USA har sedan länge – efter Rysslands anfall på Ukraina – stöttat den nation som utsatts för ett brutalt överfall. Flertalet övriga nationer i väst har som bekant av naturliga skäl agerat på samma vis. Putin har med rätta pekats ut som diktator.

Den nyvalda presidenten Donad Trump har tydligt markerat att fred måste skapas för att stoppa ett blodigt ställningskrig. Hur han tänkt sig att detta ska gå till har varit högst oklart. Men under sista veckan har ett avtal mellan USA och Ukraina om brytning av attraktiva mineraler gett förhoppningar om en kompromiss. Alltså en uppgörelse som skulle ge USA fördelar och Ukraina någon form av trygghet – via USA:s närvaro i landet – gentemot fortsatta ryska provokationer. I väntan på dagens möte med Volodymyr Zelenskyj i Vita huset har detta förslag till avtal gett visst hopp om en möjlig fredlig lösning som Ukraina kan acceptera.

Inför rullande tevekameror i Washington har Trump och Vance – åtminstone för stunden – grusat denna förhoppning. Deras orättfärdiga påhopp och trakasserier av Zelensky inför strålkastarna är inte värda annat än avsky. Genom Trumps och Vance´s planerade och brutala ord vill USA-regimen plötsligt peka ut Ukraina den nation som är skyldig till kriget och inte Ryssland/Putin som startat det blodiga anfallet mot en granne. Ett hänsynslöst påhopp som medfört såväl ukrainska soldaters och civilas död som masslakt av egna ryska trupper.

Trumps och Vance´s agerande kan närmast jämföras med Hitlers historiska handlingar, särskilt vad gäller Tysklands vilja att initialt få sin vilja igenom via dåtida samverkan med Sovjetunionen i anfallet mot Polen. Mycket talar för att Trump och Vance agerat i berusning av segern i presidentvalet och i syfte att vildsint nå omfattande och komplicerade mål genom brutala ord mot Zelenskyj och andra. En rimlig kritik av Europas staters allmänt undermåliga politik får på så vis ett mycket otäckt perspektiv.

Enligt min mening visar tevedramat från Vita huset att USA:s demokrati står inför ett vägskäl. Det tycks som man valt sin väg tillsammans med Putin. Detta innebär en konflikt med övriga Västvärlden. Det innebär också ett slags ifrågasättande av den amerikanska demokratin. Man kan i och för sig vara kritisk mot Bidens flummiga politik. Men hans regering har trots allt tydligt visat att Ukraina har rätt och att Putin enbart är en usel diktator.

Jag har hittills upprepade gånger kritiserat Trump som person. En man som visat tydliga drag av simpel analys, maktfullkomlighet, medial mobbing, sexism och förakt för rättsväsendet. Nu visar han sina kort inför värdens publik. Genom det som idag hänt i Vita huset framstår Trumps regim som ett faktiskt hot mot världsfreden.

Därför är det med mörka tankar och rädsla som jag denna fredagskväll avslutar denna blogg. USA som i mer än 250 år varit en demokratisk ledstjärna för Västerlandet har på kort tid förvandlats till en regim som spelar en krigshetsande Putin i händerna. Man kan bli rädd för mindre. Jag har tidigare pekat på förklaringar. Att USA:s konstitution blivit ett slagsfält för miljardärer och mediemoguler tycks klart.

Torsten Sandström

Som bekant äger numera Amazonmiljardären Jeff Bezos Washington Post. Han har i dagarna meddelat att tidningen inte längre på sina opinionssidor kommer att publicera åsikter som är woke, dvs motsätter sig ”personliga friheter och fria marknader” som Bezos skriver.

Denna nyhet irriterar DN. Följande rubriker kan läsas i DN den 27/2:

Ilska efter Bezos besked om Washington Post

Ägaren förbjuder vissa åsikter på opinionssidorna

Ska jag skratta eller gråta. Bezos offentliggör sina direktiv. Han äger tidningsbolaget. Alla läsare kan ta del av vilken politisk linje han inte vill att tidningen ska driva allmänt sett. Även om orden är oklara rör det sig om woke-krav samt propåer om laginskränkningar av marknadernas frihet. Bezos försöker trots allt tala klartext och siktar på ord som avviker från demokratiska principer om ett fritt samtal och konkurrensfrihet. Tanken tycks vara att hålla åsiktskorridoren fri från PK-krav samt förslag att forma regler som inte stämmer med traditionella idéer om att företagen själva ska bestämma sina interna spelregler.

Utan tvekan har ett medieföretags ägare denna makt enligt rättsordningen i väst. Men den tillämpas normalt i vårt land genom att medierna väljer journalister med en viss åsiktsinriktning. Sedan ges dessa största frihet att propagera efter eget huvud. Ägarna har på så vis sällan anledning att klaga, ty vänsterliberala ord kan normalt förväntas. Bezos använder däremot sin lagliga rätt att styra journalistiken bort från ingrepp i det han ser som grundläggande demokratiska principer.

DN väljer däremot en flummig tysthet om vad som ska publiceras. Man säger enbart att det ska ske under den ytterst oklara officiella etiketten ”Oberoende liberal”. Alla som regelbundet läser DN vet att tidningen för en tämligen konsekvent vänsterliberal linje. Oliktänkande förvägras publicering. Till och med insändarsidorna skriar PK! Vidare är det uppenbart att DN:s journalister – även utanför opinionssidorna! – favoriserar S-partiet och V-partiet, förvisso med glimtar av idéer från L-partiets vänsterflygel. Dessa idéer stoppas dagligen i läsarnas halsar. Allt tyder tyvärr på att Bonniers, som ägare till tidningen, inte har några invändningar. Hursomhelst så är de passiva vad gäller avvikande direktiv.

DN försöker beskriva Bezos offentliga direktiv som odemokratiskt. Själv låter DN:s ägare utvalda journalister skriva efter egen politisk agenda. Så vad är skillnaden? Bezos direktiv är offentliga och kommer att följas upp. DN driver däremot i tysthet vänsterpolitik.

Om något ska kritiseras så är det DN:s falska linje!

Torsten Sandström