Vice president Vance höll häromdagen ett tal i München inför Europas politiska elit. Publiken vid den årliga säkerhetskonferensen förväntade sig ett tal om hur fred ska skapas i Ukraina. I stället möttes de av ord om hur politikerna i vår världsdel missbrukat det demokratiska system som byggts efter andra världskriget. Alltså efter det krig som USA vunnit med tunga bidrag från framför allt Storbrittanien och Sovjetunionen. Att västmakterna förväntat sig ett byggande av öppna demokratier på sin sida av Järnridån är uppenbart.
Man kan säga att Vance´s tal utmynnade i att Europas ledare misslyckats med att bygga det öppna samhället som många hoppats på. Vance pekade särskilt på att ”populistiska” politiker från såväl vänster som höger lämnats utanför den politiska dialogen i Europa.
Grundtanken i talet är enligt min tolkning just att vänsterliberalernas syn på begreppet demokrati har förvridit en öppen och mångfacetterad politisk diskussion i Europa. Alltså förlusten av ett fritt samtal över åsikternas klyftor. Resultatet har blivit att grupper från höger uteslutits från den demokratiska spelplanen. I Tyskland närmast formellt. I många andra nationer, såsom exv Sverige, genom olika överenskommelser mellan grupper inom den politiska eliten. På så vis har ledande politiker värnat sina egna intressen och struntat i vad en god del av folket anser.
Men inte bara uteslutning har använts som verktyg. Specifika vänsterliberala värderingar har upphöjts till dogmer som över huvud taget inte varit öppna för diskussion i Europa. Vance nämner i sitt tal särskilt feminism, aborträtt, censur av DEI-kritik på internet mm. Framför allt den massinvandring – som flera europeiska stater accepterat – framhålls av Vance som exempel på hur röster från en kritisk opposition brutalt körts över.
Som ett exempel på demokratins nedrustning nämner Vance alltså en offentlig iver att tysta människor som använder sin yttrandefrihet. Särskilt pikant är att den svenska lösningen för ingripande mot religionskritik – via koranbränning – utsätt för kritik i svepande ordalag. I stället för tydliga regler mot offentlig förstörelse av religiösa urkunder har flummiga normer om ”hets mot folkgrupp” anvisats.
Vance´s tal är en tämligen lös samling av kritiska ord om hur vänsterliberaler byggt en demokrati med explicita begränsningar för vad politiker får diskutera och fatta beslut om. Utan tvekan menar Vance att åsiktsfriheten – dvs grunden för det öppna samtalet – därmed satts ifråga. På så vis tycks han mena att Europas säkerhet satts ifråga. Detta genom att politiska grupper och särskilda samtalsämnen stämplas som odemokratiska.
Det som förvånar mig är att vicepresidenten – i egenskap av skolad jurist – presenterar ett tal som är så journalistiskt i den meningen att han skummar på ytan via en samling spretiga exempel. Han kan knappast mena att yttrandefriheten ska vara obegränsad. Men den övergripande tanken tycks vara att samhället ska lämna människor ifred från politisk styrning av olika slag. Och att utfrysningen av högerns populister måste upphöra.
Det jag saknar i Vance tal är främst antydningar om hur det demokratiska underskottet i Europa ska knytas till säkerhetskonferensens centrala fråga: ett eventuellt slut på kriget i Ukraina. Det går att tolka Vance så att européerna diskvalificerat sig från medverkan vid framtida förhandlingar. Dvs att Trump och Putin kan gör upp i avskildhet.
Så kan Vance´s mening antagligen inte vara. Utan framåtsyftande säkerhetslösningar för Ukraina under medverkan från Europas stater kan nämligen inget avtal om fred träffas. Det blir i så fall bara fråga om ett vapenstillestånd, som närmast ger Ryssland möjlighet att ladda om. En respit som tvingar Europas stater att alltmer bidra till beväpning av Ukraina och sig själva. I så fall riskerar sammanhållningen inom EU att utsättas för en gigantisk påfrestning.
Det som skrämmer mig är reaktionen på Vance´s tal från europeiska politiker och medier. Man är förbluffade. Men vill inte förstå att man länge bidragit till att förvanska demokratin och sått splittring inom nationerna. I stället för att lyssna på oppositionens långvariga kritik av öppna gränser och PK-regleringar har det stegvis blivit mer av den varan.
Efter mötet med Vance rapporterar flera medier att man vill skratta åt honom. En mer konstruktiv lösning vore att analysera den politik som Europa länge levererat. I åratal har asylrätten hyllats trots att personer som vägras asyl i huvudsak blivit kvar i Europa. Och trots Dublinregler om gränsskydd har flera stater i norr – exv Tyskland och Sverige – plötsligt 2015 svängt om om och låtit en våg av invandring välla in söderifrån.
Det är således hög tid att tänka om. Och lyssna på kritik från folkets djup. Särskilt som ett utvidgat krig i Ukraina tonar fram i kristallkulan.
Torsten Sandström
