risken med tevesoffans nonsens på SVT:s meny är att svenska folket lämnar politiskt walk over. Man slumrar in.

Så när kultureliten kräver mer skattepengar till kultur så rör det sig om stöd till deras egna idéer för dagen. Detta vet förnuftiga människor här i landet, såsom kulturminister Parisa Liljestrand. Hon vet i huvudsak vad hon talar om, ty hon har inte tidigare främst vistats bland vänsterns kulturpredikanter. Hon har jobbat som lärare och sysslat med politik i en av Stockholms förorter. Hon känner alltså till hur vanliga människor ser på kulturen – ofta med främlingens blick.

Som kulturminister förstår hon att det inte gäller att prioritera kulturelitens menyer för dagen. Hon vet att de inte bidrar till att föra fler vanliga svenskar in i kulturens ”finrum”. Där platsar inte Svensson, han eller hon förblir där kusinen från landet. Att strö ut statsmedel på de röd-grönas drömprojekt inom kulturen är på så vis i huvudsak bortkastade pengar. Pengarna bör inte gå till mellanhänderna, utan maximalt till dem som själva brukar kulturen som skattebetalare.

Liljestrand vet att det bästa är att satsa pengar på skolan. Genom studier – förutsatt att skolan fungerar väl – kan unga få upp ögonen för litteraturen. Skolan visar även – om den funkar bra – vägen till musiken och konsten. Läsning blir inkörsporten till en annan kultur än sport och underhållning. Via studier kan mer komplicerade tankar och intressen utvecklas. Här kan kritiska och självständiga medborgare formas. Här samlas människor med intresse för en kultur med mer kvalificerad inriktning.

I bästa fall kommer vi på så vis att möta personer som vågar höja rösten mot vänsterns kulturmaffia. Alltså djärva individer som kan fnysa åt den skräpets eller intighetens konstsyn som elfenbenstornens navelskådare ofta företräder. Det är inte god kultur att ge dessa flummare ensam plats på scenen. Annonsen ovan visar hur intighet kan förvandlas till skräpets ”kultur” genom fyra snitt i en död duk (plus em flummig titel). Detta är elitens konstsyn! Med andra ord krävs modiga medborgare som vågar ge sig in i kulturdebatten och säga de nuvarande predikanterna där ett sanningens ord.

Jag skriver detta efter att nedstämd ha läst en text i SvD (25/1) av Olga Ruin med rubriken:

Inte konstigt att ministern blir utbuad

Ruinen stödjer de utvaldas kultursyn. Det rör sig om vänsterelitens reaktion mot Liljestrands återhållsamma tal mot elitens propåer om ständigt nya pengar till sig själva och sina projekt för projektens skull. Arenan var Göteborgs filmfestival – en kultursfär som sannerligen borde kunna stå på egna ben ekonomiskt. Det är modigt av ministern att diskret ge dem fingret! Hon känner till att dagens kulturbudget favoriserar ett fåtal skönandar och vurmare. Vilka vanliga svenssons besöker Stockholmsoperan som kostar så mycket? Tyvärr ytterst få.

Som sagt vet Liljestrand att den svåra uppgiften att sprida kultur måste starta i skolan. Inte genom deltagarna på Göteborgs filmfestival. Dom bör i huvudsak försörja sig av egen maskin och på så vis se om de egna husen.

Gläns över Liljestrand – stjärna i fjärran….

Torsten Sandström

PS! Som plåster på såren visar jag gärna ett eget foto av en skön målning av Bengt Lindström från Hotell Lundia i Lund. Detta är skaparkraft! Här krävs annat än en pennkniv samt ett överdrivet ego. DS.

SvD:s chefredaktör Lisa Irenius menar den 24/1 att moderna digitala medier medför att ”nyhetsöknar” breder ut sig i Europa. Hon anser att de traditionella medierna försvagats. Att digitala medier alltmer vinner framgång är säkert. Men knappast som ett utvidgat ökenlandskap. Genom sin analys visar Irenius att hon inte förstår vad som håller på att hända i västerlandet. Nämligen att gammelmedierna tappat brallorna genom sin påträngande politiska korrekthet. Alltså det politiska oförnuftets naturliga följder.

Det är wokismen som de traditionella medierna sprider. Man propagerar dag efter dag. Och på så vis sprids ett budskap som de själva anser sant. Men som i grunden bygger på förhoppningar, som ofta inte medför rimliga politiska resultat, utan att gamla problem kapslas in och bevaras. Det förstår kloka människor. Därför vänder de alltoftare gammelmedierna ryggen. Irenius pekar på andra människors ”missförstånd”. Men i själva verket är det hon som inte hajar vad som sker inom samhälle och politik.

Irenius förvridna analys framgår även genom en hutlös glorifiering av den egna typen av medier. Hon menar att de håller en hög redaktionell kvalitet, som hon påstår att de nya digitala plattformarna saknar. Låt mig citera Irenius:

Skillnaden är det redaktionella arbetssättet: att vi på SvD tar ansvar för allt vi publicerar (ett ansvar som ytterst ligger hos mig som ansvarig utgivare), att vi kontrollerar faktauppgifter och är måna om att följa medieetiska regler. Det handlar om att erbjuda saklig och perspektivrik journalistik, som respekterar individens integritet och ger människor möjlighet att bemöta eventuella anklagelser. Om något blir fel följer vi upp och rättar det.

Jag bestrider inte att Irenius och några av hennes mediala kollegor lägger ned mycket mer administrativt arbete på en del av sina texter – framför politiska reportage – än vad som normalt sker inom de nya digitala medierna. Men hon ägnar sig åt skönmålning. Intryck skapas av en massiv kontroll av fakta och intensiv närhet till läsarna. Men alla som försökt få texter publicerade i de gamla medierna – efter att ha tagit del av den redaktionella kvaliteten – vet att kontrollen och gallringen avser annat än fakta och skydd för allmänhetens integritet. I realiteten vill man skydda läsarna från ett öppet samtal där andra åsikter negligeras än dem som tidningens egna journalister framför och anser korrekta.

Det är denna åsiktscensur som präglar många gammelmedier. Jag menar att Göteborgsposten utgör ett undantag. Även SvD:s egen ledarsida hedrar en öppen debatt. Men i det bredare ordflödet från tidningen, som Irenius förklarar som heligt, sker motsatsen. Där sprids ett statsbärande vänsterliberalt budskap, med löften om globaliseringens, multikulturens, klimathetsens, identitetsjaktens mm välsignelser. Samtidigt noterar läsarna att rader av strukturella samhällsproblem – som politikerna i åratal lovat avhjälpa – vuxit sig starkare. Tänk bara på skola, bostadsbrist, vårdköer, kriminalitet osv.

På så hindrar wokeismen journalisthögskolornas predikanter från att se den svenska verkligheten. Att det leda till kritik i stil med Irenius´av skribenter som är mer öppna och klarsynta är naturligt. Men samtidigt synnerligen allvarligt. Att det sker med statligt presstöd är hutlöst.

På så vis ser vi hur svensk statlig mediepolitik har sänkt samhällsdebatten. Jag tänker på fenomen som journalisthögskolor, presstöd och den politiska klassens sammanväxt med mediernas folk. Det har skapat den wokeism som nu härjar västerlandet och som i sin tur fött åtskilliga extrema motrörelser. Som mångårig följare av SvD iakttar jag detta med bitterhet.

Torsten Sandström

I gårdagens SvD publicerades en text av tre S-kvinnor, med partiledaren i täten. Rubriken säger allt:

S: Vinster i skolan ska förbjudas

Det är en bedrövlig text. Det enda förnuftiga är meddelandet att den svenska skolan har förfallit. Men sjukdomsanalysen är talande och bedrövlig. Moderatregeringar har avreglerat och tillåtit privatskolor med vinstjakt. På så vis klarar sig sossarna – tror författarna – från dagens elände i skolan.

Genom sin vinklade bild döljs med andra ord skolans verkliga problem. Avreglering har inte alls skett, frånsett att privata driftsmöjligheter har medfört valfrihet för folket. Den svenska skolan måste vara den mest reglerade i världen, med tusen och åter tusen paragrafer. Flertalet av dem är onödiga, felaktiga och direkt skadliga.

Huvudproblemet är nämligen att skolan – med öppna ögon från den politiska klassen – förlorat sitt huvudmål att maximalt förmedla kunskap till elever som är rimligt villiga att ställa upp och har förmåga för studier. Detta mål har kraftigt nedprioriterats. I stället är det jämlikhet som blivit skolans ledstjärna. Det kan kanske tyckas bra. Men innebörden är att ungdomar med tvivelaktig förmåga eller vilja till studier hamnat i centrum och – på olika plan – hämmat undervisningen för den viktiga målgrupp som normalt är studievillig.

På så vis har skolan blivit en socialförvaltning och inte ett värld god systematisk inlärning. Denna politiska jämlikhetssatsning har länge drivits av vänsterliberaler, framför allt under olika S-regeringar. Alla ska med i båten, även de som inte förmår, inte vill eller helt enkelt obstruerar. I ett välfärdssamhälle, där alla som vill plugga ges möjlighet, måste i stället skoltvånget reduceras och ungdomar som inte vill anpassa sig ges andra vägar ut i yrkeslivet. Här har S-partiet i åratal bedrivit en skälig politik som direkt kan avläsas i Pisamätningar och annat. Betygskraven sänks då elever inte klarar sina prov.

En annan förklaring till skolans allvarliga kris är den storskaliga invandring som sossar och borgerliga regeringar genom förbluffande passivitet åsamkat Sverige. En begränsad inflyttning – som nationen kunnat klara genom jobb, bostäder och skolor – hade varit det förnuftiga. Men nu blev det tvärtom: öppna gränser och ett flåsigt påhejande från Stefan Löfven! Alla ska med i båten!

Summa summarum en totalt förkastlig skolpolitik. Detta borde ett barn kunna förstå. Men i SvD ges plats för tre sossekvinnor som vill inte öppna ögonen. Tyvärr kommer de att påverka andra kvinnor i fel politisk riktning. Detta blottlägger att vänsterliberalismen blivit en plågoande i välfärdens samhälle. Mer politik och lagregler i stället för mer fria val och sunt förnuft vad gäller det som behövs för att bygga kunskaper.

Idag har jag levt i 80 år. Man hade hoppats på en ljusnande framtid…

Torsten Sandström

Elon Musks karriär hittills är kometlik. Som entreprenör är han outstanding. En begåvad syn på hur gamla problem ska lösas i olika branscher. Det går att ändra på myter om byråkratins välsignelse bara man vill. Att han blivit världens förmodligen rikaste människa är ett bevis på målmedveten och synnerligen intensiv kreativitet. Han renodlar frågeställningar och åstadkommer fantastiska resultat. Att han flaxar med armarna och tjoar skadar inga andra än dem som är mest woke.

Frågan är om denna attityd fungerar även inom politikens värld? Att han tror detta förefaller tämligen klart. Men politik är inte affärsverksamhet som drivs från toppen av företagsimperier. Politik rör sig om att övertyga människor och skaka om befintliga makteliter. Alltså som en svårare psykologiskt betingad kamp (än business), dessutom med miljarder aktörer. Men Musks engagemang och framgångar skapar uppenbarligen tilltro hos många.

Donald Trumps seger i USA kan nämligen tyckas som en lösning enligt mantrat ”Sesam öppna dig”. Han har erbjudit något nytt och hoppingivande för många vanliga väljare. Han vill ha snabb verkstad och inte snack. Just nu förefaller han något berusad av sina framgångar. Valet av Musk som partner erinrar om detta. Två män som uppfattar sig själva som ostoppbara och dessutom har kraftiga resurser i sina händer. Det finns anledning att känna viss oro. Men också en strimma av hopp om förnyelse, även om framtiden omges av dimmor.

Mitt hopp baseras på uppfattningen att västvärldens vänsterliberaler kört sin politik till vägs ände. Gigantiska och kostsamma löften har medfört satsningar som inte löst demokratins problem, utan snarast förvärrat dem. EU illustrerar den utveckling. Frihandel har alltmer kommit att ersättas av en ambition om federal helvetesreglering. Tusentals krångliga paragrafer i fransk-tysk stil tynger folkens och företagen vardag. Vidare har gränsskyddet enligt Dublinavtalen övergetts (2015) – länder som Tyskland och Sverige har som sirener lockat flyktingar norrut – och en lavin av invandring har blivit följden, ett problem som EU nu försöker stoppa med vansklig medicin. Unionsländernas ekonomi vacklar. Den svenska exportindustrins framtid hotas och den svenska nationen drabbas av ångest.

Då hade man kanske väntat sig att den politiska eliten i Europa skulle tänka om. Men så fungerar inte vänsterliberalismens dogmer. Drömmarnas ideologi är nämligen given, varför ambitionerna bara stegras. Därför hörs nu rop på mer av det gamla. I Sverige är antalet lediga jobb stort men arbetslösheten skriande. Ändå talar landets största parti (mätt i röster vid val) i dagarna om att arbetstiden måste sänkas redan 2026. Och partiets närstående inom LO/Metall envisas med sin svenska modell och att Musks teslaföretag i vårt land måste teckna kollektivavtal, trots att majoriteten arbetare där tycks ha skäl för att vara nöjda. Svenska politiker och medier lever i sin bubbla av drömmar.

Jag har i texter försvarat mångmiljardären George Soros och hans stora finansiella stöd till en demokartisering av Ungern (under Orban). Det är öppenhet saken gäller för Soros. Så varför skulle inte Musk ha rätt att stödja partier som han menar kan förändra Tyskland och Storbrittannien? Hans stöd riktar sig till partier som med fog kritiserat EU:s lämnande av Dublinsreglerna för att låta kontinenten fyllas av personer som till stor del har annorlunda kulturella värderingar än Europas folk. Musk pekar på hur politiker och medier har tystat systematiska sexövergrepp i Storbrittannien. Och hur Tyskland i åratal har spelat bort sina kärnkraftskort.

Att massinvandring, som ett brev på posten, medfört problem – genom en minoritet av kriminella extremister – bidrar självfallet till de folkliga sympatier som gynnar högerpartier runtom i Europa. En politisk utveckling som nationella vänsterliberaler till varje pris vill motverka. De senares drömideologi utsätts med andra ord för extrem press. En påfrestning som ökat genom Trumps tuffa bud. Därav de mediala nödrop vi i dagarna hör om Musks kritik av framför allt invandringens mörka sidor. Hans vidlyftiga löften om pengar till högeroppositionen kan komma att påverka Europas politik från syd till norr.

Därför menar jag – förmodligen alltför optimistiskt – att nationella politiker och medier måste besinna sig. I första hand ska inte Trump och Musk angripas på samma vis som invandringskritiker tidigare utsatts för häxjakt. Demokratin måste tas på allvar och inriktas på att lösa rader av gamla europeiska strukturproblem som blivit värre med åren.

Jag tror inte Musk enbart agerar för sina affärsintressen. Han ser Europas allvarliga krämpor och eliternas fördärvliga passivitet och bortförklaringar. Hans agerande innebär ett stöd till krafter som vill stärka Europas traditionella kultursyn och inte fortsätta på den hittills valda vägen som visat sig ytterst problematisk. Liksom Soros vill Musk finansiera en öppenhet, låt vara att de tvås politiska grundsyn skiljer sig åt. Men båda vill stödja demokratins spel.

Jag hoppas därför att Musks initiativ kan leda till politisk eftertanke runtom i Europa. Lyssna på honom – det moderna affärslivets hjälte. Problematisera hans budskap, men se inte Musk som ett ständigt problem. Han är inte nutidens Ville Vessla som Ture Sventons ständigt jagar. Han är inte heller den nazist som svenska medier påstår (i synnerhet SVT Aktuellt den 21/1 kl 21).

Nationella politiker måste nämligen lära sig tala klartext om befintliga problem. Det finns gott om dem i Sverige och vår omvärld. I stället kapslas befogad kritik in genom det vanliga orerandet om ”högerpopulismens krafter”. Ska Europa komma på fötterna krävs med andra ord såväl demokratiskt och kommersiellt nytänkande i mycket stor skala!

Torsten Sandström

Bilden ovan – en annons för ett rekryteringsföretag – säger faktiskt mycket om svensk politiks dystra situation. Det rör sig om reklam för tjänster som avses forma personer på exekutiva poster – VD och styrelseledamöter – inom svenskt näringsliv. Typiskt nog är talarna inte affärsmän, utan en blandning av politiker och EU-kramare. Dessa människor ska alltså försöka leda affärsmän tillrätta. Att detta innebär att politiskt korrekta värderingar ska stoppas i halsen på deltagarna förefaller fullständigt klart.

Det vi ser är Novares bild av viken kompetens svenskt näringsliv behöver. Bland talarna syns en mångårig liberal EU-kommissionär, som alltså i åratal varit med om att bygga ”upp” EU till den förskräckliga byråkratisk hydra som gjort att vår världsdel hamnat i klistret. Alla vet vilka vänsterliberala tankar som Malmström kan bidra med för att bevara EU som betongklump. Bevare oss för den typen av liberaler!

Ett annat ansikte är den före detta ÖB:n. Micael Bydén, som nu jobbar stenhårt för att sälja sig själv på varu- och tjänstemarknaden. Vad det kan kosta skattebetalare vet ingen. Men hans framfart inom försvaret imponerar knappast- det är ju utvecklingen i omvärlden som ruskat liv i ett närmast nedlagt svenskt försvar. Även Bydén företräder den PK-linje inom försvaret som Trump nu motarbetar, nämligen att kön och identitet (läs feminism) är viktigare än krigiska ambitioner och krafter. I USA talas de nu klartext i frågan. Men den svenska försvarsmakten annonserar PK, med kvinnor i fronten.

Denna samling av föredettingar ska alltså lära svenska affärsmän något. Jag vill så skratta! Eller kanske hellre gråta. Jag tvivlar alltså på att det leder till annat än ännu ett jippo inom kretsen av de ”galor” som ska underhålla en svensk ledighetskommitté (från företagens potter av pengar av fortbildning). Det är inte det slags människor som syns i annonsen som behövs för att rädda svenskt näringsliv. De vi ser tillhör ju folket som länge kört vidare i fel fotspår.

Torsten Sandström

Jag följer Kvartal, men något på distans. Alltså med visst intresse , men samtidigt någon skepsis. Inte som prenumerant, utan via nyhetsbrev. Jag har svårt att förstå om tidningen har en politisk linje över huvud taget mer än de enskilda medarbetarnas. Det kan kanske duga, men öppnar tyvärr för vänsterliberal fladdrighet. Och med tanke på min höga ålder har jag fått nog av detta bönemöte.

I ett nyhetsbrev innehåll Kvartal följande rubrik till en mycket kort text den 16/1:

S till hård attack mot regeringens ekonomiska politik

S kritiserar alltså explicit Sveriges svaga tillväxt och den höga arbetslösheten. I och för sig rapporterar Kvartal om regeringens motargument. Dvs att problemen är ”ärvda” från sossarnas tid, vilket förefaller högst rimligt.

Men rubriksättningen väcker ändå frågor. Många läsare nöjer sig med överskriften och säger ”jaha, så är det förstås”. Texten är som sagt förvisso kort. Men tidningen kunde lika gärna ha skrivit den mer korrekta rubriken:

S kritiserar regerringen för problem som man själv kan ha skapat

Och sedan berättat om den motstående åsikterna.

Kvartal blåser däremot kort upp enbart den ena sidan av saken. Det tycks bekräfta att tidningen befinner sig på den vänsterliberala planhalvan. I och för sig innehåller Kvartal åtskilliga bra reportage av rubriksättning och sammanfattningarna att döma. Ambitionen förefaller vara öppenhet och på så vis god.

Men sällan tar man fram konservativa argument i sina rubriker, något som det ofta finns fog för i ett Sverige som alltför länge utsatts för socialdemokratins ambition att styra den politiska diskussionen.

Torsten Sandström

Inom vetenskapen gäller i smyg följande metod: som man mäter får man svar. Dessutom: med statistik kan vad som helst bevisas. Detta vet alla forskare. Men inte alla erkänner sina fel, utan stoltserar med vinklade resultat! Jerzy Sarnecki har nu slagit sig samman med några haderittan-forskare från ett par småhögskolor. Då är risken stor för att allt går fel. Men resultaten blir förstås politiskt korrekta.

I en forskningsrapport, som Sarnecki som första namn skrivit under, gäller det att visa att invandringen inte nämnvärt påverkar den grova kriminaliteten. Detta gör man trots att Brottsförebyggande rådet (Brå) nyligen visat att den stora mängden våldtäkter i vårt land – en undersökning av omkr 4.000 faktiska fall – till 63% omfattade gärningsmän med bakgrund som invandrare (märk att denna grupp idag omfattar omkr 20% av befolkningen). Överrepresentationen av invandrare är alltså skriande! Det är klart att såväl SvD som Bulletin i fina texter reagerat (20/1). Men ingen gisslar tyvärr Sarnecki.

https://link.springer.com/article/10.1007/s12134-024-01221-1

Hur har de sk forskarna och Sarnecki riggat detta? Jo, genom att använda en metod som måste ge detta svar! Till skillnad från Brå mäter man nämligen inga individer som begått svåra brott. I stället jämför man befolkningsstatistik från vissa regioner med brottsstatistik på dessa platser mellan åren 2000 till 2020. På så vis omfattar befolkningen även kvalificerad yrkesinvandring, men inte den andra generationens unga svenska medborgare som på senare år dominerar brottsligheten. Alltså de barn till invandrare som åldrats till gangsters före och efter 2020. De sk forskarna trollar alltså med statistiken!

Många medier går på denna luring. Exv SR rapporterar att fler invandrare inte ökar våldsbrotten.

https://www.sverigesradio.se/artikel/studie-fler-invandrare-okar-inte-valdsbrotten

Det finns alltså anledning för mig att än en gång kritisera Sarnecki. Han har skrivit under på denna bluff. Antagligen för att det korkade resultatet stämmer med hans egna profetior under många år, dvs att brottsligheten främst har sociala förklaringar. Tyvärr är han inte ensam om åsikten i gruppen av svenska kriminologer. De levererar PK-åsikter som politiker och medier vill ha.

I dag då Donald Trump tillträder som president i USA vrider sig svenska medier krampaktigt. SvD:s utsände, Therese Larsson Hultin, skriar i en rubrik om att USA drabbas av en risk för en ”Madman”. Detta i en tidning som ingalunda hånat Biden för dennes senila ledarskap! Jag är ingen vän av Trump som person. Han framstår som en vulgär fastighetsbaron från New York, en person med otäcka förtryckarfasoner.

Trump skulle däremot inte ha skrätt orden om sk forskare i stil med Sarnecki. På Trumps pluskonto anser jag nämligen att man måste – på gott och ont – anteckna hans förmåga att i one-liners skälla på nutidens vänsterliberaler och deras oförnuftiga drömmar.

Enligt min mening måste man kraftigt fördöma personer av det slag som skrivit under rapporten ovan.

Torsten Sandström

På dessa frågor finns inga svar som kan visas med traditionella vetenskapliga metoder. Diagnoser av själen förblir i grunden gissningar.

Sydsvenskan är som vanligt av spåret och kör i riktning mot PK. Idag den 21/1 pläderar Sara Assarsson naivt för att omprövning av autism och liknande diagnoser borde vara praxis. Allt utifrån en kille – Erik – på 20 år som blivit kvitt sin diagnos på autism som präglat hans skolgång och medfört att han inte kallats till värnplikt. Rubriken lyder:

Erik, 20, fick sin autismdiagnos omprövad: ”Borde vara praxis”

Problemet är, som alla förstår, inte möjligheten till omprövning. Roten till det onda är att naturliga variationer mellan vanliga män (eller kvinnor) med automatik ses som sjukdomar. Många av de nya bokstavsdiagnoserna (inkl den enkla form som numera kallas autism) avser beteenden som alltid har funnits. Få har kommit på tanken att tala om sjukdom, normalt har ju beteendena upphört genom att människan senare hamnat i en annorlunda miljö. Och där hamnat i balans, utan samhällets märkliga insatser.

Så har det antagligen varit för Erik, som sannolikt kostat samhället, familjen och sig själv stora besvär under åtskilliga år. Därför måste sökljuset riktas mot psykiatriker och psykologer som uppbär lön fön för att stämpla unga människor på osäkra grunder. Diagnoserna baseras ju inte på hårda fakta, som medicinska prov och analyser. Stämplingen sker via samtal med personen ifråga och dennes familjemedlemmar. Lugnande tabletter förskrivs. Personen får en gräddfil i en svenska skola som har tillräckligt med problem som också skapats av politiker (exv genom massinvandring).

Sydsvenskans text belyser det vänsterliberala samhällets dilemma och oförmåga. Alla avsteg från jämlikheten ses som skadliga och behandlingsbara. I själva verket skapar samhället nya problem. Dessa har Erik fått smaka på.

Sverige befinner sig med andra ord i en ideologisk kris. Om politiker och medier för en mer saklig och faktainriktad diskussion kan Sverige antagligen komma på fötter. Men det krävs en rationell människosyn, som visar ömhet via förnuft och inte drömmar om att samhället ska fixa allt. För denna nya politik krävs en kulturell förvandling av Sverige. Att woke och PK i nutid hamnat i skottgluggen är därför bra. Drömmar om politik tillhör det sköna privatlivet. Samhälle och politik ska däremot byggas på kritisk analys av fakta!

Torsten Sandström

Jag klagar ofta över hur vänsterliberala journalister driver politik i svenska medier. Det sker även på nyhetsplats. Dessutom i rader av samhälls- och kulturreportage. Det allvarliga är att det sker utan någon närmare åsiktsdeklaration som kunde hjälpa publiken att tolka budskapen och dra öronen åt sig. Ofta är rapporteringen att se som ren socialistdogmatik. Och detta i medier som säger sig vara oberoende, liberala eller till och med moderat konservativa.

En given slutsats blir därför att vänsterns medier och journalister vill uppfostra allmänheten. Man sysslar med andra ord med propaganda. Det är förstås allvarligt i ett öppet samhälle att åsikter så att säga presenteras under falsk flagg.

Nu ett exempel från DN (7/11), några dagar efter USA-valet. Än en gång ges plats för den vänsterliberala filosofen Åsa Wikforss. Rubriken lyder: 

Det kan vara så att Trumpväljarna helt enkelt inte bryr sig om demokratin

Hon är naturligtvis besviken över att Kamala Harris politik med omkr 5 miljoner amerikaners röster i övervikt fått underkänt. Flertalet medlemmar av den federala unionen har röstat för Trump – dessutom i alla sk vågmästarstater. Amerikanerna har med andra ord röstat för förändring. Innebörden är en ny ekonomisk och politisk inriktning av staten.

Att de valt en auktoritär vit man med stor förmögenhet retar förstås Wikforss och det svenska etablissemanget. Särskilt hans moral och vulgära språk smärtar (även mig faktiskt). För den svenska eliten är inte sakpolitiken avgörande, dvs hur vanliga människor uppfattar sin situation. I stället lanseras drömmarnas och symbolernas vänsterliberala dogmer. Om de inte funkar tycks vara ovidkommande. Valet belyser tydligt hur Biden och Harris faktiskt misslyckats med sina visioner. För Wikforss tycks demokrati exakt sammanfalla med hennes egna drömmar.

Att hennes åsikter ges plats innebär att DN binder ris åt sin egen rygg. Tidningens budskap och kampanjer står nämligen inte högt i kurs hos svenska väljare eller hos dem i flertalet av västerlandets samhällen. Många medborgare söker nämligen efter politiska svar på de faktiska problem som vänsterliberalismen under några decennier skapat eller åtminstone inte förmått undanröja.

Svenska politikers ord har i många fall varit rena drömmar. Liberala tankar upphöjs till principer och tillämpas utan hänsyn till förnuft. Ett paradexempel är den svenska skolan som envist stakats ut för jämlikhet och inte för effektiv kunskapsinhämtning. Trots miljardsatsningar och laviner av lagregler funkar på liknande vis Sveriges bostadspolitik, vårdtillgänglighet, invandring, arbetsmarknadspolitik, försvar, EU-inriktning mm dåligt.

Därför litar, enligt min åsikt, människor inte längre på det politiska etablissemanget och deras ständiga glädjebudskap och symbolpolitik till oerhörda kostnader. Nedläggning av fungerande kärnkraftverk blir för svenskar – liksom människor i Tyskland – ett hån i tider med stigande elpriser. Till bilden hör att många frågor är belagda med tabu – särskilt följderna av storskalig invandring. Via drömpolitik påstås att invandring behövs pga låg inhemsk nativitet. Detta samtidigt som planer finns på bidrag med 350.000 kronor till personer/familjer som flyttar tillbaka till Asien och Afrika!

Utan tvekan syns splittringen mellan eliten och folket tydligt i att nyhetsmedierna krisar. Och att Wikforss släpps fram. Framför allt unga människor har vänt ryggen åt statstelevisionens tablåer och tidningarnas vänsterprassel. Gammelmediernas tappade förtroende möter den politiska eliten typiskt nog med bidrag, exv i form av presstöd och stora pengar till SR/SVT. Människor som vänt de traditionella medierna ryggen tvingas följaktligen ändå att betala (via skattsedeln).

Klyftan mellan eliten och folket vidgas med andra ord. På sikt är denna utveckling förstås ohållbar. Missnöjet syns tyvärr redan i västvärlden genom att extrema högerrörelser får luft under vingarna. Detta främst på grund av att politikernas och journalisternas i åratal med envishet drivit flummiga vänsterliberala lösningar. Kriminaliteten skriar. Och skolan är som sagt i kris. Här ställs problemet tydligt på sin spets. Människor ser tydligt hur politikernas fokus inte håller.

Läsaren inser att jag beskriver ett skräckscenario. Det hutlösa är att den intressekonflikt som vuxit sig starkare är självförvållad av den politiska eliten och deras drabanter inom journalistkåren, inklusive Wikforss. Typiskt nog är hon är en medial drömfigur: kvinna, akademiledamot och universitetsfilosof. Bilden är att hon och DN vet vilka medier som sprider sanna respektive falska budskap. Bevare oss för sådana krönta förespråkare av egna principer om sociala rättvisa! I sammanhanget påminner jag gärna om Wikforss´kollega på institutionen i Stockholm, Torbjörn Tännsjö, som förespråkar global diktatur för att lösa den klimatkris han ser framför sig. Det tycks som om gammelmedierna vet hur man finner sina legosoldater.

Men politik måste enligt min mening baseras på respekt för hårda fakta och vanliga människors behov och inte på kompromisslösa dagdrömmar från elfenbenstornens Stocholm. Medborgarna kan inte tillåtas hunsas på det vis som nu sker. Till sist kommer ansvar att utkrävas. Det kommer att innebära att den nuvarande eliten tvingas försörja sig av egen maskin. Lycka till!

Torsten Sandström

Just nu rasar sossarna över att regeringen vill utreda en begränsning för LO-rörelsen att ge partistöd till SAP. Med andra ord en strävan att hindra en fackförening – som organiserar medlemmar med olika politiska åsikter – att ge stöd till visst politiskt parti.

Att sossarna går i taket på grund av detta förslag – efter skandalen med de egna lotterierna – är enkelt att förstå. Pengar till politisk propaganda på andras bekostnad hamnar i farozonen. Anders Lindberg från Aftonbladet går som vanligt i spetsen som försvarare av betongpartiet. Lustigt nog genom att försöka lösa upp betongen och påstå att S-partiet strävar efter en mångfald och förespråkar en spretande samhällssyn. Jo jag tackar jag! Så talas det med kluven tunga.

En svårighet för utredaren är att finna en lagtextlösning som kan meddela förbudsregler i allmänna ordalag, dvs utan att namnge vissa fackliga organisationer som givare och SAP som mottagare. Även indirekta gåvor – via tredje man – måste man förstås försöka stoppa. Men då lagstiftaren genom MBL kan ge vissa föreningar monopolrättigheter i praktiken, borde det inte vara så svårt att förbjuda gåvor till politiska organisationer från sammanslutningar av arbetstagare och arbetsgivare samt från juridiska personer som är närstående till dem.

Kvarstår gör den knepiga frågan om fristående aktiebolags rätt att ge stöd till politiska partier. Här finns dock sällan betydande ägargrupper som protesterar. Dessutom är noterade bolag försiktiga med stöd av detta slag. Affärsmän anser det inte heller hederligt mot aktieägarna att i stor skala ge politiska bidrag.

Det måste således bli slut med sossarnas envishet att profitera på människor som inte delar deras åsikt. Att det sker via skattesystemet, som medger allsköns bidrag, är illa nog. Men särskilt ideella intresseorganisationer – med en bred krets av privatpersoner som medlemmar – bör förhindras ge stöd till politiska partier. Alltså, inga stöd som även motståndare till S-politik måste bidra till!

Torsten Sandström

Sydsvenskan klargör den 18/1 vänsterliberalernas oförmåga att med distans betrakta sin egen framfart. I åratal har de självutnämnda proppat sina egna drömmar i folks halsar. Tyvärr har många gått på den politik som inte blivit av eller inte ens kan bli av. Den strider nämligen mot etablerade fakta.

Nu kommer reaktionen på bred front över västvärlden. Vi ser den i Europa i olika slags protestaktioner. Och även förstås i Trumps tal, med ett språk som passar en fastighetsmagnat i New York dunkla kvarter. Tyvärr använder han av gammal ovana ett språk för att skrämma sina motparter i en förhandling.

I Sydsvenskan tillåts den gamle kommunisten Olle Lönnaeus därför predika under rubriken:

Fruktan för en diktator – sex frågor om Donald Trumps rivstart

I stället för att fråga vad som gått fel i USA (under Biden) och i Sverige (under röd-grönt styre) utnämns Trump till en diktar in spe. Nagelfar dina egna ideal under många år Lönneus! Tala om alla olösta strukturproblem som radat upp sig trots skatter i överkant! Inte undrar på att folk går på Trums nya vindar. Vart de bär är svårt att säga. Men att byråkratin med rätta är skrajsen tycks uppenbart. Han och Musk tänker skära i ett fenomen som de röd-gröna odlat i västerlandet för att försöka genomföra sina drömprojekt. Problemen är ofta kvar. Men byråkratin ökar.

Lönneus fruktan bär tecken på desperation. Han tror sig ju ha menat så väl – och så länge. Och så går det åt fanders. Fundera en stund över orsaken, Lönneus, så förstår du i bästa fall Trumps framgång!

Torsten Sandström

En gammal tvistefråga inom kulturens värld är om litteratur och konst har sanna och inneboende värden. Att de inte rör sig om vetenskap är antagligen givet. Men människors upplevelser säger antagligen något om det finns inneboende värden. Problemet är bara att människan X upplever en sak medan Y känner något helt annat.

Dessutom kan vi i nutiden se hur så kallade konstkännare – alltså mediernas kritiker och galleriernas förståsigpåare – genom egna uttalanden kan förmå många människor att se – en samling skräp i en glasmonter på Odenplans T-banestation – som konst. Naturligtvis luras inte alla förbipasserande, men ändå några tycker sig se värdefull konst.

På så vi blir det svårt att finna några fasta värden på nutida konst. I äldre tider var det också svårt, men ändå betydligt enklare. Själva hantverket var normalt en måttstock. Dvs om det krävdes rejäl förmåga, blick, handens träning osv för att åstadkomma en bild blev människor imponerade. Idag imponeras konstkritiker främst av det namn eller titel som ett konstverk getts – ofta i högstämd och oklar poetisk anda.

Mina tankar rullar så här. Jag såg nämligen den 14/1 en text i DN av navelskådaren Åsa Beckman, som fick mig att fundera över värdenihilismen framväxt inom medierna. Texten rör fenomenet att presentera pinnar från trän på internet och spekulera över vilken personlighet pinnen ifråga uttrycker. Jag har inget emot kvistar som dekorationer inomhus. Tvärtom kan de arrangeras tilltalande. Men då Beckman börjar tala om personligheter sparkar jag bakut. Då är det fråga om psykologiska seanser, dvs hokus pokus, enbart av intresse för Beckman själv. Ungefär som tolkning av stjärnbilden Vattumannen för en persons närmast framtid.

Det intressanta är att jag tycker detta, medan antagligen minst några hundra läsare av DN tycker att Beckmans text rör värdefulla tankar. Kultur och konst förvandlas alltså till psykologiska fenomen, som är tänkta att drabba personer som är enkla att påverka. Det är även en förklaring till att pengastarka människor köper den skräpkonst som nutidens gallerister presenterar till salu.

En annan förklaring till dessa köp är marknadens krafter. Att några är villiga att köpa till högt pris påverkar förstås andra till konsumtion. Och då Bukowskis med flera marknadsförs konst ungefär som aktier på en börs sprids vilja till köp. Den kan utvecklas till ren hysteri i och med att exv Bukowskis noterar all time high för tämligen simpla verk, att döma av den minimala förmåga (men höga självuppskattning!) som krävs för deras ”skapande”.

På samma vis agerar DN då tidningen låter Beckman och ett antal andra flummiga krönikörer kränga sina märkliga idéer varje vecka utan någon egentlig betydelse för samhället. Annat än att lura folk till bifall. Detta har blivit DN:s signum i nutiden. Förr sysslade tidningen med mer krävande tankar.

Torsten Sandström

Ett svensk medborgarskap kan man födas till eller så kan det förvärvas genom ansökan. Det senare fallet är i grunden villkorat. Genom lag kan alltså olika regler formas efter vad den svenska nationen tycker är förnuftiga krav för inträde. Alltså sak samma för uteslutning. Reglerna kan i princip formas med villkor. Alltså att ett efter ansökan beviljat medborgarskap kan rivas upp på grund av angivna skäl.

Det är ett möjligt införande av sådana nya grundlagregler – om upphävande av medborgarskap – som svenska politiker och medier i dagarna diskuterar.

Som vanligt råder skarpt delade meningar. De gäller vilka former av handlingar som ska kunna läggas till grund för klippandet av ett medborgarskap (så att personen ifråga återgår till sin ursprungliga nationalitet). Saken rör med andra ord risken för framtida utvisning av en person med ett förvärvat svensk medborgarskap.

För landet vänsterliberaler är frågan närmast belagd med tabu. Förklaringen är en kritisk syn på värdet av medlemskap i en svensk nation. Nationalismanses nämligen fult, medan globalism är såå vackert. Dessutom rör det ig om identitetspolitik. En gång svensk alltid svensk.

Mot den bakgrunden slår vänsterliberaler bakut då det gäller införandet av regler om slopat medborgarskap för utlänningar som beviljats inträde i vår nation. Typisk är därför rubriken på DN:s ledare den 16/1:

Plötsligt anses det som naivt att förespråka normer som fungerar som verktyg mot nysvenskar som på ett påtagligt vis anses ha skada det svenska samhället. Den som vill visa förnuft och skapa förnuftiga regelverktyg påstås ”leka med grundlagen”.

I själva verket är det DN:s ledarredaktion som hotar svensk rätt genom sin naiva globalism. För vänsterns liberaler är olika krav alltid något auktoritärt. Även krav som fungerar för ett bättre och tryggare Sverige. Ska en nysvensk ges förlåtelse för allt ont? Måste inte begreppet ont vara något oklart i kanterna?

Torsten Sandström

Vad ser jag kanske om man spanar med känselspröten? Någon läsare kanske tror att jag än en gång vill måla upp ett dystert problem. Det finns ju så många.

Men dag vill jag faktiskt delge läsarna några tankar som är positiva. Det rör tecken på – åtminstone tillfälliga – sprickor den Woke- eller PK-kultur som drabbat västerlandet under senare år. Den närmast liggande orsaken är Donald Trumps seger i presidentvalet, som medfört en oväntad beredskap till PK-reträtt hos politiker och andra inte bara i USA utan också i vår världsdel. En mer strukturell förklaring för Europas del sammanhänger med att de negativa resultaten av massinvandring och förskräckliga satsningar på ”hållbarhet” blivit alltmer kända, trots försök att dölja dem. Detta har faktiskt fått PK-krafterna inom vissa politiska led att något dra öronen åt sig.

På USA-fronten har många världsföretag lanserat en översyn av sina rigida etiskt/sociala hållbarhetsplaner på digitala sajter. Stora börsjättar som Toyota, Amazon, Meta, X mfl har annonserat nya strategier som innebär att en mindre woke-artad inställning vid uppgiftslämningen håller på att lanseras på företagens hemsidor. Innebörden är en ökad öppenhet och något mindre kineseri avseende den policy som respektive bolag vill tillkännage.

För Europas del blir detta ett större dilemma. Här finns en tsunami med politiskt korrekta normer redan i förskräckliga förordningar från EU. Alltså regler som nu är svensk lag. Skillnaden mellan USA och EU medför att företagen inom unionen får ytterligare försämrat konkurrensläge på marknaden. Men frigörelsen från USA och Japans sida måste givetvis hälsas med tillfredsställelse.

Droppen urholkar stenen, brukar det heta. Jag tror Europas politiska ledare stegvis måste ge efter för trycket från tankar i en mer nykter omvärld. Det blir särskilt svårt för vårt land. Här lever många politiker i vänsterliberalismens drömvärld, där idealen alltmer vittrar på grund av att de inte stämma med den verklighet som ekonomin och människors irritation uppvisar. Men inbitna vänsterliberaler som exv Stefan Löfven ger sig inte – förmodligen aldrig. I dagarna uttalar sig Advokatsamfundets förra ordförande – Ann Ramberg – på ett obotligt vis som påminner om Löfven. Hon har länge flörtat med sossarna och belönats för detta. Och nu ansluter hon sig till dem som vill att EU ska jaga Trumps inflytande ut ur unionen. Detta i stället för att med sann pragmatism plocka russinen ur kakan och bidra till att göra Sverige mer inriktat på beprövad praktik än av flummiga drömmar.

För svensk del borde den frenetiska propagandan för den Svenska modellen i framtiden tonas ned och helst slopas. Den döljer en för marknaden främmande korporativism, som innebär att S-partiets intressen ska verkställas genom lagstiftning som ger LO trumf på hand (obs inte Trump). På sikt kommer kanske den långvariga metallkonflikten mot Teslaföretag i Sverige att blåsas av. Och Hyresgäströrelsen kan på sikt kanske komma att förlora sitt monopol som part på hyresmarknaden.

Om proppen går ur PK-tänket kan mycket hända. Det vet alla som skakat en flaska med ketchup. Det finns kanske anledning till fler bloggar i framtiden med positiv anda?

Torsten Sandström

Svenska massmedier har inte längre råd med kvalitet. Det blir för dyrt. Därför publiceras billiga rapporter om föga märkvärdiga ting. Gärna med en liten sensationell eller sexig knorr. Bästa verktyget är reportage som berör en sk kändis. De människor som lyckas tränga sig in i denna kategori – det krävs närmast bara envishet och gott självförtroende – blir personligen en anläggningstillgång för medieindustrin. Och kan på så vis fixa sin försörjning. Så länge vinden är förlig.

Så funkar dagstidningar, kvällspress, SR, SVT numera. Talet om att man bevakar samhällets utveckling är bara ett låtsasargument, ett svepskäl för påstående om seriositet. Rapporteringen om ämnen som är livsviktiga för medborgarna krymper nämligen alltmer. Ökar gör däremot reportage om medieindustrins personal och deras interna göranden. Bläddra i en dagstidning så får du en bild av den mediala rundgången. Den späds ut med ämnen som rör identitetsfrågor, dvs livsstil, kön, själsliv, psykologi och liknande frågor som kan behandlas av vem som helt utan egentlig expertkunskap. Även psykologernas navelskådande rör elementära och flummiga frågor, där alla kan ha en åsikt.

De nutida samhällets medier fungerade närmast som en självkörande maskin. Bränslet är en eller annan kändis. Och så rullar apparaten igång. Det ena mediet skådar det andra osv, osv, osv. Anläggningstillgångarna, alltså kändisarna, slängs bara in och industrins maskineri går på helvarv. Så är det dag efter dag och år efter år. Klart är att människor inte protesterar över den platta kost som erbjuds dem. Man har nämligen vant sig vid medieindustrins vattugröt.

Idag är det julafton i kändisfabriken. Det är tid för Baggböle. Industrin slänger in extra bränsle med samma gamla kändisar. Så kallade Guldbaggar ska utdelas. Att det sägs rör sig om guld är förstås skryt. I själva verket ska sällskapet för inbördes beundran – alltså medieindustrins koryféledning – försöka höja stämningen genom att peka ut några guldkalvar, dvs de kändispersoner som industrin kan räkna med att tjänas mest pengar på i närtid. Under några månader i förväg har det spekulerats om vilka som ska bli korade som baggar. Och en tid efter den så kallade ”galan” snackas det om rätt person fått rätt bagge. Mediernas redaktioner gnuggar händerna. Publiken som vant sig vid tjatet rycker på axlarna. ”Så här ska det väl vara” säger man.

Medieindustrin lever på sparlåga, inte på engagemang. Så vill nationens politiker uppenbarligen ha det. Svenska folket tvingas nämligen årligen betala sammanlagt många miljarder till statens medieföretag. Av dem är SVT minst lika kändisfokuserat som de privata kanaler som folket själv väljer att betala.

Den romerska kejsaren Cesar lär ha sagt att han vill omge sig med ”slätkammat folk som sover gott om natten”. Hans devis har alltså övertagits av svenska politiker. Men kejsarens sug efter makt blev hans fördärv. Den som får leva tillåts se hur det kommer att gå för den svenska eliten. Det verkar ju som man fött upp ett folk som inte vant sig vid öppna och kritiska samtal. Ett släkte som blir ett enkelt byte för auktoritära krafter. Kändisar är ett bra verktyg för att söva ett svenskt folk.

Torsten Sandström

Den politiskt betingade klimatskräcken skapar som bekant rader av mångmiljardförluster. Enorma sk gröna satsningar har skett i vårt land, framför allt i Norrland där vilsna s-politiker gärna vill spela Allan. Nu framstår de som lurade av den gröna industrins rövarbaroner. Som bekant går jätteprojekt under. Mångmiljardbelopp förstörs. Rop på statlig hjälp hörs redan. Detta efter statlig stjälp via korkade offentliga satsningar i stor skala.

Det är beklämmande att se hur de stora rövarbaronerna manövrerar. Deras hänsynslösa affärer -påhejade av naiva politiker – åsamkar svenska folket , dvs människor och företag, stora förluster. Jag tänker främst på de många små och halvstora leverantörer som inte får betalt. Familjeföretag som nu själva riskerar konkurs.

I framtiden kommer baronernas ansvarslösa ledare att utpekas som skurkar. Och den svenska epoken kommer att gå till historien som en tid av politiskt elände. En tid då Mp:s klimattalibaner härjade och affärsmän försökte sko sig. En epok då FN försökte styra världen.

Torsten Sandström

I SvD häromdagen publicerades en debattartikel av Adam Danieli från Timbro. Den handlar om mångårigt slöseri med folkets skattepengar. Miljard efter miljard – sammanlagt 56 bara för år 2024 – bränns av för att uppfylla ett mål på nästan en procent av BNI.

Det är ju inte klokt! Kyrkans tionde har av svenska politiker ersattas med skatt till SIDA. Inför budgetårets slut arbetas det febrilt med att slänga iväg pengar så att plats finns för en ny statlig injektion med färska slantar för nya offer.

I och för sig har den nya regeringen försiktigt börja skära i SIDA:s anslag. Men det är förstås de religiösa, särskilt inom KD och L, som bromsar. Vi ser här de vänsterliberala drömmare som har svårt att vika en tum från godhetens slösaktiga visa. Andras pengar är förstås enkla att offra!

Utopism är bra i små och försiktiga doser. Men annars blir det ungefär som som vi ser hos SIDA. Man kan faktiskt säga att detta – själva den blinda godheten – är västerlandets främst problem. Långvarigt politiskt drömmande har medfört att skola, kriminalpolitik, bostadsbyggande, beskattning, försvar utvecklats till problemhärdar. Framför allt enbart för att kritisk öppenhet och faktafokus har saknats.

Det verkar som Danielis fina text ligger utanför SvD:s betalvägg. Så läs och fundera!

https://www.svd.se/a/alpwrd/adam-danieli-timbro-sverige-maste-sluta-agera-tomte-ifn?utm_source=iosapp&utm_medium=share

Torsten Sandström

Många minns säkert hur Stefan Löfven, i rollen som statsminister, intensivt pläderat för flyktingmottagande sedan Angela Merkel tagit sig friheten att riva upp EU:s Baselregler om sökande av asyl i ankomstlandet, dvs vid unionens ytterst gräns. Följden blev en lavin av invandrare. En problematik som stått det svenska folket dyrt. Omkring 1 miljon har anlänt tillvårt land sedan 2015. En enorm folkinflyttning för en liten nation. Med svåra följder i exv vårt land och inte minst i Tyskland.

Stefan Löfven borde egentligen be svenska folket om ursäkt. Men inte. Samtalet nyligen mellan Elon Musk och AfD:s ledare Alice Weidel fördes utan tvekan i demokratisk tonläge. Löfven pläderar ändå hårt för att EU maximalt måste nagelfara vad Musk sagt på X och utdöma de höga viten som EU:s skräckreglering av USA:s sociala plattformar underkastas. Men ingen kritik tillåter Löfven av sin dåraktiga politik.

Låt oss se vad EU gör! Den skadeskjutna unionen har anledning att ta sig en funderare över framtiden. Katastrofen med Dublinreglerna bör leda till självkritik. Och ett juridiskt krig med USA lönar sig föga. Tvärtom är det dags att rejält tona ned den woke-reglering som unionen i åratal byggt upp. En världsdel som inte själv förmått skapa digitala plattformar i stil med X , som folk vill använda, ska inte som en PK-galning reglera deras verksamhet!

Ytterst rör Musks samtal med Weidel yttrandefrihet. Men det tycks som om den europeiska eliten är rädd för öppna samtal. Man har i och för sig anledning till det, ty man har länge fört en för världsdelen galen politik. Vi ser resultaten i unionens egen kris. Bara det att rader av seriösa affärsmän allvarligt kritiserar EU är ett tydligt tecken. Och krisen inom Northvolt visar på hur en verklighetsfrånvänd svensk politik kan skada. Ett överdrivet självförtroende samt bristande förmåga är en allvarlig kombination.

Torsten Sandström

Det händer varje dag i mediesamhället. Alltså även fredagen den 10 januari 2025. SR:s P1 morgon vevar alltså igång sin propagandaapparat om klimatkrisen. Budskapet lyder:

”2024 är det varmast året som någonsin uppmätts”

Ordet uppmätts används som språngbräda för SR:s propaganda. Flertalet lyssnar uppfattar det inte som viktigt utan att budskapet rör sig om all time high, dvs i alla tider av jordklotets existens. Förvisso talar SR – med låg röst och om man lyssnar mycket noga – om industrialiseringens effekter. Men jag menar ändå att SR bedriver propaganda.

Orsaken är hur utstuderat ordet ”uppmätts” används: Till saken hör att journalisten på SR ibland inte ens använder detta kodord för uppfinnandet av termometern.

Nästan alla spridare av klimatskräck känner nämligen till att Jordklotet utsatts för temperaturförändringar många gånger under planetens drygt 4 miljarder år på nacken. Kloka vetenskapsmän talar exv om den lilla istiden för att påvisa en period med sänkt temperatur under c:a åren 1700-1900. Den stora istiden upphörde för omkring 10,000 år sedan (i Sverige, istiden startade för mer än 100.00 år sedan). Till saken hör att Grönland var isfritt för 1 miljon år sedan.

Om detta kan man läsa i dagens Klimatupplysningen.se . Där problematiseras dessa fenomen kortfattat och det sägs att halten av CO2 under dessa kalla perioder antas ha varit ungefär som idag. KU propagerar dock inte, utan ifrågasätter bara CO2-haltens betydelse. Andra globala och atmosfäriska förklaringar kan nämligen finnas. Det borde fanatikern Rockström sannerligen syssla med.

Jag menar därför att nutida politikers, mediers och vissa vetenskapares trixande är rena propagandan. Inte en gång har jag hört någon av de värsta åsiktsterroristerna ens peka på Jordens växlande klimathistoria! Att SR och andra medier deltar i detta drev är tecken på oförnuft, ja även illvilja. Man vill dölja ett annat tänkbart perspektiv. Det är sorgligt. Och gör mig förbannad.

Det är möjligt att CO2 är en möjlig förklaring. Men den måste utsättas för kritisk granskning. Det sker i ett öppet samhälle. Men nutiden präglas tyvärr av motsatsen, dvs av politiska ideal som ska styra människors tankar. Hela upplägget är att skrämma folk till underkastelse.

Torsten Sandström

Det visar sig att Sveriges nationella säkerhetsrådgivare minst tre gånger själv gravt schabblat med säkerheten. Att det sker en gång är att se som slumpen. Men att det skett flera gånger är ett tecken på en person som inte har koll på sina papper och göranden.

Landerholm kan säker fungera i andra politiska roller. Men inte just som högste ansvarig för nationens säkerhet. Det som hänt ger intryck av en politisk fars i den svenska bananmonarkin.

Varför har Landerholm inte redan fått annat jobb? Svaret tycks vara att han och statsminister Kristersson är bästa polare. Förklaringen är alltså vänskap. Jag tror jag inte behöver upprepa mina ord om hur den politisk eliten håller samman.

Torsten Sandström

Som bekant rasar en stor brand i trakten kring Los Angeles. Många människor skadas allvarligt.

Intressant i sammanhanget är hur bonnierägda Sydsvenskan reagerar. Idag kan nämligen följande huvudrubrik läsas:

”Star wars”-stjärnan tvingades fly undan branden

Dessutom påpekar tidningen – i underrubriken – att ”Hollywoodstjärnor och Gunilla Persson är drabbade ” av den gigantiska branden. Ska man skratta eller gråta?

Svenska gammelmedier har som alla vet hög profil. Sydsvenskan är ett riktigt näste för röd-gröna krafter. Men deras syn på mänskligheten är avslöjande. Det vanliga folkets problem kring branden i Kalifornien framhålls inte. Däremot hur kändisar och halvkändisar drabbas.

Det vi ser är mediesamhället totala maktövertagande. Vilken nytta har sådana gammelmedier? Tänk inte själv utan följ massmedierna! På så sätt bevaras status quo.

Torsten Sandström

PS! SvD har liknande rubriker rörande samma allvarliga barn. DS

Nu tänkare jag inte rabbla alla tillkortakommande som skolan drabbats av under vänsterliberal ledning. Eller rättare sagt skolan brist på förnuftig politisk ledning.

I dagarna debatterar medierna ett problem med att föräldrar tar med sig jurister till skolans kvartssamtal och liknande träffar om elevers studier och betyg. Mediernas debatt är märklig frånsett att jurister inte hör hemma på dessa möten.

Det vore bra om debatten blev mer rakt på sak. Det är politikers och framför allt skolmyndigheters sak att sjunga ut. Det finns nämligen juridiska principer som löser problemet radikalt. Så att vi slipper förfäran och veskrik.

Det är nämligen lärarens sak att sätta betyg. Det rör sig om myndighetsutövning på lärarens ansvar. Detta är ett allvarligt rättsligt fenomen! Kvartsamtal och liknande är alltså ingen förhandling. Det är ett samtal mellan läraren å ena sidan och eleven å den andra där den senare representeras av föräldrarna. Meningen är att elevens vårdnadshavare ska få inblick i sitt barns uppförande och resultat. På så vis ges i och för sig föräldrar en möjlighet att förklara elevens situation för läraren. Men någon förhandling är det absolut inte fråga om. Jurister ska alltså vägras tillträde. Kan inte föräldrarna infinna sig ska möte ske en annan dag eller per telefon. Ytterst ska en närstående närvara. Propsar elevsidan på visst betyg ska mötet avslutas och läraren tacka för sig.

Jag menar alltså att jurister eller andra uppdragstagare varken har någon rätt att kräva närvaro eller yttra sig. Detta borde Skolverkets jurister för länge sedan ha klarlagt med tydliga och myndiga ord. Men varför har man inte redan reagerat?

Svaret sammanhänger med landets avsaknad av principfast skolpolitik. Att bara säga som jag nyss gjort anses auktoritärt och konfliktskapande. Den nutida svenska skolans officiella linje är ju kravlöshet, kraftlöshet och åter kraftlöshet. Konflikträdslan står byråkrater, rektorer och därför många lärare – inte alla – långt upp i halsen.

Därför duckar man. Precis som skolan rekommenderas göras med stök, bråk och andra våldstendenser. Det gäller att ta ett steg tillbaka, säger töntiga psykologer, och vara passiv eller kanske gjuta olja på vågorna. Men absolut inte tala klartext.

1800-talets svenska skola var kraftigt auktoritär. Min skola vid 1900-talets mitt hade sina mörka sidor, men dominerades av tydliga och vänliga krav. I 2000-talets skola är jämställdhet den överordnade normen, inte kunskaper. Om lärare och elever har lika rättigheter – och de senare inga skyldigheter – spårar självklart en rimligt förnuftig pedagogik ur.

Detta kan normalt ett barn förstå. Men inte svenska politiker, skolbyråkrater eller medier. Här är dogmen om jämlikhet lika fast som berget. Då går det som det går. Det är alltså illa ställt med förnuftet, med andra ord.

Torsten Sandström

Socialisten Katrin Kielos har som bekant fått jobb på SvD – av alla tidningar! Det säger allt om redaktionsledningens sympatier. Det verkar som om de vill infria vänsters budskap. I dagens tidning kan man nämligen läsa följande rubrik:

Tumskruvarna dras åt på de rika i London

Det rör sig om brittiska Labours nya skatt mot förmögna icke medborgare. Tanken är att håva in 30 miljarder till statskassan. Men hur skattesubjekten ifråga reagerar vet förstås ingen. Betalning är en möjlighet. Alternativt kan de sälja sina lägenheter och flytta någon annan stans och liksom idag då och då åka till London men bo på hotell. Klasslagstiftning gillar nämligen bara socialister, ifall den drabbar andra än medlemmar av deras egen politiska klass.

Det mest intressanta är att SvD publicerar en artikel med sådan rubrik. Tanken är att fånga vänsterläsare som gillar kielostänk. Alltså dem som sätter sprätt på sina pengar. Sådana behöver inte oroa sig för skatter mot ”rikisar” i bostäder od.

Men de behövde fundera något över hur entreprenadskap ska lockas fram i ett samhälle. Vinster och pengar på hög är viktiga attraktioner. Dessutom heder, dvs att slippa påhopp pga av deras framgångar. Många betalar ju redan höga skatter på uttag i lön och vinstutdelning. Också genom skatt på konsumtion av varor och tjänster. Och särskilt Storbittanien behöver incitament till förnyelse av näringslivet. Att genom specialskatter håna ”rikisar” och locka dem att strunta i London eller UK är ingen bra idé för förnyelse av önationen. Det är vänsterpopulism.

Det sista sagda visar vilken inriktning SvD har valt på senare år – bortsett från ledarsidan och några till. Inte heller SvD:s allmänpolitiska linje i spalterna ligger således i tiden. Missnöjet mot det politiska etablissemanget är stort i vårt land hos krafter till höger om mitten. Den nya svenska regeringen försöker städa något efter åtta år med sossevälde (inkl de gröna talibanerna). Men SvD:s journalister gör vad de kan för att Sverige ska marschera fortsatt baklänges mot branten. Så måste deras klasskamp förstås.

Torsten Sandström

SvD skriver idag (5/1) om planer inom den svenska regeringen att den som vandrat in till vårt land ska få 350.000 kronor för att utvandra. Jag kan förstå att pengar kan fungera som en morot och att ett rejält belopp behövs. Idag är 10.000 kronor gåvan för utvandring och det beloppet har nästan ingen nappat på.

Men en betalning på 350.000 kronor känns stötande. I och för sig säger den något om de verkliga siffrorna för vad det svenska samhället idag betalar för invandrarfamiljer som hamnar i utanförskap. Alltså är 350.000 är med andra ord bara en liten del av vad det kostar! Detta är tuff replik till krafter i vårt land som talar om invandringen som en räddning av Sverige i tider då antalet födda svenskar minskar…

Ändå är beloppet problematiskt. Vi inser snart att åtskilliga människor kan tänka sig att pröva på en utvandring – och inkassera slantarna – för att därefter återvända till Sverige som förut. Efter att ha sett hur vårt land i decennier misslyckas med att hindra inflyttning undrar jag vad som nu ska visa sig vara mirakellösningen för att stoppa dessa naturliga skurkstreck?

Jag antar att pengarna bara är tänkta att betalas ut till personer som inte fått svenskt medborgarskap. Annars uppstår dessutom ett problem med hur medborgarskapet ska kunna klippas av då personen anländer till Arlanda. Och därtill hur utvisning av denne ska kunna ske till det hemland som än en gång hamnat under krig, terror eller liknande. Enbart att personen numera kan uppvisa ett hbtq-skäl fungerar idag som hinder för utvisning till många nationer under islam.

Dessutom kan vi räkna med problem med hur många personer i en familj som ska räknas samman för en exit på 350.000 kronor. Ska en muslimsk man med två fruar få det dubbla beloppet? Ska fadern få pengarna för att sticka för att lämna familjen/familjerna kvar i Sverige för försörjning av det allmänna? Problemet radar upp sig. Och alla minns säker Lorrysketchen med mannen som besöker patentverket: ”jag tänkte inte på det”.

Jag antar att man på Rosenbad funderar över mycket av detta. Kvarstår ändå beloppet på 350.000 kronor, som några infödda svenskar antagligen gärna vill inkassera för att sticka till Thailand några år i sus och dus…

Torsten Sandström

Jag är alltså rädd för att svenska

I gårdagens Dagens industri (Di) ges förre northvolchefen Peter Carlsson spaltutrymme. Inte för att förklara hur länge nedgången pågått till fram till konkurser. Utan för att framföra budskapet att ”Europa måste tro på den gröna omställningen”. Han påstår att den är ”avgörande för vårt sätt att leva”. Okej, att nya tag behövs steg för steg. Men inte på det yrvakna och hej-och-hå-vis som Carlsson själv varit med om att orsaka. Därför kan man säga att ha talar för sin sjuka mor.

Sjukdomen finns alltså även hos Di. Sedan några år har Di utvecklats från en affärstidning till industrins hänt i veckan. Fina analyser har ersatts av politiskt stöd till socialdemokratin. Därför är en uppbackning av Peter Carlsson logisk.

Det intressanta är enligt min mening hur Carlsson har använt Northvolt för att berika sig på samhällets och andras bekostnad. Då politiska intressen alltså står på spel ges han stöd, trots att en närgången analys av hans sätt att styra koncernen borde stå i centrum, särskilt som han sålt egna aktier till andra i tider då krisen borde ha varit ett publikt faktum.

Att bolagets körts vidare fram till rekordstora miljardförluster gör att såväl straffrättsligs som aktiebolagsrättsliga regler kan ha överskridits. För småbovar hade det blivit skandalrubriker , med fängelsestraff och jättelika ersättningskrav som följd. Jag tänker exv på ABL:s regler om tvångslikvidation vid kapitalförlust – normer som för länge sedan borde ha inneburit beslut om upprättande av likvidationsbalansräkning i olika koncernbolag Men det tycks som dessa regler i praktiken inte gäller för den nya tidens rövarbaroner!

Det är allvarliga krämpor i den svenska samhällskroppen som Di tycks vilja dölja genom att låta Carlsson gråta några tårar. Och att han tillåts presentera sig själv som ett slags helgon som kämpar för människors rätt att leva. Tala om dubbelmoral!

Det goda är att möjligheter fortfarande finns att komma åt dessa heliga korsfarare!

Torsten Sandström

Att driva en odling, ett lantbruk, är som alla vet ett frambringande av nytta för allmänheten. Framställning av naturliga livsmedel bör ses som den optimala formen av public service. Så har det varit sedan urminnes tider. På den nyttiga farmen odlas sådant som alla svenska folket behöver, dvs mat för dagen. Det är något stort och fint.

Men i Sverige finns en jättefarm som är motsatsen. Jag tänker nu på SVT. Ledarna för detta företag beskriver gärna sitt SVT som en farm för svensk gemenskap. Cheferna vill se företaget som en leverantör av den inbördes godhetens offentlighet. Emellanåt talas det högstämt om att SVT levererar lägereldens kultur. Tanken är alltså en folklig samling kring elden.

Genom återkommande programinslag vill SVT således arrangera brasaftnar där breda skikt av svenska folket kan träffas. Jag har inget emot själva idén, ifall den avser att servera arrangemang med rimligt kvalificerat innehåll, dvs ändamålet att sprida en modern upplysningskultur till svenska folket. Men symboliken med lägereld används inte för denna typ av arrangemang! Nej, SVT-chefernas tänk om möten i stil med Unga Örnar tar sikte på kostsamma jippon utan minsta samhällsdjup annat än just idén att locka tittarna till teveapparaten SVT:s egen regi.

Nu gäller det nämligen 100 procent underhållning. Med andra ord tidsfördriv som ska ge betalarna av tvångsavgifter till SVT en känsla av att man får valuta för pengarna. På så vis får SVT:s kändisfarm sin plats i det svenska odlingslandskapet. Men denna underhållning sprids som alla vet redan av en mängd kommersiella aktörer som jagar vinst.

Det är med andra ord motsatsen till livsmedel som framställs på farmen. I lägereldens rök ska tittarna förmås att glömma samhällets ofta trista verklighet. Därför är det snarast medel för politisk bedövning som SVT:s farm levererar. Publiken ska – insvept i brasans ångor – förledas att känna gemenskap med de triviala ämnen som SVT släpat fram för förbränning. Typiska exempel är programinslag som Melodifestivalen, Stjärnorna på slottet, På spåret , Doobidoo, Allsång på Skansen och liknande uppvisningar i renodlat kändiseri.

Förstå mig rätt. Mitt budskap är inte dysterkvistens, utan realistens ord. Jag är ingen motståndare till underhållning av olika slag. Det är självfallet den enskildes sak att själv välja vad han eller hon på fritiden ska satsa sina surt förvärvade slantar på. Däremot menar jag att staten ska hålla sina fingrar ifrån nöjesverksamhet inom populärkulturen. Simpla tidsfördriv är inte ett starkt samhällsintresse. Det som sker bekräftar bara den tragiska bilden från antikens Rom om en strävan från det offentliga att skapa samhällsro genom publika skådespel. Som sagt finns en uppsjö privata leverantörer av olika former av billig underhållning. Därför ska statsmedier inte syssla med kändiskultens utbredning!

Nu kommer jag till det centrala. Det är inte ett urval av filosofer, vetenskapare, intressanta frihetskämpar eller hårt arbetande män och kvinnor som presenteras vid SVT:s brasaftnar. På SVT:s farm produceras nämligen enbart kändisar som företaget importerat som hel – eller halvfabrikat från underhållningsindustrin. På farmen ska de utvecklas till genuina kändisar för fortsatt bruk vid SVT:s olika lägerarrangemang.

Odlingen sker helt enkelt genom att en mindre kändis ska förvandlas till en stor sådan. Samt inte minst så att en före detta kändis ska kunna ge SVT fortsatt nytta då det är dags för att elda på. Företagets besättning består därför av hundratalet kändisar i som det förefaller ständig drift, dvs män och kvinnor från olika områden inom underhållningsindustrin, populärmusiken, filmen, komiken, teatern, sporten osv. Till och med antikhandlare och arkitekter upphöjs till kändisar via farmen till stor nytta för dem själva. Under en och samma vecka ser vi samma personer en handfull gånger. Några av dem saknar egentligt kändisskap, men får anses som framtidslöften, dvs nybörjare i SVT:s farmarlag. Efter några år av intensiv lansering blir de superkändisar. Och då kan de fungera som avsett vid röken från elden.

Läsaren inser att SVT:s farm på så vis bedriver en cirkulär odlingsverksamhet, som företaget gärna själv vill se som hållbar. Innebörden är att samma kändis återanvänds i ett obegränsat antal arrangemang. Den som fått en air av lägereldens ångor måste alltså återvinnas. Närhelst någon knäpper på teven så ses ett gäng av SVT:s hel- eller halvfabrikat i verksamhet. Det skriks och flabbas för glatta livet. Denna återvinning skapar förstå en avsedd känsla hos publiken av intimitet. Denna förtrolighet är ett viktigt syfte då farmens chefer ska tutta på.

Intimiteten med de halvslumrande i tevesoffan är alltså en grundbult. Märk att SVT normalt inte presenterar kändisarna i deras bakgrundsmiljö. Då de hojtar, gråter eller storskrattar sker det i en miljö där allt glänser och kändisarna ger järnet för att bli kvar i rampljuset. På så vis ska publiken erbjudas en resa med sina vänner in spe – kändisarna. Att det inte sällan innebär närgångna rapporter om kändisens familj och vänner skapar en förtrolig gemenskap med tittaren. Sådana bekantskaper vill man snart träffa igen! Att skratta med dem är ju så trevligt. Just känslan av återkommande intim förtrolighet är kärnan i farmens produktion av trivialiteter.

Man kan därför säga att SVT:s farm ansluter sig till en medial tradition. I stället för att söka efter vardagens personligheter i norr och söder tillåts SVT i stor utsträckning själv producera kändisar för återbruk. SVT bestämmer alltså vad som ska anses som underhållning samt vad som kan brukas vid företagets lägereldar. I och med att minsta insats inom nöjes- eller sportvärlden kan läggas till grund för ett halvfabrikat tillåts teveföretaget till bästa marknadspris odla insatsvaror vid tillverkningen av kändisar. Den egna farmens kändisar är alltså billiga insatsvaror. Att ett ansikte tidigare dykt upp enbart i utkanten av ett nöjessammanhang gör att personen raskt kan enrolleras som blivande kändis eller som expert i SVT:s farm. Utan kändisar ingen brasafton med andra ord.

Som alla vet tillåts inte SVT att sända reklam för varor och tjänster. Detta hindrar dock inte SVT från att fem gånger per kväll köra trailers med sina halvfabrikat. Flabb, flabb och åter flabb hörs alltså i SVT egna reklaminslag. Det är inte marknadsföring av kvalitet. Utan av psykofarmaka från skratt- och stojfabriken.

Slutligen. Vilken samhällssyn ligger bakom SVT:s produktion av kändisar? Som sagt är det inte fråga om begreppet ”public service” i dess språkligt rätta mening. Ingen kan påstå att tevekonsumtion av kändisar är att jämföra med livsmedel. Det hela påminner mer om ett zoo eller tivoli där vanliga människor ska beskåda det som ställts ut och betecknats som underhållning. I själva verket är det ett surrogat för underhållning. Enbart genom myten av en samling vid lägerelden fungerar kändisarna som objekt för beskådande.

Med andra ord kan farmen liknas vid ett klibbigt flugpapper. Politiker som omhuldar en tvångsfinansierad statsteve är inte främst intresserade av tivoliverksamhet i etern. Alla vet ju att ett otal privata nöjesmedier finns för folket att själv välja mellan. Däremot vill makthavarna ha kontroll över den politiska åsiktsförmedlingen. Tanken är därför att så många som möjligt av besökarna vid farmens lägermöten ska välja att emellanåt snubbla in på statstevens nyhetsprogram för att där få sin politiska skolning. Den publik som vacklande inandats brasaftonens flummiga dimmor blir nämligen ett lämpligt byte ifall någon senare råkar knäppa på ett SVT-program med ett politiskt innehåll, exv nyhetsinslag eller samtal i en valrörelse. Två flugor slås med andra ord i en smäll. Först kan ”korrekt” information till publiken kontrolleras. Sedan luras folket att tro att man fått valuta för tvångsavgiften.

På så vis fyller SVT:s kändisfarm en viktig politisk funktion i dagens Sverige. Staten ges i den svenska demokratin kontroll över medborgarnas tankar. Farmen levererar bedövningen. Och åsiktsjournalisterna indoktrinerar. Jag är säker på att Olof Palme mellan skål och vägg – skulle ha erkänt att detta är andemeningen bakom de av staten skapade företagen SVT och SR. Palmes mycket stora intresse för upprätthållande av statliga medieföretag talar för det.

Att ett antal borgerliga regeringar sedan dess svalt detta läskiga bete är sannerligen något att fundera över. Men det är en annan historia. Nämligen om den politiska klassens behov av att hålla konkurrenter utanför.

Torsten Sandström

Rolf Gustavsson är äntligen på rätt spår i SvD på årets näst sista dag, den 30/12. Men väl sent. Han har i nästan ett helt yrkesliv rapporterat om stolta EU-ambitioner utan att anlägga en rimlig grad av kritisk granskning. Visst har enskilda beslut nagelfarits. Men själva ambitionen att ovanifrån bygga en union mellan nästan trettio motsträviga medlemsstater har inte ifrågasatts.

Just nu ser unionens framtid synnerlige dyster ut. Tacka för det! Draghi har krävt ännu mer pengar in i det sjunkande skeppet. Men ingen nation vill av naturliga skäl betala. Allra minst förstås nationerna i norr som än en gång hotas av miljarder ned i söderns slukhål. Där används gratispengar som julklappar. Förståelsen för sjukdomen är svag. Och ett nyvalt sk parlament kommer snart att ösa på med nya krav på överstatlig reglering. Alltså mer av det sänke som på sikt tycks bli EU:s fall.

Till bilden hör politisk kris i Tyskland och Frankrike. Och politiska ledare i sydöst som flörtar med den Putin som övriga unionen backar upp med miljarder för kriget i Ukraina. Rena dårpippin! Snart träder Trump in i Vita huset och det gör inte Europas läge bättre – frånsett möjligheten av ett stillestånd i kriget. Han betraktar med rätt EU som en fjant, som låtit en storskalig invandring passera de yttre gränser, som gjort att inre gränser slopats. En fåneunion av medlemmar som inte vill betala för den egna världsdelens försvar. Dessutom: då några miljoner invandrare släppts in, så följer terrorism från en procent av nyanlända islamister som ett brev på posten. Det är synd om européerna med sådana ledare. Men vi har tyvärr själva valt dem. Medierna – dvs Gustavssons kompisar – har inte gjort sitt jobb!

Gustavsson borde från början ha kritiseras den federalism som byggt innan basen inom Europas folk endast om färdriktningens huvudlinjer – för att inte tala om alla detaljer som parlamentet klåfingrigt tillfört. Först när enigheten om handel och transporter vuxit sig starkt har rimliga chanser funnits till några bra steg mot inslag av centralism. Men inte. EU:s credo har hittills varit: om det slirar så in med mer federalism.

Och nu står federalismens förespråkar där med skammen. Misslyckandet vill ingen i den politiska klassen erkänna. Tro inte att de lägger av med EU-projektet i första taget. Först när alternativa partier på högerkanten blir riktigt starka – uppstår kris – blir följden att EU-puddingen faller ihop. Alltså det som kallats Next generation EU! Och kaos utbryter. Tala om ett gigantiskt politisk misslyckande.

Många politiker och journalister har anledning att känna skam. Men trots allt är det bra att herr Gustavsson – med bakgrund i Lunds universitet – vågar skriva det han gör.

Torsten Sandström

Jag följer emellanåt med intresse unga juristers politiska val av ämnen att studera. Ty ämnesval inom forskning har ofta – inte alltid – en uppenbar politisk sida. När jag var ung var det arbetsrätten som skulle omformas i vänsterns riktning. En del goda lösningar blev förstås resultatet. Men på köpet även en rad knepiga problem. Värst var att de kollektivavtalsslutande fackföreningarna fick svenskt lagligt primat. S-partiets politiska vänner fick på så vis ett tydligt grepp om arbetsmarknaden. Följden blev att storföretag tvingades betala för facklig representation inom de egna fabrikerna. Och att konkurrerande fackföreningar ställdes utanför. Vi ser alltså rötterna till den konflikt som nu länge pågått i Sverige via LO:s Metall som genom strejk vill tvinga Tesla att skriva kollektivavtal. Många anställda på Tesla har bättre betalt än Metalls avtal och struntar således i LO:s diktatoriska krav med stöd av en solkig Svensk modell.

Idag är det folkrätten som tjusar unga forskare. Nu upphöjs i stort sett varje samhällsproblem till en fråga om mänskliga rättigheter. Precis som Sverige – vad gäller människors liv och leverne – är ett helvete i stil med mörkaste Afrika. Det är givetvis vänsterliberalismens budskap för påstådd fundamental godhet som ska predikas. Om man lyssnar på de unga så befinner sig Sverige och Västeuropa en förfärlig djungel av övergrepp på mänskligheten. Att det främsta problemet rör terror från främmande kultur nämns dock inte. Jag undrar om vanliga människor bor på samma planet som några av folkrättens bisarra jurister med Human Rights ständigt på agendan.

Nu besöks Lund av en kvinnlig amerikansk jurist från New York vid namn Victoria Adelmant. Hon är folkrättare och ser sig som folkräddare. Adelmant vill problematisera det hon kallar ”digital välfärd”. I Lund talar hon, av kallelsen att döma, om hur AI utgör ett hot mot välfärden. Okej, att vissa speciella problem kan finnas. Men henne tanke är att AI-verktyg har visat sig mäta fel vid systematiska kontroller av bidrag till behövande. Påstått bidragsfusk har i ett antal fall visas sig inte stämma (i hur många fall fusk upptäck ordar däremot inte Adamant om). Därför tycks hon mena att förbudsreglering måste införas med stöd av en synnerligen extensiv tolkning av i grunden vaga folkrättsliga normer.

Jag tappar andan, men bara nästan, ty jag har blivit van vid liknande stolligheter. Hennes tes är uppenbarligen att effektiv kontroll via AI bör stoppas ifall en risk för misstag finns. Min invändning är att en mottagare av gåvor bör tåla rimlig och närgående kontroll. Lidandet att felaktigt utpekas är för Adamant ett mindre problem än att välfärdens bidrag slopas på grund av att effektiv kontroll inte tillåts.

Jag menar att Adelmants tankar i förlängningen därför hotar välfärden. Hennes lösning slår med andra ordet skydd för behövande i ansiktet (samtidigt som fuskare gynnas). Liknande hot framskymtar dagligen, enligt min mening, i folkrättens många extrema tolkningar rörande olika samhällspolitiska frågor, som exv klimat och krig. Många politiker och vanliga människor bör således undra över hur folkrätten används. Inte sparsamt i fall av uppenbara kränkningar av enskilda. Utan för att underlätta fuskares bidragsbrott.

Vänsterliberalismen har enligt min mening blivit en samhällsfara. Framför för den goda och stabila marknadsliberalismen och dess krav på en förnuftigt balanserad statsapparat! Och en juridik som bygger på rättssäkerhet och inte flummiga tolkningar av gummiregler.

Torsten Sandström

Ingen svensk kan tveka över att brottsligheten gastkramar det svenska samhället. Bara det fenomen att kriminaliteten sprider sig tycks locka fler människor att ta för sig. Särskilt brott mot det allmänna blir vanligare. Här finns enkla pengar att erövra. Delvis på grund att man har för mycket av skattebetalarnas pengar. Delvis beroende på att naiva politiker är dåliga på att förebygga brott genom kontroller. Och delvis pga att röd-gröna makthavare gärna ser befattningshavare i sin omgivning som goda. Att människan har en mörk sida vill man inte förstå. When will they ever learn? Svaret är aldrig.

Sydsvenskar skriver idag (31/12) om allvarlig brottslighet i det sedan åratal sossestyrda Malmö. Chefer som har till uppgift att visa kriminella till rätta begår själva brott. Tjänstemän inom kommunen – som arbetar med att hjälpa kriminella ungdomar – utpekas alltså för omfattande korruption. En chef sägs redan ha tvingats sluta efter att ha lurat till sig kommunens pengar.

Att detta sker i Malmö kommun är förstås en skandal. Men knappast förvånande. I flera reportage visar det sig att kommunen inte har tillräcklig kontroll. Det tycks som man struntar i det. Sedan länge sitter sossarna säkert i sadeln, bland annat med stöd av miljardstöd från staten och andra kommuner i landet som tvingas betala fattigbidrag.

En del av eländet är kommunens flörtande med invandrare som skörtar upp det allmänna genom sina olika så kallade välgörande organisationer. Högsta ansvarig är sossepampen Katrin Stjernfeldt Jammeh. I 11 år har hon nu misskött kommunen. Förmodligen står hon i tur för en post i en kommande sosseregering. Det finns därför ännu en anledning – ett nationellt ändamål – att stoppa en sådan regering.

Torsten Sandström

T

En stor samhällsmyt är att invandring är nödvändig för den svenska nationens framtid. Lågt inhemskt barnafödande påstås nämligen bäst kunna kompenseras genom nyinflyttning. Vänsterliberala politiker gör vågen. Just nu bedriver SKR, dvs kommuner och landstings byråkratiska ryggsäck, en kampanj för att ännu mer invandring behövs under kommande år för välfärden. DN hoppar förstås raskt på spåret och använder sig därför av en anpasslig sk forskare från Karlstad universitet. Kolla länken: https://skr.se/skr/tjanster/bloggarfranskr/arbetsgivarbloggen/artiklar/utrikesfoddaalltviktigareforvalfarden.86057.html

Med tanke på en storskalig svensk invandring på 2 miljoner under senaste 20 åren borde nationen ha gott om arbetskraft. Och det har vi. Drygt 7% eller 400.000 är nämligen arbetslösa här i landet. Omkring 30% av dessa är under 35 år. Potentialen att slussa in dessa på jobb måste vara synnerligen stor. Men skon klämmer i att de inte vill jobba till de löner som erbjuds de lägst kvalificerade inom vården. Det är behagligare att leva på bidrag.

Till den skeva bilden av SKR:s skönmålning hör att arbetslösheten bland utrikes födda är omkring 15 %, dvs c:s fem gånger så hög som för infödda svenskar. Vad händer om fler ska flytta in? Allt dessa går enkelt att läsa ut ur tillgänglig statistik. Se länkarna nedan.

Varför bedriver då SKR och medierna en kampanj om att invandring ska rädda välfärden? Det är enligt min mening ytterligare ett exempel på de röd-grönas drömpolitik. Man tror, utan att se på fakta. Låt-gå-politik med andra ord. Dessutom är det fråga om att globalismen upphöjts till trosföreställning. Riv alla gränser -om de öht finns kvar efter EU:s kollaps 2015 avseende Dublinreglerna om att asyl ska begäras i första ankomstland inom EU. Maximera den globala lyckan och antalet vänsterväljare! Angela Merkel och Stefan Löfven ropade nämligen fritt fram för marsch norrut! Det gick åt skogen. Och med folkvandringens svåra effekter brottas både Tyskland och Sverige som bekant ännu med. Merkel och Löfven är avpolletterade.

Nu hörs alltså igen liknande lockrop från SKR och svenska medier. Trots rapporter om kulturkonflikter inom vården – patienter har svårt att tala med nyinflyttad vårdpersonal – vill SKR köra vidare pågrund av oförmåga att finna andra lösningar. Ingen av de vänsterliberala partierna vågar tala om att sätta mängden arbetslösa svenskar (och redan anlända invandrare) i arbete! EU och nationella regeringar har misslyckats tidigare. Nu höjs röster för fortsatt elände.

En annan sak är att invandring av kvalificerad personal är en önskedröm. Men detta talar varken SKR eller medierna om. Sådan invandring är dessutom tillåten inom de minsta lönegränser som satts upp.

Torsten Sandström

arbetslöshet https://www.ekonomifakta.se/sakomraden/arbetsmarknad/arbetsloshet/arbetsloshet_1212507.html

arbetslöshet unga https://www.ekonomifakta.se/sakomraden/arbetsmarknad/arbetsloshet/arbetsloshet-i-olika-aldersgrupper_1208465.html

arbetslöshet utrikes födda https://www.ekonomifakta.se/sakomraden/arbetsmarknad/arbetsloshet/arbetsloshet-utrikes-fodda_1210645.html

Få personer vågar skriva om FN:s ambition att bli ledare för världen. Organisationen framstår som en bläckfisk som utan att lyckas försöker ta ett politiskt grepp om jordklotet. Med tanke på stormakternas inställning är avsikten knappast realistiskt. Men enligt min mening driver mäktiga nationella vänsterpolitiker idén om att Jorden i framtiden ska behärskas av FN. Det påminner om kommunismens byggande av vad man kallar en International. Själva tanken om en monolit förskräcker. Men det finns tydliga tecken på att socialdemokratiska politiker länge tillsammans har talat om att bygga en gemensam maktbas från FN.

Man kan nämligen se en linje från bland andra Brandt, Palme, Brundtland och Guterres som kan tolkas så som jag menar. Då klasskamp anses som ett dödfött tema måste socialister peka ut något nytt och slagkraftigt globalt mål. En satsning på kärnkraft var en tänkbar komponent, som dock gick i graven långt före haveriet i Fujijama. Däremot är CO2-mätning och klimatskräck en mer storslagen strategi. På så vis kan ett vagt fenomen – oklart i tid och rum – utmålas som ett hot mot mänsklighetens existens. Som verktyg använder FN-organisationen IPCC, med en besättning som handplockats för en samstämmig klimatsyn. Till saken hör att IPCC:s rapporter har en vetenskaplig resp politisk struktur. Den vetenskapliga är avsevärt mer försiktig. Den politiska är enögd. Visionen om FN:s dominans återspeglas i Guterres skrianden i alla möjliga sammanhang. Hans gälla rop imponerar på många som är fallna för storslagna drömmar.

Min uppfattning är att Guterres pokerspel nu alltmer synas av oroade politiker världen runt. Klimatskräcken har medfört en ekonomisk backlash – i form av korttänkta megasatsningar – som framför allt plågar EU:s medlemmar. Unionens sk parlamentariska politiker agerar nämligen som påtryckare. Fossila bränslen ska bort, sägs det, och elbilar köras utan att det finns tillräckligt med el eller batterier. Att förbränning av skogsråvaror också skapar CO2-utsläpp döljs listigt för allmänheten. Europas folk drabbas av höga energipriser. Nya så kallat gröna industrier hackar som sagt – och flera går under. Ukrainakrigets påfrestningar spär på eländet. Även framtiden med Trump – som är FN-antagonist – bidrar till att en kallare vind blåser mot FN.

Sedan länge har FN byggt folkrätt. I fokus har stått vaga gummiregler om asylrätt för flyktingar. Reglerna funkade hjälpligt förr då avslag på ansökan medförde avvisning till hemlandet. Men absolut inte längre. Den folkvandring som skett omkring 2015 har fyllt Tyskland, Frankrike, England, Sverige med miljontals nyanlända kommer aldrig att kunna vändas genom utvisning. ”Vi ska fixa detta” sade Merkel. Men brottslighet, terrordåd och bidragscrescendo visar att folkrätten gått i stå. Vanligt folk är bekymrat. Men oroade politiker duckar bara.

Till bilden av ett sönderfall hör FN:s agerande i det krig som Hamas inlett mot Israel. FN-organisationen UNRWA har i åratal spelat under täcket med Hamas (och på så vis i sin tur med Hisbollah och Iran). Att åtskilliga medarbetare inom UNRWA , dvs FN:s sk palestinahjälp, stött Hamas har förändrat synen på FN. Nu talas om en gigantisk byråkrati med plats för politisk terroraktivism. Högt uppsatta politiker i västerlandet reagerar givetvis med skepsis till UNRWA med 30.000 anställda. Det spiller förstås över på FN och Guterres.

Att klyftan vidgas visas också till följd av att internationella brottmålsdomstolen agerat partiskt mot Israels premiärminister. Han är förvisso en problematisk maktspelare med svagt mandat. Att kriget är mycket blodigt är också ett faktum. Men ingen klok människa glömmer att kriget startats av Hamas terrorister. Hamas har ännu inte gett upp och släppt gisslan. Temporärt tycks dessutom Israels position påtagligt ha förbättrats genom kollapsen av Assad´s blodiga skräckregim i Syrien. Såväl Hamas, Hisbollah och Iran har alltså hamnat i en prekär position.

Så med Trump vid makten tvingas förmodligen FN justera sin politik i Mellanöstern på flera viktiga plan. Många politiker, som är ivriga FN-kramare, känner säkert stor oro. En viktig del av FN:s politiska spelplan knakar i samma takt som FN- möten i klimatskräckens anda går i stå. Många förespråkare för en extensiv tillämpning av folkrättens mångfald av gummiregler bävar sannolikt.

I detta mönster passar Tidöregeringens ovilja att ge UNRWA fortsatt stöd. I stället ska svenska statsbidrag slussas till fristående organisationer samt till något alternativ inom FN:s gigantiska organisation. Liksom biståndsminister Benjamin Dousa anser jag regeringens beslut är klokt. Som framgått har FN blivit en hydra, som allsmäktigt önskar styra världens folk. Att ”land ska byggas med lag” har ersatts med ett intensivt skådande i folkrättens grumliga kristallkula. FN-chefens framfart har visat sig farlig för världssamfundet.

Israels krig visar på en snart 80-årig konflikt som FN själv varit med om att skapa. Nu förmår organisationen inte mycket mer än retorik. Om FN tidigt valt en striktare linje mot UNRWA hade utvecklingen förmodligen blivit en annan. Sak samma om FN använt hårdhandskar mot korrupta förtryckarregimer. Många minns nog hur FN-höjdaren, socialdemokraten Jan Eliasson, vid flera tillfällen med solvargsleenden kramat om en hög dignitär från Iran! Fy sjutton!

Hursomhelst kommer Trump sannolikt inte att lita på FN eller folkrättens dagdrömmare. Vi kommer – på gott och ont – att få se realpolitik. Mycket talar för att han kommer att föra en hård geopolitisk kampanj. Och i denna kommer inte stater under islam med heliga krig på agendan att ha någon fördel. Det intressanta är att varken Ryssland eller Kina sannolikt kommer att ge FN eller jihadislamister något stöd.

Oklart är vad som kommer att ske då en auktoritär Trump ställs inför diktatorer i Ryssland och Kina.

Torsten Sandström

Riksdagen är en lagstiftande församling. Inte en verkställande. Därför ska inte riksdagsledamöter ges jobb som innebär myndighetsutövning. Att deras politiska erfarenheter skulle anses som meriter är fel – grundlagen kräver förtjänst och skicklighet. Knapptryckande i riksdagen är bara meriter i de egnas ögon. Inte objektivt sett.

Vidare fattar politiker som statsråd beslut som bara emellanåt kan ses som verkställande. Men beslutsfattandet sker i en fullständigt politisk miljö. Att mangla fram beslut och skriva under papper säger mycket lite om vad som krävs för att leda en myndighet och där tillämpa gällande lagstiftning. Det visar inte på någon administrativ eller juridisk skicklighet, men säger en del om politisk smidighet.

Att högt uppsatt politiker ges jobb som myndighetschefer eller landshövdingar är enligt min mening ett oskick, med tyvärr djupa rötter i Sverige och västerlandet. Det har inte gynnat vårt land. Ämbetsmän med djupa kunskaper om förvaltning, ekonomi och juridik måste normalt vara att föredra i och med att de med större sannolikhet agerar oavhängigt från politiken och mer inriktat på gällande regelsystem.

Jag har i tidigare bloggar kritiseras Anna Kinberg Batras framfart som landshövding. En annan från den politiska klassen som favoriserats är sossen Carin Jämtin. Hon har på ett mer kränkande eller skadligt vis än Batra drivit sitt partis egna intressen. Detta som myndighetschef på Sida. Trots att regeringen i regleringsbrev till Sida meddelat att bidrag inte skulle beviljas vissa privata svenska biståndsorganisationer – en facklig och en kooperativ – har Jämtin ändå 2023 skrivit under ett femårsavtal om stöd på omkring 1,2 miljarder! Ändå belönas Jämtin med rätten att sitta som landshövding i Västernorrland, dit hon på sina politiska meriter destinerats.

Vi ser alltså hur den politiska klassen hålls om ryggen genom sinekurer inom statsförvaltningen. Jämtins handlande visar hur andra klasskamrater på så vis kommer att gynnas genom feta kontrakt. Exemplet pekar på att regeringen inte alltid styr landet. Trots ny regering fortsätter Jämtin att favorisera sina egna. Vi ser alltså hur bilden av rosornas krig inom den politiska klassen tonar fram. Trots förlorad maktställning över regeringen fixar Jämtin ett fett kontrakt åt andra klasskamrater på vänstersidan.

En bred blick över Sverige visar att miljarder av skattebetalarnas slantar går åt till att försörja rader av medlemmar i den politiska klassen med olika partikulörer. Antingen på jobb i Sverige eller utomlands där svenska pengar direkt eller indirekt bidrar till finansieringen. Skeendet påminner om hur adeln i forna tider fick sin försörjning från hårt arbetande bönders skatter. Både då som nu saknar folket faktiskt inflytande över den vardagliga pengafördelningen. Som fallet Jämtin visar kommer nämligen inte ens ett förlorat val att frånta grevarna och baronerna sina privilegier.

Torsten Sandström

Nu ska betyget F för underkänt slopas, meddelar landets hej-och-hå-politiker. Den vanliga röd-gröna influensan slår än en gång till. Svenska medier applåderar. Förr hade skribenter ropat stopp. En tiogradig betygsskala ska införas så att nästan inte ens en hjärndöd kan få sämsta betyg.

Vad är orsaken? Rapporter visar att många elever med F-betyg stoppas från fortsatta studier på gymnasiet. Politikerna tycker givetvis synd om dem (utan att veta om de snarare inte struntar i saken). Den normala reaktionen borde vara att dessa elever inte vill eller förmår plugga på ett vis som krävs. En bättre pedagogik vore kanske ett rimligt krav. Varför inte yrkesskola i stället för gymnasium? Eller kanske hellre en modigt förnuftig slutsats: alla människor passar inte för studier. Så låt F-betyget vara kvar. Och satsa på en skola för kunskaper åt dem som vill och kan.

Men i ett jämlikhetsdrogat Sverige är denna slutsats omöjlig. Alla individer ses som lika – eller åtminstone kan formas till lika. Därför sänks kraven för gymnasiestudier, med de skadeverkningar som redan rapporteras om dålig läs-, skriv- och räkneförmåga. Det förefaller rent ut sagt korkat.

Dessutom är slopandet av F konstgjord andning som skadar många av de elever som slipper F. Elever som på den vägen kommer in på gymnasiet kommer förstås att få svårt att hänga med. De känner sig mobbade och kraven på psykiatriska diagnoser far i taket. Inte kommer dessa outlaws att tacka politikerna, som i sin stora och obegränsade godhet inte använder sunt förnuft, utan bara reagera via känslor och förhoppningar om röster i kommande val. Om något år kommer svenska journalister att oja sig över hur svårt en stor grupp gymnasieelever har att nå resultat. Krav kommer sannolikt att resas på att all ska få ut studentexamen så att de kan studera vid högskolor. Och så vidare!

Som varm anhängare av demokrati undrar jag vart den är på väg i vårt land. Att alla medborgare har samma rätt mot staten är en sak. Men det betyder inte att alla har samma förmåga. I samhället finns ett behov att många olika förmågor. Elektriker och svetsare har en bättre arbetsmarknad än konstvetare och filosofer. Därför blir vänsterliberalernas fixering vid likhetsdogmen ett Kainsmärke som lyser i deras av godhet överfulla ansikten. Vi vill ju så väl, hör man dem säga.

Politik ska inte bedrivas av sådana drömmare. Men tyvärr har politik blivit ett yrke. Och för inträde i den politiska klassen krävs varken kunskap eller förnuft. Där gäller smidighet att locka folk till valurnan. Slopandet av F-betyget bevisar detta. Svenska politiker agerar som Helan och Halvan. Utan att inse det själva förstås.

Torsten Sandström

Julfirandet på SVT följer ett tydligt propagandistiskt mönster. Tyvärr är svenska folket så vana att man inte ser vad som händer. Det påminner om upplevelsen av en gudstjänst. Allt är bestämt från början.

Jag måste erkänna att jag bara glimtvis kollat SVT under julaftonen. Men det räcker. Regin följer SVT:s politiska vision om att samla folket vid lägerelden. Då passar grandoft och tända ljus. Följden blir att publikens medelålder blir superhög. Därför kan man säga att sossarnas gamla anhängare erbjuds det som man väntar på.

Allt följer i grunden – undantag finns givetvis – en närmast religiös önskan om godhet, trots att Europa står i brand och industrin skälver inför Trump. Uppladdningen har redan skett genom den sk Julkalendern där tittarna under nästan en månads tid var dag fått doser av jämlikhetens Sverige, som inte alls är så jämlikt. Men budskapet om skydd för minoriteter och skydd mot uppvärmningen löper som en röd tråd fram till julafton. Då ges de svenskar som orkar titta – eller sover av själssvaghet framför teven – årets överdos av godhet. Då presenteras hjältarna, såsom Tjuren Ferdinand, Karl Bertil och andra av en invandrad programledare som bara strålar av välvilja (vad han innerst tänker besparas tyvärr tittarna). Tala om partydroger!

Svenskarna har beklagligtvis fått den statsteve som Olof Palme önskade och politiskt fixade. Den har i åratal hjälpt S-partiet att dämpa fallet i mätningarna av opinionen. Partiets väljare är dock till åren komna och siffrorna har hittills räddats av ett tydligt tillskott av kvinnor som fallit offer för den stora godhetens ihåliga bidragsbudskap.

Men sossarnas framtid är högst osäker. Alltfler upptäcker Den svenska modellens ihålighet. Lyckligtvis kan man inte ens stoppa Musk´s teslabilar från att rulla i landet. Effekterna av en inflyttning av 2 miljoner från utlandet håller på att förändra Sverige. Problemen är inte de många som anammar svenska värderingar (och kanske sätter sig framför godhetens teve på julaftonen). Det som förändrar Sverige är samhällets undfallande inställning till förtryckande eller främmande värderingar. Det räcker alltså inte att som SVT krama samernas minoritetsgrupp. Ett avståndstagande från religiösa slöjor – baserade på islamskt kvinnoförtryck – eller från affärsmässigt bedrivet tiggeri vågar sig svenska politiker inte på. Rädslan för en svensk intifada syns i bakgrunden när politikerna fiskar efter röster.

Det samhälle som förr ställde krav på medborgarna för den svenska kulturens ideal tycks ha förändrats till godhetens sakta lutande globala nedförsbacke. Då flertalet viktiga beslut fattas i Bryssel framstår svenska riksdagspolitiker som en scoutpatrull som gått vilse. Med en förlorad kompass lufsar bara patrullen vidare. På så vis passar julfirandet på teve som en uppvisning i godhet under en dag då flertalet svenskar ändå dränker sin sorger och barnen ser på streamade filmer från USA.

Men SVT vill scoutpatrullens politiker ha kvar. Ty på den vägen vill man rädda så många politiskt korrekta åsikter och väljare som möjligt inför nästa val. Kosta vad det vill. Helt i Palmes anda.

Torsten Sandström

Medierna skriver dagligen om hur vården måste fånga upp och hindra självmord. Det är förstås nästan omöjligt om inte deprimerande människor ska låsas in under lång och strikt övervakning. Politikerna passar. Man talar i stället om nolltolerans. Ty man vågar inte säga sanningen.

Tystnaden om samhällets – dvs domstolarnas och vårdens – beslut rörande farliga brottslingar med psykiatrisk diagnos är däremot irriterande, enligt min mening. Därmed sker ett uppenbart risktagande som kan drabba vem som helst som på stan möter en allvarligt psyksjuk med tidigare våldsproblem. Här kan inlåsning faktiskt förebygga svåra skador – även död.

Jag skriver detta med anledning av en galnings överfall och knivdödande häromdagen av en 30-årig kvinna. Den psyksjuke mannen var känd för tidigare allvarligt våldsutövande och knarkande. Dessutom visste vården att han vägrat att ta sin medicin. Han ansågs farlig. Men var nu ändå på fri fot. Som alla vet vandrar sådana människor ibland runt på gatorna i Sverige. Samhället klarar inte av uppgiften att låsa in livsfarliga personer.

Förr fanns stora kliniker för allvarligt psykiskt sjuka. Många behandlades inte sällan i onödan genom stordrift och inlåsning. Men de svåraste fallen hindrades utföra våldsbrott. Idag råder det brist på platser för förvaring av personer som visat sig livsfarliga för andra. Vård i frihet är en paroll som politikerna gärna vågar framföra. Vi ser alltså ännu en situation där det allmänna inte klarar av fundamentala skyddsuppgifter. I stället för att sprida diagnoser och tabletter över en del av befolkningen med tämligen normala beteenden (i stil med ADHD) så borde politikerna ta itu med de riktigt allvarliga och farliga psykiska avvikelserna. Här slår vänsterliberalismen knut på sig.

Torsten Sandström

Att Sverige kritiserar FN:s gigantiska palestinaorganisation UNRWA – med 30.000 anställda – för att man haft ett flertal hamasaktivister i sina led höjer röstläget i svensk politisk debatt. Regeringen menar att svenskt stöd smidigare och mer rättvist kan fördelas till Gaza genom alternativa organisationer (n genom hydran UNRWA). Bland andra via en en mindre systerorganisation inom FN. Jag anser detta rimligt. Det är dags att frikoppla FN från Hamas och andra islamska rörelser av krigare i Palestina. Efter snart 80 år har UNRWA visat sin oförmåga att bidra till en fredlig utveckling.

Socialdemokraten Morgan Johansson går som förväntat däremot i taket. Han säger i SVT Rapport att ”regeringen dansar efter Israels pipa”. Alltså ingen kritik av UNRWA. Fattas bara, FN är nämligen för de röd-gröna en helighet som man kan tänka sig gå i döden för. FN anses, naivt nog, som hundra procent gott. UNRWA framstår däremot nu som förvuxet och ineffektivt. Att UNRWA delvis samspelat med Hamas är ett tecken på oförlåtlig mismanagement.

Johansson är förstås enögd. Han vågar inte med ett enda ord kritisera FN. Att hans egen regering 2014 gett Palestina ett svenskt diplomatiskt erkännande är ännu ett tecken på denna naivitet. Ett folk som samverkar med terrorns krigare ska inte erkännas av en demokratiskt stat, som Sverige. Erkännandet har gjort islamisterna mer säkra på att de har rätt. Och på så vis har det bidragit till Hamas blodiga anfall på Israel.

Trumps val till president i USA – och Assad-regimens fall – har förändrat spelplanen i regionen. Hisbollah, Hamas och Israel svärtas av den fallna mördarregimen i Damaskus. Att Israel därmed fått vind i seglen brett faktum som måste brukas med största ödmjukhet. Nationen måste visa på att man lever upp till medlemskap i kretsen av västerlandets demokratier. Nationens gränser följer av stormakternas beslut 1948. Sedan länge syns oroande tecken på att organisationer av bosättare kräver israelisk expansion. I själva verket är det partiella reträtter som krävs. Och att bosättarna ges en läxa.

För Israel gäller det alltså nu att spela korten med förnuft. En temporär samverkan om internationell förvaltning av Gaza förefaller vara en rimlig start. På så vis måste förnuftiga krafter inom Israel samverka med likasinnade inom det palestinska folket. Det måste bli ett slut på det eviga krigandet efter anfall från jihadister. Unga palestinier måste lära sig förstå att samverkan måste ske och att religionen är en privatsak. Därför är det Israels uppgift att visa förnuft och återhållsamhet. Även för israelerna gäller det att fjärma sig från en mångtusenårig religion som grund för statens territorium. Annars kommer nationen att förlora västvärldens stöd.

Torsten Sandström

Svenska staten finansierar sedan 2015 en rörelse som heter ”Fossilfritt Sverige”. Den tillkom under en S-regering (Löfven I). Klart att det är bra om förnyelsebara bränslen används, till rimliga priser, så att olja kan brukas för rejält energikrävande uppgifter som drift av exv flygplan. Vem är egentligen mot detta, så länge kostnaden för folket är okej?

Men Fossilfritt Sveriges propaganda är likafullt ett försök att bedra folket. Intryck skapas nämligen av att uppvärmningen dämpas genom att skogsråvaror od eldas i stället för olja och kol. Det är ju inte sant. Förbränningen medför utsläpp av växthusgaser i ungefär samma omfattning som olja per enhet energi. Det vet ledarna för propagandaorganisationen. Men man vill uppenbarligen lura folket.

Det skapas nämligen intryck att själva uppvärmningen begränsas genom skogsråvaror i drivmedel. Varje dags påstås det i medierna att fossilfritt är lösningen. Det framställs som ett måste. Tidöregeringen anklagas för att inte göra vad den ska för att nå raden av uppskruvande sk klimatmål. I själva verket rör det sig om en storskalig politisk bluff från den statsfinansierade organisationen.

Bakom bluffen står alltså ”Fossilfritt Sverige”. Det är ingen egen myndighet, utan en del av regeringen och dess Klimat- och miljödepartement. Denna lösa organisation leds av Svante Axelsson som tillbringat hela sitt yrkesliv i olika frälsningsrörelser med anknytning till landets miljötalibaner. Bakom denna ledare med frikort att uttala sig finns en sk ”referensgrupp”. Alltså närmast en krets av rådgivare och inte överordnade beslutsfattare. Här dominerar näringslivsrepresentanter med intresse för de röd-grönas politik. Rörelsen verkar alltså vara en pendang till det Klimatråd som också tillskapats av S-partiets regering. Meningen verkar vara att skapa ”mer pang för pengarna”, som alltfler ministrar numera säger på sitt fåniga nyspråk.

Varför drar inte regeringen undan lögnens gröna slöja? Det rör sig inte om att begränsa CO2! Lägg ned Fossilfritt Sverige och tala förnuftspråk om att skilda bränslen kan göra olika nytta, utan att för den skull minska utsläppen av CO2. Att kärnkraft mer tydligt sparar på CO2 är däremot klart.

Som uttalad skeptiker till FN:s pågående och eländiga politiska kampanj får jag vatten på min kvarn. Fossilfritt Sverige rör sig om indoktrinering via ett delvis gott men idag omöjligt budskap (om CO2 ska begränsas)! Den som förenklar, bluffar, sprider skräck och använder tjuvknep måste, såvitt jag förstår, ha lik i garderoben. Att förtiga behovet av olja är en skandal. Likaså att inte tala om kärnkraft. Den som inte alls talar om jordklotets historiska klimatcykler, utan endast om nutidens värmande CO2, måste ha något att dölja.

Tyvärr förefaller det även vara okunskap som ska döljas. Det har talibaner som bekant för vana att göra.

Torsten Sandström

Min uppfattning är att de allra flesta åklagare sköter sitt viktiga arbete bra. Komplicerade processer drivs med stor betydelse för den svenska nationen. Särskilt i tider med allvarligt och blodigt klanvåld.

Åklagarens liksom domstolarnas problem är i grunden lagstiftningens tillkortakommanden. Naiva politiker har format vaga regler där framför allt påföljder ses som ett dragspel. Spännvidden mellan maximal och minsta påföljd i lagtexten blir ofattbart stor. I och med att brottslingen ses som en produkt av samhället – inte av sin egen vilja – föreskriver lagstiftning och motivuttalanden att framför allt unga kriminella ska behandlas med silkesvantarna. En påtaglig rädsla för tårar från mediernas bönekör verkar i samma riktning. Domare och åklagare vill inte se sig själva beskrivna som hökar.

Rättsmaskineriet fungerar således normalt enligt den flummiga regelbok som politikerna satt samman. Jag manar därför att tesen gäller: skjut inte på pianisten! Det är politikerna som bär ansvaret för lagarnas innehåll. Även om juristerna alltså normalt följer notbladet inträffar tyvärr ibland undantag. Exempel finns på åklagare som agerar med politiska ambitioner. Vi kan i dagarna på SVT följa dokumenteringen av en sådan skådeprocess rörande mordet och styckningen av Catrine da Costa. Liknande former av politisk styrning syns i processerna mot Thomas Quick. Samt inte minst i handhavandet av mordet på Olof Palme.

Typiska svenska skådeprocesser är dock mindre vanliga. Men de förekommer. Nästan alltid lyckas dock domarna hålla huvudet kallt och låta åklagarna skämmas. Ett sådant känt exempel är processen mot Karl Hedin, där en åklagares politiska fantasier lyckats hetsa fram omkring en månad i häkte för Hedin pga ett påstått jaktbrott (!). Därefter ett vinklat åtal. Tingsrättens friande dom innebär – om man läser domstolens val av ord – en stenhård kritik av åklagaren. Men skadan har ändå skett. Och ansvar har inte utkrävts av åklagaren.

Skådeprocesser av detta slag är som sagt uppenbara särfall. Men att jag skriver denna krönika sammanhänger med att den pågående sk Lundinrättegången vid Stockholms tingsrätt har uppenbara politiska inslag. Åklagaren påstår nämligen att två höga chefer vid Lundin Oil har gjort sig skyldiga till medhjälp till folkrättsbrott i ett krigshärjat Sudan för tjugo år sedan. Åtalet har väckts år 2010 och medfört en orimligt lång och förfärligt kostsam utredning för svenska statens del.

De påstådda brotten sägs ha skett mellan 1997 och 2003! Bara själva bevisinsamlandet i Sudan – en stat som slitits sönder av blodigt krig – måste vara högst problematisk. Att efter mer än tjugo år knyta dödsfall i det mörkaste Afrika till toppchefer på ett fjärran beläget oljebolags kontor måste vara en närmast omöjlig uppgift. Ett påstående som kan drabba en lokal funktionär i Sudan förvandlas i en handvändning till ett brutalt övergrepp på en chef långt bort i fjärran. Man kan dessutom tycka att svenska åklagare har mycket större – och mer angelägna – våldsproblem att utreda på hemmaplan.

Att det rör sig om en skådeprocess syns i den ihärdiga viljan från åklagarnas sida att peka ut höga oljebolagschefer som allvarliga bovar. Kosta vad det vill i tid och pengar! Miljon på miljon har satsats på en form av klassjustis, med kapitalister på ena sidan och fattiga målsäganden i Sudan på den andra. För åklagare gäller det att förvandla svepande folkrättsliga regler till brott mot svensk straffrätt. Efter så många års utredande blir de politiska insatserna höga i Stockholms tingsrätt.

Denna typ av medial rättegång känns ytterst olustig. Den politiska dimensionen framskymtar i mediernas referat från den pågående rättegången vid Stockholms tingsrätt. Kalabalik utbröt närmast under förhöret med den åtalade Ian Lundin, en hög aktieägare och företrädare inom Lundinkoncernen. Uppenbarligen har åklagaren Henrik Attorps vid sin utfrågning behandlat den tilltalade som en politisk och icke trovärdig motpart genom åklagarens val miner och ord. Följden blev att rättens ordförande, Thomas Zander, lär ha tröttnat på åklagaren och bestämt tillrättavisat honom med orden: ”Himla du med ögonen, Henrik Attorps!” Det krävs normalt mycket för att en domare så brysk ska kritisera en åklagare.

En åklagare som efter decennier av envis utredning tvingas till skådespelarattityder lär inte ha starka bevis för sin domstolstalan. Men för honom är det ingen vanlig rättegång. Hans karriär kräver framgång. Det gäller att maximalt visa hur gott det svenska samhället agerar mot fattiga i Afrika. Och hur girighet inom multinationella företag kan leda till planering av brutala mord.

Jag anser att kalabaliken under rättegången styrker mitt tal om en skådeprocess. Det skulle förvåna mig om domstolen bifaller åtalet. Hur ska de tilltalade kunna kompenseras för ett mångårigt lidande?

Slutligen. Måste inte samhället systematiskt försöka motverka politiska övertramp genom aktivism av åklagare? För att inte tala om de rättsövergrepp som politiskt tillsatta nämndemän gör sig skyldiga till, exv genom frikännande domar vid uppenbart olagliga klimataktioner?

Torsten Sandström

Jag följer GP på nätet. Tidningen har en öppen linje med kritisk att skeenden lokalt, i Sverige och Världen. Ungefär som kvalitetspressen fungerade förr. Det rör sig om en liberalism av klassiskt märke som alltså är fri från PK, woke och allt det andra som så tydlig numera tynger pressen i Stockholm och Malmö.

Ledarsidan är klart bäst i Sverige. Dessutom är den öppen för alla läsare. SvD håller god klass, men chefen där, Lifvendahl, är ett sänke i sin vilja att mångordig undvika de heta frågorna på ett vis så att opinionen bäddas in om den ens funnits, Däremot är GP konsekvent rakt på. Även en gammal sossepolitiker från Götet ges ibland plats i öppenhetens goda anda.

Varför har det blivit så? Min knapphändiga analys bygger på att ägarna av pressen – såsom Bonniers och Schibsted – är alltför svaga eller bara ser till pengarna och mediasamhällets affärslogik. Därför låter man journalisterna styra och ställa med sina egna röd-gröna åsikter. Alltså ungefär samma sak som vi ser på SR/SVT. Genom många journalistutbildningar – som Palme och hans partikamrater format – traskar svenska journalister – med få undantag – i samma takt.

Ensidigheten kommer att bli Sveriges öde. Om inte olika åsikter bryts i en öppen diskussion kommer Sveriges position i världen att förminskas. Planernas enda lösning innebär utarmning. Och den svenska ekonomin går därmed också åt skogen. Vi ser redan skadeverkningar av att alla ägg läggs i hållbarhetens korg. Mer av samma slag är att vänta. Tyvärr. Ty det är självförvållat av landets politiker, som för närvarande använder skattemedel för att stötta gammelmedierna.

På så vis blir GP ett ljus i mörkret. Tack för det!

Torsten Sandström

I SvD publiceras den 13/12 en fin debattartikel som signerats av personer inom L-partiets ungdomsförbund.

Mot bakgrund av det katastrofala införandet av ett nytt journalsystem – Millenium – inom regionen Västra Götaland pläderar Liberalerna för en samlad översyn av Sveriges 21 regioner/landsting. Man menar att den svenska vården underpresterar internationellt sett. Och anför att en stor byråkrati blivit en belastning. I artikeln pläderas för en övergång till privata val för folket via sjukförsäkringen.

I grunden stämmer kraven med min analys i rader av bloggar. Det är huvudlöst att styra en svensk vårdapparat genom 21 olika huvudmän med ungefär samma uppgifter och administration. Men en privatisering genom obligatorisk sjukförsäkring som ger människor rätt att välja är kanske inte rätt väg. Vårt land är avlångt och lokal tillgänglighet löses inte genom en hänvisning till politiska beslut som fattats inom en mycket kompakt Nederländsk stat. Därför måste ett samspel byggas upp mellan lokala vårdcentraler och olika typer av regionala sjukhus – alla drivna i bolagsform under statlig finansiering och framfött allt kontroll.

Enligt min mening är en övergripande offentlig styrning och finansiering av vården ett värde. Men detta bör ske genom olika typer av offentlig upphandling. Dagens lokala sjukvårdscentraler bör i samverkan mellan stat och kommun kunna privatiseras och kontrolleras. Privatägda och kommunalägda vårdcentraler i aktiebolagsform bör nämligen i princip konkurrera med varandra.

Det svåra förefaller att vara hur remitteringen till regionala sjukhus ska gå till och lösas. Här finns en flaskhals: en påtaglig risk för överremittering och köer såsom idag. Men redan idag är aktiebolagsdrivna sjukhus mest effektiva per vårdinsats och krona. Men detta faktum mörkas i vårt land. Om antalet huvudmän begränsas från dagens 21 till en handfull borde slussningen kunna underlättas. Olika komplicerade vårdbehov kan läggas ut genom ett löpande anbudsförfarande där bästa tid och pris avgör utfallet. På så vis bör en avsevärd regional byråkrati kunna ersättas av sjukvårdspersonal.

En handfull statliga myndigheter bör kunna forma mönster för såväl lokal som regional vård och samspelet dem emellan. Ett sjukvårdsutskott i riksdagen bör inrättas och träda in för att ta det övergripande ansvar man redan har! Idag ska 21 landsting sköta det mesta i egen regi. Det är knappast effektivt varken på lokal eller regional nivå. Som sagt, redan idag finns väl fungerade privata vårdcentraler och regionala sjukhus – kolla Capios S:t >Göran i Stockholm! Endast privata bolag tycks ha förmåga att snabba på vårdtider och begränsa kostnaderna.

Idag innebär beslut genom 21 landsting att alltför stora pengar – miljardvis – således läggs på ledning och byråkrati. Bolagisering innebär en effektivisering och att omfattande resurser kan frigöras. I grunden rör det sig om en kulturrevolution inom svensk vård. Det är allvarligt att svenska läkare har betydligt färre vårdinsatser per tidsinsats än utomlands. Byråkratin är en förklaring a propå skandalen med MiIlenium.

Men även fackföreningarnas döda hand är med i bilden. Särskilt offentliga myndigheter har svårt att säga ifrån då fackföreningarnas kravmaskiner drar igång och förstör. Aktiebolag kan däremot driva på effektiviseringen , ty genom upphandling till visst pris tvingas man hushålla för att gå runt – oavsett om facken skäller. Privat regi betyder alltså inte högre prislapp, utan tvärtom. Och ökad tillgänglighet till vården genom vettig och alltså kravfull arbetsledning.

Alla inser att dagens svenska politiker är ett hinder mot en reform. De har nämligen ett eget intresse i status quo. Att unga liberaler vill se reformer är naturligt och bra. Men risken är att när de tagit steget in i den politiska klassen upphör viljan till reformer. Ty förlorarna till de ungas och mina reformer inom vården är politiker och byråkrater.

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2024-12-13/a/byt-ut-regioner-mot-sjukforsakringar/1001/1772375/59263921

Boken ovan är kanske inte årets julklapp. Inte heller årets skämt. Men det är en samling ord som är vanliga i memoarer.

Memoaren som litteraturform är knepig. Berättelsen om det egna jaget leder normalt inte till självkritik.

Och just självkritik är något som Sarnecki snålat med genom åren. Hans vision har varit brottsligheten som en social skapelse. Alltså bara ena sidan av myntet. Med denna utgångspunkt leder straff inte till bättring. Framför allt döljer temat brottslingens egna incitament. Och inte minst politikernas oförmåga. Ty, vad nyttar lagar och straff till om viljan saknar betydelse och allt är fråga om sociala tillkortakommanden?

En positiv tolkning av hans tal om ”brott” under det egna livet är att Sarnecki plötsligt insett sina fel genom val av ideologi. Han vill släta över att han länge förfört politiker och studenter med ytterst allvarliga följder för nationen.

Nu tror jag förstås inte att detta är bokens tema. Han fientlighet mot straff bygger bland annat på att fängelser är ineffektiva. Men några års inlåsning medför åtminstone en tillfällig respit för folk som hyser rädsla för framfarten hos dem som Sarnecki kramar. Antagligen tar även några kriminella sitt förnuft till fånga.

Torsten Sandström

Vänsterretoriken snurrar uppenbarligen runt i hjärnan på Catrine Kilos. Det som blir följden är inte imponerande. Tvärtom. På näringslivssidorna i SvD bidrar hon varje vecka till ökad magsyra och förvirring. Det är inte kreativitetens budskap hon för fram. Nej, det är vänsterns politik och planekonomiska tänk hon presterar.

Idag frågar hon retoriskt: Skulle du placera pengar i en fond anpassad för sharialagar? Eller en som undviker bolag med mångfaldsmål? Frågorna är vinklade och leder inte till rimligt ekonomiskt tänk. Vad hjälper de läsare som orkar läsa vad Kielos skriver?

Vem fasen vill satsa på sharialagar? Själva frågan är så fånig och triggad att man först efter många tankeled innebär att ökat inflytande för sharia skulle gynna SD. Så fick hon slänga in sossarna vanliga splittringsargument (som faktiskt innebär att de själva driver på splittringen).

Frågan om satsningar på mångfald är lika försåtlig. Den som vill få sina sparpengar att öka ska väl satsa på affärer med framgång i penningvinster. Mångfald är däremot en politisk fråga som knappast ens på långa sikt kan omsättas i överskott, frånsett måhända i företag som driver vård, utbildning, fängelser, propaganda od.

Kielos sysslar enligt min mening med politik, inte med ekonomiska analyser. Hon bedriver löjliga jullekar för den egna vänkretsen. Hennes ord i dagens SvD blir lika ointressanta som dem hon för en tid sedan fällt om EU:s plastkorkars ekonomiska storhet jämfört med AI. Hon är helt enkelt av banan.

De ämnen hon vill föra in i affärslivet är starkt politiska. De passar måhända i en svensk valrörelse. Men i SvD Näringsliv framstår de som argument för planekonomiskt tänkande, där satsningar inte sker för överskott utan för politiska mål, som ändå knappast kommer att uppnås på grund av alla andra kolliderande samhällsintressens och inte minst stor politisk oförmåga.

Kanske tycker SvD att det är chict med en dos feministisk navelskådande varje vecka från Kielos. Jag tror många läsare däremot är ute efter hårda analyser som kan hjälpa dem i vardagen. Sådana analytiker är förstås dyrare att avlöna än feminister. Därför bjuder SvD på politiskt snömos.

Enligt min mening är det ett tecken på att tidningen håller på att falla sönder. Som det alltmer börjar se ut blir antalet sörjande obetydligt. Frånsett en kår av journalister i vilken flertalet sysslar med konstgjord andning. Snart hjälper inte ens statsbidrag eller hjärtstoppare.

Torsten Sandström

Någon kanske tror att en filosofisk öppenhet innebär att alla tankar är lika bra. Alltså att en hippie-artad inställning är att föredra. Så kan det förstås inte vara. Öppenhet rör nämligen demokratisk frihet att samtala – dvs att rimliga åsikter ska brytas mot varandra, men att fenomen som skadar samhället självfallet måste motverkas. Öppenheten vilar alltså på rationell grund. Förtryckande åsikter, dumhet och beteenden/tankar som skadar medborgare i det fria samhället ska alltså inte ges något skydd.

Jag skriver detta med anledning av att politisk liberalism inte sällan utvecklats till en en naiv strävan efter maximal individuell frihet. Dvs att det är fritt fram för alla idéer och att man måste lita på personers ord, trots att de faktiskt agerar i strid mot det demokratiska samhällets ideal. Frågan aktualiseras ibland så att offentliga bidrag ska ges utan ingående kontrollåtgärder. Motiveringen lyder ofta att samhället måste visa tillit till individers avsikter. Enligt min mening är det naivt att tänka bort smartness och lurendrejeri. Det goda samhället måste givetvis kontrollera att mottagare av bidrag inte bluffar. Som bekant kostar det Sverige sammanlagt enorma belopp årligen genom att bidrag ges till lycksökare.

Likaså måste brottslingar behandlas med stor fasthet. Kriminell förslagenhet måste motverkas och hänsynen till en gärningsmans sociala situation behandlas med armlängds avstånd. Här visar röd-gröna politiker en enastående och systematisk brist på rimlig öppenhet. Att en ung våldsverkare lämnar domstolen – med ett fräckt smil mot sitt offer – för en dom på samhällstjänst under några veckor är normalt ingen bra väg att minska brottsligheten. Det är naiv dumhet, som givetvis skadar målsäganden och samhället. Och ger brottslingen en klapp på axeln.

Även den nuvarande fokuseringen på pedofili visar på en brist på rimliga politiska lösningar. Manliga pedofiler är ett potentiellt hot barn och indirekt mot hela samhället. Ändå är det tydligt att kontrollen av känsliga anställningar fallerar och att pedofiler dras till vissa samhällsinstitutioner. Att flera visar sig ha dragits till Centerpartiet är ett utmärkt bevis på den naiva liberala frihet som jag vill ersätta med rimligt kritisk granskning.

Samhällets välvilliga goda tro bör med andra ord systematiskt ersättas av en kritisk beredskap eller planering inför möjliga allvarliga snedtramp. För nästan alla politiker i Sveriges riksdag innebär detta en läxa som de missat, men som måste hanteras i det goda samhället.

Nu ett sista exempel. En svensk skola som fokuserar på jämlikhet i stället för kunskaper är en del av den korkade liberala frihetsmaximering jag är ute efter. Man ska inte gå över ån efter vatten, brukar det heta. Den som talar om utbildning måste se behoven hos en genomsnittselev framför sig. Och inte – som i dagens Sverige – gå ”all in” för minoriteters problem. Detta särskilt som skolan är en bas för odling av kunniga och kritiska medborgare, som i framtiden ska delta i samtalet om det öppna samhällets centrala frågor.

Torsten Sandström

Med Donald Trump vid makten i USA kommer kryptovalutor, såsom Bitcoin, att ges större svängrum och stöd från den amerikanska statsledningen. Däremot är bla USA:s och Sveriges riksbanker påtagligt kritiska till av datorer tillverkade valutor. Frågan är därför vad man ska tycka om denna komplexa finansiella mekanism. Är det inte bara bra att släppa marknaden fri och se om nya smidiga finansiella lösningar kan skapas vid sidan om de gamla statsvalutor som nu brukas?

Min skepsis är dock stor. Efter att ha tillfrågat en förståndig vän på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet har jag inte blivit lugnare. Han säger sig alltid ha varit tveksam och har hjälpt mig att få ordning på mina tankar.

Är kryptovaluta att jämföra med pengar? Pengar brukar definieras som 1) värdemätare, 2) värdebevarare och 3) betalningsmedel. Beträffande kryptovalutor – som många pratar om idag – så funkar exv Bitcoin dåligt på samtliga tre områden. Värdet svänger kraftigt och det tar tid att betala med hjälp av Bitcoin.

Bakom Bitcoin står alltså ingen stat, såsom beträffande dollar och kronor. Vem som ska trygga de Bitcoin som en person har i sin dator tycks skrivet i stjärnorna. Den rättsliga kontrollen av kryptovalutor är med andra ord ytterst svag. Till bilden hör att Bitcoin inte backas upp av en nation, såsom statliga pengar vilka en bilköpare enligt lag har rätt att använda som vederlag vid exv en bilaffär.

Dessutom är framställningen av Bitcoin fruktansvärt energikrävande. Tillverkningen sker genom enorma insatser av grupper med sammankopplade datorer i ett system som få kan överblicka. Att några privata subjekt med makt över produktionen kan fuska och skada ägarna av Bitcoin uppfattar jag som sannolikt. Vi har redan sett skurkar som varit i farten.

Ibland hör man att Bitcoin kan jämföras med guld. Argumentet är högst tvivelaktigt. Guld kan som vara användas industriellt. Vidare är guld inte digitalt, utan du kan ha guld kring din handled eller en i tacka i ditt kassaskåp.

Idag förefaller den bristande kontrollen av Bitcoin ytterst farlig. En väl fungerande valuta bygger på att förtroende finns för att den ska fungera på de tre områden som nyss nämnts. Själva frihetstanken kan tyckas lockande, dvs att privatpersoner ska tillåtas tillhandahålla egna valutor. Men omvänt skapar friheten allvarliga problem ifall valutorna omsätts i stor eller gigantisk omfattning. Vi ser redan hur kriminella ersätter svarta pengar med Bitcoins så att Björnligan tillåts ta sig digitala valutabad i denna valuta. Att dessutom skurkstater såsom Ryssland kan kringgå sanktioner via Bitcoin är deprimerande.

Välfärdsstater är i grunden beroende av att skattepengar transfereras – annars riskeras rättsvård, försvar, sjukvård, skolor, pensioner mm att bli helt beroende av individers viljor som förstås kan fallera. Visst kan privata lösningar många gånger fungera väl. Men absolut inte alltid i stor skala. Bitcoin blir på så vis förknippande med påtagliga demokratiska problem.

Trumps satsning på Bitcoin blir som jag ser jag därför som ett riskprojekt. Själva finessen tycks, för Trump och andra, vara frånvaron av rättsliga regler. Okej att Bitcoins omfattande datorsystem kan erbjuda en form av insyn. Men att ställa rättsliga krav mot producenten av Bitcoin förefaller ändå problematisk.

Ifall Bitcoin ska användas i stället för pengar i storskaliga finansiella transaktioner – utan offentlig insyn och rättslig kontroll – uppstår med andra ord ytterligare ett riskmoment för världens ekonomier. Förvisso har mycket stora samhällskriser historiskt sett inträffat även då penningvalutor använts som värdemätare på exv konsumtionsvaror och aktier. Men om ett utbrett bruk av Bitcoin tillkommer blir världens ekonomi mer osäker.

Det finnas alltså ekonomiska och demokratiska skäl till att tvivla på Trumps storskaliga satsning på Bitcoin. Världsekonomin behöver sannerligen inte mer hej och hå! Ekonomisk samverkan i handelsfrågor är viktigt.

Därför är EU:s ambition att reglera kryptovalutor något gott, som jag ser saken. Trygga finansiella valutaströmmar är nämligen bra för handel och öppna relationer nationer emellan. En rimlig reglering av krypto är alltså bra även för dig och mig. Från och med årskiftet 2024/25 gäller en som vanligt mångordig och krånglig EU-förordning om kryptovalutor. Den tar sikte på ”utgivare och tillhandahållare av tjänster för kryptotillgångar på EU-nivå”. Förordningens verkan på icke-europeiska utgivare av kryptovalutor – såsom Bitcoin – förefaller däremot högst oklar. Särskilt som ingen tycks veta vem eller vilka som står bakom och ansvarar för projektet Bitcoin! Det finns alltså anledning att med oro följa Bitcoins framtid.

Torsten Sandström

Svenska medier oroas över höga elpriser. Det gör i än högre grad ett plågats svenskt folk som tyvärr valt fel politiker. Hursomhelst, tidningar, radio och teve rapporterar om verkan i våra plånböcker av att vindsnurror står stilla under högtryck. Särskilt pekas svenska elleveranser till Tysklands ut som boven i dramat. Där står vindkraften still och ekonomin faller som en sten efter alla kärnkraftverk och sk grön satsningar som skett. Så långt är kritiken befogad.

Men tystnaden om varför problemen blivit så allvarliga är stor. För såväl svensk som tysk del bärs huvudansvaret av röd-gröna regeringar som länge – med miljöpartister i baksätet – skapat stora problem. Att fem fungerande svenska kärnkraftverk stängts ned av sossarnas gäng är ett faktum. I Tyskland har olika regeringar stoppat ännu fler (från början fanns mer än hundra) och den nu sittande röd-gröna avser att stänga ned samtliga av de tre kvarvarande. Tala om hur ett överskott av politisk fanatism kan skada ett samhälle! Att det sker av politiker på samma planhalva som dem på Sovjetunionens tid är tänkvärt.

Min dom över röd-gröna politiker blir alltså hård. Men även svenska medier bär ett tungt ansvar i och med att man inte talar om för svenska folket vilka partier som skapat elbristen och de stegrade priserna. I fallet Tyskland bär Angela Merkels sovjetdoftande politik förstås ansvar. Men mediernas tystnad är skamlig. Den visar på vilken sida av den svenska politiken som gammelmedierna står.

Journalister av idag älskar att kalla sig själva rapportörer av fakta. Så var det i realiteten ofta i min ungdom. Men inte längre. Sedan politiserande och navelskådande journalister tagit makten över svenska massmedier råder tystnad om att Magdalenas Andersson tillsammans med de gröna lagt ned fem (5!) fungerande kärnkraftverk. Inte bara en hiskelig kapitalförstöring, utan också en folkfientlig handling. Det har Andersson sett till för att tillåtas regera med Mp i åtta år.

Om dessa fem kärnreaktorer idag producerat el hade priserna varit annorlunda. Även ett barn som betraktar situation förestår detta. Men mediernas anställda röstar till 70% röd-grönt!

Fy sjutton säger jag!

Torsten Sandström

Sossarnas vän, Aftonbladet, driver liksom moderpartiet en konsekvent splittrande politik mot SD. Först har SD:s invandringspolitik brunsmetats i många år. Men efter valnederlaget har S-partiet tagit över samma politk, utan att be om ursäkt för sin försummelse.

Orsaken till S-splittringen är förstås att SD alltmer tagit över S-partiets yngre väljare. Numera är sossarna i stort sett bara ett parti för pensionärer och vilsna kvinnor. Den sista gruppen består av semifeminister och personer som tror på att politiskt konsensus är bra och att SD därför stökar till debatten.

Aftonbladet gillar att framställa sig som en radikal tidning. Detta genom att hylla sossarna och ge V-partiet ständiga ryggdunkar. Radikaliteten är alltså påklistrad genom att tidningen ständigt backar upp rörelser som tillhör 1800-talets slut. Välfärdssamhällets beroende av marknaden – och dess behov av fria liberala lösningar (alltså inte politik från partier som L och C) – har Aftonbladet således missat. Den förkastas föraktfullt som nyliberalism.

Därför är det signifikativt att Aftonbladet hyllar de svenska ceremoniernas superceremoni: nobelfesten. Festande för ett fåtal invigda tillsammans med kungligheter är alltså vad Aftonbladet gillar. Tala om att festa för andra! Se bilden. Att denna elit i flera år mobbat Åkessons deltagande talas det inte om – han har ju först i år bjudits in, men tackat nej. Det är rakryggat gjort. Men så här skriver Aftonbladets anpassling Jonna Sima:

Åkesson surar när Sverige visar upp sig
Pinsamt att han nobbar Nobelfesten

Surt sa räven! Aftonbladets journalister skulle nämligen inte ställa upp på ett jippo för den borgerliga elit man ofta kritiseras. Men man vågar inte säga det. Därför skäller man på Åkesson, som enbart agerat med hedern i behåll.

Torsten Sandström

Gammelmediernas politiserande journalister har alltid rätt, anser dom själva. Ett litet faktafel kan förvisso komma att påtalas och korrigeras. Men de värderingar man dagligen sprider anses heliga. Därför behöver man aldrig ursäkta sig.

Jag tänker nu på fallet Greta Tunberg. Min tes är att hon från början odlats av medierna till en nationell och internationell superkändis. Svenska gammelmedier är högst ansvariga. De har raggat upp skolfickan Greta utanför riksdagshuset och under lång tid odlat fram en inbilsk och allvetande miljökramare på klimatskräckens arena. Temat har varit: se hur bra en skolflicka bra kan bedöma vad som är gott respektive dåligt för klimatet. Hon har beskrivits som ett underbarn – ett helgonflicka. Med stöd från internationella medier och politiska rörelser har hon för några år sedan nått zenit vad gäller berömmelse. En viktiga faktor har varit FN:s användning av Greta i sin gigantiska politiska skräckkampanj för klimatet. En propagandainsats som i närtid har visat sig bygga på pinsamma statistiska överdrifter….Vi som hittills hånats för att vara ”klimatförnekare” – ett kränkande påstående – har länge uttryckts vår skepsis (även om den ökade värmen i sig konstaterats).

Nu skakar inte bara FN utan även Greta T. Det rör inte bara klimatfrågan utan framför allt kriget i Gaza där både FN-systemet och Greta T tydligt manövrerat mot Israel – den stat som anfallits – och på så vis till fördel för anfallaren, dvs terrorns Hamas.

Utomlands har Greta T:s helgongloria krossats. I Tyskland är kritiken hård. I vårt land har hennes brottsliga aktivism – jag tänker på mängden kriminella demonstrationer – förvisso rapporterats. Men svenska gammelmedier är numera tysta rörande sin favorit Greta som kört i diket. Man låtsas mest att hon inte finns. Det borde man i huvudsak ha gjort för flera år sedan då grundskoleeleven började sin egotrippade kampanj. Men jag tror att flera medier anser att tidigare stöd numer blivit pinsamt. Därför kniper man käft.

Men jag är mot denna tystnad. Okej att hon handlat som det barn hon varit. Och främst fått uppmärksamhet genom mediernas försorg. Men den som väljer en politisk vägs, som visat sig problematisk, måste bära ansvar för sitt agerande. Greta T måste kritiseras och det hårt.

Kritiken gäller inte minst DN. Alla minns hur helgonet Greta T gjorts till DN:s chefredaktör för en dag. Alltså ett politiskt jippo värdigt denna blaska. Nu borde dagens chefredaktör – som agerat omdömeslöst – be läsekretsen om ursäkt. Så sjung ut Wolodarski! Gör en insats ”upplysningens” tjänst som DN i reklamen yrar om!

Torsten Sandström

Att Sverige genomgått en viktig förändring under de senaste 20 åren (ungefär) tycks stå klart. Mycket sammanhänger förstås med utvecklingen i vår omvärld. Men viktiga ingredienser rör nya kalla vindar som blåser över vårt land. Alltså, inte nog med Rysslands anfallskrig i Ukraina utan också en synnerligen omfattande brottslighet med död och grovt våld. Det finns därför anledning att tro att svenskar i allmänhet, kanske främst kvinnor och ungdomar, idag känner en större otrygghet i samhället. Säker statistisk saknas tyvärr. Opinionsundersökningar leder ofta vilse.

Därför kan man nog säga att osäkerheten, som skapats framför allt av en storskalig invandring utan rimlig integration, skapats av svenska politiker. Detta är ett allvarligt påstående. Men det är sannolikt dagen sanning.

Denna politik har sannolikt något förändrat svenskarnas behov. Krav på större trygghet hörs i det privata samtalet samt även – mellan raderna – i massmedierna. Till denna osäkerhet hör även utvecklingen inom skolan och avseende vårdköer inom vissa dela av landet (plus som sagt kriget i sydöstra Europa). Läget måste sägas vara allvarligt.

I ett liknande sammanhang skriver Adam Cwejman – i en ledare i GP (Göteborgsposten) den 8/9 – om Maslows behovstrappa. Cwejman förklarar denna psykologiska modell kort så här:

Längst ned i behovstrappan har vi de mest basala behoven: vara mätt, inte för kall eller varm, slippa smärta, få sova. När de behoven är tillfredsställda så kan vi säkerställa nästa behovssteg: grundläggande trygghet och säkerhet. Längre upp i trappan finner man sådant som social samvaro, självförverkligande och självförtroende.

Mycket talar för att denna teori kan hjälpa oss att förstå vad som hänt i Sverige på senare år: vi har halkat ned ett snäpp i trappan vad gäller grundläggande trygghet och säkerhet. Eller md andra ord: trappsteget för trygghet sviktar betänkligt.

Därför är Tidöregeringen enligt min mening på rätt spår. För att vinna folkets politiska gunst krävs annat än röd-grön populism och drömpolitik. Klanernas brottsliga framfart måste stävjas. Invandringen måste pausas, ty den skapar även en betydande minoritet allvarliga problem. Alltså en nya politik för ökad trygghet och rättslig säkerhet i samhället.

Under åtta år vid makten har S-partiet – tillsammans med gisslanstagaren Mp – drivit en allvarligt felaktig politik. Det är ett tydliggörande av denna fundamentala passivitet som kan bli vägen för fortsatt regeringsmakt för Tidökretsen.

Men då gäller det inte att vara artig och buskablyg mot oppositionens sluga politiker. Mantrat måste bli: ni agerade totalt fel under åtta år vid makten. I en mängd av samtal måste denna anklagelse riktas mot sossarna och de grönas talibaner. Den måste upprepas så att den etsas fast i folkets minne.

Här missar mesiga ministrar ofta sin uppgift. Många duckar för sossarna i stället för att anfalla dem med tydliga och klara besked. Man är nämligen van att buga för S-partiets koryféer.

Torsten Sandström

PS! här följer en länk till Cwejmans ledare i GP. DS

https://www.gp.se/ledare/sa-halkade-sverige-ned-i-behovstrappan.0d0a4d0a-3da2-4a65-909a-1001661f8668

I dagarna avgår blixtsnabbt en hög manlig C-politiker från ledningen av den stora Stockholmsregionen. Regionen och partiet plockar bort hans namn från alla hemsidor. Av den hastiga avpolletteringen att döma rör det sig om en form av brott som väcker allmän avsky. Att något sådant händer en enstaka gång i ett partis liv är inget att knysta om. Men nu anser jag att det finns ett visst mönster som rör partiets politik.

Man behöver inte ha gott minne för att komma ihåg att den sittande centerledaren har två gamla våldsdomar på sitt samvete. Ändå blev han vald till ordförande, så länge mandatet nu varar. Även i relativ närtid har höga företrädare för C-partiet försvunnit – alltså snabbt avgått – efter medial uppmärksamhet kring deras sexliv och lagstiftningen.

Är det bara en tillfällighet att detta inträffar inom Centern? Eller har bondeståndet utvecklats till partiet för olika slags fristil? Jag tror som sagt inte att det enbart är slumpens spel. Centern har nämligen förvandlats till ett extremliberalt parti som politiskt ligger nära L-partiet. Många minns kanske att Annie Lööf i sin ungdom en kort tid förespråkade månggifte. Många gamla bondepampar häpnade. Liksom Miljöpartiet tycks Centern ha blivit ett flugpapper – inte längre för bondestugor – utan för storstädernas fristils-liberaler. Alltså en del av de rödgröna drömmare som vill släppa loss all mänsklig kraft utan en susning om verkligheten och Homo sapiens mörka drag.

Reformer ska enligt de röd-gröna genomföras utan praktisk och kritisk prövning av fakta och resultat. Alltså gäller hej och hå för krav som vanliga medborgare förfäras och tyngs av. Kärnkraft ska väck och drivmedels fördyras. Naturvårdsverket ska bestämma kommersiella statliga investeringar i batterifabriker. Gränser ska öppnas och statistik om brott och bidrag hållas hemliga. Minoritetsfrågor utan allvarlig grund förvandlas till majoritetsintressen. Inte av liberala skäl – utan för att hylla en förvriden norm om jämlikhet samt för att framstå som alla goda gåvors givare.

Det finns ingen hejd på de frihetsdrömmar som de röd-gröna torgför, trots att de samtidigt är varma förespråkar för en förvuxen statsapparat med tentakler nästan överallt. Det rör sig alltså inte om praktiska lyckolösningar, som gillas av knegare och tjänstemän runtom i landet. Nej, det är den navelskådande snällheten lösningar. Inte för dagens Sverige, utan för en nation som ska tvingas sätta på sig tagelskjortan, betala skatt, gå i samma takt, sluta flyga, inte äta kött och till råga på allt tacka politikerna för detta. Det är därför fullständigt klart att uppståndelsen blir stor då vi plötsligt ser att drömmarnas goda politiker – från höga positioner – själva lever ett liv efter den egna regelboken.

Svenskar på landsbygden undrar vad som sker. Även i Stockholm, där de röd-gröna planerar nya reformer som vardagens folk häpnar över. Centrala storstaden vill man stänga av, för att bara trafikeras av bilar med 100% eldrift! På tal om Miljöpartiet försvann häromdagen rörelsens högsta ledare för klimatfrågor, en kvinna, genom en fallucka på samma vis som den C-partist jag nämnt. Om det var alkohol, droger, sex, våld eller annat vet bara de invigda – utåt gäller största möjliga tystnad. Även i hennes fall rör det sig uppenbarligen om en extrem syn på sin egen livsstil – helt i kontrast till väljaropinionens.

Det som inträffar speglar intressanta förändringar av den svenska politiska klassen. Vid sidan om lång och trogen vistelse inom partiet – från ungdomsförbund och uppåt efter gymnasiet – så lockas rader av lycksökare att göra karriär. Dvs personer med gott munväder och självförtroende som vill skaffa sig en försörjning på allmänhetens bekostnad. Både C- partiet och Mp har i stor omfattning på senare år rekryterat den nya tidens politiska fristilsklättrare till köttgrytorna. Det har varit enkelt att komma sig upp inom dessa partier, ty konkurrensen – och intresset – är svag. Man har inte sökt efter välutbildat och duktigt – alltså erfaret – folk, i stil med ingenjörer, verkstadsarbetare, ekonomer, vårdanställda eller jurister. Nej, de politiska plastmänniskorna har getts plats. Och därför går politiken förstås åt fanders.

Att rekryteringen skett just genom hej och hå avslöjas givetvis när klättrarnas privata livsstil konfronteras med vardagens samhällsvärderingar. Det är precis vad vi ser just nu. Korruption, lögner, alkohol, droger och sexuell utlevelse äntrar scenen när strålkastarna och tevekamerorna släcks.

Ett allvarligt samhällsproblem är således att svenska politiker rekryteras till alla partier på oförnuftiga grunder. De utvalda blir ingen spegelbild av folket, vilket kanske inte är så enkelt. Men sakkompetensen blir svag. Och förnuftet samt moralen är inte sällan tvivelaktigt.

Att dessa människor ska tillåtas bilda en egen politisk klass är helt enkelt åt skogen. Det går faktiskt att stämma i bäcken! Det finns faktiska goda möjligheter att via lagstiftning skapa en öppnare rekrytering, en planerad rotation samt möjligheter för en bred folklig opinion att i speciella ärenden stoppa politikernas beslut. Men just här sluter den politiska klassen sina led och håller tyst samman.

Torsten Sandström

Som alla vet har de grönas politiker i Sverige getts makt att regera tillsammans med sossarna. Båda partierna har skadat Sverige i grunden. Kärnkraftsverk har lagts ned. Skatter har höjts. Inblandning av skogsolja har lagreglerats trots att lika mycket CO2 släpps ut i luften per liter då detta drivmedel bränns.

Hela den svenska lagstiftningen har genomsyrats av symboliskt klimattänk genom S- partiets och MP:s scouter. De röd-gröna har agerat som en frälsningsrörelse. Alltid redo! Folk tvingas att i smyg äta kött och flyga på semester. Alla ska nämligen gå i samma takt, bakom en skränande FN-chef, som förstås visar sig ha talat osanning om uppvärmningens takt.

Just nu pågår ännu en kampanj för de troende. Det rör sig om Europas vattendrag, dammar och kraftverk där. Antalet dammar i Sverige sägs vara omkring 10.000. EU har bestämt att växter, fiskar och andra djur i denna miljö måste skyddas, varför dyrbara installationer krävs vid uppdämningar. Markägare som inte har råd spränger helt enkelt dammarna och struntar i elen. De som har råd – betalar dyrt för att förändra de landskap människor i flera hundra år vant sig att vistas i. Det kallar jag miljöförstörelse i stor skala. I Göteborgsposten skriver ledarsidan:

Lobbygrupper som vill ta bort mänskliga avtryck på naturen för att återställa “naturliga” ekosystem tycks ha kapat miljöpolitiken. De vägrar se att även människan alltid har varit en del av naturen.

Det som sker är ännu en hysterisk kampanj för tveksamma politiska mål. Inget öppet samtal och försiktiga kompromisser. Nej, de korade vet bäst och har tyvärr politisk makt. I Sverige genomförs detta med diktat från ovan samt med en hänsynslös religiös iver. Hundratals biologer som frälst av den nya klimatreligionen far land och rike runt och lägger sina näsor i blöt. Man kan hoppas att de dras ned i våtmarkernas gyttja. Men det sker tyvärr inte, för de måste flyga hem för att skriva sina reseräkningar.

Vad är det som har gjort att Sverige blivit klimatpolitikens Nordkorea? Förklaringen är enögdhet, hysteri, propaganda och en samhällssyn som består av 100 % politik. Det påminner mig om den franska revolutionens första fyra år. Även då fanns i botten några goda ideal. Men de förstorades och renodlades till hysteri. Efter några år halshöggs 17.000 tvivlare och 40.000 meningsmotståndare försmäktade i fängelser. Revolutionens ledning ansåg att det krävdes för att rädda folkstyret.

Det öppna svenska samhällets ideal är alltså nu hotade. Gamla svenska naturmiljöer ska utraderas för att klimattalibanerna ska få som de vill. Att detta sker 2024 är något oerhört. En industriell utveckling som bidragit till att sätta Sverige på kartan slaktas fräckt i Kim Jong-uns anda. Och det sker för att talibanerna vill rädda miljön! Sådan är de troendes logik.

Man kan bara hoppas på tesen från upprorets Frankrike: ”revolutionen äter sina barn”.

Torsten Sandström

Inom kretsar av kulturarbetare (f.ö. vilken jäkla term!) och så kallade konstkännare finns en tydlig tendens att hävda ett monopolinflytande. Enbart de utvalda – som inte behöver ha särskild utbildning eller erfarenhet av skaparverksamhet – har rätt att besluta i konstnärliga frågor eller delta i kulturdebatten. Alla andra är lågpannade kverulanter eller konservativa.

Följden har blivit att den nutida konsten utvecklats i nihilistisk riktning. Allt är konst som upphovsmannen och förståsigpåarna godtar. Krav på förmåga, teknik och framför allt kvalitet bannlyses. Vi ser detta ofta i dagspressens anmälningar av olika konstutställningar. Där fotograferas verk som framstår som följderna av en vild lek på dagis. Nästan alltid har det skräp som ställs ut dock högtravande – politiskt korrekta – titlar. På så vis har delar av den nutida konsten blivit irrelevant. Det är trist. Men skadorna för allmänheten är föstås begränsade. Folk rycker på axlarna, pustar och går till museer som visar kvalitetskonst.

En liknande utveckling sker inom arkitekturen. Mediala arkitekter ritar hus som folk stönar över eller skrattar åt. Fyrkantiga lådor för förvaring av människor. Okej att höga byggkostnader måste mötas med rationalisering och prefabrikation. Men det visar sig att en majoritet av svenskarna ogillar den nutida arkitekturen. Man vill se byggnader som har en mer klassisk – ålderdomlig – prägel.

Om den nutida konsten med en axelryckning blivit irrelevant, så tillbringar människor en stor del av sina liv i bostaden. Detta talar för att arkitekturens skönandar måste se sig i spegeln och lägga av med sitt snack om expertis rörande byggnaders utseende.

Problemet är att beslutsfattande politiker ständigt har en undfallande attityd till konstens så kallade experter. Kritiker stämplas som nationalistiska politiker. Eliten pläderar således för den fåniga tesen om att man själva måste hålla armlängds avstånd till kulturens innehåll. Resultatet blir givetvis att nihilismens frodas. Jag har exv sett hur stora statliga bidrag getts till konst som ska visa hur växter, svampar och insekter samverkar på en jordplätt som ställts ut. Bilden ovan från Odenplans T-banestation talar om var skon klämmer.

Kulturens pendel svänger. Om några år kommer nihillistiska skapelser med politiska titlar att ha förpassats till de soptippar där de hör hem. Lätt fånget, lätt förgånget! Ändå bär nationella politiker ett tungt ansvar för sin naiva passivitet. De har gett luft åt politik, politik och inget annat än politik. När luften gått ur kvarstår bara röd-gröna visioner.

Att konstens skönandar då byter fot är fullt klart. Då tvingas de satsa på nya projekt som de saknar kompetens för. Fortfarande under skydd av tesen om armlängds avstånd.

Min tanke är att i en demokrati måste vanliga människor i största möjliga utsträckning bestämma politiken. I en nation med välutbildade medborgare behöver detta inte innebära att konsten och arkitekturen krisar…Om det blir fel finns ju alltid privata alternativ som kan försöka vinna framgång.

Torsten Sandström

Det tycks som om svenska gammelmedier inte har någon lägsta kvalitetsgräns nedåt. Varje dag publiceras politiska åsikter blandat med rent skräp. Krönikörer som Hellqvist, Schuman, Beckman vältrar sig i navelskådning och intigheter. Det rör sig om budskap som tycks avse att få läsarna att somna. Kanske ett alternativ till psykofarmaka. Och billiga texter för Bonniers ekonomer.

Idag ännu ett exempel på detta åsiktsbombardemang. Nu rör det sig om den mängd psykologer som varje dag sprider futiliteter i spalterna i tron att det rör sig om vetenskap och inte gissningar. Den 4/12 ger en DN-psykolog raka besked:

Ibland kan det vara bra att linda in sanningen

Jag tror knappast att det inte finns en enda människa över två år som inte förstått denna tes. Men DN, SvD och andra gammelmedier sprider alltså sådana åsikter från morgon till kväll. Kritiska faktaanalyser i oberoende riktning har blivit en verklig bristvara.

Därför utbrister jag:

Ibland kan det vara bra att lägga ned en tidning som inte längre fungerar som nyhetsmedium. DN kan lika gärna fungera som veckotidning! En veckas samlade plattityder. Och konkurrera med Hänt i veckan.

Och sluta för sjutton att påstå att DFN verkar för en ”upplyst värld”. Det är politisk propaganda och svammel tidningen sprider.

Torsten Sandström

Igår damp ett mejl ned i min brevlåda hos Juridicum i Lund. Brevet är förstås anonymt. Men det påstås komma från en organisation av jurister som utreder hatbrott. Visa formuleringar i brevet tyder på en anknytning till Lund. Vidare påstås att man samarbetar med åklagarmyndigheter – Södra Skånes åklagarkammare utpekas som exempel. Detta bekräftas inte av svar från denna myndighet, som jag givetvis vidarebefordrat brevet till som upplysning.

Brevet, som är skrivet på knagglig svenska, framstår som massproducerat (genom en brevmall) med plats för att fylla i ett utvalt namn (på den person som ska hotas) och i mallen klistra in svepande anklagelser mot personen ifråga.

I mejlet till mig är det mina texter om Israels försvarskrig mot Hamas terrorister som den anonyma författaren menar utgör hets mot folkgrupp, 16:8 Brottsbalken. Att författaren anser att Israel begår krigsbrott förefaller klart. Typiskt är att även en av mina texter mot Vänsterpartiet sätts upp listan. Vänligt nog talar brevets anonyma avsändare om att jag har möjlighet att be om ursäkt och ångra mig.

När jag var ung student i Lund tillhörde jag initiativtagarna till ”Juristjouren i Lund”. Vi var en samling entusiastiska marxister som gratis ville hjälpa vanliga människor som hade problem med arbets-, hyres- och familjerätt. Vi var alltså en grupp av vänsteridealister som ville ge råd till vanligt folk. Idealet var Maos slagord om att agera nära folket. Vår vilja var alltså god, men vi naiva om marxismens praktiska funktion.

Nu tycks aktivister bland ett fåtal studenter i Lund jobba för Hamas´sak. Det är förvånande men givetvis demokratiskt okej. Men då de aktiva förvandlas till kämpar, och börjar skicka anonyma mejl med rättsstridiga hot mot skribenter, rör det sig inte längre om demokrati. Det rör sig om den politiska motsatsen till folkstyre i demokratisk form. Alltså om allvarliga hot mot det öppna samhället som andra hyllar i vårt land.

Vi ser alltså ungdomar som inte öga mot öga vill hjälpa andra med problem, utan tvärtom anonymt vill hindra skribenter från att använda sin yttranderätt. Det är skamligt. Det är odemokratiskt. Det är möjligtvis även kriminellt (en olustig blandning av utpressning och föregivande av allmän ställning).

Torsten Sandström

Häromdagen var jag på Operan. Bizet´s musik till Carmen är så skön! Att den tillhör operakonstens mästerverk bekräftades. Operans berättelse om fri – dvs föränderlig – kärlek i kontrast till stränga sociala krav var omdanande och omstridd under dess tillkomsttid (1870-talet). Till saken hör att librettot har en berömd folklig inramning. Operan utspelas inte bland grevar och baroner, utan i miljö kring en tobaksfabrik med zigenskan Carmen i centrum. Uppsättningen på Stockholms opera bjöd verkligen på härlig musik och skön sång inför en nästan fullsatt salong.

Någon undrar kanske därför över min rubrik. Låt mig förklara. Många operor baseras på dramatiska, romantiska eller komiska berättelser som idag kan förefalla något svåra att förstå. Och därför kanske mindre medryckande. I nutid anser en del av vänsterns skönandar därför att scenografin måste ta avstånd från det som librettots författare – och kompositören – bestämt. På så vis menar några av nutidens kulturkoryféer att scenmiljön ska omskapa scenmiljön för att få en mer politiskt korrekt operaföreställning. Hundraåriga libretton förpackas därför i nutidens industrimiljö. Att detta inte sällan gör storyn än mer svår att förstå betyder inget för dem som känner sig kallade att agera som politiska visionärer.

På så vis har berättelsen i Carmen på Operan gjorts närmast oförståelig. I en modern miljö utspelas skeenden som framstår som komiska eller rentav groteska. Det duger inte med att Carmen i originalet (och på Opeans scen) är en stark kvinna som på egna villkor vill finna kärleken. I Stockholm framställs hon som en feminist. I Operans uppsättning utspelas händelseförloppet dessutom i en miljö som närmast föreställer ett fängelse. Där uppträder modernt klädda män och kvinnor som dårfinkar.

Detta på grund av en regi som präglas av woke. Då såväl zigenare som tjurfäktning anses som politiskt tabu så förvrids handlingen till en story om en tuff brud i lyxförpackning som vacklar i sitt kärleksval mellan två män i en boxningsmatch (killarna hoppar runt i kortbrallor och jabbar). För att göra storyn fullkomligt omöjlig att förstå presenteras plötsligt en skulptur av en tjur i handlingen och senare infogas mer boxning utanför en tjurfäktningsarena (via en svårtolkad kuliss i bakgrunden). Att Carmen dessförinnan bytt kläder till spanskt zigenarmode – och dansat en sväng till kastanjetter – bidrar till en storskalig förvirring. Uppsättningen påminner delvis om ett Lundaspex, något som Bizet inte avsett, tror jag. Allt nu i stockholmsregi av en politiskt korad Johanna Garpe.

Min syn på utvecklingen är inte konservativ. Konst bör i grunden vara lojal med upphovsmannens tankar, även om de inte längre är fullständigt politiska korrekta i Stockholm. Framför allt menar jag att skeendet i en opera ska kunna förstås även av en nutida publik. Därför väljer jag givetvis originalversionen av en story framför ett politiskt spektakel som ska lägga vänsterns politiska syn tillrätta. Det är rentav stolligt att behålla Carmen som som titel på Operan då den lika gärna kan kallas Rövarna i Kamomilla stad till musik av Bizet.

Även om musik och sång håller hög klass – det är som sagt härligt att lyssna – blir det synd om publiken, sångarna, orkestern och dirigenten som ska tvingas underkasta sig en regissörs politiska nyckfullhet. Det är lika stolligt som då Nationalmuseum trycker upp politiskt korrekta undertexter till ett antal kända verk som man ställt ut.

Förhoppningsvis kommer kulturens pendel åter att svänga bort från PK. Pippi Långstrumps pappa återfår kanske i framtiden sin ursprungliga titel som negerkung i Söderhavet. Och den dagen kommer sannolikt Carmen att som sig bör presenteras som en känslostark zigenska från en klanmiljö av smugglare. Carmen knivdödas då av en svartsjuk arbetskamrat för att hon förälskat sig i en matador från dåtidens Sevilla.

Torsten Sandström

”Klimatklivet” är det jippoartade namnet på den förra röd-gröna regeringens drömmar om att måla Sverige och världen grön. Miljarder har satsats på att skicka Naturvårdsverket och landets många Länsstyrelser ut på hajker i landet för att frälsa nationens hotade klimat. Så smaka på etiketten: Klimatklivet. En scout är alltid redo!

Ett felsteg i denna scoutkampanj – och alltså av Snedklivet – är att Naturvårdsverket 2020 beviljade Northvoltkoncernen 159 miljoner i bidrag till en anläggning för återvinning av bilbatterier för elbilar. Förmodligen har även EU varit med och pumpat in stora gröna slantar i ett pengaregn som präglas av religiös vilja till offer på klimatkrisens altare. Alltså mer tro än teknisk och affärsmässig kunskap. Verksamheten har storskaligt planeras av Northvolt inom ett bolag med namnet Revolt AB. Men bolaget har ännu inte, efter fyra år, fått luft under vingarna – mer pengar behövs. Häromdagen meddelas att Revolt nu har sålts. Detta säger Northvolt i den stora härva som dragits igång för att rädda vad som räddas kan.

Drömmen var således att Kimatklivet skulle hjälpa Northvolt att bygga en fabrik för batteriåtervinning i Skellefteå. Istället för att skicka uttjänta batterier till Asien skulle materialet behållas i Sverige. Miljönissarna på Naturvårdsverket – hastigt utbildade i gröna drömmars tänkande – förstod att anläggningen med den här tekniken var den första i sitt slag i Europa. Alltså ett perfekt projekt för frälsning genom utpumpande av skattebetalarnas pengar. En hög chef på frälsarmyndigheten förklarade: ”Det farliga avfallet minimeras, likaså transporterna av metaller eftersom de inte behöver transporteras långa sträckor”.

Det är uppenbart att historiens dom över de gröna skogsmullarna kommer att bli hård. Om några decennier – då verkligheten sannolikt visar sig inte ha blivit så skräckartad – tror jag att många kritiska ord kommer att skrivas om den gigantiska politiska aktion som FN dragit igång. Många skogsmullar kommer att stå med byxorna nere. Förmodligen kommer FN då att försöka påstå att man räddat världen. Men sanningen är att FN redan i flera decennier skriat om en nära förestående kris. Av orden att döma borde jorden redan nu ha kokat samman. Och FN-chefen ha gått under, iklädd rosa sidenslips.

Det är dyster att behöva skåda den hysteri som FN sprider. Den påminner om tidigare religiöst präglade rörelser i Europas historia mot industrialismens nya maskiner samt mot den begynnande propagandan gentemot AI. When will they ever learn?

Förnuftiga människor är vakna, kollar fakta, agerar kritiskt och förespråkar en öppen diskussion innan beslut med gigantiska effekter fattas. Farliga propagandister yrar däremot om Klimatkliv. Hej och hå, till skogs vi gå! Tänk att en statlig myndighet – närmast i en handvändning – tillåts bränna så mycket pengar som du och jag har tvingats att betala!

Torsten Sandström

Den som googlar på FN ser att organisationen är som en myrstack av bokstavskombinationer, mellan 50 och 100 stycken, minst. Det är denna bläckfisk som försöker ta ett livgrepp om vår planet. Huvaligen för hydror av detta slag som ska finansieras genom skatter!

I dagarna avslöjas hur organisationen använt sig av falska uppgifter rörande uppvärmningens effekter. FN-chefens skrämsel- och skräcktaktik är – som jag ser det – något främmande för den västerländska demokratin. Men en sosse från Portugal tycks göra som han vill då han väl svingat sig upp på FN-tronen.

Rörelser som FN med många verksamheter och syften fungerar normalt dåligt. Framför allt tenderar byråkratin att växa hiskeligt. Om då det rör sig om övernationella organisationer tillkommer svåra problem med politiska slitningar mellan demokrater och auktoritära nationer, mellan fattiga och rika, mellan industrinationer och agrara, mellan krigshetsare och fredliga för att inte tala om många förfärliga religiösa skillnader. Resultatet för FN:s del blir en vacklan mellan olika hötappar. Ständigt ska de mest pockande och agressiva ges tilldelning så att de håller tyst. Följden blir sällan tystnad för övrigt, utan nya och högre krav.

Med Donald Trump vid makten ställs FN:s framtid på sin spets. Det är rimligt. Jag är för en kraftig bantad organisation, med ett fåtal strategiska uppgifter: medling för fred och stöd till folk i nöd. Men problemet är att vänsterpolitiker, som FN domineras av, inte slänger in handduken. Vi ser en liknande situation inom EU i kris. Rejäla reformer borde sedan några år stå på dagordningen. Men inte, som det nu ser ut. Mario Draghis kostsamma sjukdomskur kommer inte att hjälpa – om den ens blir av. Politiker har svårt att erkänna misstag. Dessutom riskeras deras försörjning!

Misslyckanden inom företagsvärlden leder normalt till avveckling. Men när det gäller politiska kriser och offentlig misskötsel sker oftast de omvända: mer bränsle i samma tank och sedan full gas (åter i diket). Detta är ett viktigt skäl till att visa försiktighet inom politiken, dvs ett av konservatismens goda argument.

Men auktoritära regimer ger sig aldrig frivilligt. Knappast heller vänsterliberalismens lydstater. Därför är det öppna samhället demokrati så viktigt, med sin kritiska, försiktiga och faktabaserade politik.

Bort med flummiga politiska drömmar! Fram för bister realism!

Torsten Sandström

Västerlandets liberaler och vänsterpolitiker har i välmening skapat berg av problem. Hanteringen av invandring, kriminalitet, utbildningsväsendet mm pekar på ett bygge på lerfötter. Den nuvarande krisen i USA och Europa har sina rötter i den lavinfara som vänsterliberal politik utlöst. Detta medvetet och utan hänsyn till fakta, statistik och folklig opinion.

En del i detta drömbygge är FN. I begränsad skala är internationell samverkan kring folkrättsliga ideal tveklöst något nyttigt. Men då systemet utvecklas till en gigantisk och byråkratisk maskin, som med stöd av vänsterpolitiker och liberaler in absurdum vill markera sin vikt, övergår det hela till kris. FN-hydran avspeglas i att såväl demokratier som många gånger fler auktoritära regimer getts plats. Hur ska samsyn kunna upprättas för västerlandet med stater som exv Ryssland, Iran och Kina i FN-båten? Organisationen blir på så vis ett verktyg även för förtryckare. Inflytande ges år stater som inte viker en tum utan ser ned på demokratier som förespråkar öppenhet och kompromisser. Till bilden hör nationer som leds av islamska ideal om heliga krig.

Genom den sk Romstadgan från 1998 har tillskapats en internationell straffrättslig domstol, ICC, för dömande av ”folkmord, brott mot mänskligheten, brott mot mänskligheten och aggressionsbrott”. Det kan låta bra. Men läsaren inser att åtskilliga av brotten som räknas upp är synnerligen lösa i kanten. Jag har tidigare skrivit om tre professorer i folkrätt med helt olika syn på om Israels krig mot Hamas ska ses som krigsbrott. Innebörden är att domstolens tolkningar övergår i politik. Att naiva svenska journalister inte förstår detta gör knappast saken bättre.

Politik är något som vänsterns liberaler gillar. Till skillnad från vanliga människor vill man ständigt se mer politik. Utan att förstå de praktiska effekterna driver man drömmarnas politik. Märk att USA, Ryssland och Israel har beslutat att hålla sig utanför ICC-samverkan. Det finns enligt min mening goda skäl för en demokratisk stat att förhålla sig tveksam till lösningar som innebär att politik riskerar att ta över juridiken. En rättsstat ska följa tydliga regler, alltså pregnanta paragrafer som i detalj klargör vad som krigsbrott. Nationer under lagen ska inte låta jurister döma efter egna åsikter.

Israel, den stat som nu anfallits av terrorister från minst tre håll, jagas av den Internationella domstolen för mänskliga rättigheter. En order om arrestering har utfärdats mot bla Israels premiärminister Netanyahu. Domstolen pekar ut den enda demokratiska regeringschefen i regionen och nämner inte terrorns krafter i exv Iran. Om inte detta är politik från ICC så säg.

Hamas och Hisbollah – båda med stöd av mördarregimen i Iran har startat kriget. Israel har som bekant svarat och hårt bekämpat de anfallare som använder kvinnor och barn som sköldar. Ingen av anfallarna har ännu sträckt vapen. Därför måste Israel ha rätt att fortsätta kriget, trots att civila drabbas mycket hårt.

Den stora frågan är nämligen: varför har inga iranska ledare drabbats av arrestering? Iran har länge stött anfallarna med bla vapen och även skickat mängder av dödliga missiler mot Israel. Därför är det ett utslag av partiskhet att åklagaren i Internationella domstolen utfärdar en arresteringsorder mot Netanyahu.

Att jurister bedriver politisk aktivism har tyvärr blivit en del av den moderna folkrätten. Saken blir än värre genom att många journalister inte förmår eller vill se verkligheten. De bidrar alltså till den ständiga politisering som är typisk för vänsterliberalismens ideal.

Torsten Sandström

En väsentlig del i den vänsterliberala ideologin är att bygga ut staten. Om liberalism ska tolkas som ett frihetsbudskap är detta förstås något besynnerligt. Men tanken är att låta statliga myndigheter kontrollera att politikernas budskap – med andra ord lagstiftningen – upprätthålls i praktisk handling. Tanken är att myndigheterna genom ”inspektion” ska följa samhällsutvecklingen inom en problemsfär och sätta press på andra offentliga myndigheter eller andra aktörer som fått viktiga uppdrag i en lagstiftning för sfären ifråga.

I blixtbelysning ser vi alltså hur en grupp byråkrater ska granska en annan grupp av byråkrater. Tårta på tårta kan man säga. I och med att myndigheter ofta fungerar dåligt blir detta en form av cirkelresonemang. Bocken sätts med andra ord som trädgårdsmästare. Pengar slösas och problemlösningen stannar upp.

Jag skriver detta med anledning av mediala reportage om att IVO, Inspektionen för vård och omsorg, ständigt underlåter att utföra relevant kontroll av exv HBV-hem och liknande. Skräckexempel rapporteras om viktiga verksamheter som blivit sanitära olägenheter, har kriminella i ledningen eller där droger ganska fritt cirkulerar inom verksamheten. I flera fall är problemen långvariga och djupgående! Inte en inspektion på många år! Många svenskar tror ändå – som politikerna önskar – att IVO:s verksamhet bör hindra att sådana systematiska övertramp inträffar.

Alla som funderat över saken inser att byråkratier lever sitt eget liv bland föreskrifter, sammanträden, pärmar, tjänsteresor, konferenser osv. En stor del av arbetstiden på en myndighet går alltså åt till annat än själva huvuduppgiften. Dessutom är myndigheterna i allmänhet infekterade av facklig verksamhet, vilket ytterligare bidrar till att de centrala målen försvinner i fjärran. Till råga på allt har chefer många gånger utsetts efter politisk hemvist!

Därför är den svenska storskaliga tilltron till myndighetskontroll något som är problematiskt och ytterst skadligt för samhället och skattebetalarna. Det är enklare att inrätta ännu en inspektion än att angripa byråkratins rötter. Möjligtvis är stora och svepande budgetminskningar den enklaste modellen att sätta press på dem som ska upprätthålla en lag. Nya myndigheter eller tjänstemän tycks nämligen främst kapsla in rådande problem och legitimera den ordning som inte fungerar. Den statliga byråkratin måste lyftas fram som ett stort problem. Donald Trumps ambition för USA är måhända brutal. Men förmodligen kommer byråkratin påtagligt att bantas på ett nyttigt vis.

Jag är givetvis inte så naiv att jag tror att alla myndigheter ska avvecklas eller reduceras. En välfärdsstat kräver ett mått av offentlig administration. Avseende rättsvård och insamling av skatter är detta uppenbart. Även på andra områden måste viktiga beslut fattas och kontroller utövas. Men systemet med inrättande av ett antal så kallade inspektioner visar på att den svenska byråkratin gått vilse. Detta bör analytiska, kritiska och faktainriktade politiker förstå. Men vänsterliberalismens drömmande idealister lever främst på sina visioner. Ungefär som mannen på Patentverket i Lorry-revyn: ”Jag tänkte inte på det ”.

Till sist. I SR P1 den 22/2 lyckade en reporter för en kort stund förväxla de statliga myndigheterna Lotteri- och Skolinspektionen.

Det var en felsägning som byggde på en möjligt klok tanke. Två myndigheter för legitimering slogs samman, kan man säga. Båda inspektionerna har för övrigt på senare tid visat sig fungera dåligt.

Torsten Sandström

Vänstermannen Göran Rosenberg utbrister i en stor rubrik i DN den 29/11:

Vänstern har svårt att se judar som rasiferade

Den morsa som är krank är nu marxismen. Den bygger på klasskamp. Nu för tiden en kamp mellan alla som vänstern uppfattar som förtryckta och de andra som man valt att utpeka som förtryckta. I kommunisternas fall är således palestinafrågan egentligen inte fråga om rasism, utan att vänstern valt att ta sida med palestinierna och Hamas terrorister.

Rosenberg är själv fast i klasskampens träsk. Det är därför han producerar en rubrik som ingen vanlig svensk kan förstå. Rosenberg glädjer sina kamrater på DN:s redaktion med nyordet: rasifiera. Han menar nämligen att judar i Mellanöstern kränks på grund av sitt etniska ursprung. De utsätts för rasim i palestinafrågan, tycks han mena.

Att judar under århundraden å det vidrigaste drabbas av rasism är klart. Att kränkningar fortfarande äger rum är tyvärr också sant – även i Palestina och emellanåt vårt land. Men jag menar att rasism inte är vänsterns huvudproblem i dagens Mellanöstern eller Sverige.

Rosenberg vill enligt min mening – på vanligt identitetspolitiskt manér – dölja en ondska med en annan. Han blandar bort korten. Genom att lyfta rasfrågan önskar han komma förbi vänsters övergripande problem: att förändra världen genom klasskamp (i olika former). Att han gör det via hokus pokus – dvs med hjälp av vänsterns interna terminologi – är typiskt för marxister. Bollning med begrepp är deras hemmaplan i försök att framstå som vetenskapliga. Särskilt som Rosenberg nu använder begreppet rasifiera/rasifierad som är obegripligt komiskt.

Att DN ger plats för rubriken förvånar mig knappast. På tidningsofficinen i Marieberg härskar röda kadrer. Det är tragikomiskt att familjen Bonnier – i egenskap av aktieägare – lämnat fältet fritt. Det finns nämligen knappast kommersiella skäl att genom DN driva klasskamp i Sverige. Bättre mål och metoder finns än klasskamp. DN:s ansök om ”humanism” är bara ett annat kodord …

Torsten Sandström

PS! Mitt stavningsprogram vill inte accceptera Rosenbergs kodord. Jag har fått ändra fyra gånger från ratifiera! DS

DN:s Björn Wiman skriver om valrörelsen i USA, Trump och Musk den 20/10. Han är visserligen kulturchef på tidningen, men det hindrar honom som bekant inte att torgföra sina politiska åsikter. De har blivit hans signum. Nu skriver han med en vink åt valutgången:

Vår tids tragedi är den bottenlösa dumheten

Visst kan man kritisera Trumps person. Jag ogillar som bekant han framtoning och vad den säger om hans karaktär. En annan sak är hans politik, som vunnit folkets bifall valet. Han är i grunden en kritiker av västerlandets vänsterliberalism. Hans kritik är burdus och ibland brutal. Men han väljer denna metod för att han önskar nå fram medialt bland en journalistår som hånar och jagar honom. Av valets utgång att döma har han lyckats. Det är demokrati.

Men Trump och hans politik framställs i medierna som ett hot mot demokratin. Det är knappast vad vi kan se. Han framstår mer som en stenhård sakpolitiker som vill få saker snabbt uträttade. Alltså motsatsen till vänsterliberalismens drömmare som i decennier sagt sig vilja lösa rader av politiska surdegar som ännu kvarstår olösta. Även valet av Elon Musk pekar på en koncentration på snabb förändring. De frågor som de två i valrörelsen lyft rubbar inte demokratin. Såväl tullar, tyglande av krig, hårt beskuren statsbyråkrati är något som faller det amerikanska folket på läppen. Inte är detta odemokratiska teser! Det är inte säkert att det blir bra, men vi har å andra sidan i vårt land bara under de senaste tio åren sett hur mycket sannerligen gått snett (milt talat). Att delar av USA-eliten får sin nattsömn förstörd – och journalister få raka svar på tal – ser jag inte som ett hot mot demokratin.

Därför vill jag gärna tolka Wimans rubrik som en självkritik, dvs en svaghet han av en slump avslöjar. Hans framfart i DN är nämligen bottenlöst dum. Allt blir vänsterpolitik.

Torsten Sandström

I många olika sammanhang skriar politiker, journalister och andra inom eliten om att alternativa medier utgör ett hot mot samhället. Man menar att enskilda journalister hudflängs över internet för sin rapportering. En grupp medieanställda har nyligen i ett upprop till och med talat om att man utsätts för hån och brottsliga hot.

Bakgrunden är att kåren av journalister ser sig som en fjärde statsmakt. Det egna arbetet beskrivs av vissa journalister som ett kall. Man anser nämligen att den rapportering som gammelmedierna sysslar med är korrekt och så samhällsnyttig att journalisternas ord närmast bör ha skydd av grundlagen. Liksom statsmedierna SR/SVT hävdas att man framför oberoende information. På så vis målas en grovt fientlig bild upp av den nya tidens digitala medier. De påstås agera odemokratiskt, samhällsfientligt och ytterst även brottsligt.

Till denna bild hör gammelmediernas upprördhet över Donald Trumps språk. Han har i åtskilliga sammanhang beskrivit mainstream medier som sina fiender. I en mängd uttalanden har han betecknat medierna som ”det amerikanska folkets fiender” och liknande. Under valrörelsen har Trump talat om “de falska nyhetsmedierna”. Med en gest mot presskåren lär ha ha sagt: ”Titta hur många de är.” Är Trump yr i mössan eller han faktiskt stöd för sin tuffa kritik?

Den svenska elitens reaktion är enligt min mening allvarligt betänklig. Givetvis inte för att den drabbar min återkommande tuffa kritik av enskilda journalister. Jag tål smällar. Men för att eliten indelar mediesamhället i två motsatta grupper: de goda och de onda. Denna retorik vilar på lös grund. Man saknar nämligen självkritik. Dessutom är tendensen politiskt farlig för den svenska demokratin.

Grundproblemet är att vänsterliberalismens ideologi tas för given av flertalet journalister i svenska gammelmedier. Deras tänk präglas av egna politiska övertygelser samt deras närhet till vänsterns partier. Majoriteten av journalistkåren väljer – i såväl nyhetsinslag som krönikor av olika slag – de rödgrönas politik. Förstås inte direkt på så vis att man formellt predikar ett visst partis program. Men av rapporteringen framgår ändå tydligt vilka ideal som torgförs samt inte minst vilken politik man kritiserar och ofta till och med uttrycker förakt för.

För publiken blir rapportörernas politiska sympatier och antipatier fullständigt klara. I stället för att huvudsakligen syssla med fakta pläderas det alltså vänsterpolitik i reportage av alla slag. Till och med på näringslivssidor och sportspalter lyfts vänsterns ideal fram, exv i form av reportage som understödjer skattehöjningar, klimatkris, värdenihilism och feminism. Det är vänsterliberalismens drömmar som ständigt flödar. Dvs deras oändligt goda politik som normalt innebär att man väljer att bortse från relevanta samhällsfakta.

Det är med största sannolikhet denna politiska allians och dess ständiga hat som Trump reagerar mot. Han spetsar förstås argumenten för att nå den breda publiken. Till saken hör att han själv knappast är saklighetens eller toleransens mästare. Men min poäng är att han måste ha rätt att nagelfara motståndare som är minst lika fräcka som han själv.

Västerländsk demokrati bygger enligt traditionen på öppenhet. Den som framför en politisk opinion – ty det är mediernas nutida åsiktskrängande saken gäller – måste givetvis tåla att kritiseras personligen. Och vid kritiken måste ibland mycket allvarliga ord kunna användas, utan att för den skull brottsliga hot och liknande tas i bruk. I alternativa medier framträder ofta hård kritik av detta slag. Övertramp förekommer förstås, men de är inte vanligare än den massiva vänsterliberalism som i grunden styr huvuddelen av den svenska samhällsdebatten. Enligt min mening agerar nämligen en stor del av det svenska journalistskrået ofta mot kårens egna yrkesprinciper om saklig och oberoende rapportering.

Förenklat kan man säga att två mediala läger står mot varandra, som båda kritiserar – och ibland hånar – motsidans argumentation. Skillnaden är att ena sidan är samhällsbärande, den gillas av statsmakten, medan den andra vuxit fram som en reaktion mot vänsterliberalernas krav på tolkningsföreträde avseende svensk politik. De senares krav på rätt att formulera politiska problem och ange korrekta lösningar har länge kritiserats. Mest tydligt på svensk botten har detta skett genom filosofen Lars Gustavsson i boken ”Problemformuleringsprivilegiet”, från 2017. En annan filosof som lyft fram problemet är Svante Nordin i boken ”Tanke och dröm” (2021).

Gustavssons förhoppning om de traditionella mediernas misslyckande kan sägas förutspå de nya digitalas roll . Detta med följande bitande ord:

Och det enda sätt i sin tur på vilket jag kan tänka mig att ett sådant misslyckande tar form är att publiken vänder sig ifrån dem och lockar fram nya subkulturer.

Eller, med en förenklad formulering:

Om och när Dagens Nyheter inte längre går att skilja från en broschyr från Socialstyrelsen kommer klottret på väggarna att överta dess roll.

För flertalet av gammelmediernas journalister är ”öppenhet” ett kodord för den egna politiken. Men den som bara vågar ta ett steg mot marknadsliberalism är genast på väg att överskrida gränsen. Och personer som dristar sig till att förespråka olika varianter av mer konservativa lösningar anses som fredlösa och alltså utanför den ytterst snäva ”öppenhet” som de rödgrönas ideologer gjort till sin.

Jag menar därför att vänsterliberalismens anspråk på att vara statsbärande är grundproblemet i sammanhanget. Journalister som framför sina egna politiska åsikter måste således tåla kritik och även ibland sådan som är tuff (som sagt frånsett olagliga hot).

Ett gammalt talesätt är förvisso att det inte är ens fel att två träter. Men gammelmedierna och nutidens nya digitala plattformar är inte lika goda kålsupare, för att använda en annan kliché. Den rapportering som de nya medierna torgför är öppet politiserande och har vuxit fram som en reaktion på gammelmediernas dubbelmoral avseende saklighet, oberoende och öppenhet. Jag ser därför mängden av digitala plattformar som en nödsignal – eller rättare sagt säkerhetsventil – på grund av gammelmediernas vänsterliberala tolkningsföreträde.

Ett öppet samtal i ett demokratiskt samhälle förutsätter således kritik som ibland är personlig och hård. Givetvis är tuff kritik inte ett självändamål. Men ibland är det nödvändigt. Inte minst på grund av att vänsterns liberaler är så övertygade om sina politiska drömmars betydelse. Man betraktar dem som sanna. De upphöjs närmast till religiösa dogmer, dvs tankar som också vilar på en stark tro. Verkligheten skyms och på så vis kommer skadliga politiska lösningar att presenteras.

Predikanter av detta slag måste ruskas om genom hård kritik. Sannolikheten att de lär sig något är inte stor. Men publiken som bedras får sig en tydlig tankeställare. Det öppna samtalet tål sådan tuff kritik. Den är bättre för demokratin än vänsterliberalernas besatta tro att enbart de själva vet vilka svar som är bra för samhället.

Som vi sett i Sverige rörande angreppen på SD och Moderaterna är misstänkliggörande och påståenden om fascism dessutom vänsterns paradgren. Den som ständigt hånas, såsom Trump, måste emellanåt säga ifrån på skarpen. Konfrontation blir på så vis en tankeställare för allmänheten. Något som den kloke Lars Gustavsson som framgått förebådat.

Drömmar är en skön privatsak. Men att drömmar upphöjs till politik, utan djup och kritisk faktagranskning, är något farligt för ett samhälle. Sveriges utveckling under många år av S-styre bär syn för sägen.

Torsten Sandström

Men 1,4 miljarders befolkning har Kina tagit ett steg mot herravälde över världen – låt vara att grus hamnat i maskineriet på senare år. USA:s ekonomi går som tåget – av aktiebörserna att döma – och med Trump som president kan ytterligare expansion förväntas. I hans baksäte sitter Elon Musk som i egenskap av entreprenör drivit omvandlingen av flera industrisektorer i behov av förnyelse. Och mötet i Baku samt FN:s allmänna expansion till en storpolitisk hydra gynnar grupper runtom jordklotet, vilka sannolikt kommer att kräva än mer pengar från de delar av västerlandet som inte förmår säga ifrån.

I Europas omvärld ser läget dystert ut. I ett försvagat Ryssland ser Putin ljuset i tunneln. I siktet syns en erövring av ockuperad mark och inställda sanktioner. Efter en eventuell fred kommer Putin att ses sig om med förnyad kraft.

Den geopolitiska utvecklingen är ett stort hot mot Europa och Sverige. Vår världsdels kris rör egentligen EU, som består av nationer som drar åt flera olika håll. En världsdel där den ekonomiska utvecklingen rejält halkat efter. Och ett EU som satsat på att springa innan unionen lyckats gå i rimligt gemensam takt. Inom EU finns dessutom en kravmaskin som är svårtyglad, nämligen 700 så kallade parlamentariker som vill att unionen ska utvecklas i alla möjliga riktningar. EU:s motor är tyvärr tillskapandet av nya regler som alltmer kastar grus i nationeras ekononomier. Inte bara de tärande som med nöd hålls på benen av UD, utan framför att Europas industrinationer som betalar kalaset samt EU-byråkratins brakfest.

Kloka människor inser att Europas färdriktning måste ändras. Det kommer inte att bli enkelt. Dels finns ett sk EU-parlament – en politisk lekstuga, som drar åt olika håll och föder lavinen av onödiga regler. Dels en byråkrati som ständigt ska växa och verkställer kraven på nya regler. Dels, slutligen, europeiska politiker som inte vet hur de ska agera och – mellan skål och vägg – våndas över den hydra man fött upp.

Jag läser i Dagens industri att Sveriges finansminister, Elisabeth Svantesson, är orolig över framtiden. Märk väl; inte främst över Trumps framtida tullhöjningar. Utan på grund av Europas problem, dvs dess långvariga oenighet, svaga ekonomi och oförmåga att tillvarata folkens och företagens centrala intressen. Hon har sannerligen stor anledning att våndas. Svenska politiker bär ett påtagligt ansvar för att naivt ha matat den EU-hydra som leder utvecklingen mot fördärvet.

Torsten Sandström

I SvD den 23/11 hyllar Teresa Küchler den avgåenden danska EU-kommissionären Margarethe Vestager. Alltså ännu en lektion för läsekretsen i feminism och EU-överstatlighet. Küchler vill förvandla Vestager till en symbol för unionens framgångar. I själva verket är hon en symbol för dess stora problem.

Vestager har under åren lagt ned energi på att se till att gigantiska regelkomplex har utformats mot den nya tidens teknik. Oläsbara paragrafer mot de fenomen som gjort att framför allt USA:s ekonomi går i expressfart. Hög teknik behöver kringgärdas, men inte genom bautalagar. Detta sker medan Europas finanser är i utförsbacken. Och då kreativ frihet är guld värt. Denna vänsterliberala dam har alltså skadat Europas folk rejält. Att journalister gillar invecklade regler är talande.

Vi får hoppas att hennes arvtagare förstår bättre. Men det är knappast troligt. För EU:s inriktning har länge varit storskalighetens politik i fel riktning. Mario Draghis propåer om förändringar går i samma katastrofala riktning. Mer av samma medicin som gjort patienten sjuk. och med samma läkare kring dödsbädden.

Om man får jämföra med Northvolt kan lärdomen bli att enorma felsatsningar till sist tar ut sin rätt. Det krävs med andra ord en ordentlig kris för att unionen ska avvecklas och förvandlas till en renodlad affärssamverkan utan tullar inom Europa. Och krisen tycks sannerligen stå inför dörren. Å ena sidan Putin som kan slita sönder unionens redan haltande gemenskap. Putins kompisar inom EU hejar på honom. Å andra sidan ett USA under Trump som inte har minsta respekt för EU-eländet. Det drar ihop sig för en läkarbehandling av EU i patientens sista tid.

Genom åratal av överstatlighet och regleringsvansinne har Europa – enligt min och många andras åsikt – spelat bort sina goda kort från föregångaren EG. Räkningens timme stundar, tycks det. Det kan dock först bli ännu värre.

Torsten Sandström

Mötet i Baku visar på hur FN:s politik når vägs ände. I medierna odlar FN ständigt ett drama om rika och fattiga nationer. Att flertalet fattiga styrs av usla förtryckarregimer talas det mindre om. FN-chefen Guterres ylar om allt som stucken gris.

På flera olika politikområden försöker FN tillskansa sig makt över världens nationer. I Baku rör det klimatkris som förevändning för gigantiska satsningar med synnerligen svag förankring i de viktiga länder som själva tvingas genomföra ingripande åtgärder och dessutom betala kolossala belopp till andra.

Vidare har FN i Mellanöstern lyckats kuppa fram att den specialinrättade brottmålsdomstolen pekat ut statsministern i den enda demokratiska staten – Israel – som misstänkt för krigsbrott trots att motsidans terrorister (som startat kriget). Likt en hydra försöker FN styra världspolitiken utan att varken ha förankrat sina lösningar hos världens demokratier eller hos auktoritära regimer. Organisation flyter på ett gungfly, vilket öppnar dörren för vänsterliberala aktivister. Sverige öser in stora pengar årligen. Trump förväntas spara på USA idag stora bidrag. Jag sörjer förstås inte över det.

I Baku har FN således understött krav på stora pengar från rader av fattiga förtryckarregimer runtom jordklotet – pengar som demokratier ska betala. Det saknas säkra verktyg för hur medlen ska bestämmas och fördelas. Inte mist om hur mottagarna ska använda pengarna på ett effektiv och säkert vis. 70.000 tusen besvikna aktivister ropar om mer pengar. De ”fattiga” som haft råd att flyga till Baku skriar. Och ledare från auktoritära regimer håller hårt i slantarna. Dessutom vill också de inkassera gratispengar som de kan sätta sprätt på. Men EU och Sverige vill slanta upp.

Bakom spektaklet hörs FN-chefen ständiga rop om kris och snabba pengar till mängder av olika politiska regimer. Att FN är kris blir uppenbart. Länge har organisationens drömpolitiker strött rosa dunster i ögonen på världen folk. Tusentals byråkrater reser jorden kring och pekar med hela handen. Men nu står organisationen och stampar. Det ena mötet efter det andra kringgärdat med flygskam leder nästan ingen vart. Likadant i Mellanöstern. Här spelar Guterres som sagt islamska terrorregimer i händerna. Israel portförbjuder Guterres och hans drängar. Och då höjs ännu flera krav och ännu högre rop från Guterres så att han blir alldeles röd i fejset ovanför den rosa sidenslipsen.

Att räkningens stund närmar sig är tämligen tydligt. Såväl Trump som Putin sköter själva sina politiska mål på stormakters vis. Det kallas realpolitik, som ibland är brutal, men ibland effektiv. Och där står FN, Sverige och EU med sina drömmar om storhet och godhet. Mycket tyder alltså på att såväl FN som EU passerat bäst före datum. Om svenska politiker spelar korten väl finns en möjlighet att nationens folk kan klara livhanken någotsånär. Även om Kristersson är förnuftig har jag svårt att tro på´t. Han har nämligen alltför länge andats vänsterliberal lustgas.

Torsten Sandström

Är det någon som minns Åsa Regnér. Förmodligen inte. Men en påminnelse är kanske bra. Ty hon kan sägas symbolisera nutidens vänsterliberala nonsenspolitiker. Alltså den elit jag så ofta skriver om och som består av politiker som strör rosa dunster i folkets ögon.

Av en händelse såg jag häromdagen en idoliserande intervju med Regnér på SVT Go´ kväll den 22/11. Regnér är alltså en sosse, en före detta jämställdhetsminister som snabbt gjort en resa i den politiska klassens tjänst. Hennes ambition i SVT-drapan var att visa hur en tjej från arbetarklassen kan komma upp sig och göra stor nytta för folket.

Vad hon verkligen uträttat blev förstås obesvarat. Men mer feminism var antagligen meningen bakom hennes ord om många möten med välklädda damer. Tiden som jämställdhetsminister blev kort, ty hon ville göra karriär och hamnade snart på ett jobb i New York som chef för FN:s kvinnoorganisation. Som storfinansiär av FN och helylle-kramare av organisationen har Sverige förstås första tjinget på payback ifall nationens ledning vill bli av med ministrar och ge dem välbetalda jobb (som förstås är befriade från skatt, men ger rätt till god pension). I SVT kunde vi se bilder på en ytterst modemedveten Regnér göra just ingenting. Men hon påpekade förstås ändå att jobbet på FN var tungt så hon endast hann äta i FN:s cafeteria. Den publik som inte redan stängt av teven tyckte säkert innerligt synd om Regnér, men förstod att hon var en självuppoffrande natur utan baktankar om sin egen välfärd.

Varför hon slutat på FN framstår som oklart. Nu jobbade hon som chef för svenska Rädda Barnen. Storslagna och ytterst välmenande insatser kan man tänka. Än en gång uppgifter som finansieras av vanliga människor genom deras arbete.

Min poäng är att vi i Regnér ser en typisk klättrare inom den politiska klassen. Ett tuvhoppare mellan väl betalda kvasipositioner. Och ständigt med munnen full av ord om den stora nytta och godhet som personen ifråga säger sig vilja göra.

Tyvärr är det personer av detta slag som gör att svenska folket numera tvekar inför den svenska demokratin. Det positiva är kanske att man reagerar genom att rösta för politiker som mer än Regnér kan tillvarata det svenska folkets intressen. Vägen går inte över jämställdhet och feminism. Inte heller över budskap om att frälsa världen. Det finns nämligen ett otal strukturella surdegar inom den svenska politiken. Dom lämnar alltså Regnér och hennes kollegor inom den politiska klassen olösta. Hon sysslar med glassiga stickspår i den politiska klassens anda. En elit som hånar rörelser på internet som vill se en faktabaserad realpolitik och ogillar flummiga drömmar av många de slag.

Torsten Sandström

Det svenska mediasamhällets utveckling går i allvarligt fel riktning. Vi har tidigare sett hur en skolflicka, Greta Tunberg, och hennes demonstrationer utanför riksdagen genom medierna höjts till skyarna. Av politiska skäl har hon av medierna helgonförklarats. Om medierna visat tystnad hade hon fortfarande varit ett vilset barn. Nu har hon upphöjts till stjärnstatus. Hennes roll har skapats av medierna. I dessa dagar visar sig sanningen. Greta T driver vänsterpolitik och hejar på Hamas terrorverksamhet mot Israel. Dessutom struntar hon i lagstiftning och genomför olagliga protesterar runtom i Europa. Medierna tänkte inte på det.

En liknande gloria har byggts kring Peter Carlsson på Northvolt. Hans företag har beskrivits som en grön revolution. Medier och politiker har gått i taket. Och lätt lurat finansfolk har investerat många miljarder. Även svenska offentliga aktörer – plus pensionsbolag – har pytsat in åtskilliga miljarder. Nu visar det sig att företaget har jättestora skulder. Enligt Bloombergs nyhetsbyrå har företaget bränt 100 miljarder. Bolaget har i dagarna hela 64 miljarder kronor i skulder och bara 330 miljoner i kassan. Det måste ses som en spektakulär krasch. Visst ska risker tas ett gott samhälle. Men genom risktagarnas egna pengar – inte via skattebetalare eller pensionsfonder od. Vad säger gammelmedierna? Vi tänkte inte på det.

Ändå beskrivs Peter Carlsson som i svenska medier fortfarande som en grön hjälte. Han hyllas just nu av SR:s journalister i ett reportage jag hör i bakgrunden (22/11). I själva verket har han vilselett allmänheten och finansmarknaderna om Northvolts möjligheter. Delvis i syfte att själv tjäna en rejäl hacka på spekulationsprojektet. Medierna: vi tänkte inte på det.

Vi ser också i närtid hur mötet mellan 70.000 flygresenärer i Baku försöker tvinga västvärldens stater att betala gigantisk belopp till nationer som själva inte vill spara på CO2. Dvs pengar till regimer som inte klarar av att skydda sin egen befolkning och som nu ska erbjudas miljarder att spendera på luftslott. Det påstås röra åtgärder som är bra för fattiga människor. I själva verket rör det sig om vänsterns vanliga skatteslöseri på de vackra ordens politiska altare. Att Sverige, som redan betalar, kommer att tvingas punga ut ännu mer pengar på luftiga projekt som kantas av korruption och lösa förhoppningar. På svensk botten är det DN:s Peter Alestig som sprider skräckens budskap och på så vis får pengar att rulla till korrupta regimer. Han är så troende att han inte ens säger: jag tänkte inte på det.

I dagarna hör jag en EU-höjdare hylla arresteringsordern mot Benjamin Netanyahu. Han anklagas för av internationella brottmålsdomstolen för folkrätts- eller krigsbrott. Systemet är skapat genom FN. Men ICC:s arresteringsorder vilar på ytterst svag rättslig grund. Reglerna om krigsbrott mm är ytterst oklara. Så det rör sig egentligen främst om politik från domstolens sida. Svenska medier går i taket av glädje. Att barn och civila dödas är naturligt i Israels försvar mot anfallande terrorister som använder oskyldiga som skadar. Men medierna agera inte principiellt eller med försiktighet. Att allt blir politik är det få som vågar säga. Jag hör i bakgrunden när jag skriver detta (22/11) hur SR:s journalister stödjer förre V-partiledarens då han pläderar för hat mot Israel och den judiska statens ledning.

Vi ser alltså hur vänsterliberalismen och medierna går i armkrok. Allt rör politik, utan rimlig verklighetsanalys. Det är en bedrövlig syn. Men det är Sverige 2024. Det finns många som tänkt på detta sedan länge och varit kritiska. Men de hånas av medierna.

Torsten Sandström

Grannskap kräver ömsesidiga ideal. Demokrati är en bas för ett gott landskap.

Israels försvarskrig mot omgivande grupper av terrorister väcker frågor om en en framtida fred är möjlig. Som det just nu ser ut så försöker Israel – med all rätt – tillintetgöra Hamas och Hisbollahs religiösa krigare. Men många säger att återväxten är given. Vem vet.

Enligt min mening är en fredlig lösning beroende av att ett nya politiskt ledarskap växer fram i Gaza (inkl Västbanken) och Libanon. Alltså nya aktörer – inte palestiniernas rådande gubbvälde – som kan driva en ny politik i spillrorna efter terrorns soldater. Basen för den nya linjen måste var ett tydligt erkännande av Israels existens enligt FN:s beslut från 1948.

Samtidigt måste Israels politiker en gång för alla låta den egna nationens fundamentalister vandra ut i öknen (om de inte godtar en tvåstatslösning). Meningsfulla fredssamtal förutsätter denna ömsesidiga respekt för motpartens rimliga existens. På så vis måste Israels ledande politiker tvingas välja mellan en anpassning till tidigare gränser eller förlust av stöd från västerlandet. Att åstadkomma en sådan anpassning tycks synnerligen svårt, men inte omöjligt om folket i Israel vill slippa ett evigt krigande och dödande. Extrema religiösa känslor knutna till marken måste rubbas. Annars är det kört i form av evigt krig. Och en framtid i blod bygger ingen god stat.

Som det nu ser ut saknas denna bas för samförstånd på ömse sidor. Ett antal nationer i väst – har förhastat sig – och erkänt en palestinskt statsbildning, utan att ha fått fullständigt klara besked om palestiniernas respekt för motsidan. Sverige tillhör denna dumdristiga krets av stater som väckt palestiniernas drömmar om att med blodig terror kunna driva ut israelerna i havet. Det är synnerligen olyckligt. Den svenska socialdemokratin står med hundhuvudet. Man har alltså spelat bort trumfkortet att tvinga palestinierna att respektera motståndarens existens som stat för att uppnå en slutgiltig uppgörelse om fred.

USA:s fasta stöd till Israel är en bas för den nödvändiga kompromiss jag talar om. Om en framtida demokrati ska byggas måste Hamas och Hisbollah ut ur bilden. Det är detta krig som Israel nu tvingas föra med förödande konsekvenser för civila (som tyvärr i stor mängd stött terrorns organisationer). USA:s stora stöd till Israel, som kommer att bli avsevärt fastare under Trump, är något som terrorister förstår och är rädda för. Däremot skrattar de åt den västerländska vänsterns undfallenhet. Hamas och Hisbollah är nämligen dödliga fiender till våra samhällsideal. Demokrati är något de bekämpar. De bygger islam med terror och blodigt våld.

Torsten Sandström

Mina föraningar tycks besannas om det omöjliga med att skapa en svensk litteraturkanon. Alla svenska särintressen vill som vanligt pinka in sina revir: arbetarförfattare, popmusiker, feminister, samer, barnboksförfattare, veganer, klimathetsare, miljötalibaner mfl skriar om att de måste med i kanonbåten. Även byråkraterna i profeten Lars Trägårdhs utredningskansli vill vara med och bestämma. Två sägs ha slutat. Och någon har sjukskrivit sig – en tyvärr laglig svensk protestform.

Det vi ser är det vanliga svenska jönseriet. Statliga pengar offras på vänsterliberala projekt. Först bestäms att en svensk skrytlista ska upprättas. Motiveringen är främst att unga – som inte längre läser böcker och tidningar – ska frälsas av en politiskt korrekt lista med böcker. Sedan börjar det vanliga kattrakandet. Alla ska med i båten. Ingen elitism här alltså. Och så proppas kanonen full med en samling politiskt gångbara författare av tveksam kvalitet. Till sist blir hitlistan så full med kanonmat att båten sjunker – det bidde ingenting.

Det som händer visar hur Sverige tror sig vara en kulturell stormakt. Så stor att det måste sammanfattas i en kanon. Det finns förstås en handfull kultur att vara stolt över. Men det räcker inte för en kanon som nu – av allt att döma – riskerar att byggas ut till kanonbåt. Vi ser ett svenskt självbedrägeri. I stället för att satsa på en litterär öppenhet – med den frihet för envar att välja som nu finns – ska staten i sann socialdemokratisk anda bestämma över något utan rimlig nytta.

Det vettigaste vore att strunta i den omöjliga kanonen och använda tid och resurser på något förnuftigt. Förslagsvis att avskaffa ideologin om att alla svenskar måste gå i samma takt. Dvs att jämka jämlikhetshysterin. Alltså en befrielserörelse från slaveri under politiken. Två konkreta förslag: sänk momsen på böcker och tidningar! Inför läsläxor med prov i skolan!

Det bästa för Trägårdh vore därför att konstatera: det bidde ingenting. Det går inte att skapa enighet om något som det saknas konsensus om!

Torsten Sandström

Efter namnbytet till Vänsterpartiet har organistionen utåt försökt visa att man inte längre är kommunistisk. Det rör sig om ett skådespel – såväl en komedi som en tragedi – ty de facto är det fortfarande Lenins och Stalins teser som omhuldas. Ungdomsförbundet har till och med kommunismens ideal inskrivna i sina stadgar.

Idag kan jag presentera tydligt bevismaterial för V-partiets skådespel. I ett uttalande mot vissa medlemmar som i klartext talar om vad man står i Gazafrågan fördömer V-partiet en av dessa konkurrerande sekter. I Bulletin citeras nämligen en skrivelse från partiet som tar avstånd från de nya fronterna. Om deras verksamhet sägs:

Det är ett klassiskt sätt inom trotskistisk organisering…

Som bekant blev Trotskij mördad – huggen med en yxa i huvudet – på uppdrag av Stalin för att han drev en politisk linje i strid mot Högsta sovjets. Nu använder således V-partiet sovjetkommunismens ord på svensk botten. Läs gärna en gång till! För de många gamla sovjettrogna inom partiet är det förstås ljuv musik. Många unga förstår däremot inte så mycket. Och förfäras därför inte.

För partiledningen är ideologin hemmaplan. Man känner väl till orden från Marx, Lenin och Stalin. Det rör sig om kommunismens kineser där ord staplas för att framstå som vetenskapliga. Fast det rör sig om rena hittepået. Partiledningen känner även till de floder av blod som de två senare beordrat fram. Ändå skriver partiets bossar som citat visar.

Det rör alltså ord som är förbjudna att använda utåt. I den svenska farsen vill V-partiet inte erkänna att man i grunden respekterar Stalins gamla tänkande. Men internt används samma tänk som Stalin en gång i tiden hyllade. Partiet får på sp vis en närhet till dagens Putin som är skrämmande. Detta sker i Stockholm 2024!

Torsten Sandström

Med stor medial bevakning lanserar S-partiet ett förslag till nytt partiprogram. En fräck Magdalena Anderson ber inte om ursäkt för en misslyckat politik under sin långa tid i en S-regering. Hon klistrar bara in den politik som hon tidigare hånat i det program som partiet föreslås.

Punkt ett: från mycket generös invandringspolitik till en som kallas ”stram”. Punkt 2: från att programmet över huvud taget inte har nämnt kriminalitet till att i allmänna ordalag peka ut ett antal problem med invandring. Partiet har med andra ord bytt fot i flera frågor där Andersson länge varit fel ute.

Man säger sig gå till val med ett förnyat S-parti. Enligt min åsikt räcker det inte med att ändra ord i ett partiprogram. Deras verklighetsuppfattning är den gamla: att tycka synd om invandrare och klankriminella – att se dem som offer.

Att byta partiprogram som om inget hänt är otillständigt. S-partiet har länge stenhårt hånat SD och oppositionen för deras kritik mot öppna gränser. Särskilt Stefan Löfven har mångordigt bitit sig fast vid öppenheten. Och partiet har skriat mot SD och brunsmetat partiet gång efter annan. Man har påstått att SD splittrar nationen. Nu driver man i stort sett SD:s politik.

Det duger inte med att bara ändra ett partiprogram efter år av splittring mot dem som fört den politik man nu köper. Här krävs en ursäkt. Den som splittrat är ju faktisk Andersson själv och hennes parti. Men S-partiet ursäktar sig aldrig. Likt dåtidens sovjetpampar – och nutidens Putin – menar man sig i varje tidsskede ha fört en korrekt politik.

Vad betyder orden i S-partiets program? Inte mycket. Frågan om monarkins avskaffande finns kvar att läsa. Men den skrattades bort av Andersson. Så vad talar för att partiet avser byta fot rörande invandring och kriminalitet som man verkligen kramat? Nej, detta är bara en affisch inför kommande val. Vi kommer fortsatt att få se vänsterliberal drömpolitik som i verkligheten visar sig ställa till med elände. Sanna mina ord!

Torsten Sandström

Under en riksdagsdebatt den 13/11 säger statsminister Kristersson till kommunisternas ledare följande a propå V-partiets ständiga krav på skattehöjningar:

”Det är ändå lite uppfriskande att det finns kvar en marxist i svensk politik.”

Jag hade kanske väntat mig svaret att det rör sig om kommunistisk ”tragik”. Men Kristersson agerar i en svensk miljö där vänsterliberaler sedan länge anger samtalstonen. Socialdemokraterna är de facto statsbärande sedan snart hundra år. Detta innebär märkligt nog att en moderat regering måste visa respekt för vänstern. Det är närmast tabu att angripa dess drömsamhälle – en politik som inte bygger upp nationen utan förstör den.

Vänsterliberalismen ser sig själv som identisk med demokratin. Det ser sin lära för radikala politiker och byråkrater som sann. Man är övertygad om att samhället måste styras genom visionära dogmer. Därför är denna politik så farlig.

Nu kanske Kristersson ville skämta. Hans uttalande kan uppfattas som en ironisk omskrivning. Men ändå blir det fel. Han anpassar sig till vänsterns tolkningsföreträde. Kommunism är faktiskt inte något uppfriskande. Det är 1800-talstänk som sedan dess skadat världen på ett nästan ofattbart vis. Oräkneliga tiotals miljoner människor har brutalt dödats.

Det måste sägas rakt ut! Men i Sverige förefaller det varav tabu att Riksdagen uttala denna sanning.

Torsten Sandström

I medierna berättas att Paulina Brandberg har tvångsföreställningar om bananer. Det är ju tråkigt att höra. Möjligtvis finns vård som kan hjälpa henne. Rädsla för ormar och spindlar tycks ju kunna botas genom enkel träning (att stegvis vänja sig vid att inse att någon fara inte föreligger). Att vänja en person att betrakta bananer som uppskattad bruk borde inte vara så svårt.

Man kan undra över hur det ställt med jämställdheten i Sverige. Att Brandberg – med tanke på frågan ständiga tjatande och lagstiftande -fått regeringens minst viktiga uppgift på sitt bord är ju bra. Men klarsyn krävs förstås ändå. Hur ska en person med så allvarliga problem med verkligheten kunna styra ett politikområde i vårt land?

L-partiet borde förstås ha utrett babanfobin redan innan Brandberg föreslogs som minister. En person som är rädd för en frukt riskerar förstås även ha andra rädslor för verkligheten. Vad gäller jämställdheten i dagens Sverige är det dock svårt att se vilken politik som är rätt eller fel. Det är trösterikt.

Nu en annan vinkling på banantemat. SvD:s Henrik Torehammar är som vanligt fel på det. Han utbryter den 16/11 i följande PK-analys:

Ovilja mot bananer är inte diskvalificerande

Killen måste ju vara politiskt enkelriktad. Det hela rör sig ju inte om ”ovilja”, ungefär som att rynka på näsan inför surströmming. Enligt rapporter ska ministern kommendera sin personal att genomsöka lokaler hon ämna besöka för att se till att de är bananfria. Det rör sig ju om en fobi som styr Brandberg hårt och hindrar ett normalt liv med fruktfat i närheten. Det vågar förstås inte PK-människor säga. Här blir allt allvarliga psykiska sjukdomar. Även fobier som en person inte orkar ta tag i genom bananterapi. Fobier som gör att andra måste dansa efter den ”sjukes” förvridna syn på en populär frukt.

Dessutom anser liberaler förstås alla ha rätt till jobb som de önskar oavsett om fobier gör att naturligt umgänge hindras. En läkare som inte tål att se blod måste få annat jobb. En troende liberal med skakig verklighetsuppfattning ska enligt svenska medier inte behöva träda tillbaka utan i egenskap av minoritet hyllas och ges jobb där makten över bananer hanteras av andra. Även om jämlikhetspolitik i dagens Sverige inte är särskilt krävande måste vi konstatera att den hanteras av en person med högst ovanlig verklighetsuppfattning.

Men komiskt blir det ändå. Liberalernas partisymbol – en stor L-bokstav – har för ett antal år sedan liknats med en uppstånden banan. Nu måste L-partiet genast genomföra en ändring. Varför inte en gurka som slokar? Tills en annan partimedlem anmäler en fobi – förstås.

Hursomhelst. Liberalismens Sverige påminner om att vi befinner oss i en bananmonarki.

Torsten Sandström

Torsten Sandström.

Det är uppenbart att Trumps framgångar beror på att hans MAGA-rörelse lyckats fånga tydliga stämningar av missnöje i dagens USA. Många väljare säger sig ha fått det sämre ekonomiskt under fyra år med Bidens regim (och med Harris som vicepresident). Köpkraften har minskat. Arbetslösheten är hög. Och öppna gränser i syd har medfört en storskalig invandring. Över gränsen flödar narkotiska preparat med storskaligt dödliga verkningar. Vidare hotar Kinas statssubventionerade bilproduktion den inhemskt amerikanska. Klart är att många väljare tar avstånd från Harris.

Till bilden hör också eviga ambitioner från det Demokratiska partiets vänsterliberala elit att skriva folket på näsan hur de ska resa, äta, älska, umgås och behandla andra på ett politiskt korrekt vis. Väljarnas vardagsmiljö bombarderas med minoritetspropåer och standardiserade propåer om lösningar. Det är inte att undra på att majoriteten av röstande amerikaner har tröttnat på ledande politikers ständiga dagdrömmar och iver att visa sin godhet. Och hur en omfattande statsbyråkrati i samma anda trampar vatten. Demokraterna har vegeterat i en egen värld av flummiga visioner, långt från folkets vardagliga verklighet. Harris flyktliknande lämnande av sin valvaka – utan att yttra sig inför de närmast troende – är ett tydligt tecken på ett chockartat uppvaknande.

De svenska mediernas reaktioner visar också normalt samma oförståelse för den grundläggande orsaken till Trumps valseger. I stället för att granska vänsterliberalismens svaga resultat i USA samt dess ihåliga löften och förhoppningar så angrips Trump som person. Journalister försvarar på så vis sina egna politiska ideal.

I DN den 7/11 knyter filosofiprofessorn Åsa Wikforss an till detta tema under rubriken:

Det kan vara så att Trumpväljarna helt enkelt inte bryr sig om demokratin

Trumps väljare framställs således som ett hot mot demokratin. Man hade kanske väntat sig av en filosof vid Stockholms universitet att via fakta försöka analysera demokratins problem i USA utifrån valutgången. Det vill säga hur drömmar länge styrt politiken i stället för stenhårda analyser av den verklighet som drabbat en stor del av den amerikanska befolkningen. Folket har utsatts för högstämt tal om demokrati och jämlikhet, i praktiken främst följt av en politik som vilat på bidrag till många i långvarigt utanförskap. Välbärgade politiker, journalister och intellektuella i USA har, som jag ser saken, alltför länge i flummiga ordalag talat om för folket hur nationens problem ska lösas. Men bristerna har bitit sig fast. Invandringen har som sagt ökat, löner har inflaterats, droger skördat tusentals döda, politiska pekpinnar haglat över folket osv. Av valresultatet att döma har eliten således misslyckats. På så vis leder min valanalys till att Biden och Harris tillhör ett politiskt gäng av svikare. Röstutfallet framstår närmast som en profetia om vänsterliberalismens ödestimme.

Jag menar att en liknande oförståelse för vardagens verklighet länge präglat svensk och europeisk politik. Sedan ”Ny demokratis” entré på den politiska scenen har en förfärad svensk elit pratat i motvind. Politiker och medier har fortsatt försökt att stoppat löften och drömmar i halsen på medborgarna. Koalitionsregeringar med gröna partier har på senare tid – i såväl Tyskland som Sverige – åstadkommit elände för vanligt folk, exv genom stor invandring, pålagor på bränsle och nedlagda kärnkraftverk.

Det som skett för mina tankar till titeln på Olof Palmes bok ”Politik är att vilja” (1986). Märk att han inte pratar om möjlighet att verkställa. Redan 1964 har han i ett kongresstal presenterat tesen om de stora drömmarna som drivkraft för politiken. https://olofpalme.arbark.se/wp-content/dokument/640512a_politik_ar_att_vilja.pdf

Palmes budskap är enligt min mening mer poesi än jordnära politik. Vardagens problem skjuts åt sidan och målas över med rosa färg. Det rör sig om en vilja – närmast ett kall – att visa godhet. Med visioner ska ett nytt samhälle byggas, menar han. Budskapet fungerar kanske som frälsningslära. Det intressanta är hur Palme presenterar en planritning för den västerliberalism som länge lett västvärlden vilse. Inte undra på att Magdalena Anderson hyllat Harris genom närvaro vid Demokraternas konvent i Chicago.

Ett väl fungerande samhälle är givetvis inte ett luftslott, utan byggs såvitt jag förstår försiktigt med stöd av massvis med fakta och statistik rörande arbete, utbildning, bostäder, vård, försvar, kvalitetskultur mm. Allt noga analyserat mot bakgrund av den valda politikens ekonomiska, tekniska och sociala konsekvenser. Flummiga teser om jämlikhet funkar som bekant uselt inom flera svenska politikområden, exv skolan och vården (där fokus på kunskaper resp tillgänglighet i stället borde vara givna ledstjärnor). Masspridning av bidrag är inte heller någon all-roundlösning. Gåvor riskerar, som alla förnuftiga människor vet, att skapa omfattande negativa verkningar exv via röstköp, mottagarnas tillvänjning vid lättja, brottsligt utnyttjande samt omfattande slöseri.

Vildare är det uppenbart för många vilken skada visionen om öppna gränser medfört mätt i utanförskap, penningbidrag och kriminalitet. Mest ihärdig har budskapet om öppen invandring predikats av Stefan Löfven. Hans gärning bekräftar Palmes vision om överhetens roll som godhetens apostel. Budskapet tynger nu vårt land – liksom stora delar av Europa – med brottslighet och terrorism. I blixtbelysning ser vi hur svenska folket förfäras då två utländska män nyligen av en hovrätt dömts för grov våldtäkt, men ändå inte utvisats ur landet! Den välvilliga slapphetens politik syns också i skolan och då grön teknik och klimatkris basuneras ut genom ständiga slagord som plågat västvärlden i väntan på tekniska och vetenskapliga bevis. För att inte tala om hur mängden av moraliska propåer om kön, ras, minoriteter, veganism, tiggeri och religiösa symboler (slöjor) mm har flyttat den svenska politikens fokus från ”verklighetens folk” till spillror av befolkningen.

Västerlandets vänsterliberaler befinner sig därför – utan att själva veta det – i en kris som tydligt avspeglas i utgången av det amerikanska valet. Jag tänker på såväl politiker som journalister. Vi har länge sett krisen i hur Sverigedemokraterna trakasserats och brunsmetats för sin invandringspolitik, trots att den nu i stort sett övertagits av riksdagens majoritet. Den politiska eliten har således misslyckats med att hantera rader av uppenbara strukturproblem och som redan nämnts flyttat politikens fokus till särfrågor avseende enskilda individers intressen. Vidare har vänsterns liberaler inom kriminalpolitiken i realiteten tagit gärningsmännens sida genom sina ständiga argument om brottslighetens sociala orsaker. Märk att när det gäller klanernas brottslingar inte finns någon plats för deras ”vilja”, dvs den tes som Palme predikar.

Mycket tillspetsat kan man därför säga att USA-valet projicerar vänsterliberalismens ödestimma. Det känns märkligt att det ska krävas en rå och förhandlande fastighetsmagnat som Donald Trump för att attackera denna politiska ideologis uppenbara brister. Men hans teatraliska kamp – och märkligt enkla retorik – har fångat väljarkårens majoritet. Och om den amerikanska demokratin kan återföras till en mer balanserad välfärd för en bredare publik är det en stor sak. Om sakpolitik tränger ut drömfabrikation kan goda resultat uppnås. Det krävs dock ett mer välartikulerat (nyanserat) budskap än Trumps.

Slutligen är det tydligt att ett presidentskap under Trumps personliga stil har sina uppenbara risker. Som ledargestalt är han enligt min åsikt bisarr och inte något föredöme. Men det måste räknas honom tillgodo att han envist vågat ta strid mot ett dysfunktionellt politiskt etablissemang. Risken är dock påtaglig att makten kan komma att stiga honom åt huvudet. Hårda nypor krävs förvisso för att uppnå tuffa politiska resultat – i stället för rådande politiska fantasier i Palmes anda. Men historien visar ändå vådorna med att låta starka och egotrippade ledare gripa den politiska makten.

Torsten Sandström

När jag skriver dessa rader har jag radion, SR P1, på i bakgrunden. Sändning pågår från Riksdagen. Diskussionen där sägs röra EU-politik. Men det blir mest det vanliga snacket. Debattörerna bråkar om vem som sagt vad eller röstat hit eller dit i en detaljfråga. Enligt min mening hör jag en skandalös diskussion. Som inte mycket handlar om krisens EU!

Förklaringen till mitt stora missnöje är att man diskuterar myggor och sväljer kameler. Jag hör nämligen inte en riksdagsledamot – inte en enda – som kritiserar roten till det onda inom unionen. Nämligen att EU tillåtits växa från en handelssamverkan till ett federalt kommandosystem. Och att eländet krönts med ett sk parlament, som ständigt häller bensin på brasan.

Detta är särskilt allvarligt i tider då det drar ihop sig till nya gigantiska satsningar med krav på att norra Europas nationer ska ge ännu större bidrag till södern. Pengar som mottagarna än en gång kommer att låta rinna mellan fingrarna: lätt fånget, lätt förgånget. Alltså ännu en runda av gigantisk skuldsättning för att få ett sjukt federalt EU att leva vidare.

Debatten i Sveriges Riksdag borde röra krav på en återgång till den mer renodlade handelsorganisation vi förr sett, EG. Men samtliga svenska partiledare är tysta om den elaka sjuka som EU medvetet spritt över vår världsdel. Genom EU-parlamentets kravmaskin kommer rader av nya oläsliga regler att spridas från Bryssel. Företag och människor kommer att drabbas av ännu flera pålagor. Friheten begränsas med andra ord än mer. Och USA tar förstås hem det ekonomiska spelet. Svenska företagsledare talar om att Europa utvecklas till ett museum!

Även ett skolbarn bör inse vådan av EU:s överstatliga utveckling. Det krävs heller inte mycket hjärnkapacitet för att förstå att EU vandrar åt käpprätt fel håll. Ständigt mer av samma federala storskalighet, regelhysteri och dysfunktionella ekonomiska lösningar. Men det ser varken EU:s ledning eller ledamöterna av Sveriges Riksdag. Egentligen är det ofattbart hur svensk politik kan hamna så fullständigt off side. Den svenska politiska klassen bär ett blytungt ansvar! Framtidens historieböcker kommer att peka ut de ansvariga.

Torsten Sandström

I ett mer rörligt eller fexibelt Sverige – där folk reser och flyttar kors och tvärs – borde en synkronisering av systemen för journalföring inom vården synkroniseras. Men inte. Varje landstings/regions byråkrater vill visa sig på styva linan och göra som de vill. Deras självförtroende saknar samband med eras kompetens. Därför skapas inte gemensamma journalsystem.

Mängden byråkrater tynger den svenska vårdapparaten. Dels slukar de pengar. Dels sätter de vårdpersonalen i arbete med sammanträden, blanketter, rapporter, instruktioner. Att inte politikerna inser detta är ett tecken på vårdens allvarliga tillkortakommande. Mer skatteresurser behövs inte. Men exv en 50% nedskärning av antalet byråkrater ger bra plats för nya vårdanställda!

Just nu är inkörningssvårigheterna av ett journalsystem för 5,5 miljarder i Västra götaland extrema. Journalföringen funkar inte. Som inflyttad till Stockholm från Lund har jag tidigare mött svårigheter med bristande tillgång till mina äldre skånska journaler. Att en liten nation som Sverige inte klarar av ett tämligen okomplicerat gemensamt problem är horribelt.

Det jag pekar på är bara ett exempel på att regionernas stora byråkratier inte förmår tänka som människor önskar och vårdverksamheten kräver. Varje region vill uppfinna hjulet! Det är ju inte klokt. Men det är ett tydligt tecken på att regionernas makt och existens måste lagstiftas bort.

Det brådskar. Men Tidöregeringen vågar inte ta fajten med regionernas många yrkespolitiker. Den politiska klassens intressen går alltså före folket behov.

Torsten Sandström

Hjärntvätten av världens folk forsätter i FN.s regi. Nu pågår ännu ett klimatmöte. Strax efter att ett i Colombia avslutats med 23.000 deltagare och ett stort misslyckande. Denna gång i Baku. Minst 40.000 deltagare reser till denna oljestinna diktatur. Nu påstås det att beslut ska fattas om vad rika länder ska skänka fattiga för lösa den klimatkris som FN ser. Det talas om gigantiska miljardbelopp.

I min värld är mötet skamligt av framför allt två skäl. Det första är att en medelstor svensk stads befolkning ska flygas till Baku. Fyrtio tusen personer! Detta i tider då privatpersoners flygresor hånas. Även tillskyndarna av COP 29 i Baku skäms uppenbarligen. Ty det krävs nämligen en hel del surfande för att från flera källor bekräfta det stora antalet resenärer till Baku, trots många mediala rapporter om kriseventet där. Till och med svenska journalister inser dårskapen. Det inser att badwill skapas om man talar sanning. Och även Rocket man tvekar, dvs Johan Rockström, som från forskning i agronomi plötsligt blivit världens kännare av skeenden i atmosfären. En karriär i tiden! Utan FN hade han fortfarande harvat på Hållbarhetens åker i Stockholm (där han hör hemma).

Min andra reaktion avser frågan om penningbidrag till fattiga nationer. Hur sjutton ska detta svåra problem kunna lösas utan att först nationella koryféer lägger beslag på en rejäl andel av pengarna och sedan låter regionala och lokala u-landsbossar slåss om återstoden? Förmodligen önskar FN bygga upp ännu en byråkrati som ska sköta fördelningen. Här försvinner stora slantar. En stor risk för korruption och slöseri finns alltså. Vidare är sannolikheten dessutom stor att världens största CO2-utsläppare ställer sig vid sidan om. Och då blir antagligen följden att helfrälsta nationer som Sverige känner sig tvingade att öka sina insatser. Jag tror många inser dårskapen.

Jag bävar således inför spektaklet i Baku. FN använder den egenproducerade krisstämningen om klimatet för att bygga upp sin politiska maktställning. Bara detta är en stor skam.

Torsten Sandström

Sydsvenskans naiva rubrik den 21/10 tar jumbopriset för den dagen:

Mer gratiskultur till barn – så satsar Malmö på kulturen nästa år

Än en gång vill politiker och medier lura folket att tro på att offentliga satsningar är gratis. Kostnaden bärs ju av kommunens skattebetalare. Och i Malmös fall även av många andra i och med att Malmö lever ovanför sina egna tillgång och får miljardbelopp från Staten och kommuner kring Stockholm.

Men Sydsvenskan vill alltså inbilla sina läsare att barnkulturen är gratis. Okej att det är vardagens språk. Men det bedrar människor som inte vill eller förmår tänka efter. Buskapet om att det offentligas pengar inte kostar något är allvarligt. Det är människor i Malmö och på annat håll som arbetar för att politikerna ska kunna visa sig generösa. Fy sjutton för detta oskick. Det är låg journalistisk nivå. Det är Sydsvenskan.

Torsten Sandström

Det är synnerligen roande att se hur ett kulturkrig brutit ut kring den sk litteraturkanon som Lars Trägårdh nu sysslar med att sätta samman. Hur sjutton ska de mest läsvärda svenska böckerna kunna väljas ut? Olika politiska och kulturella gruppers intressen måste förstås vägas in. Och så har den svenska minoritetsmaffian börja skria om att litteratur på smågruppers språk måste prioriteras. Dessutom ska feministisk litteratur värderas upp i jämlikhetens namn. Fy sjutton vilken rröd-grrön rörra!

Litteratur är enligt min mening ett frihetsprojekt som inte bör sorteras genom officiella processer. Den rådande politiska klassen kommer att bestämma utgången. Ett försök att sammanställa en litteraturlista som kommer att fungera och väcka respekt är därför dömd att misslyckas. Men kulturell ordning är uppenbarligen något som människor med ordningssinne gillar. Alltså den typ av människor som tror att svenska akademins årliga val är ett viktigt avgörande. Inte kan man heller tro att att en lista ska frälsa ungdomar till läsning. Varför?

Som vanligt rör det sig om drömpolitik som åtskilliga riksdagsledamöter gillar att syssla med. I stället för att ta tag i samhället gamla politiska surdegar. Ordning och reda sätter finkulturens alla tanter och gubbar i rörelse. Det vis ser är den vanliga sorten av ”politiska lösningar” som troligtvis inte kommer att förändra någonting. Alltså flummiga antaganden om att litteraturens ”tio-i-topp” ska kunna bestämmas för svensk del. Tron på detta är enligt min åsikt oförnuft.

Att Trägårdh ställer upp på denna cirkus är svårt att förstå. Men som medförfattare till en flummig bok med den omöjliga titeln ”Är svensken människa?” ger han kanske ett svar. För Trägårdh är meningslösa spekulationer alltså inte främmande.

Det ska bli skoj att se hur kanonkriget slutar. Många olika aktörer drabbar nu samman i denna struntfråga. Jag kommer att tänka på folksagan om Mäster skräddare. Eller vad Tödde och Mödde snackade om i Tage Danielssons version på samma tema:

Det bidde inget parkeringshus.”
”Bidde det inget parkeringshus? Vad bidde det då då?”
”Det bidde ingenting.”
”Bidde det ingenting?”
”Nä, det bidde ingenting. Ajö, Mödde.”
”Dra åt helvete, Tödde.”

Torsten Sandström

Varje dag rapporterar SR om klanernas rysliga våld i förtäckt form. Rader av blodiga dåd som utförts av unga män presenteras vinklat. Ofta är udden riktade mot det offentliga Sverige, dvs mot lärare, rektorer, socialtjänst och rättsväsende. Sällan mot de föräldrar som trots allt har brustit i sitt ansvar att fostra sina söner.

Ett vanligt scenario är tårdrypande uttalanden av de ungas mödrar. För att publiken inte ska få korrekt information om att den unge mannen är invandrare byts normalt hans förnamn ut till ett typiskt svenskt. Även mammans ursprung och förnamn kodas bort och hennes åsikt läses upp av en infödd svenska.

Jag förstår att SR:s syfte är att inte bidra till främlingsfientlighet. Därför vinklar journalisterna medvetet aktörernas ursprung. Men genom den kodning som sker förlorar reportaget en viktig förklaring till den våldsvåg som drabbar nationen. Den av politikerna påhejade storskaliga invandringen till Sverige – särskilt med mångordigt stöd från statsminister Stefan Löfven – döljs på detta vis.

Man kan säga att rapporteringen på så vis bidrar till att skydda politiska makthavare från ansvar. Samtidigt undviker medierna att påvisa en viktig orsak till ett av vårt lands största problem i nutid. Inför framtida trolig invandring är informationen central. Jag menar att detta är ett allvarligt journalistiskt övertramp. Bäst är att ange korrekt förnamn och i klartext tala om kopplingen mellan invandring och klanvåld. Dessutom går det ju bra att – såsom jag ofta gör – framhålla att enbart en minoritet är kriminella av de två miljoner som anlänt under senaste 20 åren. Men om bara 2% ägnar sig åt brott blir det ändå ett nästan oöverstigligt problem!

Torsten Sandström

Det tycks som om Israels säkerhetstjänst, Mossad, lyckats lura Hisbollah att köpa livsfarliga personsökare. Israels idé verkar vara en högst lämplig metod för att komma åt terrorister, vilka av sina överordnade i det religiösa broderskapet personligen tilldelas dessa infernaliska ting. Att slå ut innehavarna av prylarna verkar alltså vara en förnuftig israelisk tanke. Bara Hisbollah drabbas – förvisso undantagsvis också mer sällan personer i terroristens närmaste omgivning.

I vänsterliberalernas drömvärld uppstår nu en medial storm som går ut på att israelernas aktion drabbar personer som inte bedriver krig mot den judiska staten utan sysslar med familjeliv. Terroristers barn riskerar nämligen att skadas. I medierna intervjuas experter på folkrätt som ska uttala sig om hur fördärvligt Israel agerar. Problemet är att dessa juridiska skådare av kristallkulan – alltså personer som ska förklara folkrättens gummiregler – ger extremt vaga besked.

Tre folkrättsliga siare från Stockholms universitet ger under ett par dagar olika besked om Israels rätt att strida via apterade personsökare. En säger att det är ett folkrättsbrott. En annan att det är krigets bistra verklighet. En tredje ändrar sig från att det är okej att preparera livsfarliga apparater till att det kanske inte är det. Med vilsen min talar han om att Israels fortsatta utveckling av kriget i framtiden kommer att ge svaret. Tala om röra beträffande innehållet i den internationella rätten om kriget lagar!

Nyss läste jag i tidningen att även FN har gett sig in i den politiska folkrättsdebatten. Föga förvånande anser en hög chef att Israel handlar i strid mot folkrätten genom att använda laddade personsökare. Sammantaget verkar det alltså som om folkrättens tolkas som fan läser bibeln.

Jag är inte alls motståndare till folkrättsliga skyddsregler. Särskilt rörande blodiga skeenden kan regler tyckas lämpliga, även om våld tenderar att föda våld. Man talar ju om stridens hetta. Men i så fall måste folkrätten vara tydlig och inte öppna dörren för politiska siare. Ett dilemma rörande krigets folkrätt är förstås hur civila ska kunna skyddas. Då terrorister anfaller kan dessa inte gärna befrias från ansvar på grund av att de valt att agerar i närheten av vanliga människor. Utan tvekan använder såväl Hisbollah som Hamas avsiktligt civila som täckmantlar och utnyttjar exv sjukhus som sköldar. Ska folkrätten verkligen skydda ”sluga” gangsters genom att de tillåts strida så att anhöriga att hamnar i skottgluggen? Är det meningen att Hamas ska tillåtas hålla gisslan fången, samtidigt som Israel förvägras rätt att slå ut terrorns kreatur (förvisso med risk för deras anhöriga)?

Det jag kritiserar är att folkrättens gummiregler alltmer nästlar sig in i olika samhällskriser. Inte bara rörande krig utan också avseende klimatet. Nyligen har Europadomstolen för mänskliga rättigheter slagit fast att frånvaron av lagstiftning om klimatplanering inneburit att Schweiz kränkt åldriga kvinnors Human Rights (pga risken för förtida död). Schweiziska staten anses ha åsidosatt skyddet för deras ”privat- och familjeliv”.

Jurister med läggning för politiskt aktivism använder alltså rätten som slagträ. Men folkrätten är enligt min mening inte tillräckligt pregnant för att användas på storskaliga fenomen – som krig och miljö – där hundratals intressen drabbar samman. För att man över huvud taget ska kunna tala om ”rätt” – eller juridik – krävs normer som är så tydliga att de med stor säkerhet kan skapa just rättigheter och skyldigheter.

Betänk i sammanhanget atombomberna över Japan. De fick 1945 till följd att andra världskriget snabbare fick ett slut. Många soldaters liv sparades och anfallaren tvingades i förtid att ge upp. Det sorgliga var att mängder av civila japaner drabbades oändligt hårt. Hur ska användningen av detta vapen kunna bedömas via vaga folkrättsliga regler om krigets lagar? Man kan inte gärna låta krigets framtida utveckling vara avgörande. Själva avsikten att förkorta ett ont krig bör enligt min åsikt räcka (om den är väl grundad).

Någon invänder kanske att atomvapen bör förbjudas av folkrätten – en tes som höga socialdemokrater gillar och till råga på allt föranlett ett fredspris från Oslo till en aktivistorganisation. I den bästa av världar lyder förstås makthavare utpekade regler. Men verkligheten är ju en helt annan. Diktatorer som Stalin, Hitler eller Putin har aldrig tänkt sig att respektera andra normer än den egna maktens villkor. På så vis kan folkrättsliga drömmar få farliga följder för följsamma demokratiska stater.

Problemet om personsökare till Hisbollah laddade med sprängmedel kan ses som lovliga vapen i en våldsam och blodigt strid mot terrorister blir på så vis inte en juridisk fråga. Det rör sig nämligen om krigets dystra – eller mer sällan smarta – verklighet.

Torsten Sandström