På morgonen den 27maj satte jag än en gång mitt te i halsen med läspaddan i handen. Även om jag vant mig så förbluffar ändå SvD med sin påträngande enögda åsiktsjournalistik åt vänster. Denna gång rör det krigets i Gaza.

Visst är striderna blodiga. Civilpersoner dödas på rad. Men för balansens skull måste orsaken hela tiden framhållas: Hamas terrordåd som startat kriget och gisslan som ännu hålls fången av Hamas.

Förr försökte journalister redovisa verkligheten med balans och öppenhet. Nu är det journalisternas politiska åsikter som styr. Vurmandet för palestiniernas sak och Hamas präglar rapporteringen i SvD och flertalet svenska medier.

På två helsidor i tidningen! På s 6 ges en fd moderatpolitiker plats för att säga att han ”fått nog” och att Israels krigande ”inte är rimligt”. På följande sida finns tre kortare artiklar alla av TT som sköter mycket av leveranserna till SvD:s propagandafabrik. Alla har en kritisk vinkling mot Israel.

Något liknande händer idag den 28/5. Då är det tidningens första sida som i fet stil skriker ut vad en israelisk demonstrant säger om den egna regeringen:

”Jag blir äcklad av mina landsmän”

Vi ser alltså hur SvD-redaktionen anstränger sig att söka efter personer och texter som brännmärker Israels krig. Så gör även SR och SVT som till och med låter två personer med arabiskt klingande namn sköta kritiken av Israel! Nästan aldrig något om de många som kämpar mot Hamas. På sovjettiden fungerade exv Pravda på detta vis. Bara en sida av saken redovisades, medan den andra helt förtegs.

Nu agerar SvD faktisk i stort sett på samma vis. Min undran är därför vad journalister har fått lära sig på sina skrivarseminarier? Var finns den rapportering som är mångsidig? Hur kan skribenterna rättfärdiga sin enögdhet? Mitt svar är att de tror sig förmedla sanningen. Det trodde även journalisterna på Pravda.

Tyvärr blir slutsatsen att SvD utvecklats till ett propagandablad. Det är eländigt att skåda.

Torsten Sandström