I vissa sammanhang utkräver vänstern ansvar. I andra är det sociala krafter som orsakar brott. TS.

Ämnet ”viljans frihet” tillhör filosofins eviga och olösta problem. Den som med öppna ögon går mot röd gubbe får stå sitt kast. Att åberopa svåra uppväxtförhållanden tycks enbart fånigt. Men ändå älskar vänstern det sk struktur-tänk som man odlat fram i Marx´efterföljd. Människan anses predestinerad till klassgemenskap. Det är samhällsgruppen som bär ansvar inte individen.

Det som med låtsad forskarmin framkallas strukturer som kanske bara rör lösa tendenser till följd av statistiska iakttagelser i stil med att människor ibland tenderar att agera på visst vis. Men det rör sig absolut inte om vetenskap! Det är spekulationer som ofta har politisk bakgrund.

Jag skriver detta med anledning av en text i SvD där integrationsminister Johan Forsell slår ifrån sig kritik mot regeringens förslag att medborgarskap inte ska beviljas den invandare som begår brott. Rubriken säger vad Forsell menar:

Välj att inte begå brott!

Som vanligt vädrar tidningen journalister kritik mot den raka lösning som Forsell förespråkar. Inställningen är typisk för den vänsterliberalism som jag ständig kritiserar. Jag är nämligen för tanken om viljans frihet i kombination med förnuftiga tankar som motverkar eventuella orsaker till social utsatthet. Just att skänka en brottsling, som inte är svensk, ett medborgarskap i vårt land är oförnuftigt. Risken för fortsatt brottslighet är uppenbar – det måste även en strukturtänkande vänsterjournalist förstå. Genom en sådan belöning främjas brottslighet i framtiden (även om personen aldrig utvisas ur vårt land). Medborgarskap är ingen rättighet för individer som inte blivit svenska genom svenska föräldrar.

Därför måste vänsterns och feminismens eviga tänkande enligt förutbestämda sociala eller politiska modeller ständigt kritiseras och principen om viljans frihet normalt hyllas. En nyanländ som uppenbart diskvalificerat sig – via brottslighet – bör normalt stå sitt kast.

Torsten Sandström