Jag minns en lunch som jag ensam åt för många år sedan på den goda restaurangen Cattelin i Gamla stan. Brasseriet finns tyvärr inte längre, men mitt minne av besöket är kvar.
I ett bord bredvid mig satt fyra anställda från UD. Märk att det då som vanligt var S-partiet som härskade på Arvfurstens palats. Den som av dessa fredsälskande kramare av folkrätten väntat sig ett intellektuellt samtal om intressanta världsproblem hade fel. De fyra baktalade å det kraftigaste under hela lunchen olika kollegor. Grova påhopp och läskigt skvaller. Min bild av UD som ett en sossebunker växte fram.
Bilden har senare bekräftats. I bunkern häckar den moraliska stormakten Sveriges representanter. Där frotterar sig diplomater med kurdiska, palestinska, afghanska och andra utländska intressenter. Alla minns säkert hur ett par hundra UD-anställda – under pågående valrörelse – skrev ett öppet brev om att de inte kunde tänka sig att stödja en framtida borgerlig regering. En sådan skrift är ett häpnadsväckande övertramp av Regeringsformens principer om hur landet ska styras samt om myndigheternas politiska oberoende. Men för den som vurmar för folkrätt finns inga hinder. Lösa freds- och frihetsprinciper kan tolkas nästan hur som helst. Personalens egna politiska intressen styr bunkern vid Gustav Adolfs torg.
Jag skriver detta efter bråket kring Kristerssons andra misslyckade säkerhetsboss. Det gäller alltså en ambassadör som med grönt ljus redan säkerhetsprövats. av en socialdemokratisk regering! Hans fatala tystnad visavi Tidöregeringen är enligt min mening ett tecken på en osund anda inom UD. Efterspelet med spionmisstankar mot ytterligare två (2!) anställda på UD bekräftar mina misstankar om ett ministerium i moralisk och politisk gungning. En organisation som väljer politisk sida.
Min slutsats är således att UD blivit en samlingsplats för glassiga aktivister med en människorättslig fasad. Bakom den döljs karriärister med murkna ideal av vänsterliberal inriktning. Vi ser alltså ännu en av Sveriges många offentliga byråkratier, som sedan länge är i behov av en rejäl sanering.
Regeringen Kristersson har en möjlighet att skriva in sig i svenska historieböcker genom en bred och djup översyn av den offentliga byråkratin. Men det tycks som man föredrar att traska i sossarnas ledband. Intryck skapas av en regering som är dödstrött redan efter två år på S-märkta taburetter.
Torsten Sandström
