Något intressant är hur Rysslands politiska elit kämpar för att framstå som stormakt. Utan hänsyn till folkets intressen. Nationens vidsträckta naturrikedomar utnyttjas av politiker för ett krig som i accelererande takt kostar 10.000 soldaters liv i månaden (2024). Detta sker i stället för industriell utveckling och kulturellt samarbete. Vanliga framsteg förkastas med andra ord på grund av nationell hybris.
Någon säger att så går det till i en diktatur. Slutsatsen är korrekt. Där frågas inte efter folkets åsikter. Ledarna bygger sina elfenbenstorn och njuter av de rikedomar som man roffat åt sig. Folket tyglas så länge det går.
Diktatur förutsätter hård propaganda och ett korrupt ”rätts”-väsende. Detta är värt att fundera över. Faktiskt även för européer i sina demokratiska stater. Här fungerar rättsväsendet normalt bra och medierna har en enorm spännvidd.
Med det sista menar jag en tyst reservation att det ändå finns saker och ting att kritisera i väst. Inte så att Ryssland är bättre, absolut inte. Men mediernas koncentration, marknadsfokus samt en journalistkår som skolats i vänsterns preferenser stämmer till eftertanke. Under min livstid har flertalet gammelmedier förändrat sin politiska inriktning vänster ut, trots att folket allt mer lämnat sossarna. Detta gäller inte bara SR och SVT – som tvångsfinansieras av staten – utan också de stora mediehusen såsom DN och SvD.
På grund av de stora mediekoncernernas fokus på sina balansräkningar har journalisterna getts en oroande makt över mediernas innehåll. Min förklaring är mediesamhällets logik. Tjo och tjim och mediala jippon drar i ena ändan in pengar till medieföretagen . I andra ändan har kåren av journalisters getts frihet att predika sina åsikter och främja sina egon. Detta anses så självklart så att journalister inte ens förstår problemet och förfäras över kritik mot deras nutida roll som politiska navelskådare.
Givetvis bär mediernas ägare ett ungt ansvar för detta. Men lika viktigt är att peka på en utveckling som måste ha sin rot i den skolning som journalister får av staten – och statsfinansierade organisationer – sedan Olof Palmes tid. Här finns en ideologisk plan som spelar vänstern i händerna!
Trots detta är högern inom den svenska politiska klassen uppenbarligen nöjd med hur medierna fungerar. Annars hade SR/SVT fått nya direktiv om att en oberoende rapportering måste ske i praktiken. Inom Tidökretsen finns säkert åtskilliga röster som instämmer med min kritik. Men problemet är att den politiska klassen i stort inte tycks kunna befria sig från sossarnas och medievänsterns tolkningsföreträde. Till bilden hör att ramaskri skulle höras från kåren av egotrippade journalister.
En demokrati förutsätter fria medier. Formellt sett är svenska medier fria, såväl stora som små. Men i realiteten är alltså gammelmedierna hårt dominerade av ett skrå av medarbetare där majoriteten – och de tongivande – tydligt har preferenser till vänster.
I lördagsintervjun på SR P1 häromdagen närmade sig Jimmy Åkesson detta problem. Men i inlindade former – för att inte få etablissemanget över sig. Att programledaren Katarina Arndt över huvud taget inte insåg problemet med beroendet av en journalistkår åt vänster blev däremot fullständigt klart. Hennes syn på demokrati måste anses vara att fria medier innebär att journalisterna rapporterar efter eget huvud. Per definition tycks hon därför mena att journalistik normalt är politiskt oberoende!
Man måste därför fråga sig hur svensk journalistutbildning fungerar. Mitt bud är nedläggning – vanliga studier på universitet räcker. Man undrar också hur SR/SVT rapporterar om det svenska samhället. I en demokrati finns – enligt min åsikt och vetenskapliga studier – mycket mer att önska på detta område. Det svenska mediesamhället lever inte upp till demokratins krav.
Torsten Sandström
