Att Donald Trump har ett demokratiskt uppdrag i sitt hemland är fullt klart. Problemet är vad uppdraget omfattar. Alltså vilka gränser det har.
Hans auktoritära ledarstil blir för var dag tydligare. Det är han själv – ensam – som ska bestämma mål och framför allt strategier, tycks han mena. I tidigare bloggar har jag kritiserat Trumps personlighet och stil som ledare. Problemet är att han själv – ensam och med kort betänketid – vill bestämma. Han agerar ungefär som en hög företagsledare med stort ägande i det egna bolaget.
Värst är att han sålede inte tycks godta maktdelning, en mekanism som är demokratins kärna. Rätten, försvaret och finanssystemet vilar på egna fundament beroende av samverkan. Innebörden är att olika makthavare ska låta sina sfärer brytas med varandra. Målet är ett någotsånär balanserat resultat som förmår undvika de grova fel som en ensam beslutsfattare ofta gör sig skyldig till. Detta måste en klok demokrat förstå och underkasta sig.
Att Trump på hemmaplan – utan djupare eftertanke – rör om i grytan kan på så vis skada det amerikanska samhället. Det är ju inte bra. Men livsfarligt blir det om Trump ska agera efter egna impulser även på den internationella arenan. Här måste han definitivt försöka balansera USA:s intressen med många andra nationers behov. Utspelen rörande Ukraina och Palestina är exempel på en egotrippad presidentpolitik som kan få synnerligen allvarliga effekter. Trumps personliga förmåga måste kritiseras!
Trumps begränsande intresse för andra amerikaners legitima krav har under flera år blivit en visa i hans hemland. Nu vänder han sig mot omvärlden, som alls inte valt honom. Nu vill denne auktoritära buffel göra upp med den likasinnade Putin. För att denna patiens ska falla ut i ett lyckligt resultat måste hänsyn givetvis tars till en lång rad andra makter än två herrars viljor och uppgörelse vid ett förhandlingsbord. Det rör sig ju inte om en fastighetsaffär på Manhattan! Om anfallaren Putin i praktiken ska kunna tyglas måste nämligen andra stater ställa upp med helt nödvändiga verktyg: vapen, soldater och god vilja. Genom att initialt strunta i dessa stater begår Trump ett historiskt misstag.
Trumps framfart inom utrikespolitiken är synnerligen farlig. Han tyck tro att andra stater frivilligt kommer att följa hans tämligen infantila planer för omvärlden. På så vis bäddar han för allvarliga problem.
Torsten Sandström
