Elon Musks karriär hittills är kometlik. Som entreprenör är han outstanding. En begåvad syn på hur gamla problem ska lösas i olika branscher. Det går att ändra på myter om byråkratins välsignelse bara man vill. Att han blivit världens förmodligen rikaste människa är ett bevis på målmedveten och synnerligen intensiv kreativitet. Han renodlar frågeställningar och åstadkommer fantastiska resultat. Att han flaxar med armarna och tjoar skadar inga andra än dem som är mest woke.
Frågan är om denna attityd fungerar även inom politikens värld? Att han tror detta förefaller tämligen klart. Men politik är inte affärsverksamhet som drivs från toppen av företagsimperier. Politik rör sig om att övertyga människor och skaka om befintliga makteliter. Alltså som en svårare psykologiskt betingad kamp (än business), dessutom med miljarder aktörer. Men Musks engagemang och framgångar skapar uppenbarligen tilltro hos många.
Donald Trumps seger i USA kan nämligen tyckas som en lösning enligt mantrat ”Sesam öppna dig”. Han har erbjudit något nytt och hoppingivande för många vanliga väljare. Han vill ha snabb verkstad och inte snack. Just nu förefaller han något berusad av sina framgångar. Valet av Musk som partner erinrar om detta. Två män som uppfattar sig själva som ostoppbara och dessutom har kraftiga resurser i sina händer. Det finns anledning att känna viss oro. Men också en strimma av hopp om förnyelse, även om framtiden omges av dimmor.
Mitt hopp baseras på uppfattningen att västvärldens vänsterliberaler kört sin politik till vägs ände. Gigantiska och kostsamma löften har medfört satsningar som inte löst demokratins problem, utan snarast förvärrat dem. EU illustrerar den utveckling. Frihandel har alltmer kommit att ersättas av en ambition om federal helvetesreglering. Tusentals krångliga paragrafer i fransk-tysk stil tynger folkens och företagen vardag. Vidare har gränsskyddet enligt Dublinavtalen övergetts (2015) – länder som Tyskland och Sverige har som sirener lockat flyktingar norrut – och en lavin av invandring har blivit följden, ett problem som EU nu försöker stoppa med vansklig medicin. Unionsländernas ekonomi vacklar. Den svenska exportindustrins framtid hotas och den svenska nationen drabbas av ångest.
Då hade man kanske väntat sig att den politiska eliten i Europa skulle tänka om. Men så fungerar inte vänsterliberalismens dogmer. Drömmarnas ideologi är nämligen given, varför ambitionerna bara stegras. Därför hörs nu rop på mer av det gamla. I Sverige är antalet lediga jobb stort men arbetslösheten skriande. Ändå talar landets största parti (mätt i röster vid val) i dagarna om att arbetstiden måste sänkas redan 2026. Och partiets närstående inom LO/Metall envisas med sin svenska modell och att Musks teslaföretag i vårt land måste teckna kollektivavtal, trots att majoriteten arbetare där tycks ha skäl för att vara nöjda. Svenska politiker och medier lever i sin bubbla av drömmar.
Jag har i texter försvarat mångmiljardären George Soros och hans stora finansiella stöd till en demokartisering av Ungern (under Orban). Det är öppenhet saken gäller för Soros. Så varför skulle inte Musk ha rätt att stödja partier som han menar kan förändra Tyskland och Storbrittannien? Hans stöd riktar sig till partier som med fog kritiserat EU:s lämnande av Dublinsreglerna för att låta kontinenten fyllas av personer som till stor del har annorlunda kulturella värderingar än Europas folk. Musk pekar på hur politiker och medier har tystat systematiska sexövergrepp i Storbrittannien. Och hur Tyskland i åratal har spelat bort sina kärnkraftskort.
Att massinvandring, som ett brev på posten, medfört problem – genom en minoritet av kriminella extremister – bidrar självfallet till de folkliga sympatier som gynnar högerpartier runtom i Europa. En politisk utveckling som nationella vänsterliberaler till varje pris vill motverka. De senares drömideologi utsätts med andra ord för extrem press. En påfrestning som ökat genom Trumps tuffa bud. Därav de mediala nödrop vi i dagarna hör om Musks kritik av framför allt invandringens mörka sidor. Hans vidlyftiga löften om pengar till högeroppositionen kan komma att påverka Europas politik från syd till norr.
Därför menar jag – förmodligen alltför optimistiskt – att nationella politiker och medier måste besinna sig. I första hand ska inte Trump och Musk angripas på samma vis som invandringskritiker tidigare utsatts för häxjakt. Demokratin måste tas på allvar och inriktas på att lösa rader av gamla europeiska strukturproblem som blivit värre med åren.
Jag tror inte Musk enbart agerar för sina affärsintressen. Han ser Europas allvarliga krämpor och eliternas fördärvliga passivitet och bortförklaringar. Hans agerande innebär ett stöd till krafter som vill stärka Europas traditionella kultursyn och inte fortsätta på den hittills valda vägen som visat sig ytterst problematisk. Liksom Soros vill Musk finansiera en öppenhet, låt vara att de tvås politiska grundsyn skiljer sig åt. Men båda vill stödja demokratins spel.
Jag hoppas därför att Musks initiativ kan leda till politisk eftertanke runtom i Europa. Lyssna på honom – det moderna affärslivets hjälte. Problematisera hans budskap, men se inte Musk som ett ständigt problem. Han är inte nutidens Ville Vessla som Ture Sventons ständigt jagar. Han är inte heller den nazist som svenska medier påstår (i synnerhet SVT Aktuellt den 21/1 kl 21).
Nationella politiker måste nämligen lära sig tala klartext om befintliga problem. Det finns gott om dem i Sverige och vår omvärld. I stället kapslas befogad kritik in genom det vanliga orerandet om ”högerpopulismens krafter”. Ska Europa komma på fötterna krävs med andra ord såväl demokratiskt och kommersiellt nytänkande i mycket stor skala!
Torsten Sandström
