Jag är fortfarande omskakad på grund av fredagens otäcka samtal i Vita huset. Inte så att jag haft några illusioner om Trumps personlighet. Men ändå verkar samtalet så överlagt och brutalt gentemot en inbjuden allierad i nöd.
Intryck skapades av Trump liksom ett barn som inte fått som han vill. En unge som därför skrek och härjade mot den som vågade säga emot. Skeendet bekräftade Trump som en person med synnerligen stora karaktärsvagheter. Det förskräckliga angreppet på Zelenskyj kändes med ens som ett nytt kapitel i Europas och Världens historia. Trump spelade öppet Putin i händerna. Det hela kändes som en kram mellan Hitler och Stalin. Europa sidsteppades.
Ett sådant brutalt spektakel bådar givetvis illa. Bilden av ett besviket barn – som av någon anledning vill vara sin herre (Putin) till lags – förföljer mig. Trump tycks ha en dold personlig agenda. Dessvärre verkar ingen i Trumps omgivning ha vilja eller förmåga att stoppa hans framfart. Det amerikanska systemet vilar på maktdelning (något dom Trump hånar). Bristen på starka makthavare i Trumps omgivning öppnar därför dörren till framtida skräckhändelser. Den som inte – faktiskt – delar makten med andra är farlig, särskilt om man har den förvridna självuppfattning som Trump har.
Jag har funderat över varför Clinton, Bush, Obama och Biden är tysta. Detta lär vara kutym har jag fått höra då det gäller en ny president och centrala statsangelägenheter. Deras passivitet kan bero på rädsla för Trumps troligt barnsliga motreaktion. Därför är tystnaden ännu mer problematisk och ett dåligt omen.
Dramat blir på så vis skrämmande. En bortskämd barnunge ska inte styra världens starkaste krigsmakt. Särskilt inte om det är – som det verkar – att en rysk diktator har hållhake på barnet ifråga. Rädslan kryper under skinnet på mig.
Utvecklingen för som sagt tankarna tillbaka till andra världskriget. Samverkan med diktatoriska regimer skapar inte fred. Enbart rustning för ett starkt försvar skapar säkerhet – inte stora ord om fred eller ”peace in our time”! Diktatorer njuter av vänsterliberal godtrogenhet, med fasar för kallt stål.
Mina tankar går också till den amerikanska demokratins uppenbara problem. Det är inte industriella och finansiella baroner som ska styra en nation tillsammans med flummiga medier! Västerlandet behöver ett omtag för en mer folklig och inte minst levande demokrati. Inte heller är populism till vänster eller höger en lösning för en god nation.
Torsten Sandström
.
