Till den röd-gröna politikens svans hör flertalet av Sveriges kulturarbetare. Merparten lever på skattebetalarnas bekostnad. Hos de skattetyngda däremot saknar många den kultursyn som den offentligt finansierade eliten dyrkar. De senare lever i sina elfenbenstorn och talar grötmyndigt om för alla vad som är kultur eller inte. Det måste få kosta säger eliten. Man talar i egen sak.
Svensson, alltså den vanliga industriarbetaren eller sjukvårdsbiträdet, förstår inte vad kulturens stroppar snackar om. Man är för övrigt knappast intresserad ty den kultur som folkflertalet hyllar är enbart sportens och underhållningsindustrins, förstås inkluderande Hollywoods och SVT:s fabrikstillverkade vardagsnonsens. Jag menar att denna kulturella kos ibland kan duga. Men ambitionen måste vara högre tankar och djupare insikter. Ett samhälle utvecklas genom att komplexa ideal diskuteras. Alltså det som skapar självständiga och kritiska medborgare. Risken med tevesoffans nonsens på SVT:s meny är att svenska folket lämnar politiskt walk over. Man slumrar in.
Så när kultureliten kräver mer skattepengar till kultur så rör det sig om stöd till deras egna idéer för dagen. Detta vet förnuftiga människor här i landet, såsom kulturminister Parisa Liljestrand. Hon vet i huvudsak vad hon talar om, ty hon har inte tidigare främst vistats bland vänsterns kulturpredikanter. Hon har jobbat som lärare och sysslat med politik i en av Stockholms förorter. Hon känner alltså till hur vanliga människor ser på kulturen – ofta med främlingens blick.
Som kulturminister förstår hon att det inte gäller att prioritera kulturelitens menyer för dagen. Hon vet att de inte bidrar till att föra fler vanliga svenskar in i kulturens ”finrum”. Där platsar inte Svensson, han eller hon förblir där kusinen från landet. Att strö ut statsmedel på de röd-grönas drömprojekt inom kulturen är på så vis i huvudsak bortkastade pengar. Pengarna bör inte gå till mellanhänderna, utan maximalt till dem som själva brukar kulturen som skattebetalare.
Liljestrand vet att det bästa är att satsa pengar på skolan. Genom studier – förutsatt att skolan fungerar väl – kan unga få upp ögonen för litteraturen. Skolan visar även – om den funkar bra – vägen till musiken och konsten. Läsning blir inkörsporten till en annan kultur än sport och underhållning. Via studier kan mer komplicerade tankar och intressen utvecklas. Här kan kritiska och självständiga medborgare formas. Här samlas människor med intresse för en kultur med mer kvalificerad inriktning.
I bästa fall kommer vi på så vis att möta personer som vågar höja rösten mot vänsterns kulturmaffia. Alltså djärva individer som kan fnysa åt den skräpets eller intighetens konstsyn som elfenbenstornens navelskådare ofta företräder. Det är inte god kultur att ge dessa flummare ensam plats på scenen. Annonsen ovan visar hur intighet kan förvandlas till skräpets ”kultur” genom fyra snitt i en död duk (plus em flummig titel). Detta är elitens konstsyn! Med andra ord krävs modiga medborgare som vågar ge sig in i kulturdebatten och säga de nuvarande predikanterna där ett sanningens ord.
Jag skriver detta efter att nedstämd ha läst en text i SvD (25/1) av Olga Ruin med rubriken:
Inte konstigt att ministern blir utbuad
Ruinen stödjer de utvaldas kultursyn. Det rör sig om vänsterelitens reaktion mot Liljestrands återhållsamma tal mot elitens propåer om ständigt nya pengar till sig själva och sina projekt för projektens skull. Arenan var Göteborgs filmfestival – en kultursfär som sannerligen borde kunna stå på egna ben ekonomiskt. Det är modigt av ministern att diskret ge dem fingret! Hon känner till att dagens kulturbudget favoriserar ett fåtal skönandar och vurmare. Vilka vanliga svenssons besöker Stockholmsoperan som kostar så mycket? Tyvärr ytterst få.
Som sagt vet Liljestrand att den svåra uppgiften att sprida kultur måste starta i skolan. Inte genom deltagarna på Göteborgs filmfestival. Dom bör i huvudsak försörja sig av egen maskin och på så vis se om de egna husen.
Gläns över Liljestrand – stjärna i fjärran….
Torsten Sandström
PS! Som plåster på såren visar jag gärna ett eget foto av en skön målning av Bengt Lindström från Hotell Lundia i Lund. Detta är skaparkraft! Här krävs annat än en pennkniv samt ett överdrivet ego. DS.
