Två uppmärksammade mord är upptakten till denna blogg. Båda i Stockholms förorter. Det ena offret var en kvinna på väg hem efter jobbet i Märsta. Det andra en kvinnlig expedit i en ICA-Maxi-affär. Båda offren har bakgrund som invandrare och detsamma gäller mördaren på ICA-Maxi. Vapnet var i båda fallen en kniv. Det mest intressanta – frånsett tragiken rörande offren – är att de manliga gärningsmännen rapporterats som allvarligt psykiskt sjuka med mångåriga diagnoser och medicinsk behandling (i Märstafallet även domar för allvarligt våld med en slägga samt narkotikabrott). Men båda gärningsmännen har uppenbarligen inte varit intagna för sluten vård.
Samtidigt stegras den svenska diskussionen om vardagliga ”psykiska ohälsa” som av rapporteringen att döma närmast är epidemisk. En aktuell rapport från Försäkringskassan visar att sedan 1990 har sjukskrivningar med själsliga diagnoser ökat med 30% för kvinnor och 10 % för män. Diagnoserna varierar från depressioner, stress, utmattningssyndrom, ångest och liknande. Däremot intar inte allvarliga själsliga sjukdomar – i stil med psykoser och totala sammanbrott – en central position i statistiken.
Min undran är om Försäkringskassans redogörelse verkligen avspeglar psykisk sjukdom? I så fall måste Sverige under 30 års tid ha drabbats av en mycket smittsam själslig sjuka! Detta samtidigt som välfärden och arbetsmiljön tycks ha förbättrats i landet. Enligt min mening ligger det närmare till hand att uppfatta de ökande psykiska diagnoserna som missnöje hos de enskilda. Alltså som självvalda krämpor som läkarna har godtagit att kalla själsliga.
Intressant är att det vi ser påminner om utvecklingen avseende rapporterad arbetslöshet. Under ungefär samma tidsperiod som FK:s undersökning omfattar har arbetslösheten i grova drag fördubblats (den är idag drygt 7% och omfattar totalt drygt 400.000 individer). Antalet lediga jobb i Sverige har under samma tid i grova tal fördubblats (till idag 150.000). Förklaringen till denna svenska modell tycks vara att behovet av kvalificerad arbetskraft har ökat samtidigt som en stor grupp svenskar – framför allt lågutbildade kvinnor – av facken hindras ta låglönejobb eller föredrar ett liv på bidrag.
Jag vet att min diskussion inte är politisk korrekt. Den kommer att väcka ilska från olika håll. Men statistiken är värd rejäla eftertankar. Min övergripande poäng rör frågan om det svenska samhället använder sina resurser på ett förnuftigt vis. Närmast i trance framförs åsikten om ökad psykisk ohälsa. Ingen vågar ställa frågan om de vaga psykiska sjukdomsdiagnoserna blivit ett flipperspel där den enskilde tämligen enkelt kan göra ett val som innebär att det offentliga står för försörjningen. Politikernas naiva passivitet underlättar nämligen den enskildes navigering för framgång. Folk frågar sig allt oftare: varför ska inte även jag – som är så ledsen – kunna pröva en resa i utmattningens tecken?
Det förefaller med andra ord som de riktigt allvarliga psykiska sjukdomsfallen inte får den uppmärksamhet som krävs, så att vansinnesmord av det slag jag inledningsvis pekat på kan begränsas. Nationens psykvård tvingas i stället ägna merparten av sin tid och resurser till att jobba med krämpor som egentligen inte rör sjukdom utan besvikelse rörande val av jobb eller livsmål.
Den officiella motviljan mot inlåsning av allvarliga våldsmän med psykisk sjukdom måste enligt min åsikt modifieras. Om de tveksamma själskrämporna förpassas till periferin kommer viktiga resurser att kunna användas för den grupp av våldsmän som idag utgör potentiella hot mot omgivningen och sig själva.
Såvitt jag förstår saknar dagens psykiatriska personal nödvändig tid för att hantera de riktigt svåra fallen på ett förnuftigt vis. Förklaringen är samhällets gränslöshet vid mötet med människor som önskar läkarvetenskapens stöd för särbehandling och att slippa jobba. Det riktigt allvarliga är politikernas prioritering av psykiska åkommor som snarast rör olust eller personliga livsval.
Torsten Sandström
